Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
�vers�ttning: Nisse Sj�d�n
Digitalisering: Jonas Holmgren
Keynesianerna betraktar ekonomin som en penningekonomi och tenderar att gl�mma bort att det �r en ekonomi d�r man g�r pengar. Enligt deras uppfattning �r pengarna endast ett instrument, med hj�lp av vilket man kan v�nda en otillr�cklig samh�llelig produktion till en tillr�cklig. En vidlyftig penningtillv�xt genom kreditexpansion och underbalansering kan leda till inflation, liksom kreditnedsk�rning och alltf�r lite pengar tenderar att vara deflationsdrivande. F�r att b�da ytterligheterna ska kunna undvikas, m�ste penningkvantiteten vara den "r�tta" och det �r statens funktion att skapa denna "r�tta kvantitet". Skattepolitiska �tg�rder har ocks� en penningpolitisk funktion, d� de enbart f�rdelar den "r�tta penningkvantiteten" i den riktning som �r gynnsammast f�r den ekonomiska stabiliteten och tillv�xten. Men f�r att f�rst� ekonomins dynamik m�ste man f�rst� f�rh�llandet mellan pengar och kapital.
En bra bit in p� 1800-talet till�mpade olika l�nder olika metalliska myntfoter - silver, guld eller b�da p� samma g�ng. Ursprungligen anv�ndes �delmetallerna inte bara som bytesmedel - det var ocks� ett bekv�mt och relativt of�rst�rbart s�tt att f�rvara rikedom. Oavsett om guld eller silver producerades inom de penningbrukande ekonomierna eller om de f�rv�rvades av kolonisat�rer och �ventyrare, var jakten efter guld f�re kapitalismen fr�mst en jakt efter pengar. Den enskildes rikedom, liksom nationens, r�knades i pengar, vilket betydde guld och silver. Pengar samlades f�r deras egen skull snarare �n f�r kapitalbildning i andra former av materiell rikedom. Det kapitalistiska systemet �vertog detta merkantilistiska penningsystem f�r sina egna, annorlunda, syften.
Som kapital �r penningen b�de penning och samtidigt mer �n penning. Fast�n kapital i begreppsm�ssigt avseende �r pengar, omfattar denna kategori inte bara guld utan ocks� alla andra varor, ty varje vara kan inta penningens plats genom att uttrycka sitt varuv�rde som ett penningv�rde. Kapital�garna f�rs�ker inte samla p� en viss vara - i det h�r fallet guld. De vill ackumulera penningv�rdet av sina kapital, vilka kan anta fysisk form. Det skulle inte ge dem n�gonting ut�ver en m�ngd pengar, om de samlade p� pengar, oms� det vore i form av guld. Det �r f�rst n�r penningen kommer till anv�ndning i ett produktivt f�retag, som den avkastar mer v�rde. Den kapitalistiska penningackumulationen f�ruts�tter en kapitalackumulation, �ven om kapitalackumulationen kr�ver en inledande penningackumulation.
Kapital syssels�tter arbete: om penningen ska fungera som kapital m�ste den f�rst upph�ra att vara penning och f�rvandlas till hj�lpmedel, som s�tter arbetare i arbete. Dessa hj�lpmedel, produktionsmedlen, �r varor med ett v�rde, eller snarare pris, som uttrycks i penningtermer. Dessa produktionsmedel �r i sig sj�lva lika improduktiva som penningen i dess penningform. Det �r f�rst i arbetsprocessen som de blir produktiva. Arbetet reproducerar inte enbart det existerande kapitalet, och d�rmed dess v�rde i dess penninguttryck. Det producerar ocks� ett �verskott, vilket g�r den kapitalistiska produktionen till kapitalbildning. Detta kommer i sin tur till uttryck i penningtermer genom att det redan existerande kapitalet ut�kas med det kapitaliserade �verskottet. Men liksom tidigare inneb�r ut�kningen av penningm�ngden en ut�kning av produktionsmedlen i en kontinuerlig kapitalexpanderande process.
Ackumulerat kapital representerar penningv�rden som inte har penningform utan varu- och kapitalform. Kapitalet reproduceras endast gradvis, ty produktionsmedlen f�rslits eller f�r�ldras endast �ver en viss tidsrymd. Kapitalets l�ngsamma v�rdeminskning ber�knas i form av avskrivningskostnader, vilka tillsammans med alla andra kostnader l�gges till varornas pris f�r att realiseras p� marknaden. Varor som utbjudes p� marknaden m�ste k�pas med pengar, men d� de varor som k�pes eller s�ljes p� marknaden vid en best�md tidpunkt endast representerar en br�kdel av det f�refintliga totalkapitalet, r�cker det med att endast en br�kdel av den totala samh�llsrikedomen finns i penningform.
Varuutbyte, eller varornas cirkulation fr�n en plats till en annan, kr�ver inte n�got penningmedium. Det utf�rs i praktiken av m�nskligt arbete och av de transportmedel, som arbetet utnyttjar. Det som penningen f�rmedlar och s�tter i cirkulation �r inte varor utan egendomsanspr�k p� varorna. Men det �r endast genom s�dana egendomsanspr�k som den faktiska produktions- och distributionsprocessen kommer till st�nd. Detta beh�ver emellertid inte inbegripa n�gon s�rskild penningtyp; alla de medel som kan beteckna de olika kraven och motkraven i bytesprocessen duger lika bra som n�got annat.
Som penning intr�der guldet varken i produktionen eller konsumtionen. D�rf�r ger det arbete och kapital som l�ggs ner i produktionen av s�dant guld, inte n�got �verskott. Guldproducenterna g�r naturligtvis profit p� guldproduktionen, liksom andra kapitalister g�r profit inom andra produktionsbranscher. Men fr�n hela samh�llets synpunkt utg�r det monet�ra guldet en omkostnad f�r cirkulationsprocessen. Ju mindre guld som beh�vs som bytesmedel, desto mindre kostsam blir bytesprocessen. De motsvarande besparingarna i minskade produktionskostnader f�r guld kan anv�ndas f�r andra, profitskapande �ndam�l. Medan penningen i form av guld en g�ng utgjorde sj�lva inkarnationen av rikedom och makt, �r den under kapitalismen en cirkulationskostnad. D�rf�r fanns det redan fr�n den kapitalistiska utvecklingens b�rjan en mycket stark tendens till att f�r�ndra bytesmedlet fr�n dess materiella till en ideell existens, det vill s�ga att ers�tta varupenningen med symboliska pengar.
