Skrivet: 1940
K�lla: "Living Marxism" bd 5, nr 2, 1940.
�vers�ttning: Per Henriksson
HTML: Jonas Holmgren
F�r trettio �r sedan var varje socialist �vertygad om att det stundande kriget mellan de v�ldiga kapitalistiska makterna skulle inneb�ra kapitalismens slutgiltiga katastrof som skulle eftertr�das av den prolet�ra revolutionen. �ven n�r kriget br�t ut och den socialistiska [r�relsen] och arbetarr�relsen kollapsade som revolution�r faktor, svallade hoppet hos de revolution�ra arbetarna. �ven d� var de s�kra p� att v�rldsrevolutionen skulle f�lja i v�rldskrigets k�lvatten. Och visst kom den. Som en lysande meteor flammade den ryska revolutionen upp och sken �ver hela jorden, och i alla l�nder reste sig arbetarna och b�rjade r�ra sig.
Bara n�gra �r senare stod det klart att revolutionen var stadd i f�rfall, att de sociala omv�lvningarna minskade, att den kapitalistiska ordningen gradvis �terst�lldes. Idag �r den revolution�ra arbetarr�relsen vid l�gsta ebb och kapitalismen mer kraftfull �n n�gonsin. �nnu en g�ng har ett st�rre krig kommit, och �terigen v�nder sig arbetarnas och kommunisternas tankar mot fr�gan: kommer det att p�verka det kapitalistiska systemet till s�dan grad att en arbetarrevolution v�xer ur det? Kommer hoppet om en lyckosam kamp f�r frihet f�r arbetarklassen att bli verklighet denna g�ngen?
Det st�r klart att vi inte kan hoppas p� ett svar p� fr�gan s� l�nge som vi inte f�rst�r varf�r de revolution�ra r�relserna efter 1918 har misslyckats. Endast genom att unders�ka alla de krafter som d� var i r�relse kan vi f� en klar insikt i orsakerna till det misslyckandet. S� vi m�ste v�nda v�r uppm�rksamhet mot vad som h�nde f�r tjugo �r sedan i arbetarnas r�relse �ver v�rlden.
Arbetarr�relsens tillv�xt var inte den viktigaste, inte heller den mest betydelsefulla faktorn i f�rra seklets historia. Av huvudsaklig betydelse �r tillv�xten hos kapitalismen sj�lv. Den v�xte inte bara i intensitet - genom kapitalet koncentration, den �kande perfektionen av den industriella tekniken, produktions�kningen - utan �ven i omf�ng. Fr�n de f�rsta industri- och handelscentra - England, Frankrike, Amerika och Tyskland - b�rjade kapitalismen invadera andra l�nder, och har nu segrat �ver hela v�rlden. Under tidigare sekler var fr�mmande kontinenter underordnade till att vara exploaterade kolonier. Men vid slutet av 1800-talet och vid b�rjan av 1900-talet ser vi en h�gre form av er�vring. Dessa kontinenter assimilerades i kapitalismen; de blev kapitalistiska sj�lva. Denna h�gst betydelsefulla process som fortsatte med �kande hastighet det senaste seklet betydde en fundamental f�r�ndring av deras ekonomiska struktur. Kort sagt, d�r fanns basen f�r en serie av v�rldsomsp�nnande revolutioner.
De centrala utvecklade kapitalistiska l�nderna, med medelklassen - bourgeoisin - som h�rskande klass, var tidigare omgivna av mindre utvecklade l�nder i marginalen. H�r var fortfarande den sociala strukturen helt agrar eller mer eller mindre feodal; de st�rre sl�tterna odlades av b�nder som var exploaterade av mark�garna och stod i en st�ndig, mer eller mindre �ppen, mots�ttning till dom och till env�ldsh�rskarna som h�ll i t�mmarna. I koloniernas fall intensifierades detta interna tryck genom det europiska kolonialkapitalets exploatering som gjorde mark�garna och kungarna till sina f�rvaltare. I andra fall framkallades denna h�gre exploatering av finansiella l�n fr�n myndigheterna, som tog ut h�ga skatter fr�n b�nderna. J�rnv�gar byggdes, som inf�rde fabriksprodukter som raserade de gamla hemindustrierna och fraktade iv�g r�material och mat. Detta drev gradvis b�nderna till v�rldshandeln och som v�ckte dem till att bli fria producenter f�r en marknad. Fabriker byggdes; en klass av handelsm�n och handlare, som k�nde ett behov av en b�ttre regering f�r sina intressen, utvecklades i st�derna. Unga m�nniskor som studerade i v�sterns universitet blev de revolution�ra talesm�nnen f�r dessa tendenser. De formulerade dessa tendenser i teoretiska program, f�respr�kade framf�r allt nationell frihet och oberoende, en ansvarig demokratisk regering, civila r�ttigheter och friheter, i avsikt att finna sig anv�ndbara platser som �mbetsm�n och politiker i en modern stat.
