Originalets titel: Four Portraits of Stalinism: IV. Concluding an examination of Wolfe�s Book
�vers�ttning: G�ran K�llqvist
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Artikeln �r tredje delen av Shachtmans recension av Bertram D Wolfes bok Three Who Made a Revolution, en recension som i sin tur var en del av en serie artiklar/recensioner om olika Stalin-biografier. Ur The New International, vol XVI nr 4, juli�augusti 1950, s 217�234.
Det �r sv�rt att s�ga vilka som har skrivit flest absurditeter om Lenins �organisatoriska principer�: stalinisterna som f�rs�ker bevisa att deras totalit�ra partiregim �r helt i �verensst�mmelse med de �sikter som Lenin f�r fram, eller de moderna antibolsjevikerna som h�vdar, att �ven om de tv� inte �r helt identiska s� ledde Lenins �sikter och praktik �nd� direkt till den nuvarande stalinistiska regimen. De utg�r kompletterande och �msesidigt parasit�ra delar i en arbetsdelning som med framg�ng har �delagt miljontals m�nniskors t�nkande, d�r den ena s�ger att totalit�r tyranni leder till (eller �r!) socialism och den andra att socialism inte kan leda till n�got annat �n totalit�r tyranni.
Som antingen utf�rare av eller offer f�r f�rfalskningar har b�da s� fullst�ndigt och v�ldsamt fel att det skulle kr�vas m�nga b�cker bara f�r att gr�va fram och s�tta fakta i r�tt samband med varandra. Det handlar inte bara om att r�tta till historieskrivningen � det �r av sekund�r betydelse. Det handlar framf�rallt om att �teruppta den f�rsenade kampen f�r socialismen, som Stalin fullkomligt �vergav f�r att sl� in p� en reaktion�r linje och Wolfe �vergav lika fullkomligt f�r att sl� in p� en annan reaktion�r linje.
I Lenins uppfattning om �partiapparaten�, dess roll i f�rh�llande till arbetarklassen, hittar Wolfe (vilken popul�r f�rfattare g�r inte det nuf�rtiden?) �fr�et till ett partis diktatur �ver proletariatet, som ut�vas i dess namn�, dvs. fr�et till stalinismen. Utifr�n detta drag hos bolsjevismen reser Wolfe den tredje pelaren i sin analys. Han p�minner oss om att Trotskij tidigt varnade f�r det oundvikliga resultatet av Lenins uppfattning:
Partiorganisationen kommer d�refter att ers�tta partiet som helhet; sedan kommer centralkommitt�n att ers�tta organisationen; till slut kommer en enda diktator att ers�tta centralkommitt�n.
�Har historien n�gonsin uppfyllt en profetia mer �desdigert?� utropar Wolfe. Sanningen �r att om profeter inte hade b�ttre exempel �n detta p� hur de bekr�ftas av historien, vore yrket i ett bedr�vligt tillst�nd. Med all respekt f�r Trotskij kr�vs det, f�r att se stalinismen som ett f�rverkligande av Trotskijs �Cassandraliknande f�raning� (Wolfes ord) om Lenins uppfattning, en v�lutvecklad f�rm�ga till ytlighet och ett utvecklat ignorerande � vi kommer inte att s�ga manipulerande � av historiska fakta. �F�raningen� f�rverkligades inte alls, och Trotskij var inte den siste som ins�g det.
Men innan vi sl�r fast det, ska vi f�rst se vad det �r som g�r Lenins �sikter s� f�rkastliga i Wolfes �gon. Snarare f�rs�ka se, ty p� denna punkt �r Wolfe antingen tvetydig eller diffus, eller s� h�ller han helt enkelt tyst. Han g�r n�stan recensentens uppgift f�rbryllande. Trots att vi uppm�rksamt l�ser sida efter sida i Wolfes bok lyckas vi inte avsl�ja exakt vad det �r i Lenins teorier om �partiapparaten� som ledde till stalinismen.
Var det Lenins uppfattning om vem som �r ber�ttigad till medlemskap i partiet? Wolfe beskriver konflikten vid partikongressen 1903 om partistadgarnas ber�mda f�rsta paragraf. Lenins f�rslag definierade en partimedlem som �den som godtar partiets program och st�der det b�de materiellt och genom personlig medverkan i en av partiorganisationerna�. Martov, ledare f�r det som skulle bli mensjevikerna, f�reslog att de kursiverade orden skulle ers�ttas med f�ljande: �genom regelbundet personligt samarbete under ledning av n�gon av dess organisationer�. Martovs formulering fick st�d fr�n majoriteten av delegaterna.
Wolfe beskriver Lenins �sikt negativt, vilket �r hans heliga r�tt. Men vad var det f�r fel med den? Wolfes svar �r en menande blinkning och en f�rnumstig nickning, som om han sa: �Nu kan ni se vart Lenin var p� v�g �nda fr�n b�rjan, eller hur? Nu vet ni vad bolsjevismens sj�lva ursprung var. Om ni verkligen vill sp�ra stalinismens historiska r�tter, s� har ni en av de robustaste och mest elakartade r�tterna d�r.�
Men trots blinkningar och nickningar f�reslog Lenin bara en stadga som hade varit och var d�, och �nda sedan dess har varit, vardagsmat i alla socialistiska partier som vi n�gonsin har h�rt talas om, n�mligen att man f�r att anses vara en partimedlem, med r�tt att best�mma den politik och ledning som alla medlemmar m�ste f�lja, m�ste tillh�ra en av partiets avdelningar. Det kan v�l f�refalla vara en i h�gsta grad demokratisk procedur, f�r att inte tala om dess andra f�rtj�nster.
Med Martovs formulering avg�rs politiken och ledarskapet i det parti du tillh�r av personer som f�r titeln partimedlem i utbyte mot �samarbete� utan tv�ng att tillh�ra n�gon av dess organiserade avdelningar. Det �r de borgerliga partiernas helt igenom byr�kratiserade politiska apparater som k�nnetecknas av den sorts �partimedlemskap� som Martovs formulering f�reslog, och det �r ett av de s�tt p� vilket ledarskapet och partiets politik avskiljs fr�n gr�sr�tternas kontroll. Men vilket socialistiskt parti, oavsett politisk inriktning, k�nner Wolfe till som n�gonsin har antagit en partistadga av den sort Martov f�reslog? August Claessens� och Algernon Lees [amerikanska] Socialdemokratiska federation �r inte helt anfr�tt av bolsjevism, s�gs det. Men anta att n�gon skulle f�respr�ka att medlemskap i SDF skulle erbjudas till personer som samarbetar med federationen under ledning av en av dess avdelningar utan att faktiskt ansluta sig till en avdelning. Dessa 90-�ringar skulle omedelbart uppb�da all �terst�ende muskelkraft f�r att krossa den dj�rve f�respr�karen som en galning, som hotar SDF:s integritet och de �leninistiska organisationsprinciper� som de tar �nnu mer f�r givna �n de hemska ber�ttelserna om bolsjevismens historia.
Eller anta att rollerna hade varit omkastade, och att det var Lenin som hade f�respr�kat Martovs formulering 1903. F�rest�ll er bara hur snabbt huvuden skulle nicka f�rnumstigt och �gon blinka menande, och hur djupsinniga slutsatser som skulle dras om bolsjevismens grymma natur s� tidigt som vid sin f�dsel! Och det lustiga �r att rollerna verkligen kastades om, �tminstone fr�n Martovs sida! Wolfe �r omedveten om det, men i sin historia om den ryska socialdemokratin p�minner Martov oss om att mensjevikerna under inverkan av revolutionen 1905, vid sin partikonferens i Petersburg detta �r ��vergav de gamla partistadgarnas f�rsta paragraf [dvs. Martovs formulering 1903] som f�rsvagade organisationens strikta partikarakt�r i s� m�tto som den inte gjorde det obligatoriskt f�r alla partimedlemmar att ansluta sig till best�mda partiorganisationer.� S� omkring tv� �r efter debatten i London antog mensjevikerna sj�lva Lenins definition av partimedlemskap, och det finns inga tecken p� att de n�gonsin �ndrade den senare. �tminstone fr�n och med d� var Lenins �sikt aldrig verkligt omtvistad. Det �r f�rst nuf�rtiden som den smetas ut p� den bolsjevikfientliga litteraturens sidor, med alla m�jliga sorters l�mska men alltid odefinierade h�nvisningar till olycksb�dande �vertoner, undertoner och undermeningar.
