Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Kapital - profit (företagarvinst plus ränta), jord - jordränta, arbete - arbetslön, detta är den treeniga form, som inbegriper den samhälleliga produktionsprocessens alla hemligheter.
Då vidare, som tidigare har visats, kapitalräntan uppträder som den egentliga, karaktäristiska produkten av kapitalet och företagarvinsten i motsats härtill som en av kapitalet oavhängig arbetslön, reduceras denna treeniga form närmare specificerat till denna:
Kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön, där profiten, den form av mervärde som är speciellt karaktäristisk för det kapitalistiska produktionssättet, framgångsrikt har avlägsnats.
Tittar man nu närmare på denna ekonomiska treenighet, så finner man:
För det första, de angivna källorna till den årligen disponibla rikedomen tillhör alldeles skilda sfärer och är inte alls analoga sinsemellan. De har ungefär lika mycket att göra med varandra som stämpelavgift, morötter och musik.
Kapital, jord, arbete! Men kapitalet är inte ett ting, utan ett bestämt, samhälleligt produktionsförhållande, som tillhör en viss historisk samhällsformation och får sitt uttryck i ett ting och ger detta ting en specifik samhällelig karaktär. Kapitalet är inte summan av de naturliga och producerade produktionsmedlen. Kapitalet, det är produktionsmedlen transformerade till kapital. I sig själva är de inte kapital lika litet som guld och silver i sig själva är pengar. De är de av en bestämd grupp i samhället monopoliserade produktionsmedlen, produkterna och verksamhetsbetingelserna för den levande arbetskraften, som har gjorts självständiga gentemot den, och som just genom denna motsättning personifieras i kapitalet. Det är inte bara de till självständiga makter förvandlade produkterna, arbetarnas produkter, dessa produkter som härskar över och köper sina producenter, utan det är även de samhälleliga krafterna och den ... [? Oläsligt [Q]] formen för detta arbete som uppträder mot dem som egenskaper hos deras produkt. Här har vi alltså en bestämd, vid första påseende mycket förbryllande samhällelig form för en av faktorerna i en historiskt tillkommen samhällelig produktionsprocess.
Och vid sidan av detta har vi nu jorden, den oorganiska naturen som sådan, rudis indigestaque moles [121], i hela dess ursprunglighet. Värde är arbete. Mervärde kan därför inte vara jord. Jordens fruktbarhet absolut taget har ingen annan verkan än att en viss kvantitet arbete ger en viss av jordens naturliga fruktbarhet betingad produkt. Differenser i fruktbarheten åstadkommer, att samma mängder arbete och kapital, alltså samma värde, tar sig uttryck i olika mängder av jordens produkter; att dessa produkter alltså har olika individuella värden. Utjämningen av dessa individuella värden till marknadsvärden åstadkommer, att
"adventages of fertile over inferior soil ... are transferred from the cultivator or consumer to the landlord". <"fördelar som fruktbar jord ger framför mindre fruktbar ... överföres från odlaren eller konsumenten till jordägaren."> (Ricardo: Principles, s. 6.)
Och som tredje person i treenigheten ett spöke - "arbetet", som endast är en abstraktion och överhuvud inte existerar utanför sitt sammanhang, eller om vi tar ... [? Oläsligt [R]] människans produktiva verksamhet som sådan den som förmedlar hennes ämnesomsättning med naturen, avklädd inte bara varje samhällelig form och karaktärsbestämning utan t.o.m. själva sin naturliga existensform, oberoende av samhället, lösryckt från allt samhälleligt, vilket som livsyttring och livsbevarande är gemensamt för den människa som ännu inte är samhällsvarelse och för den som på ett eller annat sätt är samhälleligt bestämd.
Kapital - ränta; jordegendom, privat äganderätt till jorden, nämligen en modern, motsvarande det kapitalistiska produktionssättet - jordränta; lönarbete - arbetslön. I denna form antas alltså ett sammanhang bestå mellan inkomstens källor. Liksom kapitalet är lönarbete och jordäganderätt historiskt bestämda samhälleliga former; den ena av arbetet, den andra av den monopoliserade jorden, och till på köpet är de båda former som motsvarar kapitalet och tillhör en och samma ekonomiska samhällsformation.
Det som först faller i ögonen i denna formel är, att sida vid sida med kapitalet, denna form av produktionselement tillhörande ett bestämt produktionssätt och en bestämd historisk form av den samhälleliga produktionsprocessen, sida vid sida med detta produktionselement sammanflätat med och hemmahörande i en bestämd social form, utan urskillnad placeras: jorden å ena sidan, arbetet å den andra, två element i den verkliga arbetsprocessen, som i denna materiella form är gemensamma för alla produktionssätt, är materiella element i varje produktionsprocess och ingenting har att göra med dess samhälleliga form.
I formeln: kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön uppträder kapital, jord, arbete som källor till respektive ränta (i stället för profit), jordränta och arbetslön, vilka blir deras produkter, frukter; de förra blir grunden, de senare följderna, de förra orsaken, de senare verkan; och detta så att varje enskild produkt hänföres till sin källa som något just från den avstött och producerat. Alla tre inkomsterna, ränta (i stället för profit), jordränta, arbetslön är tre delar av produktens värde, alltså överhuvud värdedelar eller i pengar uttryckt vissa penningdelar, prisdelar. Visserligen är formeln: kapital - ränta den mest intetsägande formeln för kapitalet, men dock en formel. Men hur ska jorden åstadkomma ett värde, d.v.s. en samhälleligt bestämd kvantitet arbete och just den speciella värdedel av sina egna produkter som bildar jordränta? Jord är t.ex. en produktionsfaktor vid framställningen av ett bruksvärde, en materiell produkt, vete. Men den har ingenting att göra med produktionen av vetevärdet. Om värdet representeras av vete, betraktas vetet bara som en viss kvantitet försakligat samhälleligt arbete, alldeles oberoende av det särskilda material i vilket detta arbete är representerat eller detta materials särskilda bruksvärde. Detta motsäges inte av 1) att vid i övrigt lika förhållanden vetets höga pris eller prisbillighet beror på jordens produktivitet. Jordbruksarbetets produktivitet sammanhänger med naturbetingelser, och allt efter hur goda dessa är framställer samma kvantitet arbete få eller många produkter, bruksvärden. Hur mycket arbete som finns representerat i en skovel vete beror på den mängd skovlar som just denna kvantitet arbete levererar. Jordens produktivitet är avgörande för i vilken mängd av produkten värdet framställes; men detta värde är givet, oberoende av denna fördelning. Värde framställes i bruksvärde, och bruksvärde är en betingelse för värdeskapandet; men det är dårskap att bilda en motsats, där ett bruksvärde, jorden, står på den ena sidan och ett värde, därtill en särskild värdedel, på den andra. 2) [här är en lucka i manuskriptet].
I själva verket gör vulgärekonomin ingenting annat än att på ett doktrinärt sätt tolka, systematisera och försvara föreställningar, som finns hos dem som agerar inom den borgerliga produktionen och är fångar i dessa produktionsförhållanden. Det kan alltså inte förvåna oss, att vulgärekonomin känner sig fullkomligt hemmastadd just här i de ekonomiska relationernas ytliga, alienerade företeelseform, där de uppenbarligen är absurda och helt motsägande, och att dessa relationer förefaller den desto mer självklara ju mer det inre sammanhanget är förborgat fastän formerna är allmänt kända - all vetenskap vore förresten överflödig, om tingens företeelseform och väsen direkt sammanföll. Därför har den inte den ringaste aning om, att den treenighet från vilken den utgår: jord - jordränta, kapital - ränta, arbete - arbetslön eller arbetets pris är en uppenbarligen helt omöjlig sammanställning. Först har vi bruksvärdet jord, som inte har värde, och bytesvärdet jordränta: ett socialt förhållande, uppfattat som ting, ställes i proportion till naturen, alltså två inkommensurabla storheter som förutsättes stå i ett förhållande till varandra. Sedan kapital - ränta. Om kapitalet fattas som en bestämd värdesumma självständigt representerad av pengar, så är det uppenbarligen nonsens att säga, att ett värde ska vara mer värde än det är värt. Just i formeln: kapital - ränta bortfaller alla förmedlande länkar och kapitalet är reducerat till sin allmännaste formel, vilken därför också i sig själv är oförklarlig och absurd. Därför föredrar vulgärekonomen formeln kapital - ränta, med dess ockulta egenskap att göra ett värde olikt sig själv, framför formeln kapital - profit, just av det skälet att man i det senare fallet kommer det verkliga kapitalförhållandet närmare. Sedan, gripen av en störande känsla att 4 inte är 5 och därför 100 thaler omöjligen kan vara 110, flyr han ingen från kapitalet som värde till kapitalets materiella substans; till dess bruksvärde som produktionsbetingelse för arbete, maskineri, råvara o.s.v. Så kan han ännu en gång i stället för den obegripliga första relationen, enligt vilken 4 = 5, åstadkomma en rent inkommensurabel relation mellan ett bruksvärde, ett ting å ena sidan och ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, mervärdet, å den andra; liksom i fråga om jordegendomen. Så snart vulgärekonomen kommit fram till detta inkommensurabla blir allting klart och han känner inget behov av vidare eftertanke. Ty han har just kommit fram till det för den borgerliga föreställningen "rationella". Slutligen, arbete - arbetslön, arbetets pris, är som påvisats i Bok I ett uttryck som tydligt motsäger värdets begrepp och likaså prisbegreppet, vilket själv i allmänhet bara är ett bestämt uttryck för värdet; och "arbetets pris" är något lika irrationellt som en gul logaritm. Men först här är vulgärekonomen riktigt tillfreds, då han nu uppnått borgarens djupa insikt, att han betalar pengar för arbetet, och då just motsägelsen mellan formeln och värdets begrepp befriar honom från all skyldighet att begripa det sistnämnda.
Vi har sett[140*], att den kapitalistiska produktionsprocessen är en historiskt bestämd form av den samhälleliga produktionsprocessen i allmänhet. Denna är såväl en process som producerar materiella existensbetingelser för det mänskliga livet som en process som försiggår i specifika historiska och ekonomiska produktionsförhållanden som producerar och reproducerar sig själva och därmed också dem som bär upp denna process, deras materiella existensbetingelser och deras ömsesidiga relationer, d.v.s. deras särskilda ekonomiska samhällsform. Ty helheten i dessa relationer, som bärarna av denna produktion har till naturen och till varandra, i vilka de producerar, denna helhet är just samhället betraktat i sin ekonomiska struktur. Den kapitalistiska produktionsprocessen, liksom alla dess föregångare, äger rum under bestämda materiella betingelser, som emellertid också innebär bestämda samhällsrelationer mellan individerna, som uppstår när de reproducerar sin livsprocess. Dessa betingelser, liksom de relationer som de innefattar, är å ena sidan förutsättningar för, å andra sidan resultat och skapelse av den kapitalistiska produktionsprocessen; de produceras och reproduceras av denna. Vi har vidare sett: kapitalet - och kapitalisten är bara det personifierade kapitalet, fungerar i produktionsprocessen bara som bärare av kapitalet - pumpar alltså ut ett visst kvantum merarbete ur de direkta producenterna eller arbetarna. Merarbete som underhåller kapitalet utan att detta ger någon ekvivalent och som till sitt väsen alltid förblir tvångsarbete, hur mycket det än må framstå som resultat av ett fritt avtal. Detta merarbete framställer ett mervärde, och detta mervärde existerar i en merprodukt. Såsom ett arbete utöver måttet av de givna behoven måste merarbete överhuvud alltid finnas. Men i det kapitalistiska "systemet liksom i slavsystemet o.s.v. har det en antagonistisk form och kompletteras av fullständig sysslolöshet för en del av samhället. En viss kvantitet merarbete krävs som säkerhet mot tillfälligheternas spel och för att säkra den nödvändiga produktionsprocessen, som svarar mot behovens utveckling och befolkningens framsteg, vilket från kapitalistisk ståndpunkt kallas ackumulation. En av kapitalets civilisatoriska sidor är att detta merarbete framtvingas på ett sätt och under betingelser, som är fördelaktigare för produktivkrafternas utveckling och samhällsförhållandena och för skapandet av beståndsdelar för en högre nybildning än som var möjlig under de tidigare formerna slaveri, livegenskap o.s.v. Å ena sidan leder detta till ett stadium, där tvånget och monopoliseringen av den samhälleliga utvecklingen (inbegripet dess materiella och intellektuella vinster) genom den ena delen av samhället på den andras bekostnad bortfaller; å andra sidan skapar det materiella medel och ett frö till förhållanden som i en högre form av samhälle tillåter att förena detta merarbete med en större inskränkning av den tid som överhuvud ägnas åt materiellt arbete. Ty merarbete kan vara stort vid en liten totalarbetsdag eller relativt litet vid en stor totalarbetsdag alltefter den utveckling arbetets produktivkraft har. Är den nödvändiga arbetstiden = 3 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 6 och merarbetets kvot = 100%. Är det nödvändiga arbetet = 9 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 12 och merarbetets kvot bara = 331/3%. Men sedan beror det på arbetets produktivitet hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid. Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgöres. Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.
I det kapitalistiska samhället fördelar sig detta mervärde eller denna merprodukt - om vi bortser från fördelningens tillfälliga fluktuationer och betraktar den lag som reglerar och begränsar den - mellan kapitalisterna som dividender i proportion till den kvot av samhällskapitalet som tillhör var och en av dem. I denna gestalt framstår mervärdet som genomsnittsprofit, som i sin tur delar sig i företagarvinst och ränta och under dessa två kategorier kan tillfalla olika slag av kapitalister. Denna fördelning av mervärdet respektive merprodukten som kapitalet tillägnar sig har dock en spärr i jordäganderätten. Liksom den fungerande kapitalisten drar ut merarbete och därmed mervärdet och merprodukten ur arbetaren i form av profit, så drar jordägaren i sin tur en del av detta mervärde eller denna merprodukt ur kapitalisten i form av jordränta, enligt de tidigare utvecklade lagarna.
När vi alltså talar om profiten som den andel av mervärdet som tillfaller kapitalet, så menar vi den genomsnittsprofit (lika med företagarvinst plus ränta), vilken redan är begränsad genom jordräntans avdrag från totalprofiten (till sin storlek identisk med totalmervärdet); jordränteavdraget är förutsatt. Kapitalprofit (företagarvinst plus ränta) och jordränta är alltså ingenting annat än speciella beståndsdelar av mervärdet, kategorier i vilka detta skiljer sig allteftersom det tillfaller kapitalet eller jordegendomen, rubriker som emellertid inte ändrar dess väsen. Tillsammantagna bildar de summan av det samhälleliga mervärdet. Kapitalet drar direkt merarbete ur arbetarna. Detta merarbete representeras av mervärde och merprodukt. Kapitalet kan alltså i denna mening betraktas som mervärdets producent. Jordäganderätten har ingenting att skaffa med den verkliga produktionsprocessen. Dess roll inskränker sig till att överföra en del av det producerade mervärdet ur kapitalets besittning till sin. Ändå spelar jordägaren en roll i den kapitalistiska produktionsprocessen inte bara genom det tryck han utövar på kapitalet och inte heller bara genom att stora jordegendomar är en förutsättning och betingelse för kapitalistisk produktion, eftersom de är en förutsättning för att arbetaren exproprieras från sina arbetsbetingelser, utan speciellt genom att han framstår som personifikation för en av de mest väsentliga produktionsbetingelserna.
Som ägare och säljare av sin personliga arbetskraft erhåller arbetaren slutligen under namn av arbetslön en del av produkten, som representerar den del av hans arbete som vi kallar nödvändigt arbete, d.v.s. det arbete som behövs för att bevara och reproducera denna arbetskraft, vare sig betingelserna för att bevara och reproducera den nu är torftiga eller rikliga, gynnsamma eller ogynnsamma.
Så oförenliga dess förhållanden annars må framträda, så har de alla en sak gemensam: kapitalet avkastar år ut och år in profit åt kapitalisten, marken jordränta åt jordägaren, arbetskraften - under normala förhållanden och så länge den är en brukbara arbetskraft - arbetslön åt arbetaren. Dessa tre värdedelar av det årligen producerade totalvärdet och de däremot svarande delarna av den årligen producerade totalprodukten kan - här bortser vi nu från ackumulationen - årligen förbrukas av sina ägare utan att källan för deras reproduktion sinar. De uppträder som frukter man årligen kan skörda från en perenn planta, eller snarare från tre, eftersom de bildar den årliga inkomsten för tre klasser, kapitalistens, jordägarens och arbetarens revenyer, vilka den fungerande kapitalisten fördelar, eftersom han är den som direkt pumpar ut merarbetet och förbrukar arbetet överhuvud. För kapitalisten förefaller hans kapital, för jordägaren hans mark, för arbetaren hans arbetskraft eller snarare själva hans arbete (då han faktiskt säljer arbetskraften som arbetskapacitet och för honom arbetskraftens pris på det kapitalistiska produktionssättets grund ofrånkomligen framträder som arbetets pris) sålunda som tre olika källor till deras specifika revenyer, profiten, jordräntan och arbetslönen. De är det faktiskt i den meningen, att kapitalet för kapitalisten är en ständigt arbetande pumpmaskin för merarbete, marken för jordägaren en ständig magnet för att dra till sig en del av det mervärde kapitalet pumpat ut och slutligen arbetet den ständigt självförnyande betingelsen och det ständigt självförnyande medlet för arbetaren att som så kallad arbetslön förvärva en del av det värde han skapat och därmed en med denna värdedel uppmätt del av den samhälleliga produkten, de nödvändiga existensmedlen. De är det ytterligare i den meningen att kapitalet fixera en del av värdet och därmed av det årliga arbetets produkt i form av profit, jordäganderätten en del i formen av jordränta och lönarbetet en tredje del i form av arbetslön, och just genom denna förvandling omsätter den i kapitalistens, jordägarens och arbetarens revenyer, men gör detta utan att själv skapa den substans som förvandlas till dessa olika kategorier. Fördelningen förutsätter i stället att denna substans existerar, nämligen den årliga produktens totala värde, som inte är något annat än materialiserat samhälleligt arbete. Det är dock inte i denna form den blir synlig för dem som agerar i produktionen, bärarna av de olika funktionerna i produktionsprocessen, utan snarare i en förvrängd form. Varför så sker ska vi ytterligare utveckla i fortsättningen av denna undersökning. För de agerande i produktionen förefaller kapital, jordegendom och arbete som tre olika och oberoende källor från vilka tre olika beståndsdelar av det årligen producerade värdet har sin upprinnelse - och därmed produkten i vilken det existerar. Ur vilka alltså inte bara de olika formerna av detta värde härrör som revenyer, vilka tillfaller särskilda faktorer i den samhälleliga produktionsprocessen, utan själva detta värde och därmed substansen för dessa revenyformer.
[Här fattas ett folioark i manuskriptet.]
... Differentialräntan är bunden till jordens relativa fruktbarhetsgrad, alltså till egenskaper som härrör ur jorden som sådan. Men, för det första, såvida den beror på individuella värden hos produkter från olika jordtyper är det endast fråga om just denna bestämning; såvida den för det andra beror på det från dessa individuella värden skilda reglerande allmänna marknadsvärdet är det en samhällelig, medelst konkurrensen genomförd lag, som varken har att göra med jorden eller med de olika graderna av dess fruktbarhet.
Det kan förefalla som om åtminstone i: "arbete - arbetslön" ett rationellt förhållande kom till uttryck. Men detta är lika litet fallet som i sammanställningen: "jord - jordränta". Såvida arbetet är värdebildande och representeras i varornas värde, har det ingenting att göra med fördelningen av detta värde på olika kategorier. Såvida det har lönarbetets speciella karaktär, är det inte värdebildande. Tidigare har visats, att arbetslön eller arbetets pris överhuvud taget bara är ett irrationellt uttryck för arbetskraftens värde eller pris; och att de bestämda samhälleliga betingelser under vilka denna arbetskraft försäljes inte har något att skaffa med arbetet som allmän produktionsfaktor. Arbetet materialiseras också i den värdebeståndsdel av varan, som i egenskap av arbetslön bildar arbetskraftens pris; det skapar denna del likaväl som de andra delarna av produkten, men materialiseras inte mer och inte annorlunda i denna del än i de delar som bildar jordränta eller profit. Och om vi helt allmänt fastställer att arbetet är värdebildande, betraktar vi det inte i dess konkreta gestalt som produktionsbetingelse utan i en samhällelig bestämning som är olik lönarbetets.
T.o.m. uttrycket: "kapital - profit" är inkorrekt. Om kapitalet fattas i den enda relation i vilken det producerar mervärde, nämligen i förhållande till arbetaren, där det pressar ut merarbete genom det tvång det utövar på arbetskraften, d.v.s. på lönarbetaren, så omfattar detta mervärde utom profit (företagarvinst plus ränta) även jordräntan, kort sagt hela det odelade mervärdet. Här däremot, som källa till revenyn, sättes det bara i relation till den del som tillfaller kapitalisten. Detta är inte hela det mervärde som det utvinner, utan bara den del som det drar ut åt kapitalisten. Ännu mer bortfaller allt sammanhang, när formeln förvandlas till "kapital - ränta".
