Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Nu gäller det att undersöka vad bankkapitalet består av.
Vi har nyss sett, att Fullarton och andra förvandlar skillnaden mellan pengar som cirkulationsmedel och pengar som betalningsmedel (även som världspengar, beträffande guldutflödet) till en skillnad mellan cirkulation (currency) och kapital.
Den underliga roll som kapitalet här spelar är skälet till att lika sorgfälligt som den upplysta ekonomin försökte inprägla att penningen inte är kapital, lika sorgfälligt inpräglar denna bankirekonomi, att penningen i själva verket är kapitalet par excellence.
Vi ska visa vid de senare undersökningarna, att penningkapitalet härvid emellertid förväxlas med "moneyed capital" i betydelsen räntebärande kapital, medan i den förstnämnda betydelsen penningkapitalet alltid bara är en genomgångsform för kapitalet, åtskild från dess andra former, varukapitalet och det produktiva kapitalet.
Bankkapitalet består av 1) kontanta pengar, guld eller sedlar, 2) värdepapper d.v.s. växlar, som är löpande och tid efter annan förfaller och vilkas diskontering utgör bankirens egentliga verksamhet; och offentliga värdepapper som statspapper, skattkammarväxlar, aktier av alla slag, kort sagt räntebärande papper, som emellertid väsentligt skiljer sig från växlarna. Härtill kan även räknas hypotek. Det kapital, som sammansättes av dessa faktiska beståndsdelar, åtskiljes i sin tur i bankirens investerade kapital och de depositioner som bildar hans "banking capital" eller upplånade kapital. I fråga om banker med sedelutgivning tillkommer dessutom sedlarna. Depositioner och sedlar lämnar vi till en början utanför. Så mycket är klart, att det inte innebär någon förändring i bankirkapitalets faktiska beståndsdelar - pengar, växlar, depositionspapper - om dessa olika element representerar hans eget kapital eller depositioner, andras kapital. Samma indelning kvarstår antingen han driver sin affär enbart med eget kapital eller han driver den enbart med hos honom deponerat kapital.
Det räntebärande kapitalets form gör att varje bestämd och regelbunden penningreveny framstår som kapitalränta, antingen den härrör ur ett kapital eller ej. Först förvandlas penninginkomsten till ränta, och med räntan finner man också det kapital varur den härrör. Likaså framstår i och med det räntebärande kapitalet varje värdesumma som kapital, så snart den inte utges som reveny; nämligen som huvudsumma (principal) i motsats till den möjliga eller verkliga ränta som den kan avkasta.
Saken är enkel: säg att genomsnittsräntefoten är 5% per år. En summa av 500 £ skulle alltså, förvandlad i räntebärande kapital, årligen inbringa 25 £. Varje fast årlig inkomst om 25 £ betraktas därför som ränta på ett kapital om 500 £. Detta är och förblir dock en rent illusorisk föreställning, utom i det fall att källan till de 25 £, antingen denna nu är ett rent egendomsanspråk resp. skuldfordran eller ett verkligt produktionselement som t.ex. ett jordstycke, direkt är möjlig att överföra eller erhåller en form i vilken den kan överföras. Låt oss ta som exempel statsskuld och arbetslön.
Staten måste årligen betala sina borgenärer ett visst kvantum ränta för det upplånade kapitalet. Borgenären kan i detta fall inte säga upp sin fordran hos gäldenären utan bara sälja sin fordran, d.v.s. sin ägotitel på den. Kapitalet själv har konsumerats, givits ut av staten. Det existerar inte mer. Vad statsborgenären besitter är 1) skuldbevis på staten, på låt oss säga 100 £; 2) detta skuldbevis ger honom anspråk på de årliga statsinkomsterna, d.v.s. den årliga produkten av skatterna, för ett visst belopp, säg 5 £, eller 5%; 3) han kan godtyckligt sälja detta skuldbevis om 100 £ till annan person. Är räntefoten 5% och statsgaranti därtill förutsatt, så kan ägaren A sälja skuldbeviset till B för i regel 100 £, ty för B är det detsamma som om han årligen lånar ut 100 £ till 5% eller om han genom betalning av 100 £ tillförsäkrar sig en årlig tribut av staten till beloppet 5 £. Men i alla dessa fall förblir kapitalet, som vars avkomling (ränta) statsbetalningen betraktas, illusoriskt, fiktivt kapital. Inte bara så att summan som lånades till staten överhuvud inte mer existerar. Den var överhuvud aldrig bestämd att bli utgiven, investerad som kapital, och endast genom att investeras som kapital hade den kunnat förvandlas till ett värde som bevaras. För originalborgenären A representerar den honom tillfallande delen av den årliga skatten ränta på hans kapital liksom för ockraren den honom tillfallande delen av slösarens förmögenhet, fastän i båda fallen den lånade penningsumman inte utges som kapital. Möjligheten att sälja skuldsedeln på staten representerar för A huvudsummans eventuella tillbakaflöde. Vad B angår är, sett från hans privata ståndpunkt, hans kapital investerat som räntebärande kapital. I sak har han endast trätt in i stället för A och köpt dennes skuldfordran på staten. Dessa transaktioner må mångfaldigas aldrig så mycket, statsskuldkapitalet förblir rent fiktivt, och från det ögonblick statsskuldsedlarna blev osäljbara skulle skenet av kapital falla bort. Inte desto mindre har, som vi strax ska se, detta fiktiva kapital sin egen rörelse.
Vi ska nu betrakta arbetskraften i motsats till statsskuldskapitalet, där ett minus framträder som kapital - just som det räntebärande kapitalet överhuvud taget är källan till alla förvridna former, som t.ex. skulder i bankirens föreställning kan uppträda som varor. Arbetslönen uppfattas här som ränta och därmed arbetskraften som det kapital som avkastar denna ränta. Är t.ex. arbetslönen för ett år 50 £ och står räntefoten vid 5%, så gäller den årliga arbetskraften lika med ett kapital om 1.000 £. Det förvridna kapitalistiska föreställningssättet når här sin höjdpunkt, då man i stället för att förklara kapitalets värdeförökning ur arbetskraftens exploatering vänder på förhållandet och förklarar arbetskraftens produktivitet med att arbetskraften själv är detta mystiska räntebärande kapital. Under andra hälften av 1600-talet (t.ex. hos Petty) var detta en älsklingsföreställning, som emellertid också nu för tiden på fullt allvar brukas dels av vulgärekonomer, dels och huvudsakligen av tyska statistiker.[92*] Här inträder tyvärr två omständigheter, som gör denna huvudlösa föreställning ännu mera osmaklig. För det första, att arbetaren måste arbeta för att få denna ränta, och för det andra, att han inte kan öka sin arbetskrafts kapitalvärde genom överföring av mervärde. I stället är det årliga värdet av hans arbetskraft lika med hans årliga genomsnittslön, och det han måste ge dess köpare i ersättning genom sitt arbete är detta värde själv plus mervärdet, dess värdeförökning. I slavsystemet har arbetaren ett kapitalvärde, nämligen sitt köppris. Och om han hyres ut, ska den som hyr honom för det första betala räntan på köppriset och därtill ersätta kapitalets årliga förslitning.
Att bilda fiktivt kapital kallar man att kapitalisera. Man kapitaliserar varje regelbunden inkomst, i det man beräknar den efter genomsnittsräntefoten som den avkastning ett kapital utlånat till denna räntefot skulle ge. Så vore t.ex., om den årliga inkomsten = 100 £ och räntefoten = 5%, dessa 100 £ den årliga räntan på 2.000 £, och dessa 2.000 £ gäller nu som kapitalvärde för den juridiska ägotiteln till de 100 £ årligen. För den som köper denna ägotitel representerar då de 100 £ årlig inkomst i verkligheten förräntning av hans investerade kapital till 5%. Allt sammanhang med kapitalets verkliga värdeförökningsprocess är sålunda spårlöst försvunnen och föreställningen om kapitalet som en sig själv värdeökande automat befästes.
Även då skuldsedeln - värdepapperet - inte representerar ett rent illusoriskt kapital vilket det gör när det gäller statsskulden, är kapitalvärdet av detta papper en ren illusion. Vi har tidigare sett, hur kreditväsendet frambringar associerat kapital. Papper gäller som ägotitlar vilka representerar sådant kapital. Aktier i järnvägs-, gruv-, sjöfarts- och andra bolag representerar verkligt kapital, nämligen det i dessa företag anlagda och fungerande kapitalet eller den penningsumma som delägarna satsat för att utge som kapital i sådana företag. Varvid det ingalunda är uteslutet att de också kan representera rena svindelföretag. Men detta kapital existerar inte dubbelt, ena gången som kapitalvärde på ägotitlarna, aktierna, och andra gången som det i dessa företag verkligen investerade eller för investering avsedda kapitalet. Det existerar bara i den senare formen, och aktien är ingenting annat än en ägotitel, en andel i det mervärde som kan realiseras. A kan sälja denna titel till B och B sälja den till C. Dessa transaktioner ändrar ingenting i saken. A eller B har då förvandlat sin titel till kapital men har förvandlat sitt kapital till en ren ägotitel på det mervärde som aktiekapitalet förväntar.
Dessa ägotitlars självständiga rörelse, inte bara statsinkomsternas utan även aktiernas, ger en skenbar bekräftelse på illusionen att de skulle vara verkligt kapital vid sidan om det kapital eller det anspråk för vilket de eventuellt gäller som titel. De blir nämligen förvandlade till varor, vilkas pris har en egen karaktär och etablering. Deras marknadsvärde bestämmes på ett annat sätt än deras nominalvärde utan att värdet (om också värdeökningen) av det verkliga kapitalet ändras. A ena sidan fluktuerar deras marknadsvärde med höjd och säkerhet av de avkastningar på vilka de ger rättsanspråk. Är nominalvärdet för en aktie, d.v.s. den inbetalda summa aktien ursprungligen representerar, 100 £, och avkastar företaget 10% i stället för 5%, så stiger dess marknadsvärde vid i övrigt lika förhållanden och vid en räntefot av 5% till 200 £, ty kapitaliserad till 5% representerar den nu fiktivt kapital på 200 £. Den som köper den till 200 £ erhåller 5% reveny av denna kapitalinvestering. Tvärtom ifall avkastningen från företaget avtar. Marknadsvärdet för dessa pengar är delvis spekulativt, då det bestämmes inte bara genom den verkliga inkomsten utan genom den förväntade, i förväg beräknade. Men förutsättes det verkliga kapitalets värdeökning som konstant eller, där inget kapital existerar som ifråga om statsskulderna, den årliga avkastningen som lagligt fastställd och även i övrigt tillräckligt säker, så stiger och faller priset på dessa värdepapper omvänt mot räntefoten. Stiger räntefoten från 5 till 10%, så representerar ett värdepapper som tillförsäkrar en avkastning av 5 £ ju bara ett kapital om 50 £. Faller räntefoten till 21/2%, så representerar samma värdepapper ett kapital om 200 £. Dess värde är alltid bara den kapitaliserade avkastningen, d.v.s. avkastningen beräknad på ett fiktivt kapital efter den gällande räntefoten. I tider av knapphet på penningmarknaden, kommer dessa värdepapper alltså att falla i pris av två skäl; för det första för att räntefoten stiger, för det andra för att de i stor mängd kastas ut på marknaden för att realiseras i pengar. Dessa prisfall försiggår oberoende av om avkastningen som dessa papper tillförsäkrar sin ägare, är konstant som ifråga om statliga värdepapper, eller om värdeförmeringen av det verkliga kapital de representerar, som vid industriföretag, möjligen också drabbas av störningen i reproduktionsprocessen. I sistnämnda fall tillkommer då utom den omnämnda värdeminskningen ytterligare en annan. Men så snart stormen är över, stiger dessa papper åter till sin förra höjd, såvida de inte representerar rena svindelföretag eller sådana som gått i konkurs. Deras värdeminskning under krisen verkar som ett kraftigt medel för centralisation av penningförmögenheten.[93*]
Såvida en värdeminskning eller värdestegring på dessa papper är oberoende av värderörelsen hos det verkliga kapital, som de representerar, är en nations rikedom precis lika stor efter som före värdeminskningen eller värdestegringen.
"Den 23 oktober 1847 hade de offentliga fonderna och kanal- och järnvägsaktierna redan minskat i värde med 114.725.225 £" (Morris, chef för Bank of England. Vittnesmål i rapporten om Commercial Distress 1847-48).
Såvida deras värdeminskning inte var ett uttryck för ett verkligt stillestånd i produktion eller samfärdsel på järnvägar och kanaler eller nedläggning av påbörjade företag eller ödslande av kapital i positivt onyttiga företag, blev nationen inte ett öre fattigare genom att dessa såpbubblor av nominellt penningkapital brusto.
Alla dessa papper är i verkligheten ingenting annat än ackumulerade anspråk, rättstitlar på kommande produktion, vilkas penning- eller kapitalvärde antingen inte alls representerar något kapital, som i fråga om statsskulden, eller regleras oberoende av det verkliga kapitals värde som de representerar.
I alla länder med kapitalistisk produktion existerar en oerhörd mängd s.k. räntebärande kapital eller moneyed capital i denna form. Och med ackumulation av penningkapital menas till stor del ingenting annat än ackumulation av dessa anspråk på produktionen, en ackumulation av marknadspriset, det illusoriska kapitalvärdet av dessa anspråk.
En del av bankirkapitalet är nu investerat i dessa s.k. räntebärande papper. Denna del är i sig själv en del av reservkapitalet, som inte fungerar i de verkliga bankaffärerna. Den mest betydande delen består av växlar, d.v.s. betalningslöften från industrikapitalister eller köpmän. För penningutlånaren är dessa växlar räntebärande papper; d.v.s. när han köper dem drar han av ränta för den återstående löptiden. Detta kallas att diskontera. Det beror alltså på den gällande räntefoten hur stort avdraget är från den summa som växeln representerar. -
Den sista delen av bankirens kapital består av hans penningreserv av guld eller sedlar. Depositionerna står, om de inte är bundna för längre tid genom kontrakt, ständigt till insättarnas förfogande, de befinner sig i ständig fluktuation. Men om några tar ut, sätter andra in, så att det allmänna genomsnittsbeloppet fluktuerar obetydligt under tider av normal affärsverksamhet.
Bankernas reservfonder i länder med utvecklad kapitalistisk produktion uttrycker alltid ett genomsnitt av kvantiteten pengar som existerar som skatt, och själva denna skatt består i sin tur till en del av papper, blotta anvisningar på guld, som emellertid inte är några självständiga värden. Den största delen av bankirkapitalet är därför fiktivt och består av skuldfordringar (växlar), statspapper (som representerar förgånget kapital) och aktier (anvisningar på kommande avkastning). Varvid inte får förgätas, att kapitalets penningvärde, som dessa papper i bankirens pansarklädda kassavalv representerar, t.o.m. om de är anvisningar på säkra avkastningar (som i fråga om statspapper) eller om de är ägotitlar på verkligt kapital (som i fråga om aktier), är helt och hållet fiktivt och regleras så att de avviker från värdet av det verkliga kapital, som de åtminstone delvis representerar; eller när de representerar enbart fordran på avkastning men inte något kapital, uttryckes deras fordran trots att den gäller samma avkastning i ständigt växlande fiktivt penningkapital. Därtill kommer ytterligare, att en stor del av detta fiktiva bankirkapital inte representerar bankirens eget kapital utan allmänhetens, som deponerar hos honom med eller utan ränta.
Depositionerna göras alltid i pengar, guld eller sedlar, eller i anvisningar på sådana. Med undantag för reservfonden, som allt efter den verkliga cirkulationens behov sammandrages eller utvidgas, befinner sig dessa depositioner i verkligheten alltid i händerna på de industrikapitalister och köpmän, som diskonterar sina växlar och gör sina investeringar med dem å ena sidan och å andra sidan i händerna på köpmän i värdepapper (börsmäklare) eller privatpersoner som sålt sina värdepapper eller i händerna på regeringen (i fråga om skattkammarväxlar och nya lån). Depositionerna själva spelar en dubbel roll. Å ena sidan blir de, som nyss har nämnts, utlånade som räntebärande kapital och finns alltså inte i bankernas kassor utan figurerar endast i deras böcker som insättarnas tillgodohavanden. Å andra sidan har de en funktion som sådana rena bokföringsposter, såvida insättarnas ömsesidiga tillgodohavanden utjämnas och avskrivas gentemot varandra genom checker på deras depositioner, varvid det är alldeles likgiltigt om depositionerna ligger hos samma bankir, så att denne avskriver de olika kontona mot varandra, eller om detta sker genom olika banker som byta sina checker mot varandra och bara utbetalar det överskjutande.
Med utvecklingen av det räntebärande kapitalet och kreditsystemet synes allt kapital fördubbla sig och på sina ställen tredubbla sig genom det olika sätt på vilket samma kapital eller också bara samma skuldfordran framträder hos olika innehavare under olika former.[94*] Den största delen av dessa "penningkapital" är rent fiktiv. Samtliga depositioner med undantag för reservfonden är ingenting annat än tillgodohavanden hos bankiren, vilka emellertid aldrig existerar som insättningar. Såvida de tjänar giroaffärer fungerar de som kapital för bankirerna, sedan dessa har lånat ut dem. De betalar sinsemellan de ömsesidiga anvisningarna på de icke existerande depositionerna genom inbördes avräkning på dessa tillgodohavanden.
A. Smith säger med avseende på den roll kapitalet spelar i penningutlåningen:
"Till och med i penningaffärer är penningen fortfarande ingenting annat än en anvisning, som överför sådana kapital som deras ägare inte kan bruka ur en hand till en annan. Dessa kapital kan vara proportionellt mycket större än den penningsumma som tjänar som verktyg för deras överförande; samma mynt eller sedlar tjänstgör vid många olika lån efter varandra lika väl som vid många olika inköp. A lånar t.ex. 1.000 £ till W, varmed W genast köper av B för 1.000 £ varor. Då B inte själv har någon användning för pengarna, lånar han identiskt samma mynt eller sedlar till X, varmed X åter köper varor av C för 1.000 £. På samma sätt och av samma skäl utlånar C pengarna till Y, som åter köper varor med dem av D. Så kan samma enheter guld eller papper under loppet av några få dagar tjäna till förmedling av tre olika lån och tre olika inköp, till värdet lika med hela beloppet av dessa enheter. Vad de tre penningägarna, A, B och C, överlämnar till de tre låntagarna W, X och Y är makten att göra dessa inköp. I denna makt består såväl värdet som nyttan av dessa lån. Det kapital, som lånats av de tre penningägarna, är lika med värdet på de varor som kunde köpas därmed och tre gånger större än värdet av de pengar med vilka köpen göras. Trots detta kan alla dessa lån vara fullkomligt säkra, då de varor som de olika gäldenärerna köper användas så, att de i sinom tid inbringar ett lika värde i guld- eller papperspengar jämte en profit. Och lika väl som samma pengar kan tjäna till förmedling av olika lån till sitt tredubbla eller t.o.m. trettiofaldiga värde, likaväl kunna de många gånger efter varandra tjäna som medel till återbetalning. (Bok II, kap. IV. [71].)
Då samma mynt och sedlar kan användas för många olika inköp alltefter sin cirkulationshastighet, så kan de lika väl användas för många olika lån, ty inköpen för dem från en person till en annan och lånet är bara ett överförande från en person till en annan utan förmedling av något köp. För varje säljare representerar penningen den förvandlade formen av hans vara. I dessa tider, då varje värde uttryckes som kapitalvärde, representerar den i de olika lånen en rad olika kapital. Detta är bara ett annat uttryck för den tidigare satsen, att penningen kan realisera olika varuvärden i följd efter varandra. På samma gång tjänar den som cirkulationsmedel för att befordra realkapital från en person till en annan. Men vid utlåning är det inte som cirkulationsmedel den går ur hand till hand. Så länge den finns hos långivaren är den inte cirkulationsmedel utan hans kapitals värdeexistens, och i denna form överför han den vid lånetransaktionen. Hade A lånat pengarna till B och B till C utan förmedling av köp, så skulle samma pengar inte representera tre kapital utan bara ett, bara ett kapitalvärde. Hur många kapital de verkligen representerar, det hänger på hur många gånger de fungera som värdeform för olika varukapital.
Det samma som A. Smith säger om lån i allmänhet gäller om depositionerna, som ju endast är ett särskilt namn för de lån som allmänheten lämnar till bankirerna. Samma mynt eller sedlar kan tjäna som instrument för ett godtyckligt antal depositioner.
"Det är obestridligen riktigt, att de 1.000 £ som någon i dag deponerat hos A i morgon åter utgivas och bildar en deposition hos B. Dagen efter kan de, utbetalade genom B, bilda en deposition hos C och så vidare i det oändliga. Samma 1.000 £ i pengar kan därför mångfaldigas genom en rad av överföringar till en absolut obestämbar summa av depositioner. Därför är det möjligt, att 9/10 av alla depositioner i Det förenade Konungariket inte har någon annan realitet än anteckningarna i böckerna hos de bankirer som var och en ska göra avräkning för dem ... Så t.ex. var i Skottland, där penningomloppet aldrig utgjorde mer än 3 miljoner £, depositionerna 27 miljoner. Om det nu inte uppstod någon allmän anstormning mot bankerna för depositionernas skull, så kunde samma 1.000 £, om de skickades samma väg tillbaka med samma lätthet utjämna en likaså obestämbar summa. Då samma 1.000 £ med vilka någon i dag utjämnar en skuld till en detaljhandlare i morgon kan utjämna dennes skuld till köpmannen, dagen därpå köpmannens skuld till banken, och så vidare utan slut; så kan samma 1.000 £ vandra ur hand i hand och från bank till bank och utjämna varje tänkbar summa av depositioner." (The Currency Theory Reviewed, s. 62-63.)
Liksom allting i detta profitsystem fördubblar och tredubblar sig och förvandlas till blotta hjärnspöken, så gäller detta även om "reservfonden", där man äntligen tror sig stöta på något reellt.
Låt oss höra mr Morris, chef för Bank of England:
"Privatbankernas reserver finnas i Bank of England i form av depositioner ... En export av guld inverkar i första hand uteslutande på Bank of Englands reserver; men den skulle likväl komma att inverka på de andra bankernas reserver, i den mån som den är ett utflöde av en del av den reserv som de har i vår bank. Detta skulle inverka på reserven i alla banker i hela landet." (Commercial Distress, 1847/48 [Nr. 3.639, 3.642].)
Till slut visar det sig alltså att reservfonderna i verkligheten är Bank of Englands reservfond.[95*] Men också denna reservfond har en dubbel existens. Reservfonden i banking department är lika med det överskott av sedlar, som banken är berättigad att utge utöver de cirkulerande sedlarna. Legalt maximum för sedelutgivningen är = 14 miljoner (för detta kräves ingen metallisk reserv; det är statens skuld till banken i ungefärligt belopp) plus den ädelmetallreserv som finns i bankens förråd. Om alltså denna reserv är 14 miljoner £, så kan banken ge ut 28 miljoner £ i sedlar, och om 20 miljoner av dessa cirkulerar, så är reservfonden i banking department 8 miljoner. Dessa 8 miljoner sedlar är då lagligen det bankirkapital som banken disponerar och samtidigt reservfond för dess depositioner. Sker nu ett guldutflöde som minskar metallreserven med 6 miljoner - varför lika mycket sedlar måste förintas - så skulle reserven i banking department sjunka från 8 till 2 miljoner. Å ena sidan skulle banken höja sin räntefot betydligt; å andra sidan skulle de banker som har deponerat hos den och de andra insättarna upptäcka att reservfonden för deras egna tillgodohavanden hos banken starkt avtog. 1857 hotade de fyra största aktiebankerna i London att om Bank of England inte utverkade ett "kungligt brev" om upphävande av 1844 [64] år banklag[96*], skulle de dra tillbaka sina depositioner, vilket skulle ha gjort banking department bankrutt. På detta sätt kan banking department göra konkurs, som 1847, under det att åtskilliga miljoner (1847 t.ex. 8 miljoner) ligger i issue department som garanti för de cirkulerande sedlarnas konvertibilitet. Detta är emellertid också illusoriskt.
"Den stora del av depositionerna, för vilken bankirerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan, överföras till bill-brokers" (bokstavligen växelmäklare, i sak till hälften bankirer), "som i stället ger bankiren handelsväxlar som säkerhet för förskottet. Dessa växlar har de redan diskonterat för folk i London och landsorten. En bill-broker är inför bankiren ansvarig för återbetalningen av money at call" (pengar som vid anfordran omedelbart ska återbetalas); "och denna typ av affärer har en så väldig omfattning, att mr Neave, nuvarande chef för Bank of England, i sitt vittnesmål säger: Vi vet, att en broker hade miljoner och vi hade skäl att antag att en annan hade mellan 8 och 10 miljoner; en hade 4, en annan 31/2, en tredje mer än 8. Jag talar om depositioner hos brokers." (Report of Committee on Bank Acts 1857-58. s. 5, avd. nr 8.)
"Londons bill-brokers ... utförde sitt enorma geschäft utan någon som helst reserv i kontanter; de förlitade sig på intäkterna av sina undan för undan förfallande växlar eller i nödfall på sin makt att erhålla förskott av Bank of England mot att deponera de av dem diskonterade växlarna" [a.a., s. VIII, Nr. 17]. - "Två firmor av bill-brokers i London inställde sina betalningar 1847; båda återupptog senare affärerna. 1857 inställde de åter betalningarna. Den ena firmans skulder var 1847 i runt tal 2.683.000 £ vid ett kapital om 180.000 £; samma firmas skulder var 1857 = 5.300.000 £, medan kapitalet sannolikt inte utgjorde mer än 1/4 av vad det varit 1847. Den andra firmans passiva var båda gångerna mellan 3 och 4 miljoner vid ett kapital om inte mer än 45.000 £." (Sammastädes, avd. 52.)
Vi närmar oss nu de enda svåra frågorna när det gäller kreditväsendet. De är följande.
För det första: Det egentliga penningkapitalets ackumulation. I vad mån är den ett tecken på verklig ackumulation av kapitalet, d.v.s. på reproduktion i utvidgad skala, och i vad mån är den det inte? Kapitalets s.k. överflöd, ett uttryck som alltid brukas enbart om det räntebärande, d.v.s. penningkapitalet, är den bara ett speciellt sätt att uttrycka den industriella överproduktionen eller utgör den ett särskilt fenomen vid sidan av denna? Sammanfaller detta överflöd, detta överutbud av penningkapital, med existensen av stagnerande penningmängder (barrer, guldmynt och banksedlar), så att detta överflöd av verkliga pengar är uttryck och företeelseform för detta överflöd av lånekapital?
Och för det andra? I vad mån uttrycker penningknapphet, d.v.s. brist på lånekapital, en brist på verkligt kapital (varukapital och produktivt kapital)? I vad mån sammanfaller den å andra sidan med brist på pengar som sådana, brist på cirkulationsmedel?
Så långt vi hittills har studerat den säregna formen av penningkapitalets ackumulation och av penningförmögenhetens ackumulation i allmänhet, har den upplöst sig i ackumulation av anspråk på äganderätt till arbete. Ackumulationen av statsskuldkapitalet betyder, som vi har visat, ingenting annat än utökning av en klass statsborgenärer, som är berättigade att för sin räkning lägga beslag på vissa summor av skattebeloppet.[97*] I dessa fakta, då t.o.m. en ackumulation av skulder kan framträda som ackumulation av kapital, visar sig den förvrängning av alla begrepp som försiggår i kreditsystemet i sin fulländning. Dessa skuldsedlar som är utfärdade på det ursprungligen lånade och länge sedan förbrukade kapitalet, dessa pappersduplikat av förintat kapital fungera för sina ägare såtillvida som kapital som de är säljbara varor och därmed kan återförvandlas till kapital.
Egendomsbevis på samhällsföretag, järnvägar, gruvor etc. är, som vi likaledes har sett, visserligen faktiska anspråk på verkligt kapital. Men de ger ingen förfoganderätt över detta kapital. Det kan inte tas tillbaka. De ger bara rättsanspråk på en del av det mervärde som det kommer att förvärva. Men dessa bevis blir pappersduplikat av det verkliga kapitalet på samma sätt som om ett konossement fick ett värde vid sidan av skeppslasten och samtidigt med denna. De blir nominella representanter för icke existerande kapital. Ty det verkliga kapitalet existerar vid sidan om och ändrar inte plats genom att dessa duplikat byter ägare. De blir former av det räntebärande kapitalet, därför att de inte bara garanterar viss avkastning utan också kapitalvärde, genom att sälja dem kan man få detta återbetalat. I den mån som ackumulationen av dessa papper uttrycker ackumulationen av järnvägar, gruvor, ångfartyg etc., i samma mån uttrycker den en utvidgning av den pågående reproduktionsprocessen - just så som en höjd taxering av t.ex. en rörlig förmögenhet uttrycker expansionen av denna förmögenhet. Men som duplikat, som själva kan förvandlas till varor och därmed själva cirkulera som kapitalvärden, är de illusoriska, och deras värdebelopp kan falla och stiga alldeles oberoende av det verkliga kapitalets värderörelse, som de är rättsanspråk på. Deras värdebelopp, d.v.s. deras kursnotering på börsen, har en ofrånkomlig tendens att stiga med räntefotens fall, såvida detta är en enkel följd av profitkvotens fallande tendens och oberoende av penningkapitalets karaktäristiska rörelser. Så att denna imaginära rikedom redan av detta skäl expanderar, när det gäller värdeuttrycket för var och en av dess alikvota delar av ett visst ursprungligt nominalvärde, under den kapitalistiska produktionens utvecklingsgång.[98*]
Vinst och förlust genom prisfluktuationer på dessa egendomsbevis, liksom deras centralisation i händerna på järnvägskungar och liknande, blir enligt sakens natur mer och mer ett resultat av ett spel, som nu blir metoden att förvärva kapitalegendom, i stället för att den förvärvas genom arbete, och det ersätter även det direkta våldet. Denna sorts imaginära penningförmögenhet bildar inte bara en mycket betydande del av de privata penningförmögenheterna utan också av bankirkapitalet som redan nämnts.
Med penningkapitalets ackumulation kunde man även förstå - vi nämner detta bara för att snabbt få det avklarat - ackumulation av rikedom i händerna på bankirer (professionella penningutlånare) som förmedlare mellan privata penningkapitalister å ena sidan och stat, kommuner och reproducerande låntagare å andra sidan; då hela den oerhörda utvecklingen av kreditsystemet, av den samlade krediten överhuvud, exploateras av dem som deras privatkapital. Dessa herrar besitter ständigt kapitalet och inkomsterna i penningform eller i direkta fordringar på pengar. Ackumulationen av denna klass' förmögenhet kan försiggå i mycket olika riktning jämfört med den verkliga ackumulationen, men den bevisar i varje fall, att denna klass tillgodogör sig en god del av denna ackumulation.
Låt oss återföra den föreliggande frågan till ett trängre område. Statspapper liksom aktier och värdepapper av alla slag är investeringssfärer för utlåningsbart kapital, för kapital som är bestämt att bli räntebärande. De är former för utlåning av sådant kapital. Men de är inte i sig själva det investerade lånekapitalet. Å andra sidan, såvida krediten spelar en direkt roll i reproduktionsprocessen: vad industrikapitalisten eller köpmannen behöver, om han vill ha växlar diskonterade eller ta upp ett lån, är varken aktier eller statspapper. Vad han behöver är pengar. Han omplacerar eller säljer alltså dessa värdepapper, om han inte kan skaffa sig pengar på annat sätt. Det är med ackumulation av detta lånekapital vi har att göra här, och speciellt med det lånbara penningkapitalets ackumulation. Det är inte fråga om lån av hus, maskiner eller annat fast kapital. Det är inte heller fråga om de förskott som industrikapitalister och köpmän ger varandra i varor och inom reproduktionsprocessens cirkel, fastän vi måste undersöka också denna punkt närmare; det är uteslutande fråga om de penninglån som görs till industrikapitalister och köpmän genom bankernas förmedling.
Låt oss alltså närmare analysera den kommersiella krediten, d.v.s. den kredit de i reproduktionen sysselsatta kapitalisterna ger varandra. Den bildar kreditsystemets bas. Dess representant är växeln, skuldsedeln med bestämda betalningsterminer, document of deferred payment. Envar lämnar kredit med ena handen och mottar med den andra. Till en början bortser vi helt från bankirkrediten som bildar ett helt annat och väsentligt annorlunda moment. Såvida dessa växlar cirkulera mellan köpmännen själva som betalningsmedel genom att den ene efter den andre endosserar utan att någon diskontering kommer emellan, är det ingenting annat än en överföring av skuldfordran från A till B och ändrar absolut ingenting av sammanhanget. En person ersätter bara en annan. Och t.o.m. i detta fall kan likvidationen försiggå utan mellankomst av pengar. Spinneriägaren A har t.ex. en växel att betala till bomullsmäklaren B, denne till importören C. Om C nu också exporterar garn, vilket ofta nog förekommer, så kan han köpa garn av A mot växel och spinneriägaren A täcka mäklaren B med dennes egen av C i betalning erhållna växel, varvid på sin höjd ett saldo återstår att betala i pengar. Hela transaktionen förmedlar då endast utbytet av bomull och garn. Exportören representerar spinnfabrikanten, bomullsmäklaren bomullsodlaren.
Två ting är av betydelse i denna rent kommersiella kredits kretslopp:
För det första: Salderingen av dessa ömsesidiga skuldfordringar hänger på kapitalets tillbakaflöde; d.v.s. på W-G, vilket bara är uppskjutet. Om spinnfabrikanten fått en växel av tygfabrikanten, så kan denne betala, om tyget som han har på marknaden har sålts under mellantiden. Har spannmålsspekulanten dragit en växel på sin kommissionär, så kan denne betala pengarna, om spannmålen under tiden sålts till det väntade priset. Dessa betalningar är alltså beroende av att reproduktionen, d.v.s. produktions- och konsumtionsprocessen flyter. Men då krediterna är ömsesidiga, är envars betalningsförmåga beroende av en annans; ty vid utställandet av växeln kan envar ha räknat med kapitalets tillbakaflöde i sin egen bransch eller med tillbakaflödet i en annans, då denne under mellantiden ska betala en växel till honom. Bortsett från utsikten till återflöde kan betalningen bara bli möjlig om växelutställaren har reservkapital för att inlösa sina förpliktelser i fall tillbakaflödet är försenat.
För det andra: Detta kreditsystem gör inte kontanta penningbetalningar onödiga. En stor del av utläggen måste alltid betalas kontant, som arbetslön, skatter etc., men dessutom måste t.ex. B, som av C fått en växel i stället för betalning, innan denna växel är förfallen själv betala en förfallen växel till D, och för det måste han ha kontanta pengar. Ett så fullständigt kretslopp i reproduktionen, som förutsattes här ovan från bomullsodlaren till bomullsspinnaren och omvänt, kan bara utgöra ett undantag och måste alltid genombrytas på många ställen. Vi har vid reproduktionsprocessen sett (Bok II, avd. 3), att de som producerar det konstanta kapitalet till en del byter konstant kapital med varandra. Som ett resultat kan växlarna balanseras mer eller mindre. På samma sätt i produktionens uppåtgående linje, där bomullsmäklaren drar växlar på spinnaren, spinnaren på tygfabrikanten, denne på exportören, denne på importören (kanske av bomull igen). Men det försiggår inte samtidigt ett kretslopp av transaktionerna, som kunde sammanfoga hela räckan av dem, utan spinnarens fordran på vävaren kan t.ex. inte salderas genom kolleverantörens fordran på maskinfabrikanten; spinnaren kan aldrig i sin bransch få igen några motfordringar på maskinfabrikanten, eftersom hans produkt, garnet, aldrig ingår som element i dennes produktionsprocess. Sådana fordringar måste därför utjämnas med pengar.
Gränserna för denna kommersiella kredit betraktad för sig är: 1) industrikapitalisternas och köpmännens rikedom, d.v.s. det reservkapital de förfogar över i fall av försenat återflöde; 2) dessa återflöden själva. De kan försenas till tiden, eller varupriserna kan falla under mellantiden, eller varan kan tillfälligt bli osäljbar vid stockningar i marknaderna. Ju långsiktigare växlarna är, desto större blir möjligheten att marginalen kan minska vid försening av återflödet genom prisfall eller överfyllda marknader. Och vidare är returerna desto mer osäkra ju mer den ursprungliga transaktionen var betingad av spekulation i varuprisernas stigande eller fallande. Det är emellertid klart, att med utvecklingen av arbetets produktivkraft och därmed av produktionen i stor skala 1) marknaderna utvidgas och blir mer avlägsna från produktionsorten, 2) krediterna därmed måste förlängas och alltså 3) det spekulativa elementet mer och mer behärskar transaktionerna. Produktion i stor skala och för avlägsna marknader lämnar totalproduktionen i handelns händer; men det är omöjligt att nationens kapital kan fördubblas, så att handeln i och för sig vore i stånd att med eget kapital köpa upp hela den nationella produkten och åter sälja den. Kredit är har alltså ofrånkomlig; till omfånget växer den med produktionens växande värdeomfång och i tiden med det ökande avståndet till marknaderna. Här försiggår en växelverkan. Produktionsprocessens utveckling utvidgar krediten, och krediten leder till utveckling av de industriella och merkantila operationerna.
Betraktar vi denna kredit skild från bankirkrediten, så är det klart att den växer med omfånget av själva industrikapitalet. Lånekapital och industrikapital är här identiska; de lånade kapitalen är varukapital bestämda antingen för slutlig individuell konsumtion eller för ersättning av det produktiva kapitalets konstanta element. Vad som här alltså framträder som lånat kapital är alltid kapital som befinner sig i en bestämd fas av reproduktionsprocessen men genom köp och försäljning övergår ur en hand i en annan, medan ekvivalenten därför betalas av köparen först senare vid avtalad termin. Bomullen går t.ex. mot växel över i spinneriägarens hand, garnet mot växel i tygfabrikantens hand, tyget mot växel till köpmannen, från denne mot växel till exportören, och från exportören till en köpman i Indien, som säljer det och köper indigo o.s.v. Under denna övergång ur en hand till en annan fullbordar bomullen sin förvandling till tyg, och tyget transporteras slutligen till Indien och utbytes mot indigo, som skeppas till Europa och där åter ingår i reproduktionen. Reproduktionsprocessens olika faser är här förmedlade genom krediten utan att spinneriägaren betalat bomullen, tygfabrikanten garnet, köpmannen tyget o.s.v. I de första etapperna av förloppet går varan bomull genom sina olika produktionsfaser, och denna övergång förmedlas genom krediten. Men så snart bomullen i produktionen erhållit sin sista form som vara, går samma varukapital ytterligare genom händerna på olika köpmän som förmedlar transporten till den avlägsna marknaden och av vilka den sista slutligen säljer den till konsumenten och inköper en annan vara för den. En vara som antingen ingår i konsumtionen eller i reproduktionsprocessen. Här kan alltså två avsnitt urskiljas: i det första förmedlar krediten de verkliga successiva faserna i produktionen av samma artikel; i det andra bara övergången från en köpman till en annan. I denna fas ingår också transporten, alltså akten W-G. Men också här befinner sig varan alltid i cirkulationssfären, alltså i en fas av reproduktionsprocessen.
Därför är det som här utlånas aldrig kapital som är overksamt utan kapital som måste ändra form i sin ägares hand, som existerar i en form där det för honom endast är varukapital, d.v.s. kapital som måste återförvandlas, åtminstone närmast omsättas i pengar. Det är sålunda varornas metamorfos som här förmedlas genom krediten; inte bara W-G utan också G-W och den verkliga produktionsprocessen. Mycket kredit inom det produktiva kretsloppet - bortsett från bankirkrediten - betyder inte att det finns mycket overksamt kapital som utbjudes till lån och söker profitabel investering utan hög sysselsättning av kapital inom reproduktionsprocessen. Krediten förmedlar alltså här 1) när det gäller industrikapitalisterna, industrikapitalets övergång ur en fas i en annan, i sammanhanget av till varandra hörande och i varandra ingripande produktionssfärer; 2) när det gäller köpmännen, transporten och varornas övergång ur en hand i en annan fram till deras definitiva försäljning mot pengar eller deras utbyte mot annan vara.
Kreditens maximum är här lika med full sysselsättning av industrikapitalet, d.v.s. yttersta anspänning av dess reproduktionskraft utan hänsyn till konsumtionens gränser. Dessa gränser för konsumtionen utvidgas genom anspänningen i själva reproduktionsprocessen; å ena sidan ökar den förbrukningen av reveny genom arbetare och kapitalister, å andra sidan är den identisk med anspänningen av den produktiva konsumtionen.
Så länge reproduktionsprocessen flyter kontinuerligt och därmed återflödet är säkrat varar denna kredit och utvidgas, och denna utvidgning baseras på en utvidgning av reproduktionsprocessen själv. Men inträder en stockning till följd av försenat återflöde, överfyllda marknader, sänkta priser, är överflöd av industrikapital ett faktum. Detta överflöd föreligger i en form i vilken det inte kan fullborda sina funktioner; som massor av varukapital, men osäljbara. Massor av fast kapital men genom reproduktionens stockning till stor del overksamma. Krediten krymper, 1) emedan detta kapital är overksamt, d.v.s. stagnerar i en av sina reproduktionsfaser för att det inte kan fullborda sin metamorfos; 2) emedan förtroendet till reproduktionsprocessens kontinuitet har brutits; 3) emedan efterfrågan på denna kommersiella kredit avtar. Spinneriägaren som inskränker sin produktion och har en massa osålt garn på lager behöver inte köpa några varor på kredit, eftersom han redan har mer än nog.
Inträder alltså en störning i denna expansion eller bara i den normala anspänningen av reproduktionsprocessen, så inträder därmed också kreditbrist, det blir svårare att få varor på kredit. Men i synnerhet för den fas i den industriella cykeln som följer på en krasch är kravet på kontant betalning och försiktighet i kreditförsäljningen något karaktäristiskt. Under själva kriser, då alla har varor att sälja men inte kan och ändå är tvungna att sälja för att kunna betala, är den mängd av kapital, som har hämmats i sin reproduktionsprocess större än mängden overksamt kapital, som det gäller att placera. Då är även kreditbristen som störst (och därmed vid bankirkredit diskontoräntan som högst). Det redan investerade kapitalet är då i verkligheten i massomfattning overksamt, emedan reproduktionsprocessen stagnerat. Fabriker står stilla, råvaror hopas, färdiga produkter översvämmar som varor marknaden. Ingenting kan alltså vara felaktigare än att tillskriva ett sådant tillstånd brist på produktivt kapital. Just då finns ett överflöd på produktivt kapital dels när det gäller den normala men för ögonblicket krympta reproduktionsskalan, dels när det gäller den lamslagna konsumtionen.
Låt oss nu tänka oss hela samhället sammansatt enbart av industrikapitalister och lönarbetare. Bortser vi vidare från prisförändringar som hindrar stora portioner av totalkapitalet från att ersättas i sina genomsnittsproportioner och som med hänsyn till hela reproduktionsprocessens allmänna sammanhang, som det utvecklats särskilt genom krediten, alltid måste framkalla allmänna stockningar av tillfällig natur. Låt oss likaledes se bort från de skenaffärer och spekulativa omsättningar som kreditväsendet befordrar. Då vore en kris bara förklarlig ur disproportioner i olika grenar av produktionen och ur disproportionen mellan kapitalisternas konsumtion och deras ackumulation. Men som det nu förhåller sig är möjligheten att ersätta de i produktionen placerade kapitalen till stor del beroende av de icke produktiva klassernas konsumtionsförmåga; medan arbetarnas konsumtionsförmåga är begränsad dels genom arbetslönens lagar, dels genom att de bara utnyttjas så länge detta kan ske med profit för kapitalistklassen. Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.
