Publicerat: i Dwight and Nancy MacDonald's tidskrift
Politics (1945) och som pamflett av Solidarity (1961/1975?)
Översättning: Britta Gröndahl
Redigering: Jonas Holmgren
Det följande är ett särtryck ur Victor Serge's En revolutionärs minnen (1945) till frågan om Kronstadt-rebellernas uppror mot det bolsjevikiska enväldet och dess diktatur över proletariatet. Det faktum att Serge förblev en (låt vara mycket kritiskt) apologet för bolsjevismen och förblev i det läger som hävdade att Kronstadt var "en tragisk nödvändighet", hindrar honom inte från att vara ärlig nog att i sina egna fördömande ordalag framställa sakförhållandena.
Det bolsjevikiska prästväldets första åtgärd var exempelvis att offentligt ljuga om revoltens natur, såväl för lojala partimedlemmar som till resten av samhället; de hävdade att det var ett uppror från de Vita generalerna med avsikt att återupprätta den gamla regimen. Detta var en i raden av lögner om upproret som alltsedan dess förevigats av bolsjevikiska apologeter. I den sista delen av artikeln ger Serge även en kortfattad analys av den marxistiska socialdemokratin, bolsjevikpartiets inre struktur och dess förhållande till den bolsjevikiska statens diktatur. Detta utdrag nytrycktes i dem amerikanska socialistiska tidskriften Politics 1945, och som pamflett i Storbritannien av Solidarity 1961.
Följande text, hitintills outgiven i Storbritannien och som för första gången publicerades i den amerikanska socialistiska tidskriften Politics för över 16 år sedan, beskriver de tragiska ryska händelserna i mars 1921.
Tre och ett halvt år tidigare hade arbetarklassen tagit makten i den största revolutionen genom tiderna. Men den hade sedan dess sett makten sakta glida ur sina händer; först i fabrikerna, sedan i Sovjeterna. En ny byråkrati utvecklade sig. Dess kärna var bolsjevikpartiet, vars ynnest blev allt viktigare för tillträdande av alla viktigare befattningar, såväl i den ekonomiska som i den statliga sektorn.
I och med de slutgiltiga segrarna i inbördeskriget, bröt det missnöje hos arbetarklassen, som hade legat och pyrt i flera månader, ut i de stora Leningrad-strejkerna i januari och februari 1921 och i Kronstadt-upproret.
Serge beskriver en händelse i arbetarklassens historia kring vilken stalinister, trotskister och åtskilliga andra drivit en systematisk kampanj för att förvränga och förvanska. Han visar hur vissa föreställningar angående 'Partiet' fungerar i praktiken. Artikeln avslöjar också de hycklande anspråken hos dem som påstår sig föra en kamp mot den framträdande byråkratin som någon slags privat kungamantel.
Serge vittnesmål i fråga om Kronstadt är historiskt betydelsefullt. Det är ett vittnesmål från en revolutionär som befann sig på plats i Leningrad under dessa ödesdigra dagar, som aktivt deltog i de scenarion han beskriver och som (vid denna tidpunkt) stödde de ryska ledarnas åtgärder.
***
Natten mellan den 28 och 29 februari vaknade jag av en telefonsignal. Samtalet kom från ett angränsande rum i Astoria, och en upprörd röst sade: "Kronstadt är i de vitas våld. Vi är alla mobiliserade." Den som förkunnade den förfärliga nyheten - förfärlig därför att den betydde Petrograds förestående fall - var Zinovjevs svåger Ilja Jonov.
- Vad då för vita: Var kommer de ifrån? Det är inte möjligt!
- En general Koslovskij ...
- Och våra flottister? Sovjeten? Tjekan? Arbetarna i arsenalen?
- Jag vet inget mer.
Zinovjev satt i konferens med arméns revolutionsråd. Jag sprang iväg till Andra distriktets kommitté. Jag såg bara dystra miner. "Det är obegripligt, men det är så ..." - "Jaså", sade jag, "då måste vi ögonblickligen mobilisera alla!" Man svarade mig undvikande att det skulle bli gjort, men man väntade på instruktioner från partistyrelsen i Petrograd. Resten av natten satt jag tillsammans med några kamrater och studerade kartan över Finska viken. Vi fick veta att en massa småstrejker under tiden bröt ut i förstäderna. De vita framför oss, hunger och strejk bakom oss! Då jag kom ut i gryningen såg jag en gammal tjänstekvinna från hotellets personal i färd med att smyga undan med några paket.
