KOPPARSTICK AV WOLFGANG KILIAN
Skrivet: 1894
Källa: Gustav Adolf. Ein Fürstenspiegel zu Lehr und
Nutzen der deutschen Arbeiter. Zweite verbesserte Auflage, mit einem neuen
Vorwort. Vorwärts förlag, Berlin 1908.
Översättning: Claes-Eric Danelius
Digitalisering: Jonas Holmgren
Då de härskande klasserna i Tyskland för fjorton år sedan av den svenske kungen Gustav Adolfs 300-åriga födelsedag [den 9 december 1894] inspirerades till glödande lovsånger över denne förhärjare och ödeläggare av det tyska landet, samtidigt som dessa klasser uppstämde ett hest skri efter undantagslagar mot arbetarklassen, ansåg jag mig genom denna lilla skrift i någon mån böra förhjälpa den historiska sanningen till dess rätt. Den spreds då i cirka 30.000 exemplar, men är sedan länge utgången ur bokhandeln, så att förläggaren, som på senare tid fått åtskilliga förfrågningar om den, anser ett nytryck lämpligt.
De yttersta anledningarna till dess tillkomst bortfaller i dag, och så stod frågan, om jag helt skulle avlägsna spåren till dess ursprung och utvidga den till en utförlig historia över trettioåriga kriget. Först efter moget övervägande har jag trott mig böra svara nej på denna fråga. Utan tvivel har trettioåriga kriget ett livligt intresse för arbetarklassen, som det definitiva avslutandet av den tyska revolution, som med det stora bondekriget[1*] nådde sin höjdpunkt, men just därför förefaller det mig nyttigare att i stora drag klarlägga det historiska sammanhanget mellan åren 1525 och 1648, och därmed avtäcka det inre nätverket i hela tragedin, än att ingående skildra dess sista akt; i synnerhet då den fruktansvärda katastrofen i denna sista akt visserligen som sådan är uppskakande och lärorik, men enformig i sina fasansfulla detaljer, särskilt sedan Gustav Adolf och Wallenstein avträtt från den historiska scenen.
Eftersom min skrift, då den först utkom, också var riktad mot den då planerade undantagslagen, utsågs den av förste preussiske statsåklagaren i Potsdam till en försökskanin, just för att pröva skärpan i de vapen, som skulle smidas mot proletariatet. Han anklagade den brandenburgska partitidningen för brott mot paragraf 131 i strafflagen, eftersom den tryckt av några av mina meningar, i vilka hohenzollrarna bevisades ha begagnat sig av "den rena läran" för att roffa åt sig kyrkogods. Enligt paragraf 131 skall den som "i nedsättande syfte, gentemot statliga inrättningar eller överhetens anordningar, offentligen hävdar eller sprider uppdiktade eller vanställda uppgifter, i vetskap om att de är uppdiktade eller vanställda", straffas med böter eller fängelse upp till två år. Förste statsåklagaren i Potsdam hävdade, att den tilltalades förseelse mot denna paragraf var solklar. Socialdemokratin syftade till att avskaffa monarkin; nu ställde det påståendet, att döda hohenzollrar under religiös täckmantel bedrivit kyrkorov, levande hohenzollrar i dåligt ljus, alltså hade den anklagade velat föraktliggöra monarkins statsinrättningar. Men själva sakförhållandet var i sig uppdiktat eller vanställt, som en av statsåklagaren inkallad sakkunnig under ed skulle styrka. Denne sakkunnige, en professor Heidemann från gråbrödraklostret i Berlin, lyckades faktiskt på sin ed försäkra, att det vid hemsökelsen av de markiska kyrkogodsen genom Joakim II gått fullkomligt snyggt och ärligt till.
Så såg läget för den anklagade, ansvarige redaktören för Brandenburg-tidningen, för vilken det högförrädiska allvaret i fallet inpräglats genom husundersökning på redaktionen och i hans privatbostad, så mycket värre ut, då det i den gamla kur- och huvudstaden Brandenburg inte fanns någon advokat, som på andra grunder än den anklagades "bristfälliga bildning" kunde uppträda till hans försvar. I sista ögonblicket övertog dock ett justitieråd från Potsdam försvaret, en äldre herre från den lyckliga tid, då borgerlig bildning ännu var en verklighet och inte blott en fras. Han varnade domstolen för att blottställa sig genom att fälla utslag i historiska frågor, i vilka den varken formellt eller i sak tillkom att döma, och han rev obarmhärtigt sönder den så kallade sakkunniges så kallade utlåtande. Så frikände brottmålsdomstolen den åtalade, "då den från utlåtanden vunnit det intrycket, att forskningarna i dessa historiska frågor ännu inte vore avslutade, och att för övrigt intet befunnits, som bröt mot paragraf 131, även om den sakkunnige framlagt den rena historiska sanningen". Sedan dess har som bekant rätten i Leipzig gjort det för den tyska rättsskipningens anseende nödvändiga framsteget att tillkännage, att uttalandet av historiskt oanfäktbara men moraliskt beklagliga fakta om döda majestäter är en majestätsförbrytelse mot deras efterkommande.
Samtidigt riktade en ärevördig prästman ur statskyrkan ett mer harmlöst, dock inte snillrikare angrepp mot min skrift. I något kyrko- eller distriktsblad publicerade han en ändlös artikelserie, och sökte genom den för tiotusende gången bevisa det gamla pratet om "troshjälten" Gustav Adolf, som kommit till Tyskland för att rädda den protestantiska religionen. Professor Kernkamp i Amsterdam hade återigen fascinerats av den historisk-materialistiska metoden, med vilken han 1901 i sitt tillträdesanförande "Over de materialistische Opvattung van de Geschiedenis" (Om den materialistiska historieuppfattningen) sökte vederlägga min skrift. Jag har med nöje diskuterat detta med honom i våra holländska kamraters veckotidskrift "Nieuwe Tijd". Dock är hans invändningar alltför välbekanta för de tyska läsarna för att jag här skulle behöva upprepa dem.
I Tyskland har den borgerliga kritiken, i den mån den velat vara allvarlig, framför allt stött sig på, att jag velat göra en "nationalhjälte" av Wallenstein. Utan en smula falskhet går det heller inte här för sig; jag hade uttryckligen värjt mig mot att ha menat en "nationalhjälte" i ordets gängse-moderna betydelse genom inskränkningen: "försåvitt en nationalhjälte överhuvudtaget var möjlig på den tiden". Jag kan heller inte nu låta mig nöjas med den borgerliga historieskrivningens allmänna påståenden, enligt vilka Wallenstein skulle ha varit "en hemlös kondottiär", "en historisk äventyrare". Wallenstein eftersträvade för Tyskland detsamma som Richelieu uppnådde för Frankrike: grundläggandet av den absoluta monarkin på nationell grund som en världslig enhet, vilken stod över de kyrkliga motsättningarna. Man måste också här bedöma mannen efter tingen, inte tingen efter mannen. Wallenstein var ingen äventyrare och fantast, som bara förstod att leka med stora ting. Men då de stora ting, som han i djupgående och vittomfattande planer eftersträvade, var omöjliga i Tyskland, råkade han in i en äventyrlig och fantastisk politik, som drog honom med i en tragisk undergång.
Richelieu var lika lite som Wallenstein en idealgestalt, och som "förrädare" i den lojala historieskrivningens anda kunde han fullt ut mäta sig med denne. Han höll liksom Wallenstein ett praktfullt hov, och han besoldade också ett eget livgarde, i spetsen för vilket han uppträdde inför kungen. Richelieu var också, trots sin prästerliga värdighet, överbefälhavare för hären, som han anförde efter sin vilja, inte efter kungens, detta i harnesk och med pistoler i hölster. Men när de båda männen ändå fick så olikartade öden, berodde det på att Richelieu endast behövde bringa till sitt slut en halvt fullbordad, i Frankrikes ekonomiska förhållanden djupt rotad centralisering, medan Wallenstein inte kunde vända en redan halvfärdig, i Tysklands ekonomiska förhållanden djupt rotad decentralisering.
Till en viss grad sammanhänger härmed ett annat klander, som även vänner riktat mot mig, nämligen att jag skulle ha utmålat protestantismen i alltför dystra färger, jämfört med katolicismen. Jag vill inte utan vidare påstå, att detta klander är obefogat. När man vuxit upp i rent protestantiska trakter och blivit uppfostrad i protestantiska skolor, så dömer man, så snart man kommit till insikt i dessa religiösa motsättningar, gärna mildare över de slag, som man inte själv fått känna på. Därför är det heller ingen tillfällighet, att de partikamrater, som förebrår mig en alltför stor fördomsfullhet mot protestantismen, har vuxit upp i rent katolska trakter och uppfostrats i katolska skolor, och alltså å sin sida kanske dömer alltför gynnsamt om protestantismen. Emellertid vill jag inte längre protestera mot detta klander, i synnerhet som motståndarnas beröm har övertygat mig ännu mer än vännernas klander: Min lilla skrift har spritts av de österrikiska ultramontanisterna[2*] för att därmed bekämpa Bort från Rom-rörelsen, en framgång som jag inte har eftersträvat och som jag livligt beklagar. Jag har med nöje framhävt den katolska motreformationens synder med några kraftiga penndrag i detta nytryck.
Men i sak kan jag inte ändra uppfattning. Protestantismen steg en gång in i historien som den religiösa förklädnaden för en borgerlig och till och med plebejisk revolution; så till vida betydde den utan tvivel ett historiskt framsteg, som det vore orätt och oklokt att förmörka eller förringa. Men den var bara den ideologiska överbyggnaden på en ekonomisk utveckling, som skedde på de mest mångfaldiga sätt, inte utan svåra bakslag och tillbakasteg, och därmed också omgestaltade dess tankevärld.
Å den andra sidan behöll katolicismen sin gamla beprövade färdighet att anpassa sig till de mest olikartade ekonomiska förhållanden, och också att åt historiskt framåtskridande utveckling leverera det tankematerial som den behövde. För att förstå dessa sekellånga strider räcker det inte med den enkla schablonen: här katolicism, där protestantism! Det är inte nog med att berömma eller klandra den ena eller den andra, utan man måste, som Spinoza säger, söka förstå såväl den ena som den andra, och just det har jag försökt i min skrift. Det må nu ha lyckats mig mer eller mindre väl, men metoden håller jag alltjämt för riktig. Därför kan jag inte instämma, när en av mina socialdemokratiska kritiker, kamrat Hugo Schulz i Wien, i sin förträffliga och högst läsbara bok Blod och järn vid sin beskrivning av det trettioåriga kriget hävdar, att protestantismen utan tvivel innehåller frihetselement, vilka katolicismen saknar, att protestantismens bildningstendenser dock, trots de ledandes andliga armod, skulle äga ett folkligt, på bredden gående drag, att jesuiterna avsiktligt skulle ha försummat folkbildningen, medan det protestantiska idealet, att var och en måste kunna läsa bibeln, alltid relativt sett gynnade denna folkbildning.
Som måttstock för historiska domslut räcker dessa allmänna satser enligt min uppfattning ej; de stämmer under vissa historiska förutsättningar mer eller mindre, men under andra inte alls. Var har då den borgerliga upplysningen utkämpat sina väldigaste slag och vunnit sina mest lysande segrar? Inte i det protestantiska Tyskland och inte ens i det protestantiska England utan i det katolska Frankrike. Förklarlig blir kamrat Hugo Schulz uppfattning därigenom, att han ensidigt dömer från österrikisk ståndpunkt och tillskriver katolicismen liksom protestantismen som religiösa världsåskådningar verkningar, vilka de såsom sådana aldrig haft. I stället har de tjänstgjort som fälttecken för ytterst världsliga strider och, om man får använda det alltför smickrande uttrycket, skänkt dem ett förklarat skimmer. Det i och för sig obestridliga faktum, att den borgerliga upplysningen, såvitt den överhuvudtaget framträtt i Tyskland, har sina rötter i de protestantiska, men inte i de katolska delarna av landet, kan lätt leda till svåra missförstånd, fastän redan en blick på Frankrike visar att denna företeelse haft en annan orsak än protestantismens friare världsåskådning.
Den sista möjligheten att upprätta Tyskland som en världslig monarki över de konfessionella motsättningarna försvann för alltid under trettioåriga kriget. Så förblev den religiösa trätan som ett så att säga konstituerande element i den tyska anarkin. På kyrkan stödde sig den världsliga despotismen, och det var genom kyrkliga maktmedel som den sökte befästa sig i de otaliga suveräna stater, som Tyskland var splittrat i efter westfaliska freden [1648]. Det var inte annorlunda i de protestantiska än i de katolska, endast med den skillnaden, att den katolska världskyrkan ställde helt andra maktmedel till förfogande än de protestantiska statskyrkorna, och att den österrikiska stormakten kunde hushålla med de katolska maktmedlen på ett helt annat sätt än de små och medelstora staterna med sin småpåves bannstrålar. Den katolska reaktionen i Österrike var en förtryckarmaskin, som i fråga om ohygglighet men också effektivitet vida överträffade allt, som kunde åstadkommas av den protestantiska reaktionen. Det är fullt begripligt, att infödda österrikare ännu i denna dag med häftig vrede tänker på denna skamfyllda tid.
Men därför får inte förbises, att det bland de protestantiska tyrannerna inte saknades vilja, endast makt, för att framgångsrikt tävla med den katolska förebilden. Luthers efterföljare var ju ännu lydigare fursteknektar än de katolska prelaterna, och i fråga om fanatisk intolerans stod de lika lite efter för dessa som i prästerlig inskränkthet. Medan insiktsfulla jesuiter som Friedrich Spee redan vände sig mot häxprocesserna, sände ett berömt ljus vid Leipzigs protestantiska universitet 20.000 häxor till bålet, samtidigt som han läste igenom hela bibeln femtiotre gånger, vilket ju inte ställer den intellektuella och moraliska behållningen av denna lektyr i ett alltför otadligt ljus. Senare blev visserligen en annan Leipzig-professor, Christian Thomasius, den effektivaste bekämparen av häxprocesserna, men också han har förklarat, att det var furstarnas goda rätt att jaga alla enligt deras åsikt kätterska undersåtar över gränserna, varigenom de österrikiska jesuiternas inte mindre nedriga skändligheter rättfärdigades.
Den enda praktiska anledningen till att denna ädla tävlan mellan katolsk och protestantisk förföljelsemani inte kunde genomföras i samma tempo, var att de protestantiska trosivrarna inte kunde tillåta sig lyxen att avfolka sina despoters mer eller mindre trångt begränsade besittningar, så som jesuiterna avfolkade Salzkammergut och andra österrikiska landskap. Liknande tvingande skäl hade deras "tolerans" också för övrigt: Eftersom den preussiske kungen hade sitt huvudsakliga rekryteringsområde i de kyrkliga staterna, fick var och en i hans stater "bli salig på sin fason". Även den ömsesidiga rivaliteten mellan dessa kråkvinkeltyranner spelade en stor roll. När Thomasius blev utäten från Leipzig av de lutherska ortodoxa, värvades han av den preussiske grannen i det närbelägna Halle för att locka Leipzigstudenterna över gränsen, inte på något sätt i upplysningens intresse. Ty snart därefter blev professor Christian Wolf fördriven ur Halle på ett ännu skymfligare sätt än Thomasius från Leipzig - nämligen vid omedelbart vite av hängning - på grund av en oförarglig men av den preussiske kungen missförstådd filosofisk sats.
Om, alltså, den borgerliga upplysningen kunde vinna terräng endast i de protestantiska, men inte i de katolska trakterna av Tyskland, och speciellt inte i Österrike, så beror det ingalunda på några "frihetselement", som protestantismen till skillnad från katolicismen skulle innehålla, utan på det faktum, att den protestantiska intoleransen inte så hermetiskt kunde spärra gränserna till de områden som den behärskade, som det var möjligt för den katolska intoleransen. Hur protestantismen för övrigt har misshandlat den borgerliga upplysningen, från Thomasius och Wolf till Kant och Lessing, är tillräckligt bekant. Braunschweigs protestantiske människohandlare ödelade Lessings ålderdom på samma sätt som Württembergs protestantiske människohandlare Schillers ungdom, men de protestantiska seloterna[3*] åstadkom inte mindre med angivandet av Herder och Kant. En av våra klassiker, Winckelmann, behandlade de till och med så illa, att han inte hade annat val än att fly till den katolska kyrkan, som också gav honom möjlighet att utveckla sina geniala färdigheter.
Men det må vara nog med dessa antydningar. De visar väl klart nog, hur föga protestantismen i och för sig och en gång för alla har någon rätt till företräde framför katolicismen; vad det gäller är alltid bara klasserna eller klassfraktionerna, som under detta religiösa fälttecken kämpar mot varandra. Och de tyska furstarna, vilka på trettioåriga krigets tid, liksom före och efter detta, slogs mot varann, var i sin katolska liksom i sin protestantiska fraktion lika goda, även om man i historien inte så lätt träffar på ett byke, jämbördigt med dessa båda.
Så har jag i allt väsentligt lämnat texten oförändrad, men noggrant gått igenom den stilistiskt, och också utvidgat eller förbättrat den i många sakfrågor.
Steglitz-Berlin, mars 1908
F.M.
Den 9 december 1894 har tre hundra år förflutit sedan den svenske kungen Gustav Adolfs födelse. De härskande klasserna i Sverige vill fira minnesdagen med en så kallad nationalfest, och de härskande klasserna i Tyskland rustar sig till en liknande kulturbragd. Den preussiske kultministern har för dagen anbefallt bön i kyrkorna och tacktal i skolorna, och vad den liberala bourgeoisins organ kan ha kvar av luft i lungorna efter sitt häftiga rop på undantagslagar mot de arbetande klasserna, det använder de redligen till förhärligande av Gustav Adolf, vilken de hyllar som "Lejonet från Norden", "Tysklands befriare", "Evangeliums räddare" och "den dyre gudskämpen".[1] Det är sant: Ett borgerligt parti avhåller sig nogsamt, nämligen ultramontanisterna; dess organ okvädar Gustav Adolf lika duktigt som de konservativa, liberala och inte minst de officiösa tidningarna prisar honom. Fast här handlar det bara om protesten från en minoritet, som för tillfället inte befinner sig vid makten, och beror väsentligen på religiösa griller, med vilka proletariatet inte har något att göra. Men - så frågar man kanske - vad angår alla dessa svartkonster överhuvudtaget de tyska arbetarna? Ingen av dem kommer att lyssna på de salvelsefulla predikningarna över Gustav Adolf i kyrkorna. Och när arbetarbarnen den 9 december i skolorna blir undfägnade med floskler om den svenske kungen, så kommer dessa att avdunsta i den proletära avkommans klara huvuden lika snabbt som all den övriga sagobråte som de utfodras med som föregiven historieundervisning. Dessutom har Gustav Adolf-kulten redan den ultramontana kroken i köttet: skall inte också proletariatet säga som Ulrich Hutten på sin tid sade om munkarnas trätor: Frossa er feta, så att ni kan äta upp varann? Först vid slutet av vår framställning kan vi grundligt besvara dessa frågor; tills vidare räcker det med att påpeka, att den tyska arbetarklassen på nuvarande nivå av sin utveckling inte får låta något tillfälle gå sig ur händerna att bevisa sin andliga överlägsenhet över de härskande klasserna. Den kan, vad varken de katolska eller de protestantiska historikerna kan, bedöma en historisk företeelse som Gustav Adolf med vetenskapens måttstock.
Därtill kommer, att det i den socialistiska litteraturen ännu saknas en undersökning av det trettioåriga kriget i ljuset av den materialistiska historieuppfattningen, och vi kommer att få se, hur mycket förklarande ljus en sådan undersökning kastar över nutidens kamp.
Det har blivit tradition att kalla trettioåriga kriget ett religionskrig. Dock visar redan en flyktig blick på dess yttre förlopp bräckligheten i denna uppfattning. Det europeiska resultatet av kriget blev att den franska hegemonin avlöste den spanska, och Frankrike var en katolsk makt likaväl som Spanien. De protestantiska delfurstarna i Tyskland stod under beskydd av Frankrikes katolske kung och till och med av storturken i Konstantinopel.[2] Då Gustav Adolf bröt in i Tyskland, i det föregivna syftet att rädda protestantismen, nekade honom de protestantiska Nederländerna sitt stöd. Däremot hade han i början påvens välsignelse. Och så skulle man kunna anföra exempel i dussintal, i vilka katoliker kämpade mot katoliker, protestanter mot protestanter, katoliker för protestanter, protestanter för katoliker.