En verklig brist på produktivt kapital kan sägas existera, åtminstone för kapitalistiskt utvecklade nationer, endast vid tider av allmän missväxt som drabbar de viktigaste livsmedlen eller de viktigaste industriråvarorna.
Men till denna kommersiella kredit kommer nu den egentliga penningkrediten. Industrikapitalisternas och köpmännens förskott sinsemellan förbindas med de penningförskott som de får från bankirer och penningutlånare. Vid diskontering av växlar är förskottet bara nominellt. En fabrikant säljer sin produkt mot växel, och han diskonterar denna växel hos en bill-broker. I verkligheten förskotterar denne bara sin bankirs kredit. Denne i sin tur förskotterar sina insättares penningkapital, som bildas av industrikapitalisterna och köpmännen själva men också av arbetare (medelst sparbanker) och av jordräntetagare och övriga improduktiva klasser. På så sätt kan varje individuell fabrikant eller köpman undvika såväl tvånget att hälla ett stort reservkapital som beroendet av de verkliga tillbakaflödena. Men å andra sidan blir hela processen komplicerad, dels genom enkelt växelrytteri, dels genom varugeschäft, som enbart syftar till att fabricera växlar, så att ett sken av en mycket solid affär och jämna tillbakaflöden lätt kan fortsätta att existera trots att återflödena i verkligheten redan för längesedan börjat ske på bekostnad dels av lurade penningutlånare dels av lurade producenter. Därför ser affärer alltid nästan överdrivet sunda ut just omedelbart före kraschen. Bästa beviset på detta levererar till exempel Reports on Bank Acts av 1857-58, där alla bankdirektörer, köpmän, kort sagt alla inkallade sakkunniga med lord Overstone i spetsen lyckönskar varandra till de blomstrande och sunda affärerna - precis en månad innan krisen i augusti 1857 utbröt. Och egendomligt nog hemfaller Tooke i sin History of Prices ännu en gång till denna illusion som historieskrivare för varje kris. Handeln är alltid kärnsund och affärsverksamheten fortgår på bästa sätt, tills sammanbrottet på en gång är ett faktum.
Nu kommer vi tillbaka till penningkapitalets ackumulation.
Det är inte varje ökning av det lånbara penningkapitalet som visar verklig kapitalackumulation eller utvidgning av reproduktionsprocessen. Detta framträder klarast i den industriella cykelns fas omedelbart efter en överstånden kris, då lånekapital i massa ligger ofruktbart. I sådana tider, då produktionsprocessen är inskränkt (produktionen i engelska industridistrikt var efter krisen reducerad med en tredjedel), då varupriserna står på sin lägsta punkt och företagarandan är förlamad, är räntefoten låg, vilket här inte anger något annat än ökning av det lånbara kapitalet just genom kontraktion och förlamning av industrikapitalet. Att det krävs mindre cirkulationsmedel med sänkta varupriser, minskade omsättningar och kontraktion av det i arbetslön utlagda kapitalet; att å andra sidan inga tillskottspengar krävas för funktionen som världspengar sedan skulderna till utlandet likviderats dels genom guldutflöde och dels genom bankrutter; att slutligen omfånget av växeldiskonteringsgeschäftet avtar med antalet och beloppen av dessa växlar själva - allt detta är självklart. Efterfrågan på lånbart penningkapital antingen som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel (om nya kapitalinvesteringar är ännu inte tal) avtar därför, och kapitalet blir därför relativt rikligt. Men även utbudet av lånbart penningkapital tilltar positivt under sådana omständigheter, som senare ska visa sig.
Så rådde efter krisen 1847 "en inskränkning av omsättningarna och ett stort överflöd på pengar". (Comm. Distress 1847-48, evid. nr 1.664.) Räntefoten var mycket låg på grund av "nästan fullständigt förintande av handeln och nästan fullständig frånvaro av möjligheten att placera pengar". (a.a., s. 45. Vittnesmål av Hodgson, direktör för Royal Bank of Liverpool.) Vilka dumheter dessa herrar presterar (och Hodgson är dock en av de bästa) för att förklara detta kan man se av följande fras:
"Knappheten (1847) härrörde ur en verklig minskning av penningkapitalet i landet, förorsakad dels av nödvändigheten att betala införseln från alla delar av världen med guld och dels av förvandlingen av cirkulationskapital (floating capital) till fast" [a.a., s. 63].
Hur nu förvandlingen av cirkulationskapital till fast ska kunna minska landets penningkapital är svårt att inse, då t.ex. för järnvägar, i vilka kapital vid denna tid mestadels fast placerades, guld eller papper inte förbrukas till viadukter och skenor, och pengarna för järnvägsaktier, såvida de endast är deponerade för inbetalningar, fungerar alldeles som alla andra hos bankerna deponerade pengar och t.o.m. som ovan visats, tillfälligt ökade det lånbara kapitalet; men såvida de verkligen utgetts för byggnadsverksamhet, cirkulerar i landet som köp- och betalningsmedel. Bara om fast kapital inte är en artikel som kan exporteras, alltså när det är omöjligt att exportera, bortfaller även det disponibla kapital, som kommer till genom returer för exporterade artiklar, alltså även returer i kontanta pengar eller metallbarrer. Bara i detta fall kunde penningkapitalet beröras. Men även engelska exportartiklar lagrades då för tiden massvis osäljbara på de utländska marknaderna! För köpmän och fabrikanter i Manchester o.s.v., som hade bundit en del av sitt normala affärskapital i järnvägsaktier och därför var beroende av lånekapital för att driva sin affär, hade faktiskt deras floating capital blivit fast, och de måste bära följderna av detta. Men resultatet hade blivit detsamma, om kapital som tillhörde deras affärsgren men dragits ut från den, i stället för i järnvägsaktier hade investerats i t.ex. gruvor, vilkas produkt själv i sin tur är floating capital, järn, kol, koppar etc. - Den verkliga minskningen av det disponibla penningkapitalet genom missväxt, spannmålsimport och guldexport var naturligtvis en företeelse som ingenting hade att göra med järnvägssvindeln.
"Nästan alla köpmanshus hade börjat att mer eller mindre svälta ut sitt företag för att investera pengarna i järnvägar" [a.a., s. 42]. - "De väldiga investeringar som handelshusen gjorde i järnvägar, förledde dessa att alltför mycket stödja sig på växeldiskontering i bankerna för att därigenom fullfölja sina kommersiella operationer." (Samme Hodgson, a.a., s. 67.) "I Manchester gjordes oerhörda förluster genom spekulation i järnvägar." (Den i Bok I, kap. 13, 3 c och annars flera gånger anförde R. Gardner, vittnesmål 4.884, a. a.)
En huvudorsak till krisen 1847 var den fruktansvärt överfyllda marknaden och den fabulösa svindeln i handeln med ostindiska varor. Men också andra omständigheter bringade mycket rika affärshus i denna gren på fall:
"De hade gott om medel, men de kunde inte göras likvida. Hela deras kapital var fastlåst i jordegendomar på Mauritius eller i indigo- och sockerfabriker. Om deras förpliktelser då uppgick till 5-600.000 £, så hade de inga likvida medel för att betala sina växlar, och slutligen gick det därhän att de för att betala sina växlar helt och hållet måste förlita sig på sin kredit." (C. H. Turner, stor ostindisk köpman i Liverpool, nr 730, a.a.)
Vidare Gardner (nr 4.872, a.a.):
"Strax efter det kinesiska fördraget ansågs det att landet hade utsikter till en väldig ökning av handeln med Kina, så att många stora fabriker snabbt byggdes för denna affär, för att förfärdiga de bomullstyg som var speciellt gångbara på den kinesiska marknaden, och dessa fabriker tillkom utöver alla våra redan bestående. - 4.874. Hur har detta geschäft avlöpt? - Högst ruinerande, så att det nästan trotsar varje beskrivning. Jag tror inte att av samtliga skeppningar till Kina från 1844 och 1845 mer än 2/3 av beloppet någonsin kommit tillbaka; emedan te är huvudartikeln för återexporten och emedan man ingivit oss så stora förväntningar, räknade vi fabrikanter med säkerhet med en stor nedsättning av tetullen."
Och nu kommer, uttryckt på ett naivt sätt, den engelske fabrikantens karaktäristiska trosbekännelse:
"Vår handel med en utländsk marknad är inte begränsad genom dess förmåga att köpa varorna, men den är begränsad genom vår förmåga att konsumera de produkter vi får i retur för våra industriartiklar."
(De relativt fattiga länder, med vilka England handlar, kan naturligtvis betala och konsumera varje upptänkligt belopp av engelska fabriksartiklar, men olyckligtvis kan det rika England inte svälja returprodukterna.)
4.876. "Till en början skickade jag ut en del varor och sålde dessa med ungefär 15% förlust, men var fullt övertygad om att det pris till vilket mina agenter kunde köpa te skulle ge en så stor profit vid återförsäljningen här, att denna förlust täcktes. Men i stället för att göra profit förlorade jag många gånger 25 och upp till 50%." -4.877. "Exporterade fabrikanterna för egen räkning?" - "Huvudsakligen; jag tror att köpmännen mycket snart såg, att saken inte skulle ge något, och de uppmuntrade hellre fabrikanterna till att skicka varor i konsignation än de själva tog ansvar för dem."
1857 däremot föll förlusterna och bankrutterna företrädesvis på köpmännen, då fabrikanterna den gången överlät åt dem att "på egen räkning" översvämma marknaderna.
En expansion av penningkapitalet, som uppstår som en följd av bankväsendets utbredning (se exemplet rörande Ipswich längre fram, där under endast några få år omedelbart före 1857 de kapitalistiska arrendatorernas insättningar fyrdubblades) genom att det som tidigare var privatskatt eller myntreserv nu alltid förvandlas till kapital som utlånas under bestämd tid, är lika litet ett uttryck för en tillväxt av det produktiva kapitalet som de allt större depositionerna hos Londons aktiebanker, när dessa började betala ränta på depositionerna, var detta. Så länge produktionsskalan är oförändrad åstadkommer denna expansion endast att lånbart kapital blir rikligt förekommande jämförelse med produktivt. Därav låg räntefot.
Har reproduktionsprocessen åter uppnått det tillstånd av högkonjunktur som föregår överhettningen, når den kommersiella krediten en mycket stor utbredning, vars "sunda" bas då i verkligheten åter igen är ett snabbt tillbakaflöde och en utvidgad produktion. I detta tillstånd är räntefoten ännu alltid låg, även om den stiger över sitt minimum. Detta är faktiskt den enda tidpunkt om vilken det kan sägas, att låg räntefot och därmed relativt riklig förekomst av lånbart kapital sammanfaller med verklig expansion av industrikapitalet. Lätthet och regelbundenhet för återflödena förknippad med en utvidgad kommersiell kredit säkrar utbudet av lånekapital trots en stegrad efterfrågan och förhindrar att räntefotens nivå stiger. Å andra sidan kommer först nu i märkbart antal de penningryttare fram, som arbetar utan reservkapital eller överhuvud taget utan kapital och därmed opererar helt och hållet på penningkrediten. Nu tillkommer också den stora utvidgningen av det fasta kapitalet i alla former och startande i massomfattning av nya vittsvävande företag. Nu stiger räntan till sin genomsnittshöjd. Sitt maximum uppnår den åter, så snart den nya krisen bryter in, då krediten plötsligt upphör, betalningarna stagnerar, reproduktionsprocessen förlamas och, med tidigare nämnda undantag, vid sidan av nästan absolut brist på lånekapital en tid av överflöd på overksamt industrikapital inträder.
I det hela förlöper alltså lånekapitalets rörelse sådan den kommer till uttryck i räntefoten i omvänd riktning mot industrikapitalets. Den fas då den låga, men över minimum stående räntefoten sammanfaller med "förbättringen" och det växande förtroendet efter krisen, och i synnerhet den fas då den uppnår sin genomsnittshöjd, mitten, lika långt från dess minimum och maximum, bara dessa båda moment uttrycker ett sammanfallande av riklig tillgång på lånekapital och stor expansion av industrikapitalet. Men vid början av den industriella cykeln sammanfaller den låga räntefoten med industrikapitalets kontraktion och vid slutet av cykeln sammanfaller den höga räntefoten med överflödande rikedom på industriellt kapital. Den låga räntefot som åtföljer "förbättringen" är ett uttryck för att den kommersiella krediten bara i obetydlig mån behöver bankkrediten, då den ännu står på egna ben.
Denna industriella cykel är av sådan natur, att samma kretslopp sedan den första impulsen en gång givits periodiskt måste reproducera sig.[99*] I tillstånd av avspänning sjunker produktionen under den nivå den uppnått i den förra cykeln och för vilken nu den tekniska grundvalen är lagd. I högkonjunktur - mellanperioden - utvecklar den sig vidare på denna bas. I perioden av överproduktion och svindel spänner den produktivkrafterna till det yttersta, fram och utöver de kapitalistiska gränserna för produktionsprocessen.
Att det fattas betalningsmedel under krisen är självklart. Växlarnas konvertibilitet ersätter varornas egen metamorfos, och detta allra mest under en kristid, då en del av affärshusen arbetar bara på kredit. Okunnig och bakvänd banklagstiftning som den av 1844/45 kan försvåra denna penningbrist, men ingen slags banklagstiftning kan avlägsna krisen.
Om krediten plötsligt upphör och enbart kontant betalning gäller i ett produktionssystem, där hela sammanhanget i reproduktionsprocessen vilar på krediten, måste uppenbarligen en kris inträda, en våldsam rusning efter betalningsmedel. Vid första ögonkastet framstår därför hela krisen som enbart kreditkris och penningkris. Och i själva verket är det bara fråga om växlarnas konvertibilitet i pengar. Men flertalet av dessa växlar representerar verkliga köp och försäljningar, som utsträckts långt över samhällets behov och ytterst ligger till grund för hela krisen. Men vid sidan därav företräder också en oerhörd mängd av dessa växlar rena svindelaffärer, som nu avslöjas; vidare misslyckade spekulationer med andras kapital, slutligen varukapital som minskat i värde eller rent av är osäljbart eller tillbakaflöden som aldrig återvänder. Hela det artificiella systemet av våldsam utvidgning av reproduktionsprocessen kan naturligtvis inte kureras genom att en bank, t.ex. Bank of England, ger alla svindlare det kapital som fattas i sina sedlar och köper in alla värdelösa varor till deras gamla nominalvärden. Här ser för övrigt allt bekvämt ut, då i denna pappersvärld ingenstädes det reala priset och dess reala grund framträder, utan bara guldbarrer, mynt, sedlar, växlar, värdepapper. Särskilt i de centra, där landets alla penningaffärer koncentreras, som i London, framträder denna förvrängning; hela förloppet blir obegripligt men dock mindre obegripligt i produktionens centrum.
För övrigt måste noteras med avseende på det överflöd på industrikapital som framträder i kriserna: varukapitalet är i och för sig samtidigt penningkapital, d.v.s. en bestämd värdesumma uttryckt i varans pris. Som bruksvärde är det en bestämd kvantitet av bestämda bruksföremål, och dessa finns i överflöd i krisögonblicket. Men som penningkapital i och för sig, som potentiellt penningkapital, är det underkastat ständig expansion och kontraktion. Vid krisens inbrott och under denna har varukapitalet minskat i värde i sin egenskap av potentiellt penningkapital. Det representerar för sin ägare och hans borgenärer (även som säkerhet för växlar och lån) mindre penningkapital än vid den tidpunkt då det inköptes och då de diskonteringar och inteckningsaffärer, som grundar sig därpå, avslutades. Är detta meningen med påståendet, att penningkapitalet i ett land är reducerat i tider av trångmål, så är det identiskt med att priserna på varor har fallit. Ett sådant sammanbrott för varupriserna utjämnar för övrigt bara deras tidigare inflation.
Inkomsterna för de improduktiva klasserna och för dem som lever av fasta inkomster förblir till största delen oförändrade under den prisinflation som går hand i hand med överproduktion och överspekulation. Deras konsumtionsförmåga förminskas därför relativt och därmed deras förmåga att ersätta den del av totalreproduktionen som normalt måste ingå i deras konsumtion. T.o.m. om deras efterfrågan förblir nominellt densamma avtar den i verkligheten.
Med avseende på utförsel och införsel är att märka, att alla länder i tur och ordning invecklas i krisen och att det sedan visar sig, att de alla med få undantag har exporterat och importerat för mycket, så att alla har en ogynnsam betalningsbalans. Svårigheterna beror alltså inte på betalningsbalansen. Exempelvis England laborerar med guldutflöde. Det har importerat för mycket. Men samtidigt är alla andra länder överbelastade med engelska varor. Alltså har de också importerat för mycket eller blivit överhopade med import. (Det är visserligen skillnad mellan det land som exporterar på kredit och de som inte exporterar något eller endast litet på kredit. Men de sistnämnda importerar då på kredit och detta är fallet utom när varan sändes dit i konsignation.) Krisen utbryter troligen först i England, i det land som ger den mesta krediten och tar den minsta, eftersom betalningsbalansen, balansen av förfallna betalningar som genast måste likvideras, är ogynnsam för landet, även om den allmänna handelsbalansen samtidigt är gynnsam. Det senare förklaras som ett resultat dels av den av landet givna krediten, dels av mängden kapital utlånat utomlands, vilket medför att en mängd varor utom de egentliga handelsreturerna strömmar in i landet. (Men krisen har också ibland utbrutit först i Amerika, det land som tar den mesta handels- och kapitalkrediten från England.) Kraschen i England, inledd och åtföljd av guldutflödet, salderar Engands betalningsbalans, dels genom bankrutten för dess importörer (varom vidare nedan), dels genom bortslumpandet av dess varukapital för billigt pris till utlandet, dels genom försäljning av främmande värdepapper, inköp av engelska etc. Nu kommer turen till ett annat land. Betalningsbalansen var momentant gynnsam för detta, men nu har den i normala tider gällande terminen mellan betalningsbalans och handelsbalans bortfallit eller i varje fall förkortats genom krisen; alla betalningar ska klaras på en gång. Samma sak upprepas nu här. England har nu återflöde av guld, det andra landet guldutflöde. Vad som i det ena landet framstår som överimport framstår i det andra landet som överexport och omvänt. Men det har förekommit överimport och överexport i alla länder (här är det inte tal om missväxter o.dyl. utan om allmän kris); d.v.s. överproduktion befordrad genom krediten och den därmed följande allmänna prisinflationen.
1857 utbröt krisen i Amerikas Förenta stater. Den följdes av guldutflöde från England till Amerika. Men så snart inflationen brutit ut i Amerika, följde kris i England och guldutflöde från Amerika till England. Detsamma ägde rum mellan England och kontinenten. I tider av allmän kris är betalningsbalansen ogynnsam för varje nation, åtminstone för varje kommersiellt utvecklad nation men ständigt i tur och ordning som ett stafettlopp så snart den står i tur att betala. Och den en gång utbrutna krisen, t.ex. i England, tränger samman raden av dessa betalningsterminer till en helt kort period. Det visar sig då, att alla dessa nationer samtidigt har överexporterat (alltså överproducerat) och överimporterat (alltså förköpt sig), att priserna drivits upp i dem alla och krediten utsträckts för mycket. Och i dem alla följer ett likadant sammanbrott. Fenomenet guldutflöde hemsöker dem alla i tur och ordning och visar just genom sin allmängiltighet 1) att guldutflödet bara är ett symptom på krisen, inte dess grund; 2) att den ordningsföljd i vilken den inträder i de olika nationerna bara anger när turen är kommen till dem att stå till svars, d.v.s. när krisen inträtt och dess latenta element kommer till utbrott.
Det är karaktäristiskt för de engelska ekonomiska skriftställarna - och den betydande ekonomiska litteraturen sedan 1830 består huvudsakligen av litteratur om currency, kredit, kriser - att de betraktar exporten av ädelmetall, trots förändringarna i växelkurserna i kristider, enbart från Englands ståndpunkt som ett rent nationellt fenomen och resolut blundar för det faktum, att om deras bank i kristider höjer räntefoten, alla andra europeiska banker gör detsamma, och att om det i dag höjes nödrop hos dem på grund av guldutflödet, samma nödrop i morgon hörs i Amerika och i övermorgon i Tyskland och Frankrike.
1847 "gällde det att uppfylla de på Tyskland löpande förpliktelserna" (mestadels för spannmål). "Olyckligtvis uppfyllde man dem till stor del genom konkurser." (Det rika England skaffade sig andrum till stor del genom att inställa betalningarna av sina skulder i Europa och Amerika.) "Men om man inte klarade dem genom konkurs, tillgodosåg man dem genom utförsel av ädla metaller." (Report of Committee on Bank Acts 1857.)
I den mån krisen skarpes genom banklagstiftningen är alltså denna lagstiftning ett medel att i tider av hungersnöd lura de spannmålsutförande nationerna på deras spannmål genom att inte betala för den. Ett förbud mot spannmålsutförsel under sådana tider för länder som själva mer eller mindre laborerar med dyrtid är alltså ett mycket rationellt medel mot denna plan från Bank of England "att uppfylla förpliktelser" för spannmålsinförsel "genom konkurser". Det är då mycket bättre, att spannmålsproducenter och spekulanter förlorar en del av sin profit till fördel för sitt eget land än sitt kapital till fördel för England.
Det framgår av det sagda, att varukapitalet i krisen och överhuvud i affärsstagnation i stor utsträckning förlorar sin egenskap att representera potentiellt penningkapital. Detsamma gäller om det fiktiva kapitalet, de räntebärande papperen, såvida dessa själva cirkulerar som penningkapital på börsen. Deras pris faller med den stigande räntan. Vidare faller dessa papper genom den allmänna kreditbristen, som tvingar deras ägare att massvis slumpa bort dem på marknaden för att skaffa pengar. De faller slutligen, när det gäller aktier, dels till följd av att revenyerna, på vilka de är anvisningar, avtar, dels till följd av att de ofta representerar företag av svindelkaraktär. Detta fiktiva kapital förminskas enormt under kriser och därmed makten för dess ägare att få pengar på det på marknaden. En minskning av dessa pappers nominella värde i kurslistan har dock ingenting att göra med det verkliga kapital de representerar, däremot mycket med betalningsförmågan hos deras ägare.
Ännu är vi inte färdiga med frågan hur långt kapitalets ackumulation i form av lånbart penningkapital sammanfaller med den verkliga ackumulationen, utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Förvandling av pengar till lånbart kapital är en mycket enklare historia än förvandlingen av pengar till produktivt kapital. Men vi kan skilja på två vägar.
1) Den enkla förvandlingen av pengar till lånekapital;
2) Förvandling av kapital eller reveny till pengar som förvandlas till lånekapital.
Det är bara den senare vägen som kan innesluta en med industrikapitalets verkliga ackumulation sammanhängande, positiv ackumulation av lånekapitalet.
Vi har redan sett, att en anhopning, ett överflöd av lånekapital kan förekomma, som har samband med den produktiva ackumulationen endast såtillvida att den är omvänt proportionell till denna. Detta är fallet i två faser av den industriella cykeln, nämligen för det första vid den tidpunkt då industrikapitalet både i form av produktivt kapital och av varukapital har krympt samman. Alltså vid cykelns början efter krisen. Och för det andra vid den tidpunkt då förbättringen börjar men den kommersiella krediten ännu i liten utsträckning utnyttjar bankkrediten. I första fallet framstår penningkapitalet, som tidigare använts till produktion och handel, som overksamt lånekapital; i andra fallet framstår det som i ökad utsträckning använt men till mycket låg räntefot, emedan den industrielle och den kommersielle kapitalisten nu föreskriver penningkapitalisten betingelserna för användning. Överflödet av lånekapital är i första fallet ett uttryck för industrikapitalets stagnation och i det andra fallet för den kommersiella kreditens relativa oberoende av bankkrediten, som orsakas av att återströmmen är lättflytande, kreditterminerna korta och att man övervägande arbetar med eget kapital. De spekulanter som räknar med andras kreditkapital har ännu inte blandat sig i leken, och de som arbetar med eget kapital är ännu långt avlägsna från det som tillnärmelsevis kan definieras som rena kreditoperationer. I den förstnämnda fasen är överflödet på lånekapital inte uttryck för verklig ackumulation utan raka motsatsen. I den andra fasen sammanfaller det med förnyad expansion av reproduktionsprocessen, åtföljer den men är inte dess orsak. Överflödet på lånekapital avtar redan, är nu bara relativt i förhållande till efterfrågan. I båda fallen befordras utvidgningen av den verkliga ackumulationsprocessen genom att den låga räntan, som i första fallet är samtidig med låga priser men i det andra med långsamt stigande priser, gör att den del av profiten som förvandlas till företagarvinst blir större. Ännu mer förekommer detta när räntan stiger till sitt genomsnitt under högkonjunkturens höjdpunkt, då den visserligen stigit men inte i proportion till profiten.
Å andra sidan har vi sett, att ackumulation av lånekapitalet kan äga rum utan någon verklig ackumulation genom enbart tekniska medel som expansion och koncentration av bankväsendet, besparingar bestående av cirkulationsreserver eller också av de reservfonder som privatpersoners betalningsmedel utgör, vilka alltid för korta perioder på detta sätt förvandlas till lånekapital. Ehuru detta lånekapital, som därför också nämnes flytande kapital (floating capital), alltid bara för korta perioder behåller formen av lånekapital (det är ju också bara för korta perioder man diskonterar), så flyter det ständigt till och från. Om den ene drar bort, så tillför den andre. Mängden lånbart penningkapital (vi talar har överhuvud inte om årslån utan bara om korta lån mot växlar och depositioner) växer sålunda i verkligheten alldeles oberoende av den verkliga ackumulationen.
B. C. 1857. Fråga 501. "Vad förstår Ni med floating capital?" (Herr Weguelin chef för Bank of England): "Det är kapital som är användbart för penninglån för kort tid ... (502.) Bank of Englands sedlar ... provisbankernas cirkulation och det belopp av mynt som finns i landet." - (Fråga:) "Av de i utskottet föreliggande svaren framgår det inte, om Ni med floating capital förstår den aktiva cirkulationen" (nämligen Bank of Englands sedlar), "huruvida det i denna aktiva cirkulation förekommer någon mycket stor fluktuation?" (Det innebär emellertid en mycket stor skillnad, genom vem den aktiva cirkulationen förskotteras, om det sker genom penningutlånare eller genom den reproduktiva kapitalisten själv. - Weguelins svar:) "Jag innesluter i floating capital bankirernas reserver, i vilka det förekommer betydande fluktuation."
D.v.s. det förekommer alltså betydande fluktuation i den del av depositionerna som bankirerna inte har utlånat igen utan som figurerar som deras reserv men till stor del även som reserv för Bank of England, där de är deponerade. Till sist säger samma herre: floating capital är - bullion, d.v.s. guldtackor och mynt. (503.) Det är verkligen förunderligt hur i denna penningmarknadens rotvälska beträffande krediten alla den politiska ekonomins kategorier får en annan mening och form. Floating capital är där uttrycket för cirkulating capital, vilket naturligtvis är någonting helt annat, och money är capital och bullion är capital och banksedlar är cirkulation och kapital är commodity och skulder är commodities och fixed capital är pengar placerade i svårsäljbara papper!
"Londons aktiebanker ... har ökat sina depositioner från 8.850.774 £ år 1847 till 43.100.724 £ år 1857 ... De inför utskottet framlagda bevisen och vittnesmålen tillåter den slutsatsen, att en stor del av detta oerhörda belopp härleder sig från källor som tidigare inte kunde nyttjas för detta ändamål; och att vanan att öppna räkning hos bankiren och deponera pengar hos honom utbrett sig till många klasser som tidigare inte placerade sitt kapital (!) på detta sätt. Mr. Rodwell, ordförande för de privata provinsbankernas association (till skillnad från aktiebankernas) med uppdrag av denna att vittna inför utskottet, anger, att i trakten av Ipswich denna vana nyligen växt med det fyrdubbla bland arrendatorer och småhandlare inom detta område; att nästan alla arrendatorer, t.o.m. de som bara betalar 50 £ i årligt arrende, nu håller depositioner i bankerna. Största delen av dessa depositioner finner naturligtvis vägen till användning i handeln och rör sig särskilt mot London, centrum för den kommersiella aktiviteten, där de närmast användas för växeldiskontering och i andra förskott till London-bankirernas kunder. En stor del, som bankerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan på, går dock över i händerna på bill-brokers, som ger bankirerna handelsväxlar i stället, vilka de redan en gång har diskonterat för folk i London och landsorten." (B. C. 1858, s. [stycke Nr.] 8.)
När bankiren ger denne bill-broker förskott på de växlar som denne redan en gång diskonterat, rediskonterar han dem faktiskt ännu en gång. Men i verkligheten har redan utomordentligt många av dessa växlar rediskonterats av denne bill-broker, och med samma pengar varmed bankiren rediskonterar hans växlar rediskonterar han nya växlar. Vad detta leder till visas av följande:
"Utvidgade fiktiva krediter har skapats genom ackomodationsväxlar och blankokrediter. Detta har underlättats mycket genom de provinsiella aktiebankernas förfarande, vilka diskonterade sådana växlar och sedan lät rediskontera dem på Londonmarknaden hos bill-brokers, och detta enbart på bankens kredit utan hänsyn till växlarnas kvalitet i övrigt" (a.a. [p. XXI, stycke Nr. 54]).
Angående denna rediskontering och den fördel som kreditsvindeln har av denna enbart tekniska ökning av det lånbara penningkapitalet, är följande ställe ur Economist av intresse:
"Under många år ackumulerades kapitalet" (nämligen det lånbara penningkapitalet) "i några distrikt av landet raskare än det kunde användas, medan i andra möjligheterna för dess placering växte raskare än kapitalet själv. Medan sålunda bankirerna i jordbruksdistrikten inte kunde finna något tillfälle att placera sina depositioner profitabelt och säkert i sin egen trakt, hade bankirerna i industriområden och handelsstäder mer efterfrågan på kapital än de kunde tillfredsställa. Verkan av dessa olika lägen i de olika distrikten har under de sista åren fört till uppkomsten och en rasande snabb utvidgning av en ny klass av affärshus, som ehuru de vanligen kallas bill-brokers i verkligheten är bankirer av den allra största storleksordningen. Sysselsättningen för dessa hus är att för bestämda, avtalade perioder och bestämda, avtalade räntor överta överskottskapital från distriktens banker, där det inte kunde användas, liksom de tidvis ofruktbart vilande medlen i aktiebolag och stora köpmanshus samt att förskottera dessa pengar till högre räntefot till distriktens banker, där kapital mera efterfrågas, i regel genom rediskontering av växlarna genom deras kunder ... På detta sätt blev Lombard Street [66] det stora centrum, där överföring av ofruktbart kapital sker från en del av landet, där det inte kan finna nyttig användning, till en annan där det råder efterfrågan; och detta både mellan de olika landsdelarna och mellan individer i liknande omständigheter. Ursprungligen var dessa transaktioner nästan helt och hållet begränsade till borgen och lån mot bankmässig säkerhet. Men i samma mån som kapitalet i landet snabbt tillväxte och genom upprättande av banker alltmer ekonomiserades, blev de fonder som stod till förfogande för dessa diskontohus så stora, att de övergick till att lämna förskott först på dock warrants (lagerbevis på varor i hamnarna) och sedan även på skeppningsbevis som representerar produkter som ännu inte anlänt till landet, vilka ibland men inte regelbundet säkrades av växlar dragna av köpmannen på hans växelmäklare. Denna praxis ändrade snart hela karaktären av de engelska affärerna. De lättnader som sålunda erbjöds på Lombard Street gav varumäklarna på Mincing Lane [67] en mycket stark ställning. Dessa erbjöd i sin tur hela fördelen till de importerande köpmännen, som tagit del av denna fördel i så stor utsträckning, att medan det 25 år tidigare skulle ha varit fatalt för en köpmans kredit om han tagit förskott på konossement eller t.o.m. på dock-warrants, denna praxis under de sista åren blivit så allmän, att man kan betrakta den som regel och inte längre som för 25 år sedan som ett sällsynt undantag. Ja detta system har utsträckts så långt, att stora summor på Lombard Street upptagits på växlar dragna på den ännu växande skörden i avlägsna kolonier. Följden av sådana lättnader var, att importköpmännen utvidgades sina utrikes affärer och placerade sitt flytande kapital, som hittills använts i deras affärer, i de mest tvivelaktiga av alla fasta säkerheter, i kolonialplantager, över vilka de kunde utöva föga eller ingen kontroll. Så ser vi hur krediterna direkt sammanflätas. Kapitalet i landet samlas i våra jordbruksdistrikt i små belopp som depositioner i landsortsbankerna och centraliseras på Lombard Street för användning. Men det har för det första nyttiggjorts för utvidgning av verksamheten i våra gruv- och industriområden medelst rediskontering av växlar i därvarande banker; men sedan också för att bereda större lättnader för importörer av utländska produkter genom förskott på dock-warrants och konossement, varigenom det 'legitima' köpmanskapitalet inom affärshus i utrikes- och kolonialaffärer kunde frigöras och sålunda användas till de mest tvivelaktiga investering i utländska plantager." (Economist 1874, s. 1334.)
Så vackert sammanslingras krediterna. Den lantlige insättaren tror sig bara deponera hos sin bankir och inbillar sig vidare att om bankiren lånar ut, så sker detta till någon för honom bekant privatperson. Han har inte den avlägsnaste aning om att denne bankir ställer hans deposition till förfogande för en bill-broker i London, över vars operationer de bägge inte har den ringaste kontroll.
Hur stora offentliga företag, t.ex. järnvägsbyggen kan öka lånekapitalet momentant, genom att de inbetalda beloppen alltid under en viss tid till deras slutliga användning förblir disponibla i bankernas händer, har vi redan sett.
Mängden lånekapital är för övrigt något alldeles skilt från cirkulationens kvantitet. Med cirkulationens kvantitet förstår vi här summan av alla i ett land befintliga cirkulerande banksedlar och alla kontanta mynt inklusive barrer av ädelmetall. En del av denna kvantitet bildar den till sin storlek ständigt växlande reserven i bankerna.
"Den 12 nov. 1857 (datum för suspension av 1844 års banklag) var hela reserven i Bank of England, med alla filialbanker inbegripna, bara 580.751 £; summan av depositioner var samtidigt 221/2 miljon £, varav nära 61/2 miljoner £ tillhörde Londonbankirerna." (B. A. 1858, s. LVII.)
Variationerna i räntefoten (bortsett från de som gäller längre perioder eller från skillnaden i räntefot i olika länder; varvid de förstnämnda är betingade av variationer i den allmänna profitkvoten, de senare av differenserna i de olika profitkvoterna och utvecklingen av krediterna) hänger på utbudet av lånekapital (alla andra omständigheter, tillstånd av förtroende, etc. satta lika), d.v.s. av det kapital som utlånas i form av pengar, alltså mynt och sedlar; till skillnad från industrikapitalet, vilket som sådant i varuform utlånas medelst den kommersiella krediten mellan dem som agerar i reproduktionen.
Men ändå är mängden av detta lånbara penningkapital olika och oberoende av kvantiteten cirkulerande pengar.
Om 20 £ t.ex. skulle lånas ut fem gånger om dagen, så blev ett penningkapital om 100 £ utlånat, och detta skulle då också innefatta att dessa 20 £ dessutom hade fungerat åtminstone fyra gånger som köp- eller betalningsmedel; ty om de inte förmedlat köp och betalning, om de inte åtminstone fyra gånger hade representerat den förvandlade formen av kapital (vara, i vilken även arbetskraft är innesluten), skulle de inte konstituera ett kapital om 100 £ utan bara fem fordringar på vardera 20 £.
I länder med utvecklad kredit kan vi anta, att allt till utlåning disponibelt penningkapital existerar i form av depositioner hos banker och penningutlånare. Detta gäller åtminstone för affärerna på det hela taget. Under tider med blomstrande affärer, innan den egentliga spekulationen bryter ut, när krediten är lättåtkomlig och förtroendet växande, skötes dessutom den största delen av cirkulationsfunktionerna genom enkel kreditöverföring utan mellankomst av metall- eller papperspengar.
Hur stora depositionsbelopp som är möjliga vid relativt liten kvantitet av cirkulationsmedel hänger endast på:
1) antalet köp och betalningar som samma mynt och sedlar förrättar;
2) antalet av dess återvandringar, i vilka de som deposition återvänder till bankerna, så att dess upprepade funktion som köp- och betalningsmedel förmedlas genom dess förnyade förvandling till deposition. En detaljhandlare deponerar t.ex. veckovis 100 £ i pengar hos bankiren; bankiren betalar därmed ut en del av fabrikantens deposition till denne; som betalar ut dessa pengar till arbetarna; dessa betalar därmed hos detaljhandlaren som på nytt deponerar dem i banken. Dessa av detaljhandlaren deponerade 100 £ har alltså tjänat till att för det första utbetala till fabrikanten hans deposition, för det andra att betala arbetarna, för det tredje att betala detaljhandlaren själv, för det fjärde att deponera ännu en del av samma detaljhandlares penningkapital; ty vid slutet av 20 veckor skulle han om han själv inte tog ut dessa pengar, med samma 100 £ ha deponerat 2.000 £ hos bankiren.
I vilken mån detta penningkapital är overksamt visar sig bara i av- och tillflödet av reservfonderna i bankerna. Därav sluter mr Weguelien, 1857 chef för Bank of England, att guldet i Bank of England är det "enda" reservkapitalet:
1258. "Enligt min åsikt blir diskontokvoten faktiskt bestämd genom det belopp overksamt kapital som finns i landet. Detta belopp representeras av reserven i Bank of England, som är en faktisk guldreserv. Om alltså guldutflöde sker, så minskar detta det overksamma kapitalets belopp och konsekvensen blir att värdet på den överblivna delen stiger." - 1364. "Banks of England guldreserv är i sanning den centrala reserv eller skattkammare, som är grundvalen för landets hela affärsliv ... Det är på denna skatt eller reserv, som effekten av de utländska växelkursernas rörelse alltid blir märkbar." (Report on Bank Acts 1857.)
Statistiken över export och import ger en måttstock för ackumulationen av det verkliga, d.v.s. det produktiva kapitalet och varukapitalet. Och då visar det sig, att för den engelska industrins utvecklingsperiod i tioåriga cykler (1815-1870) maximum för den sista högkonjunkturen före krisen var gång uppträder som minimum i den nästföljande högkonjunkturen för att sedan stiga till ett vida högre maximum.
Det verkliga eller deklarerade värdet av de exporterade produkterna från Storbritannien och Irland under högkonjunkturen 1824 var 40.396.300 £. Med krisen 1825 faller sedan exportbeloppet under denna summa och fluktuerar mellan 35 och 39 miljoner årligen. Med den återkommande högkonjunkturen 1834 stiger det över den tidigare högsta nivån till 41.649.191 £ och uppnår 1836 ett nytt maximum av 53.368.571 £. Med början 1837 faller det igen till 42 miljoner, så att dess nya minimum redan står högre än dess gamla maximum och fluktuerar sedan mellan 50 och 53 miljoner. En ny högkonjunktur höjer exportbeloppet 1844 till 581/2 miljoner, då maximum från 1836 återigen vida överträffats. 1845 uppnår det 60.111.082 £; faller sedan till drygt 57 miljoner 1846, når 1847 nära 59 miljoner, 1848 nära 53 miljoner, stiger 1849 till 631/2 miljoner, 1853 nära 99 miljoner, 1854 till 97 miljoner, 1855 till 941/2 miljoner, 1856 nära 116 miljoner och uppnår maximum 1857 med 122 miljoner. Det faller 1858 till 116 miljoner, stiger emellertid redan 1859 till 130 miljoner, 1860 nära 136 miljoner, 1861 bara 125 miljoner (här återigen det nya minimum högre än det tidigare maximum), 1863 till 1461/2 miljoner.
Detsamma kunde naturligtvis påvisas också för importen, som visar marknadens utvidgning. Här rör det sig endast om produktionens skala. [Detta gäller för England självfallet bara under det faktiska industriella monopolets tid; men det gäller i allmänhet för totaliteten av länder med modern storindustri, så länge världsmarknaden expanderar. - FE.]
Här ska vi granska penningkapitalets ackumulation när den inte är uttryck vare sig för en stockning i flödet av kommersiell kredit eller för en ekonomisering; varken av aktuella cirkulationsmedel eller av reservkapital för de agerande i produktionen.
Utom av dessa två skäl kan ackumulation av penningkapital uppstå genom extraordinärt guldtillflöde som 1852 och 1853 till följd av de nya guldgruvorna i Australien och Kalifornien. Sådant guld deponerades i Bank of England. I utbyte tog insättarna sedlar, som de inte genast deponerade hos bankirer. Därigenom uppstod en extraordinär ökning av cirkulationsmedel. (Vittnesmål av Weguelin, B. C. 1857 nr 1329.) Banken försökte utnyttja dessa depositioner genom att sänka diskontot till 2%. Guldmängden i banken steg från 1853 under 6 månader till 22-23 miljoner.
För alla penningutlånande kapitalister sker ackumulationen naturligtvis alltid direkt i penningform, medan vi har sett att industrikapitalisternas verkliga ackumulation i regel fullbordas genom en ökning av själva det reproduktiva kapitalets element. Utvecklingen av kreditväsendet och den oerhörda koncentrationen av penningutlåningen i händerna på de stora bankerna måste redan i och för sig påskynda det lånbara kapitalets ackumulation som en från den verkliga ackumulationen skild form. Denna snabba utveckling av lånekapitalet är därför ett resultat av den verkliga ackumulationen, ty den är följden av reproduktionsprocessens utveckling, och profiten som bildar ackumulationskällan för dessa penningkapitalister är endast ett avdrag från det mervärde som de reproduktiva kapitalisterna utvinner (dessutom tillägnar man sig en del av räntan för främmande besparingar). Lånekapitalet ackumulerar på bekostnad både av industriella och kommersiella kapitalister. Vi har sett hur räntefoten kan stiga så högt under den industriella cykelns ogynnsamma faser, att den för enstaka särskilt ogynnsamt ställda affärsgrenar tidvis alldeles slukar profiten. Samtidigt faller priserna på statsobligationer och andra värdepapper. Detta är det moment, då penningkapitalisterna köper upp massvis av dessa värdelösa papper, som under senare faser snart åter stiger till och över sin normala höjd. Då säljer de och tillägnar sig sålunda en del av allmänhetens penningkapital. Den del som inte säljes avkastar högre ränta, eftersom den är köpt till underpris. Men all profit som penningkapitalisterna gör och som de återförvandlar till kapital blir i första hand lånbart penningkapital. Åtskild från den verkliga ackumulationen, ehuru en avkomling av denna, sker denna ackumulation hos dem själva såsom en ackumulation hos denna särskilda klass av kapitalister, alltså redan om vi bara betraktar penningkapitalister och bankirer. Och den måste växa med varje utvidgning av kreditväsendet såsom detta åtföljer den verkliga utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Står räntefoten lågt, så drabbar denna värdeminskning av penningkapitalet huvudsakligen insättarna, inte bankerna. Före utvecklingen av aktiebankerna låg i England 3/4 av alla depositioner oförräntade hos bankerna. Där nu ränta betalas för dem, är denna minst 1% mindre än gällande räntefot.
Vad beträffar penningackumulationen hos övriga klasser av kapitalister, så bortser vi från den del som investeras i räntebärande papper och ackumuleras i denna form. Vi betraktar bara den del som föres ut på marknaden som lånbart penningkapital.