Om vi först behandlat det disparata i de tre källorna, så kan vi nu notera att deras produkter däremot, deras avkomlingar, revenyer, alla tillhör samma sfär, värdets. Men detta förhållande (inte bara mellan inkommensurabla storheter utan mellan helt olikartade, sinsemellan icke relaterade och ojämförbara ting) utjämnas genom att kapital liksom jord och arbete helt enkelt betraktas som en materiell substans, alltså som producerat produktionsmedel, varvid man sålunda abstraherar både dess förhållande till arbetaren och dess egenskap av värde.
För det tredje. I denna mening är alltså formeln: kapital - ränta (profit), jord - jordränta, arbete - arbetslön på samma sätt och till alla delar icke överensstämmande. Det blir faktiskt så, att då lönarbetet här inte framstår som en samhälleligt bestämd form av arbetet utan allt arbete framstår som till sin natur lönarbete (framstår så för dem som är fångade i de kapitalistiska produktionsförhållandena), så sammanfaller också de bestämda, specifika samhälleliga former som de konkreta arbetsbetingelserna - producerade produktionsmedel och jorden - antar gentemot lönarbete (och som omvänt förutsätter lönarbete), utan vidare med den materiella existensen av dessa arbetsbetingelser eller den form de överhuvud har i den verkliga arbetsprocessen, oberoende av varje historiskt bestämd samhällelig, ja, oberoende av varje samhällelig form av denna. Arbetsbetingelsernas i förhållande till arbetet främmande, gentemot detta självständiggjorda och därmed förvandlade karaktär, i vilken de producerade produktionsmedlen alltså förvandlas till kapital och jorden till monopoliserad jord, till jordegendom, denna karaktär som tillhör en viss historisk period sammanfaller därför med tillvaro och funktion av producerade produktionsmedel och jord i produktionsprocessen överhuvud taget. De producerade produktionsmedlen är i och för sig, av naturen, kapital; kapital är ingenting annat än en "ekonomisk benämning" för dessa produktionsmedel. Likadant är det med jorden i och för sig, av naturen är den monopoliserad av ett visst antal jordägare. På samma sätt som produkterna i kapitalet och kapitalisterna - i själva verket ingenting annat än det personifierade kapitalet - blir en självständig makt gentemot producenterna, så blir jorden personifierad i jordägaren. Den reser sig upp som en självständig makt och fordrar sin andel av den produkt som har frambringats med dess hjälp; men så att det inte är jorden som får sin tillbörliga del av produkten till ersättning och stegring av sin produktivitet utan i stället jordägaren som erhåller en andel av denna produkt att schackra med och slösa bort. Det är klart, att kapitalet förutsätter arbetet som lönarbete. Men det är lika klart, att om man utgår från arbetet som lönarbete, så att det förefaller självklart att arbete överhuvud taget är detsamma som lönarbete, även kapitalet och den monopoliserade jorden då måste förefalla som en naturlig form för arbetsbetingelserna gentemot arbetet överhuvud. Det framstår nu som arbetsmedlens naturliga form att vara kapital, och därmed som en rent saklig och ur deras funktion i arbetsprocessen i allmänhet härrörande karaktär. Kapital och producerade produktionsmedel blir på så sätt identiska uttryck. Jord och en genom privat äganderätt monopoliserad jord blir likaså identiska uttryck. Arbetsmedlen som sådana, vilka av naturen är kapital, blir därför en källa till profit liksom jorden som sådan är en källa till jordränta.
I sin enkla bestämning som ändamålsenlig produktiv verksamhet har arbetet som sådant sitt sammanhang med produktionsmedlen inte i deras samhälleliga formbestämning utan helt konkret som material och medel för arbetet, där skiljer de sig från varandra bara materiellt som bruksvärden, jorden som ett icke-producerat och de andra som producerade arbetsmedel. Om alltså arbete är detsamma som lönarbete, så är också den bestämda samhälleliga form i vilken arbetsbetingelserna nu står mot arbetet samma sak som dessa arbetsbetingelsers materiella existens. Arbetsmedlen är då som sådana kapital och jorden som sådan är jordegendom. Dessa arbetsbetingelsers formellt självständiga ställning gentemot arbetet, den särskilda form som detta tar i förhållandet till lönarbetet, är då en egenskap som är oskiljbar från dem som ting, som materiella produktionsbetingelser, en inneboende, medfödd karaktär som oundvikligen tillkommer dem som produktionselement. Deras sociala karaktär, bestämd i en given historisk epok, är en ursprungligen och så att säga av evighet medfödd karaktär för dem som beståndsdelar i produktionsprocessen. Därför tycks den andel som jorden har i produktionsprocessen såsom ursprungligt verksamhetsfält för arbetet, som naturkrafternas rike, som den alltid existerande arsenalen för alla arbetsobjekt, och den andra andel som de producerade produktionsmedlen (redskap och råvaror etc.) i sin helhet har i produktionsprocessen ta sig uttryck i de respektive andelar som tillfaller dem som kapital och jordegendom, d.v.s. deras samhälleliga representanter i form av profit (ränta) och jordränta, liksom arbetaren får den andel som tillkommer hans arbete i produktionsprocessen i form av arbetslön. Jordränta, profit, arbetslön ser alltså ut att växa fram ur den roll som jorden, de producerade produktionsmedlen och arbetet spelar i den enkla arbetsprocessen, även om vi betraktar denna arbetsprocess som enbart ett samspel mellan människan och naturen och bortser från varje historisk bestämning. Det är bara samma sak i en annan form, om man säger: produkten i vilken lönarbetarens arbete för honom själv representerar hans avkastning, hans reveny, är bara arbetslönen, den del av värdet (och därmed den genom detta värde mätta sociala produkten) som representerar hans arbetslön. Sammanfaller alltså lönarbetet med arbetet överhuvud, så sammanfaller även arbetslönen med produkten av arbetet och den värdedel som representerar arbetslönen med det genom arbetet skapade värdet överhuvud. Men därigenom framträder de andra värdedelarna, profit och jordränta, också självständigt gentemot arbetslönen och måste härröra ur egna, i förhållande till arbetet specifikt åtskilda och oavhängiga källor. De måste härröra ur de medverkande beståndsdelar i produktionen vilkas innehavare de tillfaller, alltså profiten ur produktionsmedlen, kapitalets materiella beståndsdelar, och jordräntan ur den av jordägaren representerade jorden eller naturen. (Roscher.)
Jordegendom, kapital och lönarbete förvandlas därmed från revenykällor i den meningen, att kapitalet för kapitalistens räkning drar åt sig en del av det mervärde som det utvinner ur arbetet i formen av profit, jordmonopolet för jordägarens räkning en annan del i form av jordränta och arbetet för arbetarens räkning den sista ännu disponibla värdedelen i form av arbetslön; källor alltså genom vilka en del av värdet förvandlas till profitform en annan del tar formen av ränta och en tredje formen av arbetslön - till verkliga källor, ur vilka dessa värdedelar och de respektive delar av produkten som de existerar i eller mot vilken de kan omsättas, själva härrör, och ur vilka som sista källa därmed produktens värde själv härrör.[141*]
I fråga om de enklaste kategorierna av det kapitalistiska produktionssättet och t.o.m., när det gäller varuproduktionen, i fråga om varan och penningen har vi redan påvisat den mystifierande karaktär som förvandlar de samhälleliga förhållanden, vilka rikedomens materiella beståndsdelar tjänar och bär upp i produktionen, till egenskaper hos denna ting själva (varan) och ännu mer utpräglat produktionsförhållandet själv till ett ting (penningen). Alla samhällsformer, såvida de leder till varuproduktion och penningcirkulation lider av denna förvrängning. Men inom det kapitalistiska produktionssättet och ifråga om kapitalet, som utgör dess härskande kategori, dess bestämmande produktionsförhållanden, utvecklas denna förbytta och förvrängda värld ännu mycket längre. Betraktar man närmast kapitalet i den direkta produktionsprocessen - som ett medel att utvinna merarbete, så är detta förhållande ännu mycket enkelt; och det verkliga förhållandet tränger sig på bärarna av denna process, kapitalisterna själva, och finns alltjämt i deras medvetande. Den häftiga striden om gränserna för arbetsdagen är ett slående bevis för detta. Men t.o.m. inom denna sfär, där processen mellan arbete och kapital är direkt och oförmedlad, stannar det inte vid detta enkla. När det relativa mervärdet utvecklas, då också arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas, framträder dessa produktivkrafter och arbetets samhälleliga sammanhang i den direkta arbetsprocessen som förflyttade från arbetet till kapitalet. Redan därmed blir kapitalet mystifierat, eftersom arbetets alla samhälleliga produktivkrafter ser ut att bero på kapitalet snarare än på arbetet som sådant och tycks komma från kapitalets eget sköte. Sedan kommer cirkulationsprocessen emellan. I takt med det specifikt kapitalistiska produktionssättets utveckling blir alla delar av kapitalet t.o.m. jordbrukskapitalet beroende av dess substans- och formväxling. Detta är en sfär i vilken den ursprungliga värdeproduktionens relationer fullständigt träder i bakgrunden. I den direkta produktionsprocessen är kapitalisten redan verksam både som varuproducent och som ledare av varuproduktionen. För honom framstår därför denna produktionsprocess inte alls helt enkelt som en process för produktion av mervärdet. Men vilket än det mervärde må vara som kapitalet pumpar ut ur den direkta produktionsprocessen och som finns representerat i varor, så måste det värde och mervärde som varorna innehåller först realiseras i cirkulationsprocessen. Och såväl ersättningen för de värden som investerats i produktionen som särskilt för det i varorna inneslutna mervärdet syns inte bara bli realiserad i cirkulationen utan t.o.m. att uppkomma i denna; ett sken som befästes särskilt av två omständigheter; för det första av profiten vid försäljningen, vilken är beroende av utpressning, list, sakkunskap, skicklighet och tusentals marknadskonjunkturer; sedan även av den omständigheten, att här ett andra bestämmande element träder till vid sidan av arbetstiden, nämligen cirkulationstiden. Denna fungerar visserligen bara som negativ spärr för värde- och mervärdebildningen, men ger sken av att vara en lika positiv grund som arbetet själv och att införa en ur kapitalets natur framgående och av arbetet oberoende bestämning. I Bok II analyserade vi naturligtvis denna cirkulationssfär bara i avseende till de formbestämningar som den frambringar och påvisade den vidareutveckling av kapitalets gestalt som försiggår inom den, men i verkligheten är denna sfär konkurrensens sfär, som behärskas av tillfälligheternas spel, då varje enskilt fall betraktas. Den inre lagen gör sig alltså gällande i dessa tillfälligheter, men dess reglerande verkan blir synbar endast då dessa tillfälligheter grupperas tillsammans i stort antal. Den förblir alltså osynlig och oförståelig för de enskilda agerande i själva produktionen. Men vidare: som enhet av den direkta produktions- och cirkulationsprocessen åstadkommer den pågående produktionsprocessen nya formationer, i vilka ådran av inte sammanhang så småningom går förlorad, produktionsförhållandena blir självständiga gentemot varandra och värdets beståndsdelar stelnar till former som har självständiga relationer till varandra.
Som vi har sett, bestämmes mervärdets förvandling till profit lika mycket genom cirkulationsprocessen som genom produktionsprocessen. Mervärdet, i form av profit, hänföres inte längre till den kapitaldel som investerats i arbete, från vilken det kommer, utan till totalkapitalet. Profitkvoten regleras av egna lagar, som tillåter eller t.o.m. betingar att den förändras vid oförändrad mervärdekvot. Allt detta gör att mervärdets sanna natur mer och mer höljes i dunkel och därmed också kapitalets verkliga mekanism. Ännu mer sker detta genom profitens förvandling till genomsnittsprofit och värdenas förvandling till produktionspriser, till reglerande genomsnitt av marknadspriserna. En komplicerad samhällelig process inträder här, kapitalens utjämningsprocess, som avskiljer varornas relativa genomsnittspriser från deras värden, så väl som genomsnittsprofiterna i de olika produktionssfärerna (helt bortsett från de enskilda kapitalinvesteringarna i varje särskild produktionssfär) från den verkliga exploateringsgrad av arbetet som de enskilda kapitalen svarar för. Det är inte bara en synvilla, utan här är varornas genomsnittspris faktiskt skilt från deras värde, alltså från det arbete som realiserats i dem, och genomsnittsprofiten för ett särskilt kapital skiljer sig från det mervärde som detta kapital har pressat ur de arbetare som det sysselsätter. Varornas värde visar sig nu direkt endast i det inflytande som variationerna i arbetets produktivkraft har på produktionspriserna genom att dessa sjunker eller stiger, inflytande på deras rörelser, inte på deras yttersta gränser. Profiten framstår nu som bara i andra hand bestämd genom den direkta exploateringen av arbetet, nämligen bara i den mån denna exploatering tillåter en kapitalist att realisera en profit som avviker från genomsnittsprofiten vid gällande reglerande marknadspris, som skenbart förblir oberoende av sådan exploatering. De normala genomsnittsprofiterna ser ut att vara inneboende i kapitalet oberoende av exploateringen; exploatering över det vanliga eller t.o.m. genomsnittlig exploatering under särskilt gynnsamma betingelser ser ut att betinga avvikelserna från genomsnittsprofiten, men inte själva denna profit. Uppspaltningen av profiten i företagarvinst och ränta (för att inte tala om mellankomsten av kommersiell profit och penninghandelsprofit, som är grundade på cirkulationen och ser ut att helt och hållet härröra ur denna och inte ur produktionsprocessen) fullbordar självständiggörandet av mervärdets form, förstelningen av dess form i motsats till dess substans, dess väsen. En del av profiten lösgör sig i motsats till den andra delen helt och hållet från kapitalförhållandet som sådant och framstår som om det inte härrörde ur funktionen att exploatera lönarbete utan ur kapitalistens eget lönarbete. I motsats till detta synes då räntan vara oavhängig både av arbetarens lönarbete och kapitalistens eget arbete och i stället ha sin upprinnelse i kapitalet som en egen oavhängig källa. Och kapitalet, som ursprungligen framträdde som kapitalfetisch på cirkulationens yta, som värdeskapande värde, framstår denna gång som räntebärande kapital i sin mest alienerade och säregna form. Därför är också formen: "kapital - ränta" som komplement till "jord - jordränta" och "arbete - arbetslön" mycket mer konsekvent än "kapital - profit", eftersom det i profiten alltid dröjer kvar en erinran om dess ursprung. I räntan har inte bara denna erinran utplånats utan också formen fastställts vara en motsats till sitt ursprung.
Vid sidan av kapitalet uppträder slutligen jordegendomen som självständig källa till mervärdet, som en gräns för genomsnittsprofiten och som överföringsmekanism för en del av mervärdet till en klass, som varken själv arbetar eller direkt exploaterar arbetare eller i likhet med ägarna till det räntebärande kapitalet kan hänge sig åt moraliskt uppbyggliga tröstegrunder, t.ex. som risker och uppoffringar när kapitalet lånas ut. Genom att en del av mervärdet här ser ut att vara direkt bunden till ett naturelement, jorden, i stället för till samhällsförhållanden, blir formen av alienering och förstelning av mervärdets olika delar gentemot varandra fullbordad, det inre sammanhanget slutgiltigt sönderslitet och dess källa fullständigt utplånad just genom att de produktionsförhållanden som är bundna vid de olika materiella elementen i produktionsprocessen gjorts självständiga gentemot varandra.
I kapital - profit eller ännu bättre kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön, i denna treenighet, som representerar sammanhanget mellan värdets beståndsdelar och rikedomen överhuvud taget med dess källor, fullbordas mystifikationen av det kapitalistiska produktionssättet, som förvandlar samhälleliga förhållanden till ting, och den direkta sammansmältningen av de materiella produktionsförhållandena med deras historiska och sociala bestämning: den förbytta, bakvända och perverterade värld, där Monsieur le Capital och Madame la Terre gör sin spökvandring som samhälleliga karaktärstyper och samtidigt som enbart konkreta ting. Den klassiska ekonomin har den stora förtjänsten att den har upplöst detta bedrägliga sken, denna illusion, denna självständighet och förstelning av rikedomens olika samhälleliga element i deras förhållande till varandra, denna personifiering av ting och avpersonifiering av produktionsförhållanden, denna vardagslivets religion, genom att den reducerar räntan till en del av profiten och jordräntan till överskottet över genomsnittsprofiten, så att de sammanfaller i mervärdet; genom att den framställer cirkulationsprocessen som enbart en formförvandling och slutligen reducerar varornas värde och mervärde i själva produktionsprocessen till arbete. Men t.o.m. de bästa av deras representanter förblir ändå mer eller mindre fångna i den skenvärld som deras kritik löst upp, och något annat är från deras borgerliga utgångspunkt inte möjligt, därför hemfaller alla mer eller mindre till inkonsekvenser, halvheter och olösta motsägelser. Å andra sidan är det lika naturligt, att de som verkligen agerar i produktionen inom dessa alienerade och irrationella former av kapital - ränta, jord - jordränta, arbete - arbetslön känner sig riktigt hemmastadda, ty det är just i denna skenvärld de rör sig och som de dagligen har att göra med. Därför är det lika naturligt att vulgärekonomin, som ingenting annat är än en sedelärande, mer eller mindre doktrinär översättning av vardagliga föreställningar hos de agerande i produktionsprocessen, och som arrangerar dessa föreställningar i en viss rationell ordning, just i denna treenighet, i vilken hela det inre sammanhanget är utplånat, finner den naturenliga och över alla tvivel höjda basen för sin tomma svulstighet. Denna formel motsvarar samtidigt de härskande klassernas intressen genom att den proklamerar att deras inkomstkällor är fysiskt nödvändiga och evigt rättvisa och upphöjer detta till en dogm.
I vår framställning av hur produktionsförhållanden förvandlas till ting och göres självständiga gentemot dem som agerar i produktionen ingår vi inte på frågan, på vilket sätt de uppfattar sammanhangen som övermäktiga naturlagar, som ovillkorligen måste lydas, då de gör sig gällande som en blind nödvändighet genom världsmarknaden, dess konjunkturer, marknadsprisernas rörelser, kreditens perioder, industrins och handelns cykler, omväxlingen mellan högkonjunktur och kris. Vi behandlar inte denna fråga, eftersom den verkliga konkurrensens rörelse ligger utanför det vi planerat och vi här bara har att presentera det kapitalistiska produktionssättets inre organisation så att säga i dess ideala genomsnitt.
I tidigare samhällsformer inträder denna ekonomiska mystifikation huvudsakligen bara i fråga om penningen och det räntebärande kapitalet. Enligt sakens natur är den utesluten, för det första där produktion för bruksvärde för det egna behovet överväger; för det andra där som under antiken och medeltiden slaveri eller livegenskap bildar den samhälleliga produktionens breda bas: produktionsbetingelsernas herravälde över producenterna är här fördolt genom de herre- och drängförhållanden, som framstår som produktionsprocessens omedelbara drivfjädrar och är fullt synliga. I de ursprungliga samfälligheterna, där urkommunism råder, och t.o.m. i de antika stadssamhällena är det denna samfällighet själv med sina betingelser, som framstår som produktionens bas, liksom dess reproduktion som dennas yttersta syfte. T.o.m. i medeltidens skråväsen framträder varken kapitalet eller arbetet obundet, utan deras relationer är bestämda av korporationsväsendet och därmed sammanhängande förhållanden och föreställningar om yrkesplikt, mästerskap och dylikt, som motsvarar dessa förhållanden. Först i det kapitalistiska produktionssättet ... [S]
För den följande undersökningen kan vi bortse från skillnaden mellan produktionspris och värde, eftersom denna skillnad helt och hållet försvinner om som i detta fall värdet av arbetets årliga totalprodukt, alltså det samhälleliga totalkapitalets produkt, beaktas.
Profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta är ingenting annat än speciella former som särskilda delar av varornas mervärde antar. Mervärdets storlek är gränsen för den totala storleken av de delar, som det kan sönderdelas i. Genomsnittsprofit plus jordränta är därför lika med mervärdet. Det är möjligt, att en del av det i varorna inneslutna merarbetet och därmed av mervärdet inte direkt ingår i utjämningen till genomsnittsprofit; så att en del av varuvärdet överhuvud inte kommer till uttryck i dess pris. Men för det första kompenseras detta genom att antingen profitkvoten stiger, om den vara som sålts under sitt värde bildar en beståndsdel av det konstanta kapitalet eller profit och jordränta representeras av den större produkt när den under sitt värde försålda varan ingår som artikel i den individuella konsumtionen i den som reveny förtärda värdedelen. Men för det andra upphävs detta i utjämningsprocessen. I varje fall kan, t.o.m. om en i varans pris inte uttryckt del av mervärdet går förlorad för prisbildningen, summan av genomsnittsprofit plus ränta i sin normala form aldrig vara större, men väl mindre än totalmervärdet. Dess normala form förutsätter en arbetslön som motsvarar arbetskraftens värde. T.o.m. monopolräntan måste, såvida den inte är ett avdrag från arbetslönen, alltså inte utgör en särskild kategori, indirekt alltid bilda en del av mervärdet. Om den inte är en del av prisöverskottet utöver produktionskostnaderna för själva varan, av vilken den utgör en beståndsdel, som i fråga om differentialräntan, eller den överskjutande del av själva varans mervärde av vilken den utgör en beståndsdel, utöver den del av dess eget mervärde som mätes av genomsnittsprofiten (som i fråga om den absoluta jordräntan), så åtminstone av andra varors mervärde, d.v.s. de varor som utbytas mot denna vara som har ett monopolpris. - Summan av genomsnittsprofit plus jordränta kan aldrig vara större än det storhet av vilken de är delar och som är given redan före denna delning. Om varornas hela mervärde, d.v.s. allt i varorna inneslutet merarbete, realiseras i deras pris eller ej, är därför oväsentligt för vår analys. Merarbete blir inte helt realiserat redan på grund av att förändringar ständigt pågår i fråga om omfattningen av det för en vars produktions samhälleligt nödvändiga arbetet, vilka förändringar härrör ur den ständiga variationen i arbetes produktivkraft. Av detta skäl måste en del av varorna alltid produceras under icke normala betingelser och därför säljas under sitt individuella värde. I varje fall är profit plus jordränta lika med hela det realiserade mervärdet (merarbetet), och för den diskussion som det här gäller kan det realiserade mervärdet sättas lika med allt mervärde; ty profit och jordränta är realiserat mervärde, alltså överhuvud det mervärde som ingår i varornas priser, alltså praktiskt taget allt mervärde som bildar en beståndsdel av detta pris.