Denna utveckling i den kapitalistiska v�rlden intr�ffade passande nog samtidigt med utvecklandet av arbetarnas r�relse inom de centrala storkapitalistiska l�nderna. H�r fanns d� tv� revolution�ra r�relser som inte enbart var parallella och samtidiga utan �ven hade m�nga kontaktpunkter. De hade en gemensam fiende, kapitalismen, som i form av industriell kapitalism exploaterade arbetarna, och som i form av kolonial och finansiell kapitalism exploaterade b�nderna i �st och i de kolonialiserade l�nderna och h�ll upp de despotiska h�rskarna. De revolution�ra grupperna fr�n dessa l�nder fann f�rst�else och hj�lp endast hos de socialistiska arbetarna i v�stra Europa. S� de kallade sig sj�lva socialister ocks�. Den gamla illusionen att medelklassrevolutionen skulle bringa frihet och j�mlikhet till hela befolkningen p�nyttf�ddes.
I sj�lva verket l�g det en djup och fundamental skillnad mellan de tv� olika revolution�ra m�len, de s� kallade v�stra och �stra. Den prolet�ra revolutionen kan enbart vara resultatet av den h�gsta kapitalistiska utvecklingen. Den s�tter stopp f�r kapitalismen. Revolutionerna i de �stra l�nderna var konsekvenser av b�rjan p� kapitalism i dessa l�nder. Vid f�rsta anblicken p�minner de om medelklassrevolutionen i v�st-l�nderna och m�ste - med beaktande av det faktum att deras speciella karakt�r p� n�got s�tt m�ste vara olika i olika l�nder - anses vara medelklassrevolutioner. Dock fanns inte en s�dan numer�r medelklass av hantverkare, sm�bourgeoisi eller f�rm�gna b�nder som det fanns i de franska eller engelska revolutionerna (d�rf�r att i �st kom kapitalismen pl�tsligt och med ett f�rre antal fabriker) men �nd�, den generella karakt�ren �r j�mf�rbar. �ven h�r har vi uppvaknandet fr�n ett provinsiellt perspektiv i en agrar by till medvetandet om ett landsomsp�nnande samh�lle och med intressen �ver hela v�rlden; uppkommandet av individualism som befriar sig sj�lv fr�n de gamla gruppbanden; framv�xten av en kraft att vinna personlig makt och v�lst�nd; frig�randet av sinnet fr�n gammal vidskepelse och beg�ret efter kunskap som ett medel f�r framsteg. Allt detta �r den mentala utrustning som �r n�dv�ndig f�r att f�ra m�nskligheten fr�n det l�ngsamma livet under f�rkapitalistiska villkor till de snabba industriella och ekonomiska framstegen som senare kommer att bereda v�g f�r kommunism.
Den allm�nna karakt�ren hos en prolet�r revolution m�ste vara helt annorlunda. I st�llet f�r h�nsynsl�s kamp f�r personliga intressen m�ste det vara ett gemensamt agerande f�r hela klassgemenskapens intresse. En arbetare, en ensam person, �r maktl�s; endast som en del av sin klass, som en medlem av en starkt sammanbunden ekonomisk grupp kan denne f� makt. Arbetarnas egenarter inordnas i ledet genom sin vana att arbeta och k�mpa tillsammans. Deras sinnen m�ste befrias fr�n social vidskepelse och de m�ste se som en banal sanning att n�r de v�l �r starkt enade kan de producera ett �verfl�d och befria samh�llet fr�n el�nde och brist. Detta �r en del av den mentala utrustning som �r n�dv�ndig f�r att f�ra m�nskligheten fr�n klassutsugning, el�nde och kapitalismens inneboende underg�ng till kommunism.