- Vart ska du här så tidigt på morgonen, farmor?
- Det luktar olycka här i stan. De kommer att ha ihjäl er allihop, mina stackars små, de kommer att plundra allt, en gång till. Så jag går med mina grejor.
Små affischer på väggarna längs de ännu öde gatorna meddelade att den kontrarevolutionäre generalen Koslovskij hade bemäktigat sig Kronstadt genom sammansvärjning och förräderi, och proletariatet kallades till vapen. Men redan innan jag kom tillbaka till distriktskommittén mötte jag kamrater som strömmade till med sina mausergevär och som påstod att det var en nedrig lögn, att flottisterna hade gjort myteri, att det var flottan som revolterade under sovjetens ledning. Det var nog minst lika allvarligt. Det värsta var att den officiella lögnen förlamade oss. Att vårt parti ljög för oss så där, det hade aldrig förr hänt. "Det är nödvändigt för befolkningen", sade en del men kände sig ändå beklämda. Strejken var nästan allmän. Man visste inte om spårvagnarna skulle gå ut.
Redan samma dag bestämde vi oss, jag och mina vänner i den franskspråkiga kommunistgruppen (jag minns att Marcel Body och Georges Hellfer var närvarande) att inte ta till vapen och inte slåss vare sig mot uthungrade strejkande arbetare eller mot revolterande flottister. I Vassilij-Ostrov såg jag en folkmassa som mest bestod av kvinnor stå på den snöiga gatan och långsamt pressas in bland militärskolornas aspiranter som sänts ut för att rensa fabrikernas omgivningar. En lugn och ledsen hop, som talade med soldaterna om nöden, som kallade dem bröder, som bad dem om hjälp. Aspiranterna tog upp bröd ur fickan och delade ut. Man beskyllde mensjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna för att ha organiserat generalstrejken.
Flygblad som delades ut i förstäderna kungjorde Kronstadtsovjetens krav. Det var ett program för revolutionens förnyelse. Jag sammanfattar: nyval till sovjeterna med hemlig röstning, yttrande- och pressfrihet för alla revolutionära partier och grupperingar, facklig frihet, frigivning av de revolutionära politiska fångarna, avskaffande av den officiella propagandan, slut på alla rekvisitioner på landsbygden, näringsfrihet för hantverkare, omedelbart avskaffande av de spärrtrupper som hindrade befolkningen från att skaffa sig förnödenheter efter eget gottfinnande. Sovjeten, Kronstadtgarnisonen och första och andra eskaderns besättningar hade rest sig för att föra detta program till seger.
Sanningen sipprade ut så smått, timme efter timme, tvärs igenom pressens dimridåer, denna press som bokstavligen flödade över av lögn. Och det var vår press, vår revolutions press, den första socialistiska, d.v.s. omutliga och oegennyttiga pressen i världen! Det hade väl tidigare hänt att den i stridens hetta förfallit till demagogi och till överdrifter gentemot motståndarna. Men sånt kan vara riktigt i krig, förståeligt i varje fall. Nu ljög den systematiskt. Leningrads Pravda skrev att kommissarien vid flottan och armén Kusmin, som fängslats i Kronstadt, hade blivit misshandlad och med nöd undgått en summarisk avrättning, som kontrarevolutionärerna skriftligen givit order om. Jag kände Kusmin, en duglig yrkesman, en energisk och arbetsam soldat, grå från topp till tå, från uniformen till det rynkiga ansiktet. Han "rymde" från Kronstadt och kom tillbaka till Smolny.
"Jag har svårt att tro att man tänkte skjuta er", sade jag till honom. "Såg ni verkligen ordern?"
Han verkade villrådig och förlägen.
"Å, folk överdriver alltid, det fanns ett lite hotfullt papper ..."
Kort sagt, han hade känt marken bränna under fötterna, det var allt. Men fast Kronstadt i uppror inte hade gjutit en droppe blod, endast hade arresterat några kommunistiska funktionärer, som behandlades skonsamt (det stora flertalet kommunister, flera hundra, hade ju anslutit sig till rörelsen, vilket tydligt visade hur osäker partiets bas var), skapade man en legend om planerade avrättningar.