Här har vi först den del av profiten som inte utges som reveny utan är bestämd till ackumulation men vilken industrikapitalisterna för tillfället inte kan använda i sitt eget företag. Denna profit existerar direkt i varukapital, utgör en del av dess värde, och blir med denna realiserad i pengar. Blir den nu inte återförvandlad till varukapitalets produktionselement (här bortser vi för tillfället från köpmannen, som vi ska behandla senare), så måste den för en tid bli kvar i penningform. Denna mängd stiger med kapitalets storlek, även vid avtagande profitkvot. Den del som ska utges som reveny förbrukas undan för undan men bildar under tiden deposition som lånekapital hos bankiren. Alltså tar sig t.o.m. tillväxten av den som reveny utgivna delen av profiten uttryck i en småningom ständigt upprepad ackumulation av lånekapitalet. Och detsamma gäller den andra delen, som är avsedd för ackumulation. Med utveckling av kreditväsendet och dess organisation tar sig alltså t.o.m. ökning av revenyn, d.v.s. de industriella och kommersiella kapitalisternas konsumtion, uttryck i ackumulation av lånekapital. Och detta gäller om alla revenyer, såvida de förbrukas successivt alltså om jordräntor, arbetslön i dess högre former, de improduktiva klassernas inkomster etc. Alla tar de för viss tid formen av penningreveny och kan därför förvandlas till depositioner och därmed till lånekapital. All reveny, så snart den existerar i någon penningform, antingen den är bestämd för konsumtion eller för ackumulation, är en till pengar förvandlad värdedel av varukapitalet, och därmed ett uttryck för och resultat av den verkliga ackumulationen, däremot inte en värdedel av det produktiva kapitalet självt. Om en spinneriägare har bytt sitt garn mot bomull men den del som bildar reveny mot pengar, så har hans industriella kapital sin verkliga existens i garnet, som övergått till väveriägaren eller eventuellt till privatkonsumenten, och visserligen är garnet då existensen - antingen i reproduktion eller konsumtion - både för kapitalvärdet och för mervärdet som gömmes däri, eftersom storleken av det mervärde som förvandlats till pengar beror på storleken av det mervärde som finns i garnet. Men när det förvandlats till pengar, så är dessa pengar bara värdeexistens för detta mervärde. Och som sådant blir det ett moment i lånekapitalet. För detta behövs endast att det förvandlas till deposition, om det inte utlånas direkt genom sin ägare. För att åter förvandlas till produktivt kapital måste det däremot redan ha uppnått en viss lägsta storlek.
Den väldiga penningmängd som på detta sätt ska återförvandlas till kapital är sålunda ett resultat av den massomfattande reproduktionsprocessen, men betraktad för sig som lånbart penningkapital är den inte själv en anhopning av reproduktivt kapital.
Det viktigaste av det som hittills sagts är, att expansionen av den del av revenyn som är bestämd för konsumtion (varvid bortses från arbetaren, emedan hans reveny = det variabla kapitalet) närmast visar sig som ackumulation av penningkapital. Den ingår alltså som ett moment i penningkapitalets ackumulation, som är väsentligt olik industrikapitalets verkliga ackumulation; ty den för konsumtion bestämda delen av den årliga produkten blir på intet vis kapital. En del därav ersätter kapital, d.v.s. konstant kapital hos producenter av konsumtionsmedel, men såvida den verkligen förvandlas till kapital, existerar den i naturaform som reveny för producenter av detta konstanta kapital. Samma pengar som representerar revenyn och tjänar som enbart förmedlare av konsumtionen, förvandlas regelbundet för en tid till lånbart penningkapital. Såvida dessa pengar representerar arbetslön, är de på samma gång det variabla kapitalets penningform; och såvida de ersätter konstant kapital för producenter av konsumtionsmedel, är det den penningform, som deras konstanta kapital temporärt antar och tjänar till inköp av naturaelement av det konstanta kapitalet som ska ersättas. Varken i den ena eller den andra formen uttrycker de ackumulation i och för sig, ehuru deras mängd växer med omfånget av reproduktionsprocessen. Men för en tid fungerar de som utlåningsbara pengar, alltså penningkapital. I detta avseende måste alltså ackumulationen av penningkapital återspegla en större ackumulation av kapital än som verkligen är förhanden, beroende på det faktum att expansionen av den individuella konsumtionen, därför att den förmedlas genom pengar, visar sig som ackumulation av penningkapital, och detta penningkapital levererar penningformen för verklig ackumulation, för pengar som tillåter nya kapitalinvesteringar.
Ackumulation av det lånbara penningkapitalet uttrycker alltså till en del ingenting annat än det faktum, att alla pengar i vilka industrikapitalet förvandlas under sin kretsloppsprocess antar formen av pengar som reproducerande kapitalister lånar i stället för att de förskotterar, så att i verkligheten den investering som måste ske i reproduktionsprocessen framstår som förskott av lånade pengar. På grundval av den kommersiella krediten lånar i själva verket den ene åt den andre de pengar som behövs i reproduktionsprocessen. Men detta tar nu formen att bankiren, som får pengarna som lån av industrikapitalister, lånar ut till en annan del av dem, varvid bankiren framstår som en välgörare, och som dessutom leder till att förfogandet över detta kapital helt råkar i händerna på bankirerna som de förmedlande personerna.
Några speciella former av ackumulation kan ytterligare anföras. Det frigöres till exempel kapital genom prisfall på produktionselement etc. Kan industrikapitalisten inte omedelbart utvidga sin reproduktionsprocess, så blir en del av hans penningkapital utstött ur kretsloppet som överskjutande och förvandlas till lånbart penningkapital. Men kapital kan också frigöras i sin penningform, särskilt hos köpmannen, så snart avbrott inträder i affärerna. Har köpmannen fullföljt en rad affärer men på grund av sådana avbrott först efter en tid kan på börja en ny serie, så har den realiserade penningen för honom endast skattform som överskjutande kapital. Men den representerar samtidigt direkt ackumulation av lånbart penningkapital. I första fallet uttrycker penningkapitalets ackumulation en upprepning av reproduktionsprocessen under gynnsammare betingelser, verkligt frigörande av en del av det tidigare bundna kapitalet, alltså en möjlighet till utvidgning av reproduktionsprocessen med samma penningmedel. I andra fallet däremot endast avbrott i transaktionernas flöde. Men i båda fallen är det förvandlat till lånbart penningkapital, representerar ackumulation av detsamma, har samma effekt på penningmarknad och räntefot, ehuru det ena fallet uttrycker befordran och det andra hämning av den verkliga ackumulationsprocessen. Slutligen åstadkommes ackumulation av penningkapital genom det antal människor som fått sitt på det torra och drar sig tillbaka från reproduktionen. Ju mer profiter som görs under loppet av den industriella cykeln, desto större är deras antal. I detta fall uttrycker ackumulationen av det lånbara penningkapitalet å ena sidan verklig ackumulation (till dess relativa omfång); å andra sidan bara i vilken utsträckning industrikapitalisterna förvandlas till rena penningkapitalister.
Vad angår den andra delen av profiten som inte är avsedd för konsumtion som reveny, så förvandlas den till penningkapital endast om den inte omedelbart kan användas för utvidgning av verksamheten inom den produktionssfär där den har gjorts. Till detta kan finnas två skäl. Antingen att denna sfär är mättad med kapital, eller att ackumulationen måste ha nått ett visst omfång innan den kan fungera som kapital, alltefter de storleksförhållanden som gäller för investering av nytt kapital i denna särskilda verksamhet. Den förvandlas alltså närmast till lånbart penningkapital och tjänar till utvidgning av reproduktionen i andra sfärer. Förutsättas alla andra omständigheter oförändrade blir mängden profit, bestämd att återförvandlas till kapital, beroende av den mängd profit som har gjorts och därför av själva reproduktionsprocessens utvidgning. Men stöter denna nya ackumulation på svårigheter i sin användning, brist på investeringsområden, som alltså produktionsgrenarna är överfyllda och överskottsutbud av lånekapital förekommer, så bevisar detta överflöd av lånbart penningkapital ingenting annat än att här är gränsen för den kapitalistiska produktionen. Den efterföljande kreditsvindeln bevisar att inget positivt hinder finns för användning av detta överflödiga kapital. Men väl hinder på grund av lagarna för dess värdeökning, på grund av de gränser inom vilka kapitalet kan värdeökas som kapital. Överskott av penningkapital som sådant uttrycker inte nödvändigtvis överproduktion, inte heller bara brist på användningsområden för kapital.
Lånekapitalets ackumulation består helt enkelt av det faktum, att pengar utfällas ur produktionsprocessen som lånbara pengar. Denna process ät vida skild från den verkliga förvandlingen till kapital; den är endast ackumulation av pengar till en form i vilken de kan förvandlas till kapital. Men denna ackumulation kan, som vi har påvisat, vara ett uttryck för omständigheter som skiljer sig mycket från den verkliga ackumulationen. Vid ständig utvidgning av den verkliga ackumulationen kan en utvidgad ackumulation av penningkapitalet dels vara dess resultat, dels resultat av omständigheter som åtföljer den eller är helt skilda från den, dels slutligen t.o.m. resultat av stockningar i den verkliga ackumulationen. Redan det förhållandet att ackumulationen av lånekapital sväller ut genom sådana omständigheter som är oberoende av den verkliga ackumulationen men ändå kan åtfölja denna, måste medföra att det i vissa faser av cykeln ständigt förekommer överflöd av penningkapital och att detta överflöd utvecklas med kreditens utbildning. Därmed måste samtidigt uppstå ett nödtvång att driva produktionsprocessen över dess kapitalistiska gränser: handelsspekulation, överproduktion, måttlös kreditgivning. Samtidigt måste detta alltid framkalla bakslag.
Vad angår ackumulationen av penningkapital ur jordränta, arbetslön etc. så är det överflödigt att behandla denna här. Endast en aspekt ska betonas, nämligen att genom arbetets delning under utvecklingen av den kapitalistiska produktionen har verkligt sparande och försakande (av skattbildare), i den mån det leder till ackumulation överlåtits åt dem som kan ackumulera ett minimum och ofta nog därtill förlorar sina besparingar, som arbetarna när banker gör bankrutt. Å ena sidan blir industrikapitalistens kapital inte "sparat" av honom själv, utan han förfogar över andras besparingar i förhållande till storleken av sitt kapital; å andra sidan gör penningkapitalisten andras besparingar till sitt kapital och den kredit, som de reproduktiva kapitalisterna ömsesidigt ger varandra och som allmänheten ger dem, till sin privata källa till rikedom. Därmed försvinner det kapitalistiska systemets sista illusion, den att kapitalet är en frukt av eget arbete och sparande. Det är inte bara så att profiten består av andras arbete, utan kapitalet, med vilket detta främmande arbete sättes i rörelse och exploateras, består av andras egendom, som penningkapitalisten ställer till industrikapitalisternas förfogande och genom vilket han i sin tur exploaterar dessa.
Några anmärkningar återstår rörande kreditkapitalet.
Hur ofta samma penning kan figurera som lånekapital är, som visats här ovan, helt beroende på
1. hur ofta den realiserar varuvärden i försäljning eller i betalning, alltså överför kapital och vidare hur ofta den realiserar reveny. Hur ofta den går över till annan person som realiserat värde antingen av kapital eller av reveny beror därför uppenbarligen på omfattningen och mängden verkliga omsättningar;
2. på ekonomiseringen av betalningarna och på utveckling och organisation av kreditväsendet.
3. på sammanlänkandet av krediterna och deras hastighet, som gör det möjligt att de på en punkt kan komma in som deposition och på en annan punkt genast gå ut som lån.
Även om man antar, att lånekapitalet endast existerar i form av konkreta pengar, guld eller silver, den vara vars material tjänar som värdemått, så är otvivelaktigt en stor del av detta penningkapital alltid fiktivt, d.v.s. anspråk på värden, alldeles som värdesymbolerna. Såvida pengar figurerar i kapitalets kretslopp bildar de visserligen under ett moment penningkapital; men detta förvandlas inte till lånbart penningkapital utan utbytes mot det produktiva kapitalets element eller, när revyn realiseras, utbetalas som omloppsmedel och kan alltså inte förvandlas till lånekapital för sin ägare. Men i den mån de förvandlas till lånekapital, och samma pengar upprepade gånger representerar lånekapital, är det klart, att de bara på en punkt existerar som metallpengar; på alla andra punkter existerar de i form av anspråk på kapital. Ackumulationen av dessa anspråk härrör enligt förutsättningen ur den verkliga ackumulationen, d.v.s. ur förvandlingen av varukapitalets värde etc. till pengar; men ackumulationen av dessa anspråk eller titlar som sådana är ändå skild från såväl den verkliga ackumulationen, som är dess upphov, som från den kommande ackumulationen (den nya produktionsprocessen), vilken förmedlas genom att dessa pengar utlånas.
I första anblicken existerar lånekapitalet alltid i formen av pengar,[100*] och senare som anspråk på pengar, då pengarna i vilka det ursprungligen existerade finns hos låntagaren i verklig penningform. För fordringsägaren har de förvandlats till anspråk på pengar, till egendomsanspråk. Samma mängd verkliga pengar kan därför representera mycket olika mängd penningkapital. Pengar, antingen de representerar realiserat kapital eller realiserad reveny, blir lånekapital helt enkelt genom att de lånas ut, genom sin förvandling till deposition, om vi betraktar den allmänna formen vid utvecklat kreditsystem. Depositionen är penningkapital för insättaren. Men i bankirens hand kan det vara enbart penningkapital som ligger ofruktbart i hans i stället för i ägarens kassa.[101*]
Med växande materiell rikedom växer klassen av penningkapitalister; å ena sidan ökar de kapitalister som drar sig tillbaka, rentiererna, i antal och rikedom, å andra sidan befordras utvecklingen av kreditsystemet och därmed antalet bankirer, penningutlånare, finansiärer etc. - Med utvecklingen av det disponibla penningkapitalet växer mängden räntebärande papper, statspapper, aktier etc., som vi tidigare visat. Men därmed växer också efterfrågan på disponibelt penningkapital, då börsjobbarna som gör spekulationsaffärer i dessa papper spelar en huvudroll på penningmarknaden. Vore alla köp och försäljningar av dessa papper enbart uttryck för verklig kapitalplacering, så vore det riktigt att säga, att de inte kan inverka å efterfrågan på lånekapital, eftersom A, om han säljer sitt papper får ut lika mycket pengar som B satsar för det när han köper. Emellertid, även då, ty om detta papper verkligen existerar till skillnad från kapitalet (åtminstone inte som penningkapital) som det ursprungligen föreställer, åstadkommer det alltid i motsvarande grad ny efterfrågan på sådant penningkapital. Men nu är det i varje fall penningkapital, som tidigare disponerades av B, och nu av A.
B. A. 1857, nr 4.886: "Anser Ni att det är ett korrekt angivande av orsakerna som bestämmer diskontoräntan, att säga att de regleras genom den kvantitet i marknaden befintligt kapital, som kan användas för diskontering av handelsväxlar till skillnad från andra slag av värdepapper?" - [Chapman:] "Nej, jag anser att räntefoten påverkas genom alla lätt konvertibla värdepapper (all convertible securities of a current character); det skulle vara fel att begränsa frågan helt enkelt till växeldiskontot; ty om det föreligger stor efterfrågan på pengar för (deposition av) statsobligationer eller t.o.m. skattkammarväxlar, som nyligen i hög grad var fallet, och till en mycket högre räntefot än den kommersiella, så vore det absurt att säga, att vår handelsvärld inte skulle beröras av detta. Den beröres högst väsentligt." - 4.890. "Om goda och gångbara värdepapper som bankirerna erkänner som sådana finnas på marknaden och ägarna vill låna pengar på dem, så har det alldeles säkert effekt på handelsväxlarna. Jag kan t.ex. inte vänta, att en man ger mig sina pengar till 5% på handelsväxeln, om han i stället kan låna ut dessa pengar till 6% på statsobligationer eller något annat. Det berör oss på samma sätt; ingen kan begära av mig, att jag ska diskontera hans växlar till 51/2%, om jag kan låna ut mina pengar till 6%," - 4.892. "Vi talar inte om personer som köper värdepapper för 2.000 £ eller 5.000 £ eller 10.000 £ som fasta kapitalplaceringar som om de hade en väsentlig inverkan på penningmarknaden. Om ni frågar mig efter räntefoten på" (depositioner av) "statsobligationer, så syftar jag på personer som gör affärer till belopp på hundratusental, om s.k. jobbare, som tecknar stora belopp av offentliga lår eller köper i marknaden och som sedan måste hålla dessa papper tills de kan bli av med dem med profit; dessa personer måste upplåna pengar för detta ändamål."
Med kreditväsendets utveckling skapas stora, koncentrerade penningmarknader, som London, vilka tillika är huvudsäten för handeln med dessa papper. Bankirerna ställer väldiga kvantiteter av allmänhetens penningkapital till deras förfogande, och därmed frodas detta yngel av spekulanter.
"Pengar är vanligen billigare på aktiebörsen än någon annanstans", säger 1848 dåvarande högste chefen för Bank of England inför lordernas hemliga kommitté. (C. D. 1848, printed 1857, nr. 219.)
Vid behandlingen av det räntebärande kapitalet har vi redan visat, att genomsnittsräntan för en lång period av år vid i övrigt lika förhållanden bestämmes av profitens genomsnittskvot; inte av företagarvinsten, som själv inte är något annat än profiten minus räntan.[J]
Det har också nämnts och ska ytterligare undersökas, att även för variationerna i den kommersiella räntan, d.v.s. den ränta som beräknas för diskonteringar och lån inom handelsvärldens krets av penningutlånare, en fas inträder under den industriella cykelns förlopp då räntefoten stiger över sitt minimum och uppnår sin genomsnittliga höjd (som den senare överskrider) och att denna rörelse är en följd av profitens stigande.
Emellertid är här två ting att lägga märke till:
För det första: Om räntefoten håller sig hög under en längre tid (vi talar här om räntefoten i ett givet land som England, där den genomsnittliga räntefoten är given för en längre tid och även framträder i den ränta, som betalas för lån på längre perioder, vilket man kan kalla privatränta), så är detta synbarligen ett bevis för att profitens kvot under denna tid är hög, men bevisar inte nödvändigtvis att företagarvinstens kvot är hög. Den senare skillnaden bortfaller mer och mer för kapitalister som övervägande arbetar med eget kapital; de realiserar profitens höga kvot, då de betalar räntan till sig själva. Möjligheten att under lång tid ha en hög räntefot - vi talar här inte om den fas som kännetecknas av verklig penningknapphet - är given med hög profitkvot. Men det är möjligt, att denna höga profitkvot efter avdrag av den höga räntefoten bara lämnar kvar en låg kvot för företagarvinsten. Denna kan krympa medan den höga profitkvoten varar. Detta är möjligt eftersom de företag som startats måste hållas igång. I denna fas arbetas det i stor utsträckning med rent kreditkapital (främmande kapital); och den höga profitkvoten kan på sina ställen vara spekulativ, förväntad. Hög räntekvot kan betalas med hög profitkvot men avtagande företagarvinst. Den kan betalas ur det lånade främmande kapitalet självt - detta är delvis fallet i spekulationstider - i stället för ur profiten, och detta kan fortgå en tid framåt.
För det andra: Påståendet att efterfrågan på penningkapital och därmed räntefoten växer, därför att profitkvoten är hög, är inte identiskt med påståendet att efterfrågan på industriellt kapital stiger och räntefoten därmed är hög.
I tider av kris uppnår efterfrågan på penningkapital och därmed räntekvoten sitt maximum; profitkvoten och därmed efterfrågan på industriellt kapital är så gott som försvunnen. I sådana tider lånar man bara för att betala, för att avveckla redan ingångna förpliktelser. I tider av återhämtning efter krisen begär man däremot lånekapital för att köpa och för att förvandla penningkapital till produktivt eller kommersiellt kapital. Och då är det antingen industrikapitalisten eller köpmannen som begär det. Industrikapitalisten satsar det i produktionsmedel och arbetskraft.
En stigande efterfrågan på arbetskraft kan i och för sig aldrig vara grunden till stigande räntefot, så vitt den bestämmes genom profitkvoten. Högre arbetslön är aldrig orsak till en högre profit, ehuru den kan vara en av dess följder, därest man betraktar speciella faser i den industriella cykeln.
Efterfrågan på arbetskraft kan öka, emedan exploateringen av arbetet försiggår under särskilt gynnsamma förhållanden, men den stigande efterfrågan på arbetskraft och därmed på variabelt kapital ökar i och för sig inte profiten utan minskar den i motsvarande mån. Men ändå kan därmed efterfrågan på variabelt kapital öka, alltså även efterfrågan på penningkapital, och detta höja räntefoten. Arbetskraftens marknadspris stiger då över sitt genomsnitt, ett mer än genomsnittligt antal arbetare sysselsättes och samtidigt stiger räntefoten, därför att efterfrågan på penningkapital under dessa omständigheter stiger. Ökad efterfrågan på arbetskraft fördyrar denna vara som varje annan, höjer dess pris men inte profiten, som huvudsakligen beror på just denna varas relativa billighet. Men den höjer samtidigt - under förutsatta omständigheter - räntefoten, emedan den höjer efterfrågan på penningkapital. Om penningkapitalisten i stället för att låna ut pengar förvandlade sig till industrikapitalist, så skulle den omständigheten, att han måste betala arbetet dyrare, i och för sig inte höja hans profit utan i motsvarande grad minska den. Konjunkturförhållandena kan vara sådana att hans profit det oaktat stiger, men aldrig därför att han betalar arbetet dyrare. Men denna omständighet är emellertid, såvida den ökar efterfrågan på penningkapital, tillräcklig för att höja räntefoten. Om arbetslönen av någon anledning steg vid i övrigt ogynnsamma konjunkturer, så skulle detta sänka profitkvoten men stegra räntefoten i den mån det ökade efterfrågan på penningkapital.
Om man bortser från arbetet, så består det som Overstone kallar "efterfrågan på kapital" bara av efterfrågan på varor. Efterfrågan på varor höjer deras pris antingen genom att det stiger över genomsnittet eller genom att tillgången på varor sjunker under genomsnittet. Om industrikapitalisten eller köpmannen nu måste betala t.ex. 150 £ för samma varumängd som han tidigare fick för 100 £, så måste han låna 150 £ i stället för 100 £ och måste alltså vid 5% ränta betala 71/2 £, där han annars betalat 5 £. Det räntebelopp han måste betala skulle stiga eftersom han nu måste låna mera kapital.
Mr Overstones försök går ut på att framställa lånekapitalet och industrikapitalets intressen som identiska, medan hans banklag är beräknad just på att utnyttja dessa intressemotsättningar till penningkapitalets fördel.
Det är möjligt, att efterfrågan på varor, om tillgången på dem fallit under genomsnittet, inte absorberar mer penningkapital än tidigare. Samma summa, kanske mindre, betalas då för deras totalvärde, men för samma summa erhålles en mindre kvantitet bruksvärde. I detta fall kommer efterfrågan på lånbart penningkapital att vara oförändrad, räntefoten alltså inte att stiga, ehuru efterfrågan på varan stigit i förhållande till tillgången och därmed varans pris. Räntefoten kan beröras bara om den totala efterfrågan på lånekapitalet växer, och detta är under ovanstående förutsättningar inte fallet.
Men tillgången på en artikel kan emellertid också falla under genomsnittet såsom vid missväxt i fråga om spannmål, bomull etc. och efterfrågan på lånekapital växa på grund av spekulation i ännu högre priser, då det mest närliggande medlet att få dem att stiga är att tillfälligt dra undan en del av tillgången från marknaden. Men för att kunna betala den köpta varan utan att sälja den skaffar man pengar med hjälp av "kommersiella växeltransaktioner". I detta fall växer efterfrågan på lånekapital och räntefoten kan stiga till följd av dylika försök att med konstlade medel förhindra att varan föres ut på marknaden. Den högre räntefoten uttrycker då en konstlad minskning av tillgången på varukapital.
Å andra sidan kan efterfrågan på en artikel växa, därför att tillgången Pa denna växt och artikeln står under sitt genomsnittspris.
I detta fall kan efterfrågan på lånekapital vara oförändrad eller t.o.m. falla, emedan mer varor kan fås med samma penningsumma. Men det kunde också uppstå spekulativ lagring dels för att utnyttja det gynnsamma momentet för produktionsändamål, dels i avvaktan på en prisstegring. I detta fall kunde efterfrågan på lånekapital växa, och den höjda räntefoten vore sålunda ett uttryck för lagerinvestering av det produktiva kapitalets element. Här betraktar vi bara efterfrågan på lånekapital som den påverkas av efterfrågan och tillgång på varukapital. Hur reproduktionsprocessens växlande läge i den industriella cykelns faser verkar på utbudet av lånekapitalet har redan behandlats. Den triviala satsen, att marknadsräntan bestämmes genom tillgång och efterfrågan på (låne)kapital blandar Overstone listigt ihop med sitt eget antagande, enligt vilket lånekapital är identiskt med kapital överhuvud taget, och försöker därigenom förvandla ockraren till den ende kapitalisten och hans kapital till det enda kapitalet.
I kristider är efterfrågan på lånekapital efterfrågan på betalningsmedel och ingenting annat; ingalunda efterfrågan på pengar som köpmedel. Räntefoten kan därvid stiga mycket högt oberoende av om reellt kapital - produktivt - och varukapital - finns i övermått eller knappt. Efterfrågan på betalningsmedel är ren efterfrågan på omsättningsmöjlighet i pengar, i den mån köpmän och producenter kan erbjuda goda säkerheter. När säkerheter inte kan bjudas, är den alltid efterfrågan på penningkapital, såvida alltså ett förskott av betalningsmedel ger köpmän och producenter inte bara penningformen utan också den ekvivalent som de saknar för betalning i vilken form det än gäller. Detta är den punkt där bägge sidor inom den gängse teorin har både rätt och orätt vid bedömandet av kriserna. De som säger att det bara existerar brist på betalningsmedel har antingen för ögonen enbart ägarna av goda säkerheter eller är narrar som tror att det är en banks plikt och står i dess makt att genom papperssedlar förvandla alla bankrutta svindlare till betalningsdugliga solida kapitalister. De som säger att det bara existerar brist på kapital kommer antingen med ordklyveri, då det ju under sådana tider existerar mängder av inkonvertibelt kapital till följd av överimport och överproduktion, eller talar de bara om dessa kreditryttare, som i själva verket har försatts i sådana omständigheter att de inte längre får andras kapital att hushålla med, och nu begär att banken inte bara ska hjälpa dem att betala det förlorade kapitalet utan också sätta dem i stånd att fortsätta svindeln.
Det är grundvalen för den kapitalistiska produktionen, att penningen träder emot varan som värdets självständiga form eller att bytesvärdet måste få självständig form i pengar, och att detta är möjligt endast genom att en bestämd vara blir det material i vars värde alla andra varor mätas, att den just därigenom blir den allmänna varan, varan par excellence i motsats till alla andra varor. Detta måste manifestera sig i två avseenden, särskilt i kapitalistiskt utvecklade nationer som i stor skala ersätter penningen å ena sidan med kreditoperationer, å andra sidan med kreditpengar. För det första i kristider, då krediten krymper eller alldeles upphör, träder penningen plötsligt emot varorna absolut, såsom enda betalningsmedel och är dets sanna existens. Därav kommer sig varornas allmänna värdeminskning, svårigheten, ja omöjligheten att förvandla dem till pengar, d.v.s. till deras egen rent abstrakta form. Men för det andra: kreditpengarna själva är bara pengar i den mån de absolut företräder den verkliga penningen till beloppet av sitt nominella värde. Guldutflödet gör dess konvertibilitet i pengar problematiskt, d.v.s. dess identitet med verkligt guld. Därav tvångsåtgärderna, nedsättning av räntefoten etc. för att säkra betingelserna för denna konvertibilitet. Detta kan mer eller mindre drivas till sin spets genom felaktig lagstiftning beroende på falska penningteorier och tvingas på nationen genom särintressen hos penninghandlarna, som Overstone och hans gelikar. Men grundvalen är given med själva produktionssättet. En värdeminskning av kreditpenningen (för att inte tala om en förlust av dess penningkaraktär, för övrigt enbart imaginär) skulle skaka alla bestående förhållanden. Varornas värde offras då för att säkra detta värdes overkliga och oberoende penningexistens. Som penningvärde är det över huvud taget säkrat bara så länge penningen är säkrad. För ett par miljoner i pengar måste därför många miljoner varor offras. Det är oundvikligt i den kapitalistiska produktionen och utgör en del av dess behag. I tidigare produktionssätt förekom inte detta, då de rörde sig på en trång bas där varken krediten eller kreditpenningen kunde utvecklas. Så länge arbetets samhälleliga karaktär framträder som varans värdeexistens och därmed som ett ting utanför den verkliga produktionen, är penningkriser, oberoende av eller som skärpning av verkliga kriser, oundvikliga. Det är å andra sidan klart, att så länge en banks kredit inte är skakad kan den lindra paniken i sådana fall genom att öka kreditpengarna, men stegra paniken genom att dra in dem. Hela den moderna industrins historia visar, att det i själva verket skulle krävas metall för att balansera den internationella handeln bara då dess jämvikt momentant är rubbad, om den inhemska produktionen vore organiserad. Att hemmamarknaden redan nu inte behöver metall bevisar inställandet av de s.k. nationalbankernas kontantbetalningar, vilka man tillgriper i alla extrema fall som det enda hjälpmedlet.
I fråga om två individer vore det löjligt att säga, att de i sitt inbördes umgänge båda har en ogynnsam betalningsbalans. Om de ömsesidigt är varandras gäldenärer och borgenärer, så är det klart att om deras fordringar inte utjämnar varandra den ene måste vara gäldenär till den andra. I fråga om nationer är detta ingalunda fallet. Och att det inte är fallet erkännes av alla ekonomer i satsen, att betalningsbalansen kan vara gynnsam eller ogynnsam för en nation, ehuru dess handelsbalans måste slutgiltigt utjämnas. Betalningsbalansen skiljer sig från handelsbalansen på så sätt att den är en vid bestämd tid förfallen handelsbalans. Vad kriserna nu åstadkommer är, att de tränger samman differensen mellan betalningsbalans och handelsbalans till en kort tidsintervall; och de särskilda tillstånd som utvecklas i den nation där kris föreligger, där på grund av detta betalningsterminen nu inställer sig - redan dessa tillstånd för med sig en sådan kontraktion av utjämningstiden. För det första genom att man sänder bort ädla metaller, sedan slumpar bort konsignerade varor; exporterar varor för att slumpa bort dem eller för att i hemlandet driva upp penningförskott på dem; räntefoten stiger, krediterna sägas upp, värdepapperen faller, främmande värdepapper bortslumpas och man lockar till sig främmande kapital för placering i dessa värdeminskade papper, slutligen kommer bankrutten som utjämnar en massa fordringar. Därvid sändes ofta ytterligare metall till det land där krisen utbrutit, eftersom växlar på detta land är osäkra, betalningen alltså sker säkrast i metall. Därtill kommer den omständigheten, att när det gäller Asien alla kapitalistiska nationer mestadels samtidigt direkt eller indirekt är dess gäldenärer. Så snart dessa olika omständigheter utövar sin fulla verkan på den andra deltagande nationen, inträder också hos denna guld- och silverexport, kort sagt dess betalningstermin, och samma fenomen upprepas.
I fråga om den kommersiella krediten ingår räntan, för att nu göra en åtskillnad mellan kreditpris och kontantpris, bara i varupriset om växlarna har längre löptid än vanligt. I annat fall ingår den inte. Och detta har sin förklaring i att var och en tar denna kredit med ena handen och ger med den andra. [Detta stämmer inte med min erfarenhet. - FE.] Men i den mån diskontot här ingår i denna form, är det inte reglerat genom denna kommersiella kredit utan genom penningmarknaden.
Vore efterfrågan och tillgång på penningkapital, som bestämmer räntefoten, identisk med efterfrågan och tillgång på verkligt kapital, som Overstone påstår, så måste räntan samtidigt vara låg och hög alltefter vad den gäller, om det är olika varor eller samma vara i olika stadier (som råvara, halvfabrikat, färdig produkt). 1844 fluktuerade räntefoten i Bank of England mellan 4% (från januari till september) och 21/2 och 3% från november till årets slut. 1845 var den 21/2%, 23/4%, 3% från januari till oktober, mellan 3 och 5% de sista månaderna. Genomsnittspriset på ren Orleansbomull var 1844 61/4 d. och 1845 47/8 d. Den tredje mars 1844 var bomullslagret i Liverpool 627.042 balar och den tredje mars 1845 773.800 balar. Att döma av det låga priset på bomull måste räntefoten 1845 vara låg, vilket den faktiskt också var under största delen av denna tid. Men att döma av garnpriset måste den vara hög, ty priserna var relativt och profiterna absolut höga. Av bomull till 4 d. pundet kunde 1845 med 4 d. spinnkostnader spinnas ett garn (nr 40 god sekunda mule twist), som alltså kostade spinnfabrikanten 8 d. och som han i september och oktober 1845 kunde sälja till 101/2 eller 111/2 d. per pund. (Se vittnesmål av Wylie i kap. 34.)
Hela frågan kan lösas på detta sätt:
Utbud och efterfrågan på lånekapital skulle vara identisk med utbud och efterfrågan på kapital i allmänhet (ehuru den senare frasen är absurd; för industrikapitalisten eller köpmannen är varan en form av hans kapital, men han begär dock aldrig kapital som sådant utan alltid en speciell vara som sådan, köper och betalar den som vara, spannmål eller bomull, oberoende av den roll den har i hans kapitals kretslopp), om det inte fanns några penningkapitalister och i stället för dessa de långivande kapitalisterna var i besittning av maskiner, råvaror etc. som de lånade eller hyrde ut på samma sätt som fabrikshus nu hyras ut till industrikapitalister som själva äger en del av dessa objekt. Under sådana omständigheter vore tillförseln av lånekapital identisk med utbudet av produktionselement för industrikapitalisten och av varor för köpmannen. Men det är klart, att fördelningen av profiten mellan långivare och låntagare då närmast helt skulle bero på proportionen kapital som är lånat och kapital som användes av den som äger det.
Enligt herr Weguelin (B. A. 1857) bestämmes räntefoten av "mängden overksamt kapital" (252); är enbart ett index på "mängden overksamt kapital som söker placering" (271); senare kallas detta overksamma kapital "floating capital" (485), och därmed förstår han "Banks of England sedlar och andra cirkulationsmedel i landet; t.ex. provinsbankernas sedlar och de mynt som finns inom landet ... Jag räknar till floating capital även bankernas reserver" (502, 503) och senare även guldbarrer (503). Så säger samme Weguelin att Bank of England har stort inflytande på räntefoten i tider då "vi" (Bank of England) "faktiskt har största delen av det overksamma kapitalet i vår hand" (1.198) under det att enligt ovanstående uttalande av herr Overstone Bank of England "inte är platsen för kapital". Vidare säger samme Weguelin:
"Enligt min åsikt regleras diskontoräntan av mängden overksamt kapital i landet. Mängden overksamt kapital representeras av Bank of Englands reserv som faktiskt är en metallreserv. Om alltså metallskatten minskas, minskar detta mängden overksamt kapital i landet och höjer alltså värdet av det som ännu finns kvar." (1.258.)
J. Stuart Mill säger (2.102):
"Banken måste för att hålla sitt banking department solvent göra det mesta möjliga för att fylla dess reserver. Så snart den alltså finner att pengar strömmar ut, måste den tillförsäkra sig en reserv och antingen inskränka sina diskonteringar eller sälja värdepapper."
Reserven, när det enbart gäller banking department, är reserv enbart för depositioner. Enligt Overstones kompanjoner ska banking department handla endast som en bankir utan att ta någon hänsyn till den "automatiska" sedelutgivningen. Men i tider av verklig knapphet har banken oberoende av banking departments reserv, som bara består av sedlar, en mycket skärpt uppsikt över sitt guldförråd och måste ha det, om den inte ska gå omkull. Ty i samma mån som guldet försvinner, försvinner också reserven för banksedlar, och ingen borde veta detta bättre än mr Overstone, som just inrättat det så vist genom sin banklag av 1844.
"Den stora regulatorn för cirkulationens hastighet är krediten. Detta förklarar varför en allvarlig knapphet på penningmarknaden vanligen sammanfaller med mättad cirkulation." (The Currency Theory Reviewed, s. 65.)
Detta kan förstås på två sätt. Å ena sidan är alla metoder som sparar cirkulationsmedel grundade på krediten. Men å andra sidan, tag t.ex. en 500 £-sedel. A ger ut den för betalning av en växel till B; samma dag deponerar B den hos en bankir; denne diskonterar därmed, också samma dag, en växel för C; C betalar den till sin bank, banken ger den som förskott till en bill-broker etc. Hastigheten med vilken sedeln här cirkulerar när den gör tjänst vid köp eller betalningar är beroende av hur snabbt den vandrar till någon i form av deposition och i form av lån åter övergår till någon annan. Effektivt utnyttjande av cirkulationsmedel framstår som högst utvecklat i systemet med bankernas avräkningsanstalter (clearing house), där dessa mellan sig byter förfallna växlar, och därigenom ger penningen dess huvudsakliga funktion enbart vid utjämning av överskott. Men existensen av växlar beror i sin tur på den kredit, som industrikapitalister och köpmän ger varandra. Avtar denna kredit, så avtar antalet växlar, särskilt de långsiktiga, alltså även effektiviteten i denna metod för utjämning. Och denna ekonomisering, som består i att penningen elimineras vid växeltransaktionerna och dess huvudsakliga funktion blir den som betalningsmedel, vilken åter beror på krediten, kan (bortsett från den mer eller mindre utvecklade tekniken i koncentrationen av dessa betalningar) bara vara av två slag: ömsesidiga skuldfordringar representerade av växlar eller checker utjämnas antingen hos samma bankir, som bara överför fordran från den enes till den andres konto; eller de olika bankirerna gör utjämning sinsemellan.[102*] Koncentrationen av 8-10 miljoner växlar i händerna på en bill-broker, som t.ex. firman Overend, Guerney & Co., var ett av de viktigaste medlen att lokalt utvidga omfattningen av denna utjämning. Genom denna ekonomisering höjes omloppsmedlets verkningskraft, då en mindre kvantitet behövs för utjämning av balansen. Å andra sidan beror hastigheten hos den som cirkulationsmedel flytande penningen (som också därigenom ekonomiseras) helt på flödet av köp och försäljningar eller också på sammanlänkningen av betalningar, i den mån de i pengar följer efter varandra. Men krediten förmedlar cirkulationen och höjer därigenom dess hastighet. Enskilda mynt eller sedlar kan t.ex. bara åstadkomma fem omlopp och stannar längre tid i varje enskilds hand - som enbart cirkulationsmedel utan kreditens mellankomst - om A, dess ursprunglige ägare, köper av B, B av C, C av D, D av E, E av F, alltså dess övergång ur en hand till en annan förmedlar verkliga köp och försäljningar. Men om B deponerar de pengar han fått av A i betalning hos sin bankir, och denne ger ut dem i växeldiskontering till C, denne köper av D, D av F, så är t.o.m. deras hastighet som cirkulationsmedel (köpmedel) förmedlad genom flera kreditoperationer: B:s insättning hos sin bankir och dennes diskontering för C, D:s deponerande hos sin bankir och dennes diskontering för E; alltså genom 4 kreditoperationer. Utan dessa kreditoperationer hade samma mynt och sedlar inte kunnat förrätta fem köp efter varandra på den givna tidrymden. Att de växlat ägare utan förmedling av verkliga köp och försäljningar - som deposition och vid diskontering - har här påskyndat deras övergång från hand till hand i raden av verkliga omsättningar.
Det har tidigare visat sig, hur en och samma banksedel kan bilda deposition hos olika bankirer. Likaså kan den bilda olika depositioner hos samma bankir. Denne diskonterar B:s växel med sedeln som A deponerat, B betalar till C, C deponerar samma sedel hos den bankir som lämnade ut den.
Redan när den enkla penningcirkulationen behandlades (Bok I, kap. 3, 2) påvisades det, att mängden verkligt cirkulerande pengar, om cirkulationshastighet och ekonomisering i betalningarna förutsättes given, är bestämd genom varornas priser och mängden transaktioner. Samma lag gäller i fråga om sedelcirkulationen.
Den följande tabellen är en förteckning över det årliga genomsnittsantalet av Banks of England sedlar, i den mån sådana fanns i allmänhetens besittning, och då särskilt beloppen av 5- och 10£-sedlar, sedlar om 20-100 £ och de högre sedlarna om 200-1.000 £; liksom även den procentsats som var och en av dessa sedelslag motsvarar. Beloppen är i tusental med de tre sista siffrorna strukna.
| År | Sedlar om 5-10 £ |
Procent | Sedlar om 20-100 £ |
Procent | Sedlar om 200- 1.000 £ |
Procent | Till- sammans £ |
| 1844 | 9.263 | 45,7 | 5.735 | 28,3 | 5.253 | 26,0 | 20.241 |
| 1845 | 9.698 | 46,9 | 6.082 | 29,3 | 4.942 | 23,8 | 20.723 |
| 1846 | 9.918 | 48,9 | 5.778 | 28,5 | 4.590 | 22,6 | 20.286 |
| 1847 | 9.591 | 50,1 | 5.498 | 28,7 | 4.066 | 21,2 | 19.155 |
| 1848 | 8.732 | 48,3 | 5.046 | 27,9 | 4.307 | 23,8 | 18.085 |
| 1849 | 8.692 | 47,2 | 5.234 | 28,5 | 4.477 | 24,3 | 18.043 |
| 1850 | 9.164 | 47,2 | 5.587 | 28,8 | 4.646 | 24,0 | 19.398 |
| 1851 | 9.362 | 48,1 | 5.554 | 28,5 | 4.557 | 23,4 | 19.473 |
| 1852 | 9.839 | 45.0 | 6.161 | 28,2 | 5.856 | 26,8 | 21.856 |
| 1853 | 10.699 | 47,3 | 6.393 | 28,2 | 5.541 | 24,5 | 22.653 |
| 1854 | 10.565 | 51,0 | 5.910 | 28,5 | 4.234 | 20,5 | 20.709 |
| 1855 | 10.628 | 53,6 | 5.706 | 28,9 | 3.459 | 17,5 | 19.793 |
| 1856 | 10.680 | 54,4 | 5.645 | 28,7 | 3.323 | 16,9 | 19.648 |
| 1857 | 10.659 | 54,7 | 5.567 | 28,6 | 3.241 | 16,7 | 19.467 |
(B. A. 1858, s. XXVI.) Totala summan cirkulerande banksedlar har alltså positivt avtagit från år 1844 till 1857, trots att det handelsutbyte som visas genom export och import har mer än fördubblats. De mindre banksedlarna om 5-10 £ ökade, som listan visar, från 9.263.000 £ år 1844 till 10.659.000 £ år 1857. Och detta samtidigt med den just då starka ökningen av guldcirkulationen. Däremot minskades sedlarna på högre belopp (200-1.000 £) från 5.856.000 £ år 1852 till 3.241.000 £ år 1857. Alltså en minskning med mer än 21/2 miljoner £. Detta förklaras som följer:
"Den 8 juni 1852 lät privatbankerna i London aktiebankerna delta i inrättandet av clearing house, och snart därpå blev den definitiva clearingen inrättad i Bank of England. De dagliga salderingarna åstadkommas genom överföring på de konton som de olika bankerna håller i Bank of England. Genom införandet av detta system har sedlar av högre belopp, som bankerna tidigare betjänade sig av för utjämning av sina ömsesidiga räkningar, blivit överflödiga." (B. A. 1858, s. 5.)
