Ur Fj�rde Internationalen 6 (1/1972)
Frontpolitiken har st�ndigt varit en pr�vosten f�r de kommunistiska partierna. Hur ska detta politiska vapen brukas? Svaren p� fr�gan har avgjort revolution�ra resningar, koloniala befrielsekrig och inte minst satt sin pr�gel p� den europeiska arbetarklassens historia alltsedan 20-talet. Denna artikel behandlar utifr�n en historisk genomg�ng enhetsfrontstaktikens aktualitet och till�mpning idag.
Enhetsfrontstaktiken lanserades av Komintern 1921. Detta skedde i en best�md situation och i ett givet l�ge av klasskampen. Enhetsfrontstaktikens syfte var att � med hj�lp av vissa eftergifter och kompromisser med reformister och socialdemokrater bl.a. � samla s� stora delar av arbetarklassen som m�jligt till enhet i handling kring konkreta minimikrav och minimiparoller, i kamp mot kapitalismen.
Genom att g� ut med minimikrav och minimiparoller avs�g man att ena hela klassen, p� grundval av dess omedelbara gemensamma intressen. Dessa minimikrav och minimiparoller hade funktionen att �verskrida parti- och fackf�reningsgr�nserna och motverka klassens uppsplittring till f�rm�n f�r en enhet p� basis av dessa omedelbara intressen. Det f�rel�g ingen inneboende mots�ttning mellan dessa minimikrav � ena sidan, och de socialistiska maximikraven � den andra; en s�dan hade varit lika konstlad som en mots�ttning till de olika partierna s�rskiljande krav och paroller, deras organisatoriska och politiska oberoende.
Om enhetsfrontstaktiken innebar en kompromiss p� kort sikt med de reformistiska delarna av arbetarr�relsen, s� skedde detta utifr�n en revolution�r analys av dagsl�get och mot bakgrund av en kommunistisk strategi, som inte dolde att det slutgiltiga m�let var den socialistiska omv�lvningen av samh�llet � varvid taktiken var ett medel att leda hela r�relsen n�rmare detta m�l.
J�msides med kravet p� enhet inom arbetarr�relsen framh�lls st�ndigt behovet och n�dv�ndigheten av att de kommunistiska partierna f�rde fram sina s�rskiljande paroller och krav, vilka h�rleddes ur den marxistiska analysen av den konkreta situationen: kommunisterna fick under inga f�rh�llanden uppge kravet p� oberoende och sj�lvst�ndighet inom fronten.
I den prolet�ra enhetsfronten har vi allts� att g�ra med taktiska, icke med principiella eftergifter fr�n kommunisternas sida.
Varf�r lanserades d� enhetsfrontstaktiken �r 1921? Det �r n�dv�ndigt att redan fr�n b�rjan ta avst�nd fr�n uppfattningen att denna taktik i huvudsak gick ut p� att avsl�ja reformistledarna:
�Enhetsfronten hj�lpte till att avsl�ja dessa, men det var aldrig n�got annat �n ett sekund�rt och underordnat resultat av taktiken.�
S� uttrycker sig en samtida till Lenin och Trotskij.[1] Och samma �sikt kan utl�sas ur m�nga andra k�llor, inte minst ur den Kommunistiska Internationalens (Kominterns) egna uttalanden.
F�r att kunna besvara fr�gan om varf�r enhetsfrontstaktiken lanserades �r 1921 m�ste vi i st�llet utg� fr�n de konkreta f�rh�llandena. Vi m�ste helt enkelt ta fasta p� att denna prolet�ra enhetsfront framsprang ur en best�md, historisk situation. Endast p� s� s�tt kan vi f�rst� varf�r denna kommunistiska taktik, till�mpad i form av en prolet�r enhetsfront, inte l�ter sig upph�jas till en tidl�s, marxist-leninistisk �allm�n sanning� (i motsats till vad m�nga maoister och centrister idag tror).[2]
Enhetsfronten lanserades bl.a. till f�ljd av tilltagande sv�righeter f�r kommunisterna att vinna �ver arbetarklassens absoluta flertal till det revolution�ra l�gret. Reformisternas och socialdemokraternas inflytande �ver stora delar av massorna var inte brutet (de befann sig i vissa fall t.o.m. p� frammarsch i st�llet f�r p� tillbakag�ng).
Denna splittring inom arbetarr�relsen f�rsvagade dess styrka. Och det var d�, liksom nu, kommunisternas uppgift att �vervinna denna splittring till f�rm�n f�r en enad kamp.
Enhetsfrontstaktiken lanserades vidare till f�ljd av den socialistiska revolutionens tempor�ra avmattning, kombinerat med dess nederlag i flera viktiga l�nder (varvid den kapitalistiska inringningen av Sovjetunionen, den f�rsta arbetarrepubliken, bestod).
Revolutionens nederlag i t.ex. Ungern hade tillsammans med reformisternas huvudl�sa klassamarbetspolitik i l�nder som Tyskland och Tjeckoslovakien lett till en relativ demoralisering och passivisering av de arbetande massorna.
Kapitalisterna hade inte varit sena att utnyttja detta f�rh�llande: en st�ndig arbetsl�shet h�rskade i England, Italien och USA; arbetarklassens levnadsniv� var p� nytt kraftigt hotad, d�r den inte rentav sjunkit ner till en niv� som var l�gre �n den som r�dde f�re f�rsta v�rldskriget (exempelvis i Polen, Tyskland och �sterrike).
Mot bakgrund av denna kapitalets offensiv �r det l�tt att f�rst� varf�r fr�gan om den prolet�ra enheten inom arbetarleden p� nytt blev aktuell.
I Resolutioner om arbetarnas enhetsfront...[3] ��r 1921 preciserades grundstommen i enhetsfrontspolitiken, dess grundl�ggande best�ndsdelar och m�ls�ttning. Vi kan �terge dessa i f�ljande punkter:
1. Kommunister, som �r organiserade i Tredje Internationalen, b�r s�ka uppn� st�rsta m�jliga enhet med alla arbetare som �r villiga att k�mpa mot kapitalismen genom samf�llda aktioner, d.v.s. i aktionsenhet.
2. Kapitalets offensiv har skapat en spontan tendens till enhet inom proletariatet, och det �ligger kommunisterna att tillsammans med arbetarna fr�n de �vriga partierna och fackf�reningarna organisera denna och �stadkomma enhet i handling.
