Ur Fj�rde internationalen nr 1/1975.
Originalets titel: On the Slogan of “Workers’ and Farmers’ Government”
�vers�ttning: Ok�nd. �vers�ttningen n�got reviderad av Martin F i dec 2008
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: I pdf-format p� marxistarkiv.se � direktl�nk
Parollen om �arbetarnas- och b�ndernas regering� d�k f�rst upp 1917 i bolsjevikernas politik. D�r anv�ndes den i tv� sammanhang. Dels som en allm�n propagandaparoll, som en popul�r ben�mning p� proletariatets diktatur �och understr�k id�n om en allians mellan proletariatet och de fattiga bondemassorna som utgjorde sovjetmaktens bas�, som �verg�ngsprogrammet uttryckte det. Dels anv�ndes den som en agitatorisk paroll. T.ex. konkretiserades den mellan april och september 1917 av bolsjevikerna. som d� fortfarande var i minoritet i sovjeterna, som ett krav riktat mot mensjevikerna och socialistrevolution�rerna f�r att f�rm� dessa att �bryta koalitionen och ta makten i sina egna h�nder�.
Denna artikel tar upp parollen utifr�n det senare anv�ndningsomr�det. Parollen om en �arbetar- och bonderegering� anammades definitivt av den Kommunistiska Internationalen efter Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
S�rskilt Kommunistiska Internationalens fj�rde kongress �terupplivade i �Resolutionen om taktiken� parollen i dess b�da aspekter. S�rskilt tryckte resolutionen p� dess betydelse som agitatorisk paroll. Senare vet vi att parollen kom att f� en helt annan betydelse n�r den Kommunistiska Internationalen under Stalins ledning f�rs�kte �teruppliva formuleringen om �proletariatets och b�ndernas demokratiska diktatur� i de koloniala l�nderna och Folkfrontspolitiken efter 1934. Som �verg�ngsprogrammet helt riktigt sl�r fast �gavs parollen om arbetar- och bonderegeringen ett helt annat, endast demokratiskt (dvs borgerligt) inneh�ll�. V�r r�relse har alltid tillbakavisat denna f�rfalskning. Det g�ller t.ex. under den spanska revolutionens f�rsta fas och i Frankrike mellan 1934 och -36.
F�r att f� en korrekt f�rst�else f�r inriktningen �r det n�dv�ndigt att studera de erfarenheter som de ryska bolsjevikerna gjorde 1917.
Parollen om �arbetar och bonderegeringen� kan endast anv�ndas under vissa givna f�rh�llanden, d� styrkef�rh�llandet mellan de partier som anser sig representera arbetarklassen och de som representerar bourgeoisin �p� dagordningen st�ller den politiska n�dv�ndigheten av att l�sa fr�gan om arbetarregeringen�. (Resolution om Taktiken Kommunistiska Internationalens fj�rde kongress) Under dessa villkor v�nder sig det revolution�ra partiet, som fortfarande �r i minoritet inom arbetarklassen, till de partier som �r i majoritet inom klassen och uppmanar dessa att �bryta koalitionen och ta makten� och f�ra en genuin klasspolitik.
Det �r detta som bolsjevikerna gjorde mellan april och september 1917. L�t oss kortfattat g� igenom de karakt�ristiska dragen och h�ndelserna under denna period. Den 14 mars 1917 bildades den f�rsta provisoriska regeringen med prins Lvov i spetsen som en resultat av en �verenskommelse med Arbetar- och Soldatsovjeterna. Dessa dominerades vid den h�r tiden av mensjeviker och socialistrevolution�rer. Regeringen existerade �nda tills krisen den tredje till femte maj 1917. Den f�rsta koalitionsregeringen bildades den 18 maj, efter Miljukovs tillbakatr�dande. Nu �ter med prins Lvov, men ocks� med �socialistiska� delegater fr�n Petrogradsovjeten.
Den senare regeringen existerade �nda till julidagarna 1917, d� den ersattes av en andra koalitionsregering, denna g�ng ledd av Kerenskij. Under hela tiden fr�n mars till julidagarna existerade en dubbelmaktssituation i Ryssland. P� ena sidan stod borgarklassens politiska regering och p� andra sidan arbetarnas, b�ndernas och soldaternas r�dsmakt. Lenin betraktade denna period som en tid d� sovjeterna utvidgade sin effektiva makt och demokrati. Det f�rdes en ideologisk kamp inom sovjeterna mellan de olika arbetarpartierna. Lenin och bolsjevikerna trodde vid den h�r tiden p� en fredlig utveckling av revolutionen.
Bolsjevikerna representerade p� det nationella planet endast en liten minoritet i sovjeterna (P� den f�rsta allryska sovjetkongressen den 16 juni representerade de inte mer �n 13%. P� den f�rsta allryska bonde kongressen 17 maj till 11 juni var ocks� den bolsjevikiska fraktionen obetydlig).
Det var under dessa villkor som bolsjevikerna gick ut med tv� centrala paroller: �All makt �t sovjeterna� och �ned med de kapitalistiska ministrarna�. Under de givna styrkef�rh�llandena innebar detta i praktiken att makten skulle �verf�ras till mensjevikerna och socialistrevolution�rerna som ju var i klar majoritet.
Konsekvensen av parollerna var i praktiken ett krav p� en mensjevikisk/socialistrevolution�r regering. Lenin medgav uttryckligen detta n�r han exempelvis under Kornilovkuppen f�reslog att hans parti skulle erbjuda Kerenskij en villkorlig kompromiss genom att uppb�da ett ��terv�ndande till v�r paroll fr�n f�re julidagarna om all makt �t sovjeterna, dvs f�r en regering av mensjeviker och socialistrevolution�rer ansvariga inf�r sovjeterna�.