Till vilket minimum bruket av pengar reducerats i grosshandeln kan utläsas vid en jämförelse med den tabell, som är avtryckt i Bok I, kap. 3, not 103, och som levererades till bankkommissionen av Morrison, Dillon & Co., ett av de största av dessa Londonhus, där en detaljhandlare kan köpa hela sitt förråd av alla slags varor.
Enligt ett vittnesmål av W. Newmarch inför B. A. 1857 (nr 1.741) bidrog också andra omständigheter till att spara cirkulationsmedel. Penningbrevportot, järnvägarna, telegrafen, kort sagt alla de förbättrade kommunikationerna; så att England nu med ungefär samma banksedelcirkulation kan göra fem till sex gånger så stora affärer. Men detta skulle också väsentligen bero på att sedlar om mer än 10 £ utsöndrats ur cirkulationen. Detta synes honom vara en naturlig förklaring till att i Skottland och Irland, där också 1 £-sedlar cirkulerar, sedelcirkulationen stigit med ungefär 31% (1.747). Den totala cirkulationen av banksedlar i Förenade Konungariket, inräknat 1 £-sedlarna kan antas vara 39 miljoner £ (1.749). Guldcirkulationen = 70 miljoner £ (1.750). I Skottland var sedelcirkulationen 1834 - 3.120.000 £; 1844 - 3.020.000 £; 1854 - 4.050.000 £ (1.752).
Redan härav framgår, att de sedelutgivande bankerna ingalunda kan öka antalet cirkulerande sedlar efter önskan, så länge dessa sedlar alltid kan utbytas mot pengar. [Om inkonvertibla papperspengar är det här överhuvud taget inte tal; inkonvertibla banksedlar kan bara bli allmänna cirkulationsmedel, då de faktiskt stödjas genom statskredit, som t.ex. för närvarande i Ryssland. Därvid faller de under lagarna för inkonvertibla statspapperspengar, vilka lagar redan har behandlats. (Bok I, kap. 3, 2 c: Mynten. Värdesymbolen.) - FE.]
Mängden cirkulerande sedlar rättar sig efter omloppets behov, och varje överflödig sedel vandrar genast tillbaka till sin utgivare. Då i England bara sedlar från Bank of England är i allmänt omlopp som lagligt betalningsmedel, kan vi här utelämna provinsbankernas obetydliga och enbart lokala sedelcirkulation. Inför B. A. 1858 säger mr Neave, chef för Bank of England:
Nr 947. (Fråga:) "Ni säger, att vilka mått och steg Ni än tillgriper är sedelbeloppet i allmänhetens händer oförändrat, d.v.s. ungefär 20 miljoner £?" - "I vanliga tider tycks det som om för allmänhetens bruk behövs ungefär 20 miljoner. Vid vissa periodiskt återkommande tidpunkter under året stiger beloppet med 1 eller 11/2 miljon. Om allmänheten behöver mer, så kan den, som jag sade, alltid få mer hos Bank of England." - 948. "Ni sade, att under paniken ville allmänheten inte tillåta Er att minska sedelbeloppet; vill Ni motivera detta?" - "Under tider av panik har allmänheten, som det förefaller mig, fullständig makt att förskaffa sig sedlar; och naturligtvis kan allmänheten, så länge banken har en förpliktelse, med stöd av denna förpliktelse ta ut sedlar från banken." - 949. "Det synes alltså alltid vara ungefär 20 miljoner sedlar som begäras från Bank of England?" - "20 miljoner sedlar i allmänhetens hand; det växlar. Det är 181/2, 19, 20 miljoner o.s.v.; men i genomsnitt kan man säga 19-20 miljoner."
Vittnesmål av Tomas Tooke inför lordernas kommitté angående Commercial Distress (C. D. 1848-57); nr 3.094:
"Banken har ingen makt att efter egen vilja utvidga sedelbeloppet som den har ute bland allmänheten; den har makt att minska detta sedelbelopp men bara medelst en mycket våldsam operation."
J. C. Wright, sedan 30 är bankir i Nottingham, säger, sedan han utförligt förklarat att det är omöjligt för provinsbankerna att någonsin kunna få mera sedlar i omlopp än allmänheten behöver och vill ha, om Bank of Englands sedlar (C. D. 1848-57) nr 2.844:
"Jag känner inte till någon inskränkning (i fråga om sedelutgivning) för Bank of England, men varje överskott i cirkulationen kommer att övergå i depositioner och sålunda anta en annan form."
Detsamma gäller för Skottland, där nästan bara papper cirkulerar, emedan där som i Irland även 1 £-sedlar är tillåtna och "the scotch hate gold". Kennedy, direktör för en skotsk bank, förklarar att bankerna inte ens kan minska sin sedelcirkulation och är
"av den åsikten, att så länge inhemska affärsavslutningar erfordra sedlar eller guld för att komma till stånd, bankirerna måste leverera så mycket omloppsmedel som dessa affärer erfordra - antingen det sker på begäran av insättarna eller på annat sätt ... De skotska bankerna kan inskränka sina affärer, men de kan inte utöva någon kontroll över sin sedelutgivning." (Sammastädes nr 3.446, 3.448.)
Likaledes Anderson, direktör för Union Bank of Scotland, nr 3.578:
"Förhindrar systemet med ömsesidigt sedelutbyte [mellan de skotska bankerna] att ett överflöd av sedlar ges ut av en enskild bank?" - "Javisst, men vi har ett verksammare medel än sedelutbyte (som i verkligheten inte har något att göra med detta men väl garantera att varje banks sedlar kan cirkulera över hela Skottland) och det är det allmänna bruket av bankkonto i Skottland. Var och en som har några pengar har också ett konto på en bank och inbetalar dagligen alla pengar, som han inte omedelbart själv behöver, så att vid slutet av varje affärsdag alla pengar finns i bankerna med undantag för det var och en har i fickan."
Detsamma gäller för Irland, se vittnesmålen av chefen för Bank of Irland, MacDonnel, och direktören för Irlands provinsbank, Murray, inför samma kommitté.
Sedelcirkulationen är lika oberoende av tillståndet för guldförrådet som finns i bankens källare och garanterar konvertibiliteten av dessa sedlar, som den är av Bank of Englands vilja.
"Den 18 september 1846 var sedelcirkulationen i Bank of England 20.900.000 £ och dess metallkassa 16.273.000 £; den 5 april 1847 cirkulationen 20.815.000 £ och metallkassan 10.246.000 £. Alltså förekom trots exporten av 6.000.000 £ ädelmetall ingen krympning av cirkulationen." (J. G. Kinnear, The Crisis and the Currency, Ld. 1847, s. 5.)
Naturligtvis gäller detta bara under de förhållanden som råder i England för närvarande, och även då endast så länge lagstiftningen inte dekreterar andra relationer mellan sedelutgivning och metallförråd.
Det är alltså enbart handelns egna behov som utövar inflytande på kvantiteten cirkulerande pengar - sedlar och guld. Vi kommer här närmast att behandla de periodiska fluktuationer som upprepas varje år, vilket det allmänna affärsläget än må vara, så att sedan 20 år
"cirkulationen en viss månad är hög, en annan låg och en tredje månad ett mellanläge förekommer". (Newmarch, B. A. 1857, nr 1.650.)
Så går i augusti varje år några miljoner mest i guld från Bank of England in i cirkulationen inom landet för att betala skördekostnader. Då det huvudsakligen gäller betalning av arbetslöner, är banksedlar här för Englands del mindre användbara. Vid slutet av året har dessa bankens pengar kommit tillbaka. I Skottland finns det i stället för mynt nästan bara pundsedlar; här utvidgas därför i motsvarande fall sedelcirkulationen från 3 till 4 miljoner, och det sker två gånger om året, i maj och november. Redan efter 14 dagar börjar tillbakaflödet, på en månad är det nästan fullbordat. (Anderson, a.a. [C. D. 1848/1857] nr 3.595-3.600.)
Bank of Englands sedelcirkulation erfar också kvartalsvis en tillfällig fluktuation till följd av kvartalsutbetalningar av "dividenderna", d.v.s. räntor på statsskulden, varigenom banksedlar dras bort från cirkulationen och sedan åter föras ut till allmänheten; men de flyter mycket snart tillbaka. Weguelin (B. A. 1857, nr 38) anger beloppet av den härigenom förorsakade fluktuationen i sedelcirkulationen till 21/2 miljon. Däremot beräknar Chapman, i den ökända firman Overend, Guerney & Co., den härigenom på penningmarknaden framkallade störningen till ett mycket högre belopp.
"Om ni drar 6 eller 7 miljoner ur cirkulationen till skatter, för att därmed betala dividender, så måste någon finnas som under mellantiden ställer detta belopp till förfogande." (B. A. 1857, nr 5.196.)
Mycket mer betydande och långvariga är de fluktuationer i kvantiteten av omloppsmedel, som motsvarar de olika faserna i den industriella cykeln. Låt oss höra en annan medlem i nämnda firma, högaktade kväkaren Samuel Guerney (C. D. 1848/57, nr 2.645):
"Vid slutet av oktober (1847) var 20.800.000 £ i sedlar i allmänhetens händer. Vid denna tid rådde stora svårigheter att erhålla banksedlar på penningmarknaden. Detta berodde på en allmän oro, att man till följd av begränsningen i banklagstiftningen av 1844 inte skulle bli i stånd att skaffa sig sådana. För närvarande '(mars 1848)' är beloppet banksedlar i allmänhetens händer ... 17.700.000 £, men då det nu inte råder något slags kommersiell panik är detta mycket mer än vad som behövs. Det finns ingen bankir och ingen penninghandlare i London som inte har mer banksedlar än han kan använda." - 2.650. "Banksedelbeloppet ... utanför Bank of Englands uppsikt utgör en totalt otillräcklig mätare på cirkulationens aktiva tillstånd, om man inte också betraktar... handelsvärldens och kreditens tillstånd." - 2.651. "Den känsla av ett överskott i allmänhetens händer, som cirkulationens nuvarande belopp inger oss, härrör sig i hög grad ur vårt nuvarande läge av svår stagnation. Hade vi höga priser och uppdrivna affärer skulle 17.700.000 £ inge oss en känsla av penningknapphet."
[Så länge affärsläget är sådant, att returer för de gjorda förskotten ingår regelbundet och krediten alltså förblir orubbad, utvidgas och krymper cirkulationen helt enkelt efter industrikapitalisternas och köpmännens behov. Då, åtminstone inte i England, guld kommer i fråga för grosshandeln och guldcirkulationen bortsett från årstidsfluktuationerna kan anses som tämligen konstant för längre tid, så utgör sedelcirkulationen i Bank of England en tillräckligt noggrann mätare på dessa förändringar. I stagnationsperioden efter en kris cirkulerar det lägsta beloppet, med återupplivad efterfrågan inträder ett större behov av omloppsmedel, som stegras med den stigande konjunkturen; sin höjdpunkt når mängden omloppsmedel i perioder av överspänning och överspekulation - då bryter krisen in, och över en natt försvinner de ännu dagen förut så rikligt förekommande banksedlarna från marknaden, och med dem försvinner de som diskonterar växlar, de som lånar pengar på värdepapper och de som köper varorna. Bank of England ska hjälpa - men också dess krafter är snart uttömda. Banklagen av 1844 tvingar den att inskränka sin sedelcirkulation just i det moment då hela världen ropar efter banksedlar, då varuägarna inte kan sälja och ändå måste betala och är beredda att bringa varje offer om de bara får banksedlar.
"Under paniken", säger den ovannämnde bankiren Wright, a.a., nr 2.930, "behöver landet två gånger så mycket cirkulation som under vanliga tider, eftersom omloppsmedlen lagras av bankirer och andra."
Då krisen börjar är det ännu bara en fråga om betalningsmedel. Men då var och en är beroende av den andre för att dessa betalningsmedel ska flyta in och ingen vet, om den andra ska bli i stånd att betala på förfallodagen, inträder en allmän kapplöpning om de betalningsmedel som är tillgängliga på marknaden, d.v.s. om banksedlar. Var och en samlar så mycket han kan komma över, och så försvinner sedlarna ur cirkulationen just då man behöver dem som bäst. Samuel Guerney (C. D. 1848/57, nr 1.116) uppskattar antalet banksedlar, som sålunda i förskräckelsens ögonblick gömts under lås och regel, för oktober 1847 till 4-5.000.000 £. - FE.]
Särskilt intressant i detta hänseende är förhöret med Guerneys kompanjon, den redan nämnde Chapman, inför B. A. 1857. Jag ger här huvudinnehållet av detsamma i sitt sammanhang, trots att också några andra punkter behandlas, som vi först senare ska undersöka.
Mr Chapman säger följande:
4.963. "Jag tvekar inte att säga, att jag inte anser det vara i sin ordning att penningmarknaden skulle behärskas av någon enskild kapitalist (sådan som det existerar i London), som kan framkalla en oerhörd penningbrist och nöd, om cirkulationen redan står mycket lågt ... Det är möjligt ... det finns mer än en kapitalist som av cirkulationsmedel kan ta ut 1 eller 2.000.000 £ sedlar, om han uppnår ett bestämt mål därigenom." 4.995.
4.965. En storspekulant kan sälja för 1 eller 2.000.000 £ statsobligationer och därigenom dra pengarna ur marknaden. Något liknande har nyligen skett, "det åstadkommer en ytterst stor penningknapphet".
4.967. Sedlarna är då visserligen improduktiva.
"Men det gör ingenting, om det gäller ett stort ändamål. Detta stora ändamål är att pressa fondkurserna, att skapa penningknapphet, och det står fullständigt i hans makt att göra detta."
Ett exempel: En morgon var det stor penningefterfrågan på fondbörsen men ingen kände till orsaken. Någon bad Chapman att låna ut 50.000 £ till 7%. Chapman var förvånad, hans räntefot stod mycket lägre, han slog till. Strax därpå kom mannen tillbaka, tog ytterligare 50.000 £ till 71/7%, sedan ytterligare 100.000 £ till 8% och ville ha ännu mer till 81/2%. Då blev emellertid t.o.m. Chapman förskräckt. Det framgick efteråt att en betydande summa pengar helt plötsligt hade dragits ur marknaden. Chapman säger:
"Men jag hade dock lånat ut en betydande summa till 8%, jag var rädd för att fortsätta, jag visste inte hur det skulle sluta."
Man får aldrig glömma, att ehuru nästan alltid 19-20 miljoner £ sedlar enligt uppgift finns i allmänhetens hand, dock å ena sidan den del av dessa sedlar som verkligen cirkulerar och å andra sidan den del som ligger overksam som reserv hos bankerna ständigt i betydande grad varierar gentemot varandra. Är denna reserv stor, alltså den verkliga cirkulationen liten, så betyder det från penningmarknadens ståndpunkt, att cirkulationen är mättad (the circulation is full, money is plentiful); är reserven liten, alltså den verkliga cirkulationen mättad, så kallar penningmarknaden den låg (the circulation is low, money is scarce); den del som representerar overksamt lånekapital uppgår nämligen till ett lågt belopp. Verklig expansion av cirkulationen, som är oberoende av den industriella cykelns faser, eller kontraktion av cirkulationen - men så att det belopp som allmänheten behöver är oförändrat - förekommer bara av tekniska skäl, t.ex. ifråga om skatternas eller statsskuldräntornas betalningsterminer. Vid skattebetalning inflyter mera sedlar och guld än vanligt till Bank of England och krymper faktiskt cirkulationen utan hänsyn till dess verkliga behov. Omvänt då statsskuldens dividender utbetalas. I första fallet göras lån hos bankerna för att få cirkulationsmedel. I senare fallet sjunker räntefoten hos privatbankerna på grund av den tillfälliga tillväxten av deras reserver. Detta har ingenting att göra med den absoluta mängden av omloppsmedel utan bara med den bankfirma som sätter dessa omloppsmedel i cirkulation och för vilken denna process framstår som avyttring av lånekapital och som därför behåller profiten.
I det ena fallet försiggår bara en temporär omplacering av cirkulationsmedlet, som Bank of England utjämnar genom att ge lån för korta terminer till låg ränta kort före förfallotiden för kvartalsskatterna och de likaledes kvartalsvis utfallande dividenderna. Dessa övertaliga sedlar, som utgivits genom denna åtgärd, utfyller nu först den lucka som betalningen av skatterna orsakar, medan deras återbetalning till banken strax därpå återställer det sedelöverflöd, som utbetalningen av dividenderna kastat ut till allmänheten.
I det andra fallet är låg eller mättad cirkulation alltid bara en annan fördelning av samma mängd omloppsmedel i aktiv cirkulation och deposition, d.v.s. utlåningsmedel.
Å andra sidan, om t.ex. Bank of England ökar antalet utgivna sedlar på grund av ett guldtillflöde, så hjälper dessa till att åstadkomma diskontering utom banken och flyter tillbaka som avbetalning på lån, så att den absoluta mängden cirkulerande sedlar bara tillfälligt ökas.
Är cirkulationen mättad på grund av att affärerna expanderar (vilket är möjligt även vid relativt låga priser), så kan räntefoten vara relativt hög på grund av efterfrågan på lånekapital som ett resultat av stigande profiter och ökade nyinvesteringar. Om den är låg på grund av handelns kontraktion eller av att krediten är lättflytande, så kan räntefoten vara låg även vid höga priser. (Se Hubbard [K].)
Cirkulationens absoluta kvantitet verkar bestämmande på räntefoten endast i tider av penningknapphet. Kravet på mättad cirkulation kan här vara uttryck för antingen efterfrågan på medel för skattbildning (bortsett från penningcirkulationens reducerade hastighet och den kontinuerliga omsättningen av identisk samma pengar, som mynt eller sedlar, i lånekapital) på grund av kreditbristen, som år 1847, då upphävandet av banklagen inte orsakade någon expansion av cirkulationen men räckte till att få fram sedellagren i dagsljuset och föra ut dem i cirkulationen. Eller också kan det verkligen under vissa omständigheter krävas mera cirkulationsmedel, som då cirkulationen år 1857 sedan banklagen upphävts för någon tid verkligen växte.
Annars inverkar den absoluta cirkulationsmängden inte på räntefoten, då den - om ekonomi och omloppshastighet förutsättas konstanta - för det första är bestämd genom varupriserna och mängden transaktioner (varvid mestadels en transaktion neutraliserar effekten av en annan) och slutligen genom kreditens tillstånd, däremot bestämmer den absoluta cirkulationsmängden ingalunda kreditens tillstånd; och då för det andra varupriser och ränta inte har något nödvändigt samband.
Under Bank Restriction Act (1797-1820) [72] fanns ett överflöd av currency, räntefoten var hela tiden mycket högre än efter återupptagandet av kontantbetalningarna. Den föll senare raskt med inskränkningen av sedelutgivningen och de stigande växelkurserna. 1822, 1823, 1832 var den allmänna cirkulationen låg, räntefoten likaledes låg. 1824, 1825, 1836 var cirkulationen hög, räntefoten steg. Sommaren 1830 var cirkulationen hög, räntefoten låg. Sedan de nya guldfyndigheterna upptäckts har penningomloppet expanderat i hela Europa, räntefoten steg. Räntefoten är alltså inte beroende av den cirkulerande penningmängden.
Skillnaden mellan utgivande av omloppsmedel och utlånande av kapital visar sig bäst i den verkliga reproduktionsprocessen. Vi har sett (Bok II, avd. 3) hur de olika beståndsdelarna av produktionen sinsemellan utbytas. Det variabla kapitalet består t.ex. konkret av arbetarnas existensmedel, som är en del av deras egen produkt. Det utbetalas emellertid styckevis till dem i pengar. Pengarna måste kapitalisten förskottera, och det beror till stor del på kreditväsendets organisation om han följande vecka kan betala ut det nya variabla kapitalet med de gamla pengarna, de som han utbetalade föregående vecka. Det samma gäller i bytesakterna mellan de olika beståndsdelarna av samhällets totalkapital, t.ex. mellan konsumtionsvaror och produktionsmedel för konsumtionsvaror. Pengarna för deras cirkulation måste, som vi har sett, förskotteras av den ena eller andra av de bytande. De stannar då i cirkulationen men vänder efter fullbordat utbyte åter tillbaka till den eller dem som förskotterat dem, då de förskotterats utöver verkligt sysselsatt industrikapital (se Bok II, kap. 20). Vid utvecklat kreditväsen, där penningen koncentreras hos bankerna, är det åtminstone nominellt dessa som satsar. Men dessa förskott hänför sig bara till de pengar som finns i cirkulationen, det är förskott av cirkulation inte förskott av kapital som pengarna bringar i cirkulation.
Chapman:
5.062. "Det kan förekomma tider, då banksedlarna i allmänhetens hand utgör ett mycket stort belopp och det ändå inte går att få några."
Pengar finns också under paniken; men den som har dem aktar sig väl för att förvandla dem till lånbart kapital, till lånbara pengar; var och en håller dem kvar för verkliga betalningsbehov.
5.099. "Bankerna i lantdistrikten skickar sina overksamma överskott till Er och till andra Londonhus?" - "Ja." - 5.100. "Å andra sidan låter fabriksdistrikten i Lancashire och Yorkshire diskontera växlar hos Er för sina affärsändmål?" - "Ja." - 5.101. "Så att på detta sätt de överskjutande pengarna i en landsdel blir nyttiggjorda för en annan landsdels fordringar?" - "Alldeles riktigt."
Chapman säger, att bankernas sedvänja att placera sitt överskjutande penningkapital för kortare tid i inköp av statsobligationer och skattkammarväxlar under sista tiden har avtagit mycket, sedan det blivit vanligt att låna ut dess pengar "at call" (från dag till dag, att återställas vid anfordran). Själv anser han inköp av sådana papper högst olämpligt för sin affär. Han placerar därför i goda växlar, av vilka dagligen en del förfaller, så att han alltid vet hur mycket likvida pengar han varje dag har att räkna med (5.101-5.105).
Även exportens tillväxt framstår för varje land mer eller mindre, mest för det land som ger kredit, som växande efterfrågan på den inhemska penningmarknaden, som emellertid uppfattas som sådan först i tider av knapphet. När exporten tilltar drar brittiska manufakturfabrikanter i regel långsiktiga växlar på exportköpmännen mot konsignationer av brittiska fabrikat (5.126).
5.127. "Är det inte vanligt, att det existerar en överenskommelse att dessa växlar förnyas tid efter annan?" - [Chapman] "Detta är en sak som de hemlighåller för oss; vi skulle inte tillåta några växlar av det slaget ... Det kan säkert förekomma, men jag kan inte säga något om det." (Oskyldige Chapman!) - 5.129. "Om exporten växer mycket kraftigt, som enbart under det senaste året med 20 miljoner £, leder det väl inte av sig själv till en stor efterfrågan på kapital för diskontering av växlar, som representerar denna export?" - "Utan tvivel." - 5.130. "England ger i regel utlandet kredit för alla sina exportvaror, måste inte detta betinga att ett motsvarande tillskottskapital absorberas för den tid detta varar?" - "England ger en väldig kredit; men det tar kredit för alla sina råvaror. Amerika ger oss alltid 60 dagar och andra länder 90 dagar. Å andra sidan ger vi kredit; om vi skickar varor till Tyskland ger vi 2 eller 3 månader."
Wilson frågar Chapman (5.131) om det inte dragits växlar mot dessa importerade råvaror och kolonialvaror på England samtidigt som de skeppades ut och om de inte själva anlände samtidigt med konossementen? Chapman tror det, men vet ingenting om dessa "kommersiella transaktioner", man borde fråga kunnigare personer. - I exporten till Amerika, säger Chapman, blev "varorna under transiteringen endast symboler"; detta svammel ska betyda att den engelske exportköpmännen mot sina varor drar 4-månadersväxlar på ett av de stora amerikanska bankhusen i London och att detta får täckning från Amerika.
5.136. "Är det inte regel, att transaktioner med avlägsna länder skötas av den köpman, som kan vänta på sitt kapital tills varorna har sålts?" - "Det kan väl finnas hus med stor privat förmögenhet, som har råd att ligga ute med eget kapital utan att ta förskott på varorna. Men större delen av dessa varor förvandlas till förskott genom accepter av välkända firmor." - 5.137. "Dessa affärshus är etablerade ... i London eller Liverpool eller någon annanstans." - 5.138. "Det gör alltså ingen skillnad, om fabrikanten ger ut sina egna pengar eller om han får en köpman i London eller Liverpool att förskottera dem; det förblir alltid ett förskott som gjorts i England?" - "Alldeles riktigt. Fabrikanten har endast i ett fåtal fall något att göra med detta." (Däremot 1847 i nästan alla fall.) "En köpman, som handlar med manufaktur t.ex. i Manchester, köper varor och skeppar ut dem genom ett respektabelt affärshus i London; så snart Londonhuset övertygat sig om att allt har packats enligt överenskommelsen, drar han 6-månadersväxlar på Londonhuset mot dessa varor som går till Indien, Kina eller någon annanstans; sedan kommer bankvärlden in och diskonterar dessa växlar åt honom, så att han vid den tidpunkt, då han ska betala dessa varor, har pengarna till reds tack vare att dessa växlar diskonterats." - 5.139. "Men även om han nu har pengar, så har dock bankiren fått lägga ut av sina pengar?" - "Bankaren har växeln: bankiren har köpt växeln; han använder sitt bankkapital i denna form, nämligen till diskontering av handelsväxlar." [Även Chapman anser alltså att diskontering av växlar inte är förskott utan varuköp. - FE.] - 5.140. "Men den bildar dock alltid en del av kraven på penningmarknaden i London?" - "Otvivelaktigt; detta är den väsentliga verksamheten för penningmarknaden och Bank of England. Bank of England är lika glad över att få dessa växlar som vi, den vet att de är en god placering." - 5.141. "Växer efterfrågan på penningmarknaden på samma sätt som exporthandeln?" - "I samma mån som landets välstånd växer tar också vi" (herrar som Chapman) "del därav." - 5.142. "Om alltså dessa olika fält för kapitalinvesteringar plötsligt utvidgas, är då den naturliga följden en stegring av räntefoten?" - "Utan tvivel."
5.143. Chapman kan inte riktigt förstå, "att vi vid vår stora export hade haft så mycket användning för guld".
5.144. Den hedervärde Wilson frågar:
"Kan det inte vara så att vi ger större krediter på exporten än vi tar på vår import?" - "Själv tvivlar jag snarast på detta. Om någon låter acceptera mot sina till Indien sända Manchestervaror, så kan ni inte acceptera för mindre än 10 månader. Vi har tvingars betala Amerika för dess bomull någon tid innan Indien betalar oss: detta är helt säkert, men effekten av detta är tämligen svår att beräkna." - 5.145. "Om vi, som förra året, har en tillväxt av manufakturvaruexporten om 20 miljoner £, så måste importen av råvaror redan tidigare ha växt betydligt" (och redan på detta sätt ar överexport identisk med överimport och överproduktion med spekulativ handel) "för att producera denna ökade kvantitet av varor?" - 5.146. "Otvivelaktigt, vi måste ha haft en mycket betydande balans att betala, d.v.s. balansen måste under den tiden ha varit ogynnsam för oss, men i längden är växelkursen på Amerika gynnsam, och vi har sedan lång tid fått en betydande tillförsel av ädelmetall från Amerika."
5.148. Wilson frågar ärkeockraren Chapman, om han inte betraktar höga räntor som tecken på högkonjunktur och höga profiter. Chapman bejakat naturligtvis detta, uppenbart förvånad över naiviteten hos denna förrädare, men är nog uppriktig att göra följande förbehåll:
"Det finns en del som inte kan hjälpa sig själva; de har förpliktelser och måste uppfylla dem, antingen det är profitabelt eller ej; men om den blev långvarig (den höga räntefoten) skulle den ange högkonjunktur."
Bägge glömmer, att den också kan ange, som var fallet var 1857, att de kringfarande kreditryttarna gör landet osäkert. De kan betala den höga räntan emedan de betalar den ur andras fickor (men därvid hjälper till att bestämma räntefoten för alla) och under mellantiden leva flott på förväntade profiter. För övrigt kan just detta samtidigt resultera i en mycket profitabel sysselsättning för fabrikanter och dylika. Genom förskottssystemet blir tillbakaflödena fullkomligt illusoriska. Detta förklarar också följande, som för Banks of England del inte behöver någon förklaring, emedan den vid hög räntefot diskonterar till lägre ränta än de andra.
5.156. Chapman: "Jag kan väl säga, att våra diskontobelopp i nuvarande stund, då vi under så lång tid haft en hög räntefot, står vid sitt maximum."
(Detta sade Chapman den 21 juli 1857, ett par månader före kraschen.)
5.157. "1852" (då räntan var låg) "var de inte på långt när så stora."
Emedan affärerna då faktiskt var mycket sundare.
5.159. "Om det fanns ett stort penningöverflöd på marknaden ... och bankdiskontot var lågt, skulle vi ha en minskning av växlar ... 1852 var vi i en helt annan fas. Landet export och import var ett ingenting jämfört med nuvarande." - 5.161. "Under denna höga diskontoränta är våra diskonteringar lika stora som år 1854." (Då räntan var 5-51/2%.)
Vittnesförhöret med Chapman är en nöjsam läsning genom att det avslöjar hur dessa människor faktiskt betraktar allmänhetens pengar som sin egendom och tror sig ha rätt till ständig konvertibilitet för de av dem diskonterade växlarna. Naiviteten i frågorna och svaren är stor. Det blir en Plikt för lagstiftningen att alltid göra de växlar, som de stora affärshusen har accepterat, konvertibla; att sörja för att Bank of England under alla förhållanden fortsätter att diskontera dem åt bill-brokers. Ändå gjorde tre sådana bill-brokers konkurs just 1857 med ungefär 8 miljoner i skulder och ett synnerligen obetydligt eget kapital.
5.177. "Menar ni, att ni tror att de (växlar accepterade av Berings eller Loyds) skulle vara tvångsvis diskonterbara på samma sätt som en banksedel från Bank of England nu kan tvångsvis inväxlas mot guld?" - "Jag anser att det skulle vara mycket beklagligt, om de inte var diskonterbara; det vore ett högst extraordinärt läge, om någon måste inställa betalningarna, därför att han hade accepter av Smith, Payne & Co. eller Jones, Loyd & Co. och inte kunde diskontera dem." - 5.178. "Är inte accepten av Barings en förpliktelse att betala en viss summa pengar när växeln förfaller?" - "Det är alldeles riktigt; men varken herrarna Baring eller någon annan köpman tänker, inte ens i drömmen, då de övertar en sådan förpliktelse, att de ska få betala i sovereigns; de räknar med att de ska betala det genom clearing." - 5.180. "Menar ni då, att det måste konstrueras ett maskineri, så att allmänheten får rätt att begära pengar innan växeln förfaller genom att kalla på någon annan som måste diskontera den?" - "Nej, inte från acceptanten; men om ni med detta menar att vi då inte skulle ha möjlighet att få kommersiella växlar diskonterade, så måste vi förändra hela tingens ordning." - 5.182. "Ni tror alltså, att den (handelsväxeln) måste vara konvertibel i pengar alldeles som en sedel i Bank of England måste vara konvertibel i guld?" - "Alldeles avgjort, under vissa förhållanden." - 5.184. "Ni tror alltså, att åtgärderna för currency måste gestaltas så, att en handelsväxel, vars soliditet inte kan betvivlas, alltid ska vara lika lätt att växla till pengar som en banksedel?" - "Det tror jag." 5.185. "Ni går inte så långt, så att ni menar, att antingen Bank of England eller någon annan skulle vara lagligen tvingad att inväxla den?" - "Min mening är, att om vi stiftar en lag för att reglera currency, så skulle vi träffa anstalter för att förhindra möjligheten att handelsväxlarna inom landet blir inkonvertibla, i den mån dessa växlar otvivelaktigt är solida och legitima."
Detta är handelsväxelns konvertibilitet jämförd med banksedelns konvertibilitet.
5.190. "Landets penninghandlare representerar faktiskt bara allmänheten."
Som herr Chapman senare inför domstolen i fallet Davison. Se "Great City Frauds" [73].
5.196. "Under kvartalsterminerna (då dividenderna betalas) är det ... absolut nödvändigt att vi vänder oss till Bank of England. Om ni tar ut från cirkulationen 6 eller 7 miljoner i statsinkomster som föregriper dividenderna så måste någon finnas till hands som ställer detta belopp till förfogande under mellantiden."
(I detta fall handlar det om tillförsel av pengar, inte av kapital eller lånekapital.)
5.169. "Var och en som känner handelsvärlden måste veta att om vi är i ett sådant läge att skattkammarväxlarna blir osäljbara, att obligationer i ostindiska kompaniet [74] är fullkomligt oanvändbara, att man inte kan diskontera de bästa handelsväxlar, så måste stora bekymmer drabba dem, vilkas affärer försätter dem i den belägenheten att vid anfordran göra omedelbara utbetalningar i landets gällande valuta, och detta är fallet med alla bankirer. Effekten av detta blir att var och en fördubblar sin reserv. Tänk er verkan av detta för hela landet, om varje landsortsbankir, av vilka det finns ungefär 500, ger sin Londonkorrespondent i uppdrag att skicka honom 5.000 £ i banksedlar. T.o.m. om vi tar en så liten summa som genomsnitt, vilket redan är alldeles absurt, kommer vi till 21/2 miljoner £ som dras ur cirkulationen. Hur ska de ersättas?"
Å andra sidan vill inte privatkapitalister och andra som har pengar ge dem ifrån sig till någon som helst ränta, de säger som Chapman:
5.195. "Vi vill hellre inte ha några räntor alls än sväva i ovisshet om vi ska få ut pengarna ifall vi behöver dem."
5.173. "Vårt system fungerar så här: Vi har 300 miljoner £ förpliktelser, vilkas utbetalning i landets mynt kan begäras omedelbart och samtidigt, och landets mynt, om vi skulle använda alltsammans för detta ändamål, utgör 23.000.000 £ eller däromkring. Är inte detta ett tillstånd som varje ögonblick kan kasta oss ut i en kris?"
Därav kommer sig kreditsystemets plötsliga omslag under kriserna i monetärsystemet.
Bortsett från den inhemska paniken under kriserna kan det bara vara tal om penningens kvantitet såvida det gäller metall, världspengar. Och just detta utesluter Chapman; han talar bara om 23 miljoner banksedlar.
Samme Chapman:
5.218. "Den ursprungliga orsaken till störningen på penningmarknaden [april och senare oktober 1847] var otvivelaktigt den mängd pengar som behövdes för att reglera växelkurserna till följd av årets ovanligt stora import."
För det första var detta förråd av världsmarknadspengar då reducerat till sitt minimum. För det andra tjänade det samtidigt som säkerhet för kreditpengarnas (banksedlarnas) konvertibilitet. Det förenade sålunda två helt olika funktioner som emellertid båda framgår ur penningens natur, då den verkliga penningen alltid är världsmarknadspenning och kreditpenningen alltid är beroende av världsmarknadspenningen.
År 1847; utan suspension av banklagen av 1844 "hade clearinghusen inte kunnat sköta sina affärer" (5.221).
Att Chapman ändå hade någon aning om den förestående krisen framgår av:
5.236. "Det ges vissa lägen på penningmarknaden (och det nuvarande är inte långt därifrån) då det är mycket ont om pengar och man måste ta sin tillflykt till Bank of England."
5.239. "Vad angår de summor som vi fick från banken fredag, lördag och måndag den 19, 20, 22 oktober 1847, så skulle vi ha varit mycket tacksamma följande onsdag om vi hade kunnat få växlarna tillbaka; pengarna flöt omedelbart tillbaka till oss så snart paniken var över."
Tisdagen den 23 oktober upphävdes nämligen banklagen tillfälligt, och därmed var krisen övervunnen.
Chapman tror (5.274) att beloppet av samtidigt på London löpande växlar utgjorde 100-120 miljoner £. Detta inbegriper inte lokala växlar som gjorts på firmor i landsorten. (5.274.)
5.287. "Medan i oktober 1856 sedelbeloppet i allmänhetens händer steg till 21.155.000 £ var det dock en alldeles utomordentlig svårt att få några pengar; trots att allmänheten hade så mycket till sitt förfogande kunde vi inte få tag i dem."
Nämligen på grund av de farhågor som orsakades av den penningknipa som Eastern Bank en tid (mars 1856) hade befunnit sig i. 5.290. Så snart paniken väl var över,
"började alla bankirer som får sin profit av räntan genast att sätta fart på sina pengar".
5.302. Chapman förklarar att oron när bankreserven minskar inte är farhågor för depositionerna utan för att alla de, som utan tidsfrist måste kunna betala ut stora penningsummor, kan bli tvungna att göra detta och mycket väl vet, att de då kan drivas till banken som sista hjälpkälla när penningmarknaden är knapp; och
"om banken har en mycket liten reserv är den inte glad över att ta emot oss, tvärtom".
För övrigt kan man se hur reserven helt snyggt försvinner som faktisk storhet. Bankirerna håller ett minimum för sina löpande affärer dels själva, dels hos Bank of England. Bill-brokers håller "landets lösa bankpengar" utan reserv. Och Bank of England har mot sina depositionsskulder bara bankirernas och andras reserv jämte depositioner av statsmedel etc. som de låter sjunka mycket lågt, t.ex. till 2 miljoner. Utom dessa två miljoner i papper har därmed hela denna svindel i tider av knapphet absolut ingen annan reserv än metallkassan (och detta minskar reserven, emedan sedlar till ett belopp som motsvarar utlevererad metall måste annulleras), och därmed stegras krisen för varje minskning av metallkassan genom guldutflöde.
5.306. "Om vi inte hade pengar för att klara utjämningen i clearinghusen, så kan jag inte se att något annat återstår för oss än att komma tillsammans och göra våra betalningar i prima växlar, skattkammarväxlar, på Smith, Tayne & Co. och så vidare." - 5.307. "Alltså, ifall regeringen försummade att förse er med cirkulationsmedel, så skulle ni skapa er ett sådant?" - "Vad kan vi göra? Allmänheten kommer och tar cirkulationsmedlet ur händerna på oss. Det existerar inte." - 5.308. "Ni skulle alltså bara göra i London det som man varje dag gör i Manchester?" - "Javisst."
Särskilt klyftigt är Chapmans svar på den fråga som Cayley (från Birmingham, av den Attwoodska skolan [75]) ställer med hänsyftning på Overstones kapitalbegrepp:
5.315. "Det har sagts inför kommittén, att i knapphetstider, som år 1847, man inte söker pengar utan kapital; vad är Er mening om detta?" - "Jag förstår inte detta; vi handlar bara med pengar; jag förstår inte vad ni menar." - 5.316. "Om ni med kommersiellt kapital förstår den kvantitet pengar som en man har i sin affär, som tillhör honom själv, om ni kallar det kapital, så bildar det mestadels en mycket liten del av de pengar med vilka han bedriver sin verksamhet, tack vare krediten som allmänheten ger honom" - genom förmedling av sådana som Chapman.
5.339. "Är det brist på förmögenhet som tvingar oss att inställa, våra kontantbetalningar?" - "Nej, inte alls ... vi har ingen brist på rikedom utan vi rör oss i ett högst konstlat system, och om vi har en oerhört hotande (superincumbent) efterfrågan på vårt cirkulationsmedel, så kan omständigheter inträffa som hindrar oss från att erhålla detta cirkulationsmedel. Ska därför landets hela affärsverksamhet förlamas? Ska vi stänga alla vägar till sysselsättning?" - 5.338. "Skulle vi ställas inför frågan om vad vi vill upprätthålla, kontantbetalningarna eller landets industri, så vet jag vilketdera av dessa båda jag skulle offra."
Angående upplagring av banksedlar "för att göra knappheten svårare och dra nytta av följderna" (5.358) säger han, att detta kan ske mycket lätt. Tre stora banker skulle vara tillräckligt.
5.383. "Nog måste det vara bekant för Er, som är en med vår huvudstads stora affärer förtrogen man, att kapitalister begagnar dessa kriser för att göra enorma profiter genom att ruinera dem som faller offer för krisen?" - "Om detta kan det inte råda något tvivel."
Och vi får tro herr Chapman i detta fall, trots att han slutligen själv kommersiellt brutit nacken i försöket att "göra enorma profiter genom att ruinera offren". Ty om hans kumpan Guerney säger: "Varje ändring i affärsläget är fördelaktig för den som vet besked", så säger Chapman:
"Den ena delen av samhället vet ingenting om den andra; där är t.ex. fabrikanten som exporterar till kontinenten eller importerar sin råvara, han vet ingenting om den andre, som arbetar i guldbarrer." (5.046.)
Och så hände det, att en dag Guerney och Chapman själva "inte visste besked" och gjorde en beryktad konkurs.
Vi såg redan här ovan, att sedelutgivning inte alltid betyder förskott av kapital. Det vittnesmål av Tooke, inför överhusets C. D.-utskott 1848, som följer bevisar bara att kapitalförskott t.o.m. om det verkställes av banken genom utgivande av nya sedlar, inte utan vidare betyder en ökning av mängden sedlar i omlopp:
3.099. "Tror Ni att Bank of England kunde t.ex. betydligt utvidga sina förskott utan att detta ledde till ökad sedelutgivning?" - "Det föreligger fakta i överflöd som bevisar detta. Ett av de mest slående exemplen var 1835, då banken gjorde bruk av de västindiska depositionerna och ett lån från ostindiska kompaniet för ökade förskott till allmänheten. Då avtog faktiskt det utestående sedelbeloppet samtidigt något ... Något liknande var märkbart 1846 vid tiden för inbetalningarna av järnvägsdepositioner till banken; värdepapperen (i diskonteringar och depositioner) steg till ungefär 30 miljoner, medan ingen märkbar effekt uppstod på sedelbeloppet i allmänhetens händer."
Men vid sidan av banksedlar har partihandeln ett andra och för den vida viktigare cirkulationsmedel: växlarna. Herr Chapman har visat oss hur väsentligt det är för ett regelbundet löpande affärsliv, att goda växlar överallt och under alla omständigheter mottagas i betalning: "gilt nicht mehr der Tausves Jontof, was soll gelten, Zeter, Zeter!" [76] Hur förhåller sig nu dessa båda omloppsmedel till varandra?
Gilbart säger härom:
"Begränsningen av sedelcirkulationens belopp ökar regelmässigt växelcirkulationens belopp. Växlarna är av två slag - handelsväxlar och bankirväxlar - ... Blir penningen sällsynt, så säger penningutlånarna: 'Ni kan dra på oss, vi ska acceptera.' Och om en landsortsbank diskonterar en växel åt en kund, så ger den honom inte kontanta pengar utan sin egen tratta för 21 dagar på sin Londonagent. Dessa växlar tjänar som cirkulationsmedel." (J. W. Gilbart, An Inquiry into the Causes of the Pressure etc., s. 31.)
Detta bekräftas i något modifierad form genom Newmarch, B. A. 1857 nr 1.426:
"Det finns inget sammanhang mellan variationerna i beloppet cirkulerande växlar och variationerna i fråga om cirkulerande banksedlar ... det enda tämligen likmässiga resultatet är ... att så snart minsta knapphet inträder på penningmarknaden, vilket anges av en stegring i diskontoräntan, ökas omfånget av växelcirkulationen och tvärtom vid motsatt förhållande."