Men det skulle vara att kasta ut barnet med badvattnet, om man sade att religionen inte hade något med trettioåriga kriget att göra. Däremot talar åtskilliga bevis från de kämpande. Otaliga är de, som med hänförelse gått i döden för den heliga guds moder, för "den rena läran" eller för någon annan religiös symbol, som vi i dag inte längre förstår. Om man kan anföra dussintals fall, då anhängare av samma religion slogs med varandra, så kan man också peka på dussintals, där den religiösa bekännelsen skilde eller band samman. England och Holland kämpade under protestantisk fana mot det katolska Spanien, däremot sammanband jesuiterna Spanien med Österrike. Påståendet, att man helt måste lämna religionen ur räkningen för att på ett riktigt sätt kunna bedöma trettioåriga kriget, är lika felaktigt som påståendet att detta krig var ett religionskrig. Den historiska materialismen förnekar ingalunda, som illvilliga eller ovetande människor brukar anklaga den för, att den religiösa hänförelsen spelat en stor roll i historien. Tvärtom erkänner den fullkomligt denna drivfjäder för den historiska utvecklingen. Den påstår bara att den, lika lite som varje annan ideologi, är den yttersta grunden för denna utveckling, vars grund endast bör sökas på det ekonomiska området.
Med denna ledtråd finner man då också utvägen ur den hopplösa snårskog av motsägelser, som var och en måste råka in i, om han vid bedömandet av trettioåriga kriget antingen uteslutande eller inte alls fäster avseende vid den religiösa synpunkten. Det gäller enligt Marx att skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna och de ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den[4*]. Dessa former var på 1600-talet övervägande religiösa, inte längre så starkt religiösa som på 1500-talet, men fortfarande mycket starkare än på 1700-talet, vid vars slut franska revolutionen först nu fullständigt avkastade den religiösa slöjan och genomfördes under rent världsliga tankeformer. Men om man frågar sig varför de europeiska klasserna och folken från 1500- till 1700-talet blev medvetna om sina materiella motsättningar just i religiösa former, så blir svaret: Därför att den kristna kyrkan ur det romerska världsrikets sammanstörtande räddade resterna av den antika kulturen åt dessa klasser och folk, därför att den under ett helt årtusende ledde det europeiska västerlandets hela materiella liv, därför att den härigenom också fullständigt hade genomsyrat detta liv med religiös anda.
Den medeltida kyrkan var en ekonomisk makt under religiösa former. Denna makt måste falla sönder så snart dess särskilda produktionsbetingelser sönderföll; nämligen de feodala. Men detta skedde så mycket mer räddningslöst, ju snabbare det kapitalistiska produktionssättet växte fram. Sedan Kommunistiska manifestet har denna världshistoriska process så ingående och så ofta beskrivits i den socialistiska litteraturen, att vi vågar förutsätta den som bekant för våra läsare. En väldig omvälvning av produktionssättet förändrade i grund de europeiska folkens ställning till den medeltida kyrkan. Från att ha varit en hävstång för den feodala produktionen blev kyrkan en hämsko för den kapitalistiska. Den fullgjorde inte längre sina tidigare tjänster, men krävde liksom förr lön för dessa tjänster. Den höll så mycket mer hårdnackat fast vid sin makt, ju mer den rätt, som en gång stått bakom denna makt, upplöste sig i tomma intet. Den romerska kurian[5*] sög ur folkens ådror den sista blodsdroppen, den sista märgen ur deras ben. För alla blev en uppgörelse med påvedömet en obeveklig nödvändighet.
Denna uppgörelse med en ekonomisk makt, som härskade under religiösa former, kunde endast genomföras som ett ekonomiskt motstånd under religiösa former. Teologin hade under medeltiden genomträngt hela tänkandet, all undervisning, all vetenskap i den mån man på den tiden kunde tala om en sådan. Visserligen uppstod i humanismen de första ansatserna till en rent världslig bildning, men de var liksom kaviar för folket. Humanismen kunde inte ens åt de härskande klasserna ställa upp den nödvändiga ämbetspersonalen; dessa var fortfarande hänvisade till bistånd från det andliga ståndet. Ja, än mer: Den medeltida kyrkans förfall ledde i början till en stegring av de religiösa lidelserna. De katolska kyrkomännen har på sitt sätt lika rätt, när de säger att reformationens "rena lära" har lett till socialdemokratins gudlöshet, som de protestantiska på sitt sätt har rätt, då de säger att "den rena läran" har medfört ett förinnerligande och fördjupande av den religiösa känslan, inte minst hos katolicismen. Här ser de katolska kyrkomännen något längre än de protestantiska.
Ju högre kapitalismen utvecklades och med den samhälls- och naturvetenskapen, desto mer avslöjades den samhälleliga och naturliga livsprocessens hemligheter, och därmed förtorkade all religions rötter. Men dessa rötter fick till att börja med ny näring, då den medeltida naturahushållningen under rysliga plågor började duka under för den moderna penning- och industriekonomins ödeläggande verkan och folken inte förmådde förklara denna revolution, som piskade dem med eldgissel, på annat sätt än som en straffdom från överjordiska makter. Till följd härav uppstod en grym och dyster trosfanatism, som den livsglada katolicismen under medeltiden aldrig hade känt maken till på detta sätt. Den tycktes förvandla västra Europa till ett dårhus, som just under trettioåriga kriget av sina besatta interner tändes på i alla fyra knutarna. Emellertid måste den småningom försvinna med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, och vid tiden för det trettioåriga kriget var de härskande klasserna redan mer eller mindre på det klara med att det är ekonomiska fakta som regerar världen och inte dess religiösa spegelbild.
Men om nu de europeiska folkens uppgörelse med medeltidens påvliga universalmonarki ägde rum under religiösa former, så måste dessa former växla allt efter motståndets art och kraft. Och vad som gäller för de enskilda folken, det gäller inom folken för de enskilda klasserna. Från 1200- till 1600-talet finns det ett otal kyrkor och sekter, som alla gör upp med Rom, men genomför denna avräkning på de mest olika sätt, alltefter de materiella intressen, som står bakom dem. Varje försök att skildra detta århundrades religionshistoria ur ideologisk synpunkt, som en rent andlig kamp, leder till den löjligaste eller ohjälpligaste förvirring, inte minst om katolicismen därvid skall spela djävulens roll men protestantismen ängelns. De nationer, som förblev katolska, gjorde upp med det romerska herraväldet, liksom de nationer, vilka blev protestantiska, och bekännelsen till katolicismen kunde lika väl betyda en hög grad av civilisation som bekännelsen till protestantismen en hög grad av barbari. Överhuvudtaget är det gängse motsatsförhållandet mellan katolicism och protestantism i meningen av gammal och ny kyrka, av medeltid och ny tid, alldeles ofruktbart och intetsägande, vilket genast visar sig när vi undersöker de religiösa motsättningarna under trettioåriga kriget.
De tre stora religiösa strömningarna under 1600-talets första hälft var jesuitismen, kalvinismen och lutherdomen. Alla tre var nya kyrkor, vilka skilde sig från den gamla kyrkan liksom det kapitalistiska produktionssättet från det feodala. Alla tre har skjutit upp ur en gemensam jord. Kalvinismen och lutherdomen skiljer sig ideologiskt endast genom dogmatiska hårklyverier: huruvida brödet och vinet i nattvarden betyder eller är Jesu kött och blod, och annat sådant. Loyola kom att instifta Jesu orden genom själsstrider, vilka liknade Luthers som det ena ägget det andra. Båda vände sig emot de gamla munkordnarnas lättingsliv, båda förkastade överdriften i de religiösa övningarna. Vad som lagts jesuiterna till last i fråga om kadaverlydnad, det återfinns i lika hög grad eller värre hos de lutherska kyrkofäderna. Däremot krävde Loyola "den kristna människans frihet" lika skarpt eller ännu skarpare än Luther, ty med sin strama disciplin gynnade och befordrade Jesu orden den individuella självständigheten hos sina medlemmar. Att för skiljaktigheterna i dessa religioner utkämpa ett trettioårigt krig, trampa ned blomstrande länder och slakta miljoner och åter miljoner människor, det förefaller i själva verket endast ha varit möjligt i ett dårhus. Men bakom dessa skiljaktigheter stod de ekonomiska motsättningarna i dåtidens Europa.
Jesuitismen var den på kapitalistisk grundval reformerade katolicismen. I de ekonomiskt mest utvecklade länderna, som Spanien och Frankrike, hade ur det kapitalistiska produktionssättets behov uppstått stora monarkier, för vilka intet låg närmare än att befria sig från den romerska utsugningen, men intet mer främmande än att bryta med Rom. Sedan de franska och spanska kungarna ekonomiskt frigjort sig från Rom, så att påvarna utan deras medgivande inte kunde plocka åt sig en skilling ur deras länder, förblev de kyrkans trogna söner för att som sådana kunna utnyttja det kyrkliga väldet för sina egna maktsyften. Därav de franska och spanska kungarnas ändlösa krig om besittningen av Italien. Men om romerska kyrkan skulle kunna förbli duglig till världsherravälde, så måste den växla fot från feodal till kapitalistisk, och det ombesörjde Jesu sällskap. Jesuitismen anpassade den katolska kyrkan efter de nya ekonomiska och politiska förhållandena. Den reorganiserade hela skolväsendet genom de klassiska studierna - den högsta bildning som på den tiden fanns; den blev det största handelssällskapet i världen och hade sina kontor så långt som jorden var upptäckt; den anskaffade åt furstarna rådgivare, som härskade genom att tjäna. Jesuitismen blev med ett ord den romerska kyrkans drivande kraft, medan påvedömet sjönk ned till ett italienskt furstendöme som - en lekboll för de världsliga makterna - ur deras motstridiga intressen sökte utvinna mesta möjliga för sina egna världsliga syften.
Loyola och hans första kamrater härstammade från Spanien. Under lång tid kände Europa jesuiterna endast under namnet de spanska prästerna. Och det är lätt begripligt. Spanien var under femtonhundratalet den främsta världsmakten. Den spanske kung Karl [V] bar också tyska kejsarkronan, han var mäktig i Italien, han förfogade över såväl Främre som Bortre Indiens skatter. Det lyckades honom visserligen inte, att låta tyska kronan gå i arv till hans son; dock förblev denne Filip [II] sin tids mäktigaste monark; även i Tyskland behöll han de rika Nederländerna och det fria grevskapet Burgund, nuvarande Franche-Comté.
Som främsta världsmakt måste Spanien vara den absolutaste monarki, och den absolutaste monarki blev det genom kyrkliga maktmedel. Speciellt var inkvisitionen under religiösa former ett fruktansvärt vapen åt den kungliga makten. Men det som lät den spanska monarkin så snabbt växa utöver sin franske medtävlare, det förstörde samtidigt de egentliga källorna till dess kraft. Absolutismen motsvarade endast tidvis, på intet sätt varaktigt, det kapitalistiska produktionssättets intressen. För de rika städerna var den inte mål utan medel, och så snart den tänkte sätta sig själv som mål, erinrade städerna den eftertryckligt om att den levde på deras nåd. I denna kamp kunde vinsten för absolutismen bli ännu ödesdigrare än förlusten. Under Filip började den spanska världsmakten förblöda genom de nederländska städernas uppror, men femtio år tidigare hade den seger som Karl tillkämpat sig över de spanska kommunerna vid Villalar[6*], och den ödeläggelse av de spanska städerna, varmed inkvisitionen fullbordade denna seger, skapat de förutsättningar, som på det hela taget skulle stryka Spanien ur de stora europeiska makternas led.
Det religiösa banér, under vilket de nederländska städerna tog upp sin kamp mot den spanska absolutismen, var kalvinismen. Den var också de franska städernas religiösa banér mot den franska absolutismen. Som barn av den rika handelsstaden Genève motsvarade den genom sin demokratiska kyrkoförfattning de mest avancerade stadsborgarnas intressen. Gentemot det absolutistiskt kapitalistiska Jesu sällskap kan man kalla den den borgerligt-kapitalistiska religionen. Detta motsäges på intet sätt av att delar av adeln i Frankrike och Nederländerna bekände sig till kalvinismen. De hade, mer eller mindre, gemensamma intressen med de rebelliska städerna och kämpade därför under samma fana. Men överallt, där kalvinismen utgör en hänförande och fanatiserande makt, har den sina rötter i städerna och står de borgerliga intressena i förgrunden. När Richelieu sex år efter början av trettioåriga kriget fick det franska statsrodret i sin hand [1624], vann han lätt hugenotternas adliga element, men med deras stadsinvånare måste han föra ett hårdnackat krig, tills han år 1628 efter fjorton månaders belägring erövrade deras huvudfäste La Rochelle. Fast han var kardinal i romerska kyrkan stod Richelieu på en ojämförligt högre nivå av historisk utveckling än den spanske kung Karl hundra år tidigare. Han lade inte de franska städerna i spillror sedan han besegrat dem, utan gjorde dem försonligt inställda genom att tillmötesgå de politiska anspråk, som de enligt de ekonomiska maktförhållandenas läge kunde framställa. Det var den djupaste orsaken till att Frankrike nu snabbt tillvann sig hegemonin i Europa från sin spanske medtävlare.
Lutherdomen, slutligen, var religionen i de ekonomiskt efterblivna länder, som hade utsugits värst av Rom, men som minst kunde tänka sig att behärska eller förinta Rom, de som alltså måste bryta fullständigt med Rom, men som inte alls eller på sin höjd indirekt kunde ingripa i den stora tävlan om dess arv. Lutherdomen härskade i norra och östra Tyskland, i Danmark och Sverige. Det är länder med förhållandevis ringa utveckling av städerna och med stark övervikt för adeln. Den kapitalistiska utvecklingen arbetar sig här först långsamt ut ur det feodala kaos. Den skapar ännu ingen revolutionär borgarklass; däremot gör den av jordägaren en godsherre, av riddaren en varuproducent; kyrkan betalar med sina gods och bonden med gränslöst elände "den rena lärans" triumf. Monarkin är inte absolut, utan inskränkt av ständerna; vid rovet av kyrkogods måste fursten dela med adeln. Soldater och skatter, absolutismens båda armar, beviljar junkrarna bara i den mån det passar deras intressen. Ur klasskampen mellan furste- och junkerdöme utvecklas under för övrigt gynnsamma omständigheter det slags ensidiga militärmonarki, som vi ser i Sverige på 1600-talet, i Preussen på 1700-talet. I överensstämmelse med dessa efterblivna förhållanden är lutherdomen en efterbliven religion. Calvins huvudlära om nådavalet och Luthers huvudlära om rättfärdiggörelsen genom tron allena återspeglar båda det faktum, att det kapitalistiska produktionssättet omstörtar, undergräver, ställer på huvudet alla traditionella förhållanden: icke av människans handlingar beror hennes öde, utan av Guds rådslag, som för människan är outgrundligt.[3] Men Calvins lära är historiskt ojämförligt mer utvecklad. Hans nådaval lämnar människan överhuvudtaget inget val. Gud avgör, om människan är född till evig nåd eller evig fördömelse, och däri ligger en genial föraning om vad Lassalle säger om det kapitalistiska produktionssättet:
"Den ene slungas hastigt högt upp i detta spel, som okända och därför så mycket mer oberäkneliga makter driver med honom, högt upp i rikedomens sköte; hundra andra störtas djupt ner i armodets avgrund, och de samhälleliga omständigheternas hjul går krossande fram över dem och deras gärningar, över deras flit och arbete".
Däremot prisger Luthers rättfärdiggörelse allenast genom tron och inte genom goda gärningar å ena sidan kyrkans egendom, som är avsedd för goda gärningar, åt furstarnas och junkrarnas rovgirighet och gör kyrkan avog mot de troendes gåvor; å andra sidan öppnar den dock för människan genom hennes vilja en liten port till saligheten; nämligen om hon tror, om hon under fötterna trampar "skökan Förnuft", om hon rättar sig efter vad de lutherska svartrockarna i junkrarnas och furstarnas tjänst kräver av henne. Ty furstarna är den lutherska kyrkans biskopar, junkrarna dess skyddsherrar [med patronatsrätt = rätt att tillsätta präster]; också däri skiljer sig lutherdomen kolossalt från kalvinismens demokratiska, ja republikanska kyrkoförfattning. Om den lutherska kyrkans "andliga liv" behöver väl nu inte sägas så mycket mer: det var ett enfaldigt prästgräl, som de holländska kalvinisterna grovt men träffande kallade "en mer än fäaktig dumhet".
Därmed torde tillräckligt vara sagt om de religiösa huvudströmningarna på trettioåriga krigets tid. Väl att märka: vid denna bestämda tid. Ty liksom de ekonomiska förhållandena befinner sig i evig rörelse, så också religionerna, i vilka de förra finner sitt ideologiska uttryck. Inte allt, som gäller om en religion vid en bestämd tid, gäller om samma religion vid en annan tid. För vår del gäller det bara att fastställa jesuitismens, kalvinismens och lutherdomens karaktär under ett bestämt tidsavsnitt, så att säga i ett historiskt tvärsnitt. Men för att bevisa riktigheten av vår uppfattning också med ett längdsnitt - om vi så får kalla det - må vi kasta en hastig blick på England. Liksom Frankrike och Spanien hade också England relativt tidigt tillkämpat sig sin ekonomiska frigörelse från påvestolen, och ville i enlighet härmed, liksom dessa länder, behärska men inte lösgöra sig från Rom. Kung Henrik VIII skrev en rasande stridsskrift mot Luther. Men hans makt nådde inte på långa vägar upp till den franska eller spanska; han kunde inte efter sin vilja tvinga påven, som mestadels befann sig i Spaniens hand. Så han förklarade sig själv som överhuvud för den engelska kyrkan, plundrade dess gods åt sig och sina hovkreatur, grundade under katolska former men efter luthersk princip en statskyrka, som kraftigt stärkte hans despotism, men som för massorna var förbunden med det outhärdligaste elände. Därför följde under hans dotter och tronföljare Maria ["Bloody Mary"] som helt frivillig folkrörelse en restauration av den romerska katolicismen. Men denna katolicism hade nu grundligt förändrats till sitt inre väsen; den betydde inte längre det gamla glada England, utan det spanska herraväldet, med vilket de engelska handelsintressena låg i en alltmer växande konflikt. Förgäves sökte drottning Maria utplåna denna motsättning i strömmar av kättarblod; endast hennes tidiga död skyddade henne från att störtas lika grymt som hon med glädje hade uppsatts. Hennes syster och efterföljare Elisabet ["The Virgin Queen"] återställde genast under allmänt jubel statskyrkan, d.v.s. hon hissade den engelsk-protestantiska flaggan emot den spansk-katolska. Under hennes långa regering började England med kraftfulla steg stiga upp till herraväldet över haven. Därav den engelska bourgeoisins outrotliga hänförelse över "den jungfruliga och protestantiska drottningen", trots att denna förståndiga person satte lika lite värde på sin religion som på sin jungfrulighet, det vill säga inte alls. Men ju snabbare det engelska sjöväldet utvecklade sig, desto snabbare utvecklade sig också de engelska städernas makt. Under Elisabets inskränkt despotiska efterföljare sökte dessa kasta av sig absolutismens ok överhuvudtaget. Som sina republikanska tendensers religiösa banér ställde de upp kalvinismen. De kallade sig puritaner, eftersom de ville rena statskyrkan från dess katolska och lutherska beståndsdelar.
Men den borgerliga revolutionen slutade i en kompromiss; adel och städer skapade sig en ny monarki. I enlighet därmed bestod statskyrkan, men den blev starkt kalviniserad.
Efter denna utredning om de dåtida religionernas typiska grundformer vänder vi oss nu till de tyska förhållandena.
Den tyska reformationens utveckling är beroende av två ekonomiska fakta. För det första förhindrade konflikten mellan de ekonomiska intressena i Tysklands olika delar uppkomsten av en stor nation. Intressemotsättningarna mellan norra och södra, östra och västra Tyskland var så stora, att någon enhetlig centralmakt i modern mening inte kunde bildas. Tvärtemot förhållandena i Spanien, Frankrike och England segrade inte regeringen över feodaltidens stora vasaller, utan dessa hade fördelen av det kapitalistiska produktionssättets första begynnelse och konstituerade sig som så att säga moderna furstar, medan kejsardömet förföll i feodal hjälplöshet. Men för det andra ledde varuproduktionens utveckling till uppsökandet av nya avsättningsmarknader och handelsvägar, till de stora geografiska upptäckter som flyttade världshandeln från Östersjöns och Medelhavets stränder till Atlantens och på så vis banade väg för de nord- och sydtyska städernas förfall och överhuvudtaget för Tysklands snabba utarmande. Utan att ständigt räkna med dessa ekonomiska fakta kan man aldrig nå fram till en riktig förståelse för den tyska reformationen.