3. �ven en enhetlig aktion som utg�r fr�n delkrav p� grundval av en gemensam minimiplattform, kommer att leda fram till att arbetarna st�ller de grundl�ggande fr�gorna om revolutionen.
4. F�r att man ska kunna uppn� enhetsfrontstaktikens strategiska m�l, �r det ett oavvisligt krav att de kommunistiska partierna tillf�rs�krar sig fullst�ndigt oberoende gentemot �vriga delar av fronten och bevarar en total kritikfrihet inom fronten.
5. De reformistiska och s�rskilt socialdemokratiska ledarna kommer i detta l�ge huvudsakligen att s�ka n� enhet med de borgerliga f�retr�darna, s�v�l p� det politiska som p� det ekonomiska planet.
6. H�rigenom avsl�jas de inf�r massan av arbetare, som genom praktisk handling f�r erfara den reformistiska politikens f�rr�diska karakt�r.
Dessa huvudpunkter i enhetsfrontstaktiken bef�stes i senare teser och uttalanden fr�n Kominterns sida.
Exekutivkommitt�ns Resolutioner om arbetarnas enhetsfront... analyserar situationen f�r det europeiska proletariatet och st�ller fr�gan om arbetarr�relsens organisatoriska splittring och l�ge gentemot dess n�dv�ndiga och �verh�ngande uppgifter. Och som ett motgift mot diverse f�rvirring och missf�rst�nd kring en prolet�r linje i denna fr�ga, och kring enhetsfrontens natur och syften, kan man anf�ra Resolutionernas grundl�ggande definition:
�Enhetsfronten �r ingenting annat �n enheten mellan alla arbetare som �r beslutna att k�mpa mot kapitalismen.�
Ocks� enhetsfrontspolitikens tillkomsthistoria avspeglar dess karakt�r och m�ls�ttning.
I sitt arbete Radikalismen � kommunismens barnsjukdom (1920) hade Lenin g�tt till storms mot de frasradikala och sekteristiska v�nsteravvikelser inom arbetarr�relsen, som i allt v�sentligt ledde till �renl�riga� och dogmatiska avst�ndstaganden fr�n kampen och till en sekteristiskt avvisande attityd i praktiskt taget varje dagsaktuell fr�ga.
Fr�gan om arbetarnas enhet i kampen mot kapitalets offensiv var en s�dan dagsaktuell fr�ga. Den kunde bara l�sas utifr�n ett revolution�rt, strategiskt perspektiv p� arbetarr�relsens m�jligheter, utifr�n en konkret analys av arbetarklassens l�ge och med hj�lp av en klart uttalad taktik utefter icke-sekteristiska riktlinjer.
Det var ocks� Lenin som inf�r Exekutivkommitt�n �r 1921 f�reslog uppr�ttandet av en arbetarnas enhetsfront.
Lenins tanke st�tte p� opposition, fr�mst fr�n Zinovjev och Bucharin. Lenin och Trotskij blev de fr�msta f�respr�karna f�r enhetsfrontspolitiken. De f�rsvarade denna politik gemensamt. Exekutivkommitt�n gav dem i uppgift att inf�r kommande kongress, samma �r, f�rbereda och framl�gga denna p� en g�ng taktiska och principiella fr�ga (principiell vad g�ller kommunisternas inst�llning till andra partier och fackf�reningar, taktiskt vad g�ller medlen att l�sa den �verh�ngande fr�gan om den prolet�ra enheten mot kapitalets offensiv).
Det �r inte heller en historisk �slump� att det var just Trotskij, som p� ett senare stadium i arbetarr�relsens historia blev den mest konsekvente kritikern av de olika v�nstersekteristiska och h�geropportunistiska v�xlingarna i Stalins och hans efters�gares politik. Denna politik fick negativa f�ljder f�r proletariatets kamp i Kina p� 20-talet s�v�l som Tyskland p� 30-talet, i Spanien p� 30-talet s�v�l som i Grekland p� 40-talet, i Frankrike p� 40-talet s�v�l som i Vietnam p� 50-talet.
Sedan Lenin avlidit efter en l�ngvarig sjukdom (1924), Trotskij och den antistalinistiska oppositionen avl�gsnats fr�n alla ledande poster (1924-27) och intill dess Trotskij sj�lv m�rdas i Mexiko efter mer �n 10 �r i landsflykt (1940), sker betydande omsv�ngningar i Sovjetunionens Kommunistiska Partis (SUKP:s) och Kominterns syn p� enhetsfronten.
Stalin hade redan i november 1927 kort uttryckt vad som skulle bli ledmotivet i Kominterns propaganda �ren f�re och n�rmast efter det tyska proletariatets avg�rande nederlag mot Hitler, 1933 (d� inte bara socialdemokraterna utan �ven kommunisterna kapitulerade utan att resa arbetarklassen till motst�nd[4]). Stalin s�ger:
�Det �r om�jligt att g�ra slut p� kapitalismen utan att g�ra slut p� socialdemokratismen inom arbetarr�relsen.� [5]
Och genom att fullst�ndigt blanda ihop den ekonomiska niv�n med den politiska, kan Stalin tillfoga f�ljande:
�D�rf�r �r den d�ende kapitalismens epok samtidigt en epok f�r socialdemokratismens bortd�ende inom arbetarr�relsen.� [6]
Det rent mekaniska likhetstecken som Stalin s�tter mellan den socio-ekonomiska utvecklingen (kapitalismens bortd�ende) och den politiska utvecklingen inom arbetarr�relsen (socialdemokratismens bortd�ende), har emellertid en hake: det g�llde enligt Stalin att f�rst g�ra slut p� socialdemokratin och reformismen inom arbetarr�relsen; d�refter � och f�rst d�! � var tiden mogen f�r att ta sig an huvuduppgiften, kampen mot kapitalet...
Det �r denna hake som blir till den b�rande stommen i stalinismens hela v�nstersekteristiska politik fr�n 1928-34/35. Det �r denna sekterism och denna felaktiga taktik som f�r ers�tta den marxistiska analysen av konkreta f�rh�llanden, som upph�js till �allm�n sanning� och f�r utg�ra en �mklig ers�ttning f�r en revolution�r strategi.
