Ur Fj�rde Internationalen nr 6 (1/1972)
Efter tre �rs masskamp som s�g arbetare, studenter och delar av sm�bourgeoisin mobiliseras till kamp f�r b�ttre levnadsf�rh�llanden, har tendensen de senaste m�naderna f�r�ndrats i Italien. Efter att ha tvingats till defensiv l�ngre �n n�gon kunde tro och i stor utstr�ckning tvingats acceptera arbetarklassens och de folkliga skiktens krav, har bourgeoisin �verg�tt till en kraftfull offensiv f�r att uppn� en stabilisering � om �n bara ofullst�ndig � av situationen.
Naturligtvis kvarst�r m�nga ljuspunkter. Om �n i mindre utstr�ckning �n tidigare �r forts�tter studentkampen att sl� mot universitetet. Stora delar av arbetarklassen g�r inte bara v�ldsamt motst�nd mot alla f�rs�k att �teruppr�tta �ordningen� p� fabrikerna utan tar i vissa fall upp en kamp f�r ytterligare m�l. Man kunde dessutom f�rutse att en s� bred r�relse som den 1968-70 inte skulle g� tillbaka helt pl�tsligt utan i st�llet komma in i en ned�tg�ende r�relse d�r kampen i viss utstr�ckning forts�tter.
�ven om vi m�ste ta h�nsyn till situationens olika och mots�gelsefulla aspekter och komma ih�g att f�ruts�ttningar som kan utg�ra grunden f�r ett �terupptagande av arbetarklassens offensiv fortfarande finns, �r det dock n�dv�ndigt att g�ra en slutlig v�rdering av den nuvarande perioden. Och den enda m�jliga slutsatsen �r att arbetarr�relsen i stort sett har g�tt in i en defensiv fas.
Den grundl�ggande orsaken till denna omkastning av utvecklingen �r det faktum att arbetarr�relsens traditionella organisationer (de kommunistiska och socialistiska partierna tillsammans med fackf�reningarna) i stort sett har lyckats hindra r�relsen fr�n att sk�rda de frukter som den var stark nog att ta fr�n bourgeoisin. Dessa organisationer lyckades f�rhindra att den ekonomiska r�relsen � vilken spontant tenderade att anta politisk karakt�r � utvecklades till en mer medveten politisk offensiv, som kunde st�rtat regimen, om �n inte det borgliga systemet, in i en kris.
N�r sp�nningarna var som starkast, n�r de breda massorna skulle f�rst�tt inneb�rden av paroller om en arbetarregering, riktade v�nsterpartierna och fackf�reningarna ist�llet in r�relsen p� krav om reformer av center-v�nster regeringen, reformer den utlovat redan i regeringsprogrammet n�r den bildades 1962 och som den inte lyckats genomf�ra. Under massr�relsens tryck intr�dde center-v�nster regeringen i en d�dlig kris. Den lamslogs fullst�ndigt och hindrades �nnu en g�ng fr�n att tillfredsst�lla de folkliga skiktens mest element�ra krav, genom att �tminstone ge intryck av att den hade f�r avsikt att genomf�ra reformer.
Masstriderna denna tre�rsperiod f�rlorade allts� slutligen sin energi, medan massorna v�ntade p� ett kvalitativt spr�ng till den politiska niv�n � ett spr�ng regeringens v�nsterflygel inte kunde ta och de v�nsteroppositionella grupperna inte kunde tvinga fram.
Den traditionella v�nsterns of�rm�ga att ge r�relsen det politiska utlopp den kr�vde ledde � andra sidan till en pl�tslig tillv�xt av den yttersta v�nstern. Radikaliseringen av unga studenter och arbetare var naturligtvis inte en uteslutande italiensk f�reteelse. Men i Italien mer �n p� n�got annat h�ll m�tte de internationella krafter som frambringade radikaliseringen ett behov fr�n de djupa leden, ett politiskt uttrycksbehov som ibland omfattade mycket breda folkliga skikt.
Jag beh�ver bara n�mna n�gra episoder f�r att ge ett intryck av den yttersta v�nsterns m�jligheter. Demonstrationerna i Milano vintern 1969 � 70 ledda av den utomparlamentariska v�nstern hade exempelvis mer �n 50.000 deltagare, fler �n PCI (Partito comunista italiano � Italienska kommunistpartiet) lyckats mobilisera p� tjugo �r. Ett annat exempel �r �kningen av den yttersta v�nsterpressens spridning, som slutligen lett till uppkomsten av en daglig tidning (Il Manifesto) med en upplaga p� 78.000 exemplar. Vi kan ocks� n�mna demonstrationerna i december 1970 d�r yttersta v�nstern fick ut hundratusentals aktivister p� gatorna.