De växlar som dragas i sådana tider är emellertid ingalunda bara de korta bankväxlar som Gilbart omnämner. Tvärtom; det är till stor del ackomodationsväxlar som inte alls representera någon verklig affär utan endast affärer som inletts just för att man ska kunna dra växlar på dem. Vi har gett tillräckligt många exempel på bådadera. Därför säger Economist (Wilson), när han jämför sådana växlars säkerhet med banksedlarnas:
"Banksedlar betalbara vid anfordran kan aldrig hållas ute i övermått, därför att övermåttet alltid skulle flyta tillbaka till banken för utväxling. Däremot kan växlar på två månader utges i stort överflöd, då det inte finns något medel att kontrollera denna växelutgivning innan de förfaller, då de kanske redan åter är ersatta med andra. Att en nation skulle acceptera säkerhet för cirkulation av växlar, som är betalbara vid en kommande termin, men däremot hysa betänkligheter mot en cirkulation av papperspengar, som är betalbara vid anfordran, är för oss fullkomligt obegripligt." (Economist 1847, s. 575.)
Alltså är mängden cirkulerande växlar liksom mängden banksedlar bestämd av handelns behov. Under vanliga tider cirkulerade på 50-talet i Förenade konungariket vid sidan av 39 miljoner banksedlar ungefär 300 miljoner i växlar, därav 100-120 miljoner enbart på London. Volymen av växelcirkulationen har inget inflytande på volymen av sedelcirkulation och påverkas i sin tur av den senare endast i tider av penningknapphet, då kvantiteten växlar tilltar och deras kvalitet försämras. Slutligen klickar växelcirkulationen helt och hållet när krisen inträder. Ingen har bruk för betalningslöften, då alla bara vill ta emot kontantbetalning; bara banksedeln bevarar omloppsförmågan, åtminstone hittills i England, där nationen med hela sin rikedom står bakom Bank of England.
Vi har sett hur t.o.m. herr Chapman, som ändå 1857 själv var en magnat på penningmarknaden, bittert beklagade sig över att det i London finns flera stora penningkapitalister nog starka för att i ett givet moment bringa hela penningmarknaden i oordning och därigenom utsuga de mindre penninghandlarna in på bara benen. Så finns det flera sådana stora hajar, som skulle kunna betydligt försvåra en penningknapphet, genom att sälja 1-2 miljoner statsobligationer och därigenom dra bort från marknaden ett lika stort belopp av banksedlar (och samtidigt av disponibelt lånekapital). Genom att samverka i en liknande manöver skulle tre stora banker kunna förvandla penningknapphet till panik.
Den största kapitalmakten i London är helt naturligt Bank of England, som emellertid genom sin ställning som halvstatlig institution är förhindrad att göra sitt herravälde gällande på ett så brutalt sätt. Det oaktat vet också den medel och vägar nog - särskilt efter banklagen av 1844 - att se om sitt hus.
Bank of England har ett kapital på 14.553.000 £ och förfogar dessutom över cirka 3 miljoner £ "rest", d.v.s. icke utdelade profiter, såväl som över alla till regeringen i skatter etc. inflytande pengar, som måste deponeras hos banken till dess de ska användas. Inräknas ytterligare summan av övriga depositionspengar (i vanliga tider c:a 30 miljoner £) och de banksedlar som utgivas utan täckning, så kommer man att finna Newmarchs uppskattning tämligen måttlig, då denna (B. A. 1857 nr 1.889) säger:
"Jag har funnit, att totalsumman av de permanent i [Londons] penningmarknad sysselsatta fonderna kan anges till ungefär 120 miljoner £, och att av dessa förfogar Bank of England över en mycket betydande del, inemot 15-20%."
Såvida banken ger ut sedlar, som inte är täckta genom guldet i dess kassavalv, skapar den värdesymboler som inte bara är omloppsmedel utan också tillskottskapital - om också fiktivt - för banken till det nominella beloppet av dessa sedlar utan täckning. Och detta tillskottkapital avkastar en tillskottsprofit. - I. B. A. 1857, frågar Wilson Newmarch:
1.563. "Cirkulationen av en banks egna sedlar, d.v.s. av det genomsnittliga i allmänhetens händer kvarblivande beloppet, bildar en tillskott till det effektiva kapitalet för denna bank, inte sant?" - "Ja." - 1.564. "Alltså är all profit som banken får ur denna cirkulation en profit av krediten och härstammar inte från ett kapital som banken verkligen besitter?" - "Naturligtvis."
Detsamma gäller naturligtvis också för privatbankerna som utger sedlar. I sina svar nr 1.866-1.868 betraktar Newmarch 2/3 av alla deras banksedlar (för den sista tredjedelen måste dessa banker hålla en metallreserv) som "skapande av lika mycket kapital", eftersom kontanta pengar uppgående till detta belopp har sparats. Bankirens profit blir därför inte större än andra kapitalisters profit. Men det faktum kvarstår, att han drar profiten ur denna nationella besparing av kontanta pengar. Att en nationell besparing framträder som privatprofit chockerar inte alls den borgerliga ekonomen, då profiten överhuvud innebär att man tillägnar sig nationellt arbete. Finns det något mera vansinnigt än t.ex. Bank of England 1797-1817, vars sedlar endast hade kredit genom staten och som sedan låter betala sig av staten, alltså av allmänheten, i form av räntor på statslån för den makt staten ger den att förvandla dessa samma sedlar från papper till pengar och sedan låna dem till staten?
Bankerna har f.ö. även andra medel att skapa kapital. Enligt samme Newmarch har provinsbankerna, som redan tidigare har nämnts, för vana att skicka sina överflödiga fonder (d.v.s. Bank of Englands sedlar) till Londons bill-brokers, som skickar diskonterade växlar till dem i stället. Med dessa växlar betjänar banken sina kunder, då man har som regel att inte lämna vidare växlar som man mottagit av sina lokala kunder, för att inte dessas affärsoperationer ska bli kända i deras eget grannskap. Dessa växlar, som erhållits från London utges inte bara till kunder som ska göra direkta betalningar i London, i fall dessa inte föredra att låta banken utställa egna anvisningar åt dem på London, utan de tjänar också till fullgörande av betalningar i landsorten, ty bankirens endossering tillförsäkrar dem lokal kredit. De har sålunda t.ex. i Lancashire utträngt alla lokalbankernas egna sedlar och en stor del av Bank of Englands ur cirkulationen (a.a., 1.568 till 1.574).
Här ser vi alltså hur bankerna skapar kredit och kapital: 1. genom att ge ut egna banksedlar; 2. genom att utställa anvisningar på London med löptid intill 21 dagar, som emellertid vid utställandet ska betalas kontant till dem; 3. genom att utbetala diskonterade växlar, vilkas kreditduglighet närmast och väsentligen, åtminstone för respektive lokalområde, förlänas genom bankens endossering.
Bank of Englands makt visar sig i dess reglering av marknadsräntan. I tider med normal affärsaktivitet kan det förekomma att Bank of England inte har möjlighet att spärra ett måttligt guldutflöde genom att höja diskontoräntan[103*], emedan behovet av betalningsmedel tillfredsställes genom privat- och aktiebanker samt bill-brokers, vilka under de sista trettio åren uppnått en betydande kapitalstyrka. Den har då andra medel att använda. Men i kritiska ögonblick gäller ännu alltid vad bankir Glynn (från Glynn, Mills Currie & Co.) uttalade inför C. D. 1848/57:
1.709. "I tider av stor penningknapphet i landet bestämmer Bank of England räntefoten." - 1.710. "I tider av utomordentlig knapphet ... då diskonteringarna hos privatbankirer och brokers är relativt inskränkta, faller diskonteringarna på Bank of England, och sedan har denna makten att fastställa räntefotens marknadsläge."
Visserligen får den som offentlig institution under statsskydd och med statsprivilegier inte utnyttja denna sin makt så hänsynslöst som privata affärsmän kan tillåta sig. Därför säger också Hubbard inför bankkommittén B. A. 1857: 2.844. (Fråga:) "Förhåller det sig inte så att Bank of England lämnar de billigaste tjänsterna då diskontoräntan är som högst och bill-brokers då den är som lägst?" - (Hubbard:) "Det kommer alltid att förhålla sig så, ty Bank of England går aldrig fullt så lågt som dess konkurrenter och då räntan är som högst går den aldrig upp så högt."
Men trots detta är det en allvarlig företeelse i affärslivet, då banken i tider av knapphet enligt gängse uttryck drar till skruven, d.v.s. sätter den över genomsnittet stående räntefoten ännu högre.
"Så snart Bank of England drar till skruven, upphör alla inköp för export till utlandet ... Exportörerna väntar till prisernas depression nått den lägsta punkten, först då gör de sina inköp. Men då denna punkt har nåtts är kurserna redan åter reglerade - man upphör att exportera guld innan denna lägsta punkt av depressionen är uppnådd. Varuköp för export kan möjligtvis bringa tillbaka en del av det guld som skickats till utlandet, men de kommer för sent för att förhindra utflödet." (G. V. Gilbart, An Inquiry into the Causes on the Pressure on the Money Market. London 1840, s. 37.) "En annan effekt av cirkulationsmedlets reglering medelst utrikes växelkurser är att den i tider av knapphet medför en enorm räntefot" (a.a., s. 40). De kostnader som uppstår när växelkurserna återställas drabbar landets produktiva industri, medan under förloppet av denna process Bank of Englands profit positivt stegras, genom att den fortsätter sin affärsverksamhet med ett mindre belopp av ädelmetall" (a.a., s. 52).
Men, som vännen Samuel Gurney säger:
"dessa stora fluktuationer i räntefoten är fördelaktiga för bankirer och penninghandlare - alla fluktuationer i handeln är fördelaktiga för dem som vet besked".
Och även om herrar som Gurney skummar grädden genom att hänsynslöst utnyttja affärsnödläget, medan Bank of England inte kan tillåta sig detta med samma frihet, så tillfaller verkligt vackra profiter också denna - för att inte tala om de privatprofiter som av sig själva tillfaller herrar direktörer till följd av deras exceptionella möjligheter att få kännedom om det allmänna affärsläget. Enligt uppgift inför Överhuskommittén 1817 vid återupptagandet av kontantbetalningarna utgjorde dessa Bank of Englands profiter för hela tiden 1797-1817:
| Bonus och ökade utdelningar | 7.451.136 | |
| Nya aktier utdelade till ägarna | 7.276.500 | |
| Ökat kapitalvärde | 14.553.000 | |
| Summa | 29.280.636 | |
på ett kapital om 11.642.400 £ på 19 år. (D. Hardcastle Banks and Bankers. 2nd Ed. London 1843, s. 120.) Värderar vi totalvinsten i Bank of Irland, som också tillfälligt upphävde kontantbetalningarna 1797, efter samma princip, så får vi följande resultat:
| Utdelningar betalbara 1821 | 4.736.085 | |
| Bonus | 1.225.000 | |
| Ökade tillgångar | 1.214.800 | |
| Ökat kapital värde | 4.185.000 | |
| Summa | 11.360.885 | |
på ett kapital om 3 miljoner £ (a.a., s. 363, 364).
Här kan man tala om centralisation! Kreditsystemet, som har sin medelpunkt i de så kallade nationalbankerna och de stora penningutlånarna och ockrarna kring dem, innebär en enorm centralisation och ger denna parasitklass en sagolik makt, inte bara att periodiskt decimera industrikapitalisterna utan också att på ett ytterst farligt sätt ingripa i den verkliga produktionen - och ändå vet denna liga ingenting om produktionen och har ingenting med den att göra. Lagarna av 1844 och 1845 är bevis för dessa banditers växande makt och till dem ansluter sig finansmän och börsjobbare.
Men om någon ändå tvivlar på att dessa ärbara banditer utsuger den nationella och internationella produktionen endast i produktionens och de utsugnas eget intresse, får han säkert lära sig bättre genom följande utvikning angående bankirens höga moraliska värde:
"Bankföretagen är religiösa och moraliska institutioner. Hur ofta har inte fruktan för att bli sedd av sin bankirs vaksamma och ogillande ögon avskräckt den unge handelsmannen från sällskapet med larmande och utsvävande vänner? Hur angelägen är han inte att behålla bankirens aktning, att alltid framstå som respektabel! Att bankiren rynkar pannan har mer inflytande på honom än hans vänners moralkakor. Darrar han månne inte för att stå under den misstanken att ha gjort sig skyldig till en villfarelse eller den minsta oriktiga utsaga av fruktan att detta kunde framkalla misstänksamhet och ha till följd att hans bankkredit blir begränsad eller uppsagd? Bankirens råd är viktigare för honom än själasörjarens." (G. M. Bell, skotsk bankdirektör, The Philosophy of Joint Stock Banking. London 1840, s. 46, 47).
[I en tidigare skrift[104*] har Ricardos teori om penningens värde i förhållande till varornas pris undersökts; här kan vi därför nöja oss med det nödvändigaste. Enligt Ricardo bestämmes värdet av metallpenningen genom den däri förkroppsligade arbetstiden endast så länge penningens kvantitet står i korrekt relation till mängd och pris på varor som omsättas. Stiger penningens kvantitet över den korrekta relationen, så sjunker dess värde, varupriserna stiger, faller den under den korrekta relationen så stiger dess värde och varupriserna faller - vid i övrigt konstanta omständigheter. I första fallet kommer det land, där detta överskott av guld förefinns, att exportera guldet som sjunkit under sitt värde och importera varor. I det andra fallet kommer guld att strömma till de länder, där det skattas över sitt värde, medan de undervärderade varorna därifrån flyter till andra marknader, där de kan uppnå normala priser. Då under dessa förutsättningar "guldet självt, vare sig som mynt eller barr, kan bli värdesymbol av större eller mindre metallvärde än sitt eget, så är det självklart att eventuellt cirkulerande konvertibla banksedlar delar samma öde. Fastän banksedlarna är konvertibla, alltså deras realvärde motsvarar deras nominalvärde, kan hela mängden av de cirkulerande pengarna, guld och sedlar (the aggregate currency consistning of metal and of convertible notes), stiga och sjunka i värde allt efter som deras totalkvantitet, av tidigare utvecklade orsaker, stiger eller faller under den nivå, som bestämmes genom de cirkulerande varornas bytesvärde och guldets metallvärde ... Denna värdesänkning - inte av papperspengar i jämförelse med guld utan av guldet och papperspengarna tillsammans, eller av totalmängden cirkulationsmedel i ett land - är en av Ricardos viktigaste upptäckter, som lord Overstone & Co tog i sin tjänst och gjorde till en fundamental princip för sir Robert Peels banklagstiftning av år 1844 och 1845" (a.a., s. 188).
I detta sammanhang gjordes ett påpekande av det felaktiga i denna teori av Ricardo, men här behöver vi inte upprepa detta. Oss intresserar endast det sätt på vilket Ricardos lärosatser bearbetades av den skola bankteoretiker, som dikterade de ovannämnda Peelska banklagarna.
"Handelskriserna under 1800-talet, särskilt de stora kriserna 1825 och 1836, framkallade ingen vidareutveckling av Ricardos penningteori men väl en nyanvändning. Det var inte längre enskilda fenomen, som hos Hume värdesänkningen av ädla metaller under 1500- och 1600-talet eller som hos Ricardo värdesänkningen av papperspengarna under 1700-talet och början av 1800-talet utan de stora ovädren på världsmarknaden, i vilka motsägelsen mellan den borgerliga produktionsprocessens alla element urladdar sig, vilkas ursprung söktes inom den ytligaste och mest abstrakta sfären av denna process, penningcirkulationens sfär, där man också försökte att avvärja dem. Den egentliga teoretiska förutsättningen varifrån de ekonomiska väderleksprofeterna utgår, är i verkligheten ingenting annat än dogmen att Ricardo upptäckt lagarna för den rent metalliska cirkulationen. Det som återstod för dem var att inordna kredit- och sedelcirkulationen under dessa lagar.
Handelskrisernas mest allmänna och påtagliga fenomen är ett plötsligt och allmänt fall i varupriserna, som följer efter en längre period av allmänt stigande priser. Allmänt fallande varupriser kan uttryckas som en stegring av penningens relativa värde jämfört med alla varor, och allmänt stigande priser som sänkning av penningens relativa värde. I båda uttrycken är fenomenet uttalat men inte förklarat ... Den ena eller andra frasen lämnar uppgiften lika oförändrad som en översättning från tyska till engelska språket skulle göra. Ricardos penningteori var därför utomordentligt lämplig, då den ger en tavtologi sken av ett kausalförhållande. Varav kommer det periodiska allmänna stigandet av varupriserna? Av en periodisk höjning av penningens relativa värde. Det kunde lika väl ha sagts, att prisernas periodiska stigande och fallande härrör sig av deras periodiska stigande och fallande ... Har man en gång gått in på att förvandla en tavtologi till ett kausalförhållande följer allt annat med lätthet. Stigande varupriser härrör ur fallande penningvärde. Fallande penningvärde emellertid, som vi vet genom Ricardo, ur överfull cirkulation, d.v.s. av att mängden cirkulerande pengar stiger utöver den genom dess eget inneboende värde bestämda nivån. Likaså härrör allmänt fallande varupriser ur penningvärdets stigande utöver sitt inneboende värde till följd av ett cirkulationen inte är full. Priserna stiger och faller alltså periodiskt, emedan det periodvis cirkulerar för mycket eller för litet pengar. Om det nu påvisas, att prisernas stegring sammanfaller med en minskad penningcirkulation och prisernas fallande med en ökad cirkulation, så kan det trots detta hävdas att till följd av en, om också inte statistiskt påvisbar, minskning eller ökning av den cirkulerande varumängden, kvantiteten cirkulerande pengar ökats eller minskats, ehuru inte absolut så dock relativt. Vi har sett, att enligt Ricardo dessa allmänna prisfluktuationer måste förekomma även i en rent metallisk cirkulation men att de ömsesidigt balanserar varandra, genom att en cirkulation som inte är full framkallar fallande varupriser och varuexport, denna export i sin tur import av guld och detta inflöde av pengar åter stigande varupriser. Motsatt förhållande inträder vid en överfull cirkulation, då varor importeras och guld exporteras. Men eftersom dessa allmänna prisfluktuationer, trots att de helt överensstämmer med Ricardos currency-principle genom sin häftiga och våldsamma form, krisformen, tillhör perioder av utvecklat kreditväsen, så är det alldeles klart att sedelutgivningen inte regleras exakt enligt den metalliska cirkulationens lagar. Botemedel för den metalliska cirkulationen är import och export av ädla metaller, som genast träder i omlopp som mynt och sålunda genom att flyta in eller ut kommer varupriserna att falla eller stiga. Samma effekt på varupriserna måste nu framkallas på konstlad väg, genom att bankerna efterbildar metallcirkulationens lagar. Flyter pengar in från utlandet, så är det ett bevis att cirkulationen inte är full, penningvärdet för högt och varupriserna för låga och banksedlar följaktligen måste föras ut i cirkulation i proportion till det nyimporterade guldet. De måste däremot dras ur cirkulationen i samma mån som guld exporteras ur landet. Med andra ord, utgivandet av banksedlar måste regleras enligt import och export av ädelmetall eller enligt växelkursen. Ricardos felaktiga antagande, att guld bara är mynt, därmed allt importerat guld en ökning av cirkulerande pengar och därför kommer priserna att stiga, allt exporterat guld en minskning av myntmängden och därför kommer priserna att falla - detta teoretiska antagande blir här ett praktiskt experiment att låta så mycket mynt cirkulera, som det guld som för tillfället finns tillgängligt. Lord Overstone (Bankir Jones Lloyd), överste Torrence, Norman, Clay, Arbuthnot och ett antal andra skriftställare i England bekanta under namnet "currency-principle" skolan har inte bara predikat denna doktrin utan medelst Sir R. Peels banklagar av 1844 och 1845 gjort den till grundval för den gällande engelska och skotska banklagstiftningen. Deras snöpliga fiasko, såväl teoretiskt som praktiskt efter experiment i den största nationella skala kan behandlas först i samband med kreditteorin" (a.a., s. 200-202).
Kritiken av denna skola levererades av Thomas Tooke, James Wilson (i Economist av 1844-1847) och John Fullarton. Men vi har flera gånger sett hur bristfälligt de genomskådade guldets natur och hur oklara de var över förhållandet mellan pengar och kapital, särskilt i kap. 28 av denna bok. Här ytterligare ett bidrag i anslutning till förhandlingarna i underhusutskottet år 1857 angående de Peelska banklagarna (B. C. 1857). - FE.]
J. G. Hubbard, förutvarande chef för Bank of England, vittnar:
2 400. "Effekten av guldutförsel ... hänför sig absolut inte till varupriserna. Den har däremot i hög grad effekt på värdepappernas priser, emedan i sen mån som räntefoten varierar, värdet av varor som förkroppsligar denna ränta med nödvändighet blir våldsamt berört."
Han framlägger två tabeller över åren 1834-1843 och 1845-1856 vilka bevisar, att prisrörelsen på femton av de mest betydande handelsartiklarna var alldeles oberoende av guldets ut- och tillflöde samt av räntefoten. Däremot bevisar de att ut- och tillflödet av guld, som i själva verket "representerar vårt investeringssökande kapital", och räntefoten har ett nära sammanhang.
| I. Från 1834-1843. | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av femton viktiga varor | ||||||
| Datum | Metallkassan i banken |
Marknads- diskonto |
Stigit i pris |
Fallit | Oföränd- rade |
|
| 1834, 1 mars | 9.104.000 £ | 23/4% | - | - | - | |
| 1835, 1 mars | 6.274.000 £ | 33/4 | 7 | 7 | 1 | |
| 1836, 1 mars | 7.918.000 £ | 31/4% | 11 | 3 | 1 | |
| 1837, 1 mars | 4.077.000 £ | 5% | 5 | 9 | 1 | |
| 1838, 1 mars | 10.471.000 £ | 23/4% | 4 | 11 | - | |
| 1839, 1 sept. | 2.684.000 £ | 6% | 8 | 5 | 2 | |
| 1840, 1 juni | 4.571.000 £ | 43/4% | 5 | 9 | 1 | |
| 1840, 1 dec. | 3.642.000 £ | 53/4% | 7 | 6 | 2 | |
| 1841, 1 dec. | 4.873.000 £ | 5% | 3 | 12 | - | |
| 1842, 1 dec. | 10.603.000 £ | 21/2% | 2 | 13 | - | |
| 1843, 1 juni | 11.566.000 £ | 21/4% | 1 | 14 | - | |
| II. Från 1844-1853. | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av femton viktiga varor | ||||||
| Datum | Metallkassan i banken |
Marknads- diskonto |
Stigit i pris |
Fallit | Oföränd- rade |
|
| 1844, 1 mars | 16.162.000 £ | 21/4% | - | - | - | |
| 1845, 1 dec. | 13.237.000 £ | 41/2% | 11 | 4 | - | |
| 1846, 1 sept. | 16.366.000 £ | 3% | 7 | 8 | - | |
| 1847, 1 sept. | 19.140.000 £ | 6% | 6 | 6 | 3 | |
| 1850, 1 mars | 17.126.000 £ | 21/2% | 5 | 9 | 1 | |
| 1851, 1 juni | 13.705.000 £ | 3% | 2 | 11 | 2 | |
| 1852, 1 sept. | 21.853.000 £ | 13/4% | 9 | 5 | 1 | |
| 1853, 1 dec. | 15.093.000 £ | 5% | 14 | - | 1 | |
[2.402] "1847 fördes ett mycket stort antal amerikanska värdepapper tillbaka till Amerika, likaså ryska till Ryssland och andra kontinentala papper till de länder från vilka vi fick vår spannmålstillförsel."
De femton viktiga artiklar som ligger till grund för Hubbards tabell är: bomull, bomullsgarn, dito väv, ull, ylletyg, lin, linneväv, indigo, råjärn, mässing, koppar, talg, socker, kaffe, siden.
Hubbard gör den anmärkningen:
"Liksom under de 10 åren 1834-1843 åtföljdes under 1844-1853 förändringarna ifråga om bankens guld i samtliga fall av en tillväxt eller minskning av det lånbara värdet av de vid diskontering förskotterade pengarna; och varuprisernas variationer inom landet visar ett fullständigt oberoende av cirkulationsmängden som framgår av fluktuationerna för guld i Bank of England." (Bank Acts Report 1857 II., s. 290 och 291.)
Då utbud och efterfrågan på varor reglerar deras marknadspris, blir det här klart, hur felaktig Overstones identifikation av efterfrågan på lånbart penningkapital (eller snarare avvikelserna i utbudet på sådant), som den tar sig uttryck i diskontoräntan, med efterfrågan på verkligt "kapital" är. Påståendet att varupriserna regleras genom fluktuationer i kvantiteten currency döljes nu under frasen, att fluktuationer i diskontoräntan uttrycker fluktuationer i efterfrågan på verkligt realkapital, till skillnad från penningkapital. Vi har sett hur både Norman och Overstone faktiskt påstod detta inför samma utskott och till vilka lama undanflykter särskilt den senare tvingades, tills han slutligen blev ställd (Kap. 26). I själva verket är det den gamla floskeln, att ändringar i den existerande guldmängden, genom att öka eller minska mängden omloppsmedel i landet, inom detta land måste höja eller sänka varupriserna. Blir guld exporterat, så måste enligt denna currency-teori varornas priser stiga i det land dit guldet går och därmed exportvärdet för det guldexporterande landet på det guldimporterandes marknad. Värdet av det guldimporterande landets export på det guldexporterandes marknad skulle däremot falla, medan det steg i sitt ursprungsland, dit guldet går. Men i verkligheten stegrar en minskning av guldmängden bara räntefoten, medan en ökning av guldmängden sänker den; och om dessa räntefotens fluktuationer inte kom med i beräkningen när kostnadspriset fastställes eller vid bestämningen av efterfrågan och utbud, så skulle de lämna varupriserna helt och hållet oberörda. -
I samma rapport uttalar sig N. Alexander, chef för ett stort indiskt affärshus, på följande sätt angående det starka utflödet av silver till Indien och Kina omkring mitten av 50-talet, som var en följd dels av det kinesiska inbördeskriget [77] som försvårade avsättningen av engelska tyger i Kina, dels av en silkesmasksjukdom i Europa som starkt inskränkte den italienska och franska silkesodlingen:
4.337. "Sker utflödet till Kina eller till Indien?" - "De skickar silver till Indien och för en stor del av det köper de opium, vilket alltsammans går till Kina för att bilda fonder för inköp av siden; och marknadens läge i Indien - trots ackumulationen av silver där - gör det mera profitabelt för köpmannen att skicka dit silver än vävnader och andra brittiska fabrikat." - 4.338. "Förekom inte ett stort utflöde från Frankrike varigenom vi fick detta silver?" - "Jovisst, ett mycket stort." - 4.344. "I stället för att införa siden från Frankrike och Italien skickar vi dit stora kvantiteter, både från Bengalen och från Kina."
Alltså skickades silver till Asien - denna världsdels penningmetall - i stället för varor, inte för att priserna på dessa varor hade stigit i det land som producerar dem (England) utan därför att de fallit på grund av överimport i det land som importerar dem; och detta trots det faktum att England fick silver från Frankrike och delvis måste betala detta med guld. Enligt currency-principen hade vid en sådan import priserna i England fallit och i Indien och Kina stigit.
Ett annat exempel. Inför överhuset (C. D. 1848/57) säger Wylie, en av Liverpools främsta köpmän, följande:
1.994. "Vid slutet av 1845 fanns det ingen mer lönande handel och ingenting som avkastade så stora profiter [som bomullsspinnerierna]. Lagret av bomull var stort, och bomull av god brukskvalitet fanns till 4 d. pundet och av sådan bomull kunde spinnas god sekunda mule twist nr 40 till en kostnad som inte översteg samma summa, alltså ungefär 8 d. i totalutlägg för spinnfabrikanten. Detta garn såldes i massor i september och oktober 1845, man slöt stora leveranskontrakt till 101/2 d. eller 111/2 d. per pund, och i några fall har spinnfabrikanterna realiserat en profit lika med bomullens inköpspris." - 1.996. "Affären förblev lönande till början av 1846." - 2.000. "Den 3 mars var bomullslagret [627.042 balar], mer än dubbelt så stort som det är nu [den 7 mars 1848, då det var 301.070 balar] och ändå var priset 11/4 d. per pund högre." [61/4 d. mot 5 d.] "Samtidigt hade garnet - god sekunda mule twist nr 40 - fallit från 111/2-12 d. till 91/2 d. i oktober och 73/4 d. i slutet av december 1847; det såldes garn till inköpspriset för bomullen som det var spunnet av" (a.a., nr 2.021, 2.023).
Detta visar hur Overstone visdom var i hans eget intresse; att penningen bör vara "dyr" därför att kapitalet är "knappt". Den 3 mars stod bankräntan vid 3% och i oktober och november 1847 steg den till 8 och 9% och 7 mars 1848 var den 4%. Bomullspriserna pressades ned långt under det läge som motsvarade tillförselpriset genom den totala avsättningsstockningen och Paniken med den däremot svarande höga räntefoten. Följden därav var å ena sidan en oerhörd minskning av importen 1848 och å andra sidan minskning av produktionen i Amerika. Därav kom en ny stegring av bomullspriserna 1849. Enligt Overstone var varorna för dyra för att det fanns för mycket pengar i landet.
2.002. "Försämringen helt nyligen i läget för bomullsindustrin beror inte på råvarubristen, då priset är lägre fastän lagren av råbomull minskat betydligt."
Snygg hopblandning av Overstone mellan varans pris eller värde och penningens värde nämligen räntefoten. I svaret på fråga 2.026 ger Wylie sitt totalomdöme om currency-teorin; i enlighet med denna hade Cardwell och Sir Charles Wood i maj 1847 "hävdat att det var nödvändigt att genomföra banklagen av 1844 i hela dess omfattning":
"Dessa principer synas mig vara av den arten, att de skulle ge penningen ett konstlat högt värde och alla varor ett konstlat, ruinerande lågt värde."
Han säger vidare angående verkningarna av denna banklag på handeln i allmänhet:
"Då de 4-månaders växlar, som är fabriksstädernas sedvanliga trattor på köpmän och bankirer gentemot köpta och för Förenta staterna bestämda varor, nu kunde diskonteras endast med stora uppoffringar, försvårades alla beställningar i hög grad, tills efter regeringskungörelsen av 25 oktober" (upphävandet av banklagen), "då dessa 4-månadersväxlar åter blev diskonterbara." (2.097.)
Även i landsorten hade alltså upphävandet av banklagen en förlösande verkan.
2.102. "Under föregående oktober [1847] har nästan alla amerikanska inköpare, som köpa varor här, så mycket som möjligt minskat sina order; och när underrättelsen om penningfördyringen kom till Amerika upphörde alla nyinköp. - 2.134. Spannmål och socker var specialfall. Spannmålsmarknaden påverkades av skördeutsikterna och sockret av de oerhörda lagren och importen. - 2.163. Av våra betalningsförpliktelser gentemot Amerika ... blev mycket likviderat genom tvångsförsäljningar av konsignerad vara, och mycket fruktar jag blev annullerat genom bankrutterna här. - 2.196. Om jag erinrar mig rätt, betalades på vår fondbörs i oktober 1847 upp till 70% ränta."
[Krisen av 1837 med dess långvariga efterverkningar, till vilka kom en fullständig efterkris år 1842, och den egoistiska blindheten hos industrikapitalister och köpmän, som absolut vägrade att se någon överproduktion - enligt vulgärekonomin var den ju absurd och omöjlig - hade slutligen förorsakat den tankeförvirring, som tillät currency-skolan att praktisera sin dogm i nationell skala. Banklagstiftningen av 1844-45 trädde i kraft.
Banklagen av 1844 delar Bank of England i en sedelutgivande avdelning och en bankavdelning. Den förstnämnda får säkerheter - till större delen statspapper - för 14 miljoner, och för hela metallbehållningen som högst till 1/4 består av silver, och utger sedlar för det totala beloppet av hela denna summa. I den mån dessa sedlar inte finns ute bland allmänheten ligger de i bankavdelningen och bildar tillsammans med den obetydliga mängd mynt som behövs för dagligt bruk (ungefär 1 miljon) dess reserv, som ständigt står i beredskap. Den sedelutgivande avdelningen ger allmänheten guld för sedlar och sedlar för guld; det övriga umgänget med allmänheten ombesörjes av bankavdelningen. De privatbanker i England och Wales som år 1844 var berättigade att utge egna sedlar behåller denna rätt, dock blir deras sedelutgivning ransonerad. Upphör en av dessa banker att utge egna sedlar, så kan Bank of England höja sitt belopp av icke täckta sedlar med 2/3 av den indragna ransonen; på detta sätt har den ökat sitt sedelbelopp fram till 1892 från 14 till 161/2 miljoner £ (exakt 16.450.000).
För varje 5 £ i guld, som flyter ut ur bankbehållningen, går alltså en 5 £-sedel tillbaka till sedelutgivningsavdelningen och förstöres. För varje i behållningen ingående fem sovereigns kommer en ny 5 £-sedel i omlopp. Därmed är Overstones idealiska papperscirkulation, som noggrant rättar sig efter den metalliska cirkulationens lagar, praktiskt förverkligad, och därmed har enligt currency-teorins anhängare kriserna för alltid gjorts omöjliga.
Men att banken delades i två oavhängiga avdelningar tog i verkligheten ifrån direktionen dess möjlighet att i avgörande ögonblick fritt förfoga över sina totala disponibla medel, så att det kunde inträda situationer då bankavdelningen stod inför bankrutt, medan den utgivande avdelningen hade flera miljoner i guld och dessutom även sina 14 miljoner säkerheter intakta. Och detta kunde så mycket lättare inträda som det vid nästan varje kris förekommer ett avsnitt, då det sker ett starkt guldutflöde till utlandet, vilket i huvudsak ska täckas genom bankens metallbehållning. Men för varje 5 £ som då flyter till utlandet drages en 5 £-sedel ut ur den inhemska cirkulationen, alltså minskar mängden omloppsmedel just i det ögonblick den mest behövs och är nödvändigast. Banklagen av 1844 provocerar alltså direkt hela handelsvärlden att vid inbrytande kris lägga sig till med en reservbehållning av banksedlar, alltså påskynda och skärpa krisen; den driver upp räntefoten i krisen till en tidigare okänd höjd genom denna i avgörande moment verksamma konstlade stegring av efterfrågan på penningackomodation, d.v.s. på betalningsmedel vid samtidig inskränkning av tillgången på dessa. Alltså, i stället för att avlägsna kriserna stegrar den dem tvärtom till den punkt, då antingen hela industrivärlden eller banklagen måste gå i stöpet. Två gånger, den 25 oktober 1847 och den 12 november 1857, hade krisen stigit till denna höjd. Då befriade regeringen banken från inskränkningen i dess sedelutgivning, och detta var båda gångerna tillräckligt för att bryta krisen. 1847 räckte vissheten att nu åter ha banksedlar mot prima säkerhet för att de upplagrade 4-5 miljonerna sedlar skulle plockas fram och gå ut i cirkulationen; 1857 utgavs utöver den lagliga kvantiteten inte fullt 1 miljon i sedlar, men bara för helt kort tid.
Det kan också nämnas att lagstiftningen av 1844 ännu uppvisar spåren av erfarenheter från detta århundrades 20 första år, den period då bankens kontantbetalningar inställdes och sedlarna minskade i värde. Fruktan för att banksedlar kunde förlora sin kredit är ännu mycket märkbar; en överflödig fruktan, då man redan 1825 genom att ge ut ett gammalt förråd av enpundssedlar, som tagits ur kurs och nu återfunnits, brutit krisen och därmed bevisat att sedlarnas kredit förblev orubbad redan då, t.o.m. i en tid av det mest allmänna och starka misstroende. Detta är också fullt begripligt; faktiskt står hela nationen då med sin kredit bakom dessa värdetecken. - FE.]
Låt oss nu höra ett par vittnesmål angående verkningarna av banklagen. J. St. Mill tror, att banklagen av 1844 har hållit överspekulationen nere. Denne vise man uttalade sig lyckligtvis den 12 juni 1857. Fyra månader senare hade krisen brutit lös. Han gratulerar bokstavligen "bankdirektörerna och den kommersiella allmänheten" till att "förstå naturen av en handelskris vida bättre än tidigare och den mycket stora skada de kan göra sig själva och den stora allmänheten genom att stödja överspekulationen". (B. C. 1857, nr 2.031.)
De vise Mill menar, att om 1 £-sedlar utges
"som förskott till fabrikanter och andra som utbetalar arbetslöner, så kan sedlarna komma i händerna på personer som utger dem till konsumtionsändamål, och i detta fall skapar sedlarna i sig själva en efterfrågan på varor och kan tillfälligt hjälpa till att befordra en prishöjning". [Nr 2.066.]
Mill antar alltså, att fabrikanterna ska betala högre lön därför att de betalar den i papper i stället för i guld? Eller tror han, att om fabrikanterna får sitt förskott i 100 £-sedlar och växlar dessa mot guld, så skulle denna lön bilda mindre efterfrågan än om den genast betalas i 1 £-sedlar? Och vet han inte att t.ex. vissa gruvdistrikt arbetslön betalades i sedlar från lokalbanker, så att flera arbetare tillsammans fick en 5 £-sedel? Ökar detta deras efterfrågan? Eller förskotterar bankirerna pengar åt fabrikanterna lättare och i större mängd i små sedlar än i stora?
[Denna Mills egendomliga fruktan för 1 £-sedlar vore oförklarlig om inte hela hans verk i politisk ekonomi visade en eklekticism, som inte tvekar inför några motsägelser. Å ena sidan ger han Tooke rätt på många punkter gentemot Overstone, å andra sidan tror han på att varupriserna bestämmas genom mängden tillgängliga pengar. Han är alltså ingalunda övertygad om att, alla andra omständigheter satta lika, en sovereign vandrar in i bankens kassavalv för varje utgiven 1 £-sedel; han fruktar att mängden cirkulationsmedel kan ökas och därmed värdeminskas, d.v.s. varupriserna stiga. Detta och ingenting annat är det som döljer sig bakom betänkligheterna härovan. - FE.]
Tooke uttalar sig inför C. D. 1848/57 angående bankens tudelning och de utomordentliga försiktighetsmått som vidtogs för att säkerställa banksedelinlösningen :
De större fluktuationerna i räntefoten 1847 jämförda med 1837 och 1839 var enbart beroende på att banken skiljdes i två avdelningar. (3.010.) - Banksedlarnas säkerhet berördes inte varken 1825 eller 1837 och 1839. (3.015.) - Efterfrågan på guld 1825 hade endast som mål att utfylla det tomrum som uppstått genom den fullständiga diskrediteringen av provinsbankernas 1 £-sedlar; detta tomrum kunde bara utfyllas genom guld, tills Bank of England också utgav 1 £-sedlar. (3.022.) - I november och december 1825 existerade inte den minsta efterfrågan på guld för export. (3.023.)
"Vad angår bankens diskreditering inom och utom landet skulle en suspension av betalningen av dividender och depositioner ha mycket svårare följder än en suspension av banksedlarnas betalning." (3.028.)
(3.035.) "Ni vill inte säga, att varje omständighet, som hade effekten att allvarligt skada banksedlarnas konvertibilitet i ett ögonblick av kommersiellt trångmål, kunde framkalla nya och allvarliga svårigheter?" - "Inte alls." Under loppet av 1847 "skulle en ökad sedelutgivning kanske ha bidragit till att åter fylla bankens guldbehållning, som den gjorde 1825". (3.058.)
Inför B. A. 1857 uttalar Newmarch:
1.357. "Den första dåliga effekten ... av denna skilsmässa mellan de båda avdelningarna" (i banken) "och den utdelning av guldreserven som blev nödvändig var den att Bank of Englands bankaffärer, alltså hela den gren av operationer som sätter den i direkt förbindelse med landets handel, fullgjorts med bara hälften så stort belopp som den tidigare reserven. Till följd av denna klyvning har banken varit tvungen att nöja sin diskontoränta så snart bankavdelningens reserv minskade, även om det endast var obetydligt. Denna minskade reserv har därför förorsakat en rad stötvisa förändringar i diskontoränta. - 1.358. Ett 60-tal sådana förändringar har förekommit sedan 1844" (till juni 1857) "medan de före 1844 på samma tid knappast uppgick till ett dussin."
Av särskilt intresse är också Palmers utsago inför C. D. överhusutskottet (1848/57). Han var sedan 1811 direktör för och en tid högste chef för Bank of England:
828. "I december 1825 hade banken bara ungefär 1.100.000 £ guld kvar. Då måste den ofelbart ha gjort konkurs om denna lag" (av 1844) "den gången hade gällt. I december utgav den, tror jag, 5 eller 6 miljoner sedlar på en vecka och detta lättade betydligt den rådande paniken."
825. "Den första perioden" (sedan 1 juli 1825) "då den nuvarande banklagstiftningen skulle ha brutit samman, om banken hade försökt att slutföra de transaktioner den påbörjat, var den 28 februari 1837; denna period fanns 3.900.000 £ till 4.000.000 £ i bankens ägo, men den skulle då bara ha haft 650.000 £ kvar i reserven. En annan period var 1839; den varade från 9 juli till 5 december." - 826. "Hur stor var reserven i detta fall? Reserven bestod av ett underskott på inalles 200.000 £ (the reserve was minus altogether 200.000 £) den 5 september. Den 5 november steg den till ungefär 1 á 11/2 miljon. - 830. Lagen av 1844 skulle ha förhindrat banken att lämna bistånd till handeln med Amerika 1837. - 831. Tre av de viktigaste amerikanska affärshusen gjorde konkurs ... Nästan alla firmor som hade amerikanska förbindelser stod utan kredit, och hade banken den gången inte kommit till hjälp, så tror jag inte att mer än ett eller två affärshus hade klarat sig. - 836. Penningbristen av 1837 kan inte jämföras med den av 1847. Den av 1837 inskränkte sig huvudsakligen till de amerikanska affärerna." - 838. (I början av juni 1837 diskuterades frågan om hur bristen skulle avhjälpas i bankdirektionen.) "Varvid några herrar förfäktade den meningen ... att den riktiga principen vore att höja räntefoten, varigenom varupriserna skulle falla; kort sagt att göra pengarna dyra och varorna billiga, varigenom betalningen till utlandet skulle kunna fullgöras (by which the foreign payment would be accomplished). - 906. Införandet av en konstlad begränsning av bankens fullmakter genom lagen av 1844 i stället för den gamla, naturliga begränsningen för dess fullmakt, som utgjordes av det verkliga beloppet i dess guldkassa, tenderar att skapa artificiella svårigheter för affärerna och därmed en effekt på varupriserna som inte uppstått utan denna lag. - 968. På grund av verkningarna av 1844 års lag kan man under vanliga förhållanden inte reducera bankens metallkassa väsentligt under 91/2 miljoner. Då detta skulle förorsaka en sådan omsvängning i de utländska växelkurserna att guldinförseln steg och därmed ökade guldbeloppet i den utgivande avdelningen. - 996. Under den begränsning som nu finns har Ni (banken) ingen bestämmanderätt över silver i en utsträckning som är nödvändig under perioder, då man behöver silver för att påverka utrikeskurser. - 999. Vad var syftet med de reglerande restriktioner, som inskränker bankens silverförråd till 1/5 av dess metallkassa? - Den frågan kan jag inte besvara."