Den stalinistiska frasradikalismen vid denna tid ers�tter allts� den marxistiska analysen med en abstrakt samling formler. Men den sekteristiska �renl�righeten� avsl�jar bara i sin tur den �desdigra underskattningen av hitlerismens och kapitalets fortsatta offensiv.
Detta kan utl�sas ur exempelvis den tyske ledaren Th�lmanns eller Kominternledaren Manuilskijs olika proklamationer vid denna tid.
S� h�vdar exempelvis Th�lmann (i dec. 1932) i sitt avslutningstal vid Kominterns 12:e plenum, att �varje f�rmildrande av v�r kamp mot socialdemokratin blir till ... ett allvarligt fel.� Manuilskij sp�r p� genom att visserligen medge (!) att fascismen �r �en form av kapitalets offensiv� och att �bourgeoisin fortfarande �r arbetarklassens huvudfiende� � ett sanningens ord; men eftersom de socialdemokratiska medlemmarna stod p� �fel� sida om den ber�mda huvudmots�ttningen (och var de �sanna� revolution�rernas �objektiva� fiende nr 1 i den d�varande �etappen�), s� kan Manuilskij �ret d�rp� (1933) helt utan vidare p�st� att �partiets samtliga (!) krafter b�r kastas in i kampen mot socialfascismen� � varvid han med �socialfascism� f�rst�r ... socialdemokrati.[7]
Herrar Th�lmann, Manuilskij och Stalin �r allesamman pappa till KFMLr:s nystalinistiska efterapningar, och deras fullst�ndiga sekterism har satt sina sp�r i KFMLr:s egna utl�tanden om den svenska �socialfascismen� av idag, d.v.s. Geijer, Palme, m.fl. Men medan Stalin och hans efters�gare som b�st yrade om �socialfascister� och �huvudmots�ttningar� formulerade Trotskij f�ljande klarsynta iakttagelse:
�Vi m�ste avsl�ja den passiva, blygt tvekande, defaitistiska och deklamatoriska karakt�ren hos Stalins, Manuilskijs, Th�lmanns och Remmeles politik in i det sista. Vi m�ste visa de revolution�ra arbetarna att kommunistpartiet fortfarande har nyckeln till situationen, men att den stalinistiska byr�kratin g�r f�rs�k att med denna nyckel l�sa d�rren till revolution�r handling.� [8]
Vid tiden f�r Trotskijs landsf�rvisning genomgick den inrikespolitiska situationen i Sovjetrepubliken en radikal f�r�ndring. Man �vergav bl.a. den s.k. �nya ekonomiska politiken� (NEP) fr�n 20-talets b�rjan: i st�llet f�r relativa eftergifter �t de rikare b�nderna (kulakerna) fick vi bevittna en total likvidering av dessa som samh�lleligt skikt, o.s.v. [9]
Denna inrikespolitiska f�r�ndring avsatte snabbt sina sp�r i utrikespolitiken. Omsv�ngningen fr�n en (halvhj�rtad) enhetsfrontspolitik till en ultrasekteristisk, v�nsteravvikande linje var ett faktum. Trotskij blev snart sagt den enda kritiker av betydenhet, som inte kapitulerade inf�r dessa nya byr�kratiska maktmedel; trotskisterna fortsatte trots sin isolering att f�respr�ka en leninistisk politik i olika fr�gor: gentemot Stalins och Kominterns d�varande politik i Tyskland reste de parollen om ... en prolet�r enhetsfront mot fascismen.[10]
De maoistiska nystalinisternas f�rs�k att passa in historiska f�rh�llanden i ett abstrakt schema av �allm�nna sanningar� [11] g�r dem helt of�rm�gna att f�rst� inneb�rden i enhetsfronts-taktiken. De kan framf�r allt inte f�rst� att en enhetsfrontstaktik m�ste basera sig p� en marxistisk analys av konkreta f�rh�llanden. De kan d�rf�r h�vda:
�F�re Kominterns antifascistiska enhetsfront f�rdes diskussionen om enhetsfronten under rubriken: inst�llningen till mellangrupperna eller arbetarklassens bundsf�rvanter.� [12]
F�r det f�rsta har allts� dessa maoister och nystalinister inte s� mycket som uppm�rksammat att denna antifascistiska enhetsfront, det var just vad den trotskistiska r�relsen var den fr�mste f�respr�karen av! Medan stalinisterna var de f�rsta att motarbeta varje s�dan gemensam arbetarfront...
F�r det andra har man inte s� mycket som f�rst�tt att fr�gan om den prolet�ra enhetsfronten �r densamma som fr�gan om arbetarklassens enhet i handling gentemot huvudfienden, kapitalet!
Genom att manipulera med begreppen och tunna ut dem efter behag, kan v�ra nutida stalinister och maoister ge ordet enhetsfront praktiskt taget vilken inneb�rd som helst, alltifr�n sekteristisk front (mot �socialfascismen�) till ... folkfront! SOCIALDEMOKRATER I FRONTEN � ALDRIG!
Detta var det stalinistiska l�senordet f�re �r 1935. Eftersom denna politik ledde till katastrof, tvingades man �byta� politik. I st�llet f�r en enhetsfrontspolitik lanserade Komintern detta �r en principl�s klassamarbetspolitik: borgarnas och mellanskiktens alla politiska representanter erbj�ds att s�tta sig i ledningen f�r en f�r samtliga klasser i det kapitalistiska samh�llet gemensam frontbildning, kallad �folkfronten�. Den stalinistiska v�nstersekterismens linje ersattes med den stalinistiska h�geropportunismens principl�sa �ena s� m�nga som m�jligt�- linje.[13]
Folkfrontens politik �r inte enhetsfrontens. Den �r det inte i praktiken och kan inte heller vara det i teorin. Den �r inte en front som vill ena �alla arbetare som �r beslutna att k�mpa mot kapitalismen.� Enhetsfrontens klasskarakt�r har helt skjutits �t sidan. Folkfronten �r en front f�r alla, oavsett klasstillh�righet, som vill k�mpa mot den ena formen av borgerligt klassherrav�lde (fascism) f�r den andra formen (den borgerliga �demokratin�).