Detta krav hade en revolution�r betydelse just d�rf�r att det inte var fr�gan om att bilda en parlamentarisk regering utan en regering baserad p� sovjeterna och kontrollerad av dessa.
Dessutom var sovjeterna under denna period:
a) folkets v�pnade styrka mot vilken den borgerliga regeringen var absolut impotent, och
b) den demokratiska form framf�r andra som kunde uttrycka majoritetens fria vilja, dvs den majoritet som endast kunde vinnas �ver till en revolution�r st�ndpunkt via ideologisk kamp.
Lenin fann att dessa villkor var tillr�ckliga f�r att tillbakavisa varje tanke p� en v�ldsam �verf�ring av makten till prolet�rerna och halvprolet�rerna och rekommenderade ist�llet en ideologisk kamp inom sovjeterna.
Den mensjevikiska pressen anklagade bolsjevikerna f�r att uppegga arbetarna, inte bara mot regeringen utan ocks� mot sovjeterna. Som svar p� detta skrev Lenin; � I Ryssland har vi nu tillr�cklig frihet s� att majoritetens vilja kan regera genom sammans�ttningen av representanter i arbetar- och soldatsovjeterna. Om det prolet�ra partiet p� ett seri�st, och inte blanquistiskt s�tt vill ta makten, s� m�ste vi k�mpa f�r att f� inflytande i sovjeterna. Allt detta har blivit sagt, repeterat och f�rklarat om och om igen i Pravda. Det �r endast dumma och illvilliga m�nniskor som inte f�rst�r detta�. L�ngre fram i samma artikel s�ger Lenin: �Vi har en r�tt som vi kommer att k�mpa f�r: Vi skall k�mpa f�r att vinna inflytande och majoritet i sovjeterna. Vi �terupprepar: Vi skall f�rklara oss positiva till ett �verf�rande av makten till prolet�rerna och halvprolet�rerna endast n�r arbetarnas och soldaternas representanter i sovjeterna godtar v�r politik och �r beredda att ta makten i sina egna h�nder�.
Vi kan visa p� ett annat mycket klart exempel p� en antikapitalistisk, revolution�r tolkning av parollen �arbetar- och bonderegering�. Det g�llde kravet p� en �mensjevikisk/socialistrevolution�r regering� vid tiden f�r Kornilovrevolten.
Som vi redan f�rklarat betraktade Lenin parollen �All makt �t sovjeterna� som en l�mplig paroll f�r en hel period �av en m�jlig fredlig utveckling av revolutionen i april, maj, juni och �nda fram till dagarna mellan den 12 och 22 juli, dvs �nda till det �gonblick d� den faktiska makten �verf�rdes till den milit�ra diktaturen (med Kerenskij i spetsen).� Efter det att Kerenskij hade sl�ppt l�s terrorn mot arbetarklassen och s�rskilt mot bolsjevikerna ans�g Lenin att: �denna paroll inte l�ngre �r riktig eftersom den inte inber�knar maktf�rskjutningen (milit�rdiktaturens tilltr�de) och det verkliga och totala f�rr�deriet av revolutionen fr�n mensjevikernas och socialistrevolution�rernas sida�. D�rp� uppmanade Lenin arbetaravantgardet att utdela ett �avg�rande slag�, att �verge varje �konstitutionell eller demokratisk illusion� och varje falsk f�rhoppning om en �fredlig utveckling av revolutionen�.
Under de f�rsta dagarna i september kom emellertid Kornilovrevolten. Kerenskij och hans �socialistiska� ministrar gav efter f�r massornas tryck (de var redo att f�rsvara sig med vapen i h�nderna) och s�g sig tvingade att k�mpa mot den reaktion�ra generalen. I detta avg�rande skede g�r opportunisterna inom bolsjevikernas led sig h�rda. De uttryckte, om �n indirekt, sitt f�rtroende f�r den provisoriska regeringen f�r att �f�rsvara den (i allm�nhet) mot Kosackerna� De f�resl�r ett block med �socialisterna� f�r att st�dja regeringen.
Den position Lenin tog i denna fr�ga inneh�ller en oerh�rt v�rdefull l�rdom f�r alla revolution�ra partier n�r det g�ller den leninistiska anv�ndningen av enhetsfrontstaktiken och parollen om �arbetar- och bonderegering�, som under viss omst�ndigheter �r en oundviklig f�ljd av den f�rra.
Lenin var f�r att omedelbart utesluta de som f�rsvarade blocket med �socialisterna�. (Konspirationsrykten, 31 aug., 1917). I sitt brev till Centralkommitt�n i bolsjevikpartiet daterat den 12:e september [gamla stilen: 30 augusti] 1917 f�rklarade Lenin sin inst�llning till Kerenskijregeringen p� f�ljande s�tt:
�Och vi f�r inte ens nu st�dja Kerenskijs regering. Det vore principl�st. Man kommer att fr�ga: Skall man d� inte sl�ss mot Kornilov? Sj�lvfallet, jo! Men det �r inte ett och samma, det finns en gr�ns h�r, den �verskrids av en del bolsjeviker, som f�rfaller till �kompromissande� och l�ter sig ryckas med av h�ndelsernas str�m.
