April 1967
Originalets titel: Introduction to Leon Trotsky�s Problems of the Chinese Revolution
�vers�ttning: Jesper Sydhagen
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Detta f�rord skrevs till 1967 �rs nyutg�va av antologin Problems Of The Chinese Revolution (1:a upplagan 1932). [1]
Nedan har anv�nts den modernare pinyin-stavningen av kinesiska namn, fast den �ldre, Wade Giles-varianten, anges inom hakparenteser [] f�rsta g�ngen ett namn n�mns.
Fyrtio �r har f�rflutit sedan den kommunistiska dispyten om kinesiska revolutionen kulminerade. Nyutgivningen av detta arbete underl�ttar studier av mots�ttningarna mellan den dominerande kommunistiska st�ndpunkten, som uttrycktes av Stalin och Bucharin, och Trotskijs och Zinovjevs avvikande st�ndpunkt under perioden 1926-28. Denna period slutade i katastrof f�r de kinesiska kommunisterna. Men inte bara f�r dem. N�r Ryssland och Kommunistiska Internationalens grep in i det kinesiska inb�rdeskriget var det deras f�rsta massiva intervention i den asiatiska verkligheten och dess konflikter. Det slutade i ett lika massivt nederlag. Stalin hade inga st�rre sv�righeter att avsv�rja sig ansvaret f�r sitt bidrag till detta nederlag. Han till�mpade bara politiken med att st�lla oskyldiga syndabockar vid skamp�len och utrensa alla som kunde st�lla honom till svars � han l�rde sig att r�dda sitt eget huvud genom att halshugga andras. Under dessa omst�ndigheter kunde Trotskij bara h�vda att medan �det vore oklokt pedanteri att h�vda att det kinesiska kommunistpartiet ofelbart skulle ha kommit till makten om det hade drivit en bolsjevikisk politik under revolutionen 1925-27... men det vore en f�raktfull tr�ngsynthet att h�vda att en s�dan m�jlighet var helt utesluten.�[2] Vad som verkar s�kert �r att de �de som drabbade de kinesiska kommunisterna inte kunde ha varit v�rre om de hade f�ljt Trotskijs linje i st�llet f�r den som Stalin p�tvingade dem.
I vilket fall b�r en omv�rdering av dispyten vara givande f�r alla som, utifr�n ett intresse f�r historia, teori eller politik, bryr sig om den bolsjevikiska revolutionens utveckling, revolutionerna i Kina, den kommunistiska r�relsen och den str�mning i densamma som blev den trotskistiska oppositionen.
Det �r dock betydligt mer givande att g�ra en unders�kning som tar h�nsyn till h�ndelserna under de senaste fyra decennierna. Dessa har inte bara radikalt f�r�ndrat Asiens kropp, utseende och mentalitet, utan har ocks� introducerat drastiska f�r�ndringar i de v�rldsomfattande politiska relationerna och problemen. Framtr�dande bland dessa h�ndelser har varit den kommunistiska segern i Kina. Trots Trotskijs f�ruts�gelser (och �ven Stalins, f�r den delen) har de kinesiska kommunisterna �faktiskt kommit till makten� och beh�llit den. De har till slut f�renat nationen som en suver�n makt och f�rt in den i v�rldspolitikens centrum. De har s� grundligt f�r�ndrat folkets ekonomiska och politiska liv att miljonals �gon nu riktas mot dem. De utmanar v�rldens st�rsta makt och v�rldens st�rsta kommunistmakt. Detta utg�r inga sm� landvinningar. Hur mycket som �r sken och hur mycket som �r verklighet, hur mycket som �r verklighet och hur mycket som �r utvecklingsm�jligheter, hur mycket som kan f�r�ndras och f�r�ndras till vad � dessa fr�gor, som �r av avg�rande betydelse, g�r utanf�r ramen f�r detta f�rord, som avsiktligen �r begr�nsat till kortfattade kommentarer om andra aspekter av den kinesiska kommunismen som, f�rhoppningsvis, ocks� har betydelse.