Folkfronterna i Europa st�lldes under de stalinistiska partiernas och de borgerliga herrarnas gemensamma, politiska ledning. F�r att �stadkomma denna samverkan mellan tv� of�renliga och of�rsonliga klasskrafter �vergav kommunisterna det av Lenin och Trotskij formulerade kravet p� total kritikfrihet och sj�lvst�ndighet inom fronten. Den revolution�ra m�ls�ttningen �vergavs helt och h�llet till f�rm�n f�r en allianspolitik, d�r taktiken upph�jdes till lag (den stalinistiska analysen baserade sig inte p� ett strategiskt �verg�ngsperspektiv; den baserade sig p� en etappteori, d�r den borgerligt eller allm�nt �demokratiska� etappen inte hade n�gonting att g�ra med kampen om det politiska herrav�ldet vare sig inom fronten eller i hela samh�llet).
Till f�ljd av detta var folkfronten oanv�ndbar f�r att f�rsvara proletariatets intressen: den kunde inte anv�ndas i revolution�rt syfte. Folkfrontens �strategi� avsl�jar i sj�lva verket bara en taktisk och principl�s h�geropportunism fr�n det ledarskap i Komintern, som redan bevisat sin oduglighet.
Uppr�ttandet av ett f�r olika, mot varandra st�ende och antagonistiska klasser gemensamt motst�nd mot fascismen stod inskrivet som den f�rsta programpunkten f�r fronten. Efter den borgerliga �demokratins� seger �ver fascismen kunde denna programpunkt inte best� i annat �n ... samma gemensamma motst�nd mot allt som kunde hota frontens �egna� landvinningar, de segrande �demokratiernas� imperialistiska fred. Ty de stalinistiska kommunistpartierna hade redan k�pslagit om sin sj�lvst�ndighet; hur skulle folkfronten annars ha kunnat uppr�ttas? Fr�n Spanien till Chile misslyckas den d�rf�r helt med att uppr�tta annat �n kortvariga koalitionsregeringar, i vilka arbetarrepresentanterna fungerade som gisslan �t de h�rskande klasserna. Icke i ett land kan motsatsen s�gas!
Fr�gan om den s.k. folkfronten �r inte en fr�ga omen mans (Stalins) inflytande; den �r inte heller en fr�ga om samme man (Stalin) hade 70% �r�tt� och 30% �fel� (enligt den kinesiska formeln). Folkfronten �r en fr�ga om politik, om det dialektiska sambandet mellan teori och praktik � d�r den stalinistiska politiken var alltigenom byr�kratisk, icke-revolution�r.
Denna fr�ga �r s� mycket mer aktuell idag, som ett flertal mao-stalinistiska organisationer �ppet ser till folkfrontspolitiken som en f�rebild och ett m�nster f�r exempelvis solidaritetsarbetet f�r Vietnams folk.[14] Det �r samma stalinistiska tradition som ocks� ligger bakom VPK:s, KFML:s och en del borgerliga skikts gemensamma �kamp� f�r det kapitalistiska klassamh�llets �nationella sj�lvbest�mmander�tt�.[15] Liksom fallet var p� 30- och 40-talen s�ker man h�r f�rena den h�ger-opportunistiska f�rebilden med en sekteristisk inst�llning ... �t v�nster: TROTSKISTER I FRONTEN � ALDRIG!
Den av Stalin och Dimitrov inf�rda folkfrontspolitiken f�ljde allts� p� den v�nsterekteristiska linjens bankrutt i och med nederlaget i Tyskland 1933. Redan denna f�rra linje f�ljde i sin tur p� den opportunistiska klassamarbetspolitik som Komintern kanske f�r f�rsta g�ngen l�tit komma till omissk�nneligt uttryck och uppmanat de kinesiska kommunisterna att praktisera i f�rh�llande till Koumintang 1925-27 (den opportunistiska linjens nederlag ledde h�r till en v�nstergir i revolutionens elfte timma fr�n Moskvas sida).
Fr�n opportunism och klassamarbetspolitik (Kina 1925-27) till sekterism och frasradikalism (bek�mpa �socialfascismen� i Tyskland intill 1934/35!); fr�n sekterism p� nytt till klassamarbetspolitik, o.s.v., intill dess Komintern f�r gott las ned 1943: detta �r det dystra facit som stalinismen har att st� till svars f�r under dessa �r. Denna politik av omsv�ngningar och byr�kratisk vacklan f�reter endast ytliga likheter med den enhetsfrontspolitik, som f�respr�kades av Lenin och Trotskij p� 20-och 30-talen.[16]
Det ter sig utifr�n denna synvinkel mindre m�rkligt att Stalin j�msides med kampen inom byr�kratin f�r sina olika �linjer� var tvingad att f�ra ett h�rdnackat utrotningskrig mot �trotskismen�, ett krig som han bara kunde vinna genom att likvidera praktiskt taget hela oppositionen i och utanf�r Sovjetunionen! Ty detta �r samma Stalin (Koba) som 1908 f�rklarade att den �liberala ryska bourgeoisin� var �kontrarevolution�r�(!), en insikt som han tempor�rt fick �verge 1917 till f�rm�n f�r den leninistiska uppfattningen, dock f�rst efter att strax dessf�rinnan ha f�respr�kat ett �block� mellan denna �liberala bourgeoisi� och den revolution�ra r�relsen med bolsjevikpartiet i spetsen (ett propagerande som Lenin betecknade som ett h�n mot marxismen.[17]
Klassanalysen var aldrig Stalins starka sida, och likas� litet den stalinistiska byr�kratins. Denna byr�krati visade sig snart oduglig att f�ra en revolution�r politik; den undvek f�ljaktligen att st�lla fr�gan om den prolet�ra enhetsfronten p� ett riktigt s�tt � f�r att i st�llet f�respr�ka olika �varianter� av samma sak, fast med ett annat klassinneh�ll.
Det �r den stalinistiska hegemonin �ver arbetarr�relsen fr�n denna tid som avspeglar sig i de nutida ny- och mao-stalinistiska gruppernas syn p� enhetsfronten som en kommunistisk taktik, vare sig vi har att g�ra med en arbetarnas enhetsfront, eller en enhetsfront av antiimperialister, exempelvis ifr�ga om solidaritetsarbetet f�r Vietnams folk.