Å andra sidan är arbetslönen, som bildar den tredje speciella formen av reveny, alltid lika med kapitalets variabla beståndsdel, d.v.s. den beståndsdel som inte är investerad i arbetsmedel utan i inköp av levande arbetskraft, i betalning av arbetare. (Det arbete, som betalas när revenyn ges ut, betalas själv genom arbetslön, profit eller jordränta och bildar därför ingen värdedel av de varor med vilka det betalas. Det behandlas alltså inte i analysen av varuvärdet och de beståndsdelar som det består av.) Arbetslönen är en materialisering av den del av arbetarnas totala arbetsdag, i vilken det variabla kapitalets värde och därmed arbetets pris reproduceras, den del av varuvärdet, i vilken arbetaren reproducerar värdet av sin egen arbetskraft eller priset för sitt arbete. Arbetarens totalarbetsdag består av två delar. En del i vilken han utför den kvantitet arbete som är nödvändig för att reproducera värdet av sina egna existensmedel: den betalda delen av hans totalarbete, den del av hans arbete som behövs för hans eget uppehälle och reproduktion. Hela den övriga delen av arbetsdagen, hela den överskjutande arbetskvantitet som han lämnar utöver det i värdet av hans arbetslön realiserade arbetet, är merarbete, obetalt arbete som framställes i mervärdet från hans totala varuproduktion (och därmed i en överskjutande kvantitet vara), mervärde som i sin tur uppdelas i delar med olika namn, i profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta.
Den totala värdedel av varorna i vilken det totalarbete som arbetarna tillsätter under en dag eller ett år materialiseras, totalvärdet av den årliga produkt som detta arbete skapar, uppdelas alltså i värdet av arbetslönen, profiten och jordräntan. Ty detta totalarbete uppdelas i nödvändigt arbete, genom vilket arbetaren skapar den värdedel av produkten, som han själv får i betalning, alltså arbetslönen, och i obetalt merarbete, genom vilket han skapar den värdedel av produkten som representerar mervärdet och som senare delas i profit och jordränta. Arbetaren utför inget arbete utom detta och skapar inget värde förutom totalvärdet av produkten, som antar formerna arbetslön, profit och jordränta. Värdet av den årliga produkten, i vilken hans under året nytillsatta arbete materialiseras, är lika med arbetslönen eller det variabla kapitalets värde plus mervärdet, vilket i sin tur uppdelas i formerna profit och jordränta.
Den totala värdedelen av den årliga produkt som arbetaren skapar kommer alltså till uttryck i den årliga värdesumman av de tre revenyerna, värdet av arbetslön, profit och jordränta. Därför är uppenbarligen inte värdet av den konstanta kapitaldelen reproducerat i det årligen skapade produktvärdet, ty arbetslönen är bara lika med värdet av den i produktionen investerade variabla kapitaldelen, och jordränta och profit är bara lika med mervärdet, det producerade värdeöverskottet utöver det investerade kapitalets totalvärde, vilket är lika med värdet av det konstanta kapitalet plus värdet av det variabla kapitalet.
Det är fullständigt ovidkommande för den svårighet som här ska lösas, att en del av det till profit och jordränta förvandlade mervärdet inte förbrukas som reveny utan tjänar till ackumulation. Den del därav som sparas som ackumulationsfond tjänar till att bilda nytt tillskottskapital men inte till att ersätta den beståndsdel av det gamla kapitalet som tidigare satsats vare sig för arbetskraft eller arbetsmedel. För enkelhetens skull kan vi alltså här anta att revenyerna helt ingår i den individuella konsumtionen. Svårigheten är tvåfaldig. Å ena sidan: värdet av den årliga produkt, i vilken dessa revenyer, arbetslön, profit, jordränta konsumeras, innehåller i sig en värdedel som är lika med värdedelen av den konstanta kapitaldel som gått upp i den. Förutom denna värdedel finns den värdedel som upplöser sig i arbetslön och den värdedel som upplöser sig i profit och jordränta. Dess värde är alltså = arbetslön + profit + jordränta + C, som representerar dess konstanta värdedel. Hur ska nu det årligen producerade värdet, enbart = arbetslön + profit + jordränta, kunna köpa en produkt vars värde = (arbetslön + profit + jordränta) + C? Hur kan det årligen producerade värdet köpa en produkt som har ett högre värde än det själv har?
Å andra sidan: om vi bortser från den del av det konstanta kapitalet som inte ingått i produkten och som därför, ehuru med ett minskat värde, fortsätter att existera efter liksom före årsproduktionen av varorna; om vi alltså bortser från det använda men inte förbrukade fasta kapitalet, så har den konstanta delen av det investerade kapitalet i form av råvaror och hjälpämnen helt och hållet gått upp i den nya produkten, medan en del av arbetsmedlen helt konsumerats, en annan del bara delvis, och sålunda bara en del av dess värde förbrukats i produktionen. Hela den del av det konstanta kapitalet som konsumerats i produktionen måste ersättas in natura. Om alla andra omständigheter, särskilt arbetets produktivkraft, förutsättas vara oförändrade, kostar det samma arbetskvantitet som förut att ersätta den, d.v.s. den måste ersättas genom en värdeekvivalent. Där detta inte sker, kan reproduktionen själv inte fortsätta i den tidigare skalan. Men vem har skyldighet att utföra dessa arbeten och vem utför dem?
I fråga om den första svårigheten: vem ska betala den i produkten ingående konstanta värdedelen, och med vad? är det förutsatt, att värdet av det konstanta kapital som ingår i produktionen åter uppträder som värdedel av produkten. Detta motsäger inte förutsättningen för den andra svårigheten, ty det har redan påvisats i Bok I, kap. 5 (Arbetsprocess och värdeskapande process), hur det gamla värdet samtidigt bevaras i produkten enbart genom tillsatsen av nytt arbete, trots att detta inte reproducerar det gamla värdet utan bara skapar ett tillskott, alltså skapar ett tillskottsvärde; men att detta är ett resultat inte av arbetet som allmänt värdeskapande, alltså arbete överhuvud taget, utan i dess funktion som bestämt, produktivt arbete. Det behövdes alltså inget tillskottsarbete för att bibehålla värdet av den konstanta delen i produkten, i vilken revenyn, d.v.s. hela det under året skapade värdet ges ut. Men väl är nytt tillskottsarbete nödvändigt för att ersätta värde och bruksvärde av det konstanta kapital som konsumerats under det föregående året, utan vars ersättning reproduktionen överhuvud är omöjlig.
Allt nytillsatt arbete är representerat i det under året nyskapade värdet, och detta fördelas i sin tur i de tre revenyerna: arbetslön, profit och jordränta. - Å ena sidan blir alltså inget överskjutande samhälleligt arbete kvar för att ersätta det konsumerande konstanta kapitalet, vilket delvis måste ersättas både in natura och till sitt värde, delvis bara till sitt värde (ifråga om förslitningen av det fasta kapitalet). Å andra sidan ser det årligen av arbetet skapade värdet, uppdelat i arbetslön, profit och jordränta som utges i dessa former, inte ut att vara tillräckligt för att betala eller köpa den konstanta kapitaldelen, som måste finnas innesluten i årsprodukten tillsammans med deras eget värde.
Som man ser: det problem som här presenteras har redan lösts i fråga om det samhälleliga totalkapitalets reproduktion, när denna behandlades i Bok II, avd. 3. Här kommer vi tillbaka till denna fråga närmast därför att mervärdet där ännu inte hade beskrivits i sina revenyformer: profit (företagarvinst plus ränta) och jordränta och därför inte heller kunde behandlas i dessa former; men sedan också emedan just när det gäller formerna arbetslön, profit och jordränta innehåller analysen ett otroligt missgrepp, vilket är genomgående i hela den politiska ekonomin från och med A. Smith.
Där indelade vi allt kapital i två stora klasser: klass I som producerar produktionsmedel och klass II som producerar medel för den individuella konsumtionen. Den omständigheten att vissa produkter lika väl kan tjäna till personlig förbrukning som till produktionsmedel (en häst, spannmål o.s.v.) upphäver inte på något sätt riktigheten av denna indelning. Den är i själva verket ingen hypotes utan bara uttryck för ett faktum. Tag den årliga produkten i ett land. Vilken dess användbarhet som produktionsmedel än må vara, ingår en del av produkten i den individuella konsumtionen. Det är den produkt i vilken arbetslön, profit och jordränta utges. Denna produkt produceras av en bestämd avdelning av det samhälleliga kapitalet. Det är möjligt, att samma kapital även producerar produkter som tillhör klass I. Såvida det gör detta, så är det inte den i produkten av klass II, den produkt som verkligen är avsedd för individuell konsumtion, förbrukade delen av detta kapital som levererar de produktivt konsumerade produkter som tillfaller klass I. Hela denna produkt II, som ingår i den individuella konsumtionen, och i vilken därför reveny utges, utgör existensformen för det däri förtärda kapitalet plus det producerade överskottet. Det är alltså produkt av ett kapital som investerats enbart för produktion av konsumtionsmedel. Och på samma sätt är den årliga produkten av avd. I, vilken tjänar som reproduktionsmedel, råmaterial och arbetsinstrument oavsett vilken möjlighet denna produkt annars av naturen må ha att tjäna som konsumtionsmedel, produkt av ett uteslutande i produktion av produktionsmedel investerat kapital. Utan tvivel har största delen av de produkter som bildar det konstanta kapitalet även materiellt en sådan form, att de inte kan ingå i den individuella konsumtionen. Om detta är möjligt, som t.ex. att en bonde kan äta upp sin utsädesspannmål och slakta sina dragare, utgör den ekonomiska spärren ett hinder som är lika effektivt som om denna del förelåg i en form som inte gick att konsumera.
Som redan sagts, i fråga om båda klasserna bortser vi från den fasta delen av det konstanta kapitalet, som fortsätter att existera in natura och värdemässigt oberoende av båda klassernas årsprodukt.
I klass II, i vars produkter arbetslön, profit och jordränta utges, kort sagt revenyerna konsumeras, består själva produkten till sitt värde av tre beståndsdelar. En beståndsdel är lika med värdet av den i produktionen förbrukade konstanta kapitaldelen; en andra beståndsdel är lika med värdet av den i produktionen investerade variabla, i arbetslön utlagda kapitaldelen; en tredje beståndsdel är slutligen lika med det producerade mervärdet, alltså = profit + jordränta. Den första beståndsdelen av produkten från klass II, värdet av den konstanta kapitaldelen, kan varken konsumeras av kapitalisterna eller av arbetarna i klass II eller av jordägarna. Den bildar ingen del av deras reveny utan måste ersättas in natura och måste försäljas för att detta ska kunna ske. Däremot är de två andra beståndsdelarna av denna produkt lika med värdet av de i denna klass frambringade revenyerna = arbetslön + profit + jordränta.
I klass I består produkten till formen av samma beståndsdelar, men den del som här bildar reveny, arbetslön + profit + jordränta, kort sagt den variabla kapitaldelen + mervärdet, förbrukas här inte i dessa klass I produkters naturaform utan som produkter av klass II. Värdet av revenyerna i klass I måste alltså konsumeras i den del av produkten från klass I som bildar det konstanta kapital av II, som ska ersättas. Den del av produkten från klass II, som måste ersätta dess konstanta kapital, konsumeras i sin naturaform av arbetarna, kapitalisterna och jordägarna i klass I. De lägger ut sina revenyer i denna produkt II. Å andra sidan blir produkten av I produktivt konsumerad i sin naturaform, såvida den representerar reveny för klass I, av klass II, vars konstanta kapital den ersätter in natura. Slutligen blir den förbrukade konstanta kapitaldelen i klass I ersatt ur dess egna produkter, vilka består just av arbetsmedel, råvaror och hjälpämnen, dels genom utbyte mellan kapitalisterna I sinsemellan, dels därigenom att en del av dessa kapitalister kan direkt återanvända sin egen produkt som produktionsmedel.
Tar vi det tidigare schemat (Bok II, kap. 20, 2) för enkel reproduktion:
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 6.000 | } | = 9.000. |
| II. | 2.000 c | + | 500 v | + | 500 m | = | 3.000 |
Enligt detta konsumeras i II av producenter och jordägare 500 v + 500 m = 1.000 som reveny; återstår 2.000 c att ersätta. Detta konsumeras av arbetare, kapitalister och jordräntetagare i I, vilkas inkomst = 1.000 v + 1.000 m = 2.000. Den förbrukade produkten av II konsumeras som reveny av I, och den revenydel av I, som representerar en produkt som inte kan konsumeras, förbrukas som konstant kapital av II. Det återstår alltså att avlägga räkenskap för de 4.000 c från I. Dessa ersättas ur den egna produkten av I = 6.000 eller snarare = 6.000 - 2.000; ty dessa 2.000 är redan omsatta i konstant kapital för II. Här måste anmärkas, att talen visserligen är godtyckligt valda, alltså förefaller även förhållandet mellan värdet av revenyn i I och värdet av det konstanta kapitalet i II godtyckligt. Det är dock tydligt, att såvida reproduktionsprocessen försiggår normalt och under i övrigt konstanta förhållanden, alltså bortsett från ackumulationen, måste värdesumman av arbetslön, profit och jordränta i klass I vara lika med värdet av den konstanta kapitaldelen i klass II. Annars kan antingen klass II inte ersätta sitt konstanta kapital eller klass I inte omsätta sin reveny ur den form som inte kan konsumeras individuellt till en som kan konsumeras.
Värdet av den årliga varuprodukten upplöses alltså, alldeles som värdet av varuprodukten av en särskild kapitalinvestering och liksom värdet av varje enskild vara, i två beståndsdelar: den ena, A, som ersätter värdet av det investerade konstanta kapitalet och den andra, B, som framställes i form av reveny, som arbetslön, profit och jordränta. Den senare, beståndsdelen B, bildar såtillvida en motsats till den första, A, som den vid i övrigt lika omständigheter 1) aldrig tar formen av reveny, 2) alltid flyter tillbaka i form av kapital och just konstant kapital. Den andra beståndsdelen innehåller dock återigen i sig själv en motsättning. Profit och jordränta har det gemensamt med arbetslönen, att de alla tre bildar revenyformer. Trots detta är de väsentligen olika genom att profit och jordränta representerar mervärde, alltså obetalt arbete, och arbetslönen betalt. Den värdedel av produkten som representerar utgiven arbetslön, alltså ersätter arbetslönen, och under våra förutsättningar, då reproduktionen fullbordas i samma skala och under samma betingelser, åter förvandlas till arbetslön, flyter tillbaka närmast som variabelt kapital, som en beståndsdel av det kapital som på nytt ska investeras för reproduktion. Denna beståndsdel har en dubbel funktion. Den existerar först i form av kapital och utbytes som sådant mot arbetskraft. I arbetarens hand förvandlas den till den reveny, som han skaffar sig genom att sälja sin arbetskraft, blir som reveny omsatt i existensmedel och konsumerad. Denna dubbla process blir synlig genom att den förmedlas av penningcirkulationen. Det variabla kapitalet satsas som pengar, betalas ut i arbetslön. Detta är dess första funktion som kapital. Det bytes mot arbetskraft och förvandlas till yttringen av denna arbetskraft, till arbete. Detta är processen, när det gäller kapitalisten. Men för det andra: med dessa pengar köper arbetarna en del av de varor de producerat, en del som blir uppmätt genom dessa pengar och konsumerad såsom reveny. Om vi nu tänker oss penningcirkulationen bortkopplad, så finns en del av arbetarens produkt i kapitalistens hand i form av tillgängligt kapital. Denna del investerar han som kapital, genom att lämna den till arbetaren för ny arbetskraft, medan arbetaren konsumerar den som reveny, direkt eller genom att byta den mot andra varor. Den värdedel av produkten, som vid reproduktionen är bestämd att förvandlas till arbetslön, till reveny för arbetarna, flyter alltså först tillbaka till kapitalisten i form av kapital, närmare bestämt variabelt kapital. Att den flyter tillbaka i denna form är en väsentlig betingelse för den oupphörliga reproduktionen av arbetet som lönarbete, produktionsmedlen som kapital och produktionsprocessen själv som kapitalistisk.
För att undvika onödiga svårigheter, måste man skilja bruttoavkastning och nettoavkastning från bruttoinkomst och nettoinkomst.
Bruttoavkastningen eller bruttoprodukten är hela den reproducerade produkten. Utesluter man den använda men inte konsumerade delen av det fasta kapitalet är värdet av bruttoavkastningen eller bruttoprodukten lika med värdet av det investerade och i produktionen förbrukade kapitalet, det konstanta och variabla, plus mervärdet som upplöses i profit och jordränta. Eller om man betraktar det samhälleliga totalkapitalets produkt, inte det enskilda kapitalets, så är bruttoavkastningen lika med de materiella element som bildar det konstanta och variabla kapitalet plus de materiella element i merprodukten i vilka profit och jordränta är representerade.
Bruttoinkomsten och den värdedel och del av bruttoprodukten som motsvarar denna är det som blir kvar när det investerade och förbrukade konstanta kapitalet ersatts. Bruttoinkomsten är alltså lika med arbetslönen (eller den del av produkten som är bestämd att åter bli inkomst för arbetaren) + profiten + jordräntan. Nettoinkomsten däremot är mervärdet och därmed merprodukten, som blir över efter avdrag av arbetslönen och i själva verket alltså representerar det av kapitalet realiserade mervärde, som ska delas med jordägarna, eller merprodukten som motsvarar detta mervärde.
Vi har nu sett, att värdet av varje enskild vara och värdet av hela varuproduktionen för varje enskilt kapital delas i två delar: den som endast ersätter konstant kapital och den som, även om en bråkdel av den flyter tillbaka som variabelt kapital, trots att den har formen av kapital, dock har den bestämmelsen, att helt förvandlas till bruttoinkomst och anta formerna arbetslön, profit och jordränta, vilkas summa utgör bruttoinkomsten. Vidare har vi sett, att samma förhållande gäller för den årliga totalproduktens värde i ett samhälle. Endast såtillvida finns en skillnad mellan den enskilde kapitalistens och samhällets produkt: att nettoinkomsten betraktad från hans ståndpunkt skiljer sig från bruttoinkomsten, eftersom den senare innesluter arbetslönen medan den förra utesluter den. Betraktas hela samhällets inkomst, består nationalinkomsten av arbetslön plus profit plus jordränta, alltså av bruttoinkomsten. Men även detta är såtillvida en abstraktion som hela samhället på den kapitalistiska produktionens grundval utgår från en kapitalistisk ståndpunkt och därför bara ser den inkomst som upplöses i profit och jordränta som nettoinkomst.
Däremot är den fantastiska idé, som finns t.ex. hos Say, att hela avkastningen, en nations hela bruttoprodukt, blir upplöst i nettoavkastning eller inte skiljer sig från denna, att alltså denna skillnad, sett från nationell ståndpunkt, upphör, bara det ofrånkomliga och yttersta uttrycket för den absurda dogm som är genomgående för hela den politiska ekonomin sedan A. Smiths tid, att värdet av varorna i sista instans helt och hållet upplöses i inkomst, arbetslön, profit och jordränta.[142*]
Att ifråga om varje enskild kapitalist förstå, att en del av hans produkt måste återförvandlas till kapital (även bortsett från utvidgning av reproduktionen, eller ackumulationen) och då inte bara till variabelt kapital, som i sin tur är bestämt att förvandlas till inkomst för arbetarna, alltså till revenyform, utan till konstant kapital, vilket aldrig kan förvandlas till inkomst - en sådan insikt är naturligtvis mycket lätt att komma fram till. Den enklaste iakttagelse av produktionsprocessen gör detta faktum helt påtagligt. Svårigheten börjar först då produktionsprocessen betraktas som helhet. Den omständigheten, att värdet av hela den del av produkten vilken har konsumerats som reveny i form av arbetslön, profit, jordränta (helt betydelselöst om detta skett som individuell eller produktiv konsumtion) vid en analys faktiskt helt sammanfaller med summan av de värden som bildas av arbetslön plus profit plus jordränta, d.v.s. med totalvärdet av de tre revenyerna, fastän värdet av denna del av produkten ju, i likhet med värdet av den som inte ingår i revenyn, innehåller en värdedel = C, som är lika med värdet av det konstanta kapital som denna del innesluter, alltså uppenbarligen inte kan begränsas av revenyernas värde: här har vi å ena sidan ett praktiskt obestridbart faktum, å andra sidan en lika obestridlig teoretisk motsägelse - lättast lurar man sig bort från denna svårighet genom påståendet, att varuvärdet bara skenbart, från den enskilde kapitalistens ståndpunkt, innehåller ytterligare en värdedel, skild från den i revenyform existerande delen. Med frasen, att för den ene det framstår som reveny, som bildar kapital för den andre, besparas man från all vidare eftertanke. Hur det gamla kapitalet då kan ersättas, om hela produktens värde kan konsumeras i form av revenyer, och hur produktens värde för varje enskilt kapital kan vara lika med värdesumman av de tre revenyerna plus C, det konstanta kapitalet, men den sammanlagda värdesumman av alla kapitals produkter är lika med värdesumman av de tre revenyerna plus 0, detta framträder därvid naturligtvis som en olöslig gåta och måste förklaras med att analysen överhuvud inte är i stånd att uppspåra prisets enkla element utan måste nöja sig med det felaktiga kretsloppet och en oändlig progression. Så att det som framstår som konstant kapital kan upplösas i arbetslön, profit, jordränta men varuvärdena, i vilka arbetslön, profit och jordränta är representerade, å sin sida bestämmas genom arbetslön, profit, jordränta och så vidare i det oändliga.[143*]
Den grundfalska dogmen, att varornas värde i sista instans kan upplösas i arbetslön + profit + jordränta, uttrycker man också så, att konsumenten i sista instans måste betala totalproduktens totalvärde; eller också att penningcirkulationen mellan producenter och konsumenter i sista instans måste vara lika med penningcirkulationen mellan producenterna själva (Tooke [124]); satser, som alla är lika falska som den grundsats på vilken de vilar.