Det kinesiska kommunistpartiet bildades, i enlighet med marxismens grundsatser och traditioner, som ett prolet�rt parti. Att dess faktiska initiativtagare var akademiker, intellektuella och studenter �r ganska sekund�rt i betydelse. Grundarna av socialistiska organisationer i de flesta v�sterl�ndska och industrialiserade l�nderna tillh�r samma kategori. Men i n�stan samtliga fall konstaterades att arbetarklassen �r den naturliga och n�dv�ndiga grunden f�r den socialistiska kampen och att utan arbetarnas beslutsamma deltagande kan aldrig socialismen bli en effektiv politisk r�relse, f�r att inte tala om en segerrik s�dan. S� var det i den internationella kommunistiska r�relsen. S� var det med dess kinesiska sektion; och det dr�jde inte l�nge innan den hade lyckats f� ett brett och starkt st�d bland det unga men kraftfulla kinesiska proletariatet.
Kommunisternas f�rkrossande nederlag 1927-28 blev utg�ngspunkten f�r en genomgripande f�r�ndring av best�ende betydelse. Det katastrofala �ventyret med �sovjet�-upproret i Kanton i slutet av 1927 f�ljdes under flera �r av en serie lika hoppl�sa kupper, i Nanchang, i Shantou [Swatow], i Changsha och flera andra platser. De skilde sig fr�n resningen i Kanton fr�mst i det att de genomf�rdes p� platser som l�g allt l�ngre bort fr�n landets viktigaste industriella och kommersiella, och d�rf�r politiska och prolet�ra, centra. Den arbetarf�rankring som det kinesiska kommunistpartiet hade f�rv�rvat under perioden f�r dess f�rsta stora uppsving f�rsvann n�stan fullst�ndigt. Det �r viktigt att notera att den kinesiska arbetarklassen i st�derna, fr�n 1928 och fram till strax innan kommunisterna grep makten, deltog inte i och spelade inte n�gon roll i den kommunistiska r�relsens revolution�ra och milit�ra verksamhet. Med andra ord, den kinesiska revolutionen segrade utan den kinesiska arbetarklassen. Detta �r i sig sj�lv �r nog f�r att ogiltigf�rklara det maoistiska anspr�ket p� trohet mot marxismen.
F�r att segern skulle bli m�jlig kr�vdes en genomgripande omvandling av det kinesiska kommunistpartiet. Enligt Tan Pingshan [Tan Ping-shen] utgjorde b�nderna endast fem procent av partiets medlemmar 1925-26. P� den tiden ans�gs det inte vara onormalt f�r ett kommunistiskt parti, i synnerhet inte i ett �verv�ldigande agrart land. Det var troligen inte st�rre eller mycket st�rre �n motsvarande procentandel i kommunistpartierna i l�nder som Polen, Rum�nien, Bulgarien eller Jugoslavien. Men redan i november 1928 var 70 till 80 procent av partimedlemmarna b�nder. Och i september 1930 rapporterade Zhou Enlai [Chou En-lai] till centralkommitt�ns plenarm�te att av ett totalt medlemsantal p� 120 000 �utg�r industriarbetarmedlemmarna endast lite fler �n 2 000�.
�ven d�r tillf�rlitliga siffror inte �r tillg�ngliga f�r �ren d�refter, finns mer �n tillr�ckligt med andra indikationer p� att kommunistpartiet f�rblev ett �verv�gande bondeparti tills strax f�re den slutliga segern, det vill s�ga n�r det svepte in fr�n landsbygden till st�derna.
Redan 1928 hade Trotskij uttryckt sin best�rtning �ver den sociala omvandlingen av det kinesiska partiet och betecknat det som en �hotfull process�: Det �r �enbart en variant p� KKP:s avveckling och uppl�sning, ty, n�r det f�rlorar sin prolet�ra k�rna upph�r det att st� i samklang med sitt historiska m�l.�[3] Det �r av intresse att notera att denna bed�mning inte var s�rskilt �trotskistisk�. Under denna period var id�n om ett kommunistiskt bondeparti helt oacceptabel �ven f�r de kinesiska kommunistledarna. Redan 1927 avvisade de denna id�, som tycktes representeras av Mao Zedong [Mao Tse-tung] under hans partisanverksamhet i Hunan, i en resolution (november 1927) som br�nnm�rkte det som �felaktigt att underskatta styrkan hos arbetarna och betrakta dem som inget mer �n b�ndernas medhj�lpare�, och insisterade p� att f�rh�llandet mellan de tv� klasserna under revolutionen borde vara precis tv�rtom. Under flera �r, s�rskilt under ledningen av Li Li-san (som skulle f�rskjutas av Mao), fortsatte denna konflikt mellan de kinesiska kommunisterna. Men hur entr�get det f�r-maoistiska ledarskapet �n framh�ll behovet av att partiet hade en arbetarklassbas och verkade bland arbetarna s� f�rsvann i sj�lva verket dess st�d bland stadsproletariatet, och dess medlemmar p� landsbygden blev alltmer dominerande. Mannen bakom denna djupg�ende omvandling av partiet var Mao Zedong. Den visade sig i slut�ndan inte vara mindre viktig �n alla hans teorier om det revolution�ra gerillakrigets konst och till�mpning.