Vi kommer att k�mpa, vi k�mpar mot Kornilov, liksom Kerenskijs trupper, men vi st�der inte Kerenskij, utan avsl�jar hans svaghet. Det �r skillnad. Det �r en t�mligen fin, men ytterst v�sentlig skillnad och den f�r inte gl�mmas.
Vari best�r d� �ndringen i v�r taktik efter Kornilovupproret?
Den best�r i att vi �ndrar formen f�r v�r kamp mot Kerenskij. Utan att ett uns f�rsvaga v�r fiendskap mot honom, utan att ta tillbaka ett ord av vad vi sagt mot honom, utan att avst� fr�n uppgiften att st�rta Kerenskij, s�ger vi: man m�ste ber�kna �gonblicket. Vi t�nker inte st�rta Kerenskij nu, vi skall nu ta itu med uppgiften att st�rta honom p� ett annat s�tt, n�mligen: klarg�ra f�r folket (som k�mpar mot Kornilov) Kerenskijs svaghet och vacklan. Det gjorde vi ocks� tidigare. Men nu har det blivit huvudsaken: h�ri best�r �ndringen.
Vidare best�r �ndringen i att huvudsaken nu har blivit: f�rst�rkt agitation f�r att st�lla ett slags �delkrav� till Kerenskij: h�kta Miljukov, bev�pna arbetarna i Petrograd, kalla in trupper fr�n Kronstadt, Viborg och Helsingfors till Petrograd, f�rdriv riksduman, h�kta Rodzianko, stadf�st i lag �verl�mnandet av gods�garnas jord till b�nderna, inf�r arbetarkontroll �ver spannm�len och �ver fabrikerna osv., osv. Och dessa krav b�r vi inte endast rikta till Kerenskij, inte s� mycket till Kerenskij, som till arbetarna, soldaterna och b�nderna, som ryckts med i kampen mot Kornilov. Man m�ste ytterligare rycka dem med, sporra dem att sl� de generaler och officerare, som uttalar sig f�r Kornilov, man m�ste yrka p� att de kr�ver att jorden omedelbart �verl�mnas �t b�nderna, man m�ste bibringa dem tanken att det �r n�dv�ndigt att h�kta Rodzianko och Miljukov, att f�rdriva riksduman, f�rbjuda Retj o. a. borgerliga tidningar och anst�lla unders�kning mot dem. S�rskilt �v�nster�-socialistrevolution�rerna b�r man trycka p� i denna riktning�.
Fraserna om landets f�rsvar, om den revolution�ra demokratins enhetsfront, om underst�djande av den provisoriska regeringen osv., osv., m�ste h�nsynsl�st bek�mpas, just emedan de �r fraser.� (VI Lenin: Valda verk i tio band, band 7 s xxx).
I sin artikel den fjortonde september 1917, �Om kompromisser�, �terv�nde Lenin till fr�gan om en �kompromiss� med Kerenskij mot Kornilov. Han satte upp f�ljande villkor:
Kompromissen skulle best� i att bolsjevikerna, utan att g�ra anspr�k p� att delta i regeringen (vilket �r om�jligt f�r en internationalist utan att f�ruts�ttningarna f�r proletariatets och fattigb�ndernas diktatur faktiskt f�rverkligats), skulle avst� fr�n att omedelbart kr�va maktens �verg�ng till proletariatet och fattigb�nderna och fr�n att anv�nda revolution�ra kampmetoder f�r detta krav. Ett sj�lvklart och f�r socialistrevolution�rerna och mensjevikerna inte nytt villkor vore fullst�ndig agitationsfrihet och konstituerande f�rsamlingens inkallande utan nya uppskov och rentav inom kortare tidrymd.
Som regeringsblock skulle mensjevikerna och socialistrevolution�rerna samtycka till (under f�ruts�ttning att kompromissen kommer till st�nd) att bilda en regering, som helt och uteslutande vore ansvarig inf�r sovjeterna, varvid sovjeterna �ven lokalt skulle erh�lla hela makten. H�ri skulle det �nya� villkoret best�. N�gra andra villkor skulle, tror jag, bolsjevikerna inte st�lla, eftersom de f�ruts�tter att en verkligt fullst�ndig agitationsfrihet och ett omedelbart f�rverkligande av den nya demokratismen vid sovjeternas sammans�ttande (nyval) och i deras verksamhet i och f�r sig skulle s�kerst�lla revolutionens fredliga fram�tskridande och ett fredligt �vervinnande av partikampen inom sovjeterna.� (VI Lenin: Valda verk i tio band, band 7� s 152).
Vad som bland annat �r intressant i Lenins st�llningstagande �r de tv� villkor f�r kompromissen med en �enhetsfront� som f�reslogs Kerenskij:
a) full frihet f�r propaganda i sovjeterna;
b) ett �tergivande av makten till de lokala sovjeterna.
Detta �r mycket betydelsefullt. �n en g�ng v�grade Lenin att st�dja en �mensjevikisk/socialistrevolution�r regering�, ikl�der sig inget politiskt ansvar f�r dess handlingar, men lovar endast att �ter intr�da p� den v�g som innebar revolutionens fredliga utveckling, dvs inom sovjeterna, som �teruppr�ttades med full makt och med en demokratisk organisering. Som en konsekvens av detta lovade han att tolerera den �socialistiska� regeringen s� l�nge som den var ett uttryck f�r viljan hos majoriteten i sovjeterna.