F�ljaktligen �r de tv� sorternas revolution helt olika, varande b�rjan p� och slutet f�r kapitalismen. Vi kan se detta klart nu, trettio �r senare. Vi kan �ven f�rst� hur de vid den tiden ans�gs vara inte bara allierade, utan sammantvingade s� som tv� sidor av samma v�rldsrevolution. Den stora dagen f�rmodades vara n�ra; arbetarklassen med sina stora socialistiska partier och �nnu st�rre fackf�reningar skulle snart gripa makten. Och sen p� samma g�ng, n�r v�stkapitalismens makt br�ts ner, skulle alla kolonier och �stliga l�nder befrias fr�n v�stlig dominans och forts�tta sina egna nationella liv.
En annan orsak till sammanblandning av dessa olika sociala m�l var att vid den tiden var arbetarnas sinnen i v�st helt och h�llet ockuperade av reformistiska id�er om att reformera kapitalismen till mer demokratiska former och endast ett f�tal bland dem ins�g meningen med en prolet�r revolution.
V�rldskriget 1914-18 skar djupa f�ror genom den sociala strukturen med sitt fullst�ndiga f�rst�relse av produktivkrafterna, speciellt i centrala och �stra Europa. H�rskare f�rsvann, gamla omoderna regeringar st�rtades, sociala krafter underifr�n sl�pptes l�s, olika klasser av olika m�nniskor f�rs�kte f� makten och f�rverkliga sina klassm�l, i en serie av revolution�ra r�relser.
I de h�gt industrialiserade l�nderna var arbetarnas klasskamp redan den dominerande historiska faktorn. Nu hade dessa arbetare genomg�tt ett v�rldskrig. De l�rde sig att kapitalismen inte bara gjorde anspr�k p� deras arbetskraft, utan �ven p� deras liv; totalt, till kropp och sj�l, �gdes de av kapitalet. F�rst�relsen och utarmningen av produktionsapparaten, el�ndet och f�rsakelserna som genomleds under kriget, besvikelsen och sorgen efter freden piskade upp v�gor av ot�lighet och uppror i de deltagande l�nderna. Eftersom Tyskland hade f�rlorat var arbetarnas uppror st�rst h�r. I st�llet f�r en f�rkrigskonservatism v�xte en ny anda i de tyska arbetarna, sammanfl�tade som de var av mod, kraft, l�ngtan efter frihet och efter revolution�r kamp mot kapitalismen. Det var bara en b�rjan, men det var en f�rsta b�rjan p� en prolet�r revolution.
I de �stra l�nderna i Europa hade klasskampen en annan sammans�ttning. Den land�gande adeln f�rdrevs; b�nderna tog marken; en klass av sm� och medelstora mark�gare v�xte fram. Tidigare revolution�ra konspirat�rer blev ledare och ministrar och generaler i de nya nationalstaterna. Dessa revolutioner var medelklassrevolutioner och som s�dana indikerade de b�rjan p� en obegr�nsad kapitalistisk och industriell utveckling.
I Ryssland gick den h�r revolutionen djupare �n n�gon annan stans. Eftersom den krossade den tsaristiska v�rldsmakten, som under ett sekel hade varit en dominerande makt i Europa och den mest hatade fienden f�r all demokrati och socialism, ledde den ryska revolutionen de revolution�ra r�relserna i Europa. Dess ledare hade i m�nga �r varit f�rbundna med de socialistiska ledarna i V�steuropa precis som tsaren hade varit de engelska och franska regeringarnas allierade. Det �r sant att de viktigaste sociala best�ndsdelarna i den ryska revolutionen - land�vertagandet av sm�b�nderna och krossandet av env�ldsh�rskarna och adeln - visar att det var en medelklassrevolution och bolsjevikerna sj�lva betonade denna karakt�r genom att ofta j�mf�ra sig med jakobinerna i den franska revolutionen.