Den indelas i fyra perioder, av vilka den första varar till år 1525, till nedslåendet av det stora bondeupproret. Den perioden omfattar avkastandet av det romerska oket, i vilket alla klasser ända in i det andliga ståndet hade ett mer eller mindre stort intresse, och de fåfänga försöken från enskilda ur dessa klasser att samtidigt med befrielsen från Rom upprätta ett nationellt rike. Den första förutsättningen härför var att bryta delfurstarnas makt, och denna förutsättning skulle ha varit given, om städerna varit starka nog att överta den förberedande kampen och under en gemensam fana samla de övriga furstefientliga elementen - lågadeln, bönderna, städernas plebejer. Men städerna hade inte kraften härtill och därmed heller inte viljan; de vacklade hjälplöst hit och dit. Så dukade de enskilda upproren, först den lägre adelns under Hutten och Sickingen, sedan böndernas och stadsplebejernas, under för furstarnas makt. I det blodiga betvingandet av det adliga upproret, i det skändliga nedslaktandet av bönderna-plebejerna gick de katolska och protestantiska, de andliga och världsliga furstarna endräktigt samman.
Den tyska reformationens andra period varar från 1525 till 1555, till augsburgska religionsfreden. Den omfattar de segerrika furstarnas bytes- och plundringståg och deras fullständiga frigörelse från den kejserliga makten. Den katolska kyrkan i Tyskland var mycket rik; den ägde minst tredjedelen av all mark och jord. Furstarnas "reformationer" är nu rovet av kyrkoskatter. Intill bondekrigets fruktansvärda åderlåtning hade det genom den tyska reformationen gått ett revolutionärt drag, som inte heller Luther hade undandragit sig; en inte alltför fyndig allmän åklagare skulle enligt nutida straffrätt och med det mått, varmed hans likar i den socialdemokratiska pressen mäter, ur Luthers skrifter utan besvär kunna räkna fram några hundra års fängelse och några dussin år på tukthus. Under denna första period stod furstarna ingalunda i spetsen för reformationen. Till och med Luthers beskyddare, kurfursten Fredrik av Sachsen, såg med stor misstro på massornas rörelse, och han var ändå den utan all jämförelse hederligaste i sällskapet, den ende som inte deltog i det smutsiga schackrande, varmed de andra kurfurstarna bjöd ut den tyska kejsarkronan åt de högstbjudande utlänningarna, detta vid just samma tid, då en mäktig hänförelse för nationell självständighet flammade bland folket. Först när den revolutionära elden hade släckts i böndernas blod, började furstarna "reformera", d.v.s. utnämna sig till översta biskopar i sina landskyrkor, genom sina hovpredikanter låta förklara lutherdomen som en religion för det å huvudets vägnar klent utrustade undersåteförståndet, och framför allt håva in de rika kyrkogodsen.
Låt oss, för att ta ett exempel ur högen, kasta en blick på hohenzollrarna![4] I början av 1500-talet sönderföll denna tyska furstesläkt i två linjer: markiska kurlinjen och den frankiska linjen, som härskade i trakten av Ansbach och Bayreuth. Markiska linjen bestod av Joakim I, kurfurste av Brandenburg, och hans bror Albrekt, ärkebiskop och kurfurste av Mainz. Denna linje deltog med halvparten i romerska kyrkans avlatsschackrande, mot vilket Luther uppträdde, och förblev därför påvevänlig. Med skarprättarens svärd sökte Joakim I bland den brandenburgska befolkningen, vilken, fattig som den var, genast hade dragit sig undan den romerska utsugningen och blivit protestantisk, upprätthålla den katolska religionen. Han ansattes av en omättlig girighet, och kyrkogodsen var just i Mark Brandenburg inte så betydande, att de i hans ögon hade kunnat fördunkla glansen av de påvliga, franska eller spanska finanserna. "Girighetens fader" kallade honom förtvivlade de franska liksom de spanska underhandlarna, vilka han, oavlåtligt besudlande sin fursteära, vid handeln om den tyska kronan som den mest slipade schackrare spelade ut mot varann och vilka han alla lika samvetsgrant lurade. Lika ogenerat manipulerade hans broder Albrekt av Mainz, vilken enligt Joakims oanfäktbara vittnesbörd "endast sökte pengar och vinning med alla medel". Han förblev den romerska kurian varken trogen eller otrogen, utan bar kappan "på två axlar", som Luther sade. Som kardinal i romerska kyrkan och högste andlige furste i riket sög han ur Rom vad han förmådde, och likaså sög han efter bästa förmåga ut sina tyska land, speciellt genom att han, mot att de betalade hans skulder eller för övrigt erlade stora penningsummor, tillät dem att utöva den lutherska bekännelsen.
I motsats till de markiska blev de frankiska hohenzollrarna mycket tidigt protestantiska. Deras överhuvud var markgreven Fredrik, redan en gammal herre men med en oförödlig hälsa, som föreföll hans förhoppningsfulla söner som en oförlåtlig förbrytelse. De överföll honom så en vacker afton och kastade honom i hungertornet, varpå den äldste sonen Casimir övertog regeringen. I förbigående sagt kunde detta summariska slag av tronbestigning på den tiden glädja sig åt en viss popularitet bland de tyska furstarna: Wittelsbacharen Ludwig den puckelryggige utförde alldeles samma manöver med sin far. Men då massorna ännu ej hade den nödiga förståelsen för en så temperamentsfull furstepolitik, och av ängslan för sina morrande undersåtar "medgav" Casimir "evangeliums predikande enligt det rätta och sanna förståndet, rent och klart". I stället tillfredställde den förste protestantiske hohenzollraren i det strax därpå utbrytande bondekriget sina lömska lustar så mycket grundligare. Efter falska förhandlingar med de upproriska bönderna förrådde han dem skändligt; hans bödelsmässiga specialitet var att låta sticka ut ögonen på fångna bönder och hjälplösa kasta ut dem på landsvägen. Av hans sju bröder förblev en katolik och de andra blev protestantiska, alltefter var de bästa affärerna var att göra. Det bästa geschäftet av alla gjorde den tredje brodern Albrekt. Han lät välja sig till högmästare för Tyska orden, som härskade över det nuvarande Ostpreussen, men bröt sedan sin ed och sitt ord och stoppade ordensstaten som världsligt hertigdöme i egen ficka och begav sig som tysk och protestantisk man iväg för att säkerställa det stora kyrkorovet under den katolske kungens av Polen överhöghet - med den snillrika motiveringen att "sådan maskerad kunde med gott samvete ske till befordrande av den gudomliga läran".
Under tiden hade "den gudomliga läran" också börjat inverka på de markiska hohenzollrarna. Då Joakim I år 1535 dog, efterlämnade han Mark Brandenburg åt sina båda söner. Joakim II erhöll det egentliga Kurmark, Hans fick Neumark. Denne yngre broder hade blivit väl magert försedd, och så förtärde honom, som en samtida vittnade, "en omättlig hunger och törst efter andlig egendom". Han blev genast protestantisk, fast han "vid furstlig värdighet, ära och trohet" lovat sin far att hålla fast vid sin ed och förbli katolsk. Inte fullt så enkelt låg saken till för den äldre brodern. Joakim II var en furste, om vilken, ifall han varit en Welf[5], Wettin[6] eller Wittelsbach[7], den hohenzollernske historieskrivaren Treitschke skulle ha sagt, att han "i syndigt slöseri förödade sitt stamlands svett". Hans praktlystnad, hans jakter, hans strider mellan hetsade djur, hans byggande, hans guldmakeri, hans mätresser slukade omätliga summor. Under loppet av fem år hade Joakim II inte bara slösat bort de av hans far sammanschackrade skatterna, utan också ådragit sig den för dåvarande förhållanden enorma skuldbördan på sexhundratusen gulden. Ur den synpunkten kände Joakim II en livlig aptit efter de andliga godsen, och den aptiten retades ytterligare av ständerna, d.v.s. junkrarna, som vägrade sörja för täckningen av de landsfurstliga skulderna, om inte Joakim med dem ville dela rovet av kyrkoskatterna. Härtill kom en annan sak. Joakim var svärson till kungen av Polen. Av denne önskade han på grund av släktskapen, tillsammans med förste hertigen av Preussen, som inte hade några söner, erhålla medförläning till detta nyförvärv för huset Hohenzollerns räkning. Men för att kunna bli hertigar av Preussen måste kurfurstarna av Brandenburg vara protestanter; som katoliker kunde de naturligtvis inte härska över ett land, frånrövat den katolska kyrkan.
Gentemot sådana hänsyn å den ena sidan stod nu hänsyn å den andra. Så till kejsar Karl V:s nåd och gunst, vilken - som Joakim visste av sin fars liv och gärningar - förfogade över rika hjälpkällor; vidare till kung Sigismund av Polen, som var en sträng katolik och vid sin mågs avfall från kyrkan skulle bli så förbittrad, att han inte skulle ge honom medförläningen av hertigdömet Preussen. Men ser, hur svår speciellt denna del av uppgiften var. För att vara hertig av Preussen måste Joakim svära protestantismen sin tro, för att bli det måste han stanna kvar i den katolska kyrkan. Intet är mer roande, än att i de böcker, där den hohenzollernska historien byggs upp, läsa om hur Joakim II, en alltigenom förfallen vällusting, som djup tänkare studerar prästgrälets dogmatiska hårklyverier och slutligen, i kraft av sitt skapande religiösa geni, skall ha åstadkommit en markisk kyrkoreform, som lär ha stått över såväl Rom som Wittenberg.[7*] I huvudsak stod uppgiften, att kläcka fram en kyrkoordning, som måste vara både - med hänsyn till inhöstandet av kyrkogodsen och tillfallet av Preussen - "protestantisk" och - med hänsyn till annars befarad onåd från kejsar Karl och kung Sigismund - "katolsk". Kampen och våndan fram genom dessa motstridiga intressen avkastade det komiska missfostret den markiska reformationen och den brandenburgsk-preussiska statens "providentiella protestantiska mission".
Hemligt som en tjuv om natten tog Joakim II i Nikolai-kyrkan i Spandau nattvarden i båda formerna, vilket på den tiden gällde som den yttre formen för övergången till protestantiska kyrkan. Samtidigt skrev han till kung Sigismund att han inte tänkte på att skilja sig från katolska kyrkan. I enlighet härmed sände han å ena sidan ut en "visitationskommission" genom landet med order att frånta de andliga deras kontanta pengar, skuldbrev, guld- och silverskatter, de andliga förläningarna, den kyrkliga jordegendomen och de fasta klostergodsen, samt att utlämna allt detta till de kurfurstliga ämbetsmännen. Å andra sidan utfärdade han den nya markiska kyrkoordningen, enligt vilken det fick bero med biskopsmakten, den andliga rättskipningen, de kyrkliga processionerna, sista smörjelsen, de latinska sångerna, mässorna och andra liknande "papistiska ceremonier". Andlig rådgivare åt kurfursten vid denna "reformation" var hovpredikanten Agricola, om vilken Luther skrev:
"Mäster Grickel kan tävla med vilken gycklare som helst. Mitt råd var, att han för all tid borde avhålla sig från predikarämbetet och hyra ut sig någonstans som pajas; till läroämbetet duger han inte alls. Vi är glada, att vi blivit kvitt denna fåfänga och enfaldiga människa".
De rövade kyrkoegendomarna delade Joakim II med junkrarna, vilka han dessutom gav den värdelösa rätten till bondehemmanens inkorporerande med de andliga godsen. I gengäld övertog ständerna hans skulder och skrev ut nya skatter, av vilkas inkomster Joakim kunde fortsätta sitt lastbara leverne. "Den stora skatten, må Gud sig förbarma", skrev en samtida, "kom samtidigt med kyrkovisitationen". Åtta år efter denna ärorika "reformation" antog Joakim II, mot 10.000 gulden, som de katolska furstarna betalade honom, och en avsevärd "handsalva", som stacks till hans hovpredikant Agricola, det så kallade interim, d.v.s. han förpliktade sig att genomföra en katolsk reaktion i Mark Brandenburg, vilket endast strandade på befolkningens motstånd. Trots alla dessa lönande geschäft efterlämnade "reformatorn" åt Mark Brandenburg, som för en tid sedan [i slutet av 1800-talet] reste ett minnesmärke över honom i Spandau, "för hans epokgörande kulturgärning", vid sin död en skuldbörda på inemot fyra miljoner taler.
Det skulle föra långt utom ramen för denna lilla skrift om samma uppgifter, som här anförts om hohenzollrarna, också skulle anföras om de övriga furstesläkterna i Tyskland. Med all sin färgrika olikhet i de yttre förhållandena gick de furstliga "reformationerna" alltid ut på en och samma sak: De var det segerrika furstendömets bytes- och plundringståg. Såvitt dessa var ståndsbegränsade, deltog också junkrarna och städernas patricier i roven. De senare marscherade dock, på grund av städernas förfall, långt borta i eftertruppen. Inte i ringaste mån kom rovet av kyrkogodsen massorna till godo; bönderna och städernas plebejer blev så mycket obarmhärtigare utsugna ju mer den feodalistiska utsugningens fasor utbyttes mot den kapitalistiska.
Men hur förhöll sig kejsarmakten till denna självhärliga utformning av furstemakten? År 1519 hade den spanske kungen vid schackrandet om den tyska kronan hemburit segern över den franske. Karl V:s inställning till den tyska reformationen berodde emellertid på huruvida påvedömet var fogligt eller uppstudsigt mot honom; han ställde sig alltefter sina europeiska maktplaner, alltefter sina strider med Frankrike och storturken än mer,[2] än mindre avvisande, men i grunden alltid avvisande. Som världshärskare kunde han inte bryta med Rom och heller inte som tysk kejsare, inte ens som herre över de österrikiska arvlanden i Tyskland, över vilka han redan tidigt hade avträtt regeringen till sin bror Ferdinand som tysk konung. Det tyska kejsardömet var sedan gammalt på det intimaste förbundet med påvedömet i Rom, och de österrikiska arvlandens brokiga virrvarr sammanhölls så mycket starkare av den katolska religionen, som de utgjorde Tysklands förmur mot den turkiska anstormningen. Först år 1545, då fredsslut med Frankrike och Turkiet hade förskaffat honom fria händer, kunde Karl tänka på att upprätta den kejserliga makten i Tyskland genom att slå ned delfurstendömet eller, ideologiskt uttryckt: att återställa Tysklands religiösa enhet i katolsk anda. Men knappt var han i färd med att ta itu med det, förrän de protestantiska furstarna på sitt uppbyggliga sätt visade vars andas barn de var. Denna vargaflock klöv sig och en del slöt sig till kejsaren, av rädsla för hans makt eller i förhoppning om nytt byte. Så gjorde samtliga hohenzollrare och av wettinarna överhuvudet för den albertinska linjen, hertig Moritz, som i förtid önskade ärva den mäktigare ernestinska kurlinjen. Under sådana omständigheter krossade kejsaren i slaget vid Mühlberg [1547] lätt det motstånd, som särskilt kurfursten Johan Fredrik av Sachsen och lantgreven Filip av Hessen reste mot honom. Han tog båda furstarna tillfånga, och gav åt hertig Moritz kurvärdigheten och till största delen också sina ernestinska kusiners länder. Denna wettinska linje begränsades till några små landremsor.
Därmed tycktes den kejserliga makten mycket snabbt vara återställd, men den vilade på lerfötter. Delfurstendömet var alltför djupt rotat i Tysklands ekonomiska förhållanden för att utan vidare kunna kastas överända. Det visade sig genast, då kejsar Karl tänkte plocka sin segers frukt och närmast säkra den tyska kejsarkronan åt sin son Filip. Samma furstar, som hade hjälpt honom till seger, reste sig nu emot honom. Så gjorde den nybakade kurfurst Moritz av Sachsen och den frankiske hohenzollraren Albrekt, sonen till fadermördaren och bondeplågaren Casimir och själv den för allmänna säkerheten farligaste mordbrännaren på sin tid. Deras egen makt var visserligen för svag för att tvinga in kejsaren under deras vilja, och kung Ferdinand, som spekulerade på tyska kejsarkronan för egen räkning, kunde på sin höjd ge dem ett hemligt understöd. Så köpte de sig franske kungens förbund genom skändligt förräderi mot riket, genom att prisge de tyska biskopsdömena Metz, Toul och Verdun till Frankrike. Nu gjorde Moritz av Sachsen en så kraftfull framstöt mot Karl V, som uppehöll sig i Innsbruck, att den åldrande och allt sjukligare kejsaren med nöd och möda måste rädda sig över Brenner. Snabbt som den rest sig, störtade den kejserliga makten åter samman. I fördraget i Passau och därpå vid religionsfreden i Augsburg ordnades religionsfriheten för riksständerna, d.v.s. för de olika ländernas överhet. Kyrkosplittringen kvarstod, den furstliga suveräniteten kvarstod. Snart därpå tog Karl V avsked och den habsburgska världsmakten splittrades. Dess kärna tillföll Karls son Filip, medan Karls broder Ferdinand som herre till de österrikiska arvlanden nu också valdes till tysk kejsare.
Den tyska reformationens tredje period varar från 1555 till 1618, från augsburgska religionsfreden till början av trettioåriga kriget. Under denna period skiljde sig Tyskland fullständigt från den stora uppgörelse, som ägde rum i västra Europa mellan Spanien, Frankrike, Nederländerna och England; de tyska furstarna deltog på sin höjd som byteslystna legoknektanförare, till salu för varje makt som kunde betala kontant. Nästan ännu vidrigare än dessa rövare var de suputer som vaktade avskrädeshögen därhemma: "I går vart full igen, i dag lovat mig sluta supa på ett kvartal" skriver en kurfurste av Pfalz, som inte på långt när var den värste bland sina gelikar. Allt som allt ett förkommet släkte, befläckat med svarta missdåd, vadande i en dy av den gemenaste otukt. Mutade historiker har hyllat denna period av den tyska reformationen som en lycklig tid av religiös tolerans, men intet kan vara plumpare än sådan historieförfalskning.
Augsburgska religionsfreden inskränkte sig till katoliker och lutheraner; den uteslöt kalvinisterna. Kalvinismen var särskilt företrädd i västra Tyskland, i Rhen-områdena, som stod på en förhållandevis hög kulturnivå och som genom sitt geografiska läge dragits in i den västeuropeiska världshandeln. Även här var kalvinismen rotfast bara i städerna; staden Wesel förevigade sitt namn genom sin tappra hållning i jesuitrimmet:
I Genève, Wesel och Rochelle
har djävulen sin andra eld.
Därjämte fanns det kalvinistiska furstar, men de var också därefter. Kurfurstarna av Pfalz, vilka genom sitt lands läge var invecklade i den holländsk-spanska handeln, avsvor sig på sextio år två gånger lutherdomen för att två gånger anlägga en kalvinistisk mask. Och när en pfalzisk-wittelbachsk släktgren råkade i arvsstrid med den brandenburgske kurfursten om områden vid Rhen, blev de lutheranska wittelsbacharna hux flux katolska för att vinna spanjorernas stöd, och de lutheranska hohenzollrarna hux flux kalvinistiska för att vinna holländarnas. I och för sig var kalvinismen djupt förhatlig för de tyska furstarna och särskilt de lutherska på grund av dess borgerligt-republikanska karaktär; de lutherska hovprästerna förklarade "sakramentsmånglarnas" tro för sämre än den turkiska. Det var det ideologiska uttrycket för det faktum, att furstarna i storturken hade en kärleksfull beskyddare, medan de hatade städernas borgaranda som sin dödsfiende. Sålunda blev kalvinismen utesluten vid religionsfreden i Augsburg.
Det är emellertid också mycket oriktigt att säga, att denna fred var begränsad till katoliker och lutheraner. Den inskränkte sig snarare till en överenskommelse mellan de katolska och lutherska riksständerna, att de inte längre skulle ansätta varandra för religionens skull. Varje riksstånd, varje lands överhet erhöll rätt att ordna det så med religionen som det passade. Freden vilade på principen "cuius regio, eius religio", den som besitter landet må också bestämma religionen för landets invånare. Undersåtarna beviljades genom religionsfreden ingenting annat än den under dåtida rätts- och samfärdsförhållanden mycket problematiska och dessutom på många sätt begränsade rätten att utvandra, om de genom sin landsherres våldsamma "saliggörande" kände sig betryckta i sitt samvete. Det är ett knep från de protestantiska historieskrivarna, att brännmärka "saliggörandet" som en uppfinning av jesuiterna. Just de protestantiska furstarna hade i eget intresse genomfört principen "cuius regio, eius religio", och med full sanning åberopade sig kung Filip av Spanien på att han vid sina kättarförföljelser gjorde just det, som de protestantiska kråkvinkeldespoterna i Tyskland hävdade som sin rätt och genom augsburgska religionsfreden också hade fått stadfäst som sin rätt.