Var det Lenins intolerans mot �siktsskillnader i partiet, hans uppfattning om ett monolitiskt parti som bara till�t lydnad mot ett starkt centraliserat, sj�lvutn�mnt och sj�lvf�revigande ledarskap, hans env�ldiga beslutsamhet att f� som han ville oavsett konsekvenserna, med en f�rk�rlek f�r att splittra r�relsen n�r han inte fick sin vilja fram? Detta �r v�lbekanta anklagelser mot bolsjevismen, och i synnerhet mot Lenin. Wolfe kunde ha gjort nyskapande bidrag till dessa anklagelser genom att l�gga fram en del fakta f�r att underbygga dem. Ist�llet f�redrog han att upprepa dem, och mer �n en g�ng.
Vi har varken n�gon �nskan eller behov av att helgonf�rklara Lenin, eller betrakta hans verk som heliga texter. Han var historiens st�rsta revolution�ra ledare, och det r�cker gott och v�l f�r att trygga hans st�llning, b�de mot f�rtalare och ikonm�lare. Om vi inte k�nde till n�got om honom, s� borde det vara s�kert att anta att han hade sina personliga och politiska fel. Att h�ra om honom bara bekr�ftar detta oskyldiga och inte s�rskilt upplysande antagande. Han var h�ngiven den socialistiska friheten och hans h�ngivenhet var varaktig och lidelsefull. Som en motst�ndare, Paul Axelrod, sa, �finns det ingen annan man som �r upptagen med revolution 24 timmar om dagen, som inte t�nker p� n�got annat �n revolutionen, och som till och med i s�mnen bara dr�mmer om revolutionen.� I brackornas och finsmakarnas �gon, f�r att inte tala om den gamla ordningens f�rsvarares �gon, g�r det honom till fanatiker. Det var hans styrka. Som ett resultat av det var han en passionerad f�respr�kare av det verktyg som han ans�g vara oumb�rligt f�r revolutionen, partiet, att dess t�nkande skulle vara skarpt och klart. Det fick honom av n�dv�ndighet i konflikt med andra, och inte bara med amat�rer utan ocks� med revolution�rer som var lika h�ngiven socialismen som han. Under polemik och �verhuvudtaget under fraktionsstrider (som ingendera faktiskt uppfanns av Lenin, och som bara g�r att undvika genom att helt och h�llet avh�lla sig fr�n politiken) var han best�md, sj�lvs�ker och kompromissl�s. Det �r l�tt att t�nka sig s�mre egenskaper. Men det var egenskaper som i �gonen p� svikare och dumskallar gjorde honom om�jlig att f�rst� eller odr�glig. Om han, vilket ofta var fallet, �verdrev eller tog p� sig f�r mycket, s� var det i allm�nhet f�r att ingen hj�lpte honom genom att komma p� en metod f�r att polemisera eller driva fraktionskamp utan risk f�r �verdrifter. (Att l�sa Wolfe, t ex, visar att en s�dan metod fortfarande beh�ver uppfinnas. Bara att hans �verdrifter inte ens har n�gon urs�kt.) Men allt detta, och en hel del mer, om Lenin b�rjar inte ens bevisa �standardanklagelserna� mot honom.
Ta splittringar. Wolfe s�ger att �n�r det handlar om splittringar var Lenin st�ndigt den aggressive�. Det �r ett kategoriskt uttalande � ett av de f� som Wolfe g�r. Han f�redrar i allm�nhet att g� omv�gar. F�r att illustrera hur mycket struntprat det �r i detta uttalande kan vi ta den ber�mda partikongressen 1903 d� det ryska socialdemokratiska partiet splittrades. Det f�rdes en v�ldsam kamp om den ovan n�mnda partistadgans f�rsta paragraf. Lenin besegrades efter en tv� dagar l�ng debatt. Men han rusade inte fr�n kongressen eller partiet. Men tidigare under m�tet besegrade de delegater som leddes av Lenin och Martov, och �ven Axelrod, Trotskij och Plechanov, klart det judiska Bunds st�ndpunkt om autonomifr�gan. Bund v�grade att vika sig f�r majoriteten och l�mnade kongressen. Ingen predikan fr�n Wolfe om enhetens dygder och splittringars synd.
Sedan r�stade kongressen, inklusive Lenin och Martov, mot en separat organisering kring den �ekonomistiska� tidningen Rabotjeje Djelo. Varvid tv� ekonomistiska delegater l�mnade kongressen. Fortfarande ingen predikan fr�n Wolfe. Sedan antog kongressen med en liten men dock majoritet Lenins motion om en redaktion f�r Iskra best�ende av Plechanov, Lenin och Martov, mot den avg�ende redaktionen som hade inneh�llit veteraner som Axelrod och Zasulitj. Varvid Martov tillk�nnagav sin v�gran att lyda beslutet � att tj�nstg�ra p� redaktionen � och splittringen mellan mensjeviker (minoritet), som de nu kallades, och bolsjeviker (majoritet) blev ett faktum. Slutsats? �N�r det handlar om splittringar var Lenin st�ndigt den aggressive�.
Givetvis var Lenin ansvarig f�r en splittring h�r eller d�r! Att f�rneka det vore absurt, likas� att k�nna sig urskuldande f�r det. Men det �r intressant att se hur Wolfe anv�nder olika m�ttstockar i olika fall � barskt moralistisk mot bolsjevikerna och moderligt �m gentemot deras motst�ndare. Han citerar Lenin n�r han skriver att han inte kunde f�rst� varf�r Bund br�t med kongressen, �det var ju herre �ver situationen och kunde ha f�tt igenom m�nga saker�, och konstaterar sedan med h�gdragen barskhet:
Under hela sitt liv f�rknippade Lenin �opportunism� med moralisk gemenhet, och han fann det sv�rt att f�rst� att dessa m�n i Bund och Rabotjeje Djelo kunde ha fasta �vertygelse, egna principer, och att de inte skulle n�ja sig med att �f� igenom� det han betraktade som opportunistiska �tg�rder om de besegrades.
Lyckliga bundister att ha en s� sympatisk f�respr�kare! Lenin hade sv�rt att f�rst�, men Wolfe han f�rst�r. Om folk har fasta �vertygelser och principer, ska de trots allt inte, om de besegras i sin egen organisation, g� med p� att �verge dem bara f�r enhetens skull. De kommer inte det och borde det inte. Hellre en splittring �n det! Allt detta g�ller bundister, ekonomister, mensjeviker och andra motst�ndare till bolsjevikerna. Men inte bolsjevikerna sj�lva. �ven om deras principer och �vertygelser inte var mindre fasta, s� f�rtj�nar de inte en s�dan k�rleksfull h�nsyn. Varf�r inte? F�r att � f�r att � tja, f�r att n�r det handlar om splittring var Lenin st�ndigt den aggressive.
Sagan om Lenins �intolerans� mot motst�ndare i partiet har ber�ttats p� dussintals spr�k. I b�sta fall (de �r s�llsynta) betraktas historien genom dagens stalinistiska regims fullst�ndigt f�rvr�ngande glas�gon. I v�rsta fall (det vill s�ga som regel) f�rfalskas historien helt eller delvis. �tminstone nio g�nger av tio bestod Lenins �intolerans� mot motst�ndarna av det faktum att han v�grade godta deras st�ndpunkt i en fr�ga.
Fenomenet �r v�lk�nt f�r alla som under n�gon l�ngre tid har varit aktiva inom politiken, speciellt inom de arbetarr�relser d�r politiken inte �r ett intellektuellt tidsf�rdriv utan tas p� st�rsta allvar. En person som f�r fram en �sikt i n�gon fr�ga, men till�gger att hans motst�ndares �sikt troligen �r lika bra, om inte b�ttre � d�r har vi en tolerant person. Om han s�ger att det egentligen kvittar om organisationen antar hans �sikter eller inte � d�r har ni en tolerant person. Om vederb�rande inte �r oh�vlig nog att energiskt f�rs�ka v�rva anh�ngare f�r sin �sikt och tillsammans med sina f�rsta anh�ngare planerar hur de ska f� majoritet f�r den � det �r ocks� en tolerant person. Eller om hans uppfattning mirakul�st vinner st�d fr�n, l�t oss s�ga organisationens kongress, och han d� tillk�nnager att han �r beredd att avs�ga sig ledarskapet till sina motst�ndare som �r mot hans st�ndpunkt, och som inte ens med b�sta vilja i v�rlden skulle kunna genomf�ra den antagna politiken med entusiasm eller f�rst�else � d�r har ni en ytterst tolerant person. Han �r f�rvisso inte alls som Lenin. Han skiljer sig fr�n Lenin genom att inte ta sina �sikter eller sin organisation � eller sig sj�lv � p� s�rskilt stort allvar. Han �r med i politiken �ver helgen, v�rmd av de ljusa tankarna, att han efter att ha �terv�nt till sin vanliga syssels�ttning har l�mnat efter sig ett minne som �r helt obesudlat av minsta leninistiska fl�ck.