Men arbetarna i v�st, sj�lva vana vid en tradition av sm�borgerlig frihet, ans�g inte detta fr�mmande f�r dem. Och den ryska revolutionen gjorde mer �n enbart v�ckte deras beundran; den visade p� ett exempel i aktionsmetoder. Dess makt vid avg�rande tillf�llen var den spontana massaktionen av industriarbetare i storst�dernas makt. Utifr�n dessa aktioner byggde de ryska arbetarna �ven upp den mest �ndam�lsenliga organisationsformen f�r sj�lvst�ndiga aktioner - sovjeterna eller r�den. F�ljaktligen blev de v�gvisare och l�rare f�r arbetare i andra l�nder.
N�r det tyska imperiet kollapsade ett �r senare, i november 1918, hyllades och v�lkomnades de ryska bolsjevikernas appell om v�rldsrevolution av de fr�msta revolution�ra grupperna i V�steuropa. Dessa grupper, som sj�lva kallade sig kommunister, var s� starkt imponerade av den prolet�ra karakt�ren av den revolution�ra kampen i Ryssland att de �vers�g det faktum att Ryssland, ekonomiskt, endast stod p� tr�skeln till kapitalism, och att de prolet�ra centrarna endast var sm� �ar i oceanen av primitiva sm�b�nder. Dessutom resonerade de att n�r v�rldsrevolutionen kom s� skulle Ryssland bara vara en v�rldsprovins - den plats d�r kampen b�rjade - varp� de mer avancerade storkapitalistiska l�nderna snart skulle ta ledningen och fastst�lla v�rldens verkliga riktning.
Men den f�rsta upproriska r�relsen bland de tyska arbetarna slogs ner. Det var bara en avancerad minoritet som deltog; den stora massan h�ll sig undan, och v�rdade illusionen att tystnad och fred nu var m�jligt. Mot dessa rebeller stod en koalition av det socialdemokratiska partiet, vars ledare innehade regeringsplatserna, och de gamla regerande klasserna, bourgeoisin och arm�officerarna. Medan de f�rra vyssjade massorna till inaktivitet, organiserade de senare bev�pnade f�rband som krossade den upproriska r�relsen och m�rdade de revolution�ra ledarna, Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Den ryska revolutionen hade l�sgjort mer energi hos bourgeoisin genom skr�ck, �n den genom hopp hade sl�ppt l�s hos proletariatet. Trots att bourgeoisins politiska organisation f�r tillf�llet hade kollapsat, var deras reella materiella och andliga makt enorm. Det socialistiska ledarskapet gjorde inget f�r att f�rsvaga denna makt; de r�ddes inte den prolet�ra revolutionen mindre �n bourgeoisin. De gjorde allt f�r att bevara den kapitalistiska ordningen, under vilken de f�r tillf�llet var ministrar och presidenter.
Detta betyder inte att den prolet�ra revolutionen i Tyskland var ett totalt misslyckande. Endast den f�rsta attacken, det f�rsta upproret hade misslyckats. Den milit�ra kollapsen hade inte lett direkt till ett prolet�r styre. Arbetarklassens verkliga makt - en klar medvetenhet hos massorna om deras sociala position och n�dv�ndigheten att k�mpa, ivrig aktivitet bland dessa hundratusentals, entusiasm, solidaritet och stark enighet i aktivitet, medvetenhet om det suver�na m�let: att ta produktionsmedlen i sina egna h�nder - hade kommit fram och vuxit gradvis i vilket fall. S� mycket el�nde och kris hotade i det utt�mda, splittrade och utarmade efterkrigssamh�llet att nya slag tvunget m�ste komma.
I alla kapitalistiska l�nder, i England, Frankrike, Amerika s� v�l som i Tyskland, v�xte revolution�ra grupper fram bland arbetarna 1919. De publicerade tidningar och pamfletter, de visade sina arbetskamrater nya fakta, nya villkor och nya metoder f�r kamp, och de fick stort geh�r hos de f�rskr�ckta massorna. De visade p� den ryska revolutionen som sitt stora exempel, dess metoder med massaktioner och dess sovjet- eller r�dsformer f�r organisation. De organiserade kommunistiska partier och grupper, f�renade sig med bolsjevikerna, det ryska kommunistpartiet. F�ljaktligen sattes kampanjen f�r v�rldsrevolution ig�ng.