Sammanfattningsvis, f�r att f�rst� den verkliga meningen av uttrycket �arbetar- och bonderegering� s�som det anv�ndes av bolsjevikerna 1917 i form av en agitatorisk paroll, �r det n�dv�ndigt att ta h�nsyn till f�ljande faktorer:
a) Bolsjevikernas krav, som riktades till mensjevikerna och till socialistrevolution�rerna m�ste f�rst�s utifr�n existensen av en enhetsfront, organiserad av alla arbetarpartier, sovjeterna, som hade verkst�llande makt och fullst�ndig intern demokrati. Regeringen skulle baseras p� sovjeterna och kontrolleras av dem. Den skulle d�rf�r bli en regering liknande Kommunen, inom ramen f�r en genuint demokratisk arbetarrepublik.
b) Inte ens under dessa villkor ville bolsjevikerna st�dja en s�dan regering, inte ta n�got politiskt ansvar f�r dess handlingar, utan endast tolerera den s� l�nge som den var ett uttryck f�r viljan hos majoriteten i sovjeterna.
c) Bolsjevikerna inskr�nkte inte det minsta p� sin egen propaganda, utan str�vade efter att f� sovjeterna att omfatta sin �sikt och f�ljaktligen ocks� att �verta sovjetregeringen.
Det �r n�dv�ndigt att st�ndigt h�lla i minnet alla dessa villkor f�r att f�rst� den verkliga betydelsen av parollen om en �arbetar- och bonderegering� som ett revolution�rt, antikapitalistiskt �verg�ngskrav, s�som det anv�ndes mellan april och september 1917 av bolsjevikerna.
Den Kommunistiska Internationalen �terupplivade denna paroll i samma mening. Den tidigare citerade �Resolution om taktiken� antagen av Kominterns fj�rde kongress, �r helt entydiga p� denna punkt. Efter att ha understrukit att denna paroll i agitationen erh�ller en betydelse n�r styrkef�rh�llandet mellan arbetarpartierna och borgarklassen �r s�dant att fr�gan om en arbetarregering st�lls p� dagordningen, s� preciserar resolutionen att denna paroll ��r en oundviklig konsekvens av hela enhetsfrontstaktiken�. Men vilken enhetsfront, i vilken utstr�ckning och p� vilket program? Resolutionen ger ett klart svar p� alla dessa fr�gor.
Vad det g�ller �r inte en tillf�llig eller begr�nsad enhetsfront f�r att uppn� vissa begr�nsade m�l, ett program f�r ekonomiska m�l som en enhetsfront mellan fackf�reningarna. Det �r fr�ga om ett mycket vidare handlingsf�lt.
�Mot den �ppna eller maskerade borgerliga och socialdemokratiska koalitionen� preciserar resolutionen, �st�ller kommunisterna alla arbetares enhetsfront och den politiska och ekonomiska koalitionen av alla arbetarpartier mot borgarklassens makt f�r det slutgiltiga st�rtandet av den senare�.
Kommunisterna visar sj�lva i sin propaganda vilket slags program en s�dan regering borde ha:
�Det mest element�ra program f�r en arbetarregering m�ste best� i att bev�pna proletariatet, avv�pna de kontrarevolution�ra borgerliga organisationerna, etablera kontroll �ver produktionen, �verv�ltra p� de rika de tyngsta skatteb�rdorna och bryta den kontrarevolution�ra borgarklassens motst�nd�
V�rt �verg�ngsprogram f�rklarar denna sak p� samma s�tt n�r det s�ger:
�Av samtliga de parter och organisationer som st�der sig p� arbetarna och b�nderna och talar i deras namn kr�ver vi, att de bryter politiskt med bourgeoisin och tr�der in i kampen f�r arbetar och bondemakten. I denna kamp lovar vi dem ett fullst�ndigt st�d mot den kapitalistiska reaktionen. Samtidigt utvecklar vi en outtr�ttlig agitation kring de olika �verg�ngskrav som enligt v�r mening, b�r utg�ra �arbetar- och bonderegeringens� program�. (Kapitalismens d�dskamp och Fj�rde Internationalens uppgifter, R�da H�ften 2, Partisan 1969 s 34).
De senare exemplen fr�n de spanska och franska erfarenheterna illustrerar ytterligare det praktiska anv�ndandet av denna paroll och dess betydelse.
I april 1931 l�mnade kung Alfonso Spanien och republiken utropades. Den spanska revolutionen b�rjade. Dess f�rsta steg 1931, med regeringen Zamora�Maura och Lerroux som dominerades av �socialistiska� ministrar, erinrar om den provisoriska regeringen mellan mars och juli 1917 i Ryssland.
Det fanns emellertid en v�sentlig skillnad mellan dessa tv� situationer. Massornas aktioner kanaliserades i Ryssland fr�n f�rsta b�rjan i utomparlamentariska organ � sovjeterna � medan det i Spanien inte fanns n�gra sovjeter 1931. P� grund av detta fick det borgerliga parlamentet, Cortes, en stor betydelse och parollen om en �arbetar- och bonderegering� blev konkretiserad p� ett annat s�tt �n i Ryssland.