De syftningar som i allm�nhet g�rs om Lenins �intolerans� �r egentligen utr�knade att ge intryck av att han p�tvingade bolsjevikerna en s�reget diktatorisk regim d�r hans ord, eller i b�sta fall centralkommitt�ns ord, var en lag som inte gick att ifr�gas�tta utan att drabbas av de allra h�rdaste straff. En of�rberedd l�sare tenderar att t�nka p� Lenins organisation som Stalins � visserligen inte precis samma, men som en bara n�got modifierad version.
J�mf�relsen �r helt orimlig. Fram till 1917 var den ryska revolution�ra r�relsen en olaglig, underjordisk r�relse som arbetade under det tsaristiska env�ldets besv�rliga f�rh�llanden. Trots det hade den bolsjevikiska r�relsen p� det hela taget mer verklig demokrati i sin organisation, mer �sikts- och yttrandefrihet, ett friare och h�lsosammare inre liv, �n �tminstone nio tiondelar av Europas andra socialistiska eller fackliga organisationer, varav de flesta kunde gl�dja sig �t en laglighet och andra bekv�mligheter som ryssarna inte ens kunde dr�mma om. Det g�llde inte bara f�rh�llandet mellan bolsjeviker och mensjeviker n�r de bara representerade konkurrerande fraktioner i ett mer eller mindre enat parti, utan ocks� bland bolsjevikerna sj�lva, f�rst som fraktion och efter 1912 som ett sj�lvst�ndigt parti. Stalinregimens avskyv�rda monolitism var helt ok�nd � ingen dr�mde ens om den � bland bolsjevikerna. Politiska tendenser bildades utan minsta hinder, och om de l�ste upp sig var det inte under n�got som helst tv�ng. Den officiella ledande kommitt�n hade alltid sitt centrala organ � fraktionens eller partiets spr�kr�r � men om och om igen gavs tidningar ut under ledning av politiska grupper eller tendenser i partiet och till och med (eller snarare s�rskilt!) i bolsjevikfraktionen (senare i bolsjevikpartiet) sj�lv. �ven efter att bolsjevikerna hade tagit makten var denna tradition s� stark och normal och djupt rotad, att det under den nya sovjetregimens mest riskabla period var m�jligt f�r grupper av olikt�nkande bolsjeviker att inte bara ge ut egna tidningar och tidskrifter sj�lvst�ndigt fr�n centralkommitt�n utan ocks� angripa denna kommitt� (och givetvis Lenin!) med yttersta frihet och � utan att straffas.
Tre olika organ f�r tendenser eller grupper eller fraktioner diskuterade fr�gor r�rande partiteori, partipolitik, partiorganisering och partiledarskap p� ett fullst�ndigt, fritt och �ppet s�tt som var ok�nt f�r andra av tidens arbetarorganisationer, och f�rvisso inte har haft n�gon j�mlike sedan stalinismens framv�xt. Tanken p� �hemliga� eller �interna� diskussioner om r�relsens politiska eller teoretiska fr�gor, som Zinovjev och Stalin inf�rde under revolutionens nedg�ngsperiod, och som nu tyv�rr �ven sj�lvutn�mnda marxistiska organisationer anser vara en alldeles utm�rkt �bolsjevikisk� praktik, var helt enkelt ok�nd bland bolsjevikerna � och kom ih�g, �ven n�r de var en olaglig, polisf�rf�ljd och polisinfiltrerad r�relse! Lenins samlade verk best�r till stor del av �ppna �interna partidiskussioner�, och inneh�llet i dussintals olika fraktionstidningar och pamfletter tillhandah�ller bevis p� detta rika, fria och �ppna partiliv. I detta avseende kan ingen annan av den tidens socialistiska organisationer ens m�ta sig med bolsjevikerna.
Inte ens under sina b�sta dagar hade den tyska socialdemokratin ett lika fritt och demokratiskt organisatoriskt-politiskt liv, varken medan det var ett f�rbjudet parti eller efter�t under den lagliga perioden. Till och med Marx och Engels m�ste ibland strida f�r att f� sina �sikter publicerade i den tyska pressen, och deras kamp var inte of�r�nderligt framg�ngsrik. Bland bolsjevikerna h�rde man aldrig n�got s�dant, och inte bara vad g�ller Marx eller Engels eller Lenin, utan ocks� talespersoner fr�n n�gon impopul�r gruppering eller fraktion i partiet.
L�s, eller l�s ytterst noggrant om, alla bolsjevikfientliga historier eller kommentarer och se vilka fakta som handlar om hur Lenins �organisatoriska principer� fungerade i praktiken. Ni kommer att hitta alla m�jliga anspelningar, p�st�enden, insinuationer, dunkla h�nsyftningar, grymtningar, grimaser, ansatser, blinkningar och nickningar. Ni kommer att hitta skvaller, sm�prat om fraktionella �verdrifter som �r �normala� under upphetsade fraktionsstrider, kittlande ber�ttelser om de bolsjevikiska ekonomiska tillg�ngarnas �tveksamma� k�llor, som �r utformade f�r att chockera v�ra fromma aff�rs- och fackf�reningskretsars sinnen, och givetvis en hel del rena f�rfalskningar utan spackel, schellack eller fernissa. Men det skulle f�rv�na om man kunde hitta ett enda fakta om regimen i bolsjevikpartiet eller -fraktionen som mots�ger de uppgifter som har �beropats h�r om hurudan regimen verkligen var. Och det �r denna regim, som den verkligen existerade, som p�st�s ha lett till stalinismen! Det �r denna tradition som s�gs ha hj�lpt stalinismen att uppst� och segra! Stalinismen vilar sig p� den p� exakt samma s�tt som kniven vilar p� det hj�rta som den har huggit.
Eller anta att Wolfe eller n�gon annan bolsjevikfientlig f�rfattare under s�kandet efter fakta om Lenin och den gamla bolsjevikiska r�relsen hade uppt�ckt saker om dem som �r k�nda om andra ledare och andra politiska grupper. Under Iskras f�rsta tid t ex, fick Plechanov tv� r�ster, f�r att s�kerst�lla hans makt �ver redaktionen som var j�mnt delad mellan �gamla� och �unga�! Om det hade h�nt med Lenin � d� eller n�gon annan g�ng under hans liv � kan ni t�nka er de sidor � nej kapitel � som p� varenda rad skulle fyllas av ursinne, som skulle h�vda att detta var sj�lva bolsjevismens v�sen, leninismens sj�lva k�rna, det definitiva och oveders�gliga beviset f�r att den var havande med stalinismen fr�n den dag den f�ddes?
Eller ta Rosa Luxemburg, som, skriver Wolfe gener�st och helt riktigt, var �en enast�ende f�respr�kare f�r en revolution�r politik och framst�ende f�rsvarare av demokrati inom arbetarr�relsen�. �nd� ansl�t hon sig till teorin om den permanenta revolutionen, som, s�ger Wolfe, ledde till stalinismen. Hennes parti var, p� inte s�rskilt demokratiska grunder, mot arbetardeputerades sovjeter under revolutionen 1905. Hon och hennes parti var mot den demokratiska parollen om [nationell] sj�lvbest�mmander�tt, och det p� en grundval som objektivt var reaktion�r. Hennes parti (vi talar om Polen och Litauens socialdemokratiska parti) var mot tanken p� formellt partioberoende massfackf�reningar och h�vdade envist att fackf�reningarna m�ste f�rkunna sin lojalitet mot det revolution�ra partiet. Och trots hennes kritik mot Lenins �organisatoriska principer� var regimen i hennes eget parti i Polen utomordentligt fraktionellt, sn�vt, supercentralistiskt disciplinerat och l�ngt mer �byr�kratiskt� �n n�got bolsjevikerna n�gonsin var skyldiga till.
Antibolsjevikerna har absolut ingenting gemensamt med Luxemburg och anv�nder henne p� ett makabert s�tt mot Lenin, men om denna bakgrund hade hittats i bolsjevikernas historia, kan ni f�rest�lla er kalabaliken p� tolv spr�k?