Emellertid blev de h�r grupperna snart med �kande sm�rtsam f�rv�ning medvetna om att andra principer och id�er �n deras egna propagerades i kommunismens namn fr�n Moskva. De pekade p� de ryska sovjeterna som arbetarnas nya organ f�r sj�lvstyre i produktionen. Men gradvis blev det k�nt att de ryska fabrikerna �terigen styrdes av direkt�rer tillsatta ovanifr�n, och att de viktiga politiska platserna hade intagits av kommunistpartiet. De h�r grupperna i v�st f�rde fram proletariatets diktatur, vilket i motsats till den parlamentariska demokratin f�rkroppsligade arbetarklassens sj�lvstyre som den politiska formen av den prolet�ra revolutionen.
Men talesm�nnen och ledarna som Moskva s�nde till Tyskland och V�steuropa proklamerade att proletariatets diktatur var f�rkroppsligat i det kommunistiska partiets diktatur.
Kommunisterna i v�st s�g som sin huvuduppgift att upplysa arbetarna om det socialistiska partiets och fackf�reningarnas roll. De visade att aktionerna och besluten fr�n ledarna i dessa organisationer var st�llf�retr�dande f�r arbetarnas aktioner och beslut, och att ledarna aldrig var kapabla att utk�mpa en revolution�r strid eftersom en revolution best�r i just denna arbetarnas sj�lvaktivitet; att fackf�reningsaktionerna och den parlamentariska praktiken �r bra i en ung och stillsam kapitalistisk v�rld, men �r helt opassande f�r revolution�ra tider, d� de fungerar som fientliga, reaktion�ra krafter genom att avleda arbetarnas uppm�rksamhet fr�n de viktiga str�vandena och m�len och att leda dem till inbillade reformer; att i h�nderna p� ledarna anv�nds hela dessa organisationernas makt mot revolutionen. Moskva kr�vde d�remot att kommunistpartierna skulle deltaga parlamentsvalen liksom i fackf�reningsarbetet. Kommunisterna i v�st predikade sj�lvst�ndighet, utvecklandet av initiativ, sj�lvtillit, utdrivning av beroendet av och tron p� ledare. Men Moskva predikade i allt starkare termer att lydnad under ledarna var en huvuddygd f�r en sann kommunist.
V�stkommunisterna ins�g inte direkt hur fundamental denna mots�ttning var. De s�g att Ryssland, d� det var attackerat fr�n alla h�ll av kontrarevolution�ra arm�er, st�ttade av de engelska och franska regeringarna, beh�vde sympatier och st�d fr�n arbetarklassen i v�st; inte fr�n sm� grupper som v�ldsamt attackerade de gamla organisationerna, utan fr�n de gamla massorganisationerna sj�lva. De f�rs�kte �vertyga Lenin och de ryska ledarna att de var felinformerade om de verkliga villkoren och den revolution�ra r�relsens framtid i v�st. F�rg�ves, naturligtvis. De s�g inte vid den tiden att det i verkligheten var en konflikt mellan tv� revolution�ra koncept, medelklassrevolutionen och den prolet�ra revolutionen.
Det var helt naturligt att Lenin och hans kamrater var helt of�rm�gna att se att den annalkande prolet�ra revolutionen i v�st var n�got helt annat �n deras ryska revolution. Lenin k�nde inte kapitalismen inifr�n, vid dess h�gsta utveckling, som en v�rld av v�xande prolet�ra massor, som r�rde sig mot den punkt d�r de kunde ta makten �ver en potentiellt perfekt produktionsapparat. Lenin k�nde endast kapitalismen utifr�n, som en utl�ndsk, plundrande, f�r�dande ockrare, s� som det v�stliga finans- och kolonialkapitalet m�ste ha framst�tt f�r honom i Ryssland och andra asiatiska l�nder. Hans id� var att, f�r att segra beh�vde massorna i v�st bara g� samman med den antikapitalistiska makten som etablerats i Ryssland; de skulle inte obstinat s�ka andra v�gar utan skulle f�lja Rysslands exempel. F�ljaktligen beh�vdes en flexibel taktik i v�st f�r att vinna de stora massorna av socialister och fackf�reningsmedlemmar s� snabbt som m�jligt, f�r att f�rm� dem att l�mna sina ledare och partier som var bundna till sina nationella regeringar, och f�r att g� med i de kommunistiska partierna, utan n�dv�ndigheten av att �ndra sina id�er och sin �vertygelse. S� Moskvas taktik f�ljde logiskt p� det grundl�ggande missf�rst�ndet.