Ryktena spelade en ödesdiger roll i detta drama. Eftersom den officiella pressen dolde allt som inte var framgång för regimen och lovtal till den, och eftersom tjekans åtgärder var helt mörklagda, uppstod i varje ögonblick olycksaliga rykten. Som följd av strejkerna i Petrograd hade ett rykte varit i omlopp i Kronstadt att man gjorde massarresteringar av strejkande och att militär ingrep i fabrikerna. I stort sett var det lögn, även om tjekan förmodligen sin vana trogen spärrade in folk på måfå, vanligen för kort tid. Jag träffade nästan varje dag sekreteraren för partistyrelsen i Petrograd, Sergej Sorin, och jag visste att han var djupt bekymrad över oroligheterna och fast besluten att inte sätta in polis mot arbetarna. Han tyckte att agitation var det enda effektiva vapnet i ett fall som detta: för att förstärka det skaffade han fram vagnslaster med livsmedel. Han berättade skrattande att han själv råkat komma in i ett kvarter, där högersocialrevolutionärerna lyckades få folk att ropa "leve konstituerande församlingen" (i klartext: "ned med bolsjevismen!"). "Jag talade om att det skulle komma flera vagnslaster livsmedel", sade han, "och stämningen slog om på ett ögonblick."
I varje fall började myteriet i Kronstadt som en solidaritetsrörelse med Petrogradarbetarna, tack vare i stort sett falska rykten om hårda tag mot de strejkande.
De verkligt skyldiga, vilkas brutala och opsykologiska agerande framkallade upproret, var Kalinin och Kusmin. Ordföranden i republikens exekutiv, Kalinin, hade tagits emot med musik och välkomstsalut av garnisonen, men när han fick höra flottisternas krav hade han kallat dem odågor, egoister, förrädare och hotat dem med skoningslös bestraffning. Kusmin skrek att olydnaden och förräderiet skulle krossas med järnhand av proletariatets diktatur. De jagades bort under buanden. Brytningen var fullbordad. Det var antagligen Kalinin som vid återkomsten till Petrograd uppfann "den vite generalen Koslovskij". Alltså ville bolsjevikerna bara gå hårt fram redan från första stunden, då det hade varit lätt att dämpa konflikten. Och vi fick senare veta att hela den delegation som Kronstadt skickat till Petrograds sovjet och befolkning för att informera om tvisten befann sig i tjekans fängelser.
Tanken på medling föddes under de samtal jag varje kväll hade med nyanlända amerikanska anarkister: Emma Goldman, Alexander Berkman och den unge sekreteraren för Unionen av ryska arbetare i USA, Perkus. Jag talade med några partikamrater om det. De svarade mig: "Det tjänar ingenting till. Vi är bundna av partidisciplinen, och du med." Jag brusade upp: "Man kan väl gå ur ett parti!" De svarade mig kallt och glädjelöst: "En bolsjevik lämnar inte sitt parti. Och vart skulle du ta vägen? Vi är i alla fall de enda."
Den anarkistiska medlingsgruppen träffades hos min svärfar, Alexander Russakov. Jag var inte med på detta möte, för det hade beslutats att anarkisterna ensamma skulle ta detta initiativ, på grund av det inflytande de hade i Kronstadtsovjeten, och att de amerikanska anarkisterna ensamma skulle ta på sig ansvaret inför sovjetregeringen. Emma Goldman och Alexander Berkman togs vänligt emot av Zinovjev, och de kunde tala med en viss auktoritet i känslan av att ha en ännu betydande fraktion av det internationella proletariatet bakom sig. Deras medling strandade fullständigt. Zinovjev erbjöd dem i stället att få besöka hela Ryssland i privat järnvägsvagn. "Se er omkring, och ni kommer att förstå ..." Av de ryska "medlarna" blev alla arresterade utom jag. För detta överseende hade jag Zinovjevs, Sorins och några andras sympati att tacka. Och även det faktum att jag hade varit aktiv i den franska arbetarrörelsen.