Eller ta narodnikerna (populisterna) som Wolfe hyser en s� om�ttlig v�rdnad f�r. Under sin f�rsta tid utnyttjade dessa andliga (och politiska) anf�der till socialistrevolution�rerna, �vertygade men primitiva revolution�rer � med v�rldens b�sta avsikter � de ryska b�ndernas antisemitiska pogromst�mningar och gav till och med ut flygblad som uppmuntrade dem. Kan ni t�nka er vad de bolsjevikfientliga akademikerna skulle gjort av det, om det skulle ha �terfunnits i bolsjevikernas eller deras f�reg�ngares historia? Eller vad de skulle s�ga om bolsjevikerna hade h�vdat att Kerenskijs roll 1917 �h�rr�rde fr�n� narodnikernas antisemitiska avvikelser fyra decennier tidigare?
S�dana exempel kan �beropas n�stan i det o�ndliga � men inte avseende Lenin och bolsjevikerna. Om de och endast de �r m�ltavlor idag, s� �r det inte resultatet av en ny objektiv historisk granskning, utan det beror p� den desperata och d�ende borgarklassens och de f�rvirrade och desillusionerade f�re detta revolution�rernas frenetiska kampanj mot socialismen. Och av samma anledning f�rsvarar vi idag bolsjevikerna f�r att det �r i den historiska objektivitetens intresse, men ocks� f�r att vi fortfarande �r lojala mot den frig�rande kampen f�r socialismen.
Wolfe behandlar verkligen tv� sidor av Lenins �syn p� partiapparaten� som faktiskt �r av avg�rande betydelse. Men han skiljer dem �t n�r de ist�llet borde kopplas samman. Riktigt sammankopplade och inriktade skulle de kasta ett ytterst klarg�rande ljus p� bolsjevismen, den ryska revolutionen, dess f�rfall och stalinismens uppg�ng och inneb�rd. H�r finns kanske Wolfes mest uppenbara misslyckande. Han fumlar hj�lpl�st och hoppl�st med fr�gan, n�r han inte �r helt omedveten om dess betydelse. Man kan inte l�ta bli att undra vad i herrans namn denne man l�rde sig om marxismen under alla sina �r i den kommunistiska r�relsen � eller sedan dess.
F�r det f�rsta ser Wolfe Lenins �sikt om det �msesidiga f�rh�llandet mellan den revolution�ra r�relsen, det socialistiska medvetandet och arbetarnas spontana kamp, som han beskrev dem i b�rjan av seklet, som den
� dogm, �nnu med oklar inneb�rd, [som] var sj�lva k�rnan i �leninismen�. Fr�n den h�rr�rde en inst�llning till arbetarklassen, till dess f�rm�ga att t�nka sj�lv, att l�ra sig av erfarenheter, till dess f�rm�ga och m�jligheter att h�rska sj�lv, till dess �spontana� r�relser som kan �ga rum utan att partiet med sina socialistiska teoretiker och yrkesrevolution�rer ger order och kontrollerar. Ur den skulle det uppst� en speciell inst�llning till fackf�reningarna, till improviserade strejkkommitt�er eller sovjeter, till och med till tv� revolutioner � 1905 och v�ren 1917 � som inte skulle komma p� order utan med �verraskning.
P� andra st�llen hittar Wolfe n�got annat som utg�r ��leninismens� verkliga k�rna, som med en avgrund skiljde honom fr�n mensjevikerna, och suddade bort den dogmatiska linje som skiljde honom fr�n Trotskij.� �K�rnan� �r det h�r:
Kort sagt, Lenins verkliga svar p� fr�gan: �vad h�nder efter att vi f�r makten?� �r L�t oss ta makten och s� f�r vi se.
Denna �k�rna� skiljde inte bara Lenin fr�n mensjevikerna, utan ocks� fr�n Marx, och Wolfe pl�derar f�r saken med en korthet, om �n inte l�rdom, som f�rtj�nar att citeras i sin helhet:
F�r Marx kan det ha f�refallit som att �statsformerna ... har sin rot i de materiella levnadsf�rh�llandena�, att �samh�llets ekonomiska struktur � �r best�mmande f�r den sociala, politiska och andliga livsprocessen �verhuvudtaget�, och att �en samh�llsformation g�r aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats f�r vilka den har tillr�ckligt spelrum�. Men Lenins t�nkande var inriktat p� politisk makt, och trots all hans marxistiska ortodoxi, var s�dana formuleringar outh�rdliga fj�ttrar f�r honom, om de inte utsattes f�r en riktig bibeltolkning. Och bibeltolkningen st�llde bokstavligen Marx p� huvudet, tills den marxistiska uppfattningen att �ekonomin n�r det kommer till kritan avg�r politiken� blev den leninistiska uppfattningen att sj�lva makten, den nakna politiska makten, med tillr�cklig beslutsamhet helt och h�llet kan lyckas best�mma �ver ekonomin.
Wolfe har mer att s�ga om dessa tv� punkter, men v�ldigt lite mer.
Det Lenin t�nkte om det socialistiska medvetandet och arbetarklassens kamp hittade han inte p� och det var inte heller unikt f�r honom. Det �r varken mer eller mindre �n varje verkligt socialistiskt partis intellektuella st�d. I �nnu djupare mening ligger det bakom sj�lva uppfattningen om ett f�rnuftigt inr�ttat socialistiskt samh�lle. Ingen utvecklade dessa tankar skarpare och mer djupg�ende, om �n med polemisk gl�d, �n Lenin, och det var hans speciella bidrag. Men tankarna g�r tillbaka till den vetenskapliga socialistiska r�relsens b�rjan, tillbaka till Marx och Engels. En verklig granskning av Lenin kunde inte ha undg�tt att sl� fast detta faktum och dra de slutsatser det pekar p�. Wolfe kan inte undg� att veta att Lenins uppfattningar var en n�stan bokstavlig kopia av de som Karl Kautsky hade uttryck tidigare, precis vid sekelskiftet. Och hans nutida v�rdnadsfulla beundrare skulle f�rfasas �ver att h�ra att han, i kraft av vad han skrev p� den tiden, var sj�lva urk�llan till det som obevekligen blev stalinism! Innan Lenin skrev Kautsky:
M�nga av v�ra revisionistiska kritiker antar att Marx p�st�tt att den ekonomiska utvecklingen och klasskampen skapar inte bara f�ruts�ttningarna f�r en socialistisk produktion utan ocks� direkt medvetandet om dess n�dv�ndighet�. I detta sammanhang framtr�der det socialistiska medvetandet som ett n�dv�ndigt och direkt resultat av den prolet�ra klasskampen. Men det �r oriktigt. Som l�ra har socialismen givetvis sin rot i de nuvarande ekonomiska f�rh�llandena p� samma s�tt som proletariatets klasskamp, och framg�r precis som denna ur kampen mot det armod och el�nde f�r massorna, som kapitalismen skapar. Men socialismen och klasskampen uppst�r sida vid sida, inte ur varandra, och under olika f�ruts�ttningar. Det moderna socialistiska medvetandet kan uppst� endast p� grundvalen av djupg�ende vetenskaplig insikt. I verkligheten �r den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en f�ruts�ttning f�r den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan trots b�sta vilja skapa varken det ena eller det andra; de uppst�r b�da ur den nutida samh�lleliga processen. Men vetenskapens b�rare �r inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella: den moderna socialismen har ju ocks� uppst�tt hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem �verf�rdes den f�rst till intellektuellt framtr�dande prolet�rer, vilka sedan f�r in den i proletariatets klasskamp, d�r f�rh�llandena s� till�ter. Det socialistiska medvetandet �r s�ledes n�gonting som f�rts in i proletariatets klasskamp utifr�n och inte n�got som framg�tt spontant ur den. I �verensst�mmelse h�rmed s�ger ocks� det gamla Hainfeldprogrammet alldeles riktigt, att det �r socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet medvetande om dess st�llning och dess uppgift. Men detta skulle inte vara n�dv�ndigt, om medvetandet av sig sj�lvt v�xte fram ur klasskampen.� (Kautskys kursiveringar.) [Citerat ur Lenin,Vad b�r g�ras?, p� MIA � �a.]
Till detta b�r vi till�gga: inte heller skulle det finnas n�got behov av en s�rskild, separat socialistisk r�relse � ett socialistiskt parti � utom kanske f�r att fylla den inte s�rskilt meningsfulla funktionen att vara en passiv �terspegling av det virrvarr av ideologisk och politisk f�rvirring som i en eller annan m�n alltid kommer att finnas inom arbetarklassen, �tminstone s� l�nge den �r en klass som �r utan samh�llsmakt och d�rmed �r ber�vad medlen f�r att utpl�na sin egen underl�gsna st�llning i samh�llet. Den h�lls kvar i denna underl�gsna st�llning under kapitalismen med v�ld � men bara i slut�nden, bara i tider av kris. Som regel, b�de under en demokratisk men till och med under en fascistisk kapitalism, f�rsvarar eller f�rs�ker den h�rskande klassen f�rsvara sig med ideologiska medel.