Samma utveckling, som ledde till att guldmyntfoten blev allm�nt accepterad, fick ocks� bevittna framv�xten av nya och annorlunda bytesmedel, s�som banksedlar och checker. Det fanns allts� b�de materiella och icke-materiella betalningsmedel; de senare st�lldes i f�rh�llande till de f�rra genom att de st�ddes av guldet, vilket tj�nade som garanti mot en alltf�r stor utgivning av symboliska pengar. Med kreditv�sendets expansion blev det monet�ra systemet allt mer invecklat. Bankkrediter blev det viktigaste betalningsmedlet och standardpengarna b�rjade spela en underordnad roll.
Denna utveckling gav upphov till uppfattningen att kredit- och debetsystemet g�r penningsystemet �verfl�digt. Man menar, att �ven om penningbegreppet �r beroende av skuldbegreppet - eftersom varje f�rs�ljning av varor och tj�nster ger upphov till en "skuld" genom tidsskillnaden mellan betalning och f�rs�ljning - �r skuldbegreppet inte beroende av penningbegreppet, ty en skuld kan kvittas mot en annan skuld utan att pengar kommer in i bilden. Bankkrediter kan s�ledes existera utan pengar. Alla skulder ber�knas emellertid i penningtermer. Och �ven om betalning �r gjord och erh�llen med check, och dessa checker annullerar varandra i bankernas clearingsystem, s� inbegriper dessa transaktioner andra transaktioner i produktions- och bytesprocessen, d�r valuta tj�nar som betalningsmedel. Dessutom bedriver man inte aff�rer f�r att �msesidigt kunna utj�mna sina krav p� varandra, utan f�r att g�ra profit. Int�kterna m�ste vara st�rre �n kostnaderna; man m�ste tj�na pengar. Det sken-monet�ra betalningssystemet �r enbart ett instrument, som skall g�ra det l�ttare att tj�na pengar. Att i kredit- och debetbetalningssystemet se ett penningsystem, �r att se penningen enbart som ett bytesmedel. Men fast�n det kapitalistiska utbytet �r ett utbyte av varor och tj�nster som behandlas som varor, s� �r penningen h�r mer �n ett bytesmedel, eftersom sj�lva varuutbytet endast �r ett medel f�r en ut�kning av kapitalet.
Nationernas rikedom och de enskildas egendom kan uttryckas i pengar och genom att de materiella �godelarna anges. Men denna rikedom existerar inte i dubbel form, det vill s�ga en g�ng som verklig egendom och en g�ng som pengar. Man kan ha antingen det ena eller det andra. Ett aff�rsf�retag kan k�pas eller s�ljas f�r en viss penningsumma. H�r �r pengarna inte ett bytesmedel, eftersom det �r just pengarna som bytes mot egendom; de �r ekvivalenten till verkliga ting - till egendom. F�r att vara utbytbara f�r penningtillg�ngar inte skilja sig fr�n realtillg�ngar. I detta avseende �r det felaktigt att p�st� att bankkrediter kan existera utan pengar, ty de krediter som l�mnas, l�mnas mot en s�kerhet, som representerar pengar, �ven om dessa "pengar" f�r �gonblicket antar formen av realegendom.
Under kapitalismen existerar penningen i form av kapital, vilket framtr�der i fast eller "likvid" form. I sin likvida form kan den vara varupenning (guld) eller symbolisk penning, vilken representerar guld eller n�gon annan vara, som inneh�ller materiell rikedom. D� alla realtillg�ngar utg�r potentiella penningtillg�ngar och alla penningtillg�ngar �r potentiella realtillg�ngar, beh�ver aff�rsm�nnen inte skilja mellan skenpengar och verkliga pengar. B�da fungerar lika bra n�r det g�ller att g�ra upp bytesf�rh�llandena mellan aff�rsf�retagen. Men det beror enbart p� att realpengarna liksom skenpengarna t�ckes av reella kapitaltillg�ngar. D�r det inte finns n�gra reella kapitaltillg�ngar, kan kreditpenningen inte fungera. Det finns naturligtvis alltid en risk f�r att synbara realtillg�ngar, som st�r som s�kerhet f�r kreditpengar, kan visa sig vara mindre reella. I ett s�dant fall blir det domstolen som till slut m�ste avg�ra, hur de skulder som var baserade p� "skenbar" egendom ska regleras.
Bakom penningtransaktionerna st�r aff�rsf�retagens kapitalv�rden, inte bara i deras monet�ra uttrycksform utan ocks� som materiella enheter i deras varuform. L�ntagarklasserna har i regel inte denna s�kerhet. Men de kan ha personlig egendom, mot vars s�kerhet de kan l�na pengar. Dessa klasser s�ljer sin arbetskraft som varor f�r pengar. De f�r betalt efter det att de utf�rt sitt arbete, per dag, vecka eller m�nad. Det �r det redan utf�rda arbetet som �r den vara som vederg�lls. Bortsett fr�n deras sparande, �r l�ntagarnas totala penninginkomst lika med det totala priset f�r de varor de k�per. Det �r allts� ett utbyte av vara mot vara. De pengar, som f�rmedlar detta utbyte, �r h�r endast ett r�knehj�lpmedel, och som s�dant beh�ver de inte ha varuform.
Vanligtvis m�ts pengarnas v�rde i den faktiska k�pkraft som de besitter. V�rdet av till exempel ett pund eller en dollar best�ms av vad man kan k�pa f�r ett pund eller en dollar. Detta l�mnar fr�gan varf�r det �r s� �ppen. Det m�ste finnas n�got hos ett pund eller en dollar som j�mst�ller dem med n�got som tillh�r de varor som de kan k�pa. Fr�n den objektiva v�rdeteorins st�ndpunkt �r fr�gan l�tt besvarad. Om guld �r pengar och guld �r en vara, anses kostnaderna f�r att producera det guld, som finns i en dollar eller ett pund, vara lika med produktionskostnaderna f�r de varor, som de kan k�pa - efter anpassning till de v�xlande f�rh�llandena mellan utbud och efterfr�gan p� marknaden.