Med stor tvekan och outsäglig ångest uttalade vi oss slutligen för partiet, mina kommunistiska vänner och jag. Jag ska förklara varför. Kronstadt hade rätt. Kronstadt tog initiativet till en ny befrielserevolution, den folkliga demokratins. "Den tredje revolutionen!" sade en del anarkister som var fullproppade med barnsliga illusioner. Men landet var fullständigt utmattat, produktionen nästan avstannad, och det fanns inte längre reserver av något slag, inte ens själsliga. Den elit inom proletariatet som formats i kamp under den gamla regimen var bokstavligen decimerad. Partiet, som svällt ut genom tillströmning av lycksökare, ingav inget förtroende. Av de andra partierna fanns bara en försvagad och tämligen oduglig ledarkader kvar. De kunde säkert rekonstruera sig på några veckor, men bara genom att samla besvikna, missnöjda, bittra människor kring sig - och inte som 1917 den unga revolutionens entusiaster. Sovjetdemokratin saknade entusiasm, hjärnor, organisation, och den hade bara svältdrabbade och desperata massor bakom sig.
Den folkliga kontrarevolutionen översatte kravet på fritt valda sovjeter till kravet på "sovjeter utan kommunister". Om den bolsjevikiska diktaturen föll, skulle vi snart ha kaoset över oss, och med kaoset skulle vi få bonderesningar och blodbad på kommunister, och vips skulle vi ha emigranterna tillbaka och till slut en ny, oundvikligen antiproletär diktatur. Telegrammen från Stockholm och Tallinn intygade att emigranterna hyste just sådana förhoppningar. Inom parentes sagt styrkte dessa telegram ledarna i deras avsikt att fort slå ner Kronstadt, kosta vad det kosta ville. Vi resonerade inte i ett tomrum. Vi visste att det bara i det europeiska Ryssland fanns ett femtiotal upprorshärdar bland bondebefolkningen. Söder om Moskva i Tambovdistriktet förfogade en höger-socialrevolutionär lärare, Antonov, som krävde sovjetregimens avskaffande och konstituerande församlingens återupprättande, över en välorganiserad armé på flera tiotal tusen bönder. Han hade förhandlat med de vita. (Tuchatjevskij gjorde slut på detta Vendée vid mitten av år 1921.)
Under dessa förhållanden borde partiet ge vika, erkänna att den ekonomiska regimen var outhärdlig, men inte släppa ifrån sig makten. "Trots sina fel och sina missgrepp" skrev jag, "är bolsjevikpartiet i detta ögonblick den stora, organiserade, kloka och säkra kraft som man trots allt måste lita till. Revolutionen har ingen annan stomme och är inte längre i stånd att förnya sig i grunden."
Politbyrån beslöt att förhandla med Kronstadt, därefter att rikta ett ultimatum till staden, och till sist att storma fästningen och flottans pansarfartyg, som satt fast i isen. I själva verket blev det aldrig några underhandlingar. Ett av Lenin och Trotskij undertecknat ultimatum affischerades; det var otrevligt formulerat: "Ge er, annars blir ni nermejade som kaniner." Trotskij kom inte till Petrograd och ingrep endast i politbyrån.
Samtidigt som man olagligförklarade anarkisterna strax efter den gemensamma segern, hade tjekan i slutet av hösten eller början av vintern olagligförklarat de mensjevikiska socialdemokraterna, vilka i en rent horribel officiell text anklagades för att "konspirera med fienden, organisera sabotage mot järnvägarna" och andra fånigheter av samma avskyvärda slag. De styrande skämdes själva för den, de ryckte på axlarna: "Tjekans fantasier!" men de dementerade ingenting och nöjde sig med att lova mensjevikerna att det inte skulle bli några arresteringar och att allt skulle ordna sig. Mensjevikledarna Teodor Dan och Abramovitj arresterades i Petrograd. Tjekan som vid den tidpunkten, om jag inte missminner mig, styrdes av Semjonov, en liten rödhårig, hård och obildad arbetare, ville skjuta dem som anstiftare till den så gott som allmänna strejken. Det var de med största sannolikhet inte, strejken var till tre fjärdedelar spontan. Jag hade just haft en dust med Semjonov beträffande två studentskor som for illa i iskalla celler. Nu mobiliserade jag Gorkij, som vände sig till Lenin för att rädda de mensjevikiska ledarna. Så snart Lenin blev underrättad var de i säkerhet. Men i flera dagar gick vi i skräck för dem.