Kapitalismens hela �huvudfixande industri� som en marxist vitsigt kallade det, �r inriktad p� att h�lla kvar arbetarklassen i okunskap eller f�rvirring om sin samh�llsst�llning, eller snarare om de rent kapitalistiska orsakerna till sin st�llning, f�r att d�lja det befriande historiska uppdrag som arbetarklassen har och den v�g den m�ste f�rdas f�r att utf�ra det. S� l�nge arbetarna inte f�rst�r sin samh�llsst�llning och sin sociala uppgift kan deras kamp mot den h�rskande klassen, oavsett hur stridbara eller massiv den �r, bara modifiera betingelserna f�r sin ekonomiska underordning men inte avskaffa dem. F�r att avskaffa dem �r arbetarklassens socialistiska medvetande oumb�rligt (en exakt matematisk formulering av det �r varken m�jligt eller n�dv�ndigt), vilket betyder varken mer eller mindre �n att den inser sin st�llning i samh�llet idag, sin styrka och sin plikt och sin f�rm�ga att bygga om samh�llet p� ett socialistiskt s�tt.
Dispyten om Kautsky-Lenins tankar i fr�gan handlar om detta: antingen f�rv�rvar arbetarklassen, organiserad i sina element�ra fackf�reningar eller inte, detta medvetande genom att det skapas spontant under loppet av upprepade strider f�r att f�rb�ttra sina omst�ndigheter � eller s� f�r de huvuddelen av det, f�rvisso ocks� under loppet av dessa strider, men med hj�lp av de personer som redan har detta socialistiska medvetande och som �r f�renade (i en grupp, ett f�rbund, en r�relse ett parti � kalla det vad ni vill) f�r att �verf�ra det p� ett effektivare s�tt, i tal eller skrift, till de vars t�nkande fortfarande �r belamrat med borgerligt skr�p, dvs. med den �huvudfixande industrins� produkter.
Av de som kallar sig f�r n�gon sorts socialist finns det idag knappast en enda som klart och tydligt skulle v�ga f�rsvara den f�rstn�mnda uppfattningen. Precis som i Wolfes fall �r det enda man f�r fr�n antibolsjevikerna o�rliga anspelningar p� den �speciella inst�llning� som h�rr�rde fr�n Lenins formulering av st�ndpunkten, d�r det enda best�mda �r h�n mot sj�lva f�rest�llningen om ett socialistiskt parti � de �socialistiska teoretikerna och yrkesrevolution�rerna�. De reformister som skiljer sig fr�n Lenin genom att s�ga, att �ven om de ocks� �r f�r ett socialistiskt parti, s� betraktar de det som arbetarklassens �tj�nare� och inte som dess �herre� eller �diktator�, som ett medel f�r �socialistisk skolning� av arbetarklassen, vars �f�rm�ga att t�nka sj�lv� de innerligt tror p�, och inte i syfte att �beordra och kontrollera� den uppifr�n � de �r antingen hycklare eller korkade. Deras dagliga praktik i arbetarr�relsen och inom politiken i allm�nhet, kan tyda p� att det inte lika mycket �r det sistn�mnda som det f�rstn�mnda.
Fr�gan om socialistiskt medvetande som Lenin utvecklade hade en vidare inneb�rd. Wolfe ser det bara som en k�lla f�r att inr�tta ett nytt slaveri f�r arbetarklassen, det stalinistiska tyrannier i namn av �proletariatets diktatur�. Sanningen �r inte bara en annan, utan i detta fall raka motsatsen!
Arbetardemokrati och det fullkomliga f�rverkligande av demokratin som inviger det socialistiska samh�llet �r inte bara oskiljaktiga fr�n Lenins teorier om det socialistiska medvetandet, utan blir utan dem tomma ord, ouppn�eliga m�l, i v�rsta fall illusioner.
Vilken var den uppenbara inneb�rden i Lenins envisa h�vdande att den socialistiska r�relsens speciella roll var att �inf�ra� ett socialistiskt medvetande i arbetarklassen? Vilken var t ex den tydliga slutsatsen av Lenins �Bortsett fr�n socialdemokratins inflytande finns det ingen medveten aktivitet bland arbetarna�, som Wolfe �beropar som ett exempel p� den �dogm � [som] var sj�lva k�rnan i �leninismen�� och fr�n vilken det �h�rr�rde en inst�llning till arbetarklassen�? Det borde vara uppenbart. De �socialistiska teoretikernas och yrkesrevolution�rernas parti� var inte utsett att lura de obotligt blinda och obotligt dumma arbetarna att lyfta upp det till makten, s� att det skulle kunna inr�tta en ny sorts diktatur �ver dem. Det �r helt obegripligt. Det hade tilldelats jobbet att g�ra arbetarna medvetna om de grundl�ggande orsakerna till sin utsugna och underordnade st�llning under kapitalismen, att g�ra arbetarna medvetna om sin egen klass� styrka och f� dem att lita till denna styrka och sin klass� oberoende, att g�ra dem medvetna om sin f�rm�ga att befria sig fr�n all klassmakt genom att inr�tta sin egen regering som en bro till den socialistiska friheten. Utan ett socialistiskt medvetande skulle det finnas prolet�r aktivitet, men arbetarna skulle forts�tta att vara de som styrdes och aldrig bli fria. F�r att arbetarna sj�lva ska styra kr�vs det en medveten aktivitet i riktning mot socialismen.
Vad f�rs�ker Wolfe f�rmedla med sina antydningar? Att Lenin dr�jde s� eftertryckligt vid behovet av ett parti f�r att ingjuta ett socialistiskt medvetande eller stimulera ett s�dant medvetande i arbetarklassen eftersom han inte trodde p� �dess f�rm�ga att t�nka sj�lv, att l�ra sig av erfarenheter�? Eller p� grund av att han var skeptisk mot �dess f�rm�ga och m�jligheter att h�rska sj�lv�? F�rv�ntade sig Lenin att det gick att fylla detta proletariat som inte kunde t�nka och leda med socialistiska uppfattningar med hj�lp av intraven�sa injektioner? Eller �r Wolfe bara lite � slarvig med sina anspelningar?
L�t oss g� vidare. Lenin var medveten om � han h�nvisade till det m�nga g�nger och idag �r det s�rskilt viktiga att betona och vidareutveckla det � en av de mest grundl�ggande och avg�rande skillnaderna mellan den borgerliga och den socialistiska revolutionen. En av den f�rstn�mndas mest framtr�dande k�nnetecken var att den kunde genomf�ras utan en tydlig ideologi, utan ett otvetydigt formulerat medvetande fr�n borgarklassens sida, vars sociala system den skulle uppr�tta. I sj�lva verket kunde den inte bara genomf�ras p� detta s�tt, utan allm�nt sett �r det s� den genomf�rdes.
Den st�rsta borgerliga revolutionen, den franska, genomf�rdes av underklasserna (plebejerna), utan borgarklassen och delvis mot den. Och den konsoliderades av Napoleon, delvis utan borgarklassen och delvis mot den. I Tyskland genomf�rdes den, det vill s�ga kapitalismens herrav�lde �ver feodalismen s�kerst�lldes, p� Bismarcks eller junkrarnas s�tt � �terigen delvis utan och till mycket stor del mot borgarklassen. �verg�ngen fr�n feodalism till kapitalism i Japan �r bara �nnu ett exempel p� samma fenomen. Men �nd� genomf�rdes, bef�stes och garanterades den borgerliga revolutionen i alla dessa och andra fall, inklusive d�r borgarklassen inte h�jdes till den politiska makten. Varf�r? Som Lenin skrev en g�ng, 1918:
En av de viktigaste skillnaderna mellan en borgerlig och en socialistisk revolution �r den omst�ndigheten, att f�r den borgerliga revolutionen, som v�xer fram i det feodala samh�llet, uppst�r successivt i det gamla samh�llsskickets sk�te nya ekonomiska organisationer, vilka s� sm�ningom f�r�ndrar det feodala samh�llets alla sidor. Den borgerliga revolutionen har bara en uppgift, n�mligen att r�ja undan, kasta �t sidan och f�rinta det gamla samh�llets alla fj�ttrar. I och med detta g�r varje borgerlig revolution allt som kr�vs av den: den p�skyndar kapitalismens utveckling. (Ur �RKP(b):s sjunde, extra kongress den 6-8 mars 1918�)
Men om de borgerliga fj�ttrarna p� produktionen kastas undan och krossas, s� garanterar det inte ensamt, och kan det inte garantera, utvecklingen av en socialistisk produktion. Under kapitalismen s�kerst�lls produktionen av den okuvliga tendensen till kapitalackumulation, som inte f�rst och fr�mst avg�rs av kapitalistens vilja utan av den blint verkande marknaden som automatiskt styr den kapitalistiska produktionen. Socialistisk produktion �r of�renlig med marknadsf�rh�llanden.