De svårigheter som leder till denna falska och uppenbarligen absurda analys är i korthet följande:
1. Att grundförhållandet mellan konstant och variabelt kapital, alltså även mervärdets natur och därmed hala basen för det kapitalistiska produktionssättet inte blivit förstådda. Värdet av varje delprodukt av kapitalet, av varje enskild vara, innesluter en värdedel = konstant kapital, en värdedel = variabelt kapital (förvandlat till arbetslön för arbetarna) och en värdedel = mervärde (senare sönderdelad i profit och jordränta). Hur är det alltså möjligt, att arbetaren med sin arbetslön, kapitalisten med sin profit, jordägaren med sin jordränta ska kunna köpa varor som var och en inte innehåller bara en av dessa beståndsdelar utan alla tre, och hur är det möjligt, att värdesumman av arbetslön, profit, jordränta, alltså av de tre inkomstkällorna tillsammans ska kunna köpa de varor som ingår i totalkonsumtionen för mottagarna av dessa inkomster? Varor som utom dessa tre värdebeståndsdelar också innehåller en överskjutande värdebeståndsdel, nämligen konstant kapital. Hur ska de med ett värde av tre kunna köpa ett värde av fyra?[144*]
Vi har gett analysen i Bok II, avd. III.
2. Att man inte har förstått det sätt på vilket arbetet, då det tillsätter nyvärde, bevarar gammalt värde i ny form utan att nyproducera detta värde.
3. Att reproduktionsprocessens sammanhang inte har förståtts sådant som det framstår, inte utifrån det enskilda kapitalets ståndpunkt utan betraktat från totalkapitalets; svårigheten att förstå hur produkten, i vilken arbetslön och mervärde, alltså hela det värde som allt under året nytillsatt arbete skapat, är realiserat, hur denna produkt ersätter sin konstanta värdedel och ändå samtidigt kan upplösas i värde som begränsas av enbart revenyerna; och vidare hur det kommer sig, att det i produktionen förbrukade konstanta kapitalet materiellt och till värdet kan ersättas med nytt, fastän totalsumman av det nytillsatta arbetet realiseras i enbart arbetslön och mervärde och är fullständigt representerat i summan av dessa båda värden. Just här ligger huvudsvårigheten, i analysen av reproduktionen och dess olika beståndsdelars förhållanden, både beträffande deras materiella karaktär och deras värdeförhållanden.
4. Men det tillkommer ytterligare en svårighet, som blir ännu större då de olika beståndsdelarna i mervärdet framträder i form av mot varandra självständiga revenyer. Nämligen den, att de fasta bestämningarna av reveny och kapital byter plats och förändrar sin ställning, så att de ser ut att vara endast relativa bestämningar från den enskilda kapitalistens ståndpunkt men att helt försvinna när den totala produktionsprocessen betraktas som en helhet. Så ersätter t.ex. revenyn för arbetarna och kapitalisterna i klass I, som producerar konstant kapital, både värdemässigt och materiellt det konstanta kapitalet för kapitalistklassen II, som producerar konsumtionsvaror. Man kan alltså undvika svårigheten genom föreställningen, att vad som är reveny för den ene är kapital för den andre och att dessa bestämningar därför inte har något att göra med den verkliga karaktären av varans värdebeståndsdelar. Vidare: varor som är slutgiltigt bestämda att bilda de materiella elementen i revenyförbrukningen, alltså konsumtionsvaror, genomlöper under året olika stadier, t.ex. ullgarn, vävnader. På ett stadium bildar de en del av det konstanta kapitalet, på ett annat blir de individuellt konsumerade, ingår alltså helt i revenyn. Man kan alltså, som A. Smith, inbilla sig, att det konstanta kapitalet bara är en fiktiv beståndsdel i varuvärdet, som försvinner i det totala sammanhanget. Ett fortsatt utbyte av variabelt kapital mot revenyn äger rum. Arbetaren köper med sin arbetslön den del av varorna som bildar hans reveny. Därmed ger han också kapitalisten ersättning för det variabla kapitalets penningform. Slutligen: en del av de produkter som bildar konstant kapital ersättes in natura eller genom utbyte mellan det konstanta kapitalets producenter; en process med vilken konsumenterna ingenting har att göra. Då man förbiser detta, uppstår den illusionen, att konsumenternas reveny ersätter hela produkten, alltså även den konstanta värdedelen.
5. Bortsett från den förvirring, som värdenas förvandling till produktionspriser åstadkommer, uppstår ännu en sådan genom mervärdets förvandling till olika speciella och gentemot varandra självständiga former av reveny, till profit och jordränta, som hänför sig till olika produktionselement. Man glömmer, att varornas värden är själva grundvalen och att uppdelningen av detta varuvärde i särskilda beståndsdelar och vidareutvecklingen av dessa värdebeståndsdelar till revenyformer, deras förvandling till relationer i vilka de olika produktionsfaktorernas ägare står till dessa enskilda värdebeståndsdelar, deras fördelning mellan dessa ägare enligt bestämda kategorier och rubriker, inte ändrar någonting i värdebestämningen och själva lagen för denna. Lika litet som värdelagen ändras genom den omständigheten, att profitens utjämning d.v.s. fördelningen av totalmervärdet mellan de olika kapitalen, och de hinder som jordäganderätten delvis lägger i vägen (i den absoluta jordräntan) för denna utjämning, åstadkommer att varornas reglerande genomsnittspriser avviker från deras individuella värden. Detta berör återigen bara mervärdets tillägg till de olika varupriserna men upphäver inte själva mervärdet och varornas totalvärde som källa till dessa olika prisbeståndsdelar.
Detta är det missförstånd, som vi ska undersöka i nästa kapitel och som har ett naturligt sammanhang med illusionen att värdets källa är dess egna beståndsdelar. Först får nämligen varans olika värdebeståndsdelar självständiga former i revenyerna och som sådana revenyer hänföras de till de särskilda materiella produktionselementen som sin kalla i stället för till varans värde. I verkligheten hör de till dessa produktionselement men inte i egenskap av värdebeståndsdelar utan som revenyer; d.v.s. värdebeståndsdelar som tillfaller bestämda kategorier som agerar i produktionsprocessen: arbetaren, kapitalisten, jordägaren. Man kan naturligtvis inbilla sig, att dessa värdebeståndsdelar i stället för att uppkomma genom att varuvärdet uppdelas tvärtom bildar varuvärdet först genom att de läggas tillsammans, vilket leder till det utsökta cirkelslutet, att varornas värde härrör ur värdesumman av arbetslön, profit och jordränta och värdet av arbetslön, profit, jordränta i sin tur är bestämt av varornas värde o.s.v.[145*]
Studeras reproduktionens normala tillstånd, så ser man att bara en del av det nytillsatta arbetet användes till produktion och därmed för ersättning av konstant kapital; nämligen just den del som ersätter det konstanta kapital som förbrukats i produktionen av konsumtionsvaror, av revenyns materiella element. Detta utjämnas av det faktum, att denna konstanta del av klass II inte kostar något tillskottsarbete. Men detta konstanta kapital, som (när den totala reproduktionsprocessen studeras, i vilken alltså denna utjämning mellan klass I och II är inbegripen) inte är någon produkt av det nytillsatta arbetet, ehuru denna produkt inte kunde framställas utan detsamma - detta konstanta kapital är under reproduktionsprocessen materiellt betraktat utsatt för tillfälligheter och faror, som kan decimera det. (Men dess värde kan också minska till följd av förändring i arbetets produktivkraft; detta hänför sig dock bara till de enskilda kapitalisterna.) I överensstämmelse med detta tjänar en del av profiten, alltså av mervärdet och därmed även av merprodukten, i vilken bara nytillsatt arbete är representerat (som värde betraktat) som försäkringsfond. Varvid sakens natur inte ändras, om denna försäkringsfond förvaltas av försäkringsbolag som en separat affär eller ej. Detta är den enda del av revenyn, som varken konsumeras som sådan eller nödvändigtvis tjänar som ackumulationsfond. Om den faktiskt tjänar som sådan eller bara täcker bristen i reproduktionen beror på tillfälligheter. Så är också detta den enda del av mervärdet och merprodukten, alltså av merarbetet, utom den del vilken tjänar till ackumulation, därmed till utvidgning av reproduktionsprocessen, som också måste fortsätta att existera efter upphävandet av det kapitalistiska produktionssättet. Men detta förutsätter naturligtvis, att det som de direkta producenterna regelbundet konsumerar inte förblir begränsat till sitt nuvarande minimiomfång. Utom merarbetet för dem som på grund av sin ålder antingen ännu inte eller inte längre kan delta i produktionen skulle allt arbete för underhåll av sådana som inte arbetar bortfalla. Tänker man på samhällets begynnelseperiod, så existerar ännu inte några producerade produktionsmedel, alltså inget konstant kapital vars värde ingår i produkten och som vid reproduktion i samma skala måste ersättas ur produkten in natura i ett genom dess värde bestämt mått. Där ger naturen direkt livsmedel vilka inte först behöver produceras. Den ger därmed också den primitiva människan, som har bara några få behov att tillfredsställa, tid, som inte användes till nyproduktion med ännu inte existerande produktionsmedel, utan till att förvandla andra naturprodukter till produktionsmedel, bågar, stenknivar, båtar o.s.v., vid sidan om det arbetet som man behöver för att tillägna sig de i naturen existerande livsmedlen. Hos den primitiva människan motsvarar denna process helt, betraktad bara från den materiella sidan, merarbetets återförvandling till nytt kapital. I ackumulationsprocessen pågår förvandlingen av sådan produkt av överskjutande arbete till kapital oavbrutet; och den omständigheten att allt nytt kapital härrör ur profit, jordränta eller andra former av reveny, d.v.s. av merarbete, leder till den felaktiga föreställningen, att allt värde i varorna härrör från någon reveny. Denna profitens återförvandling till kapital visar snarare tvärtom vid närmare analys, att tillskottsarbetet - som alltid representeras av reveny i någon form - inte tjänar till att bevara eller reproducera det gamla kapitalvärdet utan såvida det inte konsumera som reveny till att skapa nytt överskjutande kapital.
Hela svårigheten har sitt ursprung i det faktum, att allt nytillsatt arbete, om det därav skapade värdet inte upplöses i arbetslön, framträder som profit - här fattat som en form av mervärde i allmänhet - d.v.s. som ett värde vilket inte kostar kapitalisten något, alltså naturligtvis inte heller ska ersätta något som han investerat, något kapital. Detta värde existerar därför i formen av disponibel tillskottsrikedom, kort sagt från den enskilde kapitalistens ståndpunkt sett i form av hans reveny. Men detta nyskapade värde kan konsumeras antingen produktivt eller individuellt, som kapital eller som reveny. Redan i sin naturaform måste det delvis konsumeras produktivt. Det är alltså klart, att det årligen tillsatta arbetet skapar kapital likaväl som reveny; vilket visar sig i ackumulationsprocessen. Den del av arbetskraften, som används för att nyskapa kapital (alltså analogt med den del av arbetsdagen som den primitiva människan använder, inte för att tillägna sig näring utan för att förfärdiga det verktyg med vilket hon tillägnar sig näringen), blir emellertid omöjlig att urskilja genom att hela produkten av merarbetet framställes i form av profit. Denna bestämmelse, att vara profit, har faktiskt ingenting att göra med merprodukten själv utan hänför sig till kapitalistens privata förhållanden, till det av honom inkasserade mervärdet. I själva verket sönderfaller mervärdet, som arbetaren skapar, i reveny och kapital; d.v.s. i konsumtionsvaror och tillskottsproduktionsmedel. Men det gamla konstanta kapitalet, som övertagits från föregående år, blir (bortsett från den del som skadas, alltså i samma mån är förstörd om den inte måste reproduceras, och sådana störningar av reproduktionsprocessen faller under försäkringsväsendet) om man ser till dess värde inte reproducerat genom det nytillsatta arbetet.
Vidare ser vi, att en del av det nytillsatta arbetet ständigt absorberas för reproduktion och ersättning av förbrukat konstant kapital, fastän detta nytillsatta arbete upplöses bara i revenyerna arbetslön, profit och jordränta. Därvid förbiser man emellertid 1) att av detta arbetes produkt en värdedel icke är produkt av detta nytillsatta arbete utan är tidigare existerande och nu förbrukat konstant kapital; att den produktdel som representerar denna värdedel därför inte heller förvandlas till reveny utan in natura ersätter detta konstanta kapitals produktionsmedel; 2) att den värdedel i vilken det nytillsatta arbetet verkligen är representerat inte förbrukas in natura som reveny utan ersätter det konstanta kapitalet i en annan sfär, där den överförts till en naturaform i vilken den kan konsumeras som reveny, men som då inte är uteslutande en produkt av nytillsatt arbete.
Såvida reproduktionen försiggår i konstant skala måste varje förbrukat element av det konstanta kapital ersättas in natura, om inte till kvantitet och form så i varje fall till sin verkningsförmåga, genom ett nytt exemplar av samma art. Om arbetets produktivkraft inte förändras, så innebär denna naturaersättning, att samma värde som det konstanta kapitalet hade i sin gamla form ersättes. Men om arbetets produktivkraft stiger, så att samma materiella element kan reproduceras med mindre arbete, så kan en mindre värdedel av produkten fullständigt ersätta den konstanta delen in natura. Överskottet kan då tjäna till att bilda nytt tillskottskapital eller man kan låta en större del av produkten få formen av konsumtionsvaror eller merarbetet kan minskas. Avtar däremot arbetets produktivkraft, så måste en större del av produkten ingå i ersättningen av det gamla kapitalet; merprodukten avtar.
Återförvandlingen av profit eller överhuvud varje form av mervärde till kapital visar - om vi bortser från den historiskt bestämda ekonomiska formen och bara betraktar den som enkel bildning av nya produktionsmedel - att det alltjämt råder ett tillstånd där arbetaren, förutom att arbeta för att förvärva sig direkta existensmedel, använder arbete för att producera produktionsmedel. Förvandling av profit till kapital betyder ingenting annat än att en del av det överskjutande arbetet användes till att bilda nya tillskottsproduktionsmedel. Att detta sker i den formen att profit förvandlas till kapital betyder bara, att det inte är arbetaren utan kapitalisten som förfogar över det överskjutande arbetet. Att detta överskottsarbete först måste genomgå ett stadium där det framstår som reveny (medan det t.ex. på ett primitivt stadium framstår som ett överskottsarbete direkt inriktat på att producera produktionsmedel) betyder endast att icke-arbetaren har tillägnat sig detta arbete eller dess produkt. Men det som faktiskt förvandlas till kapital är inte profiten som sådan. Förvandling av mervärde till kapital betyder bara att mervärdet och merprodukt inte konsumeras individuellt som reveny av kapitalisten. Det som verkligen förvandlas är värde, försakligat arbete, eller den produkt i vilken detta värde direkt representeras eller mot vilken det bytes efter att ha förvandlats till pengar. Profiten, denna bestämda form av mervärdet, bildar inte källan till det nya kapitalet, även om profiten återförvandlas till kapital. Mervärdet förvandlas därvid bara ur en form till en annan. Men denna formförvandling gör det inte till kapital. Det är varan och dess värde som nu fungerar som kapital. Att varans värde inte är betalt - och det är endast därigenom det blir mervärde - är alldeles ovidkommande för materialiserandet av arbetet, själva värdet.
Det missförstånd vi har behandlat kan ta sig uttryck i olika former. T.ex. att de varor av vilka det konstanta kapitalet består också innehåller element av arbetslön, profit och jordränta. Eller att det som är reveny för den ene är kapital för den andre och att detta därför bara är subjektiva relationer. Så innehåller spinnfabrikantens garn en värdedel som representerar profit för honom. Köper vävfabrikanten alltså garnet, så realiserar han spinnarens profit, men för honom själv är detta garn bara en del av hans konstanta kapital.
Utöver det som redan tidigare sagts angående förhållandet mellan reveny och kapital kan här noteras: Garnets värde ingår som konstituerande tillsammans med garnet i vävarens kapital. Hur delarna av detta värde sedan upplöser sig för spinnfabrikanten i kapital och reveny, med andra ord i betalt och obetalt arbete, är för denne fullständigt utan betydelse när det gäller värdebestämningen av själva varan (bortsett från modifikationerna på grund av genomsnittsprofiten). Här lurar alltid i bakgrunden, föreställningen att profiten, överhuvud taget mervärdet, är ett överskott över varans värde som bara åstadkommes genom prispålägg, ömsesidigt bedrägeri, försäljningsvinst. Då produktionspriset eller också varans värde betalas, blir naturligtvis också varans värdebeståndsdelar, som framstår i revenyform för säljaren, betalda. Här talar vi naturligtvis inte om monopolpriser.
För det andra är det alldeles riktigt, att de varubeståndsdelar, som det konstanta kapitalet består av, i likhet med allt annat varuvärde kan reduceras till värdedelar, vilka för producenter och ägare av produktionsmedel upplösas i arbetslön, profit och jordränta. Detta är bara den kapitalistiska uttrycksformen för det faktum att allt varuvärde är ett mått på det samhälleligt nödvändiga arbete som en vara innehåller. Men redan i första boken har det visats, att detta inte alls hindrar att varuprodukten för varje kapital sönderfaller i separata delar, varav en uteslutande representerar den konstanta kapitaldelen, en annan den variabla kapitaldelen och en tredje bara mervärdet.
Storch uttrycker också många andras mening, då han säger:
"Les produits vendables qui constituent le revenu national doivent être considérés dans l'économie politique de deux manières différentes: relativement aux individus comme des valeurs; et relativement à la nation comme des valeurs; et relativement à la nation comme des biens; car le revenue d'une nation ne s'apprecie pas comme celui d'un individu, d'après sa valeur, mais d'après son utilité ou daprès les besoins auxquels il peut satisfaire." <"De säljbara produkterna, som bildar den nationella inkomsten, måste betraktas på två olika sätt i den politiska ekonomin: i sitt förhållande till individen som värde och i förhållande till nationen som nyttigheter, ty en nations inkomst blir inte som en individs inkomst uppskattad efter sitt värde, utan efter sin användbarhet eller efter de behov som den kan tillfredsställa."> (Consid. sur la nature du revenu national, p. 19.)
Men för det andra, sedan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en samhällelig produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att reglering av arbetstiden och fördelning av det samhälleliga arbetet mellan de olika produktionsgrupperna och slutligen bokföringen över denna fördelning blir mera väsentlig än någonsin.
Det har visat sig, att varornas värde eller det genom deras totalvärde reglerade produktionspriset upplöses i:
1. En värdedel som ersätter konstant kapital eller representerar tidigare arbete som i form av produktionsmedel förbrukats när varan framställdes; med ett ord det värde eller pris med vilket dessa produktionsmedel ingått i varans produktionsprocess. Här talar vi aldrig om den enskilda varan utan om varukapitalet, d.v.s. formen för kapitals produkt under ett bestämt tidsavsnitt, t.ex. årligen. Av denna produkt bildar den enskilda varan endast ett element, som för övrigt också till sitt värde uppdelas likadant i samma beståndsdelar.
2. Den värdedel som representerar det variabla kapitalet, vilket mäter storleken av arbetarens inkomst och förvandlas till arbetslön för honom, d.v.s. arbetaren har reproducerat denna arbetslön i den variabla värdedelen; kort sagt den värdedel, som representerar den betalda delen av det nytillsatta arbetet som lägges till den ovannämnda konstanta delen i varans produktion.