Enligt teorin har s�ledes penningen ett varuv�rde som �r lika med dess produktionskostnader. Men i praktiken �r det inte s�. Guldets v�rde som vara skiljer sig fr�n dess penningv�rde, �ven om de monet�ra myndigheterna kan s�tta samma pris p� b�da. Vidare omfattar varupenningen endast en br�kdel av det totala penningutbudet. Inte ens d� guldmyntfoten till�mpades var det mer �n en liten del av samtliga pengar i cirkulation, som kunde omvandlas fr�n papper till guld. I den m�n som penningens form avviker fr�n varuformen, kan den inte h�rleda sitt v�rde fr�n dess produktionskostnad. Icke-varupenningen kan f�rvisso v�rderas i enlighet med arbetskostnaden f�r varupengar, men en s�dan v�rdering �r en medveten handling. Och d� pengarna i dagens l�ge i de flesta l�nder �r papperspengar, �r det klart att pengarna - �tminstone nationellt sett - besitter en k�pkraft utan att ha n�got varuv�rde.
D� jakten p� pengar nu �r en jakt p� kapital, �r den moderna penninghistorien en �terspegling av kapitalbildningens historia. Det var under den kapitalistiska utvecklingens tidigare skede, vilket utm�rktes av ett mindre integrerat produktions- och marknadssystem, som varupenningen kom till mera allm�n anv�ndning. Kapitalet var mindre koncentrerat och verkade mindre rutinm�ssigt. Intervallen mellan k�p och f�rs�ljning var mera oregelbundna �n under moderna f�rh�llanden. Man f�redrog metalliska pengar inte bara p� grund av att man var van vid det, utan ocks� p� grund av att kapitalackumulationen i allm�nhet f�rutsatte en f�reg�ende anhopning av pengar. Penningen m�ste beh�lla sitt v�rde, och det gjorde den s�krast om man bevarade den i dess varuform. Dessutom hade guldet varit penningmyntfot s� l�nge att det var sv�rt att ers�tta den med rent symboliska pengar. Cirkulationen av guldmynt och garantin att papper var konvertibla till guld underst�dde det allm�nna f�rtroendet f�r stabiliteten i penningsystemet och valutornas v�rde.
Detta att man under den kapitalistiska utvecklingens tidiga skede f�redrog varupengar fann sin internationella f�rl�ngning och viktigaste grund i guldmyntfotens "automatik" som "regulator" av den internationella bytesekonomin. Guldmyntfoten kn�t v�rdet av de olika nationella penningenheterna till deras guldv�rde och till varandra genom ett fast guldpris. En dollar representerade en best�md guldm�ngd, liksom det brittiska pundet och andra valutor, som var baserade p� guldmyntfoten. Om ett pund kunde k�pas f�r fyra dollar, betydde det att guldinneh�llet i ett pund motsvarade det som fanns i fyra dollar. Det faktiska valutautbytet fungerade naturligtvis inte s� enkelt, eftersom priserna p� olika valutor fluktuerar med det varierande utbudet och efterfr�gan p� olika valutor p� valutamarknaden. Men under en l�ngre tidsperiod j�mnar dessa skillnader ut sig i m�ngden av valutatransaktioner. Valutamarknaden utg�r en internationell clearing-mekanism. D� bytesbalansens debet och kredit inte alltid g�r ihop, f�r de �terst�ende fordringarna betalas med guld f�r att en fullst�ndig, om �n tillf�llig, balans skall uppn�s.
Endast en del av det nyproducerade guldet kommer till monet�r anv�ndning. En annan del - antagligen mindre �n h�lften av den totala produktionen - fyller icke-monet�ra behov inom hantverk och industri. F�r att ett fast guldpris skall kunna uppr�tth�llas, f�r utbudet inte �verstiga efterfr�gan; s� l�nge guldproduktionen �r st�rre �n den industriella marknadsefterfr�gan, m�ste �verskottet k�pas upp f�r monet�ra �ndam�l, oavsett om det beh�vs eller ej. P� senare tid har man funnit det n�dv�ndigt att s�lja guld p� den privata marknaden f�r att kunna uppr�tth�lla ett fast pris. En st�ndigt v�xande efterfr�gan p� guld drev upp priset ut�ver dess fasta gr�ns, och tvingade d�rigenom England och USA att tillfredsst�lla efterfr�gan genom att s�lja en del av sitt monet�ra guld p� Londons guldb�rs.
I likhet med sj�lva penningen var inte guldmyntfoten avsedd att underl�tta den internationella varucirkulationen i n�gon materiell bem�rkelse. Syftet med den var att uttrycka och garantera de egendomsanspr�k, som var knutna till de varor och kapital som tr�dde in p� v�rldsmarknaden. De internationella penningtransaktionerna m�ste t�ckas av varupengar, ty detta var den enda realistiska form i vilken egendomsanspr�ken kunde regleras.
Guldmyntfoten var en �verenskommelse mellan olika l�nder under laissez-faire-kapitalismen, och som s�dan var den ett medvetet ingripande i marknadsmekanismen. Likv�l uppfattades den som ett sj�lvreglerande system i linje med den sj�lvreglerande marknadsmekanismen. F�r den enskilda nationen innebar guldmyntfoten att centralbanken m�ste h�lla v�rdet av sin penningenhet i niv� med andra guldmyntfotvalutor genom att h�lla en tillr�ckligt stor guldreserv. Uppr�tth�llandet av denna reserv satte en best�md gr�ns f�r m�jligheten att skapa kreditpengar. Guldmyntfoten var allts� ett instrument f�r att begr�nsa kreditens expansion och kontraktion och d�rmed ocks� de inflations- och deflationsdrivande tendenser, som kommer till uttryck i stigande och fallande priser. Under den tid guldmyntfoten till�mpades, ledde skillnaderna mellan utbud och efterfr�gan p� valutamarknaden till ett guldfl�de mellan olika l�nder: guld fl�t till l�nder med en gynnsam handelsbalans fr�n l�nder med en ogynnsam balans. Man f�rutsatte att ett ih�llande utfl�de fr�n ett best�mt land skulle sk�ra ner dess ekonomiska aktivitet och s�ledes leda till deflation och l�gre priser, medan ett infl�de av guld skulle stimulera den ekonomiska verksamheten och p� s� s�tt leda till inflation och h�gre priser. Eftersom priserna skulle vara l�ga i l�nder som f�rlorade guld och h�ga i l�nder som vann guld, skulle handeln �ndra riktning och nu g� fr�n det f�rra till det senare. Denna f�r�ndring av handeln skulle �terigen kasta om guldr�relserna. Det var genom guldr�relsernas inflytande p� prisniv�n som guldmyntfoten betraktades som internationell utj�mningsmekanism.