Det �r produktion f�r anv�ndning och d�rmed planerad produktion, inte automatiskt styrd av en blind kraft. Med en viss utvecklingsniv� av produktivkrafterna tillg�nglig beror allt sedan p� planering, dvs. p� att m�nniskor medvetet organiserar produktionen och distributionen.
Under kapitalismen avg�rs vad och hur mycket som produceras av marknaden, och f�rdelningen av det som produceras avg�rs i grund och botten av f�rh�llandena mellan den klass som �ger produktionsmedlen och bytesmedlen och den klass som �r skild fr�n dem. St�rta kapitalismen, s� visar det sig att det inte finns n�gon marknad som avg�r vad som produceras och i vilka m�ngder, och det finns ingen klass som �ger privat egendom.
Fram till den avl�gsna dag d� alla klasser �r fullst�ndigt avskaffade och socialismen fullst�ndigt uppr�ttad, m�ste produktions- och distributionsvillkoren med n�dv�ndighet avg�ras av politiskt associerade m�nniskor � inte l�ngre av den blinda marknaden utan av staten.
Med andra ord, n�r staten tagit �ver alla produktionsmedel och kontrollerar dem fullst�ndigt, �r ekonomin f�r f�rsta g�ngen underkastad en planerad och medveten kontroll av de som har staten i sina h�nder. I denna mening best�mmer politiken ekonomin! Det kan l�ta h�pnadsv�ckande f�r Wolfe, och f�r alla sorters halvhj�rtade halvmarxister. Men om man inte f�rst�r detta enkla och obestridliga faktum, d� blir hela tanken p� att arbetarklassen tar makten f�r att organisera ett socialistiskt samh�lle absurd och till och med meningsl�s. Under en revolution, men framf�rallt och mest best�mt under den socialistiska revolutionen, kastas inte bara f�rh�llandet mellan ekonomi och politik om, st�lls p� huvudet, utan det m�ste ocks� kastas om!
Men om politiken nu avg�r ekonomin (�terigen inom de givna produktivkrafternas gr�nser), med andra ord om produktions- och distributionsvillkoren nu avg�rs av politiskt medvetna individer eller grupper, s� uppst�r genast fr�gan om den best�mmande politikens karakt�r. Vad finns det f�r garantier f�r att politiken kommer att vara av socialistisk natur s� att produktionsf�rh�llandena blir socialistiska (med vilket vi menar socialistiska till sin tendens eller inriktning) och att distributionen motsvarar dem, s� att det som produceras �r f�r folkets bruk och inte en liten privilegierad grupp?
Att f�r detta lita till den goda viljan, de hederv�rda avsikterna eller det socialistiska f�rflutna eller trosbek�nnelserna hos en grupp planerare som har statsmakten och utesluter resten av folket, �r naivt, om inte till och med reaktion�rt. Hursomhelst �r det ingen socialistisk tanke och f�rvisso inte Lenins. En socialistisk utveckling av ekonomin kan bara s�kerst�llas av de som fr�mst ska gynnas av den, arbetarklassen, och bara om den har makten att ta besluten om produktion och distribution och genomf�ra dem, f�ljaktligen bara om den har statsmakten. Ty nu avg�rs ekonomin av politiken! Och den kan inte f� denna makt eller ut�va den om den inte �r genomsyrad av ett socialistiskt medvetande, som bland annat inneb�r en f�rst�else av den avg�rande roll den m�ste spela i den nya staten, och d�rmed och bara med dessa medel, den roll den har att spela f�r att s�kerst�lla en socialistisk inriktning p� den ekonomiska processen.
Det �r d�rf�r Lenin, n�r han skiljer mellan borgerliga och socialistiska revolutioner, betonade det faktum att den bolsjevikiska revolutionen inte hade n�gra socialistiska ekonomiska f�rh�llanden �till sk�nks�, f�rh�llanden som hade utvecklats under kapitalismen s� som kapitalistiska ekonomiska f�rh�llanden hade utvecklats under feodalismen, utan ist�llet en demokratisk politisk faktor: �en framg�ng [var] helt och h�llet � beroende av f�rekomsten av redan f�rdiga organisationsformer f�r miljonr�relsen. Denna f�rdiga organisationsform var sovjeterna�� Han t�nkte p� samma sak n�r han h�vdade att varenda kock skulle bli administrat�r, s� att n�r alla ut�vade �byr�kratens� makt skulle ingen vara byr�krat. Och tanken uttrycktes �nnu mer talande i hans ber�mda uttryck att �sovjeter plus elektrifiering �r lika med socialism�. (Det g�r inte ens att t�nka sig att Lenin skulle s�ga att ett totalit�rt f�ngelse f�r arbetarna plus nationaliserad egendom �r lika med en degenererad arbetarstat!)
Innan bolsjevikerna tog makten hyllade varenda mensjevik och socialistrevolution�r sovjeterna som den �revolution�ra demokratin�. Det var r�tt. Dessutom var sovjeterna ett lysande exempel p� en spontan r�relse av arbetarna och b�nderna sj�lva, som inte uppr�ttades p� order av n�got parti eller enligt deras plan. Wolfe konstaterar, att det utifr�n Lenins �dogm� om det socialistiska medvetandet �h�rr�rde� en inst�llning till arbetarklassen som inte var lovv�rd eftersom den tydligen var ytterst odemokratisk och till och med f�raktfull mot arbetarklassen inklusive �dess �spontana� r�relser som kan �ga rum utan att partiet ger order och kontrollerar �� Som sovjeterna 1917, till exempel? Hur ska vi d� f�rklara att alla partier utom bolsjevikerna k�mpade f�r att hindra sovjeterna (den �revolution�ra demokratin�) fr�n att ta hela makten, och arbetade f�r att de skulle vara ett mer eller mindre dekorativt bihang till den aldrig valda utan sj�lv inr�ttade Kerenskijregimen?
Trogna mot Lenins �dogm� var bolsjevikerna de enda som str�vade efter att fylla sovjeterna med ett verkligt socialistiskt medvetande, vilket konkret innebar att arbetarna (och �ven b�nderna), som var mer demokratiskt och representativt organiserade i sovjeterna �n n�gonsin b�de f�rr och senare i n�gon annan r�relse i n�got land i v�rlden, skulle ta ledningen �ver landet och d�rmed �ver sitt eget �de.
Detta exempel p� den verkliga �inst�llning� som Lenin och hans parti hade till arbetarnas �spontana� r�relser, till deras f�rm�ga att t�nka och l�ra sig sj�lva, och deras f�rm�ga och m�jlighet att sj�lv styra � inte i n�gra teser eller polemiska artiklar eller tal utan under en av de mest avg�rande perioderna i historien � �r s� enast�ende, s� �verskuggande, s� belysande av Lenins �uppfattningar� att Wolfe f�rbig�r det. Vi kommer inte att fr�ga vad denne historiker skulle ha sagt om Lenins �dogm� om den bolsjevikiska inst�llningen till den �revolution�ra demokratin� 1917 hade varit samma som, l�t oss s�ga, Kerenskijs. Men vi undrar vad han kommer att s�ga i senare skrifter om den mensjevikiska och socialistrevolution�ra �inst�llningen� till sovjeterna och den �dogm� som den �h�rr�rde� fr�n.
Revolutionen 1917 var ett avg�rande test f�r alla politiska partier och grupper. Trots konservativa str�mningar bland medlemmarna (alla partier �r ben�gna att vara konservativa om en del av sina �dogmer�) visade Lenin att han hade kunnat bygga och h�lla ihop ett parti som i det mest avg�rande �gonblicket var den revolution�ra demokratins och revolution�ra socialismens konsekventa f�respr�kare, och den enda �politiska apparat� som var redo och f�rm�gen att leda b�da till seger. Det var detta som drog Trotskij till bolsjevikernas sida och fick honom att �gl�mma� sin �Cassandraliknande f�raning� om hur �en enda diktator [kommer] att ers�tta centralkommitt�n� och partiet sj�lv.