I början av mars gjorde röda armén ett anfall över isen mot Kronstadt och flottan. Fartygens och fortens artilleri öppnade eld mot angriparna. Isen brast på sina ställen under infanteriet som ryckte fram i våg på våg med soldaterna svepta i vitt. Jättelika isflak kantrade och stjälpte av sin mänskliga last i det svarta djupet. Så började det tragiska brodermordet.
Den tionde partikongressen, som under tiden samlats i Moskva, avskaffade på Lenins förslag systemet med rekvisitioner, det vill säga "krigskommunismen", och införde den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Alla Kronstadts ekonomiska krav var uppfyllda![1] Kongressen slog på så sätt vapnet ur händerna på oppositionsgrupperna. Arbetaroppositionen stämplades som "anarkosyndikalistisk avvikelse, oförenlig med partiet", trots att den inte hade någonting med anarkism att göra utan bara krävde förvaltning av produktionen genom fackföreningarna (ett stort steg mot arbetardemokrati). Kongressen mobiliserade sina deltagare - och däribland många oppositionella - för slaget mot Kronstadt. F.d. Kronstadtflottisten och vänsterradikalen Dybenko samt ledaren för gruppen "Demokratisk centralisation", författaren och soldaten Bubnov, infann sig för att kämpa på isen mot rebeller som de inom sig tyckte hade rätt. Tuchatjevskij förberedde den slutliga stormningen. Lenin yttrade under dessa svarta dagar ordagrant till en av mina vänner: "Det är Thermidor. Men vi ska inte låta halshugga oss. Vi ska själva göra Thermidor."
Genom episoden Oranienbaum, som jag tror ingen har talat om, stod Kronstadt en handsbredd från en seger av ett slag som de revolutionära flottisterna inte ville ha, och Petrograd en handsbredd från undergången. Jag har hört den berättas av ögonvittnen. Sekreteraren för partistyrelsen i Petrograd Sergej Sorin, en stor blond viking, märkte någonting underligt i en del av de åtgärder som en av infanteritruppernas befälhavare vidtagit. Godtyckligt utvalda officersaspiranter höll vakt nära kanonerna, omflyttningar företogs utan uppenbar anledning. Efter två dagar fick man klart för sig att det rörde sig om en komplott. Ett helt regemente skulle solidarisera sig med Kronstadt, vända och kalla armén till revolt. Sorin förstärkte det genast med säkra män, dubbelbesatte alla vaktposter, arresterade befälhavaren för regementet. Denne, som varit officer i den kejserliga armén, erkände med brutal uppriktighet. "Jag har väntat på den här stunden i åratal. Jag hatar er, ni Rysslands mördare. Jag har förlorat, livet har inget värde för mig längre." Man sköt honom och en hel del andra. Det var ett regemente som kallats dit från polska fronten.
Man måste få slut på det hela före islossningen. Den 17 mars företog Tuchatjevskij den slutliga stormningen över isen. Kronstadtflottisterna hade inga bra officerare och förstod inte att utnyttja sitt artilleri (det fanns faktiskt bland dem en f.d. officer som hette Koslovskij, men han uträttade inte mycket och utövade ingen myndighet). En del av rebellerna tog sig över till Finland. Andra försvarade sig ihärdigt, från fort till fort och från gata till gata. De lät sig skjutas ner med ropet: "Leve världsrevolutionen!" Det fanns de som dog med ropet "Leve Kommunistiska internationalen" på läpparna. Hundratals fångar fördes till Petrograd och utlämnades till tjekan, som flera månader senare fortfarande höll på att skjuta dem, några i sänder, meningslöst, brottsligt. Dessa besegrade tillhörde revolutionen med kropp och själ, de hade givit uttryck åt det ryska folkets lidande och hopp, NEP gav dem rätt, de var dessutom krigsfångar i ett inbördeskrig, och sedan länge hade regeringen utlovat amnesti åt sina motståndare om de anslöt sig. Dzerzjinskij ledde detta långdragna blodbad eller lät det ske.