Ty det �r endast genom att �tergripa p� ett urvattnat, stalinistiskt begrepp som maoisterna i KFML kan skriva:
�Faktiskt har fr�gan om enhetsfronten varit aktuell �nda sedan de f�rsta marxistiska arbetarpartierna skapades.� [18]
V�ra mao-stalinisters lysande f�rklaring av �orsaken� till denna �st�ndiga aktualitet� �r tv�faldig: f�r det f�rsta d�rf�r att �det aldrig existerat n�got 'rent' kapitalistiskt samh�lle, d.v.s. ett samh�lle som best�r uteslutande av kapitalister och arbetare.� F�r det andra s� har �det i varje givet samh�lle alltid funnits en huvudmots�ttning�. Och: �Kring denna huvudmots�ttning har sedan (?) olika klasser och skikt grupperat sig.� [19]
Att Stalin strax f�re Lenins �terkomst fr�n Schweiz 1917 f�respr�kade ett �block� mellan den ryska, liberala bourgeoisin och bolsjevikerna (under den r�dande, �demokratiska� etappen!) medan han n�gra veckor senare ansl�t sig till Lenins revolution�ra politik (som var of�renlig med denna typ av �enhet�, inklusive den av Stalin och kompani tillt�nkta �enheten� mellan mensjeviker och bolsjeviker), det skulle allts� kunna �f�rklaras� med en h�nvisning till att �huvudmots�ttningen� i det ryska samh�llet under denna tid hunnit s� att s�ga flytta p� sig!
�Det �r just existensen (!) av denna huvudmots�ttning, som hos kommunisterna skapat vissheten om enhetsfrontens n�dv�ndighet och m�jlighet.� [20]
Man kan verkligen fr�ga sig om maoisterna inom KFML med prolet�r enhetsfront menar samma sak som Lenin. Och med all r�tt, eftersom deras uttalanden � som de �r formulerade p� papper � strider mot den leninistiska definitionen:
�...en enhetsfront �r en allians mellan de klasser och skikt som st�r p� ena sidan i huvudmots�ttningen i en viss fr�ga.� [21]
Anledningen till att maoisterna i KFML antagit denna anti-leninistiska �definition� av vad enhetsfront �r, ligger i sj�lva verket i att de helt enkelt skrivit av en av Mao Tse-tungs formuleringar, d�r Mao talar om �en enhetsfront av alla revolution�ra klasser och grupper under ledning av detta (d.v.s. Kinas Kommunistiska) parti�.[22]
Men eftersom Mao Tse-tung, som �r marxist, utg�r fr�n den konkreta situationen i sitt eget land (Kina) f�r att best�mma den kommunistiska taktiken, s� �r de svenska efterf�ljarna f�ga hj�lpta av hans recept f�r kampen i ett underutvecklat land; till skillnad fr�n situationen och klassf�rh�llandena i t.ex. Kina och Vietnam, s� finns det i de framskridna kapitalistl�nderna endast en revolution�r klass, inte tv� eller tre. Det r�cker allts� inte att som KFML-maoisterna s�ga:
�Som Mao s�ger ... omfattar enhetsfronten de revolution�ra klasserna i ett visst land vid en viss tidpunkt.� [23]
Man m�ste ocks� tala om vilket s�rskilt land det �r fr�ga om; vad g�ller exempelvis Sverige s� m�ste man tala om vilken klass som �r revolution�r j�mte vilka grupper som har intresse av en omv�lvning f�r att man ska kunna best�mma taktiken f�r en eventuell enhetsfront (se �ven not 21 ovan!). Anslutningen till den stalinistiska traditionen inom arbetarr�relsen har hittills f�rbjudit KFML att g�ra detta.[24]
Om den opportunistiska avvikelsen inom v�nstern i frontfr�gan huvudsakligen kan summeras under rubriken �enhetsfront ovanifr�n�, s� kan man lika f�renklat s�ga att den sekteristiska varianten av enhetsfrontsproblematiken l�ter sig sammanfattas som den front, inom vilken allt m�ste komma �underifr�n�, ingenting �ovanifr�n�.
Med den s.k. �enhetsfronten underifr�n� avses n�mligen oftast �en massorganisation (!) d�r folk enrolleras individuellt� [25] eller n�gonting dit�t. Enligt denna version av �enhetsfront� sker inga �verenskommelser mellan organisationer (vare sig kommunistiska eller borgerliga och reformistiska). I st�llet s� ska frontmedlemmarna (vare sig dessa �r f�rsedda med individuella medlemskort eller �bara� deltar i arbetet �nd�...) kunna acceptera den �delanalys� som det ena eller det andra f�rbundet/partiet utf�rt p� ett visst �kampavsnitt�.[26]
Den inneboende logiken i dessa f�rslag om �enhetsfronter underifr�n� �r: du kan inte vinna dem alla! Och kan du inte vinna dem f�r den revolution�ra organisationens hela program, s� kan du vinna dem f�r halva; kan du inte vinna dem f�r halva programmet s� kan du vinna dem f�r en tiondel, o.s.v. Gemensamt f�r visionerna av �enhetsfronten underifr�n� �r att de ska vara
a) ett f�rbund mellan en organisation och enskilda individer
b) ett f�rbund vars �enhet� best�r av individernas och den enskilda organisationens sammanfallande �sikt i en viss fr�ga.
Inte underligt d� att den (medvetna eller omedvetna) sekteristiska mekanism som finns inbyggd i denna syn p� enhetsfrontstaktiken �underifr�n�, lett t.ex. F�rbundet Kommunist att blanda ihop denna taktik med arbetet p� att bygga upp den egna organisationen, skaffa sig en lokal inplantering med vidh�ngande rekryteringsbas! Inte underligt d� att samma mekanism lett KFMLr till den globala visionen av ett nationellt f�rbund mellan arbetarorganisationer d�r den enda n�rvarande politiska grupperingen skulle heta ... KFMLr! Men alldeles bortsett fr�n att de sekteristiska tendenserna bakom dessa f�reslagna s.k. �enhetsfronter underifr�n� f�rst�rks respektive f�rmildras beroende p� lokala och nationella styrkef�rh�llanden, kan s�v�l denna tankekonstruktion �underifr�n� som motsvarande konstruktion �ovanifr�n� (med de olika tolkningar av detta som de revolution�ra organisationerna slungar mellan sig) b�st belysas av n�gra ord som Trotskij anv�nde d� han ber�rde problemet:
�Utstr�cks frontens enhet endast till arbetarmassorna, eller omfattar den �ven de opportunistiska ledarna?