Nu hade emellertid denna fred en stor lucka. Den bekräftade - tryckte sigillet på - de protestantiska furstarnas hittillsvarande kyrkoplundringar, men hur skulle man i fortsättningen göra med de andliga områdena, av vilka det fortfarande fanns ett stort antal kvar i Tyskland? Enligt lutherska krav borde för dessa områden principen "cuius regio, eius religio" inte gälla; deras lutheranska invånare skulle få leva obesvärade enligt sin tro. Däremot ansåg katolikerna det skäligt, att samma princip tillämpades för de andliga riksständerna som för de världsliga. Detta var den ena meningsskiljaktigheten, som man inte kunde enas om. Den andra bestod i det så kallade "andliga förbehållet", som fordrades från den katolska sidan. Enligt detta skulle varje andligt riksstånd, kurfurste, ärkebiskop, biskop, abbot, som avföll till "den rena läran" av sig självt gå förlustig sina andliga ämbeten och värdigheter. Detta ville nu åter de lutherska furstarna inte veta av, eftersom den bekvämaste vägen att plocka åt sig kyrklig egendom därigenom skulle ha skurits av för dem. De höga andliga prebendena hade sedan länge blivit högadelns sinekurer [välbetalda befattningar utan arbetsinsats], och vi såg redan i exemplet med den preussiska ordensstaten, att det räckte med lite "maskerad" för att låta stora andliga områden försvinna i fickorna på lutheranska furstehus. Med dessa båda öppna frågor hade man i augsburgska religionsfreden slagit det stora hål, genom vilket trettioåriga kriget kom farande.
I själva verket lyckades de lutherska furstehusen under de sextio åren efter freden att genom "maskerad"-knep och åsidosättande av "det andliga förbehållet" slå under sig över hundra andliga stift och abbotsdömen, särskilt i Nordtyskland, däribland så stora områden som ärkesbiskops- och biskopsdömena Magdeburg, Bremen, Minden, Verden, Halberstadt, Lübeck, Ratzeburg, Meissen, Merseburg, Naumburg, Brandenburg, Havelberg, Lebus och Kammin. Å andra sidan kände sig de andliga furstar, som förblev kyrkan trogna, ingalunda bundna av förpliktelsen att låta sina lutherska undersåtar leva obesvärade efter sin lutherska tro. Ett venetianskt sändebud beräknar, att i mitten av 1500-talet bekände sig sju tiondelar av den tyska befolkningen till lutherdomen, två tiondelar till olika sekter och endast en tiondel till katolicismen. Men nu började, ledd av Jesu orden, en katolsk motreformation med den varaktigaste verkan. Den var i första rummet ett verk av jesuiterna, varvid dock på intet sätt, som de protestantiska frasmakarna påstår, våld och list var de enda eller ens verksammaste av de vapen orden använde.
Denna saga har undvikits av sådana protestantiska historieskrivare, som förstått att avstå från alltför stor fördomsfullhet gentemot påvedömet. Treitschke talar om "lutherska kyrkans svartrockar", vilka "i bysantinsk fanatism och bysantinsk andefattigdom" hade förbannat varandra ända ner i helvetets djup om frågan, huruvida arvsynden satt kvar i de avlidnas kroppar ända till Domens dag, så att även Melanchton i sina sista stunder lär ha suckat: Om jag ändå bleve förlöst från teologernas ohyggliga, oförsonliga hat!
"Det är inte fråga om annat, än att lutherdomen på den tiden, inte enbart politiskt, utan också moraliskt stod djupt under den föryngrade katolicismen, som just hade samlat alla sina bekännare som en trons här i sin gamla, nu nyordnade hierarkis fasta borg ... Den omoraliska läran om den lidande lydnaden sög viljans märg ur lutheranernas ben".
Inte fullt så drastiskt, men i sak så mycket mer ingående, uttalar sig Ranke i sin Påvarnas historia.
Han påvisar, att jesuiternas verksammaste vapen var reformen av skolväsendet.
"Framför allt arbetade de vid universiteten. Deras ambition var att tävla med de protestantiska i fråga om rykte. Hela den tidens lärda bildning baserades på studiet av de klassiska språken. De bedrev detta med frisk iver, och inom kort trodde man sig, åtminstone på sina håll, kunna ställa de jesuitiska lärarna vid sidan av förnyarna av dessa studier. Även andra vetenskaper odlade de: Franz Koster föreläste i Köln lika underhållande som lärorikt i astronomi. Men huvudsaken förblev, som man förstår, de teologiska ämnena. Jesuiterna läste med största flit, även under ferierna, de återinförde disputationsövningarna, utan vilka, som de sade, all undervisning vore död. De disputationer som de offentligt arrangerade, var hederliga, moraliska, bildade, innehållsrika, de mest lysande man någonsin hade upplevt ... Inte mindre flit ägnade jesuiterna åt ledningen för latinskolorna. Det var en av deras främsta principer, att man måste förse de lägre grammatikklasserna med goda lärare. På det första intryck som människan erhåller, beror ju det mesta för hela hennes liv ... Jesuiterna lyckades härmed förbluffande väl. Man fann, att ungdomarna hos dem lärde sig mer på ett halvår än hos andra på två år; även protestanter återkallade sina barn från avlägsna gymnasier och lämnade dem åt jesuiterna".
Dessa erkännanden från protestantiska historiker kan man så mycket mindre rucka på, som tingens historiska utveckling slående nog visar, varför det måste gå så.
Sedan den tyska reformationen råkat i händerna på furstarna, ledde den tillbaka till ett fruktansvärt barbari. De rikare och mer kultiverade delarna av Tyskland erhöll därigenom en oemotståndlig impuls att återvända till katolicismen, att övervinna den brytning, som skilde dem från de mest utvecklade länderna, från Italien, Frankrike, Spanien. Betecknande är, att nästan alla tyska humanister snabbt återvände till den romerska kyrkans sköte. Detta sakläge har inte jesuiterna skapat, men väl utnyttjat med en i sitt slag beundransvärd skicklighet. År 1551 hade de ännu inga fasta platser i Tyskland; 1566 höll de redan Bayern och Tyrolen, Franken och Schwaben samt en stor del av Rhenlandet i sitt grepp. Visst är jesuitismens historia, liksom kapitalismens historia överhuvudtaget, skriven med blod och tårar, men över 1500-talets lutherdom hembar den sina framgångar som bärare av en högre kultur. Jesuiterna segrade genom reformerandet av skolväsendet, genom en visserligen kyrkligt förkrympt, men den fördummande lutherdomen oändligt överlägsen bildning. De besatte de tre andliga kurfurstendömena Mainz, Köln och Trier, de frankiska biskopsdömena Bamberg och Würzburg, de andliga sätena i Bayern, med sina duktigaste elever, med bildade män, till vilka de lutherska hovpredikanterna
|
|
| ALBRECHT VON WALLENSTEIN KOPPARSTICK AV WOLFGANG KILIAN |
i fråga om karaktär och begåvning inte på långa håll nådde upp.
En storfångst gjorde de hos de mäktiga delfurstarna i Sydtyskland, de bayerska hertigarna. Dessa furstar behärskades av samma drifter som hela deras klass i Tyskland, och de lutade redan åt reformationen, då jesuiterna med kraft ingrep. Kyrkan beviljade de bayerska hertigarna en tiondel av det andliga ståndets egendomar och gjorde dem därigenom oavhängiga av sina ständer; den gav dem ett slags andlig överuppsikt; den öppnade för deras yngre söner utsikten till de högsta andliga ämbetena. Det förekom, att de bayerska hertigarna betraktade klostren som kammargods [sina domäner], och ställde dem under världslig förvaltning. Med samma ekonomiska intressen, som förorsakat så många furstars avfall, band nu jesuiterna de bayerska hertigarna vid kyrkan. Med sann trosglöd överlämnade de sig åt denne väl- och undergörare. De blev inte sämre för det: i början av 1600-talet framstår den bayerske hertig Maximilian, en jesuiternas lärjunge, som en man bland idel ynkryggar.
Så hade mycket nytt bränsle samlat sig under religionsfredens skydd. Under religiösa former ruvade mycket världsliga herrskapsintressen. 1607 tog den fromme hertig Maximilian av Bayern något religiöst gräl till förevändning för att gripa den fria riksstaden Donauwörth i strupen och stoppa den i säcken[8*]. Denna dristiga kupp utlöste den första signalen till härarnas samling. En del av de protestantiska furstarna slöt sig samman till Unionen, under ledning av kurfursten Fredrik av Pfalz, varpå de katolska furstarna under Bayerns ledning drog sig samman till Ligan. Unionen förblev dödfödd; inte ens första lutherska riksståndet, kurfursten av Sachsen, slöt sig till den; han förlamades av avund mot Pfalz, av ängslan för hämnd från de så skamligt bedragna ernestinska kusinerna, av girighet efter land, som han hoppades få tillfredsställd av kejsaren. Å andra sidan blev Ligan till en verklig makt; den hade i hertig Maximilian en beslutsam anförare. Ett stort antal andliga riksständer med de tre andliga kurfurstendömena i spetsen utgjorde dess fasta skelett.
I detta sakernas läge inleddes genom en inre kris i de österrikiska arvlanden den fjärde perioden av den tyska reformationen, trettioåriga kriget.
I de österrikiska arvlanden hade skett en liknande utveckling som den i Tyskland. Adel och städer kämpade under protestantisk fana mot det monarkiska väldet, som var kedjat vid katolska kyrkan. Liksom i Nederländerna sju rebelliska provinser reste sig mot huset Habsburgs spanska linje,[8] så reste sig sju upproriska provinser mot den österrikiska linjen av detta hus: Böhmen, Mähren, Schlesien, Ober- och Niederlausitz, Ober- och Niederösterreich. Men även här vann den jesuitiska restaurationen glänsande triumfer. De österrikiska avlanden skyddade västra Europa mot angrepp från turkarna; om de skulle falla sönder, vare sig genom inre tvistigheter i härskarhuset eller genom uppror av enskilda land och deras ständer - och av båda orsakerna stod de i början av 1600-talet nära sitt förfall - så hotade ett oerhört sammanbrott. Ur detta förhållande växte de stora framgångar, som jesuiterna vann i de österrikiska avlanden. Deras fanatiserade lärjunge, ärkehertig Ferdinand av Steiermark, i sitt slag en hel karl liksom den bayerske hertigen Maximilian, återställde på nytt härskarhusets enhet och det intima förbundet med habsburgarnas spanska linje. För honom gällde det inte att kompromissa med de upproriska provinserna; han kände blott den enda politiken, att kuva dem inom den katolska trons enhet. Trots sina väl bekanta åsikter valdes han också av de protestantiska kurfurstarna till tysk kejsare; den habsburgska makten beredde sig ännu en gång att gripa världsherraväldets ur dess händer redan till hälften fallna tygel.
I det gamla hussitlandet Böhmen kom det till det första väpnade avgörandet. De böhmiska ständerna hade på grund av Ferdinands katolska restaurationsförsök förklarat honom kronan förlustig, och till kung valt kurfursten Fredrik av Pfalz[9*], en obeständig figur, i förhoppning om att därigenom vinna Unionens bistånd. Men Unionen visade sig fullkomligt oförmögen att handla. I ett fördrag, som den slöt med Ligan i Ulm, förpliktade den sig att avstå från varje inblandning i Böhmens affärer; den förklarade sig vara förpliktad att understödja pfalzaren endast om han blev angripen i sina arvland. Hur den därvid lät dra sig vid näsan, framgår redan av det faktum, att hertig Maximilian av Bayern som ledare för Ligan samtidigt förhandlade med kejsaren, och av denne som pris för Ligans bundsförvantskap - jämte förpantningen av de österrikiska besittningarna - lät lova sig pfalziska kurvärdigheten och Oberpfalz. Med all sin fromhet såg den bayerske hertigen främst till sina dynastiska intressen, och allra minst ämnade han hjälpa kejsaren ur knipan för hans vackra ögons skull eller ens för kejsarmaktens.
Till att börja med lät han därför greve Tilly[9], en vallonsk legoknektsgeneral som han tagit i sin tjänst, med 30.000 man överskrida österrikiska gränsen, för att tillförsäkra sig sin fördragsmässiga pantegendom, och sedan rycka an mot Böhmen för att genom fördrivning av den nybakade kungen förvärva sig den pfalziska kurvärdigheten och Oberpfalz. Den 8 november 1620 stod den avgörande drabbningen på Vita berget framför Prags portar, i vilken Tilly utan större ansträngning segrade. Kurfursten flydde, och lämnade också sina arvland i sticket för att rädda sig till Holland. Böhmen föll med detta enda slag åter i kejsarens hand, och han underkastade det nu skoningslöst en blodig politisk och religiös restauration.
"I hundratal föll huvudena på den böhmiska adeln och det protestantiska borgerskapet i Prag. Största delen av deras jordegendomar konfiskerades och schackrades bort för struntsummor till adliga kejserliga partigängare av de mest skilda nationaliteter. Tyska, spanska, italienska, franska och skotska gunstlingar till kejsaren delade bland sig det rika bytet, och namnlistan över de feodalherrar, vilka ännu i dag i Böhmen skyddar tronen och altaret, liknar en provkarta på alla nationer". (Hugo Schulz).
Krigsbranden skulle nu emellertid ha varit släckt, om inte kejsarens bundsförvanter krävt sin lön ur den landsflyktige och av kejsaren i bann lyste pfalziske kurfurstens kvarlåtenskap. Spanjorerna sände trupper till Kurpfalz, som låg lämpligt till för dem mellan deras tyska besittningar, medan den bayerske hertigen som överhuvud för Ligan gjorde anspråk på den pfalziska kurvärdigheten och på Oberpfalz. Om Ferdinand gick med på det, så betalade han som tysk kejsare de skulder, han skaffat sig som böhmisk kung. Redan den bannlysning, som han egenmäktigt utfärdat över den flyende kurfursten, var enligt gällande riksrätt beroende av kurfurstarnas bifall. Om han nu av ren kejserlig maktfullkomlighet förfogade över de pfalziska besittningarna, så satte han yxan till den furstliga suveränitetens rötter. Därvid fick man heller inte förbise, att med överflyttningen av den pfalziska kurvärdigheten till Bayern den konfessionella jämvikten i kurfursterådet fullständigt försköts: då stod bara två protestantiska röster (Brandenburg och Sachsen) kvar mot fyra katolska (Bayern, Mainz, Trier och Köln); den sjunde kurvärdigheten tillhörde kejsaren såsom konung av Böhmen. Trots så trängande skäl var de protestantiska furstarna alltför fega, alltför egennyttiga och ränklystna, för att i sluten tropp gå i bräschen för sina egna intressen. Endast några små bandledare, som greve Mansfeld och Christian av Braunschweig, uppträdde som riddare för den flydde kurfursten, men mindre för att skydda hans land än för att röva och plundra i de andliga områdena. Tilly sprängde utan större besvär deras hopar, och år 1623 överförde kejsaren på en riksdag i Regensburg den pfalziska kurvärdigheten till hertigen av Bayern - under vanmäktiga protester från den brandenburgske och den sachsiske kurfursten.
Härmed hade emellertid nu de europeiska makterna mobiliserats. Huset Habsburg hade uppnått en makt, som det inte haft sedan Karl V:s tid; med överflyttandet av en protestantisk kurvärdighet på en katolsk furste hade kejsar Ferdinand till och med vågat mer än hans anherre efter slaget vid Mühlberg; Spanien satte sig fast i Kurpfalz och återupptog fientligheterna mot Holland. En europeisk kontrastöt mot den österrikisk-spanska framstöten var oundviklig. I Frankrike kom Richelieu just till makten, men det inre virrvarret band ännu hans händer för den europeiska politiken. Så övertog England och Holland ledningen. De ingick ett försvars- och anfallsförbund för sjökrig mot Spanien och understödde kungen av Danmark med penningmedel för att han skulle ställa upp en präktig här vid floderna Elbe och Weser som samlings- och stödjepunkt för de protestantiska furstarna i Tyskland. I lösare förbindelse sträckte sig den antihabsburgska koalitionen ända till Turkiet, som gav sin vasall Bethlen Gábor av Siebenbürgen[10] - en mycket from lutheran, som diktade psalmer och läste igenom bibeln inte mindre än tjugosex gånger - tillåtelse att infalla i de österrikiska arvlanden. Men på den andra sidan var nu kejsaren stark nog för att ställa upp en egen krigsmakt; han antog ett anbud från den böhmiske magnaten Albrecht Wallenstein[11] att värva en stor här åt honom, och Wallenstein löste sin uppgift vida utöver vad han lovat. År 1625 började nedersachsisk-danska kriget,[10*] efter kriget om Böhmen och Pfalz den tredje perioden i trettioåriga kriget. Det slutade efter fyra år med väldiga framgångar för kejsaren; vid freden i Lübeck förpliktade sig Danmark att inte vidare blanda sig i de tyska angelägenheterna; också över norra Tyskland härskade den kejserliga vapenmakten.
I främsta rummet hade kejsaren sin general att tacka för dessa framgångar. Vi är vana att se Wallenstein framför allt som den store krigsfursten, men däremot har inte utan skäl invänts, att Wallenstein inte var någon soldatlik karaktär och i grund och botten inte ens inriktad på militära ting.
"Wallenstein förmådde bli en mäktig fältherrepersonlighet utan att egentligen vara en framstående strateg." (Hugo Schulz).
Man får dock inte gå så långt som att säga, att Wallenstein i sina rent militära uppgifter stått under det medelmåttiga; han hade tvärtom redan fullkomligt förstått den krigsteori, som Clausewitz utvecklade på 1800-talet: kriget var för honom alltid endast ett medel för politiken, ett eftersträvande av politiska mål med våldsamma medel där fredliga medel inte räckte till. Hans militära missgrepp förklaras på så vis av felaktiga förutsättningar för hans politik, och urskuldar alltså fältherren Wallenstein mer än de belastar honom.
Wallensteins politiska mål var emellertid detsamma, som Richelieu sökte uppnå i Frankrike, det högsta mål som kunde uppnås på den punkt där den europeiska utvecklingen då befann sig: den världsliga monarkin som nationell enhet, fri från allt religiöst spökeri; att i överlägsen insikt samordna de enskilda klassernas motstridiga intressen och att kraftfullt vända deras gemensamma intressen mot utlandet. När Richelieu nådde detta mål, men Wallenstein bedrövligt misslyckades, så hade deras skilda öden sin grund i de franska och tyska omständigheternas olikhet. Inte vad man kallar hans trohetsbrott mot kejsaren gör Wallenstein till en äkta tragisk gestalt, utan det självbedrägeri, varmed han ville betvinga "tingens gemena verklighet" genom sin överlägsna kraft. Det fantastiska drag, som gick genom hela hans gärning, härrörde ej från hans klara och djupa förstånd, utan ur nödvändigheten att räkna med fantastiska faktorer, när han ville vända en sekellång historisk utveckling och upprätta en tysk monarki.
När Wallenstein ställde upp en här åt kejsaren, lär han ha sagt, att han kunde hålla inte tjugo, utan väl femtio tusen man i fält. Anekdoten är inte bestyrkt, men det spelar ingen roll om Wallenstein sagt så eller inte. Under inga omständigheter har han därmed velat säga, som det så ofta påståtts om honom, att han med en så mycket större här skulle kunnat brandskatta så mycket grundligare. Tvärtom insåg han den militära svagheten i det tygellösa plundrings- och rovsystem, på vilket de protestantiska bandledarna hade givit de hemskaste bevis. Han var den förste härförare som banade väg för 1700-talets strategi, som planmässigt byggde upp krigföringen på manstukt och ekonomiska omsorger om hären, på ett sätt som tillät bönder och borgare att existera vid sidan av hären. Därmed är varken sagt, att denna avsikt genast lyckades för honom och att wallensteinska trupper överhuvudtaget inte skulle ha plundrat, eller att Wallenstein skulle dragit sig för hårda konfiskationer och kontributioner om de tjänade hans politiska mål. Ju tyngre de tyska furstarna kände av krigets bördor, desto snarare tvang han dem till fred, tvingade in dem under den kejserliga auktoriteten. Wallenstein sade rent ut, att med sina arvlands makt kunde kejsaren inte klara av kriget; för det behövde han det tyska riket. I det inre Tyskland måste han ställa upp en talrik och mäktig här, som höll alla kejsarens fiender i schack och som aldrig behövde riskera att bli uppriven i belägringar eller fältslag. Men med den hären borde huset Österrike inte göra några erövringar; den måste hållas samlad enbart av det skälet att de överstar, som man kunde använda, till största delen var lutheraner. Man måste tänka på att försätta riket i fred och behålla det så - då skulle kejsaren injaga skräck åt alla håll. Så lade Wallenstein fram sitt program för kejsarens förste minister, och därefter handlade han, oberörd av religiösa trätor, i sin själs djup avog mot allt svartrocksvälde. Fast han själv var katolik, sade han att det inte skulle bli fred i riket förrän ett biskopshuvud lades framför hans fötter.