Och vad hade Moskva propagerat f�r med st�rst tyngd? De hade den lyckosamma revolutionens auktoritet mot den besegrade (Tyska). Kan du vara visare �n dina l�rare? Den ryska kommunismens moraliska auktoritet var s� odiskutabel att till och med den uteslutna tyska oppositionen ett �r senare bad om att f� bli erk�nda som "sympatiserande" anh�ngare till den tredje internationalen. Men vid sidan av den moraliska auktoriteten hade ryssarna pengarnas materiella auktoritet bakom sig. En enorm m�ngd av litteratur betalad f�r Moskvas underordnade sk�ljde �ver v�stl�nderna: veckotidningar, pamfletter, stimulerande nyheter om framg�ngarna i Ryssland, vetenskapliga unders�kningar som alla f�rde fram Moskvas syn. Mot denna �verv�ldigande offensiv av h�gljudd propaganda hade de sm� grupperna av v�stkommunister, med sin brist p� finansiella medel, ingen chans. S� det nya och spirande erk�nnandet av de f�r revolution n�dv�ndiga villkoren slogs ner och str�ps av moskvas m�ktiga vapen. Vidare s� anv�ndes de till Moskva underordnade till att st�dja ett antal avl�nade partisekreterare som under hot om upps�gning naturligt v�ndes till f�rsvarare f�r den ryska taktiken.
N�r det stod klart att inte ens allt detta var tillr�ckligt skrev Lenin sj�lv sin v�lk�nda pamflett "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom". �ven om hans argument endast visade hans brist p� f�rst�else f�r villkoren i v�st, och det faktum att Lenin, med all sin obrutna auktoritet, s� �ppet valde sida i de interna meningsskiljaktigheterna, hade ett stort inflytande p� ett antal v�stkommunister. Men �nd�, oaktat det, stod majoriteten av de tyska kommunisterna fast vid den kunskap de hade tillskansat sig genom sina erfarenheter av prolet�r kamp. S� vid deras n�sta kongress i Heidelberg var Dr. Levi tvungen att, med diverse fula trix, f�rst splittra majoriteten - f�r att utesluta en del, och sen f�r att r�sta �ver den andra delen - f�r att kunna vinna en formell och skenbar seger f�r moskvataktiken.
De uteslutna grupperna fortsatte i n�gra �r att sprida sina id�er. Men deras uppfattning drunknade i moskvapropagandans enorma ov�sen, de hade inget v�sentligt inflytande p� de politiska h�ndelserna de f�ljande �ren. De kunde bara vidmakth�lla och ytterligare f�rdjupa, genom inb�rdes teoretiska diskussioner och en del publikationer, sin f�rst�else f�r den prolet�ra revolutionens villkor samt h�lla sig levande f�r kommande tider. B�rjan p� en prolet�r revolution i v�st hade d�dats av en kraftfull medelklassrevolution i �st.
�r det korrekt att kalla denna ryska revolution som krossade bourgeoisin och introducerade socialismen f�r en medelklassrevolution?