Som "utj�mningsmekanism" var guldmyntfoten emellertid lika ineffektiv som sj�lva marknaden. Det f�rutsatta n�ra sambandet mellan guldreserv och inhemska priser existerade inte: priserna varken f�ll eller steg p� grund av guldr�relser fr�n ett land till ett annat. Ibland kunde n�gra l�nder uppleva n�got som liknade en evigt gynnsam handels- och betalningsbalans, medan andra inte kunde r�tta till ogynnsamma balanser trots att de f�rde en deflationspolitik. F�rsta v�rldskriget innebar under alla omst�ndigheter i praktiken slutet f�r guldmyntfoten, eftersom det avbr�t och f�rsk�t den internationella kapital- och varumarknaden. Regeringarna l�nade och gav ut pengar utan att ta n�gon som helst h�nsyn till sina guldreserver. De betalade den n�dv�ndiga importen med guld, varf�r guld ackumulerades i l�nder som kunde s�lja. Efter kriget l�mnade land efter land guldmyntfoten, vilket berodde p� att de antingen var tvungna till det eller hade best�mda avsikter med sitt uttr�de. Genom valutainflation gjorde l�nderna sig fria fr�n de enorma skulder som de dragit p� sig under kriget, och de h�ll konsumtionen nere f�r att rekapitalisera sin industri. I n�gra l�nder hotade den galopperande inflationen till slut att bryta ner all ekonomisk verksamhet. N�r man n�tt s� l�ngt satte staten naturligtvis in penningpolitiska �tg�rder f�r att stoppa inflationen; man stabiliserade cirkulationsmedlen s� att de p� nytt kunde fungera i bytes- och kapitalbildningsprocessen.
Det b�r st� klart att det inte enbart �r l�ttillg�ngligheten till krediter - beroende p� infl�det av guld - som leder till nyinvesteringar och skapar betingelser f�r en h�gkonjunktur, utan den f�rv�ntade l�nsamheten p� investeringarna, vilken framg�r av den r�dande l�nsamheten p� kapitalet. Och det �r inte kreditinskr�nkningen - beroende p� utfl�de av guld - som mynnar ut i kapitalstagnation, utan en bristande l�nsamhet p� det existerande kapitalet, som f�rst�r motiven f�r nyinvesteringar och d�rmed ocks� efterfr�gan p� krediter.
En v�xande kapitalisering av produktionen h�jer arbetsproduktiviteten och d�rmed ocks� det utvidgade kapitalets konkurrensf�rm�ga. N�r kreditexpansionen leder till kapitalinvesteringar, leder den ocks� till ett f�rbilligande av produktionen i f�rh�llande till produktionen i l�nder med en l�gre kapitalbildning. Genom att de mera produktiva l�nderna kan s�lja till l�gre priser, invaderar de marknaderna i de mindre produktiva nationerna. Det �r d�rf�r inte riktigt att p�st� att kreditexpansion alltid m�ste leda till prisinflation. Med en tillr�cklig produktivitets�kning kan utbudet motsvara och �vertr�ffa efterfr�gan och den kan p� s� s�tt inte bara hindra en pris�kning utan ocks� s�nka dem. I st�llet f�r att f�rlora guld p� grund av en of�rdelaktig handelsst�llning, kan snabbt v�xande ekonomier �ka sina guldreserver och s�ledes sitt penningutbud i enlighet med sin kreditpolitik. N�r kapitalets l�nsamhet minskar, minskar b�de investeringar och kredittransaktioner. Detta beh�ver inte n�dv�ndigtvis medf�ra en f�rs�ljnings�kning genom utrikeshandel, ty de l�ga priserna i l�nder med en stagnerande ekonomi beh�ver inte vara l�gre �n priserna i-l�nder med h�gre produktivitet i expanderande ekonomier. D� blir det inte n�got penninginfl�de fr�n utlandet, som kan stimulera den ekonomiska verksamheten i de f�rh�llandevis stagnerande l�nderna.
Och med v�rldsmarknadens uppkomst blev h�gkonjunktur, stagnation och l�gkonjunktur v�rldsomsp�nnande fenomen. Samtidigt som dessa f�rh�llanden p�verkade olika l�nder i olika grad, var det inga som f�rblev op�verkade. Alla kapitalistiska l�nder tenderade att utvidga kreditgivningen under goda och inskr�nka den i d�liga tider. Varje lands kreditexpansion begr�nsades av guldreservens storlek. Under l�gkonjunktur r�dde det inte n�got tryck p� guldreserven, eftersom efterfr�gan p� investeringskrediter var l�g. I s�dana tider inv�ntade l�nderna helt enkelt b�ttre tider och intensifierade konkurrensen om marknader och guld.
Trots guldmyntfotens nedsl�ende resultat, var det endast med st�rsta motvilja och under trycket fr�n den stora depressionen, som den slutligen upph�vdes. Men d� varupenningen fortfarande var n�dv�ndig n�r det g�llde att g�ra upp internationella betalningsbalanser, inr�ttade man en internationell guldv�xlingsmekanism. Fast�n guld fortfarande flyter mellan olika l�nder, beh�ver dessa fl�den inte p�verka den inhemska penningpolitiken. D� guldet nu bara betraktas som en speciell slags pengar, som internationella pengar, beh�ver guldr�relserna inte l�ngre best�mma den nationella penningpolitiken. Inflation och deflation �r resultat av statliga beslut om att utvidga eller inskr�nka penning- och kreditutbudet. D�rf�r misstror en del anh�ngare av den obegr�nsade marknadsekonomin de nuvarande �tg�rderna. De l�ngtar i st�llet efter en �terg�ng till guldmyntfotens "automatik".
Det faktum att varje nedg�ng i den ekonomiska verksamheten framtr�der i form av penninginskr�nkning, gav upphov till uppfattningen att nedg�ngen berodde p� penningbrist och att denna i sin tur var resultatet av de begr�nsningar som guldmyntfoten innebar f�r kreditexpansionen. Vi vill erinra om att Keynes p� det hela taget h�ll guldmyntfoten som ansvarig f�r de kriser som f�ljde efter f�rsta v�rldskriget. Han menade, att liberalernas kritik mot merkantilismen som ett system knutet till en orimlig guldackumulation, hade f�rlorat all sin kraft och inneb�rd, eftersom det var just laissez-faire-systemets guldmyntfot som gjorde "den inhemska h�gkonjunkturen direkt beroende av konkurrensjakten efter marknader och konkurrenternas hunger efter �dla metaller".[1] Ty med en rigor�s till�mpning av guldmyntfoten fanns det inte n�gra "ortodoxa medel tillg�ngliga f�r myndigheterna f�r att motverka arbetsl�shet i hemlandet utom genom att k�mpa f�r ett export�verskott och import av monet�ra metaller p� sina grannars bekostnad", vilket hade en tendens att inskr�nka s�v�l den inhemska marknaden som den internationella handeln. Keynes f�respr�kade ett frig�rande av den nationella penning- och kreditpolitiken fr�n den internationella guldmyntfotens behov.