En annan f�r�ndring som den kinesiska kommunismen genomgick n�r Mao tog �ver ledningen under revolutionen g�llde sovjetfr�gan. Och �ven om denna f�r�ndring inte var lika viktig som den som r�rde partiets sociala sammans�ttning s� hade den en liknande inneb�rd.
Sovjeter � representativa valda r�d av arbetar- och bonde-(eller soldat-)deputerade � uppkom som folkliga institutioner f�r att organisera revolution�ra resningar och sedan som grundenheter i den nya revolution�ra staten under b�da de ryska revolutionerna 1905 och 1917. Det skulle vara dogmatiskt att konstatera att de aldrig i framtiden kommer att kunna spela samma roll i ett annat land som de spelade i Ryssland 1917. Men faktum kvarst�r, att de ingen annanstans i v�rlden har spelat den rollen under de senaste 50 �ren, inte i de tyska och �sterrikiska revolutionerna 1918,; inte ens i de bayerska och ungerska �sovjet�-republikerna 1919, d�r sovjeten mer var en etikett �n en realitet, i den m�n den var en realitet alls. Och den hade inte n�gon betydande roll i hela den kinesiska revolutionens historia.
Det �r naturligtvis sant att de regimer som uppr�ttades i de provinser till vilka kinesiska kommunistiska styrkor drog sig tillbaka efter nederlaget 1927 kallades f�r �sovjeter�. Men ut�ver namnet hade de f� likheter med de sovjeter som uppkom under den bolsjevikiska revolutionen. Teorin om sovjeter i den ursprungliga kommunistiska r�relsen, inklusive dess anpassning till de efterblivna eller koloniala eller halvkoloniala l�nderna som Lenin inf�rde under Kominterns andra kongress 1920, f�rutsatte inte bara en revolution�r situation, utan �ven att bondesovjeterna politiskt och socialt skulle ledas av st�dernas arbetarsovjeter.
Det �r precis s� det fungerade i bolsjevikernas fall. De vann sin avg�rande seger bland arbetarna i praktiskt taget alla landets viktiga industricentra. De vann den i arbetarsovjeterna, under loppet av en r�ttvis politisk kamp med de andra partierna. Med dessa sovjeter som grundval f�r sin styrka och verksamhet konsoliderade de segern genom att vinna bondesovjeternas lojalitet.
Ingenting liknande skedde i Kina. Efter katastrofen 1927 drog sig de kinesiska kommunisterna tillbaka till landsbygden med endast en f�rsvinnande bas i st�derna. De jordbruksregioner som de flyttade till var avl�gsna, efterblivna omr�den, omr�den av minimalt politiskt intresse och med minimala nationella f�rest�llningar eller f�rst�else. Den l�nga marschen till Yenan, denna fullst�ndigt h�pnadsv�ckande bedrift, s� enast�ende i v�rldshistorien, var en retr�tt fr�n politiskt och ekonomiskt efterblivna regioner till �nnu mer efterblivna regioner.