N�gra �r senare i Rysslands stora fattigdomsdrabbade st�der d�k speciella aff�rer med spegelglasfasader och med uts�kta, dyra delikatesser upp, specialiserade f�r de rika, och luxu�sa nattklubbar �ppnade som frekventerades av gentlem�n och damer i aftonkl�der - departementschefer, h�ga �mbetsm�n, fabriksdirekt�rer och -styrelser. De stirrades p� med f�rv�ning av de fattiga p� gatorna och de desillusionerade kommunisterna sa: "D�r g�r den nya bourgeoisin." De hade fel. Det var inte en ny bourgeoisi; men det var en ny h�rskande klass. N�r en ny h�rskande klass stiger upp kallar besvikna revolution�rer alltid dem vid den gamla h�rskande klassens namn. I den franska revolutionen kallades de uppg�ende kapitalisterna f�r "den nya aristokratin". H�r i Ryssland var den nya klassen som tog plats i de gamla h�rskarnas sadel byr�kratin. Den skulle i Ryssland spela samma roll som medelklassen, bourgeoisin, i v�st hade spelat: utvecklandet av landet genom industrialisering fr�n primitiva villkor till h�g produktivitet.
Precis som bourgeoisin i V�steuropa, genom duglighet, tur och list, hade vuxit fram ur hantverkar- och sm�bondefolket, inklusive en del aristokrater, s� hade �ven den h�rskande byr�kratin i Ryssland vuxit fram ur arbetarklassen och sm�b�nderna (inklusive tidigare �mbetsm�n) genom duglighet, tur och list. Skillnaden �r att i Ryssland �gde de inte produktionsmedlen individuellt utan kollektivt; s� �ven deras inb�rdes konkurrens m�ste fortg� under andra former. Detta inneb�r en fundamental skillnad i det ekonomiska systemet; kollektiv, planerad produktion och utsugning ist�llet f�r individuell slumpm�ssig produktion och utsugning; statskapitalism ist�llet f�r privat kapitalism. F�r de arbetande massorna �r skillnaden emellertid obetydlig, inte fundamental; �n en g�ng �r de utsugna av en medelklass. Men nu intensifieras utsugningen av myndigheternas diktatoriska form, av en total fr�nvaro av alla de friheter som i v�st g�r kamp mot bourgeoisin m�jlig.
Denna det moderna Rysslands karakt�r f�rutsade karakt�ren f�r den tredje internationalens kamp. V�xlande mellan ett gl�dhett spr�kbruk och den mest livl�sa parlamentariska opportunismen, eller en kombination av b�da, f�rs�kte den tredje internationalen att vinna arbetarklassen i v�sts tillgivenhet. Den exploaterade arbetarnas klassantagonism mot kapitalismen f�r att vinna makt �t partiet. Den s�g upp de ungas revolution�ra entusiasm och alla de upproriska impulserna hos massorna, f�rhindrade dem att utvecklas till en v�xande prolet�r makt och offrade dem till meningsl�sa politiska �ventyr. Den hoppades att med det kunna ta makten �ver bourgeoisin i v�st; men den var inte kapabel till det, d�rf�r att f�rst�elsen f�r storkapitalismens innersta karakt�r var totalt fr�nvarande. Kapitalismen kan inte er�vras av utomst�ende krafter; den kan bara krossas inifr�n, av den prolet�ra revolutionen. Klassdominansen kan bara krossas p� en sj�lvst�ndig prolet�r klass' initiativ och insikt: partidisciplin och massornas underlydnad under sina ledare kan bara leda till en ny klassdominering. Kommunistpartiets aktivitet i Italien och Tyskland f�rberedde rentav v�gen f�r fascism.
De kommunistiska partierna som tillh�r den tredje internationalen och helt och h�llet - materiellt och mentalt - �r beroende av Ryssland �r lydiga tj�nare till Rysslands h�rskare. H�rp� f�ljde att n�r Ryssland efter 1933 k�nde att de m�ste sluta upp med Frankrike mot Tyskland, s� var all tidigare of�rsonlighet gl�md. Komintern blev "demokratins" segrare och f�renade sig inte bara med socialister utan �ven med n�gra kapitalistiska partier i en s� kallade folkfront. Gradvis b�rjade deras attraktionskraft, genom att l�tsas representera de gamla revolution�ra traditionerna, att f�rsvinna; deras prolet�ra efterf�ljare f�rsvagades.