Men medan den yttersta v�nstern som helhet lyckades dra f�rdel av den �kande klyftan mellan massr�relsen och v�nsterns traditionella organisationer, visade den sig icke desto mindre of�rm�gen att samla upp r�relsens avantgarde och ge massorna ett verkligt politiskt alternativ. Den yttersta v�nstern v�xte faktiskt sj�lv fram sida vid sida med massr�relsen, upptog och uppf�rstorade alla dess karakt�ristiska drag av spontant raseri och f�ll slutligen oftast sj�lv offer f�r den mest rabiata ultra-v�nsterismen. Den splittrades i ett tusental rivaliserande grupperingar, som inte endast var of�rm�gna att genomf�ra en f�rening utan �ven att uppr�tta ett minimum av enhet i handling.
�n en g�ng ledde avsaknaden av massornas leninistiska politiska ledarskap, avsaknaden av ett revolution�rt parti, till att breda skikts anstr�ngningar och kamp rann ut i sanden. F�ngade mellan �versp�nda ultrav�nsterister och reformister som var of�rm�gna till reformer, b�rjade massr�relsen l�ngsamt f�rlora energi och uppvisa tecken p� sviktande sj�lvf�rtroende.
De f�rsta tecknen p� en omkastning av utvecklingen framtr�dde efter de stora studentdemonstrationerna i december 1970 som jag redan n�mnt. Efter dessa har inte n�gon st�rre studentmobilisering �gt rum. Dessutom har den kamp som fortsatte p� olika skolor och universitet b�rjat anta en inskr�nkt studentkarakt�r, en opolitisk ton och ta upp konservativa paroller. Arbetarklassen st�lldes inf�r en v�xande arme av arbetsl�sa. Denna bildades ursprungligen genom den otillr�ckliga tillg�ngen p� arbetstillf�llen f�r ungdomen som kom ut p� arbetsmarknaden och v�xte sedan genom avskedanden.
�kande arbetskostnader skapade en sv�r situation f�r sm�industrin med l�g produktivitet. Vissa f�retag b�rjade sl� igen och avskeda sina anst�llda. De stora industrisammanslutningarna, som kunde absorbera de h�gre arbetskostnaderna genom nyinvesteringar och h�jd produktivitet, m�tte sv�righeter p� v�rldsmarknaden p� grund av den �kande interimperialistiska konkurrensen och var ovilliga att genomf�ra sina tidigare investeringsplaner. Detta har �nnu inte lett till massiva avskedanden i de stora f�retagen, men det har medf�rt anst�llningsstopp och arbetstidsf�rkortningar. Den industriella produktionen som stagnerade vid �rets b�rjan, har upplevt stora successiva nedg�ngar j�mf�rt med samma m�nader f�rra �ret. Arbetarnas viktigaste vapen, strejken, b�rjar f�rlora sin effektivitet i ett l�ge d�r arbetsk�parna vill producera mindre.
F�r f�rsta g�ngen fick en generalstrejk, utsatt av de tre st�rsta fackf�rbunden till den 7 april, �ven om den vann masst�d, dock ett klart minskat gensvar. Den som vill m�ta skillnaden mellan r�relsen i dess upp�tstigande fas och vid b�rjan av dess nedg�ng kan g�ra det genom att j�mf�ra resultaten av generalstrejkerna den 19 november 1969 och den 7 april 1971.
I november 1969 drog arbetarr�relsen med sig sm�bourgeoisin. I de stora st�derna st�ngdes inte bara alla fabrikerna utan ocks� aff�rerna, kaf�erna, restaurangerna och t.o.m. de minsta serviceinr�ttningar deltog i strejken. Redan dagen f�re strejken stod det klart att den 19 november skulle bli en kritisk v�ndpunkt, d�r massorna skulle visa sin beslutsamhet att utk�mpa en h�rd kamp f�r b�ttre levnadsf�rh�llanden. Det massiva deltagandet i strejken avsl�jade dessutom kampens allm�nna, dvs. dess politiska karakt�r. Resultatet av strejken den 7 april var helt annorlunda. Sm�bourgeoisin var n�stan helt ober�rd, i synnerhet utanf�r den industriella triangel som bilda: av Milano, Turin och Genua. Stora delar av tj�nstem�nnen i de st�rre fabrikerna arbetade som vanligt. Till och med vissa arbetare deltog inte i strejken, s�rskilt i sm� och medelstora industrier men ocks� i stora f�retag.