Det �r emellertid helt uppenbart att guldmyntfotens existens inte hindrade en t�mligen snabb kapitalbildning vid sekelskiftet, och det �r lika uppenbart att kapitalackumulationen snarare sj�nk �n steg n�r guldmyntfoten upph�vdes. Det var helt tydligt att kapitalproduktionens expansion och kontraktion inte var beroende av guldmyntfotens existens eller ickeexistens.
En ekonomi med v�xande befolkning, produktion och produktivitet f�r en st�ndig �kning av penningm�ngden. Denna �kning modifieras av anv�ndningen av icke-monet�ra bytesformer och av fallande prisniv� beroende p� �kad arbetsproduktivitet. Bank- och kreditsystemets utveckling p�skyndade i mycket h�g grad kapitalbildningsprocessen. Det var inte bara det att de vitt spridda penningresurserna centraliserades i stora penningfonder, utan ocks� att dessa fonder under reservsystemet utgjorde basen f�r en m�ngfaldig kreditexpansion. Och samtidigt som krediten m�jliggjorde en accelererad utvidgning av den industriella och kommersiella aktiviteten, s� medgav och kr�vde den p� s� s�tt utvidgade produktionen en ytterligare utvidgning av kreditsystemet. Denna �msesidiga process innebar att varupengar st�ndigt ersattes av kreditpengar.
Men om bankerna kunde skapa krediter n�r de s� �nskade, skulle penningen snart f�rlora sitt v�rde. N�r penningutbudet �r begr�nsat, �r kreditutvidgningen det ocks�. Och med ett begr�nsat utbud av guld, var ocks� utbudet av pengar och krediter begr�nsat. Frig�relsen fr�n guldet �ppnade v�gen f�r en sj�lvst�ndig nationell penningpolitik, som hade till uppgift att genom kreditexpansion, inflation och underbalansering av budgeten fr�mja den ekonomiska verksamheten.
Medan det r�der en allm�n enighet om att penningens v�rde m�ts i dess k�pkraft, finns det skilda uppfattningar om de faktorer med vars hj�lp man kan f�r�ndra denna kraft. Popul�rast var id�n att f�r�ndringar i penningvolymen skulle leda till �ndringar i den allm�nna prisniv�n. Detta var en till�mpning av teorin f�r utbud och efterfr�gan betr�ffande priser p� den monet�ra teorin: penningm�ngder st�lldes mot varum�ngder.
Denna kvantitetsteori f�r pengar inbegriper en omloppsprincip, det vill s�ga att samma penningenhet fungerar i mer �n en bytestransaktion. Bortsett fr�n det historiska faktum att en expanderande ekonomi �ven utvidgar sin penningm�ngd, varierar pengarnas omloppshastighet med den ekonomiska verksamhetens �kning eller minskning. Om penningens omloppshastighet visar en sjunkande tendens, tyder det snarare p� verkliga st�rningar p� marknaden �n p� monet�ra sv�righeter, �ven om en s�dan tendens av egen kraft kommer att f�rv�rra dessa st�rningar.
I penningkvantitetsteorin framtr�der penningen som en sj�lvst�ndig ekonomisk kraft, vilken �r best�mmande f�r aff�rsverksamhetens expansion och kontraktion, f�r pris�kningar och pris minskningar, samt f�r inkomst�kningar och inkomstminskningar. Men produktionens och inkomstens tillv�xt beror faktiskt inte p� f�rekomsten av en best�md penningm�ngd; produktionen och inkomsten kan �ka s�v�l under betingelser med mer som med mindre pengar. Priserna �r inte heller h�ga eller l�ga p� grund av att mer eller mindre pengar �r i cirkulation. I st�llet �r det s� att den cirkulerande penningm�ngden sjunker och stiger med sjunkande och stigande priser. Det �r klart att om alla priser pl�tsligt skulle f�rdubblas, s� m�ste ocks� penningm�ngden f�rdubblas, ty annars skulle h�lften av de cirkulerande varorna inte kunna s�ljas. Och om alla priser pl�tsligt skulle sjunka med h�lften, beh�vs det endast h�lften s� mycket pengar p� marknaden. Men en f�rdubbling av penningutbudet kommer inte att f�rdubbla varornas v�rde eller m�ngd, liksom en halvering inte kommer att reducera dem. �ven om priserna p� varor och tj�nster uttrycks i pengar, �r de senare inte best�mda av utan best�mmer sj�lva pengarnas kvantitet och omloppshastighet.
Det �r naturligtvis riktigt att om pengarna uteslutande utgjordes av varupengar (till exempel guld), skulle deras k�pkraft variera liksom andra varupriser. En mindre eller st�rre penningm�ngd skulle vara utbytbar mot st�rre eller mindre kvantiteter av andra varor. En brist p� pengar skulle h�ja deras v�rde i f�rh�llande till andra varor, n�got som skulle stimulera till �kad guldproduktion - och det skulle i sin tur g�ra slut p� penningbristen. Om guldproduktionen inte kunde h�jas, skulle det endast inneb�ra att en mindre guldkvantitet uttryckte en st�rre kvantitet av andra varor. Men guldpriset �r fast, och pengar som tidigare var knutna till guldet via guldreserven har nu blivit fullst�ndigt frigjorda fr�n sitt samband med guldet. Att under s�dana betingelser �ka penningm�ngden ut�ver dess "normala" tillv�xt genom �kade marknadstransaktioner skulle endast inneb�ra en f�r�ndring av penningens uttryck i konstanta varuv�rden. Om man f�ruts�tter en situation med "inflation", i vilken alla priser stiger, skulle alla varor ha h�gre siffror p� sina prislappar, men i �vrigt skulle ingenting vara f�r�ndrat. Det skulle vara meningsl�st att �ka penningm�ngden.