3. Mervärdet, d.v.s. den värdedel av varuprodukten i vilken det obetalda arbetet eller merarbetet är inkorporerat. Denna sista värdedel antar i sin tur de självständiga former som samtidigt är revenyformer: formerna kapitalprofit (ränta på kapital som sådant och företagarvinst på kapitalet som fungerande kapital) samt jordränta, vilken tillfaller ägare till mark som medverkar i produktionsprocessen. Beståndsdelarna 2 och 3, d.v.s. den del av värdet som alltid antar revenyformer som arbetslön (detta emellertid endast sedan den först haft formen av variabelt kapital), profit och jordränta, skiljer sig från den konstanta beståndsdelen 1 genom att i denna del hela det värde i vilket nytillsatt arbete materialiserats och lagts tillsammans med den konstanta delen, varans produktionsmedel, upplöses. Om vi nu bortser från den konstanta värdedelen, så är det riktigt att säga att varans värde, såvida det alltså representerar nytillsatt arbete, ständigt upplöses i tre delar, som bildar tre revenyformer, i arbetslön, profit och jordränta.[146*] Deras respektive värdestorheter, d.v.s. de alikvota delar som de utgör av totalvärdet, bestämmes genom olika specifika lagar, som tidigare har utvecklats. Men det vore ett misstag att säga motsatsen, att arbetslönens värde, profitkvoten och jordräntekvoten bildar självständigt konstituerande värdeelement, av vilkas sammanfogning varans värde har sin upprinnelse bortsett från den konstanta beståndsdelen: med andra ord, det vore fel att säga, att de utgör konstituerande beståndsdelar av varuvärdet eller av produktionspriset.[147*]
Man inser lätt skillnaden.
Antag, att produktvärdet för ett kapital om 500 är = 400 c + 100 v + 150 m = 650; de 150 m är, antar vi, ytterligare uppdelade i 75 profit + 75 jordränta. För att undvika onödiga svårigheter antar vi vidare, att detta kapital är av genomsnittlig sammansättning, så att dess produktionspris sammanfaller med dess värde; något som alltid inträffar då produkten av detta enskilda kapital kan betraktas som produkt av en del av totalkapitalet som motsvarar dess storlek.
Här bildar arbetslönen, mätt av det variabla kapitalet, 20% av det investerade kapitalet; mervärdet beräknat på totalkapitalet 30%, nämligen 15% profit och 15% jordränta. Varans totala värdebeståndsdel, i vilken det nytillsatta arbetet är materialiserat, är lika med 100 v + 150 m = 250. Dess storlek är oberoende av att den sönderfaller i arbete, profit och jordränta. Vi ser av dessa delars förhållande till varandra, att arbetskraften som betalades med 100 i pengar, säg 100 £, har levererat en arbetskvantitet som representeras i en penningkvantitet på 250 £. Därav ser vi, att arbetaren presterat en och en halv gång så mycket merarbete som arbete för sig själv. Var arbetsdagen = 10 timmar, så arbetade han 4 timmar för sig själv och 6 för kapitalisten. Det arbete, som betalats med dessa 100 £ uttryckes därför i ett penningvärde på 250 £. Utom detta värde på 250 £ finns ingenting att dela mellan arbetare och kapitalist, mellan kapitalist och jordägare. Det är det totalvärde som nytillfogats värde av produktionsmedlen på 400. Det sålunda producerade och genom mängden däri materialiserat arbete bestämda varuvärdet om 250 bildar därför gränsen för de dividender som arbetare, kapitalist och jordägare kan dra ur detta värde i formen av reveny; arbete, profit och jordränta.
Antag, att ett kapital av samma organiska sammansättning, d.v.s. samma förhållande mellan använd levande arbetskraft och det i rörelse satta konstanta kapitalet, tvingades att för samma arbetskraft som sätter det konstanta kapitalet på 400 i rörelse betala 150 £ i stället för 100; och antag vidare, att profit och jordränta också uppdelas i olika proportion i mervärdet, då det har förutsatts, att det variabla kapitalet på 150 £ sätter samma arbetsmängd i rörelse som tidigare kapitalet på 100 gjorde, så skulle det nyproducerade värdet nu liksom tidigare vara = 250 och värdet av totalprodukten som förut = 650. Men då får vi: 400 c + 150 v + 100 m; dessa 100 m sönderfaller t.ex. i 45 profit + 55 jordränta. Den proportion i vilken det nyproducerade totalvärdet fördelar sig i arbetslön, profit och jordränta blir mycket annorlunda; likaså vore storleken av det investerade totalkapitalet en annan, fastän det bara sätter samma totalmängd arbete i rörelse. Arbetslönen utgör 273/11% profiten 82/11%, jordräntan 10% på det investerade kapitalet. Totalmervärdet blir alltså något över 18%.
Till följd av arbetslönens höjning förändras den obetalda delen av totalarbetet och därmed mervärdet. Arbetaren har vid 10 timmars arbetsdag arbetat 6 timmar för sig och bara 4 för kapitalisten. Också förhållandena mellan profit och jordränta blir annorlunda, mervärdet har minskat och fördelas i andra proportioner mellan kapitalist och jordägare. Då värdet av det konstanta kapitalet förblivit oförändrat och värdet av det satsade variabla kapitalet stigit, tar sig slutligen det minskade mervärdet uttryck i en ännu mer förminskad bruttoprofitkvot, varmed vi här förstår förhållandet mellan totalmervärdet och hela det investerade kapitalet.
Förändringen i arbetslönens värde, i profitens kvot och i jordräntans kvot, kan, oavsett effekten av de lagar som reglerar förhållandet mellan dessa delar, bara röra sig inom de gränser som det nyskapade varuvärdet på 250 sätter. Ett undantag kan förekomma bara om räntan beror på ett monopolpris. Detta skulle inte förändra lagen utan bara komplicera analysen. Ty betraktar vi i ett sådant fall bara själva produkten, så vore endast delningen av mervärdet olika; betraktar vi i stället dess relativa värde gentemot andra varor, så förelåg endast den olikheten, att en del av mervärdet från dem överfördes på denna specifika vara.
Vi rekapitulerar:
| Produktvärde | Nyvärde | Mervärdekvot | Bruttoprofitkvot | |||
| Första fallet: | ||||||
| 400 c + 100 v + 150 m = 650 | 250 | 150 | % | 30 | % | |
| Andra fallet: | ||||||
| 400 c + 150 v + 100 m = 650 | 250 | 66 | 2/3% | 18 | 2/11% | |
För det första faller mervärdet med 1/3 av sitt tidigare belopp från 150 till 100. Profitkvoten faller något mer än 1/3, från 30% till 18%, emedan det minskade mervärdet ska beräknas på ett investerat totalkapital, som har växt. Men den faller ingalunda i samma förhållande som mervärdets kvot. Denna faller från 150/100 till 100/150, alltså från 150% till 662/3%, medan profitkvoten faller bara från 150/500 till 100/550 eller från 30% till 182/11%. Profitkvoten faller alltså förhållandevis mer än mervärdets mängd men mindre än mervärdets kvot. Vidare visar det sig, att värdena liksom produkternas mängd förblir densamma, om samma arbetsmängd som förut användes, ehuru det investerade kapitalet till följd av ökningen av dess variabla beståndsdel blir större. Denna ökning av det investerade kapitalet skulle säkerligen vara mycket kännbar för den kapitalist som startade ett nytt företag. Men om reproduktionen betraktas i sin helhet, betyder emellertid det variabla kapitalets ökning ingenting annat än att en större del av det genom nytillsatt arbete nyskapade värdet förvandlas till arbetslön och därmed till en början till variabelt kapital i stället för till mervärde och merproduktens värde förblir alltså detsamma, emedan det å ena sidan är begränsat genom det konstanta kapitalvärdet = 400, å andra sidan är begränsat genom talet 250 i vilket det nytillsatta arbetet är representerat. Bägge är emellertid oförändrade. Denna produkt skulle som förut i samma värdestorlek representera lika stor mängd bruksvärde, såvida den själv åter ingick i konstant kapital; alltså skulle samma mängd av det konstanta kapitalets beståndsdelar behålla samma värde. Annorlunda blev det om arbetslönen steg, inte i och för sig emedan arbetaren fick en större andel av sitt eget arbete, utan om han fick denna större del därför att arbetets produktivitet hade avtagit. I detta fall blir det totala värde i vilket samma arbete, betalt plus obetalt, är representerat oförändrat; men mängden produkt, som representerade denna arbetsmängd, minskar, så att priset stiger för varje alikvot del av produkten, emedan varje del innehåller mer arbete. Den höjda arbetslönen på 150 representerar inte mer produkt än arbetslönen på 100 gjorde förut; det minskade mervärdet på 100 representerar nu bara 2/3 av produkten jämfört med tidigare, d.v.s. 662/3% av den mängd bruksvärden som tidigare representerades av 100. I detta fall skulle också det konstanta kapitalet fördyras, i den utsträckning som det innehöll också denna produkt. Men det vore inte en följd av att arbetslönen höjts, utan arbetslönens höjning skulle vara en följd av att varan fördyrats och en följd av den minskade produktiviteten av samma kvantitet arbete. Här uppstår ett sken av att den höjda arbetslönen har fördyrat produkten; men höjningen är inte orsak utan en följd av varans värdeförändring till följd av arbetets minskade produktivitet.
Om däremot vid i övrigt lika omständigheter, där alltså samma använda arbetsmängd som förut är representerad i 250, de använda produktionsmedlens värde steg eller föll, så skulle värdet av samma produktmängd stiga eller falla med samma storhet. 450 c + 100 v + 150 m ger ett produktvärde = 700; däremot ger 350 c + 100 v + 150 m ett värde för samma produktmängd på bara 600 gentemot 650 tidigare. Om det investerade kapital, som en oförändrad arbetsmängd sätter i rörelse, alltså växer eller minskar, så stiger eller faller produktens värde vid i övrigt lika förhållanden, om det investerade kapitalets tillväxt eller minskning beror på en ändring i den konstanta kapitaldelens värdestorlek. Det förblir däremot oförändrat om det investerade kapitalets tillväxt eller minskning beror på att de variabla kapitaldelens värdestorlek har förändrats vid oförändrad produktivkraft. Ifråga om det konstanta kapitalet kompenseras inte tillväxt eller minskning av dess värde av någon motsatt rörelse. Ifråga om det variabla kapitalet kompenseras, förutsatt konstant arbetsproduktivitet, tillväxt eller minskning av dess värde av den motsatta rörelsen på mervärdets sida, så att värdet av det variabla kapitalet plus mervärdet, alltså det produktionsmedlen genom arbetet nytillsatta och i produkten nyframställda värdet förblir oförändrat.
Är däremot ökning eller minskning av det variabla kapitalets eller arbetslönens värde en följd av att varorna fördyrats eller av en prissänkning, d.v.s. av minskning eller stegring i produktiviteten för det arbete som använts i denna kapitalanläggning, så inverkar detta på produktens värde. Men att arbetslönen stiger eller sjunker är här inte en orsak utan bara en följd.
Om däremot i exemplet härovan, vid oförändrat konstant kapital = 400 c förändringen från 100 v + 150 m till 150 v + 100 m, alltså ökningen av det variabla kapitalet, vore en följd av en minskning i arbetets produktivkraft men inte i denna speciella gren, t.ex. bomullsspinneriet, utan t.ex. i jordbruket som levererar arbetarens näringsmedel, så förblev produktens värde oförändrat. Värdet på 650 skulle representeras av samma mängd bomullsgarn som förut.
Av detta framgår vidare: om minskning i kostnaden för konstant kapital inträder genom ekonomisering etc. i produktionsgrenar, vilkas produkter ingår i arbetarnas konsumtion, så kan detta lika väl som en direkt ökning av själva arbetsproduktiviteten framkalla en minskning av arbetslönen, eftersom den medför att arbetarens livsmedel blir billigare och därmed mervärdet ökar. Så att profitkvoten i detta fall skulle komma att växa av två orsaker, nämligen å ena sidan därför att det konstanta kapitalets värde avtar och å andra sidan därför att mervärdet ökar. Vid vår undersökning av mervärdets förvandling till profit utgick vi från antagandet att arbetslönen inte sjunker utan förblir konstant, emedan vi där ville undersöka profitkvotens fluktuationer oberoende av mervärdekvotens förändringar. Dessutom är de lagar som utvecklades i detta sammanhang allmänna och gäller även för kapitalanläggningar, vilkas produkter inte ingår i arbetarnas konsumtion, där alltså produktens värdeförändringar är utan inflytande på arbetslönen.
Att det nya värde, som årligen tillägges produktionsmedlen eller den konstanta kapitaldelen genom nytillsatt arbete, särskiljes och upplöses i de olika revenyformerna, arbetslön, profit och jordränta, ändrar alltså inte på något sätt gränserna för själva värdet, den värdesumma som fördelas mellan dessa olika kategorier; lika litet som en förändring i förhållandet mellan dessa enskilda delar inbördes kan förändra deras summa, denna givna värdestorhet. Det givna talet 100 är alltid detsamma, antingen det delas i 50 + 50 eller i 20 + 70 + 10 eller i 40 + 30 + 30. Den värdedel av produkten som uppdelas i dessa revenyer är bestämd, precis som den konstanta värdedelen av kapitalet, genom varornas värde, d.v.s. genom kvantiteten av det i varje särskilt fall i dem materialiserade arbetet. För det första är alltså den varornas värdemängd given, vilken fördelas i arbetslön, profit och jordränta; alltså den absoluta gränsen för summan av dessa varors värdedelar. För det andra, när det gäller de enskilda kategorierna, är deras genomsnittliga och reglerande gränser likaledes givna. Arbetslönen är grundvalen för denna begränsning. Den är å ena sidan reglerad genom en naturlag eftersom dess minsta gräns är given genom det fysiska minimum livsmedel som arbetaren måste ha för att bevara sin arbetskraft och reproducera den; alltså genom en viss kvantitet varor. Värdet av dessa varor är bestämt av den arbetstid som deras reproduktion kräver; alltså av den andel av det nya arbete, som tillsättes produktionsmedlen, eller också den del av arbetsdagen, som arbetaren måste ha för produktion och reproduktion av en ekvivalent till värdet av dessa nödvändiga existensmedel. Är t.ex. hans genomsnittliga dagliga existensmedel ett värde = 6 timmars genomsnittsarbete, så måste han i genomsnitt arbeta 6 timmar av sitt dagsarbete för sig själv. Det verkliga värdet av hans arbetskraft avviker från detta fysiska minimum. Det är olika alltefter klimatet och den samhälleliga utvecklingens läge. Det beror inte bara på de fysiska utan också på de historiskt utvecklade samhälleliga behoven, som blir en andra natur. Men för en given period i varje land är denna reglerande genomsnittslön en given storhet. Värdet av samtliga övriga revenyer har på så sätt en gräns. Det är alltid lika med det värde, i vilket totalarbetsdagen materialiseras (här sammanfaller total- och genomsnittsarbetsdagen, då den förstnämnda omfattar den totala arbetsmängden av det i rörelse satta samhälleliga totalkapitalet) minus den del av detta som materialiseras i arbetslön. Dess gräns är alltså given med begränsningen av det värde, i vilket det obetalda arbetet är uttryckt, d.v.s. genom kvantiteten av detta obetalda arbete. Om den del av arbetsdagen, som arbetaren behöver för reproduktion av sin löns värde, har sin yttersta gräns i lönens fysiska minimum, så har den andra delen av arbetsdagen, i vilken hans merarbete är representerat, alltså den värdedel som uttrycker mervärdet, sin gräns i arbetsdagens fysiska maximum, d.v.s. i den totala kvantitet daglig arbetstid under vilken arbetaren överhuvud kan vara aktiv och ändå bevara och reproducera sin arbetskraft. Eftersom vi här behandlar frågan om fördelningen av det värde, i vilket det årligen nytillsatta totalarbetet är representerat, så kan arbetsdagen här betraktas som konstant storhet och är förutsatt som sådan, hur mycket eller litet den än må avvika från sitt fysiska maximum. Den absoluta gränsen för den värdedel som bildar mervärdet och som upplöses i profit och jordränta är alltså given; den är bestämd av det överskott som den obetalda delen av arbetsdagen ger över den betalda delen, alltså av den värdedel av totalprodukten i vilken detta merarbete materialiserats. Om vi, som jag har gjort, kallar mervärdet, då det sålunda inom sina gränser är bestämt och beräknat i förhållande till det investerade totalkapitalet, för profiten, så är denna profit som absolut storlek betraktad lika med mervärdet, alltså dess gränser lika lagbundet bestämda som dettas. Men profitkvotens höjd är likaledes en inom vissa gränser, bestämda genom varornas värde, innesluten storhet. Den är totalmervärdets förhållande till det i produktionen investerade samhälleliga totalkapitalet. Är detta kapital = 500 (vi kan tänka oss miljoner) och mervärdet = 100, så är 20% profitkvotens absoluta gräns. Fördelningen av den samhälleliga profiten mätt enligt denna kvot mellan de i olika produktionssfärer investerade kapitalen åstadkommer produktionspriser, som avviker från varornas värden, och är de i verkligheten reglerande genomsnittsmarknadspriserna. Avvikelserna upphäver dock varken prisernas bestämning genom värdena eller profitens lagbundna gränser. I stället för att värdet av en vara är lika med det förbrukade kapital plus det mervärde, som denna vara innehåller, är dess produktionspris nu lika med det i den förbrukade kapitalet k plus mervärdet, som tillfaller det på grund av den allmänna profitkvoten, alltså t.ex. 20% på det för dess produktion investerade kapitalet, såväl det förbrukade som det endast använda. Men detta pålägg av 20% är själv bestämt genom det mervärde som det samhälleliga totalkapitalet har utvunnit och dess förhållande till kapitalets värde; just därför är det 20% och inte 10 eller 100. Värdenas förvandling till produktionspriser upphäver alltså inte profitens gränser utan förändrar bara dess fördelning mellan de olika, speciella kapital av vilka samhällskapitalet består. Fördelar profiten mellan dem i proportion till de värdedelar de är av detta totalkapital. Marknadspriserna stiger över och sjunker under dessa reglerande produktionspriser, men dessa fluktuationer upphäver ömsesidigt varandra. Betraktar man prislistor under en längre period och bortser från de fall, där varornas verkliga värde förändrats till följd av en förändring i arbetets produktivkraft och likaså de fall då produktionsprocessen störts genom naturliga eller samhälleliga olycksfall, så förvånas man över för det första de förhållandevis trånga gränserna för avvikelserna och för det andra regelbundenheten i deras utjämning. Här ska man finna samma dominans för de reglerande genomsnitten som Quételet påvisat ifråga om de sociala fenomenen. Om varuvärdenas utjämning till produktionspriser inte stöter på några hinder, så upplöses jordräntan i differentialränta, d.v.s. den inskränkes till utjämning av de extraprofiter som de reglerande produktionspriserna skulle ge en del av kapitalisterna och som jordägaren nu tillägnar sig. Här har alltså jordräntan sin bestämda värdegräns i de individuella profitkvoternas avvikelser, vilka den allmänna profitkvotens reglering av produktionspriserna åstadkommer. Hindrar jordegendomen varuvärdenas utjämning till produktionspriser och tillägnar den sig absolut jordränta, så är denna begränsad genom överskottet av jordbruksprodukternas värde över deras produktionspris, alltså genom överskottet av det mervärde de innehåller över den profitkvot som tillfaller kapitalen på grund av den allmänna profitkvoten. Denna differens bildar då gräns för jordräntan, vilken som förut bara utgör en bestämd del av det givna och i varorna inneslutna mervärdet.
Om slutligen mervärdets utjämning till genomsnittsprofit i de olika produktionssfärerna hindras av konstlade eller naturliga monopol och då speciellt av jordmonopolet, så att ett monopolpris utbildades som översteg produktionspriset och värdet på de varor på vilka monopolet verkar, så upphävs därigenom inte de genom varornas värde givna gränserna. Monopolpriset på vissa varor skulle bara överföra en del av de andra varuproducenternas profit till varorna med monopolpriser. Indirekt skulle det föreligga en lokal störning i mervärdets fördelning mellan de olika produktionssfärerna, vilken emellertid lämnade gränsen för själva detta mervärde oförändrad. Om varan med monopolpris ingick i arbetarens nödvändiga konsumtion, så skulle den höja arbetslönen och därigenom minska mervärdet, ifall arbetaren som förut fick betalning för värdet av sin arbetskraft. Den kunde pressa ned arbetslönen under arbetskraftens värde men detta endast i den mån arbetslönen stod över gränsen för dess fysiska minimum. I detta fall skulle monopolpriset betalas genom avdrag från den reella arbetslönen (d.v.s. den mängd bruksvärden som arbetaren får för samma kvantitet arbete) och från de andra kapitalisternas profit. De gränser inom vilka monopolpriset skulle beröra varuprisernas normala reglering vore fast bestämda och möjliga att noggrant beräkna.
Liksom alltså uppdelningen av det nytillsatta och överhuvud i reveny upplösbara värdet av varorna finner sina givna och reglerande gränser i förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbetslön och mervärde, så har återigen själva mervärdets fördelning i profit och jordränta sina gränser i de lagar som reglerar profitkvotens utjämning. Vid uppdelningen i ränta och företagarvinst bildar genomsnittsprofiten själv gränsen för båda tillsammans. Den levererar den givna värdestorhet, inom vilken delningen ska försiggå. De specifika proportionerna i denna uppdelning är i detta fall tillfälliga, d.v.s. bestäms uteslutande genom konkurrensförhållanden. Medan eljest balans mellan utbud och efterfrågan är lika med att marknadsprisernas avvikelse från deras reglerande genomsnittspriser upphäver varandra, d.v.s. ett upphävande av konkurrensens inflytande, är konkurrensen här det ensamt bestämmande. Men varför? Emedan samma produktionsfaktor, kapitalet här måste dela sin del av mervärdet mellan två ägare. Men det faktum att det här inte föreligger någon bestämd, lagbunden gräns för delningen av genomsnittsprofiten upphäver inte dess gräns som del av varuvärdet; lika litet som det faktum, att två kompanjoner i en affär på grund av diverse yttre omständigheter delar sin profit olika, på något vis berör gränserna för denna profit.