�Sovjeter� eller �provisoriska sovjetregeringar� uppr�ttades �verallt d�r de kommunistiska milit�ra styrkorna t�gade in. Det r�der ingen tvekan om att befolkningen i dessa �sovjetiserade� omr�den fick en st�rre k�nsla av delaktighet i det politiska och till och med ekonomiska livet �n n�gonsin tidigare och stimulerades till en starkare nationsk�nsla. Det r�der ingen som helst tvekan om att de befriades fr�n betungande skatte-, hyres- och skuldb�rdor. Men befolkningen hade mycket litet att s�ga till om n�r det g�llde de viktiga och omfattande politiska eller milit�ra besluten. Dessa togs och genomdrevs alltid av kommunisterna, eller snarare (om den tidens partidokument granskas n�rmare) av partiets milit�ra hierarki. Sovjeter, fungerande som folkets demokratiska politiska organ, vilka kombinerar den lagstiftande och verkst�llande makten � det var s� de ursprungligen uppfattades och propagerades av Lenin � har aldrig funnits i Kina.
Huruvida de var en realitet eller bara en fasad f�r ett tillr�ckligt tydligt svar i det kommunistiska uttalandet om samarbete med Guomindang [Kuomintang]-regimen och -arm�n mot den japanska milit�ra interventionen 1937. Den 22 september 1937 meddelade det kinesiska kommunistpartiet (inte �sovjetregeringen� i Yenan, utan de kommunistiska ledarna) att det �avskaffar den nuvarande sovjetregeringen� och �avskaffar namnet R�da arm�n�. Med liknande penndrag, och utan att r�dfr�ga folket, bytte �sovjetregeringen� namn till � Shaanxi-Gansu-Ningxia [Shensi-Kansu-Ningsia]-gr�nsomr�dets regering�; R�da arm�n d�ptes om ��ttonde routearm�n�; och t o m Marx-Lenin-institutet i Yenan �ndrade namn till �Lu Xun [Lu Hs�n]-akademin�. Dessa namn�ndringar innebar ingen f�r�ndring av styrelses�ttet, milit�rens eller akademins ledarskap och struktur, och ingen verklig politisk eller ekonomisk f�r�ndring f�r befolkningen sj�lv. Den fullst�ndiga kontroll som partiet ut�vade f�rblev intakt. Bara detta, f�r att inte tala om att ingenting som ens b�r namnet sovjet existerar i dagens Kina, ogiltigf�rklarar det maoistiska p�st�endet om trohet till �leninismen�. Inf�rlivad i Kommunistiska internationalens grunddoktrin var kravet p� sovjeter som den enda v�gen till kommunistisk makt�vertagande och den enda formen av kommunistiskt styre.
Icke desto mindre, och trots det faktum att de trotsat och f�rkastat vad som dittills ansetts vara en okr�nkbar kommunistisk doktrin, lyckades de kinesiska kommunisterna ta makten. De uppr�ttade en ny revolution�r stat p� nationell niv�. De gjorde sig kvitt den underd�niga och f�r�dmjukande st�llningen i v�rldspolitiken som de imperialistiska makterna och deras gamla h�rskande klasser hade reducerat landet till. Inf�r en s�dan framg�ng kan det verka som om kritik bara �r av akademiskt och teoretiskt intresse.
Huruvida den tidiga Kommunistiska internationalens, eller Lenins, teorier och politik var till�mpliga p� revolutionen i Kina, huruvida de samvetsgrant till�mpades av de kinesiska kommunisterna, �r en fr�ga av liten betydelse. Huruvida Mao segrade f�r att han f�ljde Trotskijs politik, mer eller mindre, eller om han nu har samma f�rh�llande till Moskva som Trotskij hade till Stalin �r ocks� � mer eller mindre � av liten betydelse. Fler saker �n dessa �r inblandade i utvecklingen av den maoistiska revolutionen. Vad det i huvudsak handlar om �r av h�gsta betydelse inte bara f�r Kina, utan f�r den stora majoriteten av inv�narna p� v�rt jordklot, de m�nniskor som verkar vara separerade av en �kande, inte minskande, klyfta fr�n den minoritet av v�rldens befolkning som lever i de ekonomiskt gynnade nationerna.