Hans politik bar rik frukt. Systematiskt täckte han hela Nordtyskland med sina militära kvarter, trängde undan Ligans här, som under Tilly kämpade vid hans sida, tog vid sina genomtåg, rekvisitioner och värvningar inte den ringaste hänsyn till landsöverheten, vare sig den var katolsk eller protestantisk, konfiskerade furstarnas land och junkrarnas gods då dessa stod i vapen mot kejsaren, försåg sina generaler och överstar med dessa områden, lät sig själv förlänas Mecklenburg och utnämnas till amiral över "Baltiska havet". Över Östersjön skulle i fortsättningen kejsarens spira härska. Under dessa dagar, då intet tycktes honom ouppnåeligt, gjorde väl Wallenstein utkast till den vittsvävande planen att erövra Konstantinopel och fördriva turkarna ur Europa. Men med allt sitt geni kunde han inte bemästra de ekonomiska orsaker, som bestämde den tyska reformationens riktning. Inte vid Konstantinopels murar fann han gränsen för sin triumf, utan vid den lilla staden Stralsunds.
Hur djupt de tyska Hansastädernas makt än hade sjunkit, så var deras hjälp oumbärlig för kejsaren om han ville härska över Östersjön. Dessa städer hade emellertid för mindre än hundra år sedan haft mod till en självständig politik. De var inte mot kejsaren, vars hjälp de ofta nog gjorde anspråk på då de kunde behöva den. Det gällde för Hamburg, Bremen och Lübeck, då de ansattes av Danmark. Man de var heller inte för kejsaren, då dennes vänskap riskerade att kosta dem något. Deras handelsintressen stod över alla hänsyn. På en Hansadag i Lübeck avböjde Hamburg, Bremen, Lübeck, Köln, Braunschweig, Lüneburg, Magdeburg, Stralsund, Rostock och Wismar kejsarens anhållan, att de skulle sätta upp skepp åt honom. De gick heller inte med på det handelsfördrag med Spanien, som kejsaren föreslog dem, "då de ej kunde motsätta sig eller till sina fiender göra de potentater, vilka voro mäktiga på haven och vilkas farleder de måste bruka". Inga medel till övertalning i godo, inga anbud om fördelar, vilka inte lät sig saknas från vare sig den österrikiska eller den spanska linjen av huset Habsburg, räckte till. Och när nu Wallenstein ville tvinga Stralsund att ställa upp en kejserlig garnison, gjorde staden segerrikt motstånd, tack vare den danska och svenska hjälp, som den fick sjöledes. Det kejserliga herraväldet över Östersjön liknade tills vidare ett hjärnspöke, fast visserligen, så länge den mecklenburgsk-pommerska Östersjökusten befann sig i kejsarens våld, ett mycket synligt hjärnspöke.
Samtidigt som Wallenstein låg framför Stralsunds murar, belägrade Richelieu la Rochelle. Hans seger var inte bara lika symbolisk för de franska händelserna som Wallensteins nederlag för de tyska; den gav också den europeiska politiken en avgörande vändning. Frankrike hade numera händerna fria för sina utrikes intressen, och tog itu med kriget mot huset Habsburg med så mycket större eftertryck, då kung Karl av England, som just då drev en ödesdiger kamp med parlamentet, hade slutit en ärelös fred med Spanien. Richelieu utnyttjade en arvstvist om hertigdömet Mantua[11*] för att med Österrike-Spanien återuppta den gamla kampen i Italien. Han lyckades dra in småfurstarna i Norditalien på sin sida. Han stod i nära samförstånd med påven Urban VIII, son till ett florentinskt handelshus, en man som alltigenom kände sig som en italiensk furste och sedan länge ämnat skaka av sig det spanska herraväldet. Åt Nederländerna betalade Richelieu betydande penningunderstöd för att sporra dem att fortsätta kriget med Spanien. Ligans furstar i Tyskland lockade han med de fagraste löften: vid hovet i München lät han antyda, att det vore på tiden att byta ut den habsburgska kejsarkronan mot en wittelbachsk. Slutligen bemödade han sig om att bilägga kriget mellan Polen och Sverige, så att den svenske kungen Gustav Adolf skulle bli fri att angripa det tyska riket. Överallt, vid Po, vid Rhen, i Nederländerna, vid Östersjön ville han bryta ner den habsburgska makten.
Inte mindre svårt än genom det franska angreppet och nederlaget vid Stralsund drabbades det "absoluta dominat" över det tyska riket, som Wallenstein eftersträvade för kejsarens räkning, genom kejsaren själv. Ansatt av Ligan, med jesuitiska biktfäder som rådgivare, mer tjusad av landsfurstlig egennytta än upplyst av kejserliga tänkesätt, utfärdade Ferdinand II[12], samtidigt med freden i Lübeck, restitutionsediktet, som ännu en gång uttryckligen uteslöt kalvinisterna från den augsburgska religionsfreden, men därefter förordnade att alla efter fördraget i Passau indragna medelbara kyrkogods och alla sedan augsburgska religionsfreden reformerade riksomedelbara[12*] stift skulle återgå till katolikerna. Ediktet föreskrev en fullständig omvälvning i de bestående egendomsförhållandena, speciellt i norra Tyskland. Likgiltigt om dessa förhållanden bestod med rätt eller orätt, om kejsaren hade formell rätt att utfärda ediktet eller inte, så kunde han inte ha gjort något oförståndigare än att bestämma om en sådan restitution. Ediktet stod i den mest skärande motsättning till Wallensteins politik, som över de religiösa motsättningarna och över de tvistande furstarna ville bygga upp en stark riksmakt. Med ediktet ställde sig kejsaren på furstarnas ena sida, han spekulerade själv särskilt på Magdeburg och Halberstadt. I stället för att lugna Ligan fick han dess övermod att svälla så mycket mer, och gjorde den så mycket mindre benägen att underkasta sig den kejserliga auktoriteten. Långt efter det att Unionen var upplöst och sedan de protestantiska kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen förhållit sig neutrala i det nederländsk-danska kriget, fick ediktet dem åter på benen, ty det hotade att beröva dem deras bästa domäner. Det upprörde också speciellt den protestantiska befolkningen, som i de österrikiska arvlanden hade sett, vad kejsaren menade med katolsk restauration. Wallenstein rimmade den gången:
Des Kaisers unnötige Reformation
Bringt mich um meine Reputation,
Den Kaiser um die Römische Kron,
Bayern wird auch kriegn sein Lohn.
(Kejsarens onödiga reformation berövar mig mitt anseende, kejsaren hans romerska krona. Bayern skall också få sin lön.)
Han klagade, att kejsaren behövde inte reformer utan rekryter; över ediktet fröjdade sig bara svensken, turken och Bethlehem (Bethlen Gábor). På samma sätt tänkte hans officerare, som till största delen var protestanter. Till och med Tilly, Ligans general, lär med hänsyn till "utländska potentaters förehavande invasion" ha förklarat ediktet som mycket opåkallat.
Så rådde i norra Tyskland en häftig jäsning, när Gustav Adolf av Sverige den 26 juni 1630 i spetsen för 13.000 man landsteg i Pommern.
Det som föranledde kungen av Sverige till infall i Tyskland var uteslutande en världslig maktfråga: frågan om vem som skulle härska över Östersjön. Gustav Adolf själv har i sin brevväxling med sin kansler Oxenstierna och i sina förhandlingar med de svenska ständerna aldrig angivit någon annan orsak.[13] För att rädda den protestantiska tron i Tyskland skulle han inte ha offrat en man eller en skilling. Vad han offrade för detta ideella syfte var några packar värdelös makulatur, i vilka han framställde sig som protestantismens beskyddare, för att utnyttja de tyska protestanternas jäsande stämning för sina erövringssyften. På samma sätt verkade den preussiske Fredrik mer än hundra år senare för liknande syften. Vad denne preussiske kung säger i instruktionsskriften för sina generaler:
"Man beskyller fienden för de allra värsta avsikter, som han skulle hysa mot landet. Är detta protestantiskt som Sachsen, så spelar man rollen av den lutherska religionens beskyddare; är landet katolskt, så talar man inte om annat än tolerans. Vad häri ännu återstår för er, är fanatismen. Om man kan egga upp ett folk för dess samvetsfrihet och också får det att tro, att det är förtryckt av präster och hycklare, så kan man säkert också räkna med detta folk, så att det river upp himmel och jord för era intressen" -
detta förstod redan den svenske kungen i grunden. Det var bara det, att svensken i enlighet med sin tid kunde handla lika naivt som preussaren handlade cyniskt.
Förvisso var de svenska kungarna hårdnackade lutheraner. Det måste de vara av politiska skäl. Av den medeltida kyrkan hade Sverige erfarit föga gott men mycket ont. Det katolska prästerskapet var lika rikt som landet var fattigt. Det restes knappast något motstånd, när Gustav Vasa på 1500-talet grundade den nya monarkin på rovet av dess stora gods. Han måste därvid dela med den mäktiga adeln. Städerna stod ännu på en låg nivå; de ägde ingenting annat än några fiskebåtar och lite annat av ringa värde, som enligt vad Gustav Vasa sade, varken lovade hjälp eller tröst. Ännu kunde han inte tänka sig att tillträda arvet efter den förfallande Hansan, herraväldet över Östersjön. Vid hans död år 1560 seglade endast 62 svenska fartyg i utrikeshandel. I sitt testamente förklarade Gustav Vasa den lutherska religionen som grundval för den svenska monarkin, och han förpliktade sina efterkommande att aldrig vika från den.
Nödvändigheten av detta råd bevisade sig mycket praktiskt, då Erik XIV, hans äldste son och efterträdare, med adelns bistånd störtades av Johan III, en yngre son till Gustav Vasa, och efter en längre fångenskap förgiftades. Johan drevs av en för dåtida furstar mycket ovanlig sentimentalitet genom samvetskval över sitt brodermord i jesuiternas armar. Han satte igång en katolsk restauration och lät välja sin son Sigismund till kung av Polen. Ett polskt-svenskt rike tycktes utgöra en säker garanti för herraväldet över Östersjön. Men den stora massan av Sveriges befolkning stod med sina ekonomiska intressen på reformationens sida. När Sigismund efter Johans död kom över från Polen för att tillträda sitt svenska arv och fortsätta sin fars katolska restaurationsförsök, stötte han på ett oövervinneligt motstånd. Hans farbror Karl, Gustav Vasas yngste son, ryckte från honom kronan för att sätta den på sitt eget huvud. Det förblev så, att den som ville härska i Sverige måste vara en hårdnackad lutheran.
En hårdnackad lutheran, ty liksom förutsättningarna för jesuitism saknades i Sverige, så saknades också förutsättningar för kalvinismen. Adeln var övermäktig och hade förträffligt utnyttjat tvistigheterna inom kungahuset för sina egna syften. De svenska bönderna hade inte varit livegna på medeltiden; i första rummet var det de, som lyfte upp Gustav Vasa på tronen. Men liksom denne hade lönat dem med snöd otacksamhet, underkastade hans efterföljare dem med våld tjänsteplikt under adeln. Med junkrarnas makt kunde städerna inte mäta sig. Visst hade Gustav Vasas efterföljare gett sig in i kampen om herraväldet över Östersjön, och kung Erik hade ur bankrutten för det adliga ordensväldet i de baltiska provinserna förvärvat Estland, medan Livland tillföll Polen och Kurland[13*] stoppades i fickan på en ordensmästare som världsligt hertigdöme. Men det inre virrvarret hindrade en kraftfull maktutveckling utåt, och när Karl IX hade återupprättat den lutheranska monarkin, kastade han in riket i ny oordning genom det omöjliga försöket att samtidigt kuva adeln med blodig stränghet och i strid med Danmark, Polen och Ryssland tillkämpa sig herraväldet över Östersjön.
Karl dog 1611 och efterträddes av sin son Gustav Adolf, som då var sjutton år. Han började sin regering beklagligt nog med freden i Knäred, som han köpte på förödmjukande villkor av danskarna, vilka hade trängt djupt in i det svenska riket. Men ännu var gamla räkningar med Polen och Ryssland ouppgjorda, ännu hade den polske kung Sigismund inte uppgivit sina anspråk på den svenska kronan, utan behandlade Gustav Adolf som en inkräktare. Den unge kungen hade blott en väg att säkerställa sin krona: Han måste också rättsligt erkänna den makt, som den svenska adeln redan de facto besatt. Han gav det svenska ridderskapet det avgörande ordet vid riksdagarna, han gav det nya rättigheter över bönderna, han gav det officersfullmakter i hären, han tog intet steg utan dess bifall i utrikespolitiska angelägenheter. Kort sagt: De svenska junkrarna vann en så förhärskande ställning, att de med sina "förnäma privilegier" med förakt såg ned på den tyska adeln som en "furstarnas slav", och jämställde sig med Tysklands riksomedelbara furstar. Jämförelsen haltade, ty det lilla Sverige ägde de betingelser för nationell enhet som det stora Tyskland saknade; de svenska junkrarna behövde den monarkiska makt, som de tyska furstarna oavlåtligt traktade efter att förstöra. Men med sitt fulla välde över denna makt kunde de väl betrakta sig som landets verkliga suveräner.
Gustav Adolf själv gjorde med sina eftergifter åt det svenska ridderskapet just det, som han inte kunde undgå att göra. Den svenska monarkin måste äga en stark här, om den inte i längden ville bli ett byte för de övriga Östersjöstaterna. Men en stark här kunde i Sverige endast grundas på jordegendom. Den oinskränkta kungamakt som eftersträvats av Gustav Adolfs föregångare, hade visat sig som omöjlig; möjligt var det svenska kungadömet endast som en junkrarnas militärmonarki. Men om de svenska junkrarna i viss mån tog kungarnas krig på entreprenad, så var de självklart inte alls benägna att också bära krigets bördor på sina egna skuldror. De övervältrade efter förmåga dessa bördor på de behärskade klasserna. Skatterna steg till en vansinnig höjd; den som inte hade egen bostad och som arbetade för lön var fågelfri för utskrivning. För övrigt gällde för den manliga befolkningen mellan 18 och 30 år ett slags konskriptionssystem, vars huvudbörda föll på lantbefolkningen. Dock får man inte förbise, att Gustav Adolfs krig därför ännu inte var impopulära bland de utpressade klasserna. De alla, och särskilt städerna, hade ett livligt intresse i det svenska herraväldet över Östersjön. Dessutom inbringade framgångsrika fälttåg stora rikedomar till landet. Den tidens krig var systematiska rov- och plundringståg. Liksom hugenotterna, liksom drottning Elisabet, drev Gustav Adolf sjöröveri i stor stil. Särskilt var det hans metod att erövra starkt trafikerade hamnar, befästa dem väl och ta ut tullar av en ofta oerhörd höjd på de ut- och ingående fartygen. Krigstjänsten betraktades ännu inte som så skamlig som hundra år senare; åtminstone för de egendomslösa proletärerna var den ett lotteri med mången vinst. Man måste behålla dessa förhållanden i minnet för att förstå, hur ett fattigt land med en och en halv miljon invånare - och mer hade inte Sverige år 1630, inklusive alla dittills gjorda erövringar - i årtionden kunde föra ett blodigt krig och bära de tyngsta bördor, och varför riksdagen, där också borgare och bönder hade en viss representation, gav sitt bifall åt Gustav Adolfs inbrott i Tyskland.
Undan för undan hade Gustav Adolf brett ut sig runt Östersjön. Sverige, Finland och Estland hade han övertagit från sin far, från Ryssland erövrade han Kexholm, Karelen och Ingermanland,[14*] från Polen Livland och preussiska kustområden, särskilt de viktiga hamnarna Memel, Pillau och Elbing, liksom rätten att på alla i
 |
| GUSTAV II ADOLF KOPPARSTICK AV W. J. DELFF EFTER MÅLNING AV M. J. VAN MIEREVELD |
Danzigs hamn in- och utgående varor uppta en tull av 3,5 procent av värdet. Memel och Pillau var hertigdömet Preussens huvudhamnar och tillhörde under polsk överhöghet Gustav Adolfs svåger, kurfursten av Brandenburg, som aldrig hade gjort honom det ringaste ont. För att ge ett exempel på Gustav Adolfs krigföring, må i korthet beskrivas erövringen av Pillau. En vacker sommardag år 1626 uppenbarade sig Gustav Adolf med en stark krigsflotta utanför Pillau[15*] och meddelade den svaga besättningens intet ont anande kommendant, att denne skulle förklara, om han ville vara vän eller fiende. Han själv, Gustav Adolf, kom som vän och skulle av sin svågers jord inte ta en handfull mer än denna usla sandplats, som han behövde en tid framåt som stödjepunkt. Men vid minsta fientlighet och om bara ett enda skott avlossades, så skulle han bli detta lands öppna fiende och med all rätt ta det i hampan. Förgäves bad kommendanten om uppskov, förgäves sände de preussiska myndigheterna och städerna bud med bön om att avvakta kurfurstens ankomst. Gustav Adolf avvisade dem, som det heter i en gammal skrift: "med hårda, skarpa ord, med blod och hals i tveggehanda hotelser". Han tog den "usla sandplatsen" och gjorde av den en guldgruva, som han aldrig släppte ifrån sig. År 1629 avkastade den svenska tullen i Pillau en halv miljon taler, precis lika mycket som den danska Sundtullen, som i den tidens Europa fått ett ordspråksmässigt rykte som guldgruva.
Om man bortsåg från Danmark, med vars kungar Gustav Adolf, trots luthersk tros- och germansk stamgemenskap levde som hund och katt, var av hela Östersjöområdet väsentligen endast den mecklenburgsk-pommerska kusten fri från det svenska herraväldet. Men just därför stod också den svenska militärmonarkin, så snart Wallenstein upprättade en stark riksmakt i dessa områden med det uttalade syftet att rycka åt sig Dominium maris baltici - herraväldet över Östersjön, inför frågan: Att vara eller icke vara. Sedan åratal iakttog Gustav Adolf med den mest spända uppmärksamhet de kejserliga vapnens framsteg i norra Tyskland. Han hade till och med ställt sig till förfogande som befälhavare för den antihabsburgska koalitionen, som bildats i mitten av tjugotalet. Den gången hade den danske kungen gjort honom rangen stridig, inte minst därför att han som hertig av Holstein tillika var tysk furste, och därmed lättare kunde sätta igång inbördeskriget än den svenske kungen, som inte hade det ringaste att skaffa med det tyska riket. Trots sin rivalitet med Danmark hade Gustav Adolf då gjort gemensam sak med honom för att rädda Stralsund från Wallenstein. I sitt polska krig fullföljde han också antihabsburgska tendenser, eftersom Polen hängde samman med huset Habsburg genom en rad intressen, av vilka här kan nämnas att de var utsatta för samma hot av turkiskt angrepp. Wallenstein hade då också sänt hjälptrupper till Polen och avvisade hänsynslöst de svenska sändebuden, när Gustav Adolf ville ha ett ord med i laget vid fredsförhandlingarna i Lübeck. Motsättningarna var redan högt spända, när Richelieu inledde sitt fälttåg mot huset Habsburg. Han fann lätt gehör hos Gustav Adolf, när han erbjöd sig som medlare mellan Polen och Sverige och eggade den svenske kungen till angrepp på tyskt område. Han uttalade bara, vad Gustav Adolf länge hade övervägt.