De spanska massornas radikalisering manifesterades 1931 i framg�ngarna f�r Socialistpartiet, som snabbt blev det ledande parlamentariska partiet. Inte desto mindre v�grade socialisterna att ta �ver all makt sj�lva under f�rev�ndningen att de inte hade den absoluta majoriteten i Cortes. I sina brev adresserade till ledarna f�r den spanska v�nsteroppositionen, drog Trotskij upp f�ljande taktik: n�r Zamora-Mauras f�rsta koalitionsregering bildades f�respr�kade han parollen �Ned med Zamora-Maura�, vilket var liktydigt med den bolsjevikiska parollen �Ned med de kapitalistiska ministrarna�. Trotskij utgick fr�n att det spanska arbetaravantgardet var intresserat av att driva socialisterna att ta hela makten och tvinga dem att bryta koalitionen, d�rf�r resonerade han p� f�ljande s�tt: Parollen �Ned med Zamora-Maura� �r korrekt men det g�ller att klarg�ra en sak. Kommunisterna agiterar inte till f�rm�n f�r minister Lerroux och tar inte heller det minsta ansvar f�r den socialistiska minist�ren. Vid varje tillf�lle riktar ist�llet kommunisterna sina mest avg�rande slag mot de beslutsammaste och ih�rdigaste klassfienderna. D�rigenom f�rsvagar de f�rsonarna och �ppnar v�gen f�r proletariatet. Kommunisterna s�ger till de socialistiska arbetarna: �Till skillnad fr�n oss har ni f�rtroende f�r era socialistiska ledare, tvinga dem d� �tminstone att ta makten. I detta skall vi ge er v�rt fulla st�d. Efter det f�r vi se vad som h�nder och vem som har r�tt�. (�Down with Zamora-Maura�, 24 juni 1931, i The Spanish revolution, Trotsky, Pathfinder Press).
Efter den socialistiska segern i junivalen �terv�nde Trotskij till denna fr�ga och skrev:
�L�t oss n�got lite ta upp hur de spanska arbetarmassorna kan se p� saken: deras ledare, socialisterna, har makten. Detta �kar kraven och orubbligheten bland arbetarna. Varje strejkande arbetare antar att han inte endast beh�ver g� fri fr�n fruktan f�r regeringen utan tv�rtom v�ntar han sig att den skall hj�lpa honom. Kommunisterna borde dra nytta av arbetarnas f�rehavanden precis p�f�ljande s�tt: 'St�ll krav p� regeringen, det �r era ledare som �r medlemmar i den'. Socialisterna kommer att h�vda i sina svar till arbetarna att de inte har majoriteten. Svaret �r klart: med ett sant demokratiskt valsystem och ett slut p� koalitionen med borgarklassen �r majoriteten s�krad. Men detta vill inte socialisterna �.
Det framg�r klart av dessa citat att det inte �r fr�ga om att st�dja eller propagera f�r en parlamentarisk, socialistisk regering, utan framf�r allt att v�nda sig till de socialistiska arbetarna och utlova dem revolution�rernas hj�lp mot den borgerliga reaktionen ifall de tvingar sina ledare att effektivt bryta koalitionen och ta makten.
Men kan makten n�s med parlamentariska medel? Denna hypotes �r inte teoretiskt utesluten under vissa exceptionella villkor. Vad som �r betydelsefullt �r inte hur en arbetarregering bildas, utan vilka handlingar (rent parlamentariska eller revolution�ra) som den utf�r och det program den f�rs�ker fullf�lja. Den f�rut n�mnda resolutionen fr�n den Kommunistiska Internationalen f�rest�ller sig m�jligheten att en �arbetarregering� som uppst�r ur en parlamentarisk kombination �kan �stadkomma en uppryckning f�r den revolution�ra arbetarr�relsen�.
F�r att inte ge upphov till n�gra illusioner om en s�dan regerings betydelse, om den skulle komma att bildas, till�gger man i samma resolution:
�Det �r sj�lvklart, att uppkomsten av en verklig arbetarregering och det vidare uppr�tth�llandet av en regering, som bedriver revolution�r politik, kommer att leda till en f�rbittrad kamp, ev. till inb�rdeskrig med bourgeoisien.�
Trotskij, som inte satt de demokratiskt valda sovjeterna �p� basis av en verkligt allm�n och lika r�str�tt f�r alla m�n och kvinnor �ver 18 �rs �lder� i direkt motsatsst�llning till Cortes till�gger inte desto mindre i samma brev:
�Alla argument ovan kommer att h�nga i luften om vi begr�nsar oss sj�lva till enbart demokratiska krav i parlamentarisk mening. Det kan inte bli fr�ga om en s�dan begr�nsning. Kommunisterna deltar i alla strejker, i alla protester och demonstrationer och f�rs�ker alltid att f�rm� nya befolkningsgrupper att ta upp kampen. Kommunisterna deltar i kampen med massorna och i massornas frontled och som grund f�r denna kamp f�r kommunisterna fram parollen om sovjeter som organ f�r den prolet�ra enhetsfronten.� (�The Election Results and the Tactics they Indicate�, 1 juli 1931, i The Spanish revolution, Trotsky, Pathfinder Press).
S�lunda blir kravet p� en �arbetar och bonderegering� en erfarenhet som leder till samma slutsats som den bolsjevikiska: Det revolution�ra partiet, som �r i minoritet, kr�ver av de st�rre arbetarpartierna (antingen i sovjeterna eller i parlamentet) att de bryter koalitionen med borgarna och tar makten. Samtidigt propagerar det revolution�ra partiet f�r ett program som best�r av �verg�ngskrav som skall konstituera �arbetarregeringens� program, underst�dd och kontrollerad av massorna.
L�t oss nu �verg� till h�ndelserna i Frankrike. Mellan februari 1934 och juni 1936 genomgick Frankrike en omfattande politisk och social kris. Denna kris tog sin utg�ngspunkt i uppsvinget f�r de reaktion�ra och fascistiska krafterna som tvingade p� landet Doumergues regering och varade �nda till den m�ktiga prolet�ra revolten i maj-juni 1936. Trotskij �gnade en hel serie artiklar och pamfletter �t att p� ett djupg�ende s�tt unders�ka situationen. Dessa ger oss bland annat en fl�dande information om parollen �arbetar- och bonderegering� och dess betydelse ur agitatorisk synvinkel.