Om Wolfe konstaterar att Trotskijs f�raning �uppfylldes �desdigert av historien�, s� �r det i f�rsta hand p� grund av hans metod att skilja historien om konflikten mellan samh�llskrafter fr�n specifika politiska h�ndelser, eller �nnu v�rre helt enkelt ignorerar den f�rstn�mnda. Faktum �r, att oavsett vilka orsaker som det 1903-1904 kan ha funnits eller verkar ha funnits f�r Trotskij att uttala sin varning, s� var huvudinriktningen i hur Lenins grupp eller parti utvecklades, s�rskilt fr�n och med 1905, rakt motsatt till den som Trotskij fruktade. Apparaten ersatte inte partiet och centralkommitt�n ersatte inte apparaten och inte heller ersatte diktatorn (Lenin!) centralkommitt�n. Det �r v�rt att upprepa att den interna partidemokratin och �siktsfriheten och bolsjevikernas diskussioner som olaglig r�relse utan urs�kter kan matcha regimen i praktiskt taget alla andra arbetarorganisationer, lagliga eller olagliga, som n�gonsin har existerat.
�ven h�r var den avg�rande pr�vningen 1917. �tminstone skulle man tro det, p� grundval av de n�stan allomfattande erfarenheterna av s�dana fr�gor. En arbetarr�relse som lider av en d�dlig sjukdom � l�t oss s�ga opportunism eller byr�kratism � visar vanligtvis inte detta, �tminstone inte klart, under normala perioder, under perioder av socialt lugn eller politiskt f�rfall, men allra mest katastrofalt f�r sig sj�lv och sina anh�ngare under samh�llets mest kritiska och oroliga perioder, framf�rallt under kriser vid krig och revolutioner. Men just under den kritiska perioden 1917 klarade bolsjevikpartiet testet, och det s� bra att Trotskij ans�g det m�jligt att �verge sina tidigare farh�gor om det.
N�, varf�r visade sig inte Lenins organisationsuppfattning, som var en av �stalinismens r�tter� 1917 p� ett s�tt som skulle ha f�tt bolsjevikpartiet att spela en konservativ eller reaktion�r roll under revolutionen, vara en broms p� arbetarna och b�nderna? Fr�gan �r av st�rsta intresse. D�rf�r f�rbig�r Wolfe den.
Var bolsjevikpartiet sin uppgift vuxen i b�rjan av 1917? Givetvis inte! Men det var inte p� grund av Trotskijs profetia om Lenins organisationsuppfattning, �desdiger eller ej. Det var en helt annan av Trotskijs profetior som slog in � eller n�stan. Flera �r tidigare hade Trotskij skrivit att bolsjevikernas formulering �proletariatets och b�nderna demokratiska diktatur� hade en revolution�r sida, i motsats till den mensjevikiska synen p� revolutionen d�r det skulle vara proletariatets roll att f�ra borgarklassen till makten. Men, tillade han, om bolsjevikerna vidh�ll denna formulering, skulle den kommande revolutionen visa sin reaktion�ra sida, dvs. den som hindrade proletariatet fr�n att f�ra den demokratiska revolutionen vidare till en prolet�r makt och inledandet av socialistiska �tg�rder. Genomdr�nkta i Lenins gamla formulering antog de flesta partiledarna 1917 en st�ndpunkt som lamslog partiets revolution�ra m�jligheter. Det kr�vdes en ursinnig kamp av Lenin f�r att, efter att han hade anl�nt till Ryssland i april, genomf�ra den �upprustning� av partiet som till slut s�krade segern i oktober. Men denna profetia av Trotskij � eller snarare Lenins upprustning av partiet i riktning mot Trotskijs teori � betraktar Wolfe som en av tre k�llor till � stalinismen!
Det �r ett viktigt faktum att Lenin inte ersatte centralkommitt�n som diktator i n�gon av de inneb�rder som Trotskij pekade p�. Han �tnj�t med r�tta en enorm auktoritet bland bolsjevikerna, men den hade han er�vrat, och han beh�ll den till slutet av sitt liv tack vare sin intellektuella kapacitet och karakt�r som ledare och inte med hj�lp av smutsigt manipulerande eller bem�ktigande.
1917 gick st�rre delen av partiledningen mot hans ber�mda Aprilteser. Han kunde inte befalla de andra, och dr�mde heller inte om det. Han vann �ver dem en efter en, delvis med hj�lp av trycket fr�n partimedlemmarna som han �vertygade, och delvis genom att �vertyga �ven ledarna. N�r hans �sikter segrade, b�de 1917 och tidigare, s� var det inte p� grund av att diktatorn hade ersatt centralkommitt�n, och n�r hans st�ndpunkt f�rlorade, vilket var fallet mer �n en g�ng, s� var det inte p� grund av att apparaten hade ersatt partiet.
�nd� degenererade bolsjevikpartiet. Sovjetdemokratin ersattes av en speciell bonapartistisk diktatur. Men processen motsvarade inte Trotskijs f�ruts�gelse, som Wolfe f�rvandlar till en abstraktion upph�jd till n. N�r man l�ser Wolfe skulle man tro att bolsjevikpartiet var n�gon sorts metafysiskt ting som utvecklades genom en rent intern mekanism, op�verkad av de v�rldsliga krafternas p�frestningar och inflytande.
Det r�cker att l�sa vad bolsjevikerna sa och skrev under den revolution�ra upprorsperioden f�r att se vilken deras verkliga inst�llning var till den sovjetiska och socialistiska demokratin, vilka tankar om arbetarklassens sj�lvstyre som de av all kraft f�rs�kte ingjuta i det ryska folket. Byr�kratin uppstod inte p� grund av dessa tankar utan trots dem. Revolutionen slungades snabbt in i ett v�ldsamt inb�rdeskrig, och om det inte hade varit f�r bolsjevikerna, inklusive deras �apparat�, skulle inte sovjetmakten ha �verlevt i 48 timmar, och med st�rsta sannolikhet inte ha ersatts av borgerliga demokrater utan av den tsaristiska reaktion som den engelsk-franska imperialismen st�dde.
Inb�rdeskrig �r tyv�rr ingen bra grogrund f�r demokratiska tankar. Krigskommunismens dagar var h�rda och strikta. Vid fronten och hemma ersattes fria diskussioner och omr�stningar av order. Tendensen till byr�kratisk ordergivning tog inte bara �ver bolsjevikiska ledare utan ocks� basmedlemmar, b�de bolsjeviker och partil�sa.