Omkastningen av utvecklingen resulterade snabbt i en f�r�ndring av sm�bourgeoisins politiska inriktning (som gick �t h�ger i valet den 13 juni)[1]. Det fascistiska MSI (Movimiento sociale italiano � Italienska sociala r�relsen) f�rst�rkte sina positioner i valet och representeras inte l�ngre bara av professionella banditband.
I detta l�ge av nedg�ng f�r r�relsen inledde bourgeoisin sin motoffensiv. Den har tv� huvudm�l � att �teruppr�tta �ordningen� p� fabrikerna och i landet samt att bilda en regeringsduglig regering.
Som jag redan sagt, bildades en center-v�nster regering i Italien 1962. Den var ett resultat av en koalition mellan fyra partier: de Kristliga Demokraterna, PSI (Partito socialista italiano � Italienska socialistpartiet), PSDI (Partito socialista democratico italiano �Italienska demokratiska socialistpartiet, resultat av en utbrytning fr�n PSI 1949) och PRI (Partito republicano italiano � Italienska republikanska partiet). Denna koalition lyckades man skapa efter m�nga �rs anstr�ngningar och inte utan �ppna sammanst�tningar (1960 f�rhindrade gatustrider ett f�rs�k att bilda en extremt h�gerinriktad regering).
Den nya regeringen f�reslog ambiti�sa reformer. Italien hade d� �vervunnit sin relativa underutveckling och blivit ett utvecklat kapitalistiskt land. Center-v�nsterns projekt baserades p� iden att de resurser denna h�ga utvecklingsniv� skapat gjorde det m�jligt att l�ta en del av arbetarklassen � den som influerades av PSI � delta i den borgliga statens sk�tsel. De trodde att detta kunde g�ras genom att erbjuda massorna b�ttre utbildning , genom byggandet av billiga bost�der f�r l�gavl�nade, genom en skattereform och genom att g�ra slut p� den v�rsta fattigdom och oj�mlikheten.
Men dessa projekt visade sig mycket snabbt vara ogenomf�rbara Ett starkt motst�nd fr�n bourgeoisins mera konservativa delar, ekonomiska sv�righeter och recessionen 1963-64 liksom det faktum att kommunistpartiets styrka fortsatte att v�xa trots regeringens l�ften, allt detta hindrade regimen fr�n att utveckla och genomf�ra ett sammanh�ngande politiskt program. Den av regeringen skisserade fem�rsplanen, som skulle l�sa det italienska samh�llets allvarligaste problem, stannade kvar p� pappret. Arbetarklassen och de folkliga skikten ins�g mycket snart att reformerna inte skulle komma till st�nd och de inledde en kamp som ocks� drevs p� av den p�g�ende radikaliseringsprocessen i internationell skala.
�terupptagandet av kampen tillspetsade mots�ttningarna inom regeringen. PSI och de kristliga demokraternas v�nsterflygel vidh�ll att det som h�nde visade just p� n�dv�ndigheten att p�skynda reformprogrammet. De f�rs�kte kompensera bristen p� st�d f�r sitt politiska program fr�n PSDI, PRI och de kristliga demokraternas h�gerflygel genom ett n�rmande till fackf�rbunden och kommunistpartiet. Regeringens h�gerflygel ans�g � andra sidan att eftergifter �t en upp�tstigande massr�relse var bedr�gliga. Den orienterade sig mot en repressiv politisk linje och s�kte f�rbundna bland den yttersta h�gerns partier. Under massr�relsens tryck tvingades man genomf�ra �tg�rder, som medf�rde o�nskade risker. Resultatet blev att regeringen, som kastades mellan de motsatta tendenserna, f�rblev of�rm�gen till alla praktiska �tg�rder under hela tre�rsperioden 1968-71 och �verlevde fr�n den ena dagen till den andra utan att kunna ta n�gra egna initiativ. (Och detta faktum �kar den italienska v�nsterns ansvar f�r sitt misslyckande att ge kampen dess objektivt m�jliga politiska utlopp.)