Efter den reaktion�ra fascistiska statskuppen drev socialisterna och kommunisterna den sj�tte februari fram en �enhetsfront mot fascismen�, i vilken ocks� radikalsocialisterna ingick. Fr�n och med 1936 utgjorde denna den beryktade �folkfronten�. Men 1934 hade denna front inget program f�r att bek�mpa fascismen. Trotskij drog den slutsatsen att folkfrontens st�rsta uppgift m�ste vara �kampen om makten�. Se f�ljande citat ur �Vart g�r Frankrike�:
�Enhetsfrontens m�l m�ste vara en enhetsfrontsregering, det vill s�ga en socialistisk och kommunistisk regering, en Blum-Cachinminist�r.�
Detta m�ste s�gas �ppet. Om enhetsfronten tar sig sj�lva p� allvar kan den inte ber�va sig sj�lva parollen f�r er�vrandet av makten. Men med vilka medel? Trotskij svarar:
�Att k�mpa om makten inneb�r att utnyttja varje m�jlighet f�r att med hj�lp av en revolution�r knuff st�rta den halvparlamentariska bonapartistiska regimen, och ers�tta den borgerliga staten med en arbetarstat.�
Denna argumentering g�ller s�rskilt f�r de som st�ller sig skapandet av en �arbetarregering� endast som ett resultat av en parlamentarisk seger f�r arbetarpartierna, vilket skulle tillf�rs�kra dem majoriteten.
Trotskij menade att denna offensiva kampanj f�r att er�vra makten och f�r det revolution�ra programmet kommer att utl�sa massornas entusiasm och styrka och rycka loss dem fr�n deras nuvarande parlamentariska och demokratiska konservatism. Trotskij skriver:
�Utg�ngspunkten f�r kampen om makten m�ste vara den grundl�ggande inst�llningen att �ven om det under kapitalismen g�r att g�ra motst�nd mot ytterligare f�rs�mringar av massornas situation, s� �r det inte m�jligt med en verklig f�rb�ttring av deras situation utan revolution�ra ingrepp p� det kapitalistiska �gandets omr�de. Enhetsfrontens politiska kampanj m�ste ha sin grund i ett genomarbetat �verg�ngsprogram, det vill s�ga ett system av �tg�rder med vilka arbetar- och bonderegeringen kan s�kra �verg�ngen fr�n kapitalism till socialism.�
Dessutom f�rklarar han vilka slags handlingar som en enhetsfront borde anv�nda sig av f�r att uppn� sitt m�l: er�vrandet av makten.
�Intensiva kampanjer i arbetarpressen som hela tiden f�r fram samma tema, verkligt socialistiska tal i parlamentet (inte fr�n tama deputerade utan fr�n folkledare), utnyttja varje valkampanj f�r verkligt revolution�ra syften, m�te efter m�te dit massorna inte bara kommer f�r att h�ra talarna utan f�r att f� h�ra de aktuella parollerna och direktiven, skapa och st�rk arbetarmilisen, v�lorganiserade demonstrationer som driver bort de reaktion�ra banden fr�n gatorna, en �ppen kampanj f�r att ena och st�rka fackf�reningarna under klasskampens fana, envetna noggrant planerade aktiviteter f�r att vinna arm�n f�r folkets sak, �nnu m�ktigare demonstrationer, generalstrejk bland landsbygdens och st�dernas l�narbetare, en allm�n offensiv mot den bonapartistiska regeringen och f�r en arbetar- och bondemakt.�
Den franska erfarenheten fr�n 1934 �r s�rskilt intressant d�rf�r att den visar oss hur lite den revolution�ra elden d�mpas av argument om att det �r om�jligt att er�vra makten den parlamentariska v�gen. S�dana argument r�ttf�rdigar endast en passivitet ist�llet f�r att bygga p� massornas medvetande f�r att vrida deras aktivitet i r�tt riktning.
Vid krigsslutet kunde vi iaktta en kraftig str�mning bland massorna, �tminstone i Europa, mot de partier som talade i massornas namn � kommunisterna och socialisterna. Detta var ett uttryck f�r ett f�rsta stadium i massornas radikalisering. I m�nga europeiska l�nder har dessa partier till och med majoriteten p� den parlamentariska niv�n. Deras verkliga makt �r i praktiken mycket st�rre �n deras parlamentariska �terspegling. Detta p g a det snedvridna valsystemet som praktiskt taget utesluter ungdomen och ofta ocks� kvinnorna. Borgarklassens politiska maskineri har �vertaget p� den parlamentariska niv�n, liksom dess administration, press och deras s�tt att bearbeta den allm�nna opinionen. � andra sidan, i detta f�rsta stadium av massornas radikalisering �r det revolution�ra partiet - representerat av Fj�rde Internationalens olika sektioner � fortfarande svaga och kan inte ingripa som en oberoende faktor.
Dessa omst�ndigheter g�r parollen �arbetar- och bonderegering� i dess agitatoriska form mer tidsenlig �n n�gonsin. Den �r i sj�lva verket denna tids centrala paroll, ryggraden bland alla �verg�ngskrav. Som �verg�ngsprogrammet s�ger:
�Det �r d�rf�r som vart och ett av v�ra �verg�ngskrav borde leda till en och samma slutsats: arbetarna b�r bryta med alla bourgeoisins traditionella partier f�r att tillsammans med b�nderna etablera sin egen makt�. (�verg�ngsprogrammet, s 34, Partisan 1969).