Centralt i Trotskijs ursprungliga teori om den ryska revolutionen � teorin om den permanenta revolutionen � var uppfattningen att det efterblivna, halvfeodala, autokratiska Ryssland inte skulle beh�va g� igenom samma stadier av kapitalistisk utveckling som den moderna v�stv�rlden. Det skulle falla p� det lilla men mycket koncentrerade ryska proletariatets lott att leda b�nderna och genomf�ra alla den klassiska borgerliga revolutionens uppgifter. N�r det gjorde det m�ste det l�gga grundvalarna f�r en socialistisk utveckling under proletariatets diktatur. Det v�steuropeiska stadiet med en organisk och l�ngvarig kapitalistisk utveckling skulle �verhoppas i Ryssland. Under Kommunistiska internationalens f�rsta dagar kompletterade Lenin detta koncept, om �n n�got tvekande och med �ndringar, med tanken att helt agrara l�nderna i �st, som �r mer efterblivna �n Ryssland, skulle kunna hoppa �ver det kapitalistiska stadiet genom en revolution i sovjetform och �verg� direkt fr�n en f�rkapitalistisk ekonomi till socialismen.
Kommunistkina betraktas nu, inte bara av dess ledare, utan �ven i breda kretsar av icke-kommunister, som en bekr�ftelse p� och ett f�rverkligande av denna dj�rva id�. Dess inflytande p� l�nderna i �tredje v�rlden� �r omissk�nnligt och uttalat. Det �r i f�rh�llande till denna tro som de tv� aspekterna av den maoistiska revolutionen, som angivits ovan � den icke-prolet�ra �kommunistiska� revolutionen och avsaknaden av sovjeter � f�r sin verkliga betydelse.
F�r att g�ra 1920 �rs Lenin r�ttvisa b�r man ha �tminstone tre punkter i �tanke: han s�g p� m�jligheten av en sovjetisk utveckling i det agrara �st i egenskap av ledare f�r den revolution�ra arbetarstaten i Ryssland; han s�g fortfarande p� utsikterna f�r en socialistisk utveckling i Ryssland fr�mst som avh�ngig en n�ra f�rest�ende seger f�r den revolution�ra socialismen i de utvecklade l�nderna i V�steuropa, som ensamt skulle ge substans och dragkraft �t socialismen i Ryssland; och han t�nkte inte ens i termer av de l�ngtg�ende ekonomiska eftergifter till kapitalismen i Ryssland som han k�nde sig tvungen att introducera ett �r senare i form av den Nya ekonomiska politiken. R�ttvisan kr�ver inga s�dana urs�kter f�r den maoistiska regimen eller dess doktriner.
Maos bondeparti och -arm� f�rde honom till makten med stort folkligt st�d. Det b�r n�mnas att Mao f�rm�dde bryta sig ur den f�rlamande isoleringen p� landsbygden och i bergsgrottorna i Yenan f�rst n�r det kinesisk-japanska kriget b�rjade. En fr�mmande milit�rmakts brutala och intensiva exploatering av b�nderna skapade en exceptionellt gynnsam jordm�n f�r framv�xten av ett modigt och aggressivt revolution�rt parti, skarpsinnigt nog att identifiera sig n�stan uteslutande med den nationella frig�relsens sak � inte med en ny social ordning. Efter att ha g�tt segrande ur striden visade b�nderna f�r hundrade g�ngen i modern historia att de inte kan organisera och underh�lla sin egen nationalstat och samh�llsekonomi � i synnerhet inte en modern ekonomi � p� grundval av sina provinsiella uppfattningar, intressen och ambitioner.
I fr�nvaron av sovjeter, eller andra representativa organ, parlamentariska eller industriella, var arbetarna inte i st�nd att styra den nya staten eller organisera dess ekonomiska liv. Det kommunistiska partiet med sina bondemedlemmar var inget arbetarparti, men det var heller inte ett bondeparti, utom i den m�n att de utgjorde dess trupper. Det var ett milit�r-byr�kratiskt parti med en hierarki som fr�mst rekryterats fr�n medelklassen. Det ekonomiska experiment som gjordes vid industrialiseringen och moderniseringen av den nya nationen genomf�rdes i grunden enligt id�n, lovv�rd in abstracto, att hoppa �ver kapitalismen och den arbetets exploatering som �r inneboende i den. H�r uppstod den sv�righet som fortfarande pl�gar partiet.
Diversifierad modernisering, framf�r allt i ett stort land som aldrig har upplevt det, kr�ver kapital i stora m�ngder. Kapital �r en produkt av exploaterat, ackumulerat, koagulerat arbete, som utf�rs av en modern, yrkesskicklig arbetarklass � ena sidan och skolade administrat�rer och chefer � den andra.