Ledarna under Kronstadtresningen var tidigare okända personer som stigit ut ur ledet. En av dem, Petritjenko, är måhända i livet: han lyckades fly till Finland. En annan, Perepelkin, satt i fängelse tillsammans med en av mina vänner som jag besökte i det gamla häktet på Sjpalernajagatan, där så många av forna tiders revolutionärer suttit, bland andra Lenin och Trotskij. I den skumma cellen gav oss Perepelkin sin version av händelserna, innan han försvann för alltid.
Dystra 18 mars! Morgontidningarna hade kommit ut med flammande rubriker för att fira en av proletariatets minnesdagar, Pariskommunen. Och kanonelden över Kronstadt kom fönsterrutorna att skallra dovt. En obehaglig, besvärad stämning rådde på kontoren i Smolny. Man undvek att tala med andra än sina närmaste vänner, och vad man då sade varann var bittert. Aldrig har den vidsträckta utsikten över Neva tyckts mig gråare, ödsligare. (Genom ett märkligt historiskt sammanträffande misslyckades denna samma 18 mars ett kommunistiskt uppror i Berlin, och den motgången innebar en vändning i Internationalens taktik; den gick över från offensiven till defensiven.)
Kronstadt blev inledningen till en period av bestörtning och tvivel i partiet. I Moskva lämnade Panjusjkin, en bolsjevik som utmärkt sig under inbördeskriget, demonstrativt partiet och försökte grunda en ny politisk organisation, "Sovjetiska partiet", tror jag. Han öppnade en klubb på en arbetargata. Man tolererade honom för en tid, sedan arresterade man honom. Kamrater kom och bad mig träda emellan för hans hustru och lilla barn, som jagats bort från den bostad de hade. De låg nu i en farstu om natten. Jag kunde inte göra någon nytta. En annan gammal bolsjevik, Mjasnikov, en arbetare som varit med om upproret i Övre Volga 1905 och var personlig vän till Lenin, krävde tryckfrihet "för alla, från anarkisterna till monarkisterna". Han bröt med Lenin efter en livlig brevväxling, och blev strax därefter deporterad till Jerevan i Armenien, varifrån han kom över till Turkiet. Jag träffade honom ett tjugotal år efteråt i Paris. "Arbetaroppositionen" tycktes bereda sig för en brytning med partiet.
Vi var i själva verket illa klämda genom totalitarismens uppkomst. Ordet "totalitarism" fanns inte ännu. Själva saken lade sig tungt över oss utan att vi var medvetna om det. Jag tillhörde det löjligt lilla fåtal som hade det klart för mig. De flesta i partiets ledning och aktiva kader kom, när de skulle revidera sin uppfattning om krigskommunismen, att betrakta den som en ekonomisk nödfallsutväg av samma slag som den centraliserade regim som skapats under kriget i Tyskland, Frankrike, England och som man kallade "krigskapitalism". De hoppades att bara vi fick fred så skulle undantagstillståndet falla av sig självt och man skulle komma tillbaka till ett slags sovjetdemokrati som ingen längre hade klara idéer om. De stora idéerna från 1917, som hade gjort det möjligt för bolsjevikpartiet att rycka med sig bondebefolkningen, armén, arbetarklassen och den marxistiska intelligentian, var uppenbarligen döda. Föreslog inte Lenin en sovjetisk pressfrihet, som innebar att varje grupp som stöddes av tiotusen röster skulle få ge ut sitt organ på det allmännas bekostnad (1917)? Han hade skrivit att inom sovjeterna kunde maktens förskjutning från parti till parti ske utan skarpa konflikter. Hans doktrin om den sovjetiska staten utlovade en från de gamla borgerliga staterna helt skiljaktig stat "utan ämbetsmän och polis som är skilda från folket", i vilken arbetarna skulle utöva makten direkt genom sina valda råd och själva upprätthålla ordningen med hjälp av ett milissystem. Maktmonopolet, tjekan, röda armén, lämnade ingenting annat kvar av den drömda "kommun-staten" än en teoretisk myt. Kriget, det inre försvaret mot kontrarevolutionen, hungersnöden som skapade en byråkratisk ransoneringsapparat, hade dödat sovjetdemokratin. Hur skulle den återfödas? När? Partiet levde med den berättigade känslan att minsta släpphänthet skulle ge reaktionen övertaget.