Men om n�gra priser under inflationsbetingelser skulle stiga snabbare �n andra, uppst�r det en situation, som gynnar en del och missgynnar andra. En del varupriser stiger eller faller f�rvisso alltid i f�rh�llande till andra p� grund av effekterna av den �kade produktiviteten eller p� grund av f�r�ndringar i konkurrensf�rh�llandena p� marknaden. S�dana regelm�ssiga pris�ndringar �r inte att h�nf�ra till inflation eller deflation, vilka p�verkar den allm�nna prisniv�n snarare �n best�mda varupriser.
�ven om inflationen p�verkar den allm�nna prisniv�n, varierar priserna p� vissa varor mer �n p� andra. L�nerna, till exempel, stiger l�ngsammare �n priserna p� andra varor under inflation. D� l�nerna utg�r en del av de varupriser, som intr�der p� marknaden, kan man kompensera sig f�r l�ne�kningar, som beror p� inflation, genom dessa priser. Varupriserna s�ttes efter det att de arbetskostnader, som finns nerlagda i varorna, har fastst�llts eller betalats. �kade arbetskostnader kan d�rf�r inte hindra en �nnu snabbare �kning av varupriserna; kostnaderna f�r arbetskraften reduceras p� s� s�tt i f�rh�llande till de varor som den producerar.
P� detta s�tt kan en allm�n inflation h�ja vissa priser p� andras bekostnad. Men en �kning eller minskning av penningm�ngden p�verkar den ekonomiska aktiviteten endast genom att den skapar f�r�ndringar i inkomstf�rdelningen. Eftersom l�nerna �r mindre elastiska i sina r�relser �n varupriserna, leder inflationen till h�gre profiter och d�rmed ocks� till en snabbare varuoms�ttning och kapitalbildning. S� l�nge detta uppr�tth�ller syssels�ttningsniv�n, anser ocks� arbetarna att inflation �r att f�redra, ty deflation kan betyda massarbetsl�shet. Inflation passar inte alla kapitalister. Den passar inte heller de samh�llsskikt, som lever p� fasta inkomster och som d�rf�r drabbas n�r priserna stiger. Det finns allts� samh�llsgrupper, som vill ha inflation och andra som �r motst�ndare till den, och dessa grupper f�r politisk kamp f�r den ena eller den andra monet�ra politiken.
Inflation definieras i regel som ett f�rh�llande under vilket penninginkomsten stiger snabbare �n realinkomsten, det vill s�ga under vilket det finns f�r mycket pengar i f�rh�llande till den tillg�ngliga varum�ngden. Under betingelser med full syssels�ttning, s�ger man, blir det inflation n�r kostnaderna f�r varor och tj�nster v�xer snabbare �n den potentiella produktionen. Under denna f�ruts�ttning kan inflationen hejdas antingen avsiktligt eller ocks� automatiskt - avsiktligt genom en medveten nedsk�rning av penningm�ngden av de monet�ra myndigheterna, och automatiskt eftersom den �kade efterfr�gan p� pengar, enligt den borgerliga teorin, leder till h�jd r�nta, vilket i sin tur bromsar upp expansionsprocessen.
Det �r klart att priserna stiger n�r det uppst�r varubrist och sjunker n�r marknaden �r m�ttad, oavsett hur stort penningutbudet �r. N�r inkomsten �r given inneb�r detta endast att man ibland kan k�pa mer och ibland mindre. Det som n�gra d�rigenom f�rlorar kommer andra att vinna. Den samh�lleliga efterfr�gan kan vara mindre �n det samh�lleliga utbudet, men den kan inte vara st�rre - annat �n som rent �nsket�nkande - ty det som inte finns kan inte heller k�pas eller s�ljas. En penninginjektion under betingelser med begr�nsat utbud kan inte h�ja den faktiska efterfr�gan; den h�jer enbart priserna p� de tillg�ngliga varorna. Utbudet kan endast �kas genom �kad produktion, och det beror inte p� penningkvantiteten utan p� kapitalets l�nsamhet om en s�dan skall komma till st�nd.
I praktiken �r det de monet�ra myndigheterna som genom sina beslut fastst�ller penningm�ngden, f�r att genom bankernas f�rmedling st�lla pengar till f�rfogande f�r l�n och investeringar. Penningutbudets storlek �r en politisk fr�ga och inte ett oavsiktligt resultat av okontrollerade ekonomiska h�ndelser: ekonomiska sv�righeter kan l�sas med deflatoriska eller inflatoriska medel. B�da dessa medel �r f�renliga med kapitalistiska principer. Om man vid en viss tidpunkt v�ljer det ena framf�r det andra, s� beror det p� att det framst�r som effektivare och politiskt sett mera livskraftigt.
En period med utbredd kapitalbildning beh�ver inte vara inflatorisk, om den st�ds av en tillr�cklig l�nsamhet, baserad p� �kad produktivitet. En period med ekonomiskt stagnation beh�ver inte heller n�dv�ndigtvis vara deflatorisk. Men s� �r i regel fallet, eftersom det f�reg�ende expansionsskedet efterl�mnar ett kapital och en produktionskapacitet som �r alltf�r stor annat �n under accelererad kapitalexpansion. �verskottet leder till vilande kapacitet och sysslol�sa arbetare; priserna sjunker till botten genom en allt h�ftigare konkurrens, och hela systemet inskr�nkes. Under inskr�nkningsperioden omstruktureras systemet l�ngsamt till dess att betingelser f�r en l�nsam kapitalexpansion �ter �r f�r handen. Eftersom investeringarna minskar (eller helt och h�llet upph�r) under l�gkonjunkturer, finns det inte bara vilande resurser utan ocks� vilande pengar, det vill s�ga pengar som inte kan anv�ndas l�nsamt. Paradoxalt nog �r det dessa vilande pengar (och krediter), som ger det falska intrycket av allm�n penningbrist. I en s�dan situation �r det inte mer pengar som beh�vs, utan en �teruppr�ttad l�nsamhet, som kan st�rka lockelsen att investera.
Inflation �r ett resultat av monet�ra �tg�rder som �r avsedda att f�rb�ttra kapitalets l�nsamhet internt f�r att p� s� s�tt st�rka dess konkurrenskraft externt. Deflation, som kan leda till samma resultat, var den metod, som man tidigare i regel anv�nde n�r det g�llde att �vervinna kriser. Det var inte s� mycket underkastelsen under guldmyntfoten, som inskr�nkte ekonomin, som det var deflationsprocessen sj�lv, som uppr�tth�ll guldmyntfoten. Det var med andra ord principen om laissez-faire, principen om att inte ingripa i ekonomin och tilliten till "automatiska l�sningar" p� l�gkonjunkturproblemet, som f�rklarar varf�r man tidigare f�redrog icke-monet�ra medel f�r att bek�mpa ett tillst�nd med minskad l�nsamhet. Det var inte pengarna utan kapitalet sj�lvt som f�rlorade i v�rde och f�rst�rdes f�r att skapa utrymme f�r en mera koncentrerad och produktiv kapitalstruktur. Reall�nerna s�nktes utan att n�gon egentlig h�nsyn togs till de sociala konsekvenserna.