Denna fr�ga �r enbart resultatet av ett missf�rst�nd.
Om vi kunde ena arbetarmassorna bakom v�ra fanor eller bakom de paroller som vi f�r fram under det att vi f�rbig�r de reformistiska organisationerna, partierna eller fackf�reningarna, s� skulle det f�rvisso vara det b�sta av allt. Men d� skulle inte fr�gan om enhetsfronten ens uppresa sig i dess nuvarande form.
Fr�gan om enhetsfronten st�ller sig just d�rigenom att betydande delar av arbetarklassen tillh�r eller ger sitt st�d �t de reformistiska organisationerna.� [27]
Om alla arbetare ansl�t sig till en kommunistisk politik s� skulle m.a.o. fr�gan om en enhetsfront inte st�llas. Om v�nstern idag inte var splittrad s� skulle fr�gan om att uppr�tta en revolution�r pol genom ett enhetligt agerande gentemot reformisterna inte st�llas i dess nuvarande form (utan om styrkef�rh�llandena till�t det exempelvis i form av en prolet�r aktionsenhet med eller utan de reformistiska ledarna, varvid dessa genom sitt f�rr�diska agerande sj�lva skulle undervisa proletariatet om sin r�tta, reaktion�ra klasst�ndpunkt, o.s.v.). Om KFMLr vore den enda revolution�ra organisationen i detta land � vilket den lyckligtvis inte �r! � s� skulle de kunna upptr�da s� som de faktiskt g�r (genom att tro sig inta denna rangst�llning). Om F�rbundet Kommunist var den enda revolution�ra organisationen, s� skulle de kunna bygga upp sin egen organisation med de recept som de falskeligen kallar f�r en �enhetsfront underifr�n�. O.s.v.
Nu existerar emellertid dessa om och men. De kan inte kringg�s av vare sig den ena eller den andra formen av s.k. �enhetsfront� � hur mycket sekterist eller opportunist man som kommunist man �n vill l�ta sig sj�lv, genom subjektiva �nskningar och manipulationer, f�rfalla till. Till f�ljd av denna v�nsterns splittring st�lls d�rf�r fr�gan om enhetsfronten i dess nuvarande form: aktionsenhet mellan inb�rdes j�mlika parter under bevarande av �msesidig respekt och sj�lvst�ndighet organisationerna och grupperna emellan, omfattande medlemmar s�v�l som sympatis�rer och andra; aktionsenhet just trots inb�rdes splittring och kamp, till f�rm�n f�r arbetarklassens omedelbara behov och f�rv�ntningar, gentemot kapitalets fortsatta ideologiska och ekonomiska offensiv, gentemot fortsatt utsugning och f�rtryck, fr�ga f�r fr�ga eller �ver ett helt kampavsnitt. Detta �r den linje vi kommer att forts�tta att f�ra fram. Detta �r det problem som ingen revolution�r organisation idag kan s�tta sig �ver eller kringg�.
�Men den prolet�ra frontens enhet m�ste man f�rst� en enhet mellan alla arbetare som vill k�mpa mot kapitalismen, f�ljaktligen inr�knat de arbetare som fortfarande f�ljer anarkisterna och syndikalisterna.� [28]
Denna uppgift att ena arbetarklassen i dess kamp mot kapitalet kvarst�r. Den kan inte l�sas genom att man bek�nner sig till den endast i ord. Enhetsfrontsproblematiken st�ller sig i dess nuvarande form d�rigenom att de revolution�ra organisationerna idag m�ste p�b�rja detta arbete. Det f�rsta � men n�dv�ndiga � steget �r att uppr�tta aktionsenheter, som kan motverka splittringens negativa effekter och v�cka intresse och sympati hos klassen. Utan en s�dan politik (s� l�nge splittringen best�r eller har en h�mmande inverkan) kommer ingen av de revolution�ra organisationerna att kunna vinna det f�rtroende som kr�vs f�r att bryta reformismens och den borgerliga ideologins f�rlamande grepp �ver den svenske arbetaren.
Vi hoppas att denna uppsats ska kunna bidra till att klarg�ra �tminstone p� det teoretiska planet vad en enhetsfront kan vara, och �ven bidra till l�sandet av de politiska och propagandistiska huvuduppgifter, som �r gemensamma f�r RMF och �vriga revolution�ra organisationer, samt att st�lla fr�gan om enhetsfronten p� ett riktigt s�tt i dess nuvarande, aktuella form. Vi tror ocks� att detta �r av v�rde ocks� p� andra omr�den, vare sig det r�r sig om hyreskamp eller om solidaritetsarbetet f�r Indokinas folk.
[1] Rosmer, A., Moskva under Lenin, Ren� Coeckelberghs Partisanf�rlag, 1971, s. 151.
[2] Se avsnitt 3 nedan! Uttrycket �allm�n sanning� h�nf�r sig till de svenska maoisternas �vertygelse att de skulle f�religga s�dana f�rdiga marxist-leninistiska �sanningar� som det g�ller att till�gna sig f�r att sedan till�mpa p� verkligheten. F�r ett teoretiskt bem�tande av denna f�rest�llning h�nvisas till tidskriften Bolsjevik nr 1.
[3] Den fullst�ndiga titeln lyder: Resolutioner om arbetarnas enhetsfront och om f�rh�llandet till de arbetare som tillh�r Andra Internationalen, den Andra och en halvte Internationalen, Fackf�reningsinternationalen i Amsterdam och de anarkosyndikalistiska organisationerna.
[4] Det motst�nd som f�rekom bland arbetarna var spontant; det organiserades varken av de r�ddh�gsna reformisterna eller av de stalinistiska efters�garna i partiet.
[5] Stalin, J., Oktoberrevolutionens internationella karakt�r, Moskva, 1955, s. 61; kursiverat i originalet.
[6] A.a., s. 61.
[7] Se Poulantzas, N., Fascisme et dictature, Maspero 1970, ss. 159 och 172.