Målet var att göra pengarna dyra; alldeles som, bortsett från currency-teorin, åtskiljandet av de båda bankavdelningarna och tvånget för de skotska och irländska bankerna att hålla guld i reserv utöver ett särskilt belopp för sedelutgivning hade samma syfte. Det uppstod sålunda en decentralisering av nationens metallreserv som sänkte dess kapacitet att korrigera ogynnsamma växelkurser. Alla dessa bestämmelser går ut på att stegra räntefoten: att Bank of England inte får utge sedlar över 14 miljoner utom mot guldreserv; att bankavdelningen ska förvaltas som vanlig bank, som pressar ned räntefoten i tider av penningöverflöd och driver upp den i tider av penningknapphet; begränsningen av silverförrådet, det huvudsakliga medlet att rätta till växelkursen i förhållande till kontinenten och Asien; föreskrifterna rörande de skotska och irländska bankerna, som aldrig behöver guld för export men nu måste hålla sådant under förevändningen av en i verkligheten rent illusorisk konvertibilitet för sina sedlar. Faktum är, att lagen av 1844 för första gången frambringade en anstormning efter guld i de skotska bankerna 1857. Den nya banklagstiftningen gör heller ingen skillnad på guldutflödet till utlandet och sådant inom landet, fastän dess verkningar naturligtvis är heltigenom olika. Därav kommer sig de ständiga, häftiga fluktuationerna i räntans marknadskvot. Beträffande silver säger Palmer vid två olika tillfällen, 992 och 994, att banken kan köpa silver mot sedlar endast när växelkursen är gynnsam för England, silver alltså finns i överflöd, ty:
1.003. "Det enda syfte, varför en betydande del av metallkassan hålles i silver, är att underlätta utländska betalningar under den tid då växelkurserna är ogynnsamma för England. - 1.004. Silver är en vara som, därför att den är pengar i hela den övriga världen, är den lämpligaste varan ... för detta ändamål." [Betalning till utlandet.] "Bara Förenta staterna har under sista tiden uteslutande mottagit guld."
Enligt hans åsikt behövde banken i tider av penningknapphet inte höja räntefoten över den gamla nivån 5%, så länge inga ogynnsamma växelkurser drar guldet till utlandet. Om inte lagen av 1844 funnits, så skulle den därvid utan svårighet kunna diskontera alla växlar av första klass (first class bills) som presenteras densamma. (1.018-1.020.) Men med lagen av 1844 och i det läge banken var i oktober 1847
"fanns det ingen räntefot som banken kunde fordra av kreditvärdiga hus, som de inte beredvilligt betalat för att kunna fortsätta sina betalningar". [1.022.]
Och denna höga räntefot var just lagens syfte.
1.022. "Jag måste göra stor skillnad mellan räntefotens verkan på utländsk efterfrågan [på ädelmetall] och en räntehöjning med syfte att hämma en anstormning på banken under en period av inhemsk kreditbrist. - 1.023. Före lagen av 1844, då kurserna var till Englands förmån och då oro, ja faktisk panik härskade i landet, var ingen gräns satt för sedelutgivningen, som ensam kunde lätta detta tillstånd av penningknapphet."
Så uttalar sig en man, som under hela 39 år suttit i direktionen för Bank of England. Låt oss nu höra en privatbankir, Twells, som sedan 1801 är kompanjon till Spooner, Attwoods & Co. Han är den ende bland samtliga vittnen inför B. C. 1857 som röjer en insikt i landets verkliga tillstånd och ser krisen närma sig. I övrigt är han ett slags "little-shilling men from Birmingham" [75] i likhet med bröderna Attwood, som är grundare av denna skola (se Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 78). Han säger:
4.488. "Hur tror ni att lagen av 1844 har verkat?" - "Skulle jag svara er som bankir, så skulle jag säga att den verkat alldeles utmärkt, ty de har gett bankirer och [penning]kapitalister av alla slag en rik skörd. Men den har haft mycket dåliga verkningar för den ärlige, flitige affärsmannen som behöver kontinuitet i diskontoräntan, så att han kan göra sina affärer med tillförsikt ... den har gjort penningutlåning till ett högst profitabelt geschäft." - 4.489. "Den [banklagen] sätter alltså Londons aktiebanker i stånd att betala aktieägarna 20-22%?" - "En betalade nyligen 18% och en annan, tror jag, 20%. De har alla skäl att mycket beslutsamt försvara lagen." - 4.490. "Små affärsmän och respektabla köpmän som inte har något stort kapital ... dem klämmer den åt mycket hårt ... Det enda medel jag har att få kännedom om detta, är att jag ser en så förvånande mängd av deras accepter som inte betalas. Dessa accepter är alltid små, c:a 20-100 £, många av dem betalas inte och går obetalade tillbaka till alla delar av landet, och detta är alltid ett tecken på tryckt läge bland ... detaljhandlarna."
4.494. Han förklarar, att affärerna inte är profitabla för närvarande. Följande anmärkningar av honom är viktiga, emedan de visar att han såg att krisen närmade sig, då ännu ingen av de övriga anade den.
4.494. "Priserna på Mincing Lane [67] håller sig ännu tämligen, men man säljer ingenting, man kan inte sälja till något pris; man håller sig till det nominella priset."
4.495. Han ger ett exempel: En fransman skickar varor för 3.000 £ till försäljning för ett visst pris till en mäklare på Mincing Lane. Mäklaren kan inte betala detta pris, fransmannen kan inte sälja under det. Varorna blir liggande, men fransmannen behöver pengarna. Mäklaren förskotterar honom alltså 1.000 £ på så vis att fransmannen med varorna som säkerhet drar en växel på 1.000 £ för tre månader på mäklaren. Efter tre månader förfaller växeln, men varorna är fortfarande osäljbara. Mäklaren måste då betala växeln och fastän han har täckning för 3.000 £ kan han inte få kontanter och råkar i svårigheter. Så drar den ene den andre med sig.
4.496. "Angående den stora exporten ... då affärerna är pressade i hemlandet, så framkallar detta med nödvändighet en stark export." - 4.497. "Tror ni, att konsumtionen inom landet har avtagit?" - "Mycket betydligt ... alldeles oerhört ... detaljhandlarna är i detta fall den bästa auktoriteten." - 4.498. "Men importen är ju mycket stor; bevisar inte detta en stor konsumtion?" - "Jovisst, om ni kan sälja; men många varulager är fulla av dessa saker. I det exempel jag just berättat har man importerat för 3.000 £ varor som inte kan säljas."
4.514. "Om pengar är dyra, skulle ni säga att kapitalet då är billigt?" - "Javisst."
Denne man är alltså inte alls av samma mening som Overstone, att hög räntefot är detsamma som dyrt kapital. Som affärerna nu bedrivas:
4.516. "... Andra tappar i hög grad koncepterna, gör jätteaffärer i export och import långt utöver det mått som deras kapital berättigar till, om detta kan inte råda det ringaste tvivel. Det kan lyckas för dessa människor; genom något lyckokast kan de göra stora förmögenheter och avbetala allt. I mycket hög grad är detta det system som gäller för en stor del av affärerna nu för tiden. Sådana människor förlorar villigt 20, 30, 40% på en skeppning; nästa affär kan skaffa dem det tillbaka. Slår det ena efter det andra fel för dem, så är de bankrutta, och då föreligger just ett sådant fall som vi ofta sett den senaste tiden. Affärshus har gjort konkurs utan att en enda shilling av förmögenheten var kvar."
4.791. "Den lägre räntefoten" [under de sista 10 åren] "verkar visserligen mot bankirerna, men utan att förevisa räkenskapsböckerna för er, skulle jag ha svårt att förklara hur mycket högre profiten" [för dessa] "nu är jämfört med tidigare. Om räntefoten är låg till följd av alltför stor sedelutgivning har vi betydande depositioner; om räntetefoten är hög så inbringar det oss direkt vinst. - 4.794. Om pengar kan fås till måttlig räntefot, har vi mer efterfrågan på dem, vi lånar ut mera; då arbetar de" [för oss bankirer] "på detta sätt. Om räntefoten stiger, så får vi mer för lånet än som är rimligt; vi får mer än vi skulle ha."
Vi har sett hur krediten för Bank of Englands sedlar hos alla fackmän gäller som orubblig. Trots detta binder banklagen 9-10 miljoner i guld för deras konvertibilitet. Reservens helighet och oantastbarhet genomföres därmed helt annorlunda än hos skattbildarna förr i tiden. W. Brown (Liverpool) uttalar sig i C. D. 1847/58 2.311:
"Vad det gäller nyttan av dessa pengar (metallreserven i utgivningsavdelningen) den gången, så hade man likaväl kunnat kasta dem i sjön; man kunde ju inte använda något av dem utan att bryta mot lagen."
Byggnadsentreprenören E. Capps, densamme som redan tidigare citerats och från vars vittnesmål även skildringen av det moderna byggnadssystemet i London är hämtat (Bok II, kap. 12 [, s. 211]) sammanfattar sin åsikt angående banklagen av 1844 som följer (B. A. 1857):
5.508. "Ni är alltså på det hela taget av den åsikten, att det nuvarande systemet (för banklagstiftningen) är en rätt skicklig inrättning för att periodiskt bringa industrins profiter i ockrarens penningsäck?" - "Det är min åsikt. Jag vet att det verkat på det sättet i byggnadsbranschen."
Som redan nämnts blev de skotska bankerna genom banklagen av 1845 påtvingade ett system som närmade sig det engelska. På dem lades den förpliktelsen att för sin sedelutgivning utöver ett för varje bank fastställt belopp hålla guld i reserv. Vilken verkan detta haft, därom några vittnesmål inför B. C. 1857.
Kennedy, direktör för en skotsk bank:
3.375. "Fanns det inte något i Skottland som man kunde kalla en guldcirkulation före införandet av lagen av 1845?" - "Nej, ingenting av det slaget." - 3.376. "Har det inträtt någon tillskottscirkulation i guld sedan dess?" - "Inte det ringaste, folk vill inte ha guld (the people dislike gold)." - 3.450. De ungefär 900.000 i i guld som de skotska bankerna måste hålla sedan 1845 är enligt hans åsikt enbart skadliga och "absorberar oprofitabelt en lika stor del av Skottlands kapital".
Vidare Anderson, direktör för Union Bank of Scotland:
3.558. "Den enda starka efterfrågan på guld som förekom hos Bank of England från de skotska bankernas sida, berodde den på de utländska växelkurserna?" - "Så är det, och denna efterfrågan minskades inte genom att vi håller guld i Edinburgh." -3.590. "Så länge vi har samma belopp i värdepapper liggande i Bank of England" (eller hos privatbanker i England) "har vi samma makt som förut att framkalla ett guldutflöde i Bank of England."
Slutligen ännu en artikel av Economist (Wilson).
"De skotska bankerna håller overksamma kontanta belopp hos sina Londonagenter; dessa håller dem hos Bank of England. Detta ger de skotska bankerna kommando över metallkassan i banken inom gränserna för dessa belopp, och här finns de alltid tillgängliga på det ställe där de behövs då utländska betalningar ska göras."
Detta system stördes genom lagen av 1845.
En konsekvens för Skottland av lagen av 1845, "under senaste tid har ett stort utflöde av guldmynt försiggått från Bank of England för att möta en möjlig efterfrågan i Skottland, vilken kanske aldrig kommer att inträda ... Sedan denna tid finns en betydande summa regelbundet fast placerad i Skottland och en annan avsevärd summa är ständigt på väg fram och åter mellan London och Skottland. Inträder en period då en skotsk bankir väntar ökad efterfrågan på sina sedlar, så skickas det över en kista med guld från London; när denna period är slut, så går samma kista tillbaka till London mestadels utan att någonsin ha öppnats." (Economist, 23 okt. 1847.)
[Och vad säger banklagens upphovsman, bankir Samuel Jones Loyd, alias Lord Overstone, till allt detta?
Han har redan 1848 inför C. D. överhusets utskott upprepat, att
"penningknapphet och hög räntefot som förorsakats av brist på kapital inte kan lättas genom ökad utgivning av banksedlar" (1.514),
detta trots att enbart tillåtelsen till ökad sedelutgivning genom regeringsdekretet av 25 oktober 47 hade varit tillräckligt för att bryta udden av krisen.
Han vidhåller att
"den höga räntefoten och fabriksindustrins tryckta läge var den nödvändiga följden av att det materiella kapital, som var användbart för industriella och kommersiella ändamål, minskade". (1.604.)
Ändå bestod det tryckta läget för fabriksindustrin just i att det materiella varukapitalet i överflöd fyllde lagren och rentav var omöjligt att sälja och att just därför det materiella produktiva kapitalet låg helt eller delvis ofruktbart för att inte ännu mer osäljbart varukapital skulle produceras.
Och inför bankutskottet säger han:
"Genom att vi strängt och strikt följt grundsatserna i lagen av 1844 har allt förlöpt med regelbundenhet och lätthet, penningsystemet är säkert och orubbat, landets välstånd är obestridligt, det offentliga förtroendet för lagen av 1844 vinner dagligen i styrka. Önskar utskottet ytterligare praktiska belägg för sundheten i de principer på vilka denna lag vilar och de välgörande följder som den säkerställt, så är det sanna och tillräckliga svaret detta: skåda er omkring; betrakta affärernas nuvarande läge i vårt land, betrakta rikedomen och välståndet hos alla klasser i samhället och sedan, då detta har skett, är utskottet i stånd att avgöra, om det vill förhindra fortvaron av en lag under vilken sådana resultat uppnåtts." (B. C. 1857, nr 4.189.)
På denna dityramb, som Overstone föredrog inför utskottet den 14 juli, varade som motstrof, den 12 november samma år, brevet till bankdirektionen i vilket regeringen upphävde den undergörande lagen av 1844 för att rädda det som ännu kunde räddas. - FE.]
När det gäller upplagring av sedlar i tider av penningknapphet kan det noteras, att skattbildningen med ädla metaller upprepas på samma sätt som i samhällets mest ursprungliga tillstånd under oroliga tider. I detta avseende är lagen av 1844 till sina verkningar intressant emedan den vill förvandla all ädelmetall, som finns inom landet, till cirkulationsmedel; den försöker likställa guldutflöde med omloppsmedlets kontraktion och guldtillflöde med omloppsmedlets expansion. Därigenom har den experimentellt levererat bevis på det motsatta. Med ett undantag, som vi strax ska nämna, har Banks of England cirkulerande sedelmängden sedan 1844 aldrig uppnått det maximum som banken hade tillstånd att utge, och krisen av 1857 bevisade å andra sidan att under vissa omständigheter var detta maximum otillräckligt. Från 13-30 november 1857 cirkulerade i genomsnitt dagligen 488.830 £ utöver detta maximum. (B. A. 1858, s. XI.) Lagligt maximum var vid denna tid 14.475.000 £ plus hela beloppet av metallreserven i bankens kassavalv.
Beträffande utflöde och inflöde av ädelmetall kan observeras:
För det första måste man skilja mellan å ena sidan metallens rörelse fram och tillbaka inom det område, som inte producerar något guld eller silver, och å andra sidan strömmen av guld och silver från dess produktionskällor till andra länder och fördelningen av detta tillskott bland dessa.
Innan de ryska, kaliforniska och australiska guldgruvornas inverkan gjort sig gällande var sedan början av 1800-talet tillförseln bara tillräcklig för att ersätta förslitna mynt, för vanligt bruk som lyxmaterial och för export av silver till Asien.
Efter denna tid växte för det första silverexporten till Asien oerhört med Amerikas och Europas asiatiska handel. Det silver som exporterades från Europa ersattes till stor del genom guldtillskottet. Vidare absorberades en del av det nytillförda guldet i den inre penningcirkulationen. Det beräknas, att till 1857 ett tillskott på ungefär 30 miljoner guld ingick i Englands inre cirkulation.[105*] Efter 1844 ökades genomsnittsstorleken av metallreserven i alla centralbanker i Europa och Nordamerika. Tillväxten av den inhemska penningcirkulationen medförde samtidigt att bankreserven växte ännu snabbare under den period av stagnation som följde efter paniken, beroende på att större kvantiteter av guldmynt drogs ut ur cirkulationen och blev liggande. Slutligen steg konsumtionen av ädelmetall för lyxartiklar till följd av rikedomens tillväxt efter upptäckten av de nya guldfyndigheterna.
För det andra. Ädelmetall flyter ständigt till och ifrån mellan de länder som inte producerar guld eller silver. Samma land både exporterar och importerar oavbrutet ädelmetall. Det är bara den del av rörelsen som överväger åt den ena eller andra sidan som avgör om det till slut råder utflöde eller tillflöde, då de enbart pendlande och ofta parallella rörelserna till stor del neutraliserar varandra. Men kontinuiteten och det på det hela taget parallella förloppet av bägge rörelserna blir också med hänsyn till detta resultat ofta förbisedda. Det uppfattas alltid som om merimport och merexport av ädelmetall endast är effekt av och uttryck för förhållandet mellan import och export av varor, medan det tillika är uttryck för förhållandet mellan en av varuhandeln oberoende export och import av själva ädelmetallen.
För det tredje. Vilket som överväger, import eller export, mätes helt genom till- eller avtagande av metallreserven i centralbankerna. Hur mer eller mindre exakt denna måttstock fungerar hänger naturligtvis på hur långt bankväsendet överhuvud taget är centraliserat, eftersom det är avgörande för huruvida ädelmetallen, upplagrad i den s.k. nationalbanken, överhuvud taget representerar den nationella metallbehållningen. Men förutsatt att detta är fallet är måttstocken ändå inte exakt, emedan tillskottsimporten under vissa omständigheter uppsuges genom inhemsk cirkulation och växande lyxanvändning av guld och silver. Dessutom därför att även utan tillskottsimport guldmynt kan dras ut för inhemsk cirkulation och metallreserven sålunda avta utan samtidig ökning av exporten.
För det fjärde. En metallexport antar formen av ett utflöde (drain), om den avtagande rörelsen fortfar en längre tid, så att detta framstår som rörelsens tendens och bankens metallreserv pressas betydligt under sin genomsnittliga nivå inemot genomsnittligt minimum. Detta minimum är mer eller mindre villkorligt fastställt såtillvida som det genom den lagstiftning som gäller teckning av sedlarnas kontantbetalning etc. i varje enskilt fall bestämmes olika. Angående de kvantitativa gränser ett sådant utflöde kan uppnå i England säger Newmarch inför B. A. 1857 evid. nr 1.494:
"Att döma av erfarenheterna, är det mycket osannolikt att metallutflödet till följd av pendlingar i utrikesaffärerna kommer att överstiga 3 eller 4 miljoner £."
1847 visar den lägsta nivån för guldreserven i Bank of England, 23 oktober, ett minus gentemot 26 december 1846 på 5.198.156 £ och gentemot det högsta läget 1846 (29 aug.) ett minus av 6.453.748 £.
För det femte. Bestämmelsen för metallreserven i den s.k. nationalbanken, vilken inte ensamt reglerar storleken av denna metallkassa, ty den kan också växa genom enbart en förlamning av affärerna på hemmamarknaden eller utomlands - är trefaldig. Den är: 1. Reservfond för internationell betalning, med ett ord reservfond av världspengar. 2. Reservfond för omväxlande expansion och kontraktion av inländsk metallisk cirkulation. 3. Det som sammanhänger med bankfunktionen och ingenting har att göra med penningens funktion som rena pengar; alltså reservfond för betalning av depositioner och för sedlarnas konvertibilitet. Den kan också påverkas av förhållanden som rör varje enskild av dessa tre funktioner; alltså som internationell fond av betalningsbalansen, av vilka grunder denna än må vara bestämd och vilket än dess förhållande må vara till handelsbalansen; som reservfond för den metalliska cirkulationen inom landet påverkas den av att denna expanderar eller kontraherar. Den tredje funktionen, som garantifond, bestämmer visserligen inte metallreservens självständiga rörelse men verkar på två sätt. Utges sedlar som ersätter metallpenningen (alltså även silvermynt i länder där silver är värdemätare) i den inländska cirkulationen, så bortfaller funktionen under 2. som reservfond. Och den del av ädelmetallen som tjänat som reservfond kommer att varaktigt gå till utlandet. I detta fall dras inga metallmynt ut för inländsk cirkulation, och därmed bortfaller också den tillfälliga förstärkningen av metallreserven genom immobilisering av en del av den cirkulerande myntade metallen. Vidare: Måste ett minimum av metallkassan under alla omständigheter fasthållas för utbetalning av depositioner och för sedlarnas konvertibilitet, så påverkar detta på ett speciellt sätt verkningarna av ett guldutflöde eller guldtillflöde; det verkar på den del av kassan som banken under alla omständigheter är pliktig att hålla eller på den som den vid en annan tidpunkt försöker att bli kvitt som onyttig. Vid ren metallisk cirkulation och koncentrerat bankväsen skulle banken likaledes vara tvungen att betrakta sin metallkassa som garanti för utbetalning av sina depositioner, och vid ett metallutflöde kunde samma panik inträda som 1857 i Hamburg.
För det sjätte. Med undantag möjligen för 1837 utbröt den verkliga krisen alltid först sedan växelkursen vänt, d.v.s. så snart importen av ädelmetall åter tagit överhand över exporten.
1825 inträdde den verkliga kraschen, sedan guldutflödet hade upphört. 1839 försiggick guldutflöde utan att det kom till någon krasch. 1847 upphörde guldutflödet i april och kraschen kom i oktober. 1857 hade guldutflödet till utlandet upphört sedan början av november, först senare i november kom kraschen.
Särskilt tydligt framträder detta i krisen 1847, då guldutflödet upphörde redan i april, sedan det åstadkommit en relativt mjuk förkris och den egentliga affärskrisen kom först i oktober.
Följande sades inför Secret Committee of the Houses of Lords on Commercial Distress 1848. Vittnesmålen (evidence) trycktes först 1857 (också citerade som C. D. 1848/57).
Vittnesmål av Tooke:
"I april 1847 uppkom en knapphet som strängt taget var lika med en panik men av förhållandevis kort varaktighet och inte åtföljd av kommersiella konkurser av någon som helst betydelse. I oktober var knappheten vida mer intensiv än vid något tillfälle i april, ett närmast oerhört antal affärsbankrutter förekom. (2.996.) - I april gjorde växelkurserna särskilt på Amerika det nödvändigt för oss att exportera en betydande mängd guld i betalning för en ovanligt stor import; bara med en ytterst våldsam ansträngning kunde banken få guldutflödet att stagnera och driva kursen i höjden (2.997). - I oktober var växelkurserna till fördel för England (2.998). - Vändningen i växelkurserna hade börjat under den tredje aprilveckan (3.000). - De fluktuerade i juli och augusti; sedan början av augusti var de ständigt gynnsamma för England" (3.001). - Guldutflödet i augusti "uppstod ur efterfrågan för inre cirkulation". [3.003.]
J. Morris, chef för Bank of England: Ehuru växelkursen sedan augusti 1847 blivit gynnsam för England och därför guldimport förekommit, avtog ändå bankens metallförråd.
"2.200.000 £ i guld gick ut inom landet till följd av inhemsk efterfrågan" (137). - Detta förklaras å ena sidan av den ökade sysselsättningen av arbetare vid järnvägsbyggen, å andra sidan av "bankirernas önskan att i kristider besitta en egen guldreserv" (147).
Palmer, tidigare högste chef och sedan 1811 direktör för Bank of England:
684. "Under hela perioden från mitten av april 1847 till den dag då 1844 års banklag upphävdes var växelkurserna till Englands förmån."
Metallutflödet som i april 1847 åstadkommer en självständig penningpanik är alltså här som alltid bara en förelöpare till krisen och har redan vänt innan denna bryter lös. 1839 försiggick under stort affärstryck ett mycket starkt metallutflöde - för spannmål o.s.v. - men utan kris och penningpanik.
För det sjunde. Så snart de allmänna kriserna har ebbat ut, fördelar sig - bortsett från nytillflödet av ädelmetall från produktionsländerna - guldet och silvret åter i de proportioner i vilka de existerade i sina jämvikttillstånd som särskild reserv för de olika länderna. Vid i övrigt konstanta förhållanden bestämmes dess relativa storlek i varje land av dess roll på världsmarknaden. Från det land, som hade en större del än den normala, flyter det till andra; dessa rörelser av till- och avflöde återställer bara dess ursprungliga fördelning mellan de olika nationella reserverna. Denna återfördelning är dock förmedlad genom effekten av olika omständigheter som omnämnas vid behandlingen av växelkurserna. Så snart den normala fördelningen åter föreligger - utöver denna punkt - inträder först tillväxt och sedan åter utflöde. [Denna sista sats gäller självklart bara för England som medelpunkt för världspenningmarknaden. - FE.]
För det åttonde. Metallutflöden är mestadels symtom på en förändring i utrikeshandelns läge, och denna förändring är å sin sida ett förebud om att förhållande åter mognar till kris.[106*]
För det nionde. Betalningsbalansen kan vara gynnsam för Asien mot Europa och Amerika.[107*]
Införsel av ädelmetall försiggår framför allt vid två tillfällen. Dels i den första fasen av låg räntefot, som följer på krisen och är uttryck för produktionens inskränkning; och dels i den andra fasen då räntefoten stiger men ännu inte nått sin genomsnittliga höjd. Detta är den fas i vilken återflöden lätt åstadkommas, då den kommersiella krediten är stor och efterfrågan på lånekapital därmed inte växer i proportion till produktionens utvidgning. I bägge faserna, då lånekapital är förhållandevis lätt tillgängligt, måste överskottstillflödet av kapital, som existerar i form av guld eller silver, alltså i en form där det närmast kan fungera enbart som lånekapital, ha en betydande effekt på räntefoten och därmed på hela den kommersiella atmosfären.
Å andra sidan: Utflöde, fortsatt stark export av ädelmetall, inträder så snart de intäkter som flyter in inte längre är likvida, när marknaderna är överfyllda och den skenbara högkonjunkturen bara hålles uppe genom krediten; så snart det alltså redan existerar en mycket förstärkt efterfrågan på lånekapital och räntefoten därmed uppnått åtminstone sin genomsnittshöjd. Dessa omständigheter, som återspeglas just i ädelmetallutflödet, förstärker betydligt effekten av ett fortsatt bortdragande av direkt lånbart penningkapital. Detta måste ha en direkt effekt på räntefoten. Men i stället för att en högre räntefot inskränker kreditaffärerna, utvidgar den dem och leder till att alla dess hjälpmedel anstränges över sin förmåga. Denna period föregår därför kraschen.
Newmarch tillfrågas (B. A. 1857) :
1.520. "Antalet cirkulerande växlar stiger alltså med räntefoten?" - "Det ser så ut." - 1.522. "I lugna, ordinära tider är huvudboken det verkliga instrumentet för utbytet; men om svårigheter uppstår, om t.ex. under sådana omständigheter som jag har talat om, bankens diskontoränta höjes ... då löser man helt naturligt affärerna genom att dra växlar. Dessa växlar är inte bara lämpligare som lagligt bevis för den avslutade affären utan de passar också bättre för ändamålet att göra ytterligare inköp och är framför allt användbara som kreditmedel för att uppta kapital."
Till detta kommer, att så snart banken höjer sin diskontoränta, när omständigheterna i någon mån verkar hotande - varvid det också kan anses sannolikt att banken kommer att begränsa löptiden för de växlar den har att diskontera - sprider sig oron för att dessa förhållanden ska övergå i ett crescendo. Alla, och då först och främst kreditsvindlaren, försöker alltså att inteckna framtiden och i det givna momentet ha till sitt förfogande så mycket kreditmedel som möjligt. De just angivna skälen leder fram till att kvantiteten importerad eller exporterad ädelmetall inte har effekt som sådan, utan att effekten uppstår för det första genom ädelmetallens specifika karaktär som kapital i penningform, och för det andra genom att den verkar som den fjäder, som när den lägges på vågskålen kommer den att slutgiltigt sänka sig åt den ena sidan. Den verkar, därför att den inträder under omständigheter då varje överdrift åt ena eller andra sidan ger utslaget. Utom på sådana grunder vore det alldeles obegripligt hur ett guldutflöde om t.ex. 5-8 miljoner £, och detta är gränsen för den hittillsvarande erfarenheten, kunde utöva några verkningar av betydelse. Detta obetydligt mer eller mindre av kapital som i sig själv förefaller obetydliga jämfört med de 70 miljoner £ i guld som genomsnittligt cirkulerar i England, är i en produktion av en omfattning som den engelska i själva verket en försvinnande storhet.[108*] Men det är just utvecklingen av kredit- och banksystemet som å ena sidan tenderar att pressa in allt penningkapital i produktionens tjänst (eller, vilket kommer på ett ut, att förvandla all penninginkomst till kapital) och som å andra sidan reducerar metallreserven till ett minimum under en viss fas av cykeln, varvid den inte mer kan fullgöra sina funktioner - det är detta utbildade kredit- och banksystem som frambringar denna överkänslighet hos hela organismen. På mindre utvecklade produktionsstadier är en minskning eller ökning av reserven i förhållande till dess genomsnittliga omfång en relativt likgiltig sak. Å andra sidan är även ett t.o.m. mycket betydande guldutflöde relativt verkningslöst, om det inte inträder i den kritiska perioden av den industriella cykeln.
Vid den här givna förklaringen har bortsetts från fall då metallutflödet inträder till följd av missväxt o.dyl. I ett sådant fall behöver den stora och plötsliga störningen av produktionens jämvikt ingen vidare förklaring. Denna verkan är så mycket större ju mer en sådan störning inträffar i en period då produktionen arbetar under högtryck.
Vi har vidare bortsett från metallreservens funktion som garant för banksedlarnas konvertibilitet och medelpunkt för hela kreditsystemet. Centralbanken är kreditsystemets medelpunkt, och metallreserven å sin sida är bankens medelpunkt.[109*] Att kreditsystemet slår om till monetärsystem är nödvändigt, som jag redan har visat i Bok I (kap. 3) i analysen av betalningsmedel. Att de största offer i reell rikedom är nödvändiga för att i ett kritiskt moment hålla den metalliska basen har medgivits av både Tooke och Loyd-Overstone. Striden rör sig bara om ett plus eller minus och om den mer eller mindre rationella behandlingen av det oundvikliga.[110*] En viss i jämförelse med totalproduktionen obetydlig metallkvantitet erkännes som systemets centrala punkt. Därav den sköna teoretiska dualismen, bortsett från den förskräckande exemplifieringen av denna dess karaktär som medelpunkt i kriserna. Så länge det rör sig om "kapital" helt yrkesmässigt, ser den upplysta ekonomin med det största förakt ned på guld och silver som på den i verkligheten likgiltigaste och onyttigaste formen av kapital. Så snart han sysslar med bankväsendet blir allt detta omvänt, och guld och silver blir kapitalet par excellence, för vars bevarande varje annan form av kapital och arbete måste offras. Men varigenom skiljer sig nu guld och silver från rikedomens övriga former? Inte genom värdestorleken, ty denna bestämmes av det i dem försakligade arbetet, utan som självständiga inkarnationer, uttryck för rikedomens samhälleliga karaktär. [Samhällets rikedom består blott som rikedom för enskilda, som är dess privata ägare. Endast genom att dessa enskilda för att tillgodose sina behov utbyter de kvalitativt olika bruksvärdena mot varandra kan den göra sig gällande som samhällelig. I den kapitalistiska produktionen kan de enskilda endast göra utbytet medelst penningen. Så blir den enskildes rikedom förverkligad som samhällelig rikedom medelst penningen. I penningen, i detta ting är den samhälleliga naturen av denna rikedom förkroppsligad. - FE.] Denna dess samhälleliga tillvaro framträder som något utanförstående, som ting, sak, vara vid sidan av och utom den samhälleliga rikedomens verkliga element. Så länge produktionen flyter, glömmer man detta. Krediten, som en likaledes samhällelig form av rikedomen, tränger undan penningen och tar dess plats. Det är förtroendet till produktionens samhälleliga karaktär som låter produkternas penningform framträda som något flyktigt och abstrakt, som något enbart tänkt. Men så snart krediten skakas - och en sådan fas inträder obönhörligt i den moderna industrins cykel - ska nu all reell rikedom plötsligt och faktiskt förvandlas till pengar, till guld och silver, ett vansinnigt krav, som emellertid oundvikligen framväxer ur själva systemet. Och allt guld och silver som ska räcka för dessa oerhörda anspråk belöper sig till några få miljoner i bankens källarvalv.[111*] I guldutflödets verkningar framträder alltså på ett slående sätt det faktum som gäller för produktionen, att den inte står under verklig samhällskontroll som samhällelig produktion. Dessa verkningar visar att den samhälleliga formen av rikedom existerar som ett ting utanför denna. Detta har det kapitalistiska systemet gemensamt med tidigare produktionssystem, i den mån de vilade på varuhandel och privatutbyte. Men först inom det kapitalistiska systemet träder det fram i den mest slående och groteska formen av en absurd motsägelse, en orimlighet, emedan 1. produktion av direkt bruksvärde för producentens egen förbrukning mest fullständigt har upphävts i det kapitalistiska systemet, så att rikedomen existerar bara som samhällelig process uttryckt som en sammanflätning av produktion och cirkulation; 2. emedan med kreditsystemets utveckling den kapitalistiska produktionen strävar att upphäva metallbarriären, denna på en gång konkreta och fantastiska begränsning för rikedomen och dess utveckling, men åter och åter stöter huvudet mot denna barriär.
I krisen fordras nämligen att samtliga växlar, värdepapper och varor samtidigt ska vara konvertibla i bankpengar och samtliga dessa bankpengar i sin tur i guld.
[Växelkursen är känd för att vara barometer för penningmetallernas internationella rörelse. Har England mer betalningar att göra till Tyskland än Tyskland till England, så stiger priset på mark uttryckt i sterling i London och i Hamburg faller priset på sterling uttryckt i mark. Utjämnas inte denna övervikt för Englands betalningsförpliktelser till Tyskland, t.ex. genom att tyska inköp i England överväger, så måste sterlingpriset för markväxlar på Tyskland stiga till den punkt då det lönar sig att i stället för växlar skicka metall - guldpengar eller barrer - från England i betalning till Tyskland. Detta är det typiska förloppet.
Blir denna export av ädelmetall mycket omfattande och av längre varaktighet, så angripes den engelska bankreserven, och den engelska penningmarknaden, framför allt Bank of England, måste tillgripa skyddsåtgärder. Dessa består väsentligen, som vi redan sett, i en höjning av räntefoten. Vid betydande guldutflöde är penningmarknaden regelbundet hårt ansträngd, d.v.s. efterfrågan på lånekapital i penningform överväger betydligt utbudet, och den högre räntefoten blir då den naturliga följden; den av Bank of England dekreterade diskontoräntan motsvarar sakläget och gör sig gällande i marknaden. Men det förekommer också fall, då metallutflödet beror på andra än de vanliga affärskombinationerna (t.ex. lån till främmande stater, kapitalinvesteringar i utlandet o.s.v.), då Londons penningmarknad som sådan inte rättfärdigar en verksam räntehöjning; Bank of England kan då genom en stark upplåning i "öppna marknaden" först "göra pengarna sällsynta", som uttrycket lyder, för att så med konstlade metoder skapa ett läge som rättfärdigar eller nödvändiggör en räntehöjning, en manöver som dock år från år blir svårare att genomföra. - FE.]
Hur nu denna höjning av räntefoten inverkar på växelkurserna visar följande uttalande inför underhusutskottet om banklagstiftningen 1857 (citerat som B. A. eller B. C. 1857).
John Stuart Mill:
2.176. "Om det är svårt för handeln ... blir det alltid ett avsevärt fall i värdepapperens pris ... utlänningar låter köpa upp järnvägsaktier här i England eller engelska ägare av utländska järnvägsaktier säljer dem i utlandet ... i samma mån förhindras överföring av guld. - 2.182. En stor och rik klass av bankirer och andra som handlar med värdepapper, vilka vanligen fullgör utjämningen av räntefoten och av det kommersiella barometerståndet (pressure) mellan de olika länderna ... håller alltid utkik efter värdepapper som ser ut att stiga i pris för att köpa ... Den riktiga platsen för inköp blir det land som skickar guld till utlandet. - 2.183. Sådana kapitalplaceringar försiggick 1847 i betydande omfattning, tillräckligt för att minska guldutflödet."
J. G. Hubbard, tidigare högste chef och sedan 1838 medlem av direktionen för Bank of England.
2.545. "Det finns stora mängder europeiska värdepapper ... som har en europeisk cirkulation på alla de olika penningmarknaderna, och dessa papper uppköpas så snart de faller på en marknad med 1 eller 2% för att sändas till de marknader, där deras värde ännu håller sig." 2.565. "Står inte främmande länder i en betydande skuld till Englands köpmän? - ... Mycket betydande." - 2.566. "Enbart en inkassering av dessa skulder skulle alltså vara tillräcklig för att förklara en mycket stor ackumulation av kapital i England?" - "År 1847 säkerställdes vår position slutgiltigt genom att vi avskrev ett antal miljoner, som Amerika och Ryssland tidigare var skyldiga England."
[Samtidigt var England skyldigt just samma länder "ett antal miljoner" för spannmål och försummade inte heller att "avskriva" en stor del av dem medelst de engelska gäldenärernas konkurser. Se rapporten om banklagen av 1857 i kap. 30.]
2572. "1847 stod kursen mellan England och Petersburg mycket högt. När det kungliga dekret utfärdades, som befullmäktigade banken att utge banksedlar utan att binda sig vid den föreskrivna gränsen av 14 miljoner (utöver guldreserven), var betingelserna att diskontot måste hålla sig vid 8%. I detta ögonblick och till denna diskontoränta var det ett profitabelt geschäft att skeppa guld från Petersburg till London och låna ut det till 8%, tills de tremånaders växlar förföll som drogs mot det sålda guldet." - 2.573. "I alla guldoperationer finns det många punkter att ta i övervägande; det kommer an på växelkurs och räntefot till vilken man kan placera pengarna, till dess (de däremot dragna) växlarna förfaller."
Följande punkter är viktiga, å ena sidan emedan de visar hur England, då dess växelkurs med Asien är ogynnsam, måste skaffa sig lättnad i andra länder, vilkas export från Asien betalas genom engelsk förmedling. Men å andra sidan emedan herr Wilson här återigen gör det dåraktiga försöket att identifiera den effekt som export av ädelmetall har på växelkurserna med den effekt kapitalexport överhuvud taget har på dessa kurser; bådadera i de fall då det gäller export för kapitalplacering, inte export som betalnings- eller köpmedel. Det är självklart, att om så eller så många miljoner pund i ädelmetall eller järnvägsskenor skickas till Indien för att placeras i järnvägsanläggningar, de bara är olika form för överföring av samma kapitalbelopp från ett land till ett annat, och att det är ett överförande, som inte ingår i de vanliga merkantila förbindelsernas kalkyler och för vilket det exporterande landet inte väntar något annat tillbakaflöde än senare årlig reveny ur dessa järnvägars intäkter. Sker denna export i form av ädelmetall, så kommer denna som direkt lånbart penningkapital och grundval för hela penningsystemet inte nödvändigtvis under alla förhållanden men under de förhållanden som tidigare behandlats, att inverka direkt på penningmarknaden och därmed på räntefoten i det land som exporterat denna ädelmetall. Då verkar den också lika direkt på växelkursen. Ädelmetall sändes nämligen bara därför, emedan och såvida växlar, t.ex. på Indien som utbjudas på Londons penningmarknad, inte räcker till för att göra dessa extra remissor. Det förekommer alltså en efterfrågan som överstiger utbudet av växlar på Indien, och sålunda vändes kursen tillfälligt till nackdel för England, inte därför att det är skyldigt Indien utan därför att det skickar ovanligt stora summor till Indien. I längden måste en sådan export av ädelmetall till Indien verka därhän att den indiska efterfrågan på engelska varor ökar, emedan den indirekt stegrar Indiens förmåga att konsumera europeiska varor. Skickas kapitalet däremot i form av järnvägsskenor el. dyl. så kan det inte alls ha något inflytande på växelkursen, då Indien inte ska göra någon återbetalning därför. Just därför behöver det inte heller ha något inflytande på penningmarknaden. Ett sådant inflytande försöker Wilson få fram genom att påstå att sådana extra utlägg skapar en extra efterfrågan på penningkredit och sålunda kommer att inverka på räntefoten. Det kan förhålla sig så; men att påstå att det under alla omständigheter måste ske är fullständigt bakvänt. Vart än skenorna skickas och lägges ut, på indisk mark eller på engelsk, representerar de ingenting annat än en bestämd utvidgning av engelsk produktion inom en viss sfär. Det är dårskap att påstå, att en utvidgning av produktionen även inom mycket vida gränser inte kan försiggå utan att driva upp räntefoten. Kreditefterfrågan må växa, d.v.s. summan av de affärer i vilka kreditoperationer ingår, men dessa operationer kan tillta vid konstant given räntefot. Detta var faktiskt fallet under järnvägsspekulationerna i England på 40-talet. Räntefoten steg inte. Och det är påfallande att såvida det gäller konkret kapital, d.v.s. här varor, effekten på penningmarknaden är alldeles densamma, om dessa varor är bestämda för ulandet eller för inre förbrukning. En skillnad kunde visa sig bara om Englands kapitalanläggningar i utlandet verkar inskränkande på dess kommersiella export - den export som måste betalas, alltså medföra ett återflöde - eller såvida dessa kapitalanläggningar överhuvud taget redan var symptom på överexpansion av krediten och begynnande svindelaffärer.
I det följande frågar Wilson och svarar Newmarch.
1.786. "Ni sade tidigare med avseende på efterfrågan på silver för Ostasien, att Ni ansåg att växelkurserna på Indien var till Englands förmån, trots de betydande metallskatter som kontinuerligt sändes till Ostasien; Har Ni några skäl för denna åsikt?" - "Ja visst ... Jag finner att det verkliga värdet av Förenade Konungarikets export till Indien 1851 var 7.420.000 £; härtill ska läggas beloppet av växlar hos India House, d.v.s. de fonder som ostindiska kompaniet drar ut ur Indien för att bestrida sina egna utgifter. Dessa trattor utgjorde under detta år 3.200.000 £; så att den totala exporten från Förenade Konungariket till Indien utgjorde 10.620.000 £. 1855 hade ... det verkliga värdet av varuexporten stigit till 10.350.000 £; checkerna för India House var 3.700.000 £; totala exporten alltså 14.050.000 £. För 1851, tror jag inte att vi har något medel att fastställa det verkliga värdet av varuexporten från Indien till England: men väl för 1854 och 55. 1855 var det samlade verkliga värdet av varuimporten från Indien till England 12.670.000 £ och denna summa jämförd med de 14.050.000 £ lämnar ett saldo till Englands förmån i direkt handel mellan de båda länderna på 1.380.000 £."
Till detta anmärker Wilson, att växelkurserna också beröras av den indirekta handeln. Så täcktes t.ex. exporten från Indien till Australien och Nordamerika genom trattor på London och har därför samma effekt på växelkurserna som om varorna gick direkt från Indien till England. Vidare skulle, om Indien och Kina tages tillsammans, balansen bli ogynnsam för England, då Kina ständigt måste göra betydande betalningar för opium till Indien och England ständigt betalningar till Kina och dessa belopp efter denna omväg hamnar i Indien. (1.787, 1.788.)
1.791. Nu frågar Wilson, om effekten på växelkurserna inte blir densamma antingen kapitalet "utgår i form av järnvägsskenor och lokomotiv eller i form av metallpengar". Newmarch svarar helt riktigt, att de 12 miljoner £ som under de sista åren skickats till Indien för järnvägsbygge hade tjänat till inköp av en årsränta, som Indien måste betala i regelbundna terminer till England.
"Om man bara tar hänsyn till den omedelbara effekten på ädelmetallmarknaden, så kan placeringen av de 12 miljonerna £ utöva en sådan bara såvida metall måste skickas ut för att verkligen utbetalas som pengar."