Men den politiska situationens f�r�ndring tyder p� att den redan l�ngt framskridna krisen inom center-v�nstern kommer att bryta ut �ppet inom en inte alltf�r avl�gsen framtid, Inom den n�rmaste tiden kommer styrkef�rh�llandet att m�tas av tv� politiska tester, vars resultat kommer att bli avg�rande f�r vilken v�g dilemmat skall l�sas. Den ena �r valet av en president som skall v�ljas f�r en sju�rsperiod vid ett gemensamt sammantr�de med den lagstiftande f�rsamlingen den 9 december.[2] Den andra �r folkomr�stningen om avskaffandet av skilsm�ssof�rbudet i Italien.
Som f�rberedelser f�r dessa tester har �stora man�vrer� b�rjat inom partierna. Det kristliga demokratiska partiets Consiglio Nazionale (Nationella R�d) hade ett m�te i slutet av september. Sekreteraren Forlani f�rde fram h�gerflygelns politiska linje och f�reslog ett valsystem f�r partiet, som skulle utest�nga v�nsterriktningen fr�n ledningen. Den nuvarande utrikesministern Moro svarade att man hade gjort ett klart uttalande mot skapandet av ett �block f�r lag och ordning� och en h�gervridning av regeringen. N�gra dagar senare hade PSI:s Centralkommitt� ett m�te. Den bekr�ftade p� nytt politiken f�r en �mera utvecklad j�mvikt�, dvs. perspektivet att samarbeta med fackf�rbunden och p� l�ngre sikt med PCI. Den f�rsvagade rent socialdemokratiska riktningen knuffades �t sidan.
Men det �terst�r att avg�ra kampens utg�ng. Vem skall bli ny president och varifr�n skall han f� sina r�ster? P� grund av de allvarliga konflikterna inom det h�rskande blocket verkar det inte troligt att regeringspartierna lyckas ena sig om en gemensam kandidat. De kristliga demokraternas h�gerflygel �r ute efter att v�lja sin egen kandidat med h�gerpartiernas st�d, medan regeringens v�nsterflygel kan r�kna med kommunistpartiets st�d f�r att v�lja en v�nsterkatolik eller en socialist. K�pslagan om kandidaterna p�g�r bakom kulisserna i alla partierna, b�de de i regeringen och de i opposition.
Den regeringskris som kommer att framtr�da omedelbart efter presidentvalet blir uppenbarligen en sv�rl�st kris, eftersom den del av det nuvarande blocket som knuffas undan i valet sannolikt inte blir ben�gen att delta i den nya regeringen.
De kristliga demokraternas h�gerflygel anv�nder sig ocks� av folkomr�stningen om skilsm�ssan. Denna kommer att med � f�ra regeringsblockets s�nderfall och ett objektivt f�rbund mellan de kristliga demokraterna och fascistpartiet, som ocks� �r emot skilsm�ssor. Regeringens v�nsterflygel och PCI har gjort allt f�r att f�rhindra att folkomr�stningen �ger rum, men det verkar mer och mer troligt att de inte kommer att finna n�got s�tt att undvika den. Och om folkomr�stningen genomf�rs kommer regeringskoalitionen att �samkas sprickor, som blir sv�ra att laga oberoende av omr�stningens utg�ng.
Av alla dessa sk�l �r det troligast att den �mt�liga j�mvikt, p� vilken center-v�nster- regeringen baserat sig de senaste �ren kommer att f�rsvinna definitivt. D�rf�r b�rjar en politisk kris av stora m�tt i Italien. Tidsskillnaden mellan krisens utbrott och de tre g�ngna �rens omfattande kamp antyder att arbetarr�relsen troligtvis inte kommer att lyckas dra f�rdel av den, �ven om massornas ih�llande militans g�r det m�jligt f�r arbetarklassen att spela en viktig roll �ven vid detta tillf�lle. �nnu en g�ng har till och med lik kunnat h�lla sina st�llningar p� grund av det revolution�ra partiets fr�nvaro.
[1] Se artikeln �Elections show increased Fascist danger� (Valen visar den �kade fascistiska faran) i Intercontinental Press, 5 juli, 1971, sid 625.
[2] Valet har �gt rum efter denna artikels tillkomst. En kristlig demokrat, Giovanni Leone, valdes att ers�tta socialdemokraten Giuseppe Saragat, uppenbarligen med den yttersta h�gerns st�d.