[8] Trotsky, L., What next?, Merit Publishers, s. 38, f. �[ P� svenska: Vad h�rn�st? Det tyska proletariatets �desfr�gor � red ]
� Skillnaden mellan ig�r och idag �r att de nu inte l�ngre finns n�got KP som besitter nyckeln till n�gon revolution�r situation annat �n som kapitalets tj�nare (jfr. t.ex. Frankrike 1968). Skillnaden mellan KFMLr och oss �r att vi inte tror det vara m�jligt att �teranskaffa denna nyckel p� samma v�g som den g�tt f�rlorad f�r arbetarklassen, d.v.s. p� stalinismens v�g
[9] NEP, den nya ekonomiska politiken, avl�ste den tidigare �krigskommunismen� under inb�rdeskriget. Under Stalin-Bucharins gemensamma tid vid makten f�rvandlades denna politik till en socialisering �i sk�ldpaddstakt� kombinerat med l�ngtg�ende eftergifter �t de rikare b�nderna (kulakerna), vilket �kade de sociala sp�nningarna i Sovjetunionen. Detta kritiserades av Trotskij och V�nsteroppositionen p� 20-talet. Stalins brytning med Bucharin och hans fullst�ndiga likvidering av kulakerna som samh�llsskikt �r det b�sta beviset f�r vart hans egen politik hade lett; en hektisk industrialisering och en genomgripande byr�kratisering av partiet och fackf�reningsapparaten blev resultatet av Stalins nya kurs p� 30-talet (se Trotskijs analys fr�n 1936 i Den f�rr�dda revolutionen, i svensk �vers�ttning p� Partisanf�rlaget 1969).
[10] Europas talrikaste och b�st organiserade proletariat var det tyska. F�rst efter dess nederlag vi Hitlers makt�vertagande 1933 drog Trotskij slutsatsen att den sovjetiska byr�kratins f�rfall var o�terkalleligt, att nya partier och en ny, Fj�rde International m�ste byggas. SUKP och Komintern kunde inte l�ngre tj�na som revolutionens redskap, och denna situation kunde endast upph�vas genom en politisk (till skillnad fr�n social) revolution f�r att st�rta byr�kratin och l�gga kontrollen �ver partiet och fackf�reningarna i arbetarnas h�nder p� nytt. Stalinismens nationella och internationella utveckling sedan dess har givit Trotskij hundraprocentigt r�tt.
[11] Om �allm�nna sanningar�, se not 2.
[12] Marxistiskt forum, Teoretiskt organ f�r KFML, nr 3/71, s. 38.
[13] Denna nya �linje� offentliggjordes vid Kominterns kongress 1935 med Dimitrov som huvudtalare. Den hade b�rjat till�mpas redan p� h�sten 1934. Beteckningen �enhetsfront� kvarst�r, klassinneh�llet �r f�r�ndrat.
[14] F�r denna fr�ga h�nvisas till Fj�rde Internationalen 3/70, till RMFs skriftserie R�tt Forum nr 1, Stalinismen, fronterna och vietnamr�relsen av Kaj H�kansson, och till R�da H�ften nr 9, Revolution�r marxism kontra stalinism i vietnamr�relsen av K-� Andersson. [Dessa texter finns nu alla samlade p� marxistarkiv.se i Debatten om "Trotskismen, fronterna och vietnamr�relsen" � Red ]
[15] Se R�tt Europa � EEC och den prolet�ra internationalismen, utgiven av RMF.
[16] Mao Tse-tungs linje �verensst�mde aldrig helt med Moskvas. Till skenet var �ven Maos och Kinas Kommunistiska Partis (KKPs) allianspolitik en folkfront av renaste vatten. Men den kinesiska revolutionens seger 1949 �r det b�sta beviset p� att KKP aldrig uppgav den prolet�ra sj�lvst�ndigheten annat �n i ord; Mao Tse-tung och KKP hade dragit de n�dv�ndiga slutsatserna av det stalinistiska misslyckandet i Kina 1925-27.
� Den stalinistiska utsmyckningen och de kinesiska ledarnas kn�fall f�r �den store ledaren� i Moskva ledde till vissa felbed�mningar inom den trotskistiska r�relsen p� 40-talet (varvid man i tidskriften Fourth International exempelvis kan finna beskrivningar av Mao Tse-tung och KKP som enkla ledare av en �milt reformistisk bonder�relse�, vars �de skulle bli detsamma som de v�sterl�ndska renegaternas och klassamarbetsbyr�kraternas). Det �r � andra sidan idag de uppsplittrade maoistiska grupperingarna i Europa som g�r Mao och KKP en bj�rntj�nst genom att p�st� att den kinesiska revolutionen endast ledde till uppr�ttandet av en s.k. ny demokrati av �allm�n� typ (varefter den socialistiska revolutionen skulle ha genomf�rts p� reformisternas vis under 50-talets lopp!). Att Chiang Kai-shek och Kuomintang satte sig i s�kerhet p� �n Taiwan 1949 torde allts� snarare vara fr�ga om en individuell �felbed�mning� �n om den kinesiska revolutionens klasskarakt�r!
� Vi beh�ver inte p�minna om att stalinismens och det 1943 nedlagda Kominterns f�respr�kare i v�st �ven direkt efter andra v�rldskriget med gott samvete fortsatte att f�respr�ka en byr�kratisk nederlagspolitik f�r proletariatet. Den 22 juli h�ll det franska kommunistpartiets ordf�rande Thorez ett av sina mer lysande tal inf�r gruvarbetarna i Waziers, d�r han h�vdade att den franske arbetaren hade �en enda plikt: att producera, det �r idag den mest upph�jda (!) formen av klassplikt, den mest upph�jda formen av fransmannens (!) plikt.�
� Det �r samme stalinistiske fosterlandsf�rsvarare som 1945 g�r sig till f�respr�kare f�r den imperialistiska rovfreden: �De som kr�ver ett oberoende Algeriet �r, medvetet eller omedvetet, agenter f�r en annan sorts imperialism.� (l'Humanit�, den 12 maj 1945).
�Fj�rde Internationalen var den f�rsta organisation som st�dde det algeriska befrielsekriget; det �r inte f�rv�nande att FKP var den sista! Och det �r endast med en bitter grimas som man kan p�minna sig om att den svenska FNL-r�relsen f�r Vietnams folk, i form av en pamflett, Trotskismen, fronterna och vietnamr�relsen, med ber�m (!) n�mner dessa folkfrontspolitiker och imperialistlakejer som f�red�mliga fredsm�klare och non-interventionsanh�ngare; att Thorez satt med i den �demokratiska� minist�r som h�jde anslagen till Indokinakriget �r bara en logisk f�ljd av stalinismens fullst�ndiga bankrutt.