1.797. (Weguelin frågar:)
"Om inget återflöde följer för detta järn (skenorna), hur kan man då säga att det har effekt på växelkursen?" - "Jag tror inte att den del av utlägget som skickas ut i form av varor berör växelkursens läge ... Kursläget mellan två länder beröres, kan man säga, uteslutande genom kvantiteten av de obligationer eller växlar som bjudas ut i det ena landet jämfört med den kvantitet som i det andra landet bjudes ut däremot; det är den rationella teorin för växelkursen. Vad transfereringen av de 12 miljonerna beträffar, så har dessa i första hand tecknats här; vore nu affären av det slaget, att samtliga dessa 12 milj. placeras i Kalkutta, Bombay och Madras i kontanta pengar ... så skulle denna plötsliga efterfrågan ha en våldsam effekt på silverpriset och växelkursen, precis lika väl som om Ostindiska kompaniet i morgon meddelade, att det höjer sina trattor från 3 till 12 milj. Men hälften av dessa pengar ... utbetalas i inköp av varor i England ... järnvägsskenor, trä och andra ämnen ... Det är ett utlägg av engelskt kapital i själva England, för en viss varusort som skickas till Indien, och därmed är saken klar." - 1.798. (Weguelin:) "Men produktionen av dessa för järnvägen nödvändiga varor av järn och trä åstadkommer en stark konsumtion av utländska varor och detta kan ha effekt på växelkursen?" - "Säkerligen."
Wilson menar nu, att järnet till stor del representerar arbete, och den för detta arbete utbetalade lönen till stor del representerar importerade varor (1.799) och frågar sedan vidare:
1.801. "Men allmänt talat: Om de varor, som producerats medelst konsumtion av dessa importerade varor, skickas ut på sådant sätt att vi inte får någon retur för dem vare sig i produkter eller på något annat sätt; skulle inte detta göra kurserna ogynnsamma för oss?" - "Denna princip överensstämmer precis med vad som försiggick i England under tiden för de stora järnvägsanläggningarna (1845). Tre, fyra eller fem år efter varandra har man lagt ut 30 milj. £ för järnvägar och nästan alltihop i arbetslön. Under tre år har man i byggande av järnvägar, lokomotiv, vagnar och bangårdar underhållit en större folkmängd än i alla fabriksdistrikt tillsammans. Dessa människor ... använde sin lön till inköp av tre, socker, spritdrycker och andra utländska varor; dessa varor måste importeras, men det står fast, att under den tid då detta stora utlägg försiggick, växelkurserna mellan England och andra länder inte stördes väsentligen. Det förekom inget utflöde av ädelmetall, tvärtom snarare ett tillflöde."
1.802. Wilson vidhåller, att vid utjämnad handelsbalans och parikurs mellan England och Indien extrasändningar av järn och lokomotiv "måste inverka på växelkurserna på Indien". Newmarch kan inte inse detta, så länge skenorna skickas ut som kapitalanläggningar och Indien inte ska betala dem i denna eller någon annan form. Han tillägger:
"Jag instämmer i princip i att inget land i längden kan ha en ogynnsam växelkurs på alla länder som det handlar med: en ogynnsam växelkurs på ett land producerar nödvändigtvis en gynnsam på ett annat."
Wilson gör ett trivialt inpass:
1.803. "Men skulle inte ett kapitalöverförande vara detsamma antingen kapitalet skickas i den ena formen eller i den andra?" - "I den mån skuldförpliktelsen kommer med i bilden, naturligtvis." - 1.804. "Om ni alltså skickar ut ädelmetall eller varor, skulle effekten av järnvägsbyggandet i Indien på kapitalmarknaden här alltså bli densamma och lika mycket höja värdet av kapitalet som om alltsammans skickats som i ädelmetall?"
Om järnpriserna inte steg, så var det i varje fall ett bevis, att "värdet" av det i skenorna liggande "kapitalet" inte ökat. Vad det handlar om är värdet av penningkapitalet, räntefoten. Wilson vill identifiera penningkapital med kapital överhuvud. Det enkla faktum är närmast, att i England hade tecknats 12 milj. för indiska järnvägar. Detta är en sak som inte har någonting att göra med växelkurserna och ändamålet med dessa 12 milj. är utan betydelse för penningmarknaden. Är penningmarknaden i ett gynnsamt läge, så behöver detta överhuvud inte ha någon som helst effekt, liksom aktietecknandet i de engelska järnvägarna 1844 och 1845 också lämnade penningmarknaden oberörd. Är penningmarknaden redan i någon mån ansträngd så kunde räntefoten visserligen beröras av detta men då bara i uppåtgående riktning, och detta måste ju enligt Wilsons teori verka gynnsamt på kurserna för England, d.v.s. hämma tendensen till export av ädelmetall; om inte till Indien, så åt något annat håll. Herr Wilson hoppar från det ena till det andra. Enligt fråga 1.802 skulle växelkurserna påverkas, enligt nr 1.804 "värdet av kapitalet", två mycket olika frågor. Räntefoten må inverka på växelkurserna och kurserna på räntefoten, men räntefoten kan vara konstant när kurserna fluktuerar och när räntefoten förändras kan kurserna vara konstanta. Wilson får inte in i sitt huvud, att när kapital sändes till utlandet själva formen vid transfereringen medför en sådan skillnad i effekt, d.v.s. att olikheten i kapitalets form har denna betydelse och då alldeles särskilt dess penningform, vilket alldeles speciellt går emot den upplysta ekonomins teorier. Newmarch svarar Wilson ensidigt så till vida som han inte alls gör honom uppmärksam på att han så plötsligt och utan orsak hoppat över från växelkursen till räntefoten. Newmarch svarar osäkert och svävande på fråga 1.804:
"Otvivelaktigt, om 12 milj. ska anskaffas, så är det oväsentligt, såvida det gäller den allmänna räntefoten, om dessa 12 milj. ska skickas ut i ädelmetall eller i material. Jag tror dock" (en skön vändning för att säga raka motsatsen) "att detta inte är helt oväsentligt" (det är oväsentligt, men ändå inte oväsentligt) "emedan i det ena fallet de 6 milj. £ genast skulle flyta tillbaka; i det andra fallet skulle de inte flyta tillbaka så snabbt, därför skulle det göra någon" (vilka bestämda ordalag!) "skillnad, om de 6 milj. satsas här i landet eller om de helt skickas ut."
Vad ska det betyda, att de 6 milj. genast skulle flyta tillbaka? Om de 6 milj. har getts ut i England existerar de i skenor, lokomotiv etc., som fraktas till Indien och inte kommer tillbaka, och deras värde återvänder först genom amortering, alltså mycket långsamt, medan de 6 milj. ädelmetall kanske mycket snabbt blir returnerade in natura. Om de 6 milj. ges ut i arbetslön är de uppätna, men pengarna i vilka de satsades cirkulerar som förut i landet eller bildar reserv. Detsamma gäller om profiterna för järnvägsskenornas producenter och den del av de 6 milj. som ersätter deras konstanta kapital. Den tvetydiga frasen om tillbakaflöde använder Newmarch alltså för att inte direkt säga, att pengarna har stannat i landet, och att om de fungerar som lånbart penningkapital är skillnaden för penningmarknaden (bortsett från att cirkulationen kan ha slukat mera kontanter) bara den, att de utges för A:s räkning i stället för B:s. Placering av detta slag, där kapitalet överföres i varor, inte i ädelmetall, till främmande länder, kan bara inverka på växelkurserna (och då inte i det land där placeringen sker), såvida produktionen av dessa exporterade varor kräver extraimport av andra utländska varor. Denna produktion kan då inte balansera extraimporten. Samma sak förekommer emellertid vid varje export på kredit, antingen den är avsedd för kapitalinvestering eller för vanliga handelsändamål. Dessutom kan denna extraimport också återverka, så att den framkallar extra efterfrågan på engelska varor t.ex. från koloniernas eller Förenta staternas sida.
Tidigare sade Newmark [1.786], att som en följd av Ostindiska, kompaniets trattor exporten från England till Indien var större än importen. Sir Charles Wood tar honom i korsförhör på denna punkt. Detta överskott av engelsk export till Indien utöver importen därifrån kommer faktiskt till stånd genom en import från Indien, för vilken England inte betalar någon ekvivalent: Ostindiska kompaniets trattor (nu den indiska regeringens) visar sig vara en tribut som upptages av Indien. T.ex. 1855: importen från Indien till England 12.670.000 £; den engelska exporten till Indien 10.350.000 £. Balans till Indiens förmån 2.250.000 £.
"Om sakläget vore tillfredsställande redovisat, så skulle dessa 2.250.000 £ i någon form remitteras till Indien. Men i stället kommer fordringarna från India House, som annonserar att det är i stånd att utge trattor på de olika förvaltningsdistrikten i Indien till ett belopp av 3.250.000 £. (Detta belopp togs upp för Ostindiska kompaniets kostnader i London och för dividender som utbetalades till aktieägarna.) Och detta likviderar inte bara balansen om 2.250.000 £ som uppstod genom handeln utan ger därtill 1 milj. i överskott." (1.917.)
1.922. (Wood:) "Då är alltså effekten av dessa trattor från India House inte att öka exporten till Indien, utan att minska den i motsvarande grad?"
(Nödvändigheten att minska betyder här, att täcka import från Indien genom export dit till samma belopp.) Detta förklarar Newmarch på så sätt, att engelsmännen för dessa 3.700.000 £ importerade "god regering" till Indien. (1.925.) Riktigt och ironiskt svarar Wood, vilken som minister för Indien mycket väl kände till den av engelsmännen importerade sorten av "god regering".
1.926. "Då är den export, som enligt vad Ni säger förorsakas av trattorna från India House, en export av 'god regering' och inte av varor."
Då England exporterar mycket på detta sätt för "god regering" och för kapitalinvestering i främmande länder - alltså får import, som är alldeles oberoende av affärernas vanliga gång, som tributer dels för exporterad "god regering" och dels som reveny av i kolonierna och annorstädes investerat kapital, tributer för vilka det inte betalar någon ekvivalent - så är det klart att växelkurserna inte beröras, om England helt enkelt förbrukar dessa tributer utan motexport. Det är alltså även klart, att växelkurserna inte beröras om England återinvesterar dessa tributer inte i hemlandet utan produktivt eller improduktivt i utlandet. Om det t.ex. skickar ammunition därför till Krim. Dessutom, såvitt importen från utlandet ingår i Englands reveny - betald måste den naturligtvis vara, antingen som tribut för vilken ingen ekvivalent behövs eller genom utbyte mot dessa icke betalade tributer i den löpande handeln - så kan England antingen konsumera den eller återinvestera den som kapital. Varken det ena eller det andra berör växelkurserna och detta förbiser den vise Wilson. Om inhemsk eller främmande produkt bildar en del av revenyn, i senare fallet förutsättes bara utbyte av inhemska produkter mot utländska - så ändrar konsumtionen av denna reveny vare sig den är produktiv eller improduktiv, ingenting i växelkurserna, även om den kan ändra produktionens skala. Med utgångspunkt från detta bör det följande bedömas.
1.934. Wood frågar hur avsändande av krigsmaterial skulle beröra växelkursen med Turkiet. Newmarch svarar:
"Jag förstår inte på vilket sätt enbart sändandet av krigsmaterial skulle påverka växelkursen, men sände man ädelmetall, skulle säkerligen kursen beröras."
Här skiljer han alltså kapital i penningform från annat kapital. Men nu frågar Wilson:
1.935. "Om ni ordnar export i stor utsträckning av någon artikel, för vilken ingen motsvarande import försiggår"
(Wilson glömmer, att för Englands del en mycket betydande import försiggår utan motsvarande export utom i formen av "god regering" eller av tidigare exporterat anläggningskapital; i varje fall ingen import som ingår i den regelbundna handelns rörelse. Men denna import blir åter utbytt, t.ex. mot amerikanska produkter, och att amerikanska produkter exporteras utan motsvarande import ändrar ingenting i förhållandet, att värdet av denna import kan konsumeras utan något ekvivalent utflöde; den har mottagits utan motexport, och den kan därför också förbrukas utan att ingå t handelsbalansen),
"så betalar ni inte den utländska skuld som ni ådragit er genom er import."
(Men om man redan tidigare betalat denna import, t.ex. genom kredit som givits i utlandet, så ådrager man sig därigenom ingen skuld, och frågan har ingenting alls att göra med den internationella balansen; den upplöses i produktiv eller improduktiv utgift, vare sig de så förbrukade produkterna är inhemska eller utländska.)
"Och därför måste ni genom dessa transaktioner påverka växelkurserna, eftersom den utländska skulden inte betalas, emedan er export inte har någon motsvarande import." - "Detta är riktigt beträffande länder i allmänhet."
Wilsons anförande går ut på att varje export utan motsvarande import samtidigt är en import utan motsvarande export; emedan importerade varor ingår i produktion av exportvaror. Förutsättningen är, att varje sådan export är grundad på en icke betald import eller åstadkommer en sådan - alltså en skuld till utlandet. Detta är felaktigt t.o.m. bortsett från de två omständigheterna att England för det första har en gratisimport, för vilken det inte betalar någon ekvivalent; t.ex. en del av dess indiska import. Denna kan bytas mot amerikansk import och denna i sin tur exporteras utan motimport; i varje fall vad värdet beträffar har England bara exporterat vad som inte kostat det något. Och för det andra, det kan ha betalt t.ex. amerikansk import som bildar tillskottskapital; om det konsumerar denna improduktivt t.ex. i krigsmaterial, så utgör det inte någon skuld gentemot Amerika och berör inte växelkursen med Amerika. Newmarch motsäger sig själv i svaren 1.934 och 1.935 och blir uppmärksammad på detta av Wood 1.938.
"Om ingen del av de varor, som användas för att tillverka de artiklar vi exporterar utan motsvarande retur (krigsmaterial), kommer från det land till vilket vi exporterar den, hur berör detta växelkursen med detta land? Om vi antar att handeln med Turkiet vanligen befinner sig i jämvikt, hur påverkas då växelkursen mellan England och Turkiet genom exporten av krigsmaterial till Krim?"
Här förlorar Newmarch sin jämvikt, han glömmer att han redan under nr 1.934 har besvarat samma enkla fråga korrekt och säger:
"Jag tror att vi har uttömt den praktiska frågan och nu närmar oss en mycket abstrakt och teoretisk diskussion."
[Wilson har ytterligare en formulering av sitt påstående, att växelkursen beröres genom varje kapitalöverföring från ett land till ett annat, oberoende av om denna sker i form av ädelmetall eller i form av varor. Wilson vet naturligtvis, att växelkursen påverkas av räntefoten, speciellt genom förhållandet mellan de båda länders räntefot, vilkas ömsesidiga växelkurs det gäller. Kan han nu påvisa, att överskott av kapital, alltså närmast varor av alla slag inberäknat ädelmetall, har en viss effekt på räntefoten, så är han redan ett steg närmare sitt mål; överförande av en betydande del av detta kapital till ett annat land måste då ändra räntefoten i båda länderna och detta i motsatt riktning och därmed i andra instans även förändra växelkursen mellan dessa länder. - FE.]
I Economist (1847, s. 475), vilken han vid denna tid redigerade, säger han:
"Utan tvivel leder ett sådant överskott av kapital innebärande stora lager av alla slag, ädelmetall inberäknat, inte bara till låga priser på varor överhuvud utan till en lägre räntefot för kapitalanvändning (1). Om vi har tillgång till ett varulager tillräckligt för landet under två år framåt, så förfogar vi över dessa varor för en given period till mycket lägre räntefot än om lagret knappt räcker för två månader (2). Alla lån i pengar, i vilken form de än göras, är bara överföring av förfoganderätten över varor från den ene till den andre. Finns varor i överflöd, måste därför penningräntan vara låg, är de knappa måste den vara hög (3). Om varorna strömmar till, kommer antalet säljare att öka i jämförelse med antalet köpare, och i samma mån som kvantiteten överstiger den omedelbara konsumtionens behov måste en allt större del bevaras för senare bruk. Under dessa omständigheter kommer en varuägare att sälja med lägre anspråk på betalning, så att han accepterar betalning i framtiden eller kredit, än om han vore säker på att hela hans lager kunde säljas på några få veckor (4)".
Till påståendet (1) är att märka, att ett starkt tillflöde av ädelmetall kan försiggå samtidigt med en inskränkning av produktionen, som alltid är fallet under tiden efter en kris. Under följande fas kan ädelmetall eventuellt komma in från länder som övervägande producerar ädelmetall men importen av andra varor utjämnas under denna period vanligen genom export. I båda dessa faser är räntefoten låg och stiger endast långsamt. Vi har redan behandlat orsakerna till detta. Denna låga räntefot kunde överallt förklaras utan inverkan av "stora lager av alla slag". Och hur ska denna inverkan försiggå? Det låga priset på bomull t.ex. möjliggör höga profiter för spinneriägarna o.s.v. Varför är nu räntefoten låg? Säkert inte därför att den profit som kan göras med lånat kapital är hög. Utan endast och allenast emedan efterfrågan på lånekapital inte växer i proportion till denna profit under rådande förhållanden; alltså att lånekapitalet har en annan rörelse än industrikapitalet. Vad Economist vill bevisa är precis det motsatta. Att dess rörelse är identisk med industrikapitalets.
Påståendet (2) innefattar, om vi reducerar den absurda förutsättningen om ett lager för två år framåt till ett påstående som har någon mening, att varumarknaden är överfylld. Detta skulle förorsaka en prissänkning. För en bal bomull t.ex. skulle man betala mindre. Därav följer ingalunda, att pengarna för att köpa en bal bomull kunde erhållas billigare. Detta är beroende av läget på penningmarknaden. Fick man pengar billigare, så berodde detta bara på att den kommersiella krediten var i ett sådant läge, att den mindre än vanligt behövde ta bankkrediten i anspråk. De varor som överfyller marknaden är existensmedel eller produktionsmedel. Det låga priset på bägge höjer industrikapitalistens profit. Varför skulle detta sänka räntan på annat sätt än genom motsats i stället för identitet mellan rikligt industrikapital och efterfrågan på kredit? Omständigheterna är sådana att köpman och industrikapitalist lättare kan ge varandra kredit; på grund av denna kommersiella kreditlättnad behöver industrikapitalisten liksom köpmannen mindre bankkredit, därför kan räntefoten vara låg. Denna låga räntefot har ingenting att göra med tillflödet av ädelmetall ehuru de kan följas åt, och samma orsaker som frambringar de låga priserna på importartiklar frambringar också överskott på tillförd ädelmetall. Vore importmarknaden verkligen överfylld, så bevisade detta att efterfrågan på importvaror avtar, vilket vore oförklarligt vid låga priser utom som en följd av inskränkning av den inhemska industriproduktionen; men detta vore i sin tur oförklarligt vid abnormt stor import till låga priser. Idel absurditeter för att bevisa, att fallande pris är lika med fallande ränta. Bäggedera kan bestå samtidigt sida vid sida. Men då som uttryck för motsatsen mellan de riktningar i vilka industrikapitalets rörelse och det lånbara penningkapitalets rörelse sker, inte som uttryck för deras identitet.
Under (3) är det även efter denna utläggning svårt att förstå varför penningräntan ska vara låg, om varor finns i överflöd. Om varor är billiga, så skulle jag för att köpa en viss kvantitet behöva t.ex. 1.000 £ i stället för tidigare 2.000, men kanske investerar jag också nu 2.000 och utvidgar på detta sätt min affär genom att satsa samma kapital, vilket jag kanske måste låna. Jag köper nu som tidigare för 2.000 £, därför är min efterfrågan på penningmarknaden densamma, även om min efterfrågan på varumarknaden stigit med de sjunkande varupriserna. Men om denna efterfrågan på varor skulle minska, d.v.s. om inte produktionen utvidgas vid sjunkande varupriser, vilket skulle motsäga alla lagar som uppställts av Economist, så avtog efterfrågan på lånbart penningkapital, ehuru profiten tilltog. Men denna tilltagande profit skulle skapa efterfrågan på lånekapital. För övrigt kan en låg nivå för varupriserna uppstå av tre orsaker. För det första av brist på efterfrågan. Då är räntefoten låg därför att produktionen är förlamad, inte därför att varorna är billiga, då deras billighet bara är ett uttryck för att produktionen är förlamad. För det andra alltför stort utbud i förhållande till efterfrågan. Detta kan vara ett resultat av en överfylld marknad etc. vilket leder till kris och kan i själva krisen sammanfalla med hög räntefot; eller det kan vara ett resultat av att varornas värde sjunkit, alltså samma efterfrågan tillfredsställes till lägre pris. Varför ska i det senare fallet räntefoten sjunka? Emedan profiten växer? Om skälet skulle vara att mindre penningkapital behövs för att uppnå samma produktiva- eller varukapital, så bevisar detta bara att profit och ränta står i omvänt förhållande till varandra. I varje fall är Economists allmänna påstående felaktigt. Låga penningpriser för varorna och låg räntefot hör inte med nödvändighet samman. Annars skulle i de fattigaste länderna, där produkternas penningpris är som lägst också räntefoten vara lägst och i de rikaste länderna, där jordbruksprodukternas penningpris är högst, även räntefoten stå högst. I allmänhet medger Economist: faller penningens värde, så utövar det inget inflytande på räntefoten. 100 £ inbringar som förut 105 £, är de 100 mindre värda så gäller detta också de 5 i ränta. Förhållandet beröres inte genom den ursprungliga summans värdeminskning eller värdestegring. Som värde betraktat är en bestämd varukvantitet lika med en viss penningsumma. Stiger dess värde, så är det lika med en större penningsumma; det motsatta gäller om det faller. Är det = 2.000, så är 5% = 100; är det = 1.000, så är 5% = 50. Detta ändrar emellertid inte på något sätt räntesatsen. Poängen är bara att mer penningackomodation kräves, om det behövs 2.000 £ för att sälja samma kvantitet vara än om bara 1.000 £ behövs. Men detta visar bara att profit och ränta här är omvänt proportionella till varandra. Ty ju lägre pris på det konstanta och variabla kapitalets element, ju högre är profiten och desto lägre räntan. Men det motsatta kan vara och är ofta fallet. Bomull kan t.ex. vara billig, därför att det inte finns någon efterfrågan på garn och vävnader; den kan vara relativt dyr, därför att stor profit i bomullsindustrin framkallar stor efterfrågan på densamma. Å andra sidan kan industrikapitalisternas profit vara hög, just emedan bomullspriset är lågt. Hubbards tabell bevisar att räntefot och varupriser genomgående har av varandra oberoende rörelser, medan räntefotens rörelser noga anpassas efter rörelserna hos metallbehållning och växelkurser. "Finnas varor i överflöd, så måste penningräntan vara låg," säger Economist. Precis motsatsen förekommer under kriserna. Då finns varor i överflöd, inkonvertibla i pengar, och räntefoten är därför hög. Under en annan fas av cykeln härskar stor efterfrågan på varor, därav kommer ett lätt tillbakaflöde men också stegring av varupriserna och på grund av det lätta tillbakaflödet en låg räntefot. "Är de (varorna) få, så måste den vara hög." Motsatsen förekommer återigen under tider av avspänning efter krisen. Det är ont om varor, inte med hänsyn till efterfrågan men absolut taget, och räntefoten är låg.
I fråga om (4), att vid överfylld marknad en varuägare är villig att sälja varorna billigare - om han överhuvud kan sälja - än när han har utsikt att snabbt få sina lager tömda är tämligen klart. Mindre klart däremot varför räntefoten ska falla på grund av detta.
Är marknaden överfylld med importerade varor, så kan räntefoten stiga till följd av stegrad efterfrågan på lånekapital från ägarnas sida, då de vill undvika att föra ut dessa varor på marknaden. Räntefoten kan falla, därför att den kommersiella kreditens likviditet ännu håller efterfrågan på bankkredit relativt låg.
Economist omnämner den snabba effekten på kurserna 1847 till följd av räntefotens höjning och andra omständigheter, som utövade tryck på penningmarknaden. Men det ska inte glömmas, att trots kursförändringarna fortsatte guldutflödet till slutet av april; en vändning inträdde först med början av maj.
Den 1 januari 1847 var bankens metallreserv 15.066.691 £; räntefoten 31/2%; tremånaderskurs på Paris 25.75, på Hamburg 13.10 och på Amsterdam 12.31/4. Den 5 mars hade metallreserven sjunkit till 11.595.535 £, diskontot stigit till 4%, växelkursen föll, på Paris 25.671/2, på Hamburg 13.91/4 och på Amsterdam 12.21/2. Guldutflödet fortsätter; se följande tabell:
| Datum 1847 |
Ädelmetall- reserv i Bank of England |
Penning- marknad |
Högsta tremånaderskurs | |||
| Paris | Hamburg | Amsterdam | ||||
| 20 mars | 11.231.630 £ | Diskonto 4% | 25.671/2 | 13.093/4 | 12.21/2 | |
| 3 april | 10.246.410 £ | Diskonto 5% | 25.80 | 13.10 | 12.31/2 | |
| 10 april | 9.867.053 £ | Knapp penning- tillgång |
25.90 | 13.101/3 | 12.41/2 | |
| 17 april | 9.329.841 £ | Diskonto 51/2% | 26.021/2 | 13.103/4 | 12.51/2 | |
| 24 april | 9.213.890 £ | Tryck på penning- marknaden |
26.05 | 13.13 | 12.61/2 | |
| 1 maj | 9.337.716 £ | Stigande tryck | 26.15 | 13.12 | 12.61/2 | |
| 8 maj | 9.588.759 £ | Maximalt tryck | 26.271/2 | 13.151/2 | 12.73/4 | |
År 1847 utgjorde totalexporten av ädelmetall från England 8.602.597 £.
| Därav | gick | till | Förenta staterna | 3.226.411 £ |
| " | " | " | Frankrike | 2.479.892 £ |
| " | " | " | Hansestäderna | 958.781 £ |
| " | " | " | Holland | 247.743 £ |
Trots att kursen vänder i slutet av mars, varar guldutflödet ytterligare en hel månad; sannolikt går det till Förenta staterna.
"Vi ser här" (säger Economist 1847, s. 954), "hur snabb och slående effekten av den stigande räntefoten och av den därpå följande penningknappheten var i fråga om att korrigera en ogynnsam kurs och vända guldflödet, så att den åter gick till England. Denna effekt uppnåddes alldeles oberoende av betalningsbalansen. En högre räntefot åstadkom ett lägre pris på värdepapper, engelska så väl som utländska, och föranledde stora inköp av sådana för utländsk räkning. Detta ökade summan av växlar dragna från England medan å andra sidan den höga räntefoten gjorde att svårigheten att erhålla pengar var så stor att efterfrågan på dessa växlar föll, medan deras belopp steg ... Av samma orsak annullerades beställningar på främmande varor och engelska kapitalinvesteringar i utländska värdepapper realiserades, så att pengarna i stället kunde investeras i England. Vi läser t.ex. i Rio de Janeiro Price Current för 10 maj: 'Växelkursen [på England] har uppvisat en ny tillbakagång, förorsakad huvudsakligen av pressad marknad för remissor mot inlösen gällande den pågående stora utförsäljningen av [brasilianska] statsaktier för engelsk räkning.' "
Engelskt kapital, som investerades i utländska värdepapper då räntefoten i England var mycket låg, fördes sålunda tillbaka när räntefoten hade stigit.
Indien ensamt måste betala 5 milj. i tribut för "god regering", räntor och dividender för brittiskt kapital etc., varvid inte medräknats de summor som årligen skickas hem dels av tjänstemän som besparing av lön, dels av engelska köpmän som del av profit för att investeras i England. Från varje brittisk koloni kommer av samma skäl oavbrutet stora remissor. De flesta banker i Australien, Västindien och Canada är grundade med brittiskt kapital; dividenderna är betalbara i England. Likaså äger England många utländska statspapper, europeiska, nord- och sydamerikanska, från vilka det mottager räntor. Till detta kommer ytterligare delägarskap i utländska järnvägar, kanaler, gruvor etc. med motsvarande dividender. Remissor mot alla dessa poster utställas nästan uteslutande i produkter utöver beloppet av den engelska exporten. Det som däremot går från England till utlandet till ägare av engelska värdepapper och till engelsmännens konsumtion i utlandet är i jämförelse med detta helt obetydligt. Frågan, såvida den gäller handelsbalansen och växelkurserna, är
"i varje givet moment en fråga om tid. I regel ... ger England långa krediter på sin export, medan importen betalas kontant. Vid vissa tillfällen har denna skillnad i praxis en betydande effekt på kurserna. Vid en tidpunkt då vår export ökar betydligt, som år 1850, måste en kontinuerligt utvidgad investering av brittiskt kapital pågå ... då kan remissor av 1850 utställas mot varor som exporterades 1849. Men om exporten 1850 överstiger den av 1849 med mer än 6 milj., så måste den praktiska effekten bli, att till detta belopp mer pengar skickas ut ur landet än som under samma tid flyter tillbaka. På detta sätt uppstår en effekt på kurser och räntefot. Så snart däremot vår handel är pressad under en kris och vår export mycket inskränkt, så överstiger de för den större exporten tidigare år förfallna remissorna mycket betydligt värdet av vår import; kurserna blir i överensstämmelse därmed förmånliga för oss, kapitalet ackumuleras snabbt inom landet och räntefoten faller." (Economist, 11 januari 1851.)
Den utrikes växelkursen kan ändras
1. Till följd av den tillfälliga betalningsbalansen, oberoende av vilka orsaker som bestämmer den, antingen de är rent merkantila eller kapitalinvesteringar i utlandet eller statsutgifter vid krig o.s.v., i den mån kontantbetalningar i utlandet göras därvid.
2. Till följd av penningens värdeminskning i ett land antingen det är fråga om metall- eller papperspengar. Detta är rent nominellt. Om 1 £ representerar hälften så mycket pengar som tidigare, skulle det naturligtvis beräknas till 121/2 fr i stället för till 25 fr.
3. När det är fråga om kursen mellan länder, av vilka det ena använder silver och det andra guld som pengar, är växelkursen beroende av de relativa fluktuationerna i dessa metallers värde, då fluktuationerna uppenbart förändrar pariteten dem emellan. Ett exempel på detta var kurserna år 1850. De var ogynnsamma för England, trots att dess export steg enormt; men ändå förekom inget guldutflöde. Detta var en effekt av silvervärdets tillfälliga stegring gentemot guldvärdet. (Se Economist, 30 nov. 1850.)
Parikursen är för 1 £: på Paris 25 fr 20 cent; Hamburg 13 mark banko 101/2 shilling; Amsterdam 11 fl. 97 cents. I den mån som växelkursen på paris stiger över 25.20 blir den gynnsammare för den engelske gäldenären till Frankrike eller för köparen av franska varor. I båda fallen behöver han mindre £ för att uppnå sitt syfte. - I avlägsna länder, där ädelmetall inte är lätt att få och om växlar är sällsynta och otillräckliga för de remissor som ska göras till England, blir den naturliga effekten att priserna på de produkter som vanligen skeppas till England drivas upp genom en större efterfrågan i syfte att skicka varor i stället för växlar till England; detta är ofta fallet i Indien.
En ogynnsam växelkurs och t.o.m. ett guldutflöde kan uppstå, om det råder stort överflöd på pengar, låg räntefot och högt pris på värdepapper i England.
Under loppet av 1848 fick England stora kvantiteter silver från Indien, beroende på att goda växlar var sällsynta och man inte gärna accepterade medelgoda till följd av krisen av 1847 och den allmänna kreditbristen i handeln med Indien. Allt detta silver fann så snart det anlänt till England vägen till kontinenten, där revolutionen ledde till att man hopade skatter på många håll. En stor del av detta silver gjorde 1850 resan tillbaka till Indien, då växelkursens läge nu gjorde detta profitabelt.
Monetärsystemet är väsentligen katolskt, kreditsystemet väsentligen protestantiskt. "The Scoth hate gold." Som papper är varornas penningexistens enbart samhällelig. Här är det tron som ger frälsningen. Tro på penningvärdet som varornas inneboende ande, tro på produktionssättet och dess förutbestämda ordning, tro på produktionens enskilda agerande som rena personifikationer av det självförökande kapitalet. Men lika litet som protestantismen har frigjort sig från katolicismens grundval, lika litet har kreditsystemet frigjort sig från monetärsystemets grundval.
Det räntebärande kapitalet eller, betecknat i dess ålderdomliga form, ockerkapitalet, hör tillsammans med sin tvillingform, köpmanskapitalet, till kapitalets antediluvianska former som under långa tider föregår det kapitalistiska produktionssättet och finns i de mest olikartade samhällsformationer.
Ockerkapitalet behöver för sin existens ingenting annat än att någon del av produkterna förvandlas till varor, och att samtidigt med varuhandeln penningen utvecklats i sina olika funktioner.
Ockerkapitalets utveckling ansluter sig till köpmanskapitalets och speciellt till penninghandelskapitalets. Alltifrån republikens sista år i det gamla Rom, då manufakturen stod mycket lägre än sin genomsnittliga utvecklingsnivå under antiken, hade köpmanskapital, penninghandelskapital och ockerkapital utvecklats till sin högsta nivå inom den antika formen.
Vi har sett, att skattbildning oundvikligt infinner sig samtidigt som penningen. Men först när den professionelle skattbildaren förvandlas till ockrare blir han av betydelse. Köpmannen lånar pengar för att göra profit med dem, för att använda dem som kapital, d.v.s. för att ge ut dem. Även i tidigare former står alltså penningutlånaren i samma motsättning till köpmannen som till den moderna kapitalisten. Detta specifika förhållande uppfattades också av de katolska universiteten.
"Universiteten i Alcalá, Salamanca, Ingolstadt, Freiburg im Breisgau, Mainz, Köln och Trier erkände efter varandra rättmätigheten av ränta för handelslån. De fem första av dessa godkännanden är deponerade i staden Lyons konsulatarkiv och publicerade i en bilaga till Traité de l'usure et des intérêts, Lyon, Bruyset-Ponthus." (M. Augier, Le Crédit Public etc. Paris 1842, s. 206.)
I alla former där slavhushållningen (inte patriarkalisk utan som i senare grekisk och romersk tid) är ett medel att berika sig, där penningen alltså är ett medel att genom inköp av slavar, jord etc. tillägna sig främmande arbete, blir penningen just emedan den kan anläggas på detta sätt användbar som kapital, räntebärande.
De karaktäristiska former i vilka ockerkapitalet existerar i perioder som föregår det kapitalistiska produktionssättet är av två slag. Jag säger med avsikt karaktäristiska former. Ty samma former upprepas med den kapitalistiska produktionen som grundval men då som underordnade former. De har inte längre former som bestämmer det räntebärande kapitalets karaktär. Dessa bägge former är: För det första ocker genom penningutlåning till slösaktiga stormän, framför allt jordägare. För det andra ocker genom penningutlåning till småproducenter, som råder över sina egna arbetsbetingelser, hantverkaren inräknad, men alldeles särskilt bonden, då överhuvud taget under förkapitalistiska förhållanden, om de tillåter små, självständiga, enskilda producenter, bondeklassen måste utgöra deras stora majoritet.
Både de rika jordägarnas ruin genom ockret och utsugningen av småproducenterna leder till bildande och koncentration av stora penningkapital. Men i vilken utsträckning denna process upphäver det gamla produktionssättet, som fallet var i det moderna Europa, och om den i dess ställe sätter det kapitalistiska produktionssättet är helt beroende på det historiska utvecklingsstadiet och de därmed givna omständigheterna.
Ockerkapitalet som karaktäristisk form för det räntebärande kapitalet motsvarar en dominerande småproduktion, bönder och småhantverkare som själva arbetar. Där arbetaren konfronteras med arbetsbetingelser och arbetsprodukt i form av kapital, som i det utvecklade kapitalistiska produktionssättet, har han ingen möjlighet att låna pengar som producent. Då han lånar, sker det på pantbanken för personlig nödtorft. Där arbetaren däremot är ägare, verklig eller nominell, av sina arbetsbetingelser och sin produkt, står han som producent i relation till penningutlånarens kapital, vilket träder emot honom som ockerkapital. Newman ger förhållandet ett trivialt uttryck, då han säger att bankiren är ansedd medan ockraren är hatad och föraktad, därför att den förre lånar till den rike, den senare till den fattige. (F. W. Newman, Lectures on Pol. Econ. London 1851, s. 44.) Han förbiser det faktum, att skillnaden här står mellan två samhälleliga produktionssätt och de samhällsordningar som motsvarar dem, och att saken inte kan bestämmas genom distinktionen mellan fattig och rik. Snarare går det ocker som utsuger den fattige småproducenten hand i hand med det ocker som utsuger den rike storgodsägaren. Så snart de romerska patriciernas ocker fullständigt ruinerat de romerska plebejerna, småbönderna, var denna form av utsugning avslutad och den rena slavhushållningen trädde i stället för småbondehushållningen.
I form av ränta kan allt överskott över nödtorftiga existensmedel (det belopp som senare tar formen av arbetslön åt producenter) uppslukas av ockraren (det som senare tar form av profit och jordränta). Därför är det högst absurt att jämföra storleken av denna ränta, vilken tillägnar sig allt mervärde med undantag av det som tillkommer staten, med den moderna räntefotens höjd, där räntan, åtminstone den normala, bara utgör en del av detta mervärde. Därvid glömmer man, att lönarbetaren åt kapitalisten som använder honom, producerar och avger profit, ränta och jordränta, kort sagt det totala mervärdet. Carey gör denna absurda jämförelse för att därmed visa hur fördelaktig kapitalets utveckling och den fallande räntefot som åtföljer denna är för arbetarna. Om ockraren sedan inte nöjer sig med att pressa ut merarbete av sitt offer utan förvärvar sig anspråk på hans arbetsbetingelser, jord, hus o.s.v. och ständigt är sysselsatt med att på detta sätt expropriera honom, så glömmer man åter vid denna jämförelse, att en sådan fullständig expropriation av arbetaren från hans arbetsbetingelser inte är ett resultat som det kapitalistiska produktionssättet strävar efter utan den färdiga förutsättning från vilken det utgår. Löneslaven lika väl som den verkliga slaven är genom sin ställning utesluten från att bli skuldslav, åtminstone i egenskap av producent. Han kan i varje fall bli det bara i egenskap av konsument. Om ockerkapitalet har denna form, då det faktiskt tillägnar sig den direkte producentens hela merarbete utan att förändra produktionssättet, är här det faktum att producenterna äger eller besitter arbetsbetingelserna - och detta motsvarar enskild småproduktion - en väsentlig förutsättning; om kapitalet alltså inte direkt underordnar sig arbetet och framträder som industriellt kapital, så gör detta ockerkapital produktionssättet eländigt, det förlamar produktivkrafterna i stället för att utveckla dem och förevigar det jämmerliga tillstånd i vilket arbetets samhälleliga produktivitet inte som i den kapitalistiska produktionen kan utvecklas på själva arbetets bekostnad.
Ockret undergrävde och förstörde sålunda både rikedom och egendom i det antika och det feodala samhället. Det undergrävde och ruinerade småbondeproduktion och småborgerlig produktion, kort sagt alla former i vilka producenten ännu uppträder som ägare till sina produktionsmedel. I det utbildade kapitalistiska produktionssättet är arbetaren inte ägare till produktionsbetingelserna, åkern som han odlar, råvaran som han bearbetar etc. Detta produktionsbetingelsens alienering i förhållande till producenten motsvarar här emellertid en verklig omvälvning av själva produktionssättet. De enskilda arbetarna blir i en stor verkstad förenade till delar av en gemensam verksamhet och verktyget blir till maskin. Produktionssättet själv tillåter inte mera den splittring av produktionsinstrument som är förbunden med den lilla egendomen lika litet som isoleringen av arbetarna själva. I den kapitalistiska produktionen kan ockret inte längre skilja produktionsbetingelserna från producenten, de är redan skilda.
Ocker centraliserar penningförmögenhet, där produktionsmedlen är splittrade. Det ändrar inte produktionssättet utan klamrar sig fast vid det som en parasit och utarmar det. Det suger musten ur det och tvingar reproduktionen att försiggå under allt bedrövligare betingelser. Därav kommer sig det allmänna hatet mot ockrare, starkast i den antika världen, där producentens ägande av sina produktionsbetingelser också var basen för de politiska förhållandena, statsmedborgarnas självständighet.
Om det råder slaveri eller om merprodukten ätes upp av feodalherren och hans följe och slavägaren eller feodalherren hemfaller åt ockraren, förblir produktionssättet också oförändrat, det blir bara allt hårdare för arbetarna. Den skuldsatte slavägaren eller feodalherren utsuger mera, därför att han själv blir mera utsugen. Eller han lämnar slutligen plats för ockraren som själv blir jordägare eller slavägare som riddaren i det gamla Rom. I stället för de gamla utsugarna, vilkas exploatering var mer eller mindre patriarkalisk emedan den till stor del var ett politiskt maktmedel, träder en hård penninggirig uppkomlig. Men själva produktionssättet blir inte förändrat.
I alla förkapitalistiska produktionssätt verkar ockret revolutionärt endast på så sätt att det förstör och upplöser egendomsformerna, på vilkas fasta bas och ständiga reproduktion i samma form den politiska indelningen vilar. I asiatiska former kan ockret fortsätta länge utan att framkalla något annat än ekonomiskt förfall och politiskt fördärv. Först där och då de övriga betingelserna för det kapitalistiska produktionssättet finns, framträder ockret som en vägröjare för det nya produktionssättet, dels genom att ruinera feodalherrar och småproducenter, dels genom att centralisera arbetsbetingelserna till kapital.
Under medeltiden härskade inte i något land en allmän räntefot. Kyrkan förbjöd från början alla lån mot ränta. Lagar och domstolar gav inte mycket trygghet för lån. Desto högre var räntesatsen i de enskilda fallen. Den begränsade penningcirkulationen och nödvändigheten att göra de flesta betalningarna kontant tvingade människorna att låna, och detta gällde desto mer ju mindre affärerna med växlar ännu förekom. Det rådde stora olikheter både i fråga om räntefot och i fråga om begreppet ocker. På Karl den stores tid gällde det som ocker om någon tog 100%. I Lindau am Bodensee tog 1348 borgare i staden 2162/3%. I Zürick bestämde rådet 431/3% som laglig ränta. I Italien måste man ibland betala 40%, ehuru den vanliga räntesatsen från 1100- till 1300-talet inte översteg 20%. Verona fastställde 121/2% som laglig ränta. Kejsar Fredrik II fastställde den till 10% men detta gällde enbart judarna, för de kristna vågade han inte lagstifta. 10% var redan under 1200-talet det vanliga i tyska Rhenlandet. (Hüllman. Geschichte des Städtewesens II, s. 55-57.)
Ockerkapitalet förfogar över kapitalets exploateringssätt utan att ha dess produktionssätt. Detta förhållande upprepas också inom den borgerliga ekonomin i efterblivna industrigrenar eller sådana som gör motstånd mot att övergå till modernt produktionssätt. Vill man jämföra den engelska räntefoten med den indiska, så får man inte ta räntefoten i Bank of England utan t.ex. den som användes av utlånare av små maskiner till småproducenter i hemindustrin.