Det var emellertid ett riskabelt företag. Frankrike hade fullt upp att göra med sitt italienska krig och kunde endast bidra med penningstöd. Nederländerna var också genom kriget med Spanien alltför ansträngda för att vara benägna för ett krig mot kejsaren, liksom Gustav Adolf väl ville ta itu med denne, men inte med Spanien. Härtill kom en häftig handelsrivalitet. Nederländerna gick inte med på annat än hemliga värvningar, som Gustav Adolf fick företa på dess område, och mot dessa lade de dessutom de största hinder i vägen. Från England var heller inte mer att vänta än tillåtelse till värvning. Danmark låg slaget till marken, vilket i betraktande av den ömsesidiga misstron snarare var en fördel än en nackdel för Sverige. Om Gustav Adolf kunnat nå sitt mål med fredliga medel, skulle han säkert ha föredragit det. Han sköt till och med upp det formella avslutandet av förbundet med Frankrike för att ännu en gång söka förhandla i godo. Men för honom gällde det fortfarande, att den kejserliga makten skulle dra sig tillbaka från Östersjökusten och från det nordtyska låglandet överhuvudtaget. Om religiösa frågor talade han aldrig. Föreställningen, att en kung kunde börja krig för att skydda tros- och samvetsfriheten hos en annan monarks undersåtar, låg helt utanför den tankevärld, vari den tidens makthavare rörde sig. Liksom nutidens, bara med den skillnaden, att man på den tiden inte ens förstod hycklande svepskäl av detta slag. Men även om så ej varit fallet, var fanns då de tyska protestanternas lidanden, för vilka Gustav Adolf sade sig vilja dra svärdet? Att kejsaren drev den katolska restaurationen i sina arvland, det var hans rätt, vederbörligen bekräftad just av Gustav Adolfs protestantiska trosbröder. Det Gustav Adolf hade tagit så stark anstöt av, upprättandet av den kejserliga makten i Nordtyskland, det hade emellertid inte följts av det ringaste förtryck mot protestanterna; Wallensteins politik vilade just på en utjämning av de religiösa motsättningarna. Och inte ens restitutionsediktet kan utnyttjas i detta sammanhang. Innan det utfärdades, hade Gustav Adolf redan beslutat sig för kriget och till och med redan gjort utkast till det senare offentliggjorda krigsmanifestet. Sedan detta utfärdats, tog han ännu en gång upp förhandlingar i godo med kejsaren, utan varje relation till ediktet, men alltjämt med programmet: Bort med den kejserliga makten vid Östersjökusten, så skall jag hålla fred!
Nu var varken kejsaren eller hans fältherre det slags folk, som underkastade sig ett sådant ultimatum. Wallenstein ansatte i stället allt häftigare Hansastäderna. Kriget var oundvikligt, och frågan var bara hur det skulle föras. Under de sista oktoberdagarna år 1629 dryftade Gustav Adolf på Uppsala slott ännu en gång hela frågan med riksråden, de svenska junkrarnas ledare. I protokollen finns fortfarande inte ett ord om religion.[16*] Det heter i stället: Stenen var lagd på dem, ej genom deras utan genom kejsarens skuld, i det att han kommit Sverige alltför nära. Antingen måste de duka under eller vältra av stenen; antingen invänta kejsaren i Kalmar eller uppsöka honom i Stralsund. Man beslöt sig så för ett offensivt krig, väsentligen av det skälet, att då Sverige inte kunde bära ett krigs bördor, måste Tyskland göra det. Gustav Adolf förklarade, att det tyska kriget måste föras med tyskt blod och tyska pengar. Han sade: Segrar konungen, så blir tyskarna bytet. Han sade vidare, att tyska folket skulle nödgas kämpa mot sitt eget fosterland och mot sin egen överhet. Ett vackert program för "den dyre gudskämpen", som av idel omsorg om de tyska protestanternas betryckta samvete ville rädda dem ur jesuiternas klor!
Några siffror kan kasta ljus över detta kungliga program. Under de tre år Gustav Adolf själv förde kriget, uppgick i Sverige siffrorna för:
| militärbudgeten | härens styrka (nominellt) |
|||
| 1630 | 9.535.625 | taler | 40.000 | man |
| 1631 | 5.568.407 | taler | 79.700 | man |
| 1632 | 2.220.198 | taler | 198.500 | man |
Som synes: Ju högre arméns numerär stiger, desto mer sjunker militärbudgeten. Nu omfattar den senare hela den svenska härsmakten, inberäknat de i Sverige, Finland och de baltiska provinserna kvarstående trupperna, vilka år 1630 uppgick till 37.000 man, medan den av oss angivna armésiffran inskränker sig till de i Tyskland kämpande svenska trupperna. Dessa trupper rekryterades i Tyskland och förplägades av Tyskland. Räknar man så med de oerhörda brandskattnings- och kontributionssummor, som Gustav Adolf ålade de tyska furstarna och städerna så snart de föll i hans våld, och de tullinkomster, som genast upptogs i de erövrade hamnarna, och vilka enligt samtida uppgifter belöpte sig "inte bara till 15-30, utan 40, ja till och med 50 procent", så förstår man klagan i ett tyskt flygblad från 1636:
"Koppar har ni fört ut ur ert land, men guld och silver har ni fört in. Sverige var före detta krig betäckt med trä och strå, nu är det av sten och präktigt utstofferat".
Ett tillfälligt flygblad, inte skrivet ur någon ensidig partiståndpunkt, utan vilket som "en tysk Brutus" gav de tyska massorna en gryende klarhet över de underbara räddare, som kommit till dem med alla himmelens vindar. Med den lika riktiga som torra sanningen: Allt som allt: envar, vem han månde vara, han söker blott sitt eget bästa.
Till Gustav Adolf-legendens skimrande såpbubblor hör också frasen om den "lilla hjältehär", med vilken kungen skulle ha "räddat evangelium". Han landsteg mycket riktigt med endast 13.000 man i Pommern, men hade genom att i tid skaffa förstärkningar sörjt för att hans här snart steg till 40.000 man, en för den tiden mycket ansenlig makt. Med den började han "rensa sjökanten", erövra Pommern och Mecklenburg samt fördriva de kejserliga trupperna från Östersjökusten. Han hade för dessa första framgångar inte så mycket sin överlägsna krigskonst att tacka som förräderiet av tyska furstar; dock ingalunda eller åtminstone inte i främsta rummet protestantiska furstar. De tyska samtida betraktade Gustav Adolfs infall i Tyskland helt enkelt som det var: en främmande konungs erövringskrig. De lät sig inte bedragas av hans vackra fraser om evangeliets räddning, vilka han nu häftigt började sprida ut. Det öppna understödjandet av en främmande erövrare på tysk mark var ett förräderi, som ännu inte hade befläckat den tyska furstehistoriens mörka blad. Till och med hertigen av Pommern, en svagsint åldring, vilken, som Gustav Adolf sade, "ville dricka sin ölskvätt i lugn och ro" underkastade sig endast den svenske erövrarens vapen.
De protestantiska kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen, på vilkas avgörande det till att börja med berodde, ville inte veta av något förbund med Gustav Adolf. Endast i Hansastäderna fanns det, sedan de hårt börjat ansättas av Wallenstein, ett svenskvänligt parti. Ett sådant segrade i Magdeburg. I detta viktiga ärkestift, med dominerande läge i Nordtyskland och som hohenzollernska och wettinska prinsar tvistade om, hade en brutal början gjorts att genomföra restitutionsediktet. Kejsaren gjorde också för en av sina yngre söners räkning anspråk på ärkebiskopsvärdigheten. Själva staden Magdeburg slets mellan partier, gamla staden var fylld av kommersiell rivalitet mot förstäderna och de patriciska och plebejiska elementen skildes av skarpa klassmotsättningar. Under dessa förvirrade förhållanden lyckades det den hohenzollernske pretendenten Christian Wilhelm, en alldeles ovanlig stackare, som två år senare blev katolik och överlöpare till kejsaren, att genom överrumpling föra över Magdeburg i det svenska partiets händer. Gustav Adolf sände därpå dit en av sina mest betrodda officerare, hovmarskalken och översten von Falkenberg, för att hålla staden tills han själv kunde komma och besätta den. Tills vidare hindrades han genom det brandenburgska och sachsiska motståndet.
I stället var det de katolska furstarna, som visserligen inte stödde Gustav Adolf men - vilket kom på ett ut - avväpnade kejsare och rike. Vid samma tid som Gustav Adolf landsteg i Pommern, begav sig kejsaren till en kurfurstedag i Regensburg för att vinna kurfurstarnas stöd för kriget mot Frankrike och Sverige, och speciellt för att få sin son vald till tronföljare. Maximilian av Bayern och de andliga kurfurstarna uppträdde i egen person, de protestantiska företräddes genom sändebud, vilka spelade en helt underordnad roll. De krävde upphävandet av restitutionsediktet, något som kejsaren och Ligan gemensamt avslog. De egentliga tvistefrågorna avhandlades mellan kejsaren och Ligan. Ligan hade befrämjat stärkandet av den kejserliga makten så länge denna makt verkade i dess intresse, men den hade blivit av helt annan mening, då Wallenstein ställde kejsarens makt på egna fötter och gick fram över de katolska furstarna på alldeles samma sätt som över de protestantiska. Minskning av den kejserliga hären och avlägsnandet av "den skadliga människan, friedländaren" från överbefälet: det var deras första motkrav. Vidare skulle kurfursten av Bayern som Ligans överhuvud och kejsarens fältherre föra kriget mot de svenska inkräktarna. Kriget mot Frankrike ville Ligans furstar överhuvudtaget inte veta av. De spelade sedan länge under täcke med Richelieu, de hade lovat honom att riket skulle avväpnas och Mantua-kriget avslutas. De hade nu ordnat så att en fransk delegation kom till Regensburg för att förhandla om fred. Richelieu hade skickat med sin mest förtrogne rådgivare, pater Josef, som med diabolisk skicklighet företrädde de franska intressena vid detta tyska furstemöte.
Wallenstein själv gick under tiden helt upp i sina stora planer. Han fruktade inte kriget med Frankrike och hade förberett sig på det. Mot den franskvänlige påven fällde han de hotfulla orden: Rom har inte plundrats på hundra år - nu måste det vara bra mycket rikare än då. Det var ett lockande mål att med de kejserliga vapnens makt återföra de genom landsfurstligt förräderi förlorade biskopsdömena Metz, Toul och Verdun till riket; Wallenstein lär också ha talat om sitt blivande högkvarter Paris. Men med alla sina fantastiska drömmar var han absolut ingen fantast. Så snart de kejserliga trupperna stormat Mantua och återställt det kejserliga anseendet i Italien, och så snart Gustav Adolfs infall i Tyskland inte stod att avvända, rådde Wallenstein till en ärofull fred med Frankrike för att spränga den antihabsburgska koalitionen: "Om det blir fred med Italien, då är alla huset Österrikes fiender i säcken". Wallenstein visste inte - och det är ingen skam för honom att han inte ens anade - hur djupt de katolska kurfurstarna redan hade inlåtit sig med Frankrike. Efter förlikningen med Frankrike ville han dra hem de kejserliga trupper, som hade kämpat i Italien, och med oemotståndlig kraft jaga svenskarna tillbaka över Östersjön. Därefter skulle den kejserliga makten vara återställd i Tyskland och mer glänsande än någonsin. Liksom det en gång misslyckats med städerna, så hände nu samma sak med furstarna. I det avgörande ögonblicket trängde åter deras särintressen fram. Vad hade habsburgska huset för nytta av den monarkiska makten, om det inte kunde låta den gå i arv från far till son? Och sonen kunde endast efterträda fadern genom kurfurstarnas val. Men kurfurstarnas majoritet i Ligan förklarade, att om inte Wallenstein avskedades, så skulle de hellre välja den franske kungen till kejsarens efterträdare. Kejsaren hade intet val: han måste avskeda Wallenstein och entlediga en del av sin här. Med stor möda lyckades han bara uppnå, att resten av hans trupper inte ställdes under Ligans överhuvud utan under dess fältherre: Tilly skulle kommendera kejsarens-Ligans trupper mot Sverige. Däremot vägrade furstarna kejsaren motprestationen: Hans son valdes inte till hans tronföljare. Vidare slöts visserligen freden med Frankrike, men Richelieu vägrade godta de avtal, som hans befullmäktigade hade slutit i Regensburg. Kejsaren måste fortsätta det italienska kriget, och då han på grund av Gustav Adolfs snabba framträngande inte kunde fullfölja det, så var han, som han klagade, tvungen till en "oantaglig, alldeles vedervärdig fred" med Frankrike. Å andra sidan slöt Frankrike det länge planerade fördraget om förbund med Sverige, inte för att skydda den protestantiska religionen, utan för att garantera Östersjön åt Sverige, vidmakthålla den tyska söndringen och förstöra den kejserliga makten. Gustav Adolf förpliktade sig uttryckligen att bevara vänskap eller åtminstone neutralitet med Bayern och Ligan, om de gjorde detsamma.
Kejsarens fruktansvärda nederlag vid mötet i Regensburg var den verkliga orsaken till Gustav Adolfs segerrika framträngande i Tyskland. När den ultramontana pressen kallar Gustav Adolf Devastator Gemaniae, Tysklands ödeläggare, så måste man påminna om, att Gustav Adolf kunde ödelägga Tyskland endast genom de katolska furstarnas förräderi mot kejsare och rike. Så länge trätan i Regensburg rasade, var det ingen stor bedrift av Gustav Adolf, att med sin välrustade här slå de kejserliga truppernas enskilda avdelningar vid Östersjökusten. Men även senare fann han ingen jämbördig motståndare och ingen jämbördig makt, som han skulle ha funnit i Wallenstein och dennes armé, om det inte varit för Ligans förräderi. De avskedade trupperna från denna löpte istället över till honom och förstärkte hans styrkor. Tilly själv var en tapper krigare och på intet sätt den råe slagskämpe, som de protestantiska historieskrivarna velat ha honom till, men han var en medelmåttig fältherre, böjd av ålder, utan varje politisk insikt, en hjälplöst hit och dit vacklande tjänare åt kejsaren och Ligan; två herrar med mycket skilda intressen. Breven från hans kloke och oförvägne underbefälhavare Pappenheim är en förintande kritik av hans ömkliga krigföring.[14] I stället för att med hela sin styrka antingen kasta sig mot Magdeburg eller vända sig mot Gustav Adolf, sökte han med otillräckliga styrkor göra både det ena och det andra. Efter att i onödan ha förslösat dyrbar kraft och tid beslöt han sig äntligen att slå mot Magdeburg som den lättare uppgiften. Den 10 maj 1631 stormade han staden, tack vare Pappenheims krigskonst och även tack vare förrädarna innanför stadsmurarna, men segerpriset föll som torrt fnöske i hans hand. Magdeburg gick upp i lågor, och det blodiga eldskenet från den fruktansvärda katastrofen lyste svenskarna till nya segrar.
I samband med Magdeburgs fall finns det två tvistefrågor, i vilka hela bibliotek med mestadels värdelös makulatur har skrivits ihop. Den första frågan lyder: Kunde Gustav Adolf ha undsatt staden? Denna fråga upplöser sig i grund och botten i frågan: Var Gustav Adolf en troshjälte eller en erövrare. Var han en troshjälte, skulle det inte bara ha varit möjligt för honom att undsätta staden; det skulle inte ens ha inneburit något större vågstycke. Var han en erövrare, för vilken de svenska intressena dominerade allt och det protestantiska intresset var av noll och intet värde, så har han ur erövrarståndpunkt presterat ett inte så oävet försvar med orden att sådana förpliktelser, som han ingått i fråga om Magdeburg "icke vore att förstå så absurt, att han blint borde ha smällt till, i onödan riskerat sig och sin stat, och därmed icke så mycket undsatt den goda staden som fastmer fallit överända tillsammans med den". Att bli "absurt" förstådd är nu en gång den ärorike erövrarens problem, och att "förstå absurt" är nu en gång olyckan för de människor, som litar på deras bredmynta löften. Den andra frågan lyder: Vem var det som tände på Magdeburg? Den kan inte avgöras med säkerheten hos ett rättsligt bevis, utan med den historiska visshet, varmed var och en i dag säger: Ryssarna och inte fransmännen tände på Moskva 1812, måste den besvaras: Svenskarna, inte de kejserliga, var Magdeburgs mordbrännare. Eller ännu noggrannare: Svensken var det, överste Falkenberg, Gustav Adolfs förtrogne adjutant.
Tilly var inget geni, men han skulle ha varit en fullkomlig dumbom, om han lagt den plats i aska, som han nyss med yttersta kraftansträngning hade erövrat. Han lät plundra staden, liksom Gustav Adolf lät plundra Frankfurt an der Oder och Würzburg efter stormningen av dessa städer. Plundringen av erövrade platser var den tidens barbariska men allmänna soldaträtt. Visserligen plundrades och mördades det i Magdeburg till och med utöver det på den tiden vanliga måttet, men bara därför att den överallt uppflammande brandfacklan löste upp de sista resterna av disciplin i den stormande hären. Tilly tände inte denna fackla. Han själv gjorde redan på brandplatsen de belägrade ansvariga för Magdeburgs brand, speciellt också efter fångarnas berättelser. Riktigheten av hans åsikt erkänns också i dag av alla något så när allvarliga protestantiska historiker. Falkenberg föll vid stormningen, men med detta skenbart klassiska vittne är inte mycket förlorat. Sådana "hjältedater" är av en något vidbränd natur, och deras upphovsmän är därför inga klassiska vittnen. Rostopsjin, Moskvas guvernör, berömde sig under den första framgångens rus av att ha anstiftat Moskvas brand, och gjorde därmed anspråk på orden och ära, men under senare år påstod han på det bestämdaste, till och med i förtroliga brev, att det var Napoleon som lät tända på staden och sedan mot bättre vetande skjutit skulden för det ohyggliga dådet på honom. Att Falkenberg skulle ha instruerats till brandanläggningen av Gustav Adolf, därför föreligger inget som helst bevis. Men inom den allmänna ramen för hans krigföring passade den helt och fullt, och dess frukter skördade han.
Ty den jäsning, som redan restitutionsediktet framkallat bland den protestantiska befolkningens massor, steg genom katastrofen i Magdeburg på ett oberäkneligt sätt. Ångesten för de kejserligas "magdeburgiserande", oron att överallt i Nordtyskland den magdeburgska tragedin kunde upprepas, grep var och en i hans innersta väsen. Icke omedelbart gagnade denna stämning de svenska erövrarna; i början skadade den dem till och med, ty misstroendet mot Gustav Adolf växte, eftersom han från protestantisk sida beskylldes för att inte ha understött Magdeburg som han bort. Men den oövervinneliga fasan för kejsarens och Ligans soldatesk måste i längden verka till förmån för den ende räddare, som under givna förhållanden fanns undan dessa fiender. Hela läget hade skärpts och nu gällde det att välja sida.
Kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen kunde inte längre iaktta den neutrala hållning, i vilken de hittills hade sökt slingra sig mellan plikten mot riket och sin ängslan för Gustav Adolf. Över dem vältrade Gustav Adolf offentligt skulden för Magdeburgs fall: de hade genom sin tvetydiga hållning hindrat honom att bryta sig fram till Magdeburg. Efter att ha blivit hjälpt på traven med en smula våld gav sig först brandenburgaren, darrande och tvekande, ty han var en bedrövligt svag stackare, som redan från Pillau kände sin herr svågers "vänskapliga" grepp, och dessutom kände den uppriktigaste respekt för kejsarens långa arm. Personligen var sachsaren av samma kaliber. "Bier-Jörgel" kallades han allmänt, och om honom sade folk att hans ölfat i Merseburg var honom kärare än protestanternas välgång. En diplomat prisade det som ett underverk av den allsmäktige guden, om han någon gång skulle vakna upp ur sin eviga slöhet till ett nyktert ögonblick. Han ägde hela den tillgivenhet för kejsarhuset, som besjälade de sachsiska kurfurstarna efter förräderiet mot deras ernestinska kusiner, och som lockbete för honom höll kejsaren fram Övre och Nedre Lausitz. Enbart restitutionsediktet skulle beröva honom biskopsdömena Meissen och Merseburg, där det bryggdes så gott öl, och ärkebiskopsdömet Magdeburg hotade också att glida honom ur händerna, innan han ens fått grepp om det. Så vacklade han hit och dit, tills Tillys skaror genom sitt omilda hot mot hans land drev honom i Sveriges armar. De sachsiska trupperna förenade sig med den svenska hären och den 7 september 1632 fälldes avgörandet vid Breitenfeld. De väldiga härmassor, med vilka Tilly enligt gammal spansk metod ännu stred, krossade som elefanter de sachsiska regementena, och "Bier-Jörgel" flydde med andan i halsen från slagfältet. Men Gustav Adolf återställde med sina krigsvana trupper läget; med sin rörliga taktik kastade han den kejserlig-bayerska härens oformliga massor in i ett hopplöst nederlag. Det var ett avgörande slag. Gustav Adolf behärskade nu norra Tyskland, och det södra låg som ett värnlöst byte framför honom.