Men samtidigt b�rjade dess inflytande �ver den intellektuella medelklassen i Europa och Amerika att v�xa. Ett stort antal b�cker och unders�kningar inom alla omr�den av socialt t�nkande sl�pptes av mer eller mindre kamouflerade kommunistiska partif�rlag i England, Frankrike och Amerika. En del av dem var v�rdefulla historiska studier eller folkliga kompilationer; men f�r det mesta var de v�rdel�sa framst�llningar av s� kallad leninism. Allt detta var litteratur som bevisligen inte var avsedd f�r arbetare utan f�r intellektuella i syfte att vinna dem f�r rysslands kommunism.
Den nya framtoningen m�tte vissa framsteg. Ex-sovjet diplomaten Alexander Barmine ber�ttar i sina memoarer hur han med f�rv�ning varseblev att just som han och andra bolsjeviker b�rjade tvivla p� hur den ryska revolutionen hade utvecklas s� b�rjad de medelklassintellektuella i v�st, missledda av de l�gnaktiga hyllningarna till fem�rsplanens succ�, k�nna ett v�lvilligt intresse i kommunismen. Anledningen �r klar: nu n�r Ryssland uppenbart inte var en arbetarnas stat l�ngre k�nde de att detta statskapitalistiska byr�kratstyre stod n�rmare deras egna ideal med ett styre av intelligentsian �n storfinansens styre i Europa och Amerika. Nu n�r den nya h�rskande minoriteten �ver massorna etablerats i Ryssland beh�vde kommunistpartiet, dess utl�ndska tj�nare, v�nda sig till de klasser fr�n vilka de nya h�rskarna f�r utsugning av massorna skulle stiga n�r den privata kapitalismen kollapsade.
Naturligtvis, f�r att lyckas med detta, beh�vde de en arbetarrevolution f�r att trycka ner den kapitalistiska makten. Sen beh�vde de skilja den fr�n sina egna m�l och g�ra den till ett instrument f�r deras partistyre. S� vi ser vilka olika sv�righeter som den framtida arbetarklassrevolutionen kommer att m�ta. Den kommer inte bara att beh�va bek�mpa bourgeoisin, utan �ven bourgeoisins fiender. Den beh�ver inte bara kasta av sig sina tidigare h�rskares ok, utan �ven h�lla ifr�n mot de som f�rs�ker bli dess framtida h�rskare.
V�rlden har nu g�tt in i sitt stora imperialistiska krig. Hur f�rsiktiga som de krigf�rande regeringarna �n m� vara n�r det kommer till att ta hand om de ekonomiska och sociala krafterna och i att f�rhindra helvetet fr�n att helt bryta ut, kommer de inte att kunna h�lla tillbaka en social katastrof. Med den allm�nna utmattningen och utarmningen, mest urskiljbar p� den europeiska kontinenten, med den fortfarande m�ktiga andan av v�ldsam aggressivitet, kommer v�ldsam klasskamp �tf�lja den oundvikliga nya produktionsordningen. Sedan n�r privatkapitalismen har brutits ner kommer det utmynna i en planerad ekonomi, statskapitalism, utsugning av arbetare p� den ena sidan, och arbetarnas frihet och makt �ver produktionen p� den andra.
Arbetarklassen g�r in i detta krig med en b�rda av den kapitalistiska traditionen av partiledarskap och en skenbild av revolution p� ryskt s�tt. Det fruktansv�rda tryck under detta krig kommer att driva arbetarna till spontant motst�nd mot sina regeringar och till en b�rjan p� nya former f�r verklig kamp. N�r det h�nder att Ryssland g�r i f�lt mot de v�stliga makterna kommer de �ter att �ppna sin gamla l�da med slagord och g�ra ett upprop till arbetarna om "v�rldsrevolution mot kapitalismen" i ett f�rs�k att f� �ver de upproriska arbetarna till sin sida. S� bolsjevismen kommer att f� sin chans �n en g�ng. Men detta vore ingen l�sning p� arbetarnas problem. N�r den allm�nna mis�ren �kar och konflikten mellan klasserna blir alltmer v�ldsam m�ste arbetarklassen, av egen n�dv�ndighet, ta �ver produktionsmedlen och finna v�gar att befria sig sj�lv fr�n bolsjevismens influens.
Anton Pannekoek