Det nya Kina hade och har fortfarande litet eget av detta. Men det hade m�jlighet att g�ra ett v�gval. Samtidigt som landet aktsamt uppr�tth�ller sin nationella suver�nitet och integritet kan det dra till sig kapital fr�n de moderna l�nderna som har �verfl�d av det. Detta skulle kr�va en garanti p� en rimlig vinst f�r det inbjudna kapitalet. F�r hj�lpen med att modernisera ekonomin skulle Kina beh�va betala en mindre tribut, men likv�l en tribut, till det utl�ndska kapitalet. Bland annat skulle det beh�va modifiera den moderna preferensen f�r omedelbar och allm�n nationalisering och milit�r kontroll �ver ett lands hela ekonomi � rot, stam, gren och l�v. F�r det mer k�nsliga radikala �rat l�ter detta val � att betala tribut till utl�ndskt kapital � snarare som f�rr�deri �n k�tteri. �nd� kom Lenin, som var s� radikal som n�den kr�vde, 1921 fram till att just detta var n�dv�ndigt och korrekt f�r det revolution�ra Ryssland. Bolsjevikerna l�rde sig att kapitalismen kunde �hoppas �ver�, men bara i en p�tagligt kringg�rdad, n�stan pickwickiansk, mening.
Den andra v�gen var den som i praktiken valdes, f�rst i stalinistiska Ryssland och senare i det maoistiska Kina. Man grep sig an med att modernisera, inte med hj�lp av kapital som erh�llits fr�n exploatering av arbete i det f�rflutna och p� andra h�ll, utan en utomordentligt h�rd exploatering av inhemskt arbete p� f�lten och i fabrikerna. Detta kr�ver en regim som inte till�ter minsta motst�nd fr�n producenten, och som f�ljaktligen inte till�ter n�gra politiska r�ttigheter eller samh�llsinstitutioner genom vilka detta motst�nd kan uttryckas, organiseras och h�vdas. All politisk och ekonomisk makt �r d�rmed n�got som exklusivt tillh�r en elit av politiska hierarkier. Den delegerar de n�dv�ndiga administrativa befogenheterna till de n�rmaste cheferna, organisat�rerna och ledarna i ekonomin under villkor som fr�nh�nder dem varje m�jlighet till demokratisk kontroll.
Som Ryssland har visat �r det fullt m�jligt att p� detta s�tt fr�mja industrialisering av ekonomin. Det pris som f�r betalas �r uppr�tth�llandet av en autokratisk privilegierad klass i toppen och exploatering av de som finns l�ngst nere, vilka �r hj�lpl�sa p� grund av att de �r ber�vade alla de r�ttigheter som kr�vs f�r protestera och g�ra motst�nd. Den �tribut� som utkr�vs n�r man valt denna v�g �r v�ldigt or�ttvis, b�de i ekonomiska termer och i fr�ga om sj�lslig eller m�nsklig f�rnedring.
Man m�ste tillst� att allt detta g�r det m�jligt f�r ett land att �hoppa �ver� den kapitalistiska exploateringens stadium, trots att den socialistiska seger i det utvecklade Europa och Amerika, som Engels f�ruts�g och som Lenin och Trotskij f�rv�ntade sig, inte har, eller �nnu inte har, intr�ffat. Men det tyder ocks� p� att det inte g�r att hoppa �ver en form av exploatering, som visserligen inte �r kapitalistisk, men som inte ett dugg mindre, utan ofta mer, f�rtryckande. Vad detta har gemensamt med socialismen och dess ideal �r ett mysterium. F�r att tala klarspr�k �r det v�r tids nya ideologiska mystifikation.