V�ra unga sektioners konkreta anv�ndning av �verg�ngsprogrammet, som det utvecklades 1938, dvs f�re andra v�rldskriget, har inte gjorts utan avvikelser. S�rskilt v�ra europeiska sektioners press har vid ett flertal tillf�llen givit en felaktig tolkning av den mest framtr�dande �verg�ngsparollen. Antingen har det skett p� ett sekteristiskt s�tt, eller oftare i en opportunistisk tappning.
Tolkningen �r sekteristisk n�r den endast anv�nds f�r att i den allm�nna propagandan beteckna proletariatets diktatur. Under s�dana omst�ndigheter f�r den inget gensvar fr�n massorna. Detta fel begicks bl.a. av v�ra grekiska kamrater, som uppmanade massorna att k�mpa f�r en �arbetar- och bonderegering� i betydelsen av proletariatets diktatur. Detta gjorde de samtidigt som den �verv�ldigande majoriteten i hela landet var grupperade kring det grekiska kommunistpartiet och dess frontorganisation EAM. F�r att utveckla massornas politiska erfarenheter, som otvivelaktigt hade revolution�ra str�vanden, s� skulle parollen konkretiserats: �Makten �t EAM� (under f�ruts�ttning att de borgerliga elementen kastades ut).
Den taktiska uppgiften i Grekland bestod i att l�ra de prolet�ra och halvprolet�ra massorna (fattigb�nder, den sm�borgerliga massan) som f�ljde EAM och str�vade efter en folket regering, att de m�ste bryta med de s.k. borgerliga demokraterna och tvinga kommunistpartiet och det f�tal andra grupperingar som talade i arbetarklassens namn att ta makten.
Samtidigt skulle v�ra kamrater oupph�rligen propagerat f�r preciserade �verg�ngskrav, som alla utm�rkt kan anpassas till grekiska f�rh�llanden, och vilka enligt v�r mening skulle utgjort denna regerings program. De grekiska kamraterna anpassade inte parollen om �arbetar- och bonderegeringen� till den givna situationen. Det kr�vdes en energisk inblandning fr�n Internationalens sida f�r att f� dem att �ndra taktik.
En annan sekteristisk avvikelse �r att presentera parollen som ett instrument f�r att �avsl�ja� den f�rr�diska politiken hos den andra och tredje Internationalens partier och organisationer. Vi �r s�kra p� att det slutgiltiga resultatet av detta krav, om det st�ndigt och j�mt riktas mot de gamla �kommunistiska� och �socialistiska� ledarskapen: �Bryt med bourgeoisin, ta makten�, kommer att avsl�ja deras f�rr�diska natur f�r massorna. Men, och det g�ller f�r hela enhetstaktiken, kravet �r inte en enkel man�ver fr�n v�r sida, utan en allvarligt menad uppmaning till arbetarna att tvinga sina partier att bryta med bourgeoisin. �ven om brottet endast delvis kan f�rverkligas kommer vi att st�dja massorna med all v�r styrka gentemot varje t�nkbar attack fr�n reaktionen. Det �r detta slags spr�k vi borde anv�nda till arbetarna.
L�t oss nu ta upp den opportunistiska tolkningen av parollen om �arbetar- och bonderegering�, en tolkning som �r vanligare men ocks� farligare eftersom den kan leda in hela v�r politik p� centristiska v�gar.
Vi har sett denna avvikelse utvecklas inom den franska sektionen. PCI:s sista kongress var ett tillf�lle att f�ra upp de tv� olika tolkningarna av parollen om en �KP-SP-CGT-regering� som den anv�nds av den franska sektionen.
Det finns kamrater som uppfattar denna paroll enbart som parlamentarisk och demokratisk , ett minimikrav som inte har det minsta samband med en �arbetar- och bonderegering�. Parollen verkar anv�ndas som ett allm�nt uttryck f�r proletariatets diktatur. I en artikel fr�n en kamrat kan vi l�sa: �arbetar- och bonderegeringen st�r p� dagordningen n�r det revolution�ra partiet, som st�djer sig p� en betydande del av proletariatet, f�rbereder dess diktatur�.
Utifr�n dessa anm�rkningar avvisas parollen om �arbetar- och bonderegeringen� som �tvetydig�, �ol�glig�, och �farlig�.
Men vad betyder det i s� fall n�r parollen om en �KP-SP-CGT-regering f�rs fram? Till v�r f�rv�ning f�r vi h�ra att det endast �r en taktisk fr�ga att f�rklara �n�dv�ndigheten av en KP-SP-CGT-regering om arbetarpartierna vinner ett val och endast om de uppn�r en parlamentarisk majoritet�. Denna parlamentariska regering kommer att f�rverkliga sitt program och fast�n de i verkligheten �r �en borgerlig regering tillsatt f�r att administrera bourgeoisins intressen� s� skall v�rt parti s�ga till arbetarna:
�Vi �r redo att g� tillsammans med er..... f�r att st�dja denna regering som ni erk�nner som er egen; vi �r redo att f�rsvara den tillsammans med er gentemot fiender och falska borgerliga v�nner, f�r att till�ta den att f�rverkliga sitt program, vilket �nda tills nu �r ert program!�.