Även om den del av varuvärdet i vilken nytt arbete, tillsatt produktionsmedlens värde, är representerat, kan upplösas i delar, vilka i form av revenyer blir självständiga i förhållande till varandra, så kan man inte betrakta dessa arbetslön, profit och jordränta, som de konstituerande beståndsdelar ur vilkas förening eller summa det reglerande priset (natural price, prix nécéssaire <naturligt pris, nödvändigt pris>) på varorna själva uppstår, så att priset för var och en av dessa tre delar vore självständigt bestämt och varans pris först bildades genom addition av dessa tre självständiga storheter i stället för att tvärtom varuvärdet efter avdrag av den konstanta värdedelen är den ursprungliga enhet som sönderfaller i dessa tre delar. I verkligheten är varuvärdet den förutsatta storheten, totaliteten av det sammanlagda värdet av arbetslön, profit och jordränta, vilken deras relativa storlek i förhållande till varandra än må vara. Enligt ovanstående, felaktiga uppfattning är arbetslön, profit och jordränta tre självständiga värdestorheter, vilkas totalsumma producerar varuvärdets storlek, begränsar och bestämmer den.
Till en början är det tydligt, att om arbetslön, profit och jordränta konstituerar varornas pris, gäller detta likaväl för den konstanta delen av varuvärdet som för den del i vilken det variabla kapitalet och mervärdet är representerat. Denna konstanta del kan alltså här lämnas alldeles ur räkningen, då värdet av de varor av vilka den består likaledes skulle upplösas i summan av arbetslönens, profitens och jordräntans värde. Som vi tidigare har anmärkt, bestrider denna åsikt ju också existensen av en sådan konstant värdedel.
Vidare är det tydligt, att hela värdebegreppet här blir meningslöst. Kvar finns bara föreställningen om priset i den meningen att en viss mängd pengar betalas av dem som äger arbetskraft, kapital och jord. Men vad är pengar? Pengar är inte ett ting utan en bestämd form av värde, förutsätter alltså värdet. Låt oss då säga, att en viss mängd guld eller silver betalas för dessa produktionselement eller att man föreställer sig, att de är lika med denna mängd. Men guld och silver är själva varor som alla andra varor (den upplyste ekonomen är stolt över denna insikt). Även priset på guld och silver är alltså bestämt av arbetslön, profit och jordränta. Då kan vi inte bestämma arbetslön, profit och jordränta genom att de sättas lika med en viss kvantitet guld och silver, ty värdet av detta guld och silver, i vilka de ska beräknas som i en ekvivalent, ska ju först bestämmas just genom dem, oberoende av guld och silver, d.v.s. oberoende av värdet på varje vara, men värdet är ju just produkten av dessa tre. Säger man att värdet av arbetslön, profit och jordränta består i att de är lika med en viss kvantitet guld och silver, betyder det alltså bara att man säger att de är lika med en viss kvantitet arbetslön, profit och jordränta.
Vi börjar med arbetslönen. Ty även om man har denna åsikt måste man utgå från arbetet. Hur kommer alltså arbetslönens reglerande pris att bestämmas priset kring vilket dess marknadspriser pendlar?
Låt oss säga, av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Men om vilken efterfrågan på arbetskraft handlar det? Om kapitalets efterfrågan? Efterfrågan på arbetskraft är alltså lika med tillgång på kapital. För att tala om tillgång på kapital måste vi framförallt veta vad kapital är. Vad består kapital av? Tar vi dess enklaste företeelseform: av pengar och varor. Men pengar är endast en form av vara. Alltså av varor. Men varornas värde är enligt förutsättningen i första instans bestämt av priset på det arbete som producerar dem, arbetslönen. Arbetslönen förutsättes och behandlas här som konstituerande element i varornas pris. Detta pris ska nu bestämmas av förhållandet mellan utbjudet arbete och kapital. Priset på själva kapitalet är lika med priset på de varor, som det består av. Kapitalets efterfrågan på arbetskraft är lika med tillgången på kapital. Och kapitaltillgången är lika med tillgången till en varusumma av givet pris, och detta pris är i första instans reglerat genom arbetets pris, och arbetets pris är å sin sida lika med den del av varupriset av vilken det variabla kapital består, som lämnas till arbetaren i utbyte mot hans arbete; och priset på de varor av vilka detta variabla kapital består är själv i första hand bestämt genom arbetets pris, ty det är bestämt av priserna på arbetslön, profit och jordränta. För att bestämma arbetslönen kan vi alltså inte förutsätta kapitalet; dess värde är själv till en del bestämt av arbetslönen.
Dessutom nyttar det oss inte att föra in konkurrensen. Konkurrensen kommer arbetets marknadspris att stiga eller sjunka. Men antag nu att utbud och efterfrågan på arbete täcker varandra, varigenom bestämmes då arbetslönen? Genom konkurrensen. Men det är just förutsatt, att konkurrensen då upphör att bestämma, att dess verkan upphäves genom jämvikten mellan dess bägge motsträvande krafter. Vi önskar ju just finna arbetslönens naturliga pris, d.v.s. det pris för arbetet som inte regleras av konkurrensen utan som omvänt reglerar denna.
Då återstår ingenting annat än att bestämma arbetets nödvändiga pris genom de nödvändiga existensmedlen för arbetaren. Men dessa existensmedel är varor som har ett pris. Arbetets pris är alltså bestämt av priset på de nödvändiga existensmedlen och priset på existensmedlen är som priset på alla andra varor i första hand bestämt av arbetets pris. Alltså är det av existensmedlens pris bestämda arbetets pris bestämt av arbetets pris. Arbetets pris är bestämt av sig själv. Med andra ord, vi vet inte vad som bestämmer arbetets pris. Arbetet har här överhuvud taget ett pris, emedan det betraktas som vara. För att alltså tala om arbetets pris måste man veta vad pris överhuvud taget är. Men just vad pris är kan vi inte få veta på denna väg.
Vi antar nu emellertid, att arbetets nödvändiga pris bestämmes på detta angenäma sätt. Hur bildas då genomsnittsprofiten, varje kapitals profit under normala förhållanden, som utgör varans andra prisbeståndsdel? Genomsnittsprofiten måste vara bestämd av en profitens genomsnittskvot; hur bestämmes denna? Genom konkurrensen mellan kapitalisterna? Men denna konkurrens förutsätter redan att profiten existerar. Den förutsätter olika profitkvoter och därmed olika profiter vare sig det gäller samma eller åtskilda produktionsgrenar. Konkurrensen kan bara verka på profitkvoten såvida den verkar på varornas priser. Konkurrensen kan bara åstadkomma, att producenter inom samma produktionssfär säljer sina varor till samma priser och att de inom olika produktionssfärer säljer sina varor till priser som ger dem samma profit, samma proportionella tillägg till det redan delvis genom arbetslönen bestämda priset på varan. Konkurrensen kan därför bara utjämna olikheter i profitkvoten. För att utjämna olika profitkvoter måste profiten redan finnas som beståndsdel i varupriset. Konkurrensen skapar den inte. Den höjer eller sänker, den skapar inte den nivå som inträder så snart utjämningen försiggått. Och då vi talar om en nödvändig profitkvot, vill vi just få reda på den av konkurrensens rörelse oberoende profitkvot, vilken å sin sida reglerar konkurrensen. Den genomsnittliga profitkvoten inträder när de konkurrerande kapitalisternas motstridiga krafter uppväger varandra. Konkurrensen kan åstadkomma denna jämvikt men inte profitkvoten, som inträder vid denna jämvikt. När nu denna jämvikt är etablerad, varför är då den allmänna profitkvoten 10 eller 20 eller 100%? På grund av konkurrensen. Nej, tvärtom, konkurrensen har upphävt de orsaker som producerade avvikelserna från de 10 eller 20 eller 100%. Den har medfört ett varupris, vid vilket varje kapital i förhållande till sin storlek avkastar samma profit. Men storleken av själva denna profit är oberoende av konkurrensen. Den utjämnar bara åter och åter alla avvikelser till denna storhet. En man konkurrerar med en annan, och konkurrensen tvingar honom att sälja sin vara till samma pris som denne. Men varför är detta pris 10 eller 20 eller 100?
Således återstår ingenting annat än att förklara att profitkvoten och därmed profiten är ett tillägg, bestämt på ett obegripligt sätt, till varans pris, vilket med undantag för detta tillägg har bestämts av arbetslönen. Det enda som konkurrensen säger oss, är att denna profitkvot måste vara en given storhet. Men det visste vi förut, då vi talade om allmän profitkvot och profitens "nödvändiga pris".
Ifråga om jordräntan är det alldeles onödigt att tröska igenom denna banala process. Man ser utan vidare, att om den genomförs någorlunda konsekvent framstår profit och jordränta som rena pristillägg, bestämda genom obegripliga lagar, till det i första hand genom arbetslönen bestämda varupriset. Kort sagt, konkurrensen är förpliktad att förklara ekonomernas totala brist på begrepp, medan ekonomerna omvänt måste förklara konkurrensen.
Bortser man nu här från illusionen att profit och jordränta skapats genom cirkulationen, d.v.s. är prisbeståndsdelar som uppkommit ur försäljningen - och cirkulationen kan aldrig ge något som den inte tidigare erhållit - så går alltsammans helt enkelt ut på detta:
Vi antar, att det genom arbetslönen bestämda priset på en vara är = 100; profitkvoten 10% på arbetslönen och jordräntan 15% på arbetslönen. Då är det genom summan av arbetslön, profit och jordränta bestämda priset för varan = 125. Dessa 25 i tillskott kan inte härröra ur varans försäljning. Ty alla som säljer varor till varandra, säljer vad som kostat 100 i arbetslön för 125; vilket är alldeles detsamma som om de alla sålde för 100. Själva operationen måste alltså betraktas oberoende av cirkulationsprocessen.
Om dessa tre delar själva varan, som nu kostar 125 - och ingenting förändras om kapitalisten först säljer för 125 och sedan betalar arbetaren 100, sig själv 10 och jordräntetagaren 15 - så får arbetaren 4/5 = 100 av värdet och av produkten. Kapitalisten får 2/25 av värdet och av produkten och jordräntetagaren får 3/25. Eftersom kapitalisten säljer för 125 i stället för 100 ger han arbetaren bara 4/5 av den produkt som representerar dennes arbete. Det är samma sak, som om han gett arbetaren 80 och behållit 20, varav 8 tillkommer honom själv och 12 jordräntetagaren. Då hade han sålt varan till dess värde, eftersom pristilläggen i själva verket är höjningar som är oberoende av varans värde. Detta värde är ju enligt förutsättningen bestämt av arbetslönens värde. På en omväg leder detta fram till påståendet att för denna uppfattning termen arbetslön, här 100, är lika med produktens värde, d.v.s. den penningsumma i vilken denna bestämda kvantitet arbete är representerad; men att detta värde i sin tur skiljer sig från den reella arbetslönen och därför lämnar ett överskott. Men här är överskottet realiserat genom ett nominellt tillägg till priset. Om alltså arbetslönen vore = 110 i stället för = 100, så måste profiten vara = 11 och jordräntan = 161/2, alltså varans pris = 1371/2 Proportionerna skulle vara oförändrade. Men då uppdelningen alltid skulle åstadkommas genom ett nominellt tillägg med vissa procent på arbetslönen, så skulle priset stiga och falla med arbetslönen. Här sattes arbetslönen först lika med varans värde och skildes sedan från det igen. Men i själva verket blir slutresultatet efter denna intetsägande omväg, att varans värde är bestämt av den kvantitet arbete, som den innehåller, men arbetslönens värde bestäms av priset på de nödvändiga existensmedlen och att överskottet av värde över arbetslönen bildar profit och jordränta.
Varornas värde delas efter avdrag av de produktionsmedel som förbrukats vid deras produktion. Denna givna kvantitet värde, som är bestämd av den arbetsmängd som materialiserats i produkten, uppdelas nu i tre beståndsdelar, nämligen arbetslön, profit och jordränta, vilka är självständiga revenyformer, oberoende av varandra. Denna uppdelning visar sig på den kapitalistiska produktionens yta och därmed också i perverterad form i de föreställningar om denna process, som finns hos dem som är fångna av och agerande i processen.
En varas totalvärde kan t.ex. vara = 300, av detta är 200 värdet av de i dess produktion förbrukade produktionsmedlen eller beståndsdelarna i det konstanta kapital. Alltså återstår 100 som summan av det nya värde som tillförts denna vara i dess produktionsprocess. Detta nyvärde på 100 är allt som står till förfogande vid uppdelningen i de tre revenyformerna. Sätter vi arbetslönen = x, profiten = y, jordräntan = z, så kommer summan av x + y + z i vårt fall alltid att vara = 100. Men i industrikapitalisternas, köpmännens och bankirernas föreställning, liksom hos vulgärekonomerna, förhåller det sig på ett helt annat sätt. För dem är varans värde inte något som är givet efter avdrag av värdet på förbrukade produktionsmedel = 100, vilka 100 sedan fördelas i x, y, z. Utan varans pris sammansättes helt enkelt av värdestorheterna arbetslön, profit och jordränta, vilkas storlek är bestämd oberoende av varans värde och av varandra, så att x, y, z var och en för sig är självständigt givna och bestämda och först ur summan av dessa storheter, vilken kan vara mindre eller större än 100, är värdet av varan själv ett resultat som uppnåtts genom addition av dessa värdekomponenter. Detta missförstånd är ofrånkomligt:
För det första emedan varans värdebeståndsdelar i deras relation till varandra uppträder som självständiga revenyer, och som sådana är förbundna med tre från varandra helt åtskilda produktionsfaktorer, arbetet, kapitalet och jorden, och därför ser ut att härröra ur dessa. Äganderätten till arbetskraft, kapital eller jord är skälet till att dessa olika värdebeståndsdelar i varorna tillfaller dessa respektive ägare och därför förvandlas till revenyer för dem. Men värdet uppkommer inte ur förvandlingen till reveny, utan det måste finnas där, innan det förvandlas till reveny, innan det antar denna form. Illusionen att det omvända förhållandet gäller befästes desto mer genom att bestämningen av den relativa storleken på dessa tre delar i relation till varandra följer lagar, som är av olika art, vilkas sammanhang med och beroende av själva varuvärdet ingalunda visar sig på ytan.
För det andra: Vi har sett, att en allmän ökning eller minskning av arbetslönen, genom att vid i övrigt lika förhållanden framkalla en rörelse i motsatt riktning hos den allmänna profitkvoten, förändrar de olika varornas produktionspriser, d.v.s. höjer somliga, sänker andra, beroende på kapitalets genomsnittssammansättning i de respektive produktionssfärerna. Man gör alltså, åtminstone i några produktionssfärer den erfarenheten, att genomsnittspriset på en vara stiger därför att arbetslönen stiger, och sjunker därför att denna sjunker. Men däremot kan inte "erfarenheten" visa den hemliga reglering av dessa ändringar som sker genom det av arbetslönen oavhängiga varuvärdet. Stiger däremot arbetslönen lokalt och bara i särskilda produktionssfärer som ett resultat av speciella omständigheter, så kan en motsvarande nominell prisstegring på dessa varor inträda. Denna höjning av det relativa värdet av en sorts varor gentemot andra för vilka arbetslönen är oförändrad, är då endast en reaktion gentemot den lokala störningen av mervärdets enhetliga fördelning på de skilda produktionssfärerna, ett medel att utjämna de speciella profitkvoterna till den allmänna. Här gör man åter "erfarenheten" att priset bestämmes av arbetslönen. Vad erfarenheten i bägge fallen visar är alltså att arbetslönen bestämmer varupriserna. Men det man inte erfar är den förborgade orsaken till detta sammanhang. Vidare: genomsnittspriset för arbetet, d.v.s. arbetskraftens värde, är bestämt genom produktionspriset för nödvändiga existensmedel. Om detta stiger eller sjunker, så stiger eller sjunker också arbetskraftens värde. Här visar åter erfarenheten, att det finns ett sammanhang mellan arbetslönen och varornas pris; men orsaken kan framstå som verkan och verkan som orsak, vilket också gäller ifråga om marknadsprisets rörelse. Där motsvarar en höjning av arbetslönen över dess genomsnitt den höjning av marknadspriserna över produktionspriserna, som är förknippad med högkonjunkturperioden, och den efterföljande sänkningen av arbetslönen under dess genomsnitt marknadsprisernas fall under produktionspriserna. Bortsett från marknadsprisets pendlande rörelse måste uppenbarligen det förhållandet att produktionspriserna är bundna till varornas värde alltid motsvaras av en erfarenhet, att om arbetslönen stiger så faller profitkvoten och tvärtom. Men vi har sett, att profitkvoten kan vara bestämd av ändringar av det konstanta kapitalets värde som är oberoende av arbetslönens förändringar, så att arbetslön och profitkvot i stället för att röra sig i motsatt riktning också kan göra sig i samma, stiga eller sjunka samtidigt. Om mervärdets kvot skulle vara direkt sammanfallande med profitkvoten, så vore detta inte möjligt. Även om arbetslönen stiger till följd av stigande priser på existensmedlen, så kan profitkvoten förbli oförändrad eller t.o.m. stiga till följd av större arbetsintensitet eller förlängning av arbetsdagen. Alla dessa erfarenheter bekräftar den illusion, som värdebeståndsdelarnas självständiga form framkallar, nämligen att antingen arbetslönen ensam eller arbetslön och profit tillsammans bestämmer varornas värde. Så snart en sådan föreställning om arbetslönen överhuvud taget uppstått, alltså att arbetets pris och det värde som arbetet skapar ser ut att sammanfalla, blir det också accepterat som självklart gällande för profit och jordränta. Deras priser, d.v.s. penninguttryck, måste då regleras oberoende av arbetet och det därav frambringade värdet.
För det tredje: Vi antar, att i enlighet med den direkta erfarenheten varornas värden, eller produktionspriserna - som verkar vara oberoende av värdet - alltid sammanfaller med varornas marknadspris i stället för att manifestera sig som reglerande genomsnittspris genom att oavbrutet kompensera den kontinuerliga fluktuationen i marknadspriserna. Vi antar vidare, att reproduktionen alltid äger rum under samma oförändrade förhållanden, alltså att arbetets produktivitet förblir konstant i alla kapitalets element. Till slut antar vi, att den värdedel av varuprodukten, vilken i varje sfär av produktionen bildas genom tillsats av en ny kvantitet arbete, d.v.s. tillsats av ett nyproducerat värde till produktionsmedlens värde, alltid delas i konstanta proportioner arbetslön, profit och jordränta, så att den faktiskt utbetalade arbetslönen alltid direkt sammanfaller med arbetskraftens värde, så att den faktiskt realiserade profiten sammanfaller med den del av det totala mervärdet som tillfaller varje självständigt fungerande del av totalkapitalet, och så att den faktiska jordräntan alltid håller sig inom de gränser, som jordräntan i sådana fall nominellt har. Vi antar kort sagt, att fördelningen av den samhälleliga värdeprodukten och regleringen av produktionspriserna sker på kapitalistisk grundval men att konkurrensen avlägsnats.