�nd� kunde sovjetdemokratin ha �teruppr�ttats efter inb�rdeskriget, om Rysslands f�rbannade underutveckling snabbt hade �vervunnits med den hj�lp som en framg�ngsrik revolution i det utvecklade v�st skulle kunnat ha bidragit med i stor skala. Den kunde ha vidmakth�llits om de mensjevikiska och socialistrevolution�ra partierna till att b�rja med hade allierat sig med den �revolution�ra demokratin� under inb�rdeskriget och inte med den monarkistiska reaktionen. En av den gamla tidens ryska populister utropade en g�ng: �Vi kommer aldrig att f�rl�ta env�ldet f�r att det gjorde oss till terrorister.� Med l�ngt st�rre ber�ttigande kunde bolsjevikerna ha f�rkunnat: �Historien kommer aldrig att f�rl�ta mensjevikerna och socialistrevolution�rerna f�r att de ansl�t tig till kriget mot sovjeterna och tvingade oss att ers�tta sovjeterna med v�rt parti.�
Sovjetdemokratin kunde ha �teruppr�ttats p� ett annat s�tt, genom att bolsjevikpartiet �ter demokratiserades. Och h�r �r det intressant att konstatera att den stora kampen f�r partidemokrati inleddes av en framst�ende del av de gamla bolsjevikerna, som sl�t upp kring Trotskijs st�ndpunkt. N�r Zinovjev br�t med Stalin och ansl�t sig till trotskisterna kan man s�ga att huvuddelen av de medlemmar som var mest skolade i den gamla bolsjevismens skola och i Lenins �organisationsuppfattning�, gick mot den stalinistiska byr�kratin, som i f�rsta hand representerades av j�mf�relsevis nya medlemmar eller obem�rkta personer som aldrig hade spelat n�gon viktig roll i partiets liv. Mer eller mindre bra, konsekvent eller ej, gick de gamla bolsjevikkadrerna mot den nya stalinistiska byr�kratins uppkomst. Om de misslyckades s� var det inte p� grund av Lenins organisatoriska principers �verm�ktiga styrka, utan en helt annan �verm�ktig kraft. I f�rbig�ende skriver Wolfe:
1905 och 1917, de heroiska �r d� apparaten var of�rm�gen att h�lla emot det svallande livets flodv�g, lyfte fram Trotskij som flammande folktribun och visade Lenins f�rm�ga att h�ja sig �ver sina dogmers begr�nsande struktur, och f�rpassade Stalin, apparatens man, till bakgrunden. Men ingen m�nniska kan leva f�r evigt med feber, och n�r den tiden tog slut och Lenin var d�d skulle den h�ngivne apparatmannens dag komma.[1]
Bara i f�rbig�ende! Men dessa tv� meningar inneh�ller mycket mer insikter �n tv� kapitel i Wolfes bok. Revolutioner �r turbulenta perioder just d�rf�r att folk �r s� fria att sj�lv v�lja sin inriktning och ledare och s� sv�ra att kontrollera av n�gon apparat. Wolfe skriver bara dessa tv� djupt betydelsefulla meningar och g�r sedan vidare som om de bara var en slumpm�ssig samling ord. Han verkar spontant, utan s�rskild anstr�ngning, som av instinkt, skygga tillbaka fr�n socialt viktiga fr�gor och yttranden. Men meningarna �r viktiga oavsett Wolfe. N�r massorna under revolutionerna 1905 och 1917 var fria att v�lja demokratiskt, h�jdes Trotskij och Lenin till makten. (Deras namn kan h�r anv�ndas som en symbol f�r bolsjevismen som den verkligen var.) Och det �r f�rst n�r massorna var utmattade eller apatiska eller nedbrutna, dvs. n�r revolutionen f�ljdes av reaktion, som den stalinistiska kontrarevolutionen kunde segra �ver massorna och �ver bolsjevikpartiet.
D�r finns verkligen �stalinismens k�rna�! Den stalinistiska byr�kratin v�xte inte fram ur en naturlig utveckling av bolsjevikpartiet, som Trotskijs �profetia� antydde. Dess tillv�xt gick parallellt med krossandet av partiet och den kr�vde just det. Och partiet krossades fullst�ndigt, s� att absolut ingenting �terst�r idag utom det plagierade namnet. �ven detta faktum �r av s� stor betydelse att de antibolsjevikiska f�rfattarna f�rbig�r det. Krossat �r: bolsjevismens principer, dess program, traditioner, historia, dess personal n�stan ner till siste man, inklusive (vad talande det �r!) till och med de bolsjeviker som f�rs�kte kapitulera f�r stalinismen, och ja, inklusive till och med den stora majoriteten av det gamla partiets ursprungliga stalinistiska fraktion! Bevarat �r: partiets namn och n�gra f� �verl�pare fr�n det gamla partiets andra och tionde rang � det och inget mer.
Krossandet av bolsjevikpartiet innebar ett krossande av det socialistiska medvetandet. M�ttet p� bolsjevikpartiets tillv�xt var att detta medvetande �kade bland de arbetare som det hade inflytande �ver, och i sin tur �kade det bland arbetarna i s� m�tto som partiet h�ll fast vid de teorier som Lenin allra tydligast f�respr�kade. Det �r av enormt intresse, att f�r att den stalinistiska fraktionen skulle kunna utvidga sin f�rsta seger i partiapparaten (det var d�r dess f�rsta seger kom) till en seger inom partiet generellt var den tvungen att �versv�mma partiet. Den f�rsta stora s� att s�ga offentliga �tg�rd som den stalinistiska byr�kratin vidtog var det �k�nda Leninuppb�det, som organiserades direkt efter Lenins d�d. Hundratusentals arbetare n�stan bokstavligen str�mmade in i partiet. Vilka var de? Allm�nt sett mer konservativa arbetare och anst�llda, personer som inte hade visat n�got intresse av att ansluta sig till partiet under de h�rda dagarna under revolutionen och inb�rdeskriget, men som 1924-1925 kunde �vertalas att ansluta sig n�r partiet nu verkade ha konsoliderat sig, nu n�r medlemskap verkade garantera anst�llning, privilegier, en karri�r. N�stan till sista man kunde byr�kratin r�kna med dessa nya medlemmar under kampen mot oppositionen, mot bolsjevikerna, deras principer, deras revolution�ra och socialistiska och demokratiska traditioner. Det var Stalins f�rsta och inte minst viktiga �tg�rd f�r att bokstavligt talat uppl�sa Lenins �apparat� f�r att ers�tta den med en despotisk polisregim som var den helt fr�mmande. Det f�rsta steget var typiskt f�r de som f�ljde.
Det finns allts� lika mycket r�ttf�rdigande av teorin om att stalinismen hade sina r�tter i bolsjevismen, som den utrotade, som det exempelvis finns i den besl�ktade teori som s�ger att den socialistiska r�relsen, dess metoder och teorier i allm�nhet utg�r r�tterna till den fascistiska r�relsen och dess metoder och teorier. En antibolsjevikisk demokrat skulle bli rasande om det sistn�mnda argumentet f�rdes fram. Han skulle indignerat f�rkunna att det f�r att tillbakavisa s�dant nonsens r�cker med det faktum att hitlerismen krossade de socialistiska organisationerna, f�ngslade eller d�dade deras ledare, f�rbj�d deras id�er, och s� vidare i all o�ndlighet. �nd� f�r en s� ansedd antisocialist som Frederick von Hayek kyligt fram argumentet att hitlerismens verkliga r�tter fanns i det tyska socialdemokratiska partiet, och med samma resonemang, samma j�mf�relser, samma �verl�gsna inst�llning till avg�rande fakta som uppvisas av de som h�vdar att stalinismen har sina r�tter i bolsjevismen. Hayek f�rsvarar ett kapitalistiskt status quo mot statliga ingripanden och �r en svuren fiende till socialismen, och han har medel f�r att misskreditera dess goda namn. De demokratiska eller reformistiska antibolsjevikernas m�l �r s� att s�ga n�got mer upph�jt, men de medel de anv�nder f�r att misskreditera bolsjevismen skiljer sig inte p� n�got avg�rande s�tt fr�n Hayeks.
* * *
Vi �r skyldiga l�sarna en urs�kt f�r att denna recension av stalinismens portr�tt har f�tt en s� utomordentlig och of�rutsedd l�ngd. Vi m�ste be om �verseende och fresta ert t�lamod lite till, ty det �terst�r att ta itu med Isaac Deutschers verk i n�sta nummer.[2] Som urs�kt kan jag bara �beropa �mnets avg�rande betydelse. Vi anser oss f�rsvara en sak som har en grundl�ggande plikt att utf�ra. P� f�rs�ttsbladet till sin bok �beropar Wolfe som sitt motto Albert Mathiez� fina ord:
Historikern har en plikt b�de mot sig sj�lv och sina l�sare. Han har i viss m�n bot f�r sj�lar. Han �r ansvarig f�r ryktet f�r de m�ktiga d�da som han trollar fram och portr�tterar. Om han g�r misstag, om han upprepar f�rtal mot oskyldiga eller h�ller fram sedesl�sa eller intrigmakare f�r beundran, s� beg�r han inte bara en ond handling. Han f�rgiftar och vilseleder ocks� allm�nhetens sinnen.
Mathiez �gnade en stor del av sitt stora verk �t att f�rsvara den stora franska revolutionen och dess jakobiner mot f�rtalare. Dagens socialister �r f�rpliktigade att f�rsvara den stora ryska revolutionen och dess jakobiner i till stor del samma anda. Hur troget Wolfe har beaktat Mathiez� �l�gganden f�r l�saren av hans bok bed�ma sj�lv.
[1] Varf�r d� titeln Three Who Made a Revolution [Tre som gjorde en revolution]? Hittills har bara stalinistiska f�rfalskare framst�llt Stalin som en av de som p� ett framtr�dande s�tt ledde revolutionen. De fakta som Wolfe l�gger fram visar att detta �r en f�rfalskning och citatet ovan bekr�ftar det. Den titel han ger sin bok �r d�rmed helt vilseledande. Det vore f�rst�s v�ldigt kr�ngligt att ge en bok en titel som Tv� som gjorde en revolution och en som gjorde en kontrarevolution, men den skulle ha en f�rtj�nst: den skulle vara korrekt.
[2] Shachtmans recension av Deutschers Stalinbiografi finns p� MIA: Deutschers Stalin � �a.