[17] Det var denna typ av �enhets�-t�nkande fr�n Stalins sida 1917 som Lenin vid sin �terkomst fr�n exilen tvingades g�ra upp med (se t.ex. Trotsky, L., La r�volution permanente en Russie, Maspero, Cahiers �rouge�, 1970, s. 28).
[18] Marxistiskt Forum, nr 3/71, s. 38.
[19] A.a., s. 38.
[20] A.a., s. 38.
[21] A.a., s. 38. Tydligen spelar det f�r KFML:s �enhets�-t�nkande mindre roll om �klasser och skikt� r�kar st� p� en annan sida �i huvudmots�ttningen i en viss � annan � fr�ga�! Man kan �nd� bilda enhetsfront i form av opportunistiskt samarbete �ver klassgr�nserna. En sm�f�retagare t.ex., som vill v�rna om sin st�llning och bek�mpa EEC-politiken fr�n socialdemokrater och storkapitalister, har sin givna plats i KFML:s och VPK:s �front� f�r v�r nuvarande, kapitalistiska �nationella sj�lvbest�mmander�tt�...
� En s�dan taktik �r naturligtvis mera parodi p� en prolet�r enhetsfront. Varje sm�borgare ska veta att han �r v�lkommen att st�lla upp i kampen mot EEC-politiken genom att ansluta sig till den prolet�ra st�ndpunkten i denna fr�ga. Samtidigt b�r varje kommunist ha klart f�r sig att fronten mott EEC inte blir mera (eller mindre) prolet�r f�r den sakens skull. Men KFML och VPK tycks anse sig kunna bilda �fronter� endast till priset av att man suddar ut och kompromissar bort klassinneh�llet �i en viss fr�ga�. KFML:s och VPK:s idoga f�rs�k till folkfronteri tenderar att utbyta den prolet�ra st�ndpunkten mot en �allm�ndemokratisk� och sm�borgerlig mellanskiktsinst�llning f�r det svenska, kapitalistiska klassamh�llets �nationella sj�lvbest�mmander�tt�. N�got annat s�tt att bilda fronter tycks de inte kunna f�rest�lla sig.
�Ett s�dant opportunistiskt perspektiv �l�gger sedan dessa kamrater att framtr�da, inte f�r vad de �r (d.v.s. kommunister), utan f�r vad de tror sig vara (�frontens� talesm�n), varvid de fronderar mot dem som � enligt Kommunistiska Manifestets ord � �f�rsm�r att hemligh�lla sina �sikter och avsikter�, i syfte att avhysa eller utesluta dessa �ppet upptr�dande kommunister fr�n RMF eller andra organisationers sida.
[22] Citatboken av Mao, s. 8; anf�rt i MF-artikeln (som behandlar KKPs utveckling), s. 38.
[23] MF nr 3/71, s. 38.
[24] �ven om man dragit l�rdom att vissa stalinistiska missgrepp och f�rkastar �den st�ngda d�rrens politik� med dess �sekteristiska r�dslan f�r samarbete i konkreta fr�gor� (MF 3/71, s. 39), s� har man icke desto mindre hamnat ur sekterismens r�ttf�lla i opportunismens sumpmarker genom att p� ett mekaniskt s�tt �verta andra av stalinismens felaktigheter, exempelvis synen p� enhetsfronten.
[25] Enligt formulering p� s. 2 i ovan anf�rda stencil fr�n FK.
[26] P�minnande formuleringar �terfinns i FKs organ Kommunist, nr 3/ 71, s. 18, f.
�Ett str�lande exempel p� en sekteristisk �front� �r KFMLrs s.k. Solidaritetsfront f�r Indokinas folk. Den �r i sj�lva verket bara en organisation vilken fungerar som stand-in f�r en tillt�nkt sympatis�rs- och ungdomsorganisation till ... KFMLr!
�DFFG �r en s�regen blandning av �ovanifr�n� och �underifr�n�, en organisation som utesluter obekv�ma kommunister (fr�n t.ex. RMF) och omfamnar liberaler och radikaler av alla sorter: KFML:s hegemoni �ver �fronten� s�kras samtidigt som den tilltagande opportunismen med de �tf�ljande, klassl�sa fredsappellerna inh�ljer den vietnamesiska klasskampen mot USA-imperialismen och den inhemska bourgeoisin i en barmh�rtig sl�ja, vilken lindar in det som sticker av mot den �allm�nna opinion�, som DFFG �r ute efter att vinna.
[27] Trotsky, L., Classe ouvriere, parti et syndicat, Maspero, 1970, Classique rouge, nr 4, s. 16.
[28] Kominterns Teser om den prolet�ra frontens enhet, 1922, tes 23. Med aktionsenhet avses h�r en sammanslutning mellan revolution�ra organisationer f�r ett kortsiktigt uppn�eligt m�l genom samf�lld aktion (aktionsenhet) fr�n dessa organisationers medlemmar och sympatis�rer, varvid dessa organisationer f�rbinder sig sj�lva att mobilisera dessa och s� m�nga andra som m�jligt f�r detta arbete och f�r aktionen ifr�ga.
�En aktionsenhet �r ingenting som principiellt m�ste begr�nsas i tiden, inte en handling som aldrig b�r upprepas.
�Det �r f�r varje marxist uppenbart att kampen mot varje form av fascism, dyrtid eller anslutning till EEC � liksom kampen mot imperialismen � uppreser kravet p� allt annat �n sporadiska och kortsiktiga aktionsenheter. I st�llet b�r uppgifter av detta slag leda till att aktionsenheten utstr�cks och f�rdjupas, utan att f�r den skull f�rlora sin grundl�ggande karakt�r av prolet�r aktionsenhet: huvudsyftet �r att skapa en enhet i handling f�r arbetarklassens omedelbara krav, inte att t.ex. dra in �s� m�nga som m�jligt� fr�n andra samh�llsskikt eller representanter f�r andra politiska riktningar utanf�r proletariatet, s�vida dessa inte �verger sin egen f�r att ansluta sig till proletariatets st�ndpunkt.