Under dessa förutsättningar, om alltså varornas värde vore konstant och framträdde som konstant, om den värdedel av varuprodukten som upplöses i revenyer förblir en konstant storhet och alltid framstår som en sådan, om slutligen denna givna och konstanta värdedel alltid uppdelas oförändrat proportionellt i arbetslön, profit och jordränta - t.o.m. då skulle den verkliga rörelsen ofrånkomligt framträda bakvänd: inte som uppdelning av en redan given värdestorhet i tre delar, som antar av varandra oavhängiga revenyformer, utan omvänt som om denna värdestorhet bildades såsom en summa av oberoende och var för sig självständigt bestämda element av arbetslön, profit och jordränta. Denna illusion skulle ofrånkomligt uppstå, emedan i de enskilda kapitalens och deras varuprodukters verkliga rörelse det inte är varornas värde, som framstår som förutsättning för deras uppdelning, utan tvärtom de beståndsdelar i vilka de uppdelas fungerar som förutsättning för varornas värde. Vi har nu först sett, att för varje kapitalist varans kostnadspris framstår som en given storhet och kontinuerligt representeras som en sådan i det verkliga produktionspriset. Men kostnadspriset är lika med det konstanta kapitalets värde, de investerade produktionsmedlen plus värdet av arbetskraften. För de agerande i produktionsprocessen kommer det sistnämnda emellertid att framstå i den irrationella formen av arbetets pris, så att arbetslönen samtidigt framstår som arbetarens reveny. Arbetets genomsnittspris är en given storhet, emedan arbetskraftens värde liksom värdet av varje annan vara är bestämt av den för dess reproduktion nödvändiga arbetstiden. Men vad beträffar den del av varuvärdet som har form av arbetslön, uppkommer den inte genom det faktum, att kapitalisten lämnar ett förskott i form av arbetslön på den andel arbetaren får av sin egen produktion utan den har sin källa i den värdedel av arbetarens produktion som motsvarar hans arbetslön. Vilket betyder, att en del av hans dags- eller årsarbete producerar det värde som priset för hans arbetskraft innehåller. Men arbetslönen bestämmes genom kontrakt, innan den motsvarande värdeekvivalenten har producerats. Eftersom den är ett priselement, en ständig beståndsdel av kostnadspriset, vars storlek är given innan varan och dess värde är producerade, framstår arbetslönen inte som en självständig, fristående del av varans totalvärde, utan snarare tvärtom, som en given storhet, som i förväg bestämmer detta värde, d.v.s. som pris och värdebildare. Genomsnittsprofiten har en liknande roll i produktionspriset som arbetslönen har i varans kostnadspris, ty produktionspriset är lika med kostnadspriset plus genomsnittsprofit på det investerade kapitalet. Denna genomsnittsprofit ingår i praktiken i kapitalistens begrepp och kalkyler som ett reglerande element, inte bara i den mån som den bestämmer kapitalöverföring från ett investeringsområde till ett annat utan också för alla försäljningar och kontrakt som omfattar reproduktionsprocesser utsträckta över långa perioder. Men då är den en tidigare existerande storhet, som faktiskt är oberoende av det utvunna värdet och mervärdet i varje särskild produktionssfär och därför i ännu högre grad av det som utvunnits i varje enskild kapitalinvestering i var och en av dessa sfärer. För kapitalisten framstår inte denna företeelse som ett resultat av en uppdelning av värdet utan som en av varuproduktens värde oberoende storhet, som i förväg är given i varornas produktionsprocess och bestämmer deras genomsnittspriser, d.v.s. den framstår som värdebildare. Och dessutom, eftersom mervärdets olika delar har former, som är helt och hållet oberoende av varandra, tycks detta mervärde i ännu mer konkret form vara en förutsättning för varornas värdebildning. En del av genomsnittsprofiten är självständig gentemot den fungerande kapitalisten i form av ränta. Han behandlar den som en given beståndsdel i produktionen av varor och varuvärden. Hur mycket räntans storlek än må fluktuera, så är den i varje moment och för varje kapitalist en given storhet, som för honom som enskild kapitalist ingår i kostnadspriset för de varor han producerar. Detta gäller också jordräntan i form av avtalsenligt fastställda arrendeavgifter för den jordbrukande kapitalisten och i form av hyra för områden som andra företagare använder. För den enskilde kapitalisten framstår dessa olika delar av mervärdet som givna beståndsdelar av kostnadspriset och omvänt som mervärdebildare, som om de skapade en del av varornas pris, precis som arbetslönerna skapar den andra. Hemligheten bakom dessa ständigt uppdykande föreställningar, att dessa produkter av varuvärdets sönderdelning är förutsättningar för själva värdebildningen, är helt enkelt den, att det kapitalistiska produktionssättet, i likhet med varje annat, inte bara ständigt reproducerar den materiella produkten utan också de samhälleliga ekonomiska förhållandena, de ekonomiska former som bestämmer dess skapnad. Därför förefaller dess resultat alltid att samtidigt vara sin egen förutsättning. Och det är denna kontinuerliga reproduktion av samma förhållanden som den enskilde kapitalisten förutsätter som självklar, som ett otvivelaktigt faktum. Så länge den kapitalistiska produktionen existerar som sådan, upplöses en del av det nytillsatta arbetet alltid i arbetslön, en annan del i profit (ränta och företagarvinst) och en tredje i jordränta. Detta är förutsatt i alla avtal mellan ägarna till de olika produktionsfaktorerna och denna förutsättning är riktig, hur mycket än de relativa storleksförhållandena fluktuerar i varje enskilt fall. Den bestämda form, i vilken värdets delar möter varandra är förutsatt, emedan den ständigt reproduceras, och den reproduceras ständigt emedan den ständigt är förutsatt.
Nu visar visserligen erfarenheten och företeelserna också att marknadspriserna, i vilkas inflytande kapitalisten faktiskt ser den enda värdebestämningen, inte alls till sin storlek är beroende av dessa förväntningar; att de inte rättar sig efter om räntan eller jordräntan enligt avtal är hög eller låg. Men marknadspriserna är konstanta endast i sina variationer, och deras genomsnitt för längre perioder ger just upphov till de respektive genomsnitten av arbetslön, profit och jordränta som de konstanta storheterna, de som alltså i sista instans behärskar marknadspriserna.
Å andra sidan verkar det vara en mycket enkel reflektion, att om arbetslön, profit och jordränta är värdebildare av det skälet att de framstår som förutsatta i kostnadspriset och produktionspriset, så är också den konstanta kapitaldelen - vars värde inträder som något givet i varje varas produktion - värdebildare. Men den konstanta kapitaldelen är ingenting annat än en summa av varor och därmed av varuvärden. Reflektionen utmynnar alltså i en banal tavtologi; att varuvärdet är skapare av och orsak till varuvärdet.
Men om kapitalisten hade något intresse av att reflektera över detta - hans reflektioner som kapitalist bestämmes uteslutande av hans affärsintresse och intressestyrande motiv - så visar hans erfarenhet, att den produkt han själv producerar ingår som konstant kapitaldel i andra produktionssfärer och produkterna av dessa andra produktionssfärer som konstanta kapitaldelar i hans produkt. Eftersom värdetillskottet, såvida det gäller hans nyproduktion, för honom ser ut att bildas genom storheterna arbetslön, profit och jordränta, så gäller detta också för den konstanta delen, som består av andra kapitalisters produkter. Sålunda reduceras i sista instans priset för den konstanta kapitaldelen och därmed för varornas totalvärde i sista instans, även om det sker på ett sätt som inte är så lätt att spåra, till en värdesumma, som är ett resultat av en addition av de självständiga, enligt olika lagar reglerade och ur olika källor flödande värdebildarna arbetslön, profit och jordränta.
För det fjärde. Själva värdebestämningen, alltså om varorna säljas eller inte säljas till sina värden, är utan betydelse för den enskilde kapitalisten.
Redan från början är den något som försiggår bakom hans rygg, i kraft av förhållanden som är oberoende av honom, då det inte är värdena utan produktionspriserna i varje produktionssfär, helt skilda från värdena, som bildar de reglerande genomsnittspriserna. Värdebestämningen som sådan intresserar och har ett bestämmande inflytande på den enskilda kapitalisten och kapitalet i varje enskild produktionssfär endast i den mån den ökar eller minskar den arbetsmängd som krävs för varornas produktion. När arbetets produktivkraft ökar, kan kapitalisten göra en extraprofit eller när den minskar tvingas han höja varornas pris därför att en bit mer arbetslön, mer konstant kapital och därmed också ränta faller på delprodukten eller den enskilda varan. Den intresserar honom bara såvida den höjer eller sänker hans egna produktionskostnader för varan, alltså bara såvida den försätter honom i en särställning.
Däremot tycks honom arbetslön, ränta och jordränta vara gränser som inte bara reglerar priset till vilket han kan realisera den del av profiten som tillfaller honom som fungerande kapitalist, företagarvinsten, utan till vilken han överhuvud måste kunna sälja varan, om fortsatt reproduktion ska vara möjlig. Men om han kan ta ut en vanlig eller större företagarvinst ut priset utöver det genom arbetslön, ränta och jordränta för honom individuellt givna kostnadspriset, är det alldeles likgiltigt för honom, om han vid försäljningen realiserar detta värde och mervärde som finns i varan eller inte. Därför förefaller honom arbetslön, ränta och jordränta bortsett från den konstanta kapitaldelen, som de begränsande och därmed i skapande mening bestämmande elementen i varupriset. Lyckas det honom t.ex. att pressa ner arbetslönen under arbetskraftens värde, alltså under dess normala nivå, att skaffa kapital till lägre räntefot och att betala arrendeavgift under den normala nivån för jordräntan, så har det ingen betydelse för honom, om han säljer produkten under dess värde och t.o.m. under det allmänna produktionspriset, alltså ger ut en del av det i varan inneslutna merarbetet gratis. Detta gäller t.o.m. för den konstanta kapitaldelen. Kan t.ex. en industrikapitalist köpa råmaterial under dess produktionspris, så skyddar detta honom från förlust, även om han i den färdiga varan säljer det under produktionspriset. Hans företagarvinst kan förbli oförändrad och t.o.m. växa, bara om varuprisets överskott över de betalade beståndsdelar den innehåller - sådana som måste ersättas av en ekvivalent - förblir lika stor eller växer. Men utom värdet på produktionsmedlen, som ingår som givna prisstorheter i produktionen av hans varor, är det just arbetslön, ränta och jordränta som är begränsande och reglerande prisstorheter i denna produktion. De tycks honom alltså vara de element som bestämmer varornas pris. Från denna ståndpunkt förefaller det som om företagarvinsten antingen bestämdes genom det överskott som marknadspriserna, bestämda av tillfälliga konkurrensförhållanden, ger utöver det inneboende varuvärdet som är bestämt av dessa prisstorheter; eller såvida företagarvinsten själv ingriper bestämmande i marknadspriset förefaller denna i sin tur vara beroende av konkurrensen mellan köpare och säljare.
I konkurrensen, såväl mellan de enskilda kapitalisterna inbördes som i konkurrensen på världsmarknaden, är det de givna och förutsatta storheterna arbetslön, ränta, jordränta som ingår i kalkylen som konstanta och reglerande storheter; inte konstanta i den meningen att dessa storheter inte kan förändras, utan i den meningen att de i varje enskilt fall är givna och bildar den konstanta gränsen för de ständigt fluktuerande marknadspriserna. Exempelvis konkurrensen på världsmarknaden handlar uteslutande om hur varan med given arbetslön, ränta och jordränta kan säljas med fördel, till eller under de givna allmänna marknadspriserna, d.v.s. med realiserande av en skälig företagarvinst. Är i ett land arbetslön och jordpriser låga, räntan däremot hög på grund av att det kapitalistiska produktionssättet överhuvud taget inte är utvecklat, medan i ett annat land arbetslön och jordpriser nominellt är höga, räntan däremot låg, så använder kapitalisten i det ena landet mer arbete och jord, i det andra förhållandevis mer kapital. Vill man beräkna i vilken mån konkurrens mellan dessa två är möjlig, så ingår dessa faktorer som bestämmande element. Här visar alltså erfarenheten teoretiskt och kapitalistens intressestyrda kalkyler praktiskt, att varornas priser är bestämda genom arbetslön, ränta och jordränta, genom priset på arbete, kapital och jord, och att dessa priselement i själva verket är de reglerande prisbildarna.
Naturligtvis återstår det alltid ett element som inte är förutsatt utan en effekt av varornas marknadspris, nämligen överskottet utöver det kostnadspris, som bildats genom additionen av dessa element, arbetslön, ränta och jordränta. Detta fjärde element förefaller att i varje enskilt fall vara bestämt genom konkurrensen och genomsnittligt av genomsnittsprofiten, vilken i sin tur reglerar samma konkurrens endast under längre perioder.
För det femte. När det kapitalistiska produktionssättet härskar, är det i så hög grad självklart att sönderdela värdet, som representerar det nytillsatta arbetet, i revenyformerna arbetslön, profit och jordränta, att denna metod användes (för att inte tala om tidigare historiska perioder från vilka vi hämtade exempel ifråga om jordräntan) också där existensbetingelserna för dessa revenyformer från början inte alls finns. Då behandlar man alltsammans i analogi med detta produktionssätt.
Om en oberoende arbetare - låt oss ta en småbonde, eftersom alla tre revenyformerna då kan användas - arbetar åt sig själv och säljer sin egen produkt, så blir han för det första betraktad som sin egen företagare (kapitalist), vilken använder sig själv som arbetare, och som sin egen jordägare med sig själv som arrendator. Han betalar sig själv arbetslön som lönarbetare, åtnjuter profit som kapitalist och betalar jordränta åt sig själv som jordägare. Om det kapitalistiska produktionssättet och de förhållanden som motsvarar detta förutsättas som allmän samhällelig grundval, är detta förfarande såtillvida riktig som det inte är hans arbete utan besittningen av produktionsmedlen - vilka här allmänt antagit formen av kapital - som är grunden till att han kan tillägna sig sitt eget merarbete. Och vidare, såvida han producerar sin produkt som vara, alltså är beroende av dess pris (och även om detta inte gäller, kan priset uppskattas) är mängden merarbete, som han kan utnyttja inte beroende av dess egen storlek utan av den allmänna profitkvoten; och likaså är det eventuella överskottet över den genom den allmänna profitkvoten bestämda kvoten mervärde i sin tur inte bestämd genom den arbetsmängd han presterar, utan han kan tillägna sig det endast på grund av att han är jordägare. Eftersom en sådan produktionsform, som inte svarar mot det kapitalistiska produktionssättet kan inordnas under dess revenyformer - och till en viss grad inte oriktigt - befästes skenet av att de kapitalistiska förhållandena är varje produktionssätts naturliga förhållanden så mycket mera.
Naturligtvis, om arbetslönen reduceras till en allmän grundval för varje produktionssätt, nämligen till den del av den egna arbetsprodukten, som ingår i arbetarens individuella konsumtion. Om man befriar denna andel från den kapitalistiska begränsningen och utvidgar den till att gälla en omfattning som konsumtionen kräver, å ena sidan vid den samhälleliga produktivkraft som existerar (alltså den samhälleliga produktivkraften av hans eget arbete såsom faktiskt samhälleligt) och å andra sidan vid full utveckling av individualiteten. Reducerar man vidare merarbetet och merprodukten till det mått som behövs under de givna produktionsbetingelserna i samhället, å ena sidan för att bilda en försäkrings- och reservfond, å andra sidan för att oavbrutet utvidga reproduktionen i den omfattning som dikteras av det samhälleliga behovet. Slutligen om man i Nr. 1 inkluderar det nödvändiga arbetet och i Nr. 2, merarbetet, den kvantitet arbete som de arbetsdugliga alltid måste utföra för de samhällsmedlemmar, som ännu inte är vuxna eller inte längre arbetsdugliga, d.v.s. om man avlägsnar, både från arbetslön och mervärde, från det nödvändiga arbetet och merarbetet, den specifika kapitalistiska karaktären, så återstår inte dessa former utan bara deras allmänna grundvalar som är gemensamma för alla samhälleliga produktionssätt.
För övrigt är detta slags förfarande också karaktäristisk för tidigare härskande produktionssätt, t.ex. det feodala. Produktionsförhållanden som inte alls motsvarade det, som stod alldeles utanför, underordnades feodala relationer, t.ex. i England tenures in common socage [T] (till skillnad från tenures on knights service [U]), som bara innebar penningförpliktelser och endast till namnet var feodala.
Det tillskott som det årligen nytillsatta arbetet tillför värdet - alltså även den del av den årliga produkten i vilken detta värde är representerat och som kan dragas från totalavkastningen, utskiljas ur den - sönderfaller alltså i tre delar, som antar tre olika revenyformer. Dessa former är ett uttryck för att en del av detta värde tillhör eller tillfaller den som äger arbetskraften, en annan del den som äger kapital och en tredje del den som äger jord. Detta är alltså fördelningsförhållanden eller fördelningsformer, ty de är ett uttryck för de förhållanden under vilka det nyproducerade mervärdet fördelas mellan ägarna till de olika produktionsfaktorerna.
I allmänhet ter sig dessa fördelningsförhållanden helt naturliga, som förhållanden som härrör ur all samhällelig produktions natur, ur den allmänmänskliga produktionens lagar. Man kan visserligen inte förneka, att förkapitalistiska samhällen uppvisar andra fördelningsförhållanden, men dessa tolkas då som outvecklade, ofullgångna och maskerade former, som inte utvecklats till högsta nivå och renaste former och i full överensstämmelse med de naturliga fördelningsförhållandena.
I denna föreställning är endast detta riktigt: förutsätter man samhällelig produktion av något slag (t.ex. den primitiva indiska samfälligheten eller peruanernas mer artificiellt utvecklade kommunism) kan man alltid skilja mellan den del av arbetet, vars produkt direkt konsumeras individuellt av producenterna och deras anhöriga och - bortsett från den del som konsumeras produktivt - en annan del av arbetet som alltid är merarbete, vars produkt alltid tjänar till att tillgodose allmänna samhällsbehov, hur denna merprodukt än fördelas och oavsett vem som fungerar som representant för dessa samhälleliga behov. De olika fördelningssättens identitet innebär alltså detta: de är identiska, om man bortser från olikheter och specifika former och bara behåller det som är enhetligt i motsats till det som skiljer dem.
Ett mer avancerat, kritiskt medvetande medger dock[147a*], att fördelningsförhållandena har en historisk utvecklingskaraktär, men betonar då ännu starkare den oavhängiga karaktären hos själva produktionsförhållandena, som kvarstår oförändrade av all historisk utveckling därför att de härrör ur den mänskliga naturen.
Den vetenskapliga analysen av det kapitalistiska produktionssättet bevisar däremot det motsatta, nämligen att det är ett produktionssätt av speciell art och speciellt historiskt bestämt. Liksom varje annat bestämt historiskt produktionssätt har det som historisk förutsättning en given nivå av de samhälleliga produktivkrafterna och deras utvecklingsformer. Denna förutsättning är själv det historiska resultatet och produkten av en föregående process och från denna givna grundval utgår det nya produktionssättet. De produktionsförhållanden - förhållanden som människorna inrättar i sin samhälleliga livsprocess - i produktionen av sitt samhälleliga liv, svarar mot detta specifika, historiskt bestämda produktionssätt och har en specifik, historisk och övergående karaktär. Fördelningsförhållandena, slutligen, är väsentligt identiska med dessa produktionsförhållanden, den andra sidan av samma sak, varför båda har samma historiska, övergående karaktär.
När man studerar fördelningsförhållandena utgår man närmast från det som anses vara ett faktum: att den årliga produkten fördelas som arbetslön, profit och jordränta. Men uttryckt på detta sätt är detta inte ett faktum utan ett felaktigt påstående. Produkten fördelas å ena sidan i kapital och å den andra i revenyer. En av dessa revenyer, nämligen arbetslönen, antar aldrig denna form, som arbetarens reveny, förrän den först visat sig gentemot samma arbetare i form av kapital. Att de producerade arbetsbetingelserna och arbetsprodukterna överhuvud uppträder som kapital gentemot den direkte producenten innesluter redan från början, att de materiella arbetsbetingelserna har en bestämd samhällskaraktär gentemot arbetarna och därmed bestämda relationer för dem dels till ägarna av arbetsbetingelserna och dels till varandra. Att dessa arbetsbetingelser förvandlas till kapital innesluter å sin sida att de direkta producenterna exproprieras från sin jord och därmed en bestämd form av jordägande.
Om inte den ena delen av produkten förvandlats till kapital, så skulle den andra inte ta formen av arbetslön, profit och jordränta.
Om det kapitalistiska produktionssättet förutsätter denna bestämda samhälleliga gestaltning av produktionsbetingelserna, reproducerar det dem å andra sidan oupphörligt. Det producerar inte bara de materiella produkterna utan reproducerar ständigt de produktionsförhållanden i vilka dessa produceras, och därmed även de motsvarande fördelningsförhållandena.
Man kan naturligtvis säga, att kapitalet (och jordegendomen som det innesluter som sin motsats) själv redan förutsätter en fördelning: arbetarnas expropriation från arbetsbetingelserna, koncentrationen av dessa betingelser i händerna på en minoritet av individer, andra individers uteslutande äganderätt till jorden, kort sagt alla de förhållanden som beskrivits i avdelningen om den ursprungliga ackumulationen (Bok I, kap. 24). Men denna fördelning skiljer sig helt och hållet från vad man menar med fördelningsförhållanden, om man begåvar dessa med en historiskt karaktär i motsats till produktionsförhållandena. Vad som då menas är de olika anspråken på den del av produkten som går till individuell konsumtion. De tidigare nämnda fördelningsförhållandena är däremot grundvalar för särskilda samhälleliga funktioner, som utföras inom produktionen av särskilda agerande, motsatta de direkta producenterna. Dessa fördelningsförhållanden ger själva produktionsbetingelserna och deras representanter en specifik samhällelig kvalitet. De bestämmer produktionens karaktär och rörelse.
Det är två karaktärsdrag, som från början utmärker det kapitalistiska produktionssättet.
För det första. Det producerar sina produkter som varor. Detta skiljer det inte från andra produktionssätt; men väl det faktum att existensen som vara är den behärskande och bestämmande karaktären hos dess produkt. Detta innebär först och främst, att arbetaren själv uppträder endast som försäljare av en vara och därmed som fri lönarbetare, arbetet alltså överhuvud som lönarbete. Efter allt som tidigare behandlats är det överflödigt att ånyo påvisa hur förhållandet mellan kapital och lönarbete bestämmer produktionssättets karaktär. Huvudaktörerna i detta produktionssätt, kapitalisten och lönarbetaren personifierar och förkroppsligar som sådana kapital och lönarbete; de får bestämda samhälleliga kännetecken, som präglar individen genom den samhälleliga produktionsprocessen; de blir produkter av dessa bestämda samhälleliga produktionsförhållanden.