Och denna otroliga f�rvirring skulle vara att anv�nda enhetsfrontstaktiken med arbetarpartierna p� det parlamentariska planet! (F�rfattarna till det citerade dokumentet uppfattar faktiskt anv�ndandet av parollen om en KP-SP-CGT-regering som en enkel enhetsfrontstaktik med kommunisterna och socialisterna p� grundval av deras program och p� den parlamentariska arenan). Enhetsfrontstaktiken, bolsjevikernas erfarenheter, resolutionen fr�n Kominterns fj�rde kongress, �verg�ngsprogrammet; allt �r tilltrasslat i en ouppl�slig f�rvirring!
Denna artikel har n�tt sitt syfte om den f�rm�r visa:
a) Att parollen om �arbetar- och bonderegering� kan ses ur tv� synvinklar: � ena sidan som en allm�n propagandaparoll, som tj�nar som en popul�r beskrivning for proletariatets diktatur. � andra sidan kan den ses som en agitatorisk paroll anv�ndbar under villkoret att det existerar ett s�dant styrkef�rh�llande mellan arbetarpartierna och bourgeoisin s� att en arbetarregering blir politisk n�dv�ndig.
b) Att den andra aspekten intresserar det revolution�ra partiet s�rskilt i en situation som k�nnetecknas av att det sj�lvt fortfarande �r svagt under det att de traditionella arbetarpartierna har massornas st�d.
c) Under dessa villkor m�ste parollen om en �arbetar- och bonderegering� anv�ndas konkret som ett revolution�rt, antikapitalistiskt �verg�ngskrav riktat till det gamla ledarskapet: �Bryt med bourgeoisin, ta makten i era egna h�nder�.
d) Att �bryta med bourgeoisin� betyder med n�dv�ndighet att inte anv�nda dessa partiers program, som �r klassamarbetets program, utan ett effektivt antikapitalistiskt och revolution�rt klassprogram. Ibland kan det h�nda att �arbetarregeringens� program i stort sett kan vara samma program som kommunistpartiets, socialistpartiets eller deras enhetsfronts program. Det kan dock intr�ffa endast under exceptionella omst�ndigheter att dessa partier f�r fram ett verkligt revolution�rt program, �tminstone p� papperet. I s�dana fall skall vi f�rs�ka att tvinga deras ledarskap att f�ra ut sitt program till massorna och f�rs�ka f�rverkliga det.
S� var exempelvis fallet i januari 1935, n�r det franska socialistpartiets nationella ledning utf�rdade ett program som lovade att partiet skulle k�mpa om makten, krossa den borgerliga statsapparaten, att inf�ra arbetar- och bondedemokrati, att f�rstatliga bankerna och storindustrin. (Programmet citerades och uppskattades av Trotskij. Se Whither France, Pathfinder press.[1]
Det revolution�ra partiet formulerar sitt program f�r hela klassen och f�r dess regering. Vi s�ger inte: �Anv�nd v�rt program�. Vi s�ger: �En verklig arbetarregering som effektivt har brutit med bourgeoisin kommer att anv�nda sig av detta program� och kommer oupph�rligen att propagera f�r de �verg�ngskrav som detta program utg�rs av och som �r de enda som inf�r massorna kan p�visa vad det inneb�r att effektivt bryta med bourgeoisin.
e) Parollen om en �arbetar- och bonderegering� �r en oundviklig f�ljd av enhetsfrontstaktiken, men inte av enhetsfrontstaktiken mellan fackf�reningarna p� grundval av ekonomiska krav utan p� en mycket h�gre niv�, b�de politiskt och ekonomiskt. En niv� som innefattar arbetarklassens h�gsta m�ls�ttning: att gripa makten.
f) En �KP-SP-CGT-regering� som f�rverkligar sitt program p� ett parlamentariskt s�tt �r en borgerlig regering �ven om alla dess medlemmar tillh�r ett arbetarparti. S� �r fallet t.ex. med det engelska Labourpartiet. Det revolution�ra partiet st�der inte eller f�rsvarar dessa regeringar, inte ens f�r ett �gonblick, utan borde i st�llet �obarmh�rtigt avsl�ja inf�r massorna dessa falska 'arbetarregeringars' sanna natur�. Ur Resolution om taktiken, Kominterns fj�rde kongress).
g) Kravet som riktas till de traditionella partierna: �Bryt med bourgeoisin, ta makten� m�ste �tf�ljas av en propaganda enligt f�ljande tanke: En regering av detta slag �r m�jlig endast om den �verskrider den borgerliga demokratins ramar, om den uppmanar massorna till revolution�r handling, om den organiserar arbetarklassen f�r att f�rverkliga klassens program (i kommitt�er f�r arbetarkontroll �ver produktionen och matdistributionen) och f�r att bek�mpa bourgeoisins motst�nd (miliser).
Det �r inte uteslutet att en �arbetarregering� i exceptionella fall kan uppst� genom parlamentet. Men vad som ger denna dess effektiva klass- och antikapitalistiska karakt�r �r dess program, dess dragningskraft och organisering av massorna.
Samtidigt g�r det revolution�ra partiet klart f�r massorna att bildandet av en s�dan regering �r det f�rsta steget mot det totala omkullkastandet av den borgerliga staten, n�got som endast kan f�rverkligas genom uppr�ttandet av proletariatets diktatur. Det �r i denna, och endast i denna mening som det revolution�ra partiet avser att leda kampen genom den agitatoriska parollen om en �arbetar- och bonderegering�, konkretiserad utifr�n f�ruts�ttningarna i varje enskilt land.
[1] Finns i svensk �vers�ttning p� marxistarkiv.se: �n en g�ng, vart g�r Frankrike? � Red