* * *
Den f�rsta amerikanska utg�van av f�religgande samling med skrifter om den kinesiska revolutionen publicerades f�r �ver en tredjedels sekel sedan. Liksom de flesta av Trotskijs kritiska skrifter under denna period, hade detta arbete bara en liten och minskande effekt p� det kommunistiska auditoriets t�nkande. I den v�rlden var den k�nd n�stan uteslutande i form av de kastrerade eller rent f�rfalskade utdrag som de officiella kommunistiska polemikerna lade fram. De fullst�ndiga originaltexterna var med f� undantag k�nda inom Ryssland endast i form av stencilerade eller maskinskrivna kopior som distribuerades bland ett par tusen partimedlemmar under en kort tid, fram till 1928-29 p� sin h�jd. Efter det f�rbj�ds alla Trotskijs skrifter och dessa har sedan dess varit otillg�ngliga och ok�nda. I Kina, det land som ber�rdes mest, blev n�gra av dessa skrifter k�nda kort efter att de gjorts till utg�ngspunkt f�r den pro-trotskistiska st�ndpunkt som Chen Duxiu [Ch�en Tu-hsiu], grundare och ledare av den kinesiska kommunismen, pl�tsligt antog efter partiets nederlag. Hans omv�ndelse hade endast liten verkan. I b�rjan av 1940-talet �versatte och publicerade en kinesisk trotskist, M.Y. Wang, denna volym tillsammans med flera av Trotskijs senare skrifter om �mnet fram till �r 1940. Men man kan betvivla att denna Shanghai-utg�va spreds i s�rskilt stor omfattning. I vilket fall s� var f�rs�ken att etablera en betydelsefull trotskistisk r�relse i Kina p� denna grund fruktl�sa. Utanf�r de tv� mest ber�rda l�nderna �versattes och publicerades Trotskijs skrifter av oppositionella kommunister p� olika h�ll i Tyskland och Frankrike. Den mer omfattande amerikanska utg�van gjorde ett djupt intryck p� Trotskijs anh�ngare under den perioden; introduktionen till f�rsta upplagan kan betraktas som ett typiskt exempel p� detta.[4]
Denna f�rsta utg�van, som var liten, s�lde snart slut. Under �ver tre decennier har den varit tillg�nglig endast i ett litet antal p� offentliga eller privata bibliotek. Detta innebar en sv�righet f�r de som intresserar sig f�r n�gon av de aspekter som �mnet behandlar. Sv�righeten upph�r nu med denna publikation. V�rdet av den dokumentation som representeras av Trotskijs polemiska arbete om den kinesiska revolutionen, och de problem som �r f�rknippade med den, kommer inte att ifr�gas�ttas av den seri�se studenten.
Den kinesiska revolutionen och kamrat Stalins teser (7 och 17 maj 1927)
Den s�kra v�gen (12 maj 1927)
F�rsta talet i den kinesiska fr�gan (23 maj 1927)
Andra talet i den kinesiska fr�gan (24 maj 1927)
Hankou och Moskva (28 maj 1927)
�r det inte dags att f�rst�? (28 maj 1927)
Balansr�kning �ver och perspektiv f�r den kinesiska revolutionen (juni 1928) [ i utdrag ]
Den kinesiska fr�gan efter den sj�tte kongressen (4 oktober 1928)
Vad h�nder i Kina? (9 november 1929)
En retr�tt i full oordning (november 1930)
Den strypta revolutionen (9 februari 1931)
Om den strypta revolutionen och dess strypare. (13 juni 1931)
Stalin och den kinesiska revolutionen (26 augusti 1930)
Appendix:
Nassonov m fl: Brevet fr�n Shanghai (17 mars 1927)
Zinovjev: Teser om den kinesiska revolutionen
Vojislav Vujović: Tal vid EKKI:s �ttonde plenarm�te (maj 1927)
Bilaga till �Den kinesiska fr�gan efter den sj�tte kongressen� (�Ett anm�rkningsv�rt dokument r�rande Kommunistiska internationalens politik och regim�) � ing�r ovan.
Den ursprungliga utg�van inneh�ll ett annat f�rord av Shachtman: Introduktion till Trotskijs Den kinesiska revolutionens problem
[1] N�r Shachtman skrev f�rordet till 1932 �rs upplaga var han revolution�r trotskist (medlem i den amerikanska trotskistiska organisationen). 1967 hade han l�mnat den revolution�ra r�relsen och var en slags socialdemokrat, men ans�g sig fortfarande vara marxist.
[2] Se Trotskij om Kantonupproret i Balansr�kning �ver och perspektiv f�r den kinesiska revolutionen (avsnittet �Den kinesiska revolutionens stadier� och de 2 f�ljande)
[3] Den kinesiska fr�gan efter den sj�tte kongressen
[4] Max Shachtman, Introduktion till Trotskijs Den kinesiska revolutionens problem (1931).