Men l�gkonjunkturerna f�rlorade sin "l�kande" kraft eller blev i varje fall outh�rdliga. Under 1900-talet blev den deflation, som skulle leda till "�terh�mtning", allt sv�rare att uth�rda p� grund av de sociala omv�lvningar den tenderade att utl�sa. Inflation blev den v�g man valde, om man nu hade n�got val, f�r att motverka l�gkonjunkturer och f�r att h�lla den ekonomiska verksamheten p� en niv�, som innebar social stabilitet. Nu tillgrips inflation av varierande intensitet under betingelser med full syssels�ttning s�v�l som med arbetsl�shet - under betingelser med stagnation s�v�l som med expansion. Penningv�rdef�rs�mringen har varit konsekvent och allm�n, �ven om graden av f�rs�mring har varierat, ofta mycket kraftigt, i olika l�nder. N�r priserna stiger snabbare �n de inkomster som �r avsedda f�r konsumtion (framf�r allt l�ner), kan en st�rre del av totalproduktionen omvandlas till till�ggskapital. Medan personer utan kapital faller offer f�r penningv�rdef�rs�mringen, bibeh�ller och ut�kar kapital�garna sina kapital genom samma process - naturligtvis under den f�ruts�ttningen att de kan realisera sina profiter genom f�rs�ljning p� marknaden. Men en god sak kan leda till ytterligare en: sj�lva profitrealiseringen underl�ttas av inflationsprocessen. Pengar som minskar i v�rde f�rbrukas snabbare �n pengar med stabilt v�rde.
V�rdef�rs�mringen av den nationella valutan g�r inte bara kapitalet l�nsammare utan ocks� konkurrenskraftigare i internationellt avseende. Men d� alla sj�lvst�ndiga nationer har m�jlighet att devalvera, leder penningdevalvering i n�gra l�nder till devalvering i andra. Till slut blir det �terigen den reella kapitalstrukturen och inte penningstrukturen som best�mmer de olika l�ndernas relativa konkurrenskraft.
Genom statliga ink�p med l�nade pengar ombildas statsskulden till pengar, och med undantag av den del av den ombildade skulden som anhopas, leder detta till �kad samh�llelig efterfr�gan. Skuldfinansieringsprocessen har varit en inflationsprocess i b�de Europa och Amerika. Den amerikanska dollarns k�pkraft minskade med mer �n en tredjedel under de tolv f�rsta efterkrigs�ren, och p� s� s�tt ber�vades de l�ngsiktiga l�ngivarna en del av sin r�nta och sina fordringar. Alla personer med mer eller mindre fasta inkomster ber�vades en del av dessa. F�rlusten kan knappast kompenseras med l�ne�kningar, s�vida inte l�nerna �r baserade p� och verkligen f�ljer ett levnadskostnadsindex, n�got som snarare �r undantag �n regel. Penninginflationen har institutionaliserats "och den har blivit f�rem�l f�r en institutionaliserad gemensam beslutsprocess, vilken omfattar staten och alla mottagare av privata inkomster, och bland dessa intar de ekonomiskt starka f�retagen en privilegierad st�llning".[2] Inflation �r allts� en form av statligt underst�d till storf�retagen. Den utg�r endast ett tekniskt hj�lpmedel bland andra, med vilka inkomster �verf�rs fr�n befolkningens flertal till de av staten gynnade bolagen.
Statliga ingripanden i marknadsekonomin �r mest uttalade i krigstid. Inflationen anv�nds f�r att sk�ra ner konsumtion genom en s�nkning av pengarnas k�pkraft, s� att en st�rre del av totalproduktionen kan frig�ras f�r krigsanstr�ngningen. Det �r inte s� annorlunda i "fredstid", d� en stor statligt framkallad produktion beh�vs f�r att kompensera den minskade privata kapitalbildningen. N�r den statligt framkallade efterfr�gan ers�tter en otillr�cklig efterfr�gan p� marknaden, �r detta liktydigt med en inflationsprocess. Detta mots�ger alldeles uppenbart uppfattningen att inflationen beror p� att det finns f�r mycket pengar i f�rh�llande till varuutbudet. I en ekonomi som fordrar att staten framkallar efterfr�gan, kan efterfr�gan p� marknaden om�jligen vara st�rre �n utbudet.
Inflationen har olika effekter beroende p� om den anv�nds f�r att fr�mja kapitalexpansionen eller om den huvudsakligen anv�nds f�r att finansiera den statligt framkallade produktionen. I det f�rstn�mnda fallet f�rdelar den inkomsten p� ett s�tt som �r f�rdelaktigt f�r kapitalbildningen; i det andra fallet uppb�r den kostnaderna f�r den statligt framkallade produktionen. Det antas allm�nt att statliga utgifter under f�rh�llanden med full syssels�ttning leder till inflation, eftersom det h�jer penningm�ngden i f�rh�llande till den producerade varum�ngden. S� skulle det inte vara under betingelser med arbetsl�shet och outnyttjade resurser, menar man, eftersom statliga utgifter d� skulle �ka den otillr�ckliga efterfr�gan utan att pressa p� utbudet. Under s�dana betingelser beh�ver inte de statliga utgifterna vara inflationsdrivande. Men d� det vore on�digt med kompenserande statliga utgifter i en situation med full syssels�ttning, beh�ver vi inte f�rdjupa oss i det f�rsta fallet. I fr�ga om det andra fallet bygger argumentationen helt uppenbart p� en felaktigt uppfattning om den kapitalistiska ekonomins karakt�r.