Man har förebrått honom, att han inte utnyttjade detta lysande läge och marscherade mot Wien för att med svärd i hand diktera freden för kejsaren. Uttryckt på det viset är förebråelsen överdriven, ty så långt sträckte sig inte på långt när den svenske kungens makt, att han ens skulle ha förmått att slutgiltigt slå ner Österrike. Hade han slagit in på den vägen, så hade han förr eller senare fått uppleva sitt Kolin, liksom över ett hundra år senare den preussiske kungen [Fredrik II], som i slaget vid Prag trodde sig ha slagit ner huset Österrike och närde den fåfänga förhoppningen att kunna diktera freden på Wiens murar.
Men även om formen är överdriven, så innehåller förebråelsen den riktiga tanken, att Gustav Adolf efter segern vid Breitenfeld måste söka fred. Han hade uppnått vad han överhuvudtaget kunde uppnå: Han hade sopat bort de kejserliga vapnen ur norra Tyskland och därmed befriat sitt kungarike från det tryck, som hotade att beröva det andan. Han kunde tvinga kejsaren att avstå från restitutionsediktet och därmed varaktigt binda de nordtyska furstarna vid sina intressen. Och om han nu varit en "troshjälte", så hade han kunnat säkra protestantismens fulla likaberättigande med katolicismen. Men på detta tänkte han inte alls, utan hans rovnatur kastade av den sista slöjan; han företog ett stort plundringståg med den dubbla risken, att han äventyrade sitt förbund med Frankrike och gav kejsaren nödig tid att samla nya krafter, vilka hans makt inte längre var vuxen.
Efter slaget vid Breitenfeld uppträdde Gustav Adolf öppet som erövrare. Den sachsiska hären skickade han in i de österrikiska arvlanden för att hålla fiendskapen mellan kurfursten och kejsaren vid liv; själv ryckte han fram genom "prästgatan" över Thüringen-skogen till Franken mot de rika andliga stiften i Main-trakten. Det var ett rövartåg med omätlig vinst men tröttande enformighet. I sin sachsiske bundsförvants thüringska besittningar härjade och förödde Gustav Adolf likaväl som i dem, vilka tillhörde biskoparna av Bamberg, Würzburg och Mainz. Då kurfursten beklagade sig, förklarade han helt enkelt: Krig är krig, och soldater är inga klosterjungfrur. Där han stötte på motstånd, hotade han med "eld och svärd" och med att "svedja, bränna, plundra och mörda" - ett program som han samvetsgrant genomförde, där inte motståndet uppgavs. Neutralitet räknades som fiendskap. Underkastelse i tid belönades med svåra kontributioner, leverans av proviant och rekryter, uppgivandet av befästa platser o.s.v. Kloster var under alla omständigheter fågelfria. Deras invånare fördrevs, deras ofta kolossala skatter tömdes till sista styvern, deras jordegendomar skänktes till kungens kreatur. Biskopens av Würzburg dyrbara bok- och handskriftsamling gick till Uppsala universitet, som ihågkoms med månget liknande rov. De erövrade områdena måste hylla svenska kronan, kungen förfogade över dem som över svenska län och tillsatte nya myndigheter. Kort sagt, ingen plåga är tänkbar, som inte Gustav Adolf lät övergå befolkningens samvete och välfärd, dess andliga och lekamliga väl; denna lyckliga befolkning, som han enligt sin trovärdiga försäkran befriade från "papisternas otillbörliga bedrägeri och blinda förtryck".
Under vintern 1631-1632 höll kungen ett lysande hov i Mainz. Emellertid nådde honom redan här de första varningarna, att han hade överskridit kulmen för sina framgångar. Frankrike var på det hela taget missnöjt med hans alltför starka makttillväxt, men speciellt med att han fört in kriget på "prästgatan", på Ligans områden. Ligan var Frankrikes skyddsling inte mindre än Gustav Adolf; båda var pålar i Habsburgs kött. Från början hade Richelieu bemödat sig om att upprätthålla vänskap eller åtminstone neutralitet mellan Gustav Adolf och Ligan, och nu återupptog han dessa bemödanden. Gustav Adolf ville inte så lätt uppge sina erövringar på "prästgatan", men på hans hårda villkor ville inte Ligan gå med. Förhandlingarna ledde endast till att Ligan sprängdes. De andliga furstar, som inte hade jagats bort av Gustav Adolf, flydde in under Frankrikes beskydd, medan kurfursten av Bayern slöt sig intimt till Österrike för att fortsätta kriget mot Sverige. Även för övrigt saknades det inte allvarliga misshälligheter mellan Sverige och Frankrike, vars sändebud Gustav Adolf ännu en gång påminde om att han hade en god vän i storturken. I själva verket rustade sig Turkiet, uppeggat av Sverige, för att falla in i de österrikiska arvlanden. Och samtidigt vägrade påven att slunga bannstrålen mot Sverige. Vilken sällsynt tur för en evangelisk gudskämpe att ha två så välvilliga beskyddare som påven och sultanen! Österrike hade förgäves knackat på överallt i Europa för att få nya allianser; endast med Spanien hade det lyckats knyta de gamla vänskapsbanden ännu fastare, och det önskade nu, att påven skulle välsigna de gammalkatolska makternas vapen mot kättarkungen. Men Urban VIII var obeveklig. Förgäves vände sig kardinal Passmann som österrikiskt och kardinal Borgia som spanskt sändebud till honom med häftiga förebråelser i det offentliga kardinalkollegiet. Påven vidhöll, att detta krig inte var något religionskrig, och om Gustav Adolf sade han: Gud själv har väckt upp honom, för att han må beskydda oss! Ja, efter Gustav Adolfs död höll påven en sorgemässa för hans själ i Vatikanen. Klokare än vid sina försök att få den påvliga välsignelsen handlade kejsaren då han åter utnämnde Wallenstein till sin högste befälhavare. Ligans kurfurstar hade dragit sig ur spelet, och bayraren hade blivit medgörlig. Med långt utvidgade fullmakter övertog Wallenstein sin gamla post. En ny kurfurstedag på Regensburg skulle inte hota honom; den här gången skulle han genomföra sitt program med eller utan kejsaren och, om så bleve nödvändigt, också emot kejsaren.
Så snart Wallenstein uppträdde på skådeplatsen, bleknade Gustav Adolfs lyckostjärna. Han kastade ännu en gång överända Tilly, som sökte förhindra hans infall i Bayern, och som föll i denna kamp, och han härjade än en gång som en vandal i Bayern. Men sedan måste han ta upp kampen med Wallenstein. Dennes krigsplan var lika enkel som klar. Med sina häpnadsväckande organisationstalanger hade han snabbt ställt upp en ny här och drivit ut den sachsiska hären från Böhmen. Hans avsikt var nu att tränga fram i Sachsen för att tvinga Gustav Adolf att dra sig ur södra och västra Tyskland till skydd för kurfursten eller, om han inte kom, förmå den vindflöjelaktige och redan halvt vunne kurfursten att ansluta sig till kejsaren. I båda fallen hängde Gustav Adolfs sydtyska erövringar på en tråd.
Det skulle här föra för långt att följa kungens förflyttningar hit och dit under trycket av den hotande faran; det var Wallenstein, som helt och hållet dirigerade krigets gång. I öppet fältslag mötte de varandra två gånger. Mot Wallensteins läger i Nürnberg bröt Gustav Adolf hornen av sig; vid Lützen den 6 november 1632 föll han i vilt handgemäng.
Om Gustav Adolfs personlighet vet vi förhållandevis litet. Men detta lilla är inte osympatiskt. Han var fri från de grova laster, i vars dy de tyska dvärgdespoterna vältrade sig, och i fråga om bildning stod han högt över dem. Naturligtvis blir han heller inte sämre genom att hans tillbedjare löjligt nog inbillade sig att han kom farande som en troshjälte in i Tyskland. Hade han gjort eller bara velat göra vad det påstås att "världen beundrar i honom", så skulle de svenska junkrarna ha spärrat in honom på dårhus och det med rätta.
Hans historiska ställning bestäms av de historiska förhållanden, i vilka han levde. Den adliga militärmonarkin är en efterbliven samhälls- och statsform; den var det till en viss grad redan på Gustav Adolfs tid. Men den var i alla fall en framskriden statsform, jämförd med den polska adelsdemokratin, som ruttnade i feodal gyttja, och gentemot ryssarnas primitiva barbari. I kampen med Polen och Ryssland steg Sverige upp till stormakt vid Östersjön. I kampen med Danmark, som stod på samma kulturnivå, skördade det inga lagrar. Båda länderna måste finna sig i de tyska anspråken på Östersjön. Historiskt stod nu inte frågan, huruvida Danmark eller Sverige var starkt nog för att slå ner Tyskland, ty det kunde under inga förhållanden komma i fråga. I stället gällde det om det tyska rikets inre upplösningsprocess kunde gå så långt, att det prisgavs åt Danmarks eller Sveriges rovlystnad. När Danmark angrep, höll riket ännu med stor möda samman; det svenska angreppet kunde det inte stå emot, eftersom det avväpnades av sina egna lemmar. Men att Tyskland skulle kunna behärskas av Sverige var under inga omständigheter möjligt. Sverige kunde endast utplundra Tyskland, och av detta rov skapade det sig en mycket förgänglig stormaktsställning. Ty rov är inte, som den borgerliga ekonomin velat lära oss, något produktionssätt. Lätt fånget, lätt förgånget, och jämmerligt nog störtade Sverige från den maktens tinne, som det nätt och jämnt nått. Dess historiska ställning på 1600-talet var alltigenom episodartad.
I enlighet därmed var också Gustav Adolfs historiska ställning av alltigenom episodisk karaktär. Intet är felaktigare än att jämföra honom med historiska gestalter, vilka fullbordat stora samhälleliga revolutioner. Napoleons erövringar gick honom ur händerna, men han hade med järnkvast sopat bort massor med feodal bråte, som hotade att kväva den europeiska kulturen, och med hänvisning därtill kunde han på sin ensamma ö med skäl säga: Den som smädar mitt minne, biter i granit. Men vad finns det av den avlägsnaste likhet att prisa Gustav Adolf för? Säger man kanske att han räddade lutherdomen i Tyskland? Nej, för det första är det inte sant, och för det andra: om det vore sant, så skulle Gustav Adolf för ett par århundraden ha förevigat ett system av olycksalig fördummelse i Tyskland, och det må djävulen tacka honom för!
Som fältherre och statsman var Gustav Adolf det svenska ridderskapets verkställande arm. I allmänhet sade han inte emot, utan böjde sig vackert, då hans kansler Oxenstierna tillhöll honom att inte göra upp några "konfusa" planer, som ändå inte kunde genomföras. Liksom han i förväg med junkrarna gick igenom planen till den tyska expeditionen in i de avlägsnaste möjligheter, och försäkrade sig om deras bifall i alla detaljer innan han påbörjade den, så inhämtade han, när han var i Tyskland, till varje viktigt steg han tog, bifall från den junkerregering som han tillsatt i Sverige. Ur dessa papper kan man i minsta atom vederlägga sagan om honom som troshjälte. Gustav Adolfs beroende av junkerdömet lämnar föga spelrum åt hans eventuella "geniala individualitet", men det man upptäcker därav, gör inget upplyftande intryck.
Detta att han som fältherre hade ett starkt drag av flibustiär, på svenska sjörövare, bör man inte tillskriva hans personliga karaktär, utan den svenska militärmonarkins hela krigföring. Tyvärr tycks han inte alls ha känt detta sorgliga tvång som ett sådant. Då han hotade med att "sveda, bränna, plundra och mörda", så skedde detta med ett vällustigt behag, som omöjligt kan verka tilldragande på den moderna kulturmänniskan. Man må kalla det "hjältemod" att han fann sin död mitt i drabbningens tumult, att han under det bayerska fälttåget steg fram till de fientliga förposterna och gäckades med dem med frågan: Monsieur, vad har gubben Tilly för sig? - som fältherre placerade sig Gustav Adolf därigenom mycket lågt, också för sin tid; han ställde sig djupt under Wallenstein, som var honom överlägsen i allt och som aldrig förde kriget för krigets egen skull. Alltid när hans politiska syften tillät det, föredrog Wallenstein freden framför kriget, de fredliga medlen framför de krigiska. I motsats till honom var Gustav Adolf en hänsynslös gåpåare och slagskämpe, en sjökonung, som gick plundrande fram över länder och hav, ingen erövrare som grundade nya riken.
Det är inte heller hans utan Wallensteins förtjänst att ha, om inte genomfört så åtminstone eftersträvat ett högre och mänskligare slag av krigföring. Gustav Adolf har befordrat krigföringen genom taktiska reformer, som mestadels gällde större rörlighet för armén. Men han har inte tänkt på, och kunde heller inte tänka på, att röra vid den dåtida krigföringens rötter. Det beröm, som han i efterskott fått i detta avseende, beror på ett grundligt missförstånd. Militärmonarkier leder alltid till tekniska förbättringar i krigshantverket; det är den ensidiga virtuositet, med vilken man hanterar ett visst verktyg så mycket skickligare ju längre man håller på. Däremot kan militärmonarkier aldrig omvälva sin tids krigföring, vilken har sina rötter i samma tid som de själva. Kung Fredrik drev sin tids krigföring till den högsta tänkbara fulländning, men innan den preussiska hären kunde anta en ny krigföring måste Fredriks monarki kastas överända.
Föreställningen, att Gustav Adolf i spetsen för en här av gudainspirerade, svenska bönder skulle ha stormat in bland kejsarens hopar av köpta legodrängar, tål ingen allvarlig kritik. När han bröt upp mot Tyskland bestod hans här till hälften av legoknektar, som värvats i alla herrars länder, på tysk mark rekryterades i enlighet med Gustav Adolfs program på stället, bland med våld tvingade eller uthungrade bönder och hantverkare eller bland den internationella soldatesk, som i dag tjänade under en fana, i morgon under en annan, och som sedan trettioåriga krigets början hade svällt ut till en fruktansvärd landsplåga. Fångar ställdes genast in i leden som soldater. Det torde stämma, att till slut knappt var tionde man i den svenska hären var svensk. Naturligtvis är också Gustav Adolfs berömda manstukt i det väsentliga och speciellt i fråga om moralen, en fabel. Att han vid sina erövringståg i möjligaste mån sökte inskränka de dåtida härarnas ofantliga tross och då särskilt inte ville veta av några kvinnor i hären, att han vid sina inbrott i främmande länder överflödade av högtidliga försäkringar att hans soldatesk inte skulle kröka ett hår på de fredliga invånarnas huvuden, det var självklara saker, och man måste erkänna blygsamheten hos dem, som i dessa mycket vanliga erövrarseder beundrar ett utflöde av protestantisk gudlighet. Men allt detta stämde mycket väl med både förhållandena och kungens egen vilja.
Så länge han inte var enig med Brandenburg och Sachsen, hade han det starkaste intresse av att upprätthålla den strängaste disciplin i sin här, och med de order han då gav, menade han säkert fullt allvar. Men redan då skrev han i ett förtroligt brev till Oxenstierna, att hans armé var i den sorgligaste belägenhet, han hade inga medel att sörja för fotfolk och rytteri, han måste till sin stora förtrytelse se alla excesser äga rum och svävade ändå i daglig fara för myteri. Efter slaget vid Breitenfeld hade han heller inte längre viljan att hålla sina soldater till någon som helst manstukt; vi har redan hört med vilka bevingade ord han tillbakavisade sin sachsiske bundsförvants klagan över svenska plundringar på sachsiskt område. När sedan Wallenstein satte honom i en svår klämma vid Nürnberg, blev han visserligen helvetiskt gudfruktig igen. En deputation från staden Nürnberg, vars bistånd han nödvändigtvis behövde, gav han fullmakt att genast hänga varje menig man som plundrade. Han försäkrade för dem, hur ont det gjorde honom, att det alltid vid dessa plundringar i vänners land hette att svensken gör det och svensken gör det. Ett erkännande i förbigående, att "svensken" redan då åtnjöt mordbrännarens till ordspråk blivna rykte. Men till sina tyska officerare sade Gustav Adolf:
"Jag vantrivs så med er, att jag hellre ville vakta suggorna i mitt kungarike än umgås med en så förvänd nation".
Som protestantisk troshjälte måste Gustav Adolf redan besitta en duktig dos protestantiskt hyckleri. Man måste se honom på nävarna, inte på käften, sade Wallenstein.
Som statsman, såvida han överhuvudtaget kunde bevisa några individuella färdigheter som en sådan, framstår Gustav Adolf som lika medelmåttig som i egenskap av fältherre. Den långvariga striden om hans yttersta politiska mål är alldeles ändamålslös, då han överhuvudtaget inte hade några sådana mål. Den svenska militärmonarkins beslut, att inte låta någon stark makt uppkomma i norra Tyskland, var ur dess ståndpunkt motiverad, men hur det skulle utföras och genomföras, det hade han aldrig gjort sig någon klar föreställning om. Grunderna och gränserna för sina framgångar tänkte han aldrig allvarligt över. Politiskt levde han ur hand i mun, återigen till stor skillnad från Richelieu och Wallenstein, vilka hade ett stort, klart mål för ögonen, på vars uppnående de inriktade sina politiska aktioner. Det är lönlöst att överhuvudtaget bestrida, att Gustav Adolf spekulerade på tyska kejsarkronan; en av hans befullmäktigade representanter har uttryckligen förklarat det under en officiell underhandling. Men naturligtvis fullföljde han inte heller denna imaginära idé med någon som helst konsekvens. Enligt Oxenstiernas påstående ville han grunda ett stort skandinaviskt rike, vilket skulle omfatta Sverige, Norge, Danmark och Östersjöländerna, vilket knappast lät mindre som framtidsmusik än tyska kejsarkronan. Gustav Adolf har själv på det tydligaste utlåtit sig därhän, att han ville kapa Pommern och Mecklenburg, men i egenskap av tysk riksfurste och ledare för ett Corpus Evangelicorum, alltså ett förbund av de protestantiska furstarna och städerna, vilket skulle ha inneburit Tysklands fortsatta splittring. Som belöning för denna snygga plan har också tyska historieskrivare prisat honom till övermått, därför att han skulle ha velat skapa ett enat, starkt Tyskland.
I ett avseende är dock Gustav Adolfs historiska ställning storartad och alldeles oförliknelig. Han har lyckats med något, som ingen erövrare före eller efter honom lyckats med, hur många erövrare historien än har att berätta om. Ett stort folk, vars dödsfiende han var, och som han skinnat in på bara benen, hyllar honom som sin hjälte. För att åstadkomma detta under, måste förvisso också ett "folk av diktare och tänkare" uppträda på historiens scen.
Gustav Adolfs död ändrade naturligtvis ingenting i de allmänna händelsernas förlopp. Han hade överskridit höjdpunkten för sin karriär som erövrare. Det svenska ridderskapet, som nu också formellt övertog ledningen för den svenska militärmonarkin, eftersom Gustav Adolf endast efterlämnade en omyndig dotter, ställde upp med tillräckligt av diplomater och generaler, vilka var kungen mer än väl vuxna. Deras klassintressen band dem också fast samman, fastare än de hade varit förbundna med kungen, vars romantiska kejsargriller och övriga "konfusa" planer snarast hade rubbat deras cirklar. Det bakslag, som drabbade den svenska saken, låg i själva tingens natur: Sverige kunde inte besegra Tyskland, och den saken hade inte Gustav Adolf kunnat ändra, även om han levt längre.
Men lika så litet kunde kejsarmakten upprättas. Så hopplöst vilsegångna var förhållandena i Tyskland, att förkämpen för en stark riksmakt, Wallenstein, något mer än ett år efter Gustav Adolfs död föll för kejserliga lönnmördares dolkar. Av alla partier, som kämpade med varann på tysk jord, kunde intet åstadkomma ett avgörande. Krigets tyglar föll i Frankrikes hand. På det svenska kriget, trettioåriga krigets fjärde period, följde som dess längsta och sista period det franska kriget. De svenska erövrarna var nu intet annat än legotrupper åt en makt, som var dem lika främmande som tyskarna. Men också däri skulle en längre livstid för Gustav Adolf inte ha ändrat något. Han hade själv redan givit sig i Frankrikes sold för att ödelägga Tyskland, han hade tidvis förstått att bedra sig själv och världen i fråga om detta förhållande, men hade aldrig förmått att upphäva det. Det var inte hans död, som skapade beroendet av Frankrike; den besparade honom bara den bittra förödmjukelsen att öppet bekänna sig till det.