Karaktären 1) av produkten som vara och 2) av varan som produkt av kapital innesluter redan samtliga cirkulationsförhållanden, d.v.s. en bestämd samhällelig process som produkterna måste genomgå och i vilken de får sin bestämda samhälleliga karaktär. Den innesluter likaså bestämda relationer mellan de agerande i produktionen. Av dessa relationer bestämmes produktens värdeökning och dess återförvandling till antingen existensmedel eller produktionsmedel. Men även bortsett från detta, framstår hela värdebestämningen och regleringen av totalprodukten genom värdet som ett resultat av den ovan angivna karaktären av produkten som vara eller av varan som kapitalistiskt producerad vara. I denna alldeles specifika värdeform gäller arbetet å ena sidan bara som samhälleligt arbete, å andra sidan är fördelningen av detta samhälleliga arbete och den ömsesidiga kompletteringen, ämnesomsättningen mellan dess produkter, underordnandet och inordnandet i samhällsmaskineriet, överlåtet till de enskilda kapitalisternas tillfälliga ageranden, som ömsesidigt upphäver varandra. Då dessa möter varandra bara som varuägare, och var och en försöker sälja sin vara så dyrt som möjligt (också skenbart själv ledd endast av sitt godtycke i regleringen av produktionen), så verkar värdelagen här bara som en inre lag, gentemot enskilda agerande som en blind naturlag, och gör den samhälleliga jämvikten i produktionen gällande mitt i dess tillfälliga fluktuationer.
Redan inneslutet i varan och än mer i varan som produkt av kapitalet är vidare, att det samhälleligt bestämda i produktionen materialiseras och de materiella grundvalarna för produktionen personifieras, vilket karaktäriserar hela det kapitalistiska produktionssättet.
Det andra, som speciellt kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet är produktionen av mervärde som produktionens direkta ändamål och bestämmande motiv. Kapitalet producerar väsentligen kapital, och detta endast i den mån det producerar mervärde. När det relativa mervärdet och mervärdets förvandling till profit behandlades, såg vi, hur ett för den kapitalistiska perioden säreget produktionssätt grundas på detta - en särskild form av arbetets samhälleliga produktivkrafter utvecklas men möter arbetaren som kapitalets makt, som har blivit självständig och därför står i direkt motsättning till hans, arbetarens egen utveckling. Produktionen för värde och mervärde innesluter, som det har visat sig under vår analys, en oavbruten tendens att reducera den för produktionen av en vara nödvändiga arbetstiden, d.v.s. sänka dess värde under det för tillfället gällande samhälleliga genomsnittet. Denna strävan, att reducera kostnadspriset till dess minimum, blir den starkaste hävstången till stegring av arbetets samhälleliga produktivkraft, vilken här emellertid framträder bara som en ständig stegring av kapitalets produktivkraft.
Kapitalistens auktoritet som personifikation av kapitalet i den direkta produktionsprocessen, den samhällsfunktion han har som produktionens ledare och behärskare, är väsentligt annorlunda än den auktoritet som grundas på produktion med slavar, livegna o.s.v.
När den kapitalistiska produktionen är basen, konfronteras massan av de direkta producenterna med den samhälleliga karaktären av sin produktion i form av strikt reglerande auktoritet och av en komplett hierarki - denna auktoritet uppnår dess bärare bara som en personifikation av arbetsbetingelserna i deras motsättning till arbetet, inte som i tidigare produktionsformer såsom politiska eller teokratiska härskare. Samtidigt härskar bland bärarna av denna auktoritet, kapitalisterna själva, vilka bara konfronteras med varandra som varuägare, den fullständigaste anarki. Inom denna märker man produktionens samhälleliga sammanhang endast som en övermäktig naturlag, som råder över människornas fria vilja.
Endast emedan arbetet redan existerar i lönarbetets form och produktionsmedlen som kapital - alltså bara till följd av att dessa två grundläggande produktionsfaktorer har denna specifika samhälleliga gestalt - framstår en del av värdet (produkten) som mervärde och detta mervärde som profit (jordränta), som kapitalistens vinst, som ett tillskott till hans rikedom som han bestämmer över. Men bara därför att detta mervärde sålunda framstår som hans profit tycks de nyinvesterade produktionsmedlen, som ska användas för att utvidga reproduktionen och som bildar en del av denna profit, vara nytt kapital i tillskott och utvidgningen av reproduktionsprocessen överhuvud vara en process av kapitalistisk ackumulation.
Ehuru arbetets form som lönarbete är avgörande för gestaltningen av hela processen och för den specifika arten av själva produktionen, är det inte lönarbetet som är värdebestämmande. I värdebestämningen handlar det om samhällelig arbetstid överhuvud, den kvantitet arbete som samhället i allmänhet kan förfoga över, och vars relativa fördelning som absorberad i de olika produkterna på sätt och vis bestämmer deras respektive samhälleliga betydelse. Den bestämda form, i vilken den samhälleliga arbetstiden gör sig gällande som bestämmande i varornas värde, sammanhänger visserligen med arbetets form av lönarbete och produktionsmedlens form av kapital såtillvida som det endast är på denna bas som varuproduktionen blir produktionens allmänna form.
Låt oss för övrigt betrakta de s.k. fördelningsförhållandena själva. Arbetslönen förutsätter lönarbete och profiten kapital. Dessa bestämda fördelningsformer förutsätter att produktionsbetingelserna har en bestämd samhällelig karaktär och att bestämda samhälleliga relationer existerar mellan de agerande i produktionen. Det bestämda fördelningsförhållandet är alltså bara ett uttryck för det historiskt bestämda produktionsförhållandet.
Och låt oss nu behandla profiten. Denna specifika form av mervärdet är en förutsättning för att nybildningen av produktionsmedel försiggår i den kapitalistiska produktionens form; alltså ett förhållande som dominerar reproduktionen, fastän det förefaller den enskilda kapitalisten, som om han egentligen kunde konsumera hela profiten som reveny. Emellertid möter han därvid spärrar redan i form av försäkrings- och reservfonder, konkurrenslagar o.s.v. som praktiskt överbevisar honom, att profiten inte är en ren fördelningskategori för den produkt som kan konsumeras individuellt. Hela den kapitalistiska produktionsprocessen är vidare reglerad av produkternas priser. Men de reglerande produktionspriserna är själva i sin tur reglerade av profitkvotens utjämning och den däremot svarande fördelningen av kapital mellan de olika samhälleliga produktionssfärerna. Profiten framträder här alltså som huvudfaktor i själva produktionen, inte i produkternas fördelning. Den deltar i kapitalens och själva arbetets fördelning på de olika produktionssfärerna. Profitens klyvning i företagarvinst och ränta framstår som fördelning av en och samma reveny. Men den härrör i första hand ur kapitalets utveckling som självförökande, mervärdeskapande värde, d.v.s. ur denna bestämda samhälleliga utgestaltning av den härskande produktionsprocessen. Ur sig själv utvecklar den krediten och kreditinstitutionerna och därmed produktionens karaktär. De föregivna fördelningsformerna ingår i form av ränta o.s.v. som bestämmande produktionsfaktorer i priset.
Rörande jordräntan kunde det synas som om den enbart vore en fördelningsform, eftersom jordägaren som sådan inte uträttar något eller åtminstone inte har någon normal funktion i själva produktionsprocessen. Men den omständigheten att 1) jordräntan begränsas till överskottet över genomsnittsprofiten, 2) att jordägaren, som tidigare var produktionsprocessens och hela den samhälleliga livsprocessens ledare och herre, har reducerats till endast jordutlånare, en ockrare i jord och enbart en inkasserare av jordränta, är ett specifikt historiskt resultat av det kapitalistiska produktionssättet. Att jorden fått formen av jordegendomen är en historiskt förutsättning för detta produktionssätt. Att jordegendomen får former som tillåter kapitalistisk jordbruksdrift är en produkt av detta produktionssätts specifika karaktär. Man må kalla jordägarens inkomst för jordränta även i andra samhällsformer, men den är väsentligt skild från den ränta som uppträder i det kapitalistiska produktionssättet.
De s.k. fördelningsförhållandena motsvarar alltså och uppkommer ur historiskt bestämda, specifikt samhälleliga former av produktionsprocessen och de relationer människorna sinsemellan upprättar i sitt mänskliga livs reproduktionsprocess. Den historiska karaktären av dessa fördelningsförhållanden är den historiska karaktären av produktionsförhållandena, av vilka de bara ger uttryck för en aspekt. Den kapitalistiska fördelningen är skild från de fördelningsformer som uppkommer ur andra produktionssätt, och varje fördelningsform försvinner med den bestämda form av produktionen som den härstammar ifrån och motsvarar.
Den tankegången, att fördelningsförhållanden men inte produktionsförhållandena är historiska, är å ena sidan bara en åsikt som den begynnande men ännu bundna kritiken av den borgerliga ekonomin hyser. Men å andra sidan beror den på att man förväxlar och identifierar den samhälleliga produktionsprocessen med en enkel arbetsprocess, sådan som också en abnormt isolerad människa måste utföra utan någon samhällelig medverkan. Såvida arbetsprocessen bara är en process mellan människa och natur, förblir dess enkla beståndsdelar gemensamma för alla samhälleliga utvecklingsformer. Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den. När ett visst stadium av mognad har uppnåtts, avlägges den bestämda historiska formen och ger plats för en högre. Att tidpunkten för en sådan kris är inne, visar sig när motsägelsen och motsättningen mellan fördelningsförhållandena och därmed också den bestämda historiska utformningen av motsvarande produktionsförhållanden å ena sidan och produktivkrafterna, produktionsförmågan och utvecklingen av deras drivkrafter å andra sidan blir bredare och djupare. Då inträder det en konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälleliga form.[148*]
De som endast äger sin arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönarbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.
I England har utan tvivel det moderna samhället utvecklats längst och mest typiskt i sin ekonomiska struktur. Ändå framträder inte ens där denna klassuppdelning i ren form. Mellanstadier och övergångsstadier gör även här (ehuru ojämförligt mindre på landsbygden än i städerna) alla gränsbestämningar suddiga. Emellertid är detta utan betydelse för vår analys. Vi har sett, att för det kapitalistiska produktionssättet ständigt gäller som tendens och utvecklingslag att mer och mer skilja produktionsmedlen från arbetet och mer och mer koncentrera de splittrade produktionsmedlen i stora grupper, alltså förvandla arbetet till lönarbete och produktionsmedlen till kapital. Och mot denna tendens svarar å andra sidan den självständiga avskiljandet av jordegendom från kapital och arbete[149*] eller förvandlingen av all jordegendom till en form för jordägande som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet.
Den första frågan som ska besvaras är denna: vad är det som konstituerar en klass? Och svaret på denna fråga ger sig själv, när man besvarar den andra frågan: Vad är det som gör att lönarbetare, kapitalister, jordägare bildar de tre stora samhällsklasserna?
Vi ser omedelbart att revenyer och revenykällor är identiska. Det finns tre stora samhällsgrupper, vars komponenter, de individer som bildar dem, lever av respektive arbetslön, profit och jordränta; lever av att utnyttja antingen sin arbetskraft, sitt kapital eller sin jordegendom.
Emellertid skulle utifrån denna ståndpunkt t.ex. läkare och tjänstemän också bilda två klasser, eftersom de tillhör två skilda samhällsgrupper, vars medlemmar i varje grupp får sin reveny ur samma källa. Detsamma skulle gälla för den oändliga mängd av intressen och stånd i vilken den samhälleliga arbetsdelningen splittrar arbetare liksom kapitalister och jordägare - de senare t.ex. ägare till vingårdar eller jordbruk, skogsägare, gruvägare, fiskeriägare.
[Här slutar manuskriptet.]
[139*] Följande tre fragment finns på olika ställen av manuskriptet till avdelning VI. - FE.
[140*] Början av kap. XLVIII enligt manuskr. - FE.
[141*] "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till alla inkomster såväl som alla bytesvärden." (A. Smith [122].) - "Så är orsakerna till den materiella produktionen samtidigt källorna till de ursprungliga revenyer som existerar." (Storch: ["Cours d'economie politique", St.-Petersbourg 1815.] I, p. 259.)
[142*] Ricardo gör följande mycket vettiga kommentar till den obetänksamma Say. "Om nettoprodukt och bruttoprodukt säger herr Say följande: 'Hela det producerade värdet är bruttoprodukten; sedan kostnaden för produktionen avdragits är detta värde nettoprodukten' (vol. II, s. 491). Då kan det inte finnas någon nettoprodukt, eftersom produktionskostnaden, enligt herr Say, består av jordränta, löner och profit. På sidan 508 säger han: 'en produkts värde, en produktiv tjänsts värde, produktionskostnadens värde, är alla lika värden så länge man låter allt få sitt naturliga förlopp'. Tag ett helt från ett helt och ingenting återstår." (Ricardo: Principles, ch. XXXII. p. 512, not.) - För övrigt har inte heller Ricardo, som vi senare ska se, någonsin vederlagt Smiths felaktiga analys av varupriset, dess upplösning i revenyernas värdesumma. Han bekymrar sig inte om den och antar den som riktig vid sina analyser såtillvida att han "bortser från", varornas konstanta värdedel. Han återfaller också då och då i samma föreställningssätt.
[143*] "I varje samhälle upplöses i sista instans varornas pris i den ena eller andra eller i alla dessa tre delar (nämligen arbetslön, profit, jordränta) ... Man kan kanske föreställa sig, att en fjärde komponent vore nödvändig för att ersätta arrendatorns kapital och förslitningen av arbetsdjur och andra arbetsredskap. Men man måste räkna med att priset för varje arbetsredskap, t.ex. en arbetshäst, i sig själv är sammansatt av dessa tre delar: jordränta på den mark där den är uppfödd, arbetet med skötsel och dressyr och arrendatorns profit, som förskotterar både räntan på jorden och lönen för arbetet. Även om det därför är spannmålspriset som ersätter både priset och underhållskostnaderna för hästen, så upplöses ändå alltid hela priset, omedelbart eller i sista instans, i samma tre delar: jordränta, arbete" (ska betyda lön) "och profit." (A. Smith [123].) Senare ska vi ytterligare visa, hur A. Smith själv har en känsla av motsägelsen och det otillräckliga i denna undanflykt, ty något annat än en undanflykt är det inte, då han skickar oss från Pontius till Pilatus, fastän han inte någonstans påvisar den verkliga kapitalinvesteringen, i vilken produktens pris i sista instans och utan vidare resonemang upplöser sig helt och hållet i dessa tre delar.
[144*] Proudhon röjer sin oförmåga att begripa meningen med den inskränkta formeln: l'ouvrier ne peut pas racheter son propre produit <arbetaren kan inte återköpa sin egen produkt>, emedan den ränta som tillkommer utöver prix-de-revient <självkostnadspris> är innesluten däri [125]. Men kan Monsieur Eugène Forcade lära honom något bättre? "Vore Proudhons inpass riktigt, skulle han inte bara träffa kapitalets profit utan t.o.m. förneka industrins existensmöjlighet. Om arbetaren är tvungen att betala med 100, det som han bara har fått 80 för, när hans lön bara kan köpa tillbaka den del som han har tillfogat produktens värde, så betyder det att arbetaren inte kan köpa tillbaka något, att lönen inte kan betala någonting. I själva verket innehåller självkostnadspriset alltid något mer än arbetarens lön och försäljningspriset något mer än företagarens profit, t.ex. råvarupriset, som ofta betalas till utlandet ... Proudhon har glömt den oavbrutna tillväxten av det nationella kapitalet, han har glömt, att denna tillväxt gäller alla arbetande, företagare såväl som arbetare." (Revue des deux Mondes, 1 48, t. 24, p. 998.) Här har man optimismen och den borgerliga tanketomheten i dess mest utpräglade snusförnuft. Först tror herr Forcade, att arbetaren inte kunde leva, om han förutom det värde han producerar inte uppehöll ett ännu högre värde, medan omvänt det kapitalistiska produktionssättet vore omöjligt, om han verkligen fick det värde han producerar. För det andra generaliserar han helt riktigt den svårighet som Proudhon talat om men bara från en begränsad synpunkt. Priset på varan innehåller inte bara ett överskott över arbetslönen utan också över profiten, nämligen den konstanta värdedelen. Enligt Proudhons resonemang kunde alltså inte heller kapitalisten återköpa varan med sin profit. Och hur löser Forcade gåtan? Genom en meningslös fras - kapitalets tillväxt. Alltså ska kapitalets ständiga tillväxt bland annat också komma till uttryck i att en analys av varupriset, som är omöjlig vid ett kapital på 100, för den politiske ekonomen blir överflödig vid ett kapital på 10.000. Vad skulle man säga om en kemist, som på frågan: Hur kommer det sig att markens produkt innehåller mer kol än marken? gav svaret: Detta kommer sig av markproduktens ständiga tillväxt. En välmenande och god vilja att i den borgerliga världen upptäcka den bästa av alla tänkbara världar ersätter i vulgärekonomin varje nödvändighet att vara sanningskär och vetenskaplig.
[145*] "Det cirkulerande kapital som investerats i material, råvaror och färdigfabrikat är själv sammansatt av varor, vilkas nödvändiga pris är bildat av samma element; så att när man betraktar alla varor i ett land vore det en onödig återupprepning, att inräkna denna del av det cirkulerande kapitalet i det nödvändiga prisets element." (Storch: Cours d'Ec. Pol. II, p. 140.) - Med det cirkulerande kapitalets element förstår Storch (det fasta är bara formförändrat cirkulerande) den konstanta värdedelen. "Det är sant, att arbetarnas lön liksom den del av företagarnas profit som består av löner - betraktad som en del av existensmedlen, också är sammansätt av varor som är köpta till marknadspris, som själva omfattar löner, räntor, jordräntor och företagarvinster ... denna observation tjänar bara till att bevisa, att det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i sina enklaste beståndsdelar" (ib. Note). - I sin: "Considerations sur la nature du revenue national" (Paris 1824) inser Storch i polemik mot Say, visserligen vilken absurditet den felaktiga analysen av varuvärdet leder till, då den upplöser det i enbart revenyer, och påvisar helt riktigt det idiotiska i sådana resultat - inte sett från den enskilde kapitalistens ståndpunkt utan nationellt - men han själv går inte ett steg vidare i analysen av prix nécessaire (det nödvändiga priset), om vilket han i sin Cours förklarar, att det är omöjligt att upplösa det i sina verkliga element i stället för i denna falska progress i det oändliga. "Det är klart, att värdet av den årliga produkten är fördelat på dels kapital och dels profit, och att var och en av dessa värdedelar av den årliga produkten vanligen användes till att köpa produkter som nationen behöver lika mycket för att bevara sitt kapital som för att förnya sitt konsumtionsförråd" (s. 134, 135). ... "Kan den" (en bondefamilj, som försörjer sig på eget arbete) "bo i sina lador och stackar, äta upp sitt utsäde, använda dragdjurens hudar till kläder och nöja sig med sina gamla jordbruksredskap? Ansluter man sig till herr Says teser, måste man besvara denna fråga med ja" (s. 135, 136). ... "När man medger, att en nations revenyer är lika med dess bruttoprodukt, d.v.s. inte ger något kapital i avdrag, så måste man också medge, att denna nation kan använda hela värdet av sin årliga produkt helt improduktivt utan att dess framtida inkomst lider något avbräck" (s. 147). "Produkten, som utgör en nations kapital, kan inte konsumeras" (s. 150).
[146*] Vid sönderdelningen av detta värde i arbetslön profit och jordränta, som tillförts den konstanta kapitaldelen, är det självklart att dessa är värdedelar. Man kan naturligtvis föreställa sig att de existerar i den direkta produkten, som representerar detta värde, d.v.s. direkt i den produkt som arbetare och kapitalister har producerat i en viss produktionssfär, t.ex. i ett spinneri alltså i garn. Men i verkligheten är de inte representerade mer eller mindre i denna produkt än i varje annan vara, i någon annan beståndsdel av den materiella rikedomen till samma värde. Och i praxis betalas ju arbetslönen i pengar, alltså i det rena värdeuttrycket; likaså ränta och jordränta. För kapitalisten är i själva verket förvandlingen av hans produkt till det rena värdeuttrycket mycket viktig; vid själva fördelningen är den redan förutsatt. Om dessa värden återförvandlas till samma produkt, samma vara, ur vars produktion de framgått, om arbetaren återköper en del av den produkt han direkt producerat eller köper produkten av annat och annorlunda beskaffat arbete har ingenting att göra med saken själv. Rodbertus förivrar sig alldeles i onödan i denna fråga.
[147*] "Det är tillräckligt att fastställa, att samma allmänna regel som reglerar värdet på råvaror och fabriksvaror också är användbar på metaller, deras värde är inte beroende av profitkvoten, inte av lönekvoten och inte heller av den jordränta som betalas för gruvorna, utan av den totalmängd arbete som är nödvändig för att utvinna metallen och få ut den på marknaden." (Ricardo: Principles, Ch. III, p. 77.)
[147a*] J. Stuart Mill: Some Unsettled Questions in Pol. Econ., London 1844.
[148*] Se skriften: "Competition and Cooperation" (1832?) [126].
[149*] F. List anmärker med rätta: "Råder självhushållning på storgodsen bevisar detta bara brist på civilisation, på kommunikationer, på inhemskt hantverk och rika städer. Därför finner man den överallt i Ryssland, Polen, Ungern, Mecklenburg. Tidigare var den också förhärskande i England. Med uppkomsten av handel och hantverk inträdde i stället en uppdelning i medelstora jordegendomar och utarrendering av jorden." (Die Ackerverfassung, die Zwergwirtschaft und die Auswanderung. 1842, p. 10.)