�ven om staten n�r den s� vill kan skapa nya pengar, s� sker det �nd� inom ramen f�r den privatkapitalistiska ekonomin. Centralbankerna �r de organ som staten anv�nder f�r att framst�lla och kontrollera penningutbudet. De kan �ndra aff�rsbankernas kreditf�rm�ga genom att �ndra diskontot (det vill s�ga den r�ntesats efter vilken aff�rsbankerna l�nar pengar av centralbanken), genom att �ndra den minsta t�ckning, som aff�rsbankerna m�ste ha som garanti f�r insatta pengar, och genom att k�pa och s�lja statsobligationer p� kapitalmarknaden. Det �r banksystemet i dess helhet som skapar ut�kade betalningsmedel genom att �ka sina reserver i enlighet med de f�reskrifter som centralbanken ger. Bankerna �r s�ledes b�de aff�rsf�retag och sociala institutioner n�r det g�ller att skapa och f�rdela pengar. De kan dra f�rdel b�de av sin st�llning som aff�rsf�retag och som delegerat instrument f�r penningpolitiken. Det �r inte bara p� de pengar, som insatts i dem, som de g�r profiter och tar r�ntor, utan ocks� p� det m�ngfaldigt st�rre belopp som skapas av reservsystemet och den tillv�xt av reserverna, som �r att h�nf�ra till centralbankens penningskapande �tg�rder.
Fast�n det �r staten som �kar penningutbudet, anv�nder den inte dessa pengar direkt f�r att h�ja efterfr�gan p� marknaden genom statliga ink�p. Den finansierar sina utgifter med skatter och l�n p� kapitalmarknaden. F�r de privata f�retag, som erh�ller best�llningar av staten, �r den av staten skapade efterfr�gan lika bra som n�gon annan. Staten betalar dem med pengar som m�ste beh�lla sitt v�rde s� l�nge att de privata leverant�rerna kan �tervinna det v�rde som lagts ut i produktionen av de statliga best�llningarna samt erh�lla sin sedvanliga profit. Om deras int�kter p� grund av en alltf�r snabb penningv�rdef�rs�mring var mindre �n kostnaderna, skulle de befinna sig i ett tillst�nd av desinvestering. Inflationen m�ste d�rf�r kontrolleras; och den �r kontrollerad, eftersom den inte �r baserad p� sedeltryckeriets kapacitet utan p� den statliga uppl�ningen, vilken begr�nsas av lagstadgade gr�nser f�r statsskuldens �kning.
Vilande och nyskapade pengar kanaliseras genom banksystemet till industriproduktion p� statens konto. Men merparten av de produkter som framst�llts p� detta s�tt �r varken kapitaliserade nya produktionsmedel eller nya varor som s�ljs p� marknaden. De framst�r som materialiserade statliga utgifter, och som s�dana reducerar de den totala privata profitm�ngden i f�rh�llande till den existerande kapitalm�ngden. Det leder till prish�jningar, som skall trygga den sedvanliga profiten, och pris�kningarna g�r det n�dv�ndigt med mer pengar. Utan dessa nya pengar skulle den sjunkande genomsnittliga profitkvoten, beroende p� �kningen av den icke profitskapande statligt framkallade produktionen, leda till en ytterligare minskning av den privata kapitalproduktionen. Det skulle s�ledes i viss utstr�ckning och kanske f�r gott upph�va den �kning av den ekonomiska aktiviteten, som �stadkommits genom den statligt framkallade efterfr�gan. Det �r allts� n�dv�ndigt med st�ndiga prish�jningar genom en st�ndig �kning av penningutbudet. Det �r inte, som man antagit, den �kade efterfr�gans tryck p� utbudet, som orsakats av den statligt framkallade produktionen, som leder till inflation. Inflationen utg�r snarare det medel, genom vilket den statligt framkallade produktionens ol�nsamma karakt�r genom underbalansering av budgeten till en del kompenseras genom h�gre priser.
"Normalt sett" �r kapitalbildningen ett tecken p� att en del av totalproduktionen �terst�r efter det att totalkonsumtionens behov har tillfredsst�llts. Ackumulationen best�r av ytterligare kapitalproducerande produktionsmedel. Detta intr�ffar i allt mindre grad n�r totalproduktionen inbegriper en allt st�rre produktandel, som inte kan fungera som kapitalproducerande produktionsinstrument. Totalproduktionen kan, oavsett dess karakt�r, alltid "s�ljas p� en marknad"; antingen p� den verkliga varumarknaden eller ocks� genom statliga ink�p. Men en del av de realiserade pengarna, som skulle �verg� i kapitalform, g�r inte det. Och det beror p� att en del av den r�dande icke-konsumtionsefterfr�gan inte �r en efterfr�gan p� profitskapande kapital utan p� statliga ink�p, som inte alls eller endast tillf�lligtvis inbegriper produktivt kapital. �ven om det totala utbudet kan svara mot den totala efterfr�gan, sjunker kapitalbildningen.
�ven om produktions�kningen �tf�ljs av en l�g eller stagnerande privat kapitalbildning, kan den i sig vara formidabel. Det kan d�rf�r synas som om ekonomin befinner sig i en h�gkonjunktur. Faktum kvarst�r emellertid, att den privata kapitalbildningen befinner sig i en till synes ol�slig kris; eller r�ttare sagt, att den kris f�r kapitalproduktionen, som �r utm�rkande f�r 1900-talet, �nnu inte har blivit l�st. Om man betraktar den r�dande situationen fr�n profitproduktionens synpunkt, s� skiljer den sig fr�n det f�rflutna i det att l�gkonjunkturer med deflation har eftertr�tts av l�gkonjunkturer med inflation. Under en l�gkonjunktur med deflation sjunker produktionen, eftersom en del av de varor som kan produceras inte kan s�ljas med vinst. D�rf�r hindras realiseringen av profiterna och omvandlingen av dem till till�ggskapital. Under depression med inflation forts�tter d�remot produktionen, trots den bristande l�nsamheten, genom kreditexpansion.
Kontrollerad inflation inneb�r redan den ett oavbrutet, om �n l�ngsamt, tillbakavisande av alla skulder, inklusive statsskulden. Den sprider ut kostnaderna f�r den icke profitskapande statligt framkallade produktionen �ver en l�ng tidsperiod och �ver hela samh�llet. Fast�n statligt framkallad produktion leder till �kad produktion kan den inte h�ja l�nsamheten f�r privatkapitalet i dess helhet och p� s� s�tt �teruppr�tta en tillv�xttakt, som skulle g�ra en kompenserande, av staten skapad, efterfr�gan on�dig. De kapitalistiska profiterna kan �kas endast genom �kad produktivitet och genom en v�xande kapitalm�ngd, som kan fungera som kapital. D�remot r�cker det inte med att man har tillg�ng till betalningsmedel, som framst�llts av staten.
[1] Syssels�ttningsproblemet, s. 321 f.
[2] P. K. Crosser, State Capitalism in the Economy of the United States, s. 104.