Dessa historiska faktorer bör kompletteras med viktiga psykologiska faktorer. Marxismen har upprepade gånger skiftat genom tiderna. Den uppstår ur vetenskapen, den borgerliga filosofin och ur proletariatets revolutionära strävanden, vid den tidpunkt då det kapitalistiska samhället närmar sig sin höjdpunkt. Den framställer sig som den naturliga arvtagaren till detta samhälle, vars alster den är. På samma sätt som det kapitalistisk-industriella samhället strävar att omfatta hela världen och där forma allt mänskligt liv efter sitt tycke, syftar det tidigare nittonhundratalets marxism till att ändra på allt, omvandla allt, ifrån egendomsordningen, arbetets organisation och världsdelarnas karta (genom att avskaffa alla gränser) till människans inre liv (genom att upphäva gudstron). Genom sin strävan till fullständig omvandling var den bokstavligen totalitär. Den visade upp det vardande samhällets två ansikten: det demokratiska och det auktoritära. Det största marxistiska partiet mellan 1880 och 1920, det tyska socialdemokratiska partiet, är byråkratiskt organiserat efter mönster av en stat och arbetar på att erövra makten inom staten.
Det bolsjevikiska tänkandet utgår från besittandet av sanningen: i Lenins, Bucharins, Trotskijs, Preobrazjenskijs och många andras ögon är Marx-Engels materialistiska dialektik både det mänskliga tänkandets och natur- och samhällsutvecklingens lag. Partiet sitter helt enkelt inne med sanningen. Varje tanke som avviker från dess egen är förvillelse och tillbakagång. Detta är ofördragsamhetens andliga källa. Övertygelsen att ha en stor uppgift att fylla förlänar det en helt förbluffande moralisk kraft - och samtidigt ett prästerligt sinnelag, som lätt blir inkvisitoriskt. Lenins "proletära jakobinism", med dess oegennytta och disciplin i tanke och handling, ympas in på partifolk med helt annan psykologi, människor som formats av den gamla regimen, d.v.s. av kampen mot despotismen. Det är ofrånkomligt att den drar till sig de auktoritära temperamenten. Därtill kommer att revolutionens seger botar det mindervärdeskomplex som ligger och pyr hos folket efter århundradens nederlag och förtryck. I stället väcks en social revanschlusta, som tenderar att i sin tur göra de nya institutionerna despotiska. Jag har sett människor som kort förut varit arbetare eller soldater utdela befallningar med ett slags berusning, njuta av att låta andra känna att nu är det de som har makten.
Även de stora folktribunerna trasslar av dessa orsaker in sig i motsägelser, som dialektiken hjälper dem att övervinna verbalt, d.v.s. ibland demagogiskt. Tjugo eller hundra gånger har Lenin prisat demokratin och understrukit att proletariatets diktatur är en diktatur "mot den exproprierade ägarklassen" och samtidigt "den bredaste arbetardemokrati". Han tror det, han vill det. Han går ut i fabrikerna och rapporterar, han kräver att få höra hänsynslös kritik från arbetarna. Han skriver också 1918 att proletariatets diktatur ingalunda är oförenlig med personlig makt och legitimerar på så sätt i förväg ett slags bonapartism. Han låter fängsla sin gamle vän och kamrat Bogdanov, därför att denne som tänkande människa har besvärande invändningar att komma med. Han låter olagligförklara mensjevikerna, därför att dessa "småborgerliga" socialister är irriterande med alla sina missuppfattningar. Han tar vänligt emot den anarkistiske partisanen Machno och försöker övertyga honom om att marxismen har rätt. Men sedan olagligförklarar han anarkismen eller går med på att det görs. Han lovar fred åt de troende och ger order att kyrkorna ska skonas. Men han tycker ändå att "religion är opium för folket". Vi går mot ett samhälle utan klasser, av fria människor: men partiet låter affischera lite överallt att "arbetarnas välde ska aldrig ta slut". Vem ska de ha välde över då? Och vad betyder välde? Totalitarismen finns inom oss!
[1] NEP gick dock mot Kronstadt-resolutionen på väsentliga punkter. Exempelvis föreskrev NEP anställandet av lönearbetare inom jordbruk och småindustri. Se § 11 och 15 i Kronstadtprogrammet. - MIA.