Ännu en halv mansålder huserade de svenska junkrarna på tysk jord och förvärvade sig bödelsäran såsom de värsta bland den tyska nationens plundrare och skändare. Med outtömlig fantasi hittade de ständigt på nya plågor för att pina fram den sista styvern ur gömstället. Ett hemskt rykte har ännu i dag "svenskdrycken", besjungen i ömkliga verser av en stackars protestantisk präst, som underkastades denna tortyr.
Mistlaken etlich Mass
Goss man, als in ein Fass,
Mir in den Leib zur Stunden,
Vier Kerels mich festbunden.
(Gödselvatten några mått göt man, som i ett fat, i min kropp i timmar, fyra karlar höll mig fastbunden).
Andra tortyrmetoder var: Att avlägsna flintan från pistolernas lås och på dess ställe pressa in böndernas tummar; att gnida in fotsulorna med salt och låta getter slicka av det; att sedan händerna fastbundits, med en genomborrad syl dra ett tagelstrå genom tungan och sakta röra det upp och ner; att binda ett rep med knappar om pannan och dra till det bak med en käpp; att snöra ihop två fingrar och köra en laddstake upp och ner mellan dem tills hud och kött var avbränt in på bara benet - för att inte tala om de avskyvärda gräsligheter, som inte kan beskrivas på hyfsat språk och som förövades mot den kvinnliga befolkningen. På den tiden uppstod det ännu inte glömda barnrimmet:
Bet', Kindchen, bet',
morgen kommt der Schwed'
(Bed lilla barn, bed, i morgon kommer svensken).
En svensk general, greve Königsmark, förde så många vagnslaster guld och dyrbarheter till Sverige, att han åt sin familj kunde efterlämna en årlig inkomst av 130.000 taler, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka en miljon mark. När en annan, Wrangel, erhöll nyheten om den äntligen slutna freden, trampade han rasande på sin generalshatt. Han hade ännu inte fått nog.
Ännu saknas det historiska arbete, som efter befintligt och kritiskt sållat material beräknar, vad trettioåriga kriget kostade det tyska folket. Endast detta står utom allt tvivel: Aldrig har ett stort kulturfolk fått utstå en liknande förstörelse. Enligt de säkraste beräkningar gick mer än tre fjärdedelar av befolkningen under. Invånarantalet sjönk under de trettio åren från sjutton till fyra miljoner. I enlighet härmed kom förintelsen på alla områden av det ekonomiska livet. Två hundra år kastades Tyskland tillbaka i sin utveckling, två hundra år har det behövt för att åter uppnå den ekonomiska nivå det nått vid trettioåriga krigets början. Stympad till alla lemmar och själv blott ett ruttnande lik låg den tyska monarkin. Det var endast det minsta, att Nederländerna och Schweiz slets loss ur det sista lösa sambandet med riket. I väster roffade Frankrike åt sig de rikaste områdena, i norr rövade Sverige Oders, Elbes och Wesers flodmynningar. Båda dessa länder erhöll rätt att blanda sig i Tysklands angelägenheter. Kejsarens och rikets sista auktoritet var oåterkalleligt förlorad. I det upprivna restitutionsediktet fick huset Habsburg den välförtjänta kvittensen på sin självmördande politik. De ekonomiska orsakerna till den tyska reformationen verkade alltjämt: "Ständernas libertet" (frihet) triumferade över hela linjen. I furstarnas obetingade suveränitet, som sträckte sig ända till rätten att sluta förbund med utlandet, erhöll äntligen tyska folket en glädjande underpant på att med allt det oerhörda eländet, med all bottenlös skam, var eländets och skammens kalk ännu inte tömd till botten.
Liksom det andliga behöver också det världsliga herraväldet sina legender. Moltke, vilken om någon borde veta det, har förklarat det som en plikt för pieteten och fosterlandskärleken att vårda sina militära legender, även om man vet att de rentut sagt är humbug. Därmed kommer vi in på den första orsaken till Gustav Adolf-kulten. Utlandet och de tyska furstarna - däribland habsburgarna, i den mån de var landsfurstar, ty i de österrikiska arvlanden förblev det vid restitutionsediktet - hade utgått som segrare ur trettioåriga kriget. För utlandet torde det vara likgiltigt, hur det tyska folket fann sig i detta faktum, men inte för de tyska furstarna. De behövde sina legender för att framställa den eländiga suveränitet, som de upprättade ur det tyska rikets förkolnade spillror, som Guds outgrundliga rådslut och ett verk av tappra svärdskämpar. Hur de katolska furstarna fann sig i denna nödvändighet, behöver vi inte undersöka här; i varje fall hade de den katolska kyrkans rika sagoskatt att fritt välja ur.
I ojämförligt mycket sämre läge befann sig de protestantiska furstarna. "Gudsmannen" Luther var bara en droppe vatten för den törstande; han räckte på sin höjd till för att ge den religiösa förklädnaden åt den nödvändiga legenden. Men hur kunde den militära sidan täckas? De protestantiska furstar, som hade levt från slutet av bondekriget till westfaliska freden, var ett så rysligt anhang, att ett hav av kalkvatten knappt skulle räcka till för att dölja dessa morers naturliga hudfärg under ett tunt lager slamfärg. Ingen av dessa avskyvärda figurer dög till att snitsa till en legendarisk hjälte av. Återstod alltså endast Gustav Adolf, som hade framställt sig som beskyddare av den tyska protestantismen, visserligen bara till skenet, för att desto planmässigare kunna plundra Tyskland, men i en så till sågandes "hjältemässig" attityd. Honom var just de nordtyska protestantiska furstarna skyldiga det uppriktigaste tack för hans verkliga mål: att vidmakthålla söndringen i det nordtyska låglandet! Så odlade dessa furstars hovpredikanter Gustav Adolf-kulten, och deras hovprofessorer diktade Gustav Adolf-legender. Efter westfaliska freden tillbads en rovlysten sjörövare som en den protestantiska kyrkans hjälte Gideon[17*] i kyrkor och skolor.
Så långt är saken lätt att förstå. Mindre uppenbar verkar Gustav Adolf-kulten för bourgeoisin. Så snart de borgerliga klasserna i Tyskland tillväxte i styrka, måste de sträva efter nationell enhet och följaktligen revoltera mot dvärgdespoterna och deras legender. Ansatser härtill saknades inte heller. I sitt mäktiga drama "Wallenstein" visade Schiller med genial insikt, att inte Gustav Adolf utan Wallenstein är det trettioåriga krigets nationelle hjälte, försåvitt en sådan överhuvudtaget var möjlig på den tiden. Schiller befann sig redan i sin klassicerande period och ägde inte längre den friska kraften från sitt borgerligt-revolutionära ursprung då han skrev "Wallenstein". Men i mycket, som han lade i sin hjältes mun, föregrep han med högst beundransvärd instinkt de historiska upplysningar, som långt efter hans död har utvunnits ur dammet i Wallenstein-arkivet.
Men det stannade vid ansatser. Den tyska borgerligheten blev inte av med sin fursteskräck, som den med så fruktansvärd grundlighet fått sig inpräntad. Och för att den överhuvudtaget skulle komma till makten, måste den fly under bajonetterna hos de tyska delstater, i vilka Joakim II hade inympat "den providentiella-protestantiska missionen"; måste den också uppta Gustav Adolf-kulten i sitt andliga inventarium. Naturligtvis omformade den denna efter sina speciella klassintressen. Hade de luthersk-ortodoxa gjort svensken till beskyddare av "tros- och samvetsfriheten" så gjorde den liberala bourgeoisin honom nu också till en beskyddare av "tankefriheten". Utan Gustav Adolf ingen tysk protestantism, utan tysk protestantism ingen klassisk litteratur och filosofi, så att till slut har den gamle svensken också burit Hegels fenomenologi till dopet. Lessing och Goethe, Heine och Humboldt har snarare visat en viss sympati för jesuitismen än för lutherdomen, inte på grund av religiöst svärmeri, utan av naturlig sympati mellan bildade människor. Och när å andra sidan den tappre Nikolai[18*] och hans andliga efterföljare bedriver redan av Goethe gisslade jesuitfasoner, så har det heller ingenting med "andlig frihet" eller "andlig träldom" att göra, utan är helt enkelt konkurrensavund hos bankrutta småkrämare, vilka aldrig varit istånd att betala, gentemot en visserligen sedan länge i konkurs försatt, men dock på sin tid mycket solvent storköpman.
Men mot denna bärsärkaktiga logik kämpar själva gudarna förgäves. Må den engelska bourgeoisin förhärliga sin drottning Elisabet, den franska bourgeoisin kardinal Richelieu, den svenska bourgeoisin kung Gustav Adolf: Dessa skomakare förbliver åtminstone vid sin läst. Men den tyska bourgeoisin bevisar med sin Gustav Adolf-kult på nytt det allbekanta faktum, att den utgör århundradets mest inskränkta bourgeoisi. Den mest inskränkta och därför på sitt sätt den gemenaste. Samma liberala tidningar, vilka som innerligast stämmer upp hymner till Gustav Adolf, larmar som högljuddast efter undantagslagar mot de arbetande klasserna.
De har lärt från sin hjälte: Det gäller att begagna räddandet av de föregivet heligaste intressena som täckmantel för att plundra massorna in på bara kroppen. För denna Gustav Adolf-kult gäller också, vad Wallenstein sade om Gustav Adolf: "Man måste se honom på nävarna, inte på käften."
Samtidigt som de hyllar en av de våldsammaste omstörtare som historien känner, kallar de till "kamp mot revolutionen"; medan de förhärligar en utländsk plundrare av Tyskland, höjer de den "nationella" fanan mot den tyska arbetarklassens lagliga kamp för en människovärdig tillvaro. Behöver vi sedan utförligare klarlägga vilket intresse det tyska proletariatet har av det förestående Gustav Adolf-firandet? Vi hoppas att det tillräckligt klart framgår av vår framställning och det är nog för att motivera utgivandet av denna lilla skrift.
F.M.
Berlin 1908
 |
| De svenska trupprörelserna under fälttågen 1630-1632. |
[1] Gustav II Adolf (1594-1632), son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa. Kusin till kung Sigismund av Polen, som var son till Karl IX:s broder Johan III. Han blev kung av Sverige 1611 vid 17 års ålder och stupade i strid den 6 november 1632. Hans enda barn var dottern Kristina. Hon tillträdde regeringen 1644 vid 18 års ålder, men avföll till katolicismen 1654 och avvek till Rom. Hon var den sista av Vasaätten.
[2] "Storturken". Här avses sultanen Murad IV, som regerade 1623-1640. Försök från de krigförandes sida att dra in Turkiet i 30-åriga kriget misslyckades. Bl.a. hade Gustav Adolf en resultatlös mission hos Murad. I stället kunde denne ägna sig åt krig mot Persien, vilket avslutades 1639, då bl.a. Bagdad tillfördes Turkiet, samt åt att bekämpa tartarerna på Krim, vilka gjort uppror. I synnerhet riktades hans hat mot rikets kristna invånare. 1632-1637 lät Murad avrätta omkring 25.000 människor. => =>
[3] Jean Calvin. Fransk-schweizisk reformator (1509-1564). Som central punkt i hans lära framstår predestinationen: Gud har av evighet utvalt vissa människor till salighet och de övriga till förtappelse. Frälsning står dock att vinna, men blott genom Guds nåd. Calvin vann sina flesta anhängare bland borgerskapet, som tycks ha tilltalats av hans betonande av oavlåtlig verksamhet som den kristnes plikt i förening med sträng sparsamhet och sedlighet, vilket befrämjade förmögenhetsbildning. Kalvinismen har därför betecknats som en av rötterna till den moderna kapitalismen.
[4] Hohenzollern. Tysk fursteätt, härstammande från Schwaben på 900-talet. Ätten delades på 1100-talet i två grenar. Av huvudgrenen bildades senare den frankiska linjen och den schwabiska. Den frankiska behärskade bl.a. Ansbach, Bayreuth, Brandenburg, och spelade från början av 1400-talet en ledande roll i tysk historia. Den obetydligare, schwabiska linjen stannade i Sydtyskland och förblev katolsk. Den är befryndad med det svenska kungahuset, genom att en syster till den nuvarande kungen är gift med en av dem (Sigmaringen).
[5] Welf. Tysk fursteätt från Schwaben. Under 1600-talet behärskade den Braunschweig och Luneburg med Hannover. Storbritannien regerades av en gren av ätten Welf, tills den utslocknade med drottning Viktoria 1901.
[6] Wettin. Fursteätt, känd sedan slutet av 900-talet. Den regerade över Sachsen och Thüringen. 1485 delades ättens besittningar mellan två linjer, den ernestinska och den albertinska. En sentida gren av den förra linjen är Sachsen-Koburg-Gotha. Därifrån kom Belgiens kungahus, liksom sedan 1901 Storbritanniens. Denna ändrade dock 1917 av lätt insedda skäl namnet till Windsor. Till grenen hörde också prinsessan Sibylla, nuvarande svenske kungens mor.
[7] Wittelsbach. Fursteätt från 900-talet, regerade över Bayern. Senare lade den sig till med bl.a. Brandenburg, Tyrolen och delar av Nederländerna, som senare förlorades. Till den äldre av grenarna Pfalz av denna ätt hörde det svenska kungahuset med Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII.
[8] Habsburg, tyskt furstehus. Anses härstamma från en viss Guntram den rike på 900-talet. Vid 1100-talets slut utgjorde habsburgarna en av Schwabens mäktigaste familjer. De lade under sig många länder, bl.a. Ungern, Nederländerna, Milano, Neapel, Sicilien och Spanien, och nådde herravälde i Europa under Karl V (1500-1558). Senare delades väldet i en spansk linje under Karls son Filip II och en österrikisk, som 1556 erhöll kejsarkronan. Till släkten hörde även ärkehertig Franz Ferdinand, skjuten i Sarajevo 1914.
[9] Johann Tilly (1559-1632). Överbefälhavare över den katolska Ligans trupper. Han bistod även sin herre, kurfurst Maximilian, som efter 30-åriga krigets utbrott hjälpte kejsaren mot dennes upproriska undersåtar. Tilly var en av de sista företrädarna för den spanska krigskonsten, som ej visade sig jämbördig med Gustav Adolfs nyskapande krigskonst. Han sårades och dog den 5 april 1632.
[10] Bethlen Gábor (av ungerska släkten Bethlen), furste av Siebenbürgen (Transsylvanien), 1580-1629. Stod genom sin protestantiska religion i motsättning till kejsaren. Slöt förbund med böhmarna mot denne, ryckte 1619 in i Ungern, valdes till ungersk kung och hotade Wien, dock förgäves. B.G. var gift med Katarina av Brandenburg, syster till Gustav Adolfs gemål Maria Eleonora.
[11] Albrecht von Wallenstein (1583-1634). En från början obetydlig adelsman från Böhmen. För sin insats i början av 30-åriga kriget fick Wallenstein till ersättning eller köpte för en spottstyver de besegrade böhmarnas indragna gods och domäner, vilka han samlade till hertigdömet Friedland. Blev genom sin härigenom förvärvade rikedom en av Europas mäktigaste män. Wallenstein saboterade Tilly under kriget mot Sverige. Han var en skicklig militär men en tvetydig diplomat. Mördades 25/2 1634 av sina egna officerare.
[12] Ferdinand II av Habsburg, kejsare av tysk-romerska riket (1578-1637). Valdes 1617 till kung i Böhmen och 1618 i Ungern, trots protestanternas motstånd. I brist på annan blev han kejsare (1619-1637). En svagt begåvad, blint fanatisk katolik; jesuiternas lydige lärjunge.
[13] Axel Oxenstierna (1583-1654). Efter Karl IX:s död tog Oxenstierna ledningen vid riksdagen 1611. Rikskansler i samband med Gustav Adolfs trontillträde. Blev kungens främste medhjälpare på alla områden, ständigt rådfrågad, ständigt beredd att ingripa. Han medverkade avgörande till kungamaktens bindande i konstitutionella former och tryggandet av adelns ledande ställning i samhället. Lade grunden till förvaltningsorganisationen för två sekler framåt. Riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626 är Oxenstiernas verk.
[14] Gottfried Heinrich von Pappenheim (1594-1632). Kom från ett protestantiskt hem, övergick till katolicismen. Kämpade under Tilly i slaget vid Vita berget 1620. 1626 bekämpade han bondeupproret i Oberösterreich, där han kuvade bönderna under de fruktansvärdaste härjningar i landet. En egenmäktig krigare, som hade svårt att dra jämnt med Wallenstein. Stupade liksom Gustav Adolf vid Lützen den 6 november 1632.
[1*] Se Friedrich Engels: Tyska bondekriget.
[2*] Ultramontanism - på andra sidan bergen, d.v.s. Alperna. En ytterst reaktionär riktning inom katolicismen, som starkast betonar påvens auktoritet såväl inom kyrkan som i politiska angelägenheter. För ultramontanismens ideal kämpade den 1814 återupprättade jesuitorden. Dess tilltagande inflytande under andra hälften av 1800-talet yttrade sig bl.a. i bildandet av katolska partier i olika europeiska länder och i proklamerandet av påvens ofelbarhet.
[3*] Seloter - anhängare av ett judiskt nationellt-revolutionärt parti på Jesu tid. Här: Fanatiska religiösa trosivrare. Ö.a.
[4*] Se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, Förordet.
[5*] Kurian - den påvliga centralbyråkratin. Ö.a.
[6*] De kastilianska städerna (comidades) begagnade sig av de europeiska dynastiska förvecklingarna vid valet av Karl V till tysk-romersk kejsare år 1519 till kamp mot den feodala despotin. 1520 utbröt de förbundna städernas väpnade uppror under Juan de Padilla. Den yttersta anledningen var missnöjet med Karls nederländska rådgivare. Resningen lämnades i sticket av den spanska adeln, och Karls här av legoknektar slog de förbundna (comuneros) den 23 april 1521 i det avgörande slaget vid Villalar.
[7*] Wittenberg står som symbol för lutherdomen. I denna stad, residens för kurfursten av Sachsen, levde och verkade Luther 1508-1546, och här spikade han den 31 oktober 1517 upp sina 95 teser mot påvekyrkan. Ö.a.
[8*] Staden Donauwörth i västra Bayern förklarades år 1607 i rikets akt. Verkställandet härav genom Maximilian av Bayern följde 1608.
[9*] Fredrik V, Vinterkonungen (1596-1632). Ö.a.
[10*] Även kallat "kejsarkriget". Tilly slog Danmark vid Lutter am Barensberge i augusti 1626. Därpå ockuperade Wallenstein Holstein och Jylland. Freden i Lübeck, juni 1629, var en separatfred. Ö.a.
[11*] Mantuakriget var ett tronföljdskrig i Lombardiet, Italien. Fred 1629. Den franske hertigen Karl av Nevers, med stöd av Richelieu, erkändes som arvtagare till Mantua, efter den utslocknade ätten Gonzaga. Ö.a.
[12*] Omedelbara områden, gods och stift lydde direkt; de medelbara indirekt under kyrkan, resp. riket. Ö.a.
[13*] Livland - kustområde mellan Estland och Kurland. Kurland - del av Lettland; som det sedan 1918 tillhör. Ö.a.
[14*] Kexholm - län i Karelen. Ingermanland - landskap mellan Ladoga och Finska viken. Ö.a.
[15*] Pillau (på ryska Baltijsk), stad och uthamn till Königsberg i Ostpreussen. Gustav Adolf landsteg här den 26 juni 1626. Pillau återlämnades efter stilleståndet i Stuhmsdorf 1635 till Brandenburg. Ö.a.
[16*] Ur protokollen vid riksrådets överläggningar på Uppsala slott oktober - november 1629 anfördes som skäl för att krig "måste föras över" bl.a.: "Kriget är oundvikligt mellan oss och kejsaren. Ty 1. vill kejsaren utrota alla, som icke äro av hans religion. 2. Huset Österrike har aldrig upphört att trakta efter herraväldet över hela världen". (Carl Grimberg). Ö.a.
[17*] Gideon - en israelitisk stamkung under domartiden, känd som en slug och skicklig strateg i kampen mot midjaniterna (en nordarabisk beduinstam). Ö.a.
[18*] Nicolai, Christoph Friedrich (1753-1811). Författare, förläggare, anhängare av den "upplysta absolutismen".