I förhållande till den konsumerande rikedomen är ockret historiskt viktigt, eftersom det är en uppkomstprocess för kapital. Ockerkapital och köpmansförmögenhet förmedlar bildandet av penningförmögenhet oberoende av jordegendom. Ju mindre utvecklad produktens varukaraktär är, ju mindre bytesvärdet bemäktigat sig produktionen i hela dess omfattning, desto mer framträder penningen som den egentliga rikedomen som sådan, som den allmänna rikedomen i kontrast till sin begränsade existens som bruksvärden. På detta beror skattbildningen. Bortsett från pengar som världspengar och skatt är det särskilt i form av betalningsmedel som penningen uppträder som varans absoluta form. Och det är speciellt dess funktion som betalningsmedel som utvecklar räntan och därmed penningkapitalet. Den slösaktiga och korrumperade rikedomen vill ha pengarna som pengar, penningen som medel att köpa allt. (Även för att betala skulder.) Den som producerar i liten skala behöver framför allt pengar för betalning. (Förändringen av naturaprestationer för jordägare och stat till penningränta och penningskatter spelar här en stor roll.) I båda fallen blir penningen använd som penning. Å andra sidan blir skattbildningen först verklig, får sin drömroll uppfylld, i ockret. Vad skattägaren begär är inte kapital utan pengar som pengar; men genom räntan kan han förvandla denna penningskatt till kapital - den blir ett medel varigenom han helt eller delvis bemäktigar sig merarbete och en del av själva produktionsbetingelserna, även om dessa nominellt förblir motställda honom som främmande egendom. Ockret lever skenbart i produktionens porer som gudarna i intermundierna hos Epikuros [45].
Penningen är svårare att få tag i ju mindre varuformen är produktens allmänna form. Ockraren känner därför inte någon gräns utom den penningbehövandes prestationsförmåga eller motståndskraft. I småbondeproduktion och småborgerlig produktion brukas penningen som köpmedel huvudsakligen när arbetaren som i dessa produktionssätt i regel ännu äger produktionsbetingelserna, förlorar dem genom tillfälligheter eller svåra omvälvningar eller på annat sätt, så att de inte kan ersättas under reproduktionens vanliga förlopp. Existensmedel och råvaror bildar en väsentlig del av dessa produktionsbetingelser. Om de blir dyrare kan det bli omöjligt att ersätta dem när produkten försäljes, på samma sätt som en vanlig missväxt gör det omöjligt för bonden att ersätta sitt utsäde in natura. Just de krig genom vilka de romerska patricierna ruinerade plebejerna, då de tvingade dessa till krigstjänst, som hindrade dem att reproducera sina arbetsbetingelser och därmed utarmade dem (och utarmning, förkrympning eller förlust av reproduktionsbetingelserna är här den förhärskande formen), fyllde patriciernas magasin och källare med erövrad koppar, dåtidens penning. I stället för att ge plebejerna de varor som dessa behövde direkt, som spannmål, hästar, nötboskap, lånade de ut denna för dem själva onyttiga koppar till dem och begagnade detta läge till att utpressa enorma ockerräntor, varigenom de gjorde plebejerna till sina skuldslavar. Under Karl den store blev de frankiska bönderna likaledes ruinerade genom krig, så att ingenting annat återstod för dem än att från gäldenär övergå till att bli livegen. I romerska fiket hände det som bekant ofta, att hungersnöd medförde försäljning av barn och att fria män sålde sig själva som slavar till de rikare. Detta angående den allmänna vändpunkten i historien. Ser man till enskildheterna beror förlust eller bevarande av produktionsbetingelserna för småproducenterna av tusen tillfälligheter, och varje sådan kan betyda utarmning och bli en rämna där ockerparasiten kan sätta sig fast. För småbonden behövs inte mer än att en ko dör för att han ska bli ur stånd att återuppta sin reproduktion i den tidigare skalan. Därmed blir han ockrarens byte, och en gång där blir han aldrig fri.
Men ockrets egentliga stora och karaktäristiska domän är dock penningens funktion som betalningsmedel. Varje vid bestämd termin förfallen penningprestation, jordränta, tribut, skatt o.dyl. gör en penningutbetalning nödvändig. Därför håller sig ockraren i allmänhet, från det gamla Rom ända in i modern tid, till skatteindrivarna, fermiers généraux, receveurs généraux <generalförpaktare, skatteindrivare>. Med handelns och varuproduktionens allmänna utbredning utvecklas sedan en skilsmässa i tiden mellan köp och betalning. Penningen ska levereras på bestämd termin. Att detta ännu i dag kan leda till förhållanden, där penningkapitalist och ockrare blir ett, bevisar de moderna penningkriserna. Samma ocker blir emellertid det huvudsakliga medlet för vidare utveckling av penningen som betalningsmedel, genom att producentens skuld växer och hans vanliga betalningsmedel förintas, då själva räntebördan gör hans regelmässiga reproduktion omöjlig. Här växer ockret utöver penningen som betalningsmedel och utvidgar denna penningens funktion, som är dess egentliga område.
Kreditväsendets utveckling fullbordas som reaktion mot ockret. Men man får inte missförstå detta eller tolka det som de antika skriftställarna eller som kyrkofäderna, Luther och de äldre socialisterna. Det betyder varken mer eller mindre än att det räntebärande kapitalet underordnas det kapitalistiska produktionssättets betingelser och behov.
I det stora hela anpassas det räntebärande kapitalet i det moderna kreditsystemet efter den moderna produktionens betingelser. Ocker som sådant fortsätter inte bara att existera utan blir i länder med utvecklad produktion befriat från de skrankor som all äldre lagstiftning uppdragit. Det räntebärande kapitalet behåller ockerkapitalets form gentemot personer och klasser eller i förhållanden där det inte lånas och inte kan lånas i det kapitalistiska produktionssättets mening. Där det lånas av individuell nöd som på pantbanken, där det lånas åt den konsumerande rikedomen för slöseri eller där producenten är en icke-kapitalistisk producent, småbonde, hantverkare etc., alltså som direkt producent ännu är ägare till sina egna produktionsbetingelser, och slutligen där den kapitalistiske producenten opererar i så liten skala att han närmar sig dessa själv arbetande producenter.
Det som skiljer det räntebärande kapitalet, såvida det bildar ett väsentligt element i det kapitalistiska produktionssättet, från ockerkapitalet är inte alls naturen eller karaktären av detta kapital själv. Det är enbart de förändrade betingelser under vilka det opererar, och därmed också låntagarens totalt förvandlade skepnad i hans konfrontation med penningutlånaren. Även om det är en man utan förmögenhet som industrikapitalist eller köpman som får kredit, sker det i förväntningen att han ska fungera som kapitalist, tillägna sig obetalt arbete med det lånade kapitalet. Han får kredit som potentiell kapitalist. Denna omständighet, att en man utan förmögenhet med energi, soliditet, duglighet och affärskännedom på detta sätt kan förvandla sig till en kapitalist - och det kommersiella värdet av varje individ kalkyleras tämligen noggrant inom det kapitalistiska produktionssättet - beundras mycket av de ekonomiska apologeterna. Trots att den oavbrutet i konkurrens med redan etablerade enskilda kapitalister för fram en ovälkommen rad nya lyckoriddare, så befäster den herraväldet för själva kapitalet, utvidgar dess bas och möjliggör att ständigt nya krafter rekryteras från samhällets botten; alldeles som det faktum att den katolska kyrkan under medeltiden bildade sin hierarki utan anseende till stånd, börd, förmögenhet av de bästa huvudena inom folket var ett viktigt medel att befästa prästherraväldet och lekmännens undertryckande. Ju mer en härskande klass är i stånd att assimilera de behärskade klassernas mest energiska element, desto solidare och farligare är dess herravälde.
Det moderna kreditsystemets pionjärer förbannar alltså inte det räntebärande kapitalet utan ger det tvärtom sitt uttryckliga erkännande.
Här talar vi inte om den reaktion mot ockret, som försökte skydda de fattiga, som Monts-de-piété [78] (1350 i Sarlins i Franche-Comté, senare i Perrugia och Savona i Italien 1400 och 1479). De är anmärkningsvärda bara för att de visar den historiens ironi som gör att fromma önskningar när de förverkligas slår om till sin raka motsats. Den engelska arbetarklassen betalar enligt en måttlig uppskattning 100% till pantbankerna, dessa moderna efterträdare till Monts-de-piété.[112*] Lika litet talar vi om de kreditfantasier som omfattades at en doktor Hugh Chamberlaine eller John Briscoe, som under det sista decenniet av 1600-talet försökte frigöra den engelska aristokratin från ocker genom en jordbrukarbank med papperspengar baserade på jordegendomen.[113*]
De kreditbolag som bildades under 1100- och 1200-talen i Venedig och Genua uppstod ur sjöfartens och den därpå grundade grosshandelns behov att frigöra sig från det herravälde som ockret av den äldre typen utövade och från penninghandelns monopolister. Om de egentliga bankerna som stiftades i dessa stadsrepubliker även framstår som anstalter för den offentliga krediten, av vilka staten fick förskott på skatter som skulle upptagas, så får man inte glömma att köpmännen, som bildade dessa bolag, själva var de främsta männen i dessa stater och lika intresserade att befria sin regering som sig själva från ockret[114*] och samtidigt därigenom få mer och säkrare kontroll över staten. När Bank of England skulle instiftas invände därför också tories:
"Banker är republikanska inrättningar. Blomstrande banker existerar i Venedig, Genua, Amsterdam och Hamburg. Men vem har någonsin hört talas om en statsbank i Frankrike eller Spanien!"
Amsterdams bank 1609 betecknar lika litet som Hamburgs (1619) någon epok i utvecklingen av det moderna kreditväsendet. Det var en ren depositionsbank. Sedlarna som banken utgav var i verkligheten bara mottagningsbevis för den deponerade myntade och omyntade ädelmetallen och cirkulerade bara med sin mottagares endossering. Men i Holland hade kommersiell kredit och penninghandel utvecklat sig med handeln och manufakturen och det räntebärande kapitalet genom utvecklingens gång underordnats det industriella och kommersiella kapitalet. Detta visade sig redan i räntefoten låga nivå. Men Holland gällde på 1600-talet som den ekonomiska utvecklingens mönsterland liksom England nu. Monopolet för ockret av den äldre typen, som baserades på fattigdomen, hade där av sig själv kastats över ända.
Under hela 1700-talet kan man höra ropen, med Holland som exempel, på kraftig nedsättning av räntefoten för att underordna det räntebärande kapitalet under det kommersiella och industriella i stället för tvärtom. Den viktigaste talesmannen för detta är sir Josiah Child, fader till det vanliga engelska privatbanksystemet. Han dundrar mot ockrarnas monopol ungefär på samma sätt som masskonfektionshandlare Moses & son basunerar ut sig som bekämpare av "privatskräddarnas" monopol. Denne Josiah Child är också fader till det engelska aktiejobberiet. Så försvarar denne, det ostindiska kompaniets autokrat, dess monopol i handelsfrihetens namn. Gentemot Thomas Manley (Interest of Money mistaken) [79], säger han:
"Som förkämpe för ockrarnas försagda och darrande band riktar han sitt huvudangrepp mot den punkt som jag förklarat för den svagaste ... Han bestrider rent av, att den låga räntefoten är rikedomens orsak, och försäkrar att den bara är dess verkan." (Traités sur le Commerce etc. 1669, Trad. Amsterdam et Berlin 1754.) "Om det är handeln som berikar ett land och om nedsättning av räntan ökar handeln, så är en räntesänkning eller begränsning av ockret utan tvivel en fruktbar huvudorsak till en nations rikedomar. Det är inte alls absurt att säga, att samma sak samtidigt under vissa omständigheter kan vara orsak och under andra verkan" (a.a., s. 55.) "Ägget är orsak till hönan och hönan är orsak till ägget. Räntereduktions kan vara en orsak till ökning av rikedomen och rikedomens ökning kan förorsaka en ännu större räntereduktion" (a. a., s. 156). "Jag försvarar industrin och mina motståndare försvarar lättja och dagdriveri" (s. 179).
Detta våldsamma bekämpande av ockret, detta krav att det räntebärande kapitalet ska underordnas det industriella, är bara förelöpare till de organiska skapelser, som upprätthåller den kapitalistiska produktionens betingelser i det moderna bankväsendet, vilket å ena sidan berövar bankkapitalet dess monopol genom att koncentrera alla penningreserver som ligger oanvända och föra ut dem på penningmarknaden och å andra sidan begränsar de ädla metallernas monopol genom att skapa kreditpengar.
Liksom här hos Child finner man i alla skrifter rörande bankväsendet i England under sista tredjedelen av 1600-talet och början av 1700-talet motsättning mot ockret, ett krav att handel och industri liksom staten skulle befrias från ockret. Vi finner också kolossala illusioner om de undergörande verkningarna av krediten, ett upphävande av de ädla metallernas monopolställning och deras ersättning genom papper etc. Skotten William Paterson, stiftare av Bank of England och Bank of Scotland, är helt igenom en "Law den förste" [80].
Mot Bank of England "upphävde alla guldsmeder och pantlånare ett ramaskri". (Macaulay, History of England, IV, s. 499.)
"Under de första 10 åren kämpade banken mot stora svårigheter, stor fiendskap utifrån; dess sedlar mottogs bara långt under nominalvärdet ...; guldsmederna" (i vilkas händer handeln med ädla metaller tjänade som bas för ett primitivt bankgeschäft) "intrigerade avsevärt mot banken, emedan deras diskonto pressades ner och deras affärer med regeringen kom i händerna på denna motpart." (J. Francis, a.a., s. 73.)
Redan innan Bank of England bildats uppkom 1683 planen på en National Bank of Credit, var syfte bl.a. skulle vara:
"att affärsfolk, om de äger en betydande mängd varor, genom understöd av denna bank ska kunna deponera dessa varor och uppta kredit på sina inneliggande lager, sysselsätta sina anställda och förmera sitt geschäft, tills de finner en god marknad i stället för att sälja med förlust" [81].
Efter många mödor upprättades denna Bank of Credit i Devonshire House i Bishopsgate Street. Den lånade till industrikapitalister och köpmän mot säkerhet i deponerade varor 3/4 av deras värde i form av växlar. För att dessa växlar skulle kunna cirkulera förenades i varje affärsgren ett antal personer till ett bolag. Från detta skulle varje ägare av sådana växlar få varor för sin växel lika lätt som om han offererade kontant betalning. Banken gjorde inga lysande affärer. Maskineriet var för komplicerat, risken vid värdeminskning av varorna för stor.
Håller man sig till det verkliga innehållet i dessa skrifter, som teoretiskt åtföljer och befrämjar det moderna kreditväsendets utgestaltning i England, så kan man inte finna något annat än krav på underordnande av det räntebärande kapitalet, överhuvud av de lånbara produktionsmedlen under det kapitalistiska produktionssättet som en av dettas betingelser. Håller man sig enbart till fraseologin, så kommer överensstämmelsen ända till uttryckssättet med St. Simonisternas bank- och kreditillusioner ofta att förvåna.
Alldeles som hos fysiokraterna cultivateur inte betyder den verklige jordbrukaren utan storarrendatorn, så betyder travailleur hos Saint Simon och genomgående också hos hans lärjungar inte arbetaren utan den industrielle och kommersielle kapitalisten.
"Un travailleur a besoin d'aides, de seconds, d'ouvriers; il les cherche intelligents, habiles, dévoués; il les met à l'oeuvre, et leurs travaux sont productifs." <"En arbetare behöver medhjälpare, hantlangare, kroppsarbetare; de ska vara skickliga välövade och tillgivna; han sätter dem i arbete och deras arbete är produktivt."> ([Enfantin] Réligion Saint-Simonienne. Economie politique et Politique. Paris 1831, s. 104.)
Man får överhuvud inte glömma, att Saint Simon först i sin sista skrift Nouveau Christinianisme, direkt uppträder som förespråkare för den arbetande klassen och förklarar dess emancipation som slutmålet för sina strävanden. Alla hans tidigare skrifter är i själva verket bara ett förhärligande av det moderna borgerliga samhället gentemot det feodala eller av industrikapitalister och bankirer gentemot den napoleonska tidens marskalkar och juridiska lagtillverkare. Vilken skillnad jämfört med de samtida skrifterna av Owen![115*] Även hos efterföljarna förblir, som redan det citerade stället visar, industrikapitalisten den verkliga arbetaren. Om man läser deras skrifter kritiskt, förvånar man sig inte över att deras kredit- och bankdrömmar realiserades av Credit mobilier [82] som grundades av ex-Saint-Simonisten Emile Pereire i en form som för övrigt bara kunde bli förhärskande i ett land som Frankrike, där varken kreditsystemet eller storindustrin var utvecklad till modern nivå. I England och Amerika var något sådant omöjligt. - I följande citat från Doctrine de Saint Simon. Exposition. Première année, 1828/29, 3:e éd. Paris 1831, ligger redan fröet till crédit mobilier. Begripligt nog kan bankiren förskottera billigare än kapitalisten och privatockraren. För dessa bankirer är det alltså
"möjligt att skaffa verktyg åt de industriella vida billigare, d.v.s. till lägre ränta, än jordägare och kapitalister kunde, vilka lättare misstog sig ifråga om urvalet av låntagare". (202.)
Men författarna tillfogar själva i en fotnot:
"Den fördel, som måste följa ur bankirens förmedling mellan de overksamma och les travailleurs, uppväges ofta och kan t.o.m. förintas genom de tillfällen som vårt desorganiserade samhälle erbjuder egoismen att göra sig gällande i olika former av bedrägeri och charlataneri; bankirerna tränger sig ofta mellan travailleurs och overksamma för att exploatera bägge till skada för samhället."
Travailleur står här i stället för capitaliste industriel. För övrigt är det fel att betrakta de medel som det moderna banksystemet förfogar över bara som de overksammas medel. För det första är det den del av kapitalet som industrikapitalister och köpmän tillfälligt håller overksam i penningform som penningreserv eller som kapital som ska investeras, alltså overksamt, men inte de overksammas. För det andra den del av allas revenyer och besparingar som permanent eller tills vidare är bestämd för ackumulation. Och bäggedera är väsentligt för banksystemets karaktär.
Men man får aldrig glömma, att för det första penningen - i form av ädla metaller - förblir underlaget från vilket kreditväsendet enligt sakens natur aldrig kan lösgöras, för det andra kreditsystemet som förutsättning har ett monopol, i privata händer, på de samhälleliga produktionsmedlen (i formen kapital och jordegendom) och att det själv är dels en immanent form av det kapitalistiska produktionssättet och dels en drivkraft för dess utveckling till sin högsta och sista möjliga form.
Banksystemet är till sin formella organisation och centralisation, som har uttalats redan 1697 i "Some Thoughts of the Interest of England", den mest artificiella och utvecklade produkt som det kapitalistiska produktionssättet överhuvud taget utbildar. Därav den oerhörda makt en institution som Bank of England har över handel och industri, trots att dessas verkliga rörelse pågår helt utanför bankens område och den förhåller sig passiv därtill. Banksystemet ger visserligen en form för allmän bokföring och fördelning av produktionsmedlen i samhällelig skala, men enbart formen. Vi har sett, att genomsnittsprofiten för den enskilde kapitalisten eller för varje särskilt kapital inte bestämmes av det merarbete som detta kapital i första hand tillägnar sig utan av den kvantitet totalt merarbete som totalkapitalet tillägnar sig och varav varje särskilt kapital får sin dividend som proportionell del av totalkapitalet. Denna kapitalets samhälleliga karaktär förmedlas och kan först helt förverkligas genom det fullt utvecklade kredit- och banksystemet. Å andra sidan går detta ännu längre. Det ställer till de industriella och kommersiella kapitalisternas förfogande allt disponibelt och t.o.m. potentiellt, ännu inte aktivt engagerat kapital i samhället, så att varken den som lånar ut eller den som använder detta kapital är dess ägare eller producent. Därmed upphäver det kapitalets privatkaraktär och innehåller så i sig själv, men bara i denna mening, ett upphävande av privatkapitalet. Genom bankväsendet har fördelningen av kapitalet undandragits privatkapitalister och ockrare som deras särskilda syssla, som samhällelig funktion. Men samtidigt har bank- och kreditsystem därigenom det kraftigaste medlet att driva den kapitalistiska produktionen utöver dess egna gränser och ett av de verksammaste befordringsmedlen för kriser och svindelaffärer.
Genom att ersätta pengar med olika slag av cirkulerande kredit visar banksystemet vidare, att penningen i verkligheten inte är något annat än ett särskilt uttryck för arbetets och dess produkters samhälleliga karaktär. Då denna står i motsättning till basen av privatproduktion, måste penningen emellertid i sista instans framstå som ting, som en särskild vara vid sidan av andra varor.
Slutligen kan inget tvivel råda om att kreditsystemet kommer att tjäna som en mäktig hävstång under övergången från det kapitalistiska produktionssättet till det socialistiska arbetets produktionssätt. Dock bara som ett element i sammanhang med andra stora organiska omvälvningar i själva produktionssättet. Däremot har illusionerna om kredit- och bankväsendets undergörande makt i socialistisk mening sin rot i en fullständig obekantskap med det kapitalistiska produktionssättet och kreditväsendet som en av dess former. Så snart produktionsmedlens förvandling till kapital har upphört (upphävandet av den privata jordegendomen även inberäknat), har krediten som sådan ingen mening mer, vilket för övrigt t.o.m. Saint-Simonisterna har insett. Så länge å andra sidan det kapitalistiska produktionssättet härskar, består det räntebärande kapitalet som en av dess former och bildar i själva verket basen för dess kreditsystem. Bara en sensationsskrivare som Proudhon, som ville låta varuproduktionen fortsätta och upphäva penningen[116*], kunde fantisera om en monstruös credit gratuit [83], detta föregivna förverkligande av småborgerskapets fromma önskningar.
I Réligion St. Simonienne, Économie et Politique, heter det s. 45:
"Krediten har till syfte, att i ett samhälle där somliga besitter industrins verktyg utan att ha förmåga eller vilja att använda dem och andra arbetsamma personer inte äger några arbetsinstrument, på enklast möjliga sätt överföra dessa instrument ur de förstnämndas, deras ägares händer till de andras, de som vet att använda dem. Lägg märke till att enligt denna definition krediten är en följd av det sätt på vilket egendomen är konstituerad."
Alltså försvinner krediten tillsammans med denna konstitution av egendomen. Det heter vidare s. 98: De nutida bankerna
"betraktar sig som bestämda att följa med den rörelse som startas genom affärstransaktioner utanför dem, men inte att själva ge dem impuls; med andra ord bankerna fyller rollen av kapitalister i fråga om de travailleurs, åt vilka de förskotterar kapital .
I den tanken att bankerna själva övertar ledningen och utmärker sig
"genom antal och nyttighet av de etablissement som de ledet och de arbeten de sätter igång" (101)
ligger crédit mobilier latent. Likaså begär Const. Pecqueur, att bankerna (det St. Simonisterna kallar Systéme général des banques) "ska regera produktionen". Överhuvud taget är Pecqueur väsentligen St. Simonist, ehuru mycket radikalare. Han vill att
"kreditanstalten ... ska regera hela den nationella produktionens rörelse". - "Sök skapa en nationell kreditanstalt som förskotterar medel åt den som endast äger talang och meriter utan att dock tvångsmässigt förbinda dessa låntagare sinsemellan genom en nära solidaritet i produktion och konsumtion utan tvärtom så att de själva bestämmer över utbyte och produktion. På denna väg ska ni bara uppnå det som privatbankerna redan uppnått, anarki, missförhållande mellan produktion och konsumtion, den enes plötsliga ruin och den andres plötsliga berikande; på så sätt att er anstalt aldrig kan komma längre än att för somliga producera en summa välstånd lika med summan olycka som andra får utstå ... bara att ni har givit de av er med förskott understödda lönarbetarna medlen att sinsemellan åstadkomma samma konkurrens som nu råder mellan deras kapitalistiska mästare." (C. Pecqueur, Théorie Nouvelle d'Économie Soc. et Pol. Paris 1842, sid. 433, 434.)
Vi har sett att köpmanskapitalet och det räntebärande kapitalet är kapitalets äldsta former. Men det ligger i sakens natur, att det räntebärande kapitalet i den allmänna föreställningen framstår som kapitalets form framför andra. I köpmanskapitalet försiggår en förmedlande verksamhet, antingen den försiggår som bedrägeri, arbete eller på något annat sätt. I det räntebärande kapitalet framträder däremot dess självproducerande karaktär, det sig själv förökande värdet, produktionen av mervärde, som rent ockult kvalitet. Därav kommer det sig att t.o.m. en del politiska ekonomer i synnerhet i länder där industrikapitalet ännu inte är fullt utvecklat som i Frankrike håller fast vid att det är kapitalets grundform och t.ex. fattar jordräntan bara som en annan form av det, eftersom också här formen av utlåning är den förhärskande. Det kapitalistiska produktionssättets inre struktur misstydes därigenom fullständigt och man förbiser helt, att jorden likaväl som kapitalet bara lånas ut till kapitalister. I stället för pengar kan naturligtvis produktionsmedel in natura som maskiner, fabriksbyggnader o.s.v. lånas ut, men de representerar då en bestämd penningsumma, och det framgår av dessa kapitalelements specifika naturaform, av bruksvärdet, att utom räntan en del betalas för förslitning. Här är återigen det avgörande om det utlånas till de direkta producenterna, vilket förutsätter att det kapitalistiska produktionssättet inte existerar, åtminstone i den sfär i vilken detta försiggår, eller om de utlånas till industrikapitalister, vilket ju är förutsättningen på basen av kapitalistiskt produktionssätt. Ännu mer irrelevant och meningslöst är det att i detta sammanhang dra in uthyrning av hus etc. för den individuella konsumtionen. Att arbetarklassen är föremål för svindel också i denna form och det i enorm utsträckning är ett klart faktum; men detta utsättes den för lika väl av småhandlaren som levererar dess existensmedel. Detta är en sekundär utsugning som löper parallellt med den primära vilken försiggår direkt i själva produktionsprocessen. Skillnaden mellan att försälja och att utlåna är här helt likgiltig och formell. Som vi redan har visat kan den framstå som väsentlig endast för den som är fullständigt obekant med det verkliga sammanhanget.
Ocker liksom handel exploaterar ett givet produktionssätt, skapar det ej, och har en ytlig relation till detsamma. Ockret försöker direkt att bevara produktionssättet för att ständigt exploatera det på nytt. Det är konservativt och gör produktionssättet alltmer eländigt. Ju mindre produktionselementen går in i produktionsprocessen som varor och kommer ut som varor, ju mer framstår deras upprinnelse i penningen som en särskild akt. Ju obetydligare den roll är som cirkulationen spelar i den samhälleliga reproduktionen, desto mer blomstrar ockret.
Att penningförmögenheten utvecklas som särskild förmögenhet, betyder med avseende på ockerkapitalet, att det besitter alla sina fordringar i form av penningfordringar. Det utvecklar sig mer i ett land, ju mer produktionens massa är begränsad till naturaprestationer etc. alltså till bruksvärden.
Så till vida som ockret åstadkommer denna dubbla verkan: att för det första bilda självständig penningförmögenhet vid sidan av köpmansståndet, att för det andra tillägna sig arbetsbetingelserna, d.v.s. ruinera ägarna av de gamla arbetsbetingelserna, är det en mäktig hävstång när det gäller att skapa förutsättningar för industrikapitalet.
"Under medeltiden fanns endast jordbrukande befolkning, och då liksom under feodaltiden förekom föga byteshandel och därför också föga profit. Härigenom var de lagar mot ocker som utfärdades under medeltiden berättigade. Därtill kommer att man i ett jordbruksland sällan behöver låna pengar utom om man råkar i armod och elände ... Henrik VIII begränsade räntan till 10%, Jakob I till 8, Karl II till 6, Anna till 5% ... I dessa tider hade penningutlånarna, om inte legalt så faktiskt, monopol och därför var det av nöden att införa begränsningar för dem liksom för andra monopolister ... I vår tid reglerar profiträntan räntefoten; i dessa tider reglerade räntefoten profitkvoten. Om penningutlånaren pålade köpmannen en hög räntefot, måste köpmannen beräkna en högre profitkvot på sina varor. Därför togs en stor summa pengar ur köparnas fickor för att läggas i penningutlånarens fickor." (Gilbart, History and Princ. of Banking, s. 164, 165.)
"Jag har hört sägas, att man nu tar 10 gulden årligen på en Leipzigermarknad, d.v.s. 30 på 100 [84]; några lägger därtill Neuenburgermarknaden så att det blir 40 på 100; om det är så vet jag inte. För djävulen, var kommer det att sluta? ... Den som nu i Leipzig har 100 gulden han tar årligen 40, det betyder så mycket som att sluka en bonde eller en borgare på ett år. Har han 1.000, så tar han årligen 400, det vill säga slukar en riddare eller rik adelsman på ett år. Har han 10.000, så tar han årligen 4.000; det betyder att sluka en rik greve på ett år. Har han 100.000, som det rör sig om i fråga om de stora köpmännen, så tar han årligen 40.000; det betyder att han slukar en stor rik furste på ett år. Har han en miljon, så tar han årligen 400.000; det betyder att han slukar en stor konung på ett år. Och löper därvid ingen risk varken till liv eller själ, arbetar inte, sitter vid ugnen och steker äpplen; som en rövare sitter han hemma och slukar en hel värld på tio år." (Detta hämtat ur "An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen" av år 1540. Luthers Werke, Wittenberg 1589, 6:e delen [s. 312]).
"Jag har skrivit mot ockret redan för 15 år sedan. Redan då var det i så hög grad invant, att jag inte kunde hoppas på någon bättring. Sedan den tiden har det höjt sig sålunda, att det inte mer vill vara någon last, synd eller skam utan vill berömmas som idel dygd eller ära som gjorde det människorna stor kärlek och en kristlig tjänst. Vad vill nu hjälpa, då skam är ära och last är vorden dygd." (An die Pfarrherrn wider den Wucher zu predigen. Wittenberg 1540.)
"Judar, lombarder [L], ockrare och blodsugare var våra första bankirer, våra ursprungliga bankschackrare. Deras karaktär kan nästan kallas infam ... Till dem sällade sig sedan guldsmederna i London. I det stora hela ... var våra ursprungliga bankirer ett mycket dåligt anhang, de var giriga ockrare med stenhjärtan." (J. Hardcastle. Banks and Bankers 2nd ed. London 1843, s. 19, 20.)
"Det exempel som givits av Venedig" (bildandet av en bank) "följdes alltså raskt; alla sjöstäder och överhuvud taget alla städer som genom sitt oberoende och sin handel gjort sig ett namn grundade sina första banker. Den långa tid som ofta förflöt innan deras handelsskepp återkom, förde helt oundvikligt fram till vanan att lämna kredit, detta förstärktes i fortsättningen ytterligare genom upptäckten av Amerika och handeln därmed." (En huvudpunkt.) "Skeppsbefraktning tvingar till upptagande av stora förskott, vilket förekom redan under forntiden i Atén och Grekland. 1380 hade hansestaden Brügge ett försäkringsbolag." (M. Augier, a.a., s. 202-203.)
I vilken utsträckning utlåning till jordägare och därmed till lyxkonsumerande rikemän t.o.m. i England övervägde ännu i sista tredjedelen av 1600-talet innan det moderna kreditsystemet hade utvecklats, kan man bland annat se hos Sir Dubley North, inte bara en av de första engelska köpmännen utan också en av de mest betydande teoretiska ekonomerna på sin tid:
"Pengar utlagda på ränta utges i vårt land inte på långt när till en tiondel till affärsfolk för att driva deras affärer. De blir till största delen utlånade för lyxartiklar och utgifter av personer som trots att de är stora jordägare ändå ger ut pengar snabbare än deras jordbesittning inbringar dem; och då de är obenägna att försälja sina gods tar de hellre hypotek på dem." (Discourses upon Trade. London 1691, s. 67.)
Under 1700-talet i Polen:
"Warszawa hade stora växelaffärer, som emellertid huvudsakligen var grundade och inriktat på bankirernas ocker. För att skaffa sig pengar, som de kunde låna till de slösaktiga stormännen till 8 procent eller mera, sökte och fann de utom landet en växelkredit in blanco, d.v.s. en som inte hade någon varuhandel till grund, men som den utländske trassaten tålmodigt accepterade så länge de remissor som anskaffades genom växelrytteriet inte uteblev. Men de har fått lida svårt för detta genom att Tapper och andra högt aktade Warszawabankirer har gått i konkurs." (J. G. Büsch. Theoretisch-praktische Darstellung der Handlung etc. 3. Auflage Hamburg 1808. Bd. II, s. 232, 233.)
"Att ta ränta hade förbjudits av kyrkan; men inte att sälja egendom för att hjälpa sig ur nöden; ja, inte ens att avträda den till penningutlånaren på bestämd tid och till dess man återbetalat, så att denne hade sin säkerhet men också genom att nyttja den fick en ersättning för de pengar han lånat ut ... Kyrkan själv eller församlingarna inom gemenskapen och pia corpora <fromma stiftelser> drog stor fördel av denna praxis särskilt under korstågsperioderna. Detta gjorde, att så stor del av nationalrikedomen kom i den s.k. 'döda handens' ägo, särskilt då judarna inte vågade ockra på detta sätt, eftersom besittning av en så fast pant inte kunde döljas ... Utan ränteförbudet skulle kyrkor och kloster aldrig ha kunnat bli så rika" (a.a., s. 55).
[92*]. Arbetaren har ett kapitalvärde, som man finner om man betraktar penningvärdet av hans årliga förtjänst som ett räntebelopp ... Om man ... kapitaliserar de genomsnittliga daglönesatserna med 4%, så erhåller man som genomsnittsvärde för en lantbruksarbetare av mankön: Tysk-Österrike 1.500 thaler, i Preussen 1.500, i England 3.750, i Frankrike 2.000, i det inre av Ryssland 750 thaler." (Von Reden, Vergleichende Kulturstatistik, Berlin 1848, s. 434.)
[93*]. [Omedelbart efter februarirevolutionen, då i Paris varor och värdepapper var till ytterlighet värdeminskade och totalt osäljbara, förvandlade en schweizisk köpman £ Liverpool, herr R. Zwilchenbart (som berättat detta för min far) till pengar allt han kunde, reste med kontanterna till Paris och gick till Rotschild med förslag att de skulle göra en affär ihop. Rotschild stirrade på honom, störtade fram och tog honom om axlarna: Avezvous de l'argent sur vous? - Oui, M. le baron. - Alors vous etes mon homme! - <"Har Ni pengar med Er." - "Ja, herr baron." - "Då är Ni min man!"> Och de gjorde båda en lysande affär. - FE.]
[94*]. [Denna fördubbling och tredubbling av kapital har under de senaste åren utvecklats betydligt längre, t.ex. genom financial trusts, vilka redan har en särskild rubrik i Londons börsnoteringar. Ett bolag bildas för inköp av en viss sorts räntebärande papper, t.ex. utländska statspapper, engelska stadsobligationer eller amerikanska offentliga obligationer, järnvägsaktier etc. Kapitalet, t.ex. 2 miljoner £, uppbringas genom aktieteckning. Direktionen inköper de värden det gäller eller spekulerar mer eller mindre aktivt i dem och fördelar efter avdrag av omkostnaderna den årliga ränteavkastningen som utdelning bland aktieägarna. - Vidare har vissa aktiebolag börjat indela de vanliga aktierna i två klasser: preferred och deferred. De s.k. preferred erhåller en fast förräntning om t.ex. 5% förutsatt att profiten medger det; blir det något över så erhåller de s.k. deferred detta. På detta vis blir den "solida" kapitalplaceringen, i preferred, mer eller mindre åtskild från den egentliga spekulationen, i deferred. Då nu några få stora företag inte vilja foga sig i denna nya sedvänja, har det förekommit att bolag bildats, vilka placerar någon eller några miljoner £ i de förstnämnda bolagens aktier och därefter för nominalvärdet av dessa ger ut nya aktier, men hälften preferred och hälften deferred. I dessa fall blir de ursprungliga aktierna fördubblade, genom att de tjänar som grundval för ny aktieemission. - FE.]
[95*]. [Hur detta beroendeförhållande har intensifierats sedan dess visar följande officiella uppställning av bankreserverna för de 15 största Londonbankerna i november 1892, hämtad ur Daily News 15 dec. 1892:
| Bankens namn | Passiva | Kontanta reserver | I procent | ||
| City | 9.317.629 | £ | 746.551 | £ | 8,01 |
| Capital and Counties | 11.392.744 | 1.307.483 | 11,47 | ||
| Imperial | 3.987.400 | 447.157 | 11,22 | ||
| Lloyds | 23.800.937 | 2.966.806 | 12,46 | ||
| London and Westminster | 24.671.559 | 3.818.885 | 15,50 | ||
| London and S. Western | 5.570.268 | 812.353 | 14,58 | ||
| London Joint Stock | 12.127.993 | 1.288.977 | 10,62 | ||
| London and Midland | 8.814.499 | 1.127.280 | 12,79 | ||
| London and County | 37.111.035 | 3.600.374 | 9,70 | ||
| National | 11.163.829 | 1.426.225 | 12,77 | ||
| National Provincial | 41.907.384 | 4.614.780 | 11,01 | ||
| Parrs and the Alliance | 12.794.489 | 1.532.707 | 11,98 | ||
| Prescott and Co | 4.041.058 | 538.517 | 13,07 | ||
| Union of London | 15.502.618 | 2.300.084 | 14,84 | ||
| Williams, Deacon and Manchester & Co |
10.452.381 | 1.317.628 | 12,60 | ||
| Summa | 232.655.823 | £ | 27.845.807 | £ | 11,97 |
Av dessa nära 28 miljoner i reserver är minst 25 milj. deponerade i Bank of England, högst 3 milj. kontant i kassaskåpen hos de 15 bankerna själva. Men den kontanta reserven i Bank of Englands banking departement utgjorde under just denna november 1892 aldrig fullt 16 miljoner! - FE.]
[96*] [Upphävandet av 1844 års banklag tillåter banken att utge godtyckliga mängder banksedlar utan hänsyn till deras täckning genom bankens innehav av guld. Alltså att skapa godtyckliga mängder av fiktivt papperskapital och därmed lämna förskott åt banker och växelmäklare och genom dem åt handeln.]
[97*] Statspapper är ingenting annat än imaginärt kapital, som representerar den del av den årliga inkomsten som avsättes för betalning av skulder. Ett lika stort kapital hat förbrukats, det är detta kapital som tjänar som nämnare för lånet; men det representeras inte av statspapperen, eftersom det överhuvud taget inte längre existerar. Nya rikedomar måste skapas av arbete i industrin, en årlig del av dessa rikedomar avsättas som förskott till dem som har lånat ut dessa redan utgivna rikedomar; denna del tages från dem som producerar den, för att givas till statens kreditorer, och i enlighet med de proportioner mellan kapital och ränta som är vanliga inom landet förutsätter man ett imaginärt kapital, just så stort som det kapital ur vilket den årliga räntan kunde uppstå, som kreditorerna har att få ut. (Sismondi, Nouveaux Principes II, s. 230.)
[98*] En del av det ackumulerade lånbara penningkapitalet är i själva verket bara uttryck för industriellt kapital. När t.ex. England kring 1857 hade 80 milj. £ investerade i amerikanska järnvägar och andra företag, så förmedlades denna investering nästan helt genom export av engelska varor, för vilka Amerika inte hade att erlägga någon återbetalning. Den engelske exportören drog växlar på Amerika på dessa varor, dessa växlar köptes av engelska aktietecknare och sändes till Amerika för inbetalning av aktiebeloppen.
[99*] [Som jag har anmärkt på ett annat ställe, har här en vändning inträtt sedan den sista stora allmänna krisen. Den akuta formen av den periodiska processen med dess hittillsvarande tioåriga cykel synes ha omvandlats i en mer kronisk och utdragen och i de olika industriländerna på olika tider fördelad växling mellan relativt kort, svag affärsförbättring och relativt lång, trevande depression. Men det är måhända här endast fråga om en utvidgning av cykelns längd. I världshandelns barndom, 1815-1847, kan påvisas ungefär femåriga cykler; 1847-1867 är cykeln utpräglat tioårig. Kan vi befinna oss i förberedelseperioden till en ny världskrasch av oerhörd våldsamhet? Mycket synes tyda på detta. Sedan den sista allmänna krisen av 1867 har stora förändringar inträtt. Den kolossala utvidgningen av kommunikationsmedlen - oceangående ångare, järnvägar, elektrisk telegraf, Suezkanalen - har först nu åstadkommit en verklig världsmarknad. En rad konkurrerande industriländer har trätt fram vid sidan av England, som förut monopoliserade industrin; i alla världsdelar har öppnats oändligt större och mångsidigare områden för investering av europeiskt överskottskapital, så att kapitalet blir vida mer fördelat och lokal överspekulation lättare övervinnes. Genom allt detta har de flesta gamla krishärdar och anledningar till krisbildning avskaffats eller starkt försvagats. Vid sidan därav går konkurrensen på den inte marknaden tillbaka för karteller och truster, medan dessa begränsas på den yttre marknaden av skyddstullarna, som alla stora industriländer utom England omger sig med. Men dessa skyddstullar är själva inget annat än rustningar för det slutliga allmänna industriella fälttåget, som ska avgöra herraväldet på världsmarknaden. Så bär vart och ett av de element som motverkar upprepningen av de gamla kriserna i sig fröet till en långt väldigare kommande kris. - FE.]
[100*] B. A. 1875, vittnesmål av Twells, bankir: 4.516. "Gör Ni som bankir affärer i kapital eller i pengar?" - "Vi gör affärer i pengar." - 4.517. "Hur inbetalas depositionerna i Er bank?" - "I pengar." - 4.518. "Hur utbetalas de?" - "I pengar." [4.519.] "Kan man då säga att de är något annat än pengar?" - "Nej."
Overstone (se kapitel [26]) rör hela tiden ihop "capital" och "money". "Value of money" betyder hos honom också ränta, men då i den mån det bestämmes genom penningmängden; "value of capital" ska vara ränta, såvida det bestämmes genom efterfrågan på produktivt kapital och genom den profit det avkastar. Han säger: 4.140. "Bruket av ordet kapital är mycket farligt." - 4.148. "Guldexporten från England innebär en minskning av penningmängden i landet, och denna måste naturligtvis förorsaka ökad efterfrågan inom penningmarknaden överhuvud taget" (enligt detta alltså inte inom kapitalmarknaden). - 4.112. "I den mån som pengarna går ut ur landet minskar mängden inom landet. Denna minskning framkallar ett stegrat värde på dessa pengar." (Från början betydde detta i hans teori en genom cirkulationens kontraktion förorsakad värdestegring av pengarna som pengar i jämförelse med varuvärdena; denna stegring av pengarnas värde alltså = fallet i varornas värden. Men då det under mellantiden ovedersägligt påvisats för honom, att mängden av cirkulerande pengar inte bestämmer priserna, så är det nu minskningen av pengar som omloppsmedel som ska stegra deras värde som räntebärande kapital och därmed räntefoten.) "Och detta stegrade värde på de pengar som ännu är kvar hejdar utflödet till dess så mycket pengar förts tillbaka som behövs för att återställa jämvikten." - Fortsättning på Overstones motsägelser här nedan.
[101*] Här inträder nu den förvirrande situationen, att bådadera är "pengar"; depositioner med anspråk på betalning från bankiren och de deponerade medlen i bankirens hand. Bankir Twells tar följande exempel inför bankkommittén av 1857: "Om jag startar en affär med 10.000 £ och köper varor med 5.000 £ och lägger dem på lager, deponerar de andra 5.000 £ för att ta ut dem efter behov, då betraktar jag alltjämt alltsammans som mitt kapital, ehuru 5.000 £ därav har formen av depositioner eller pengar." (4.528.) Efter detta utspinner sig följande besynnerliga debatt: 4.531. "Ni har alltså gett edra 5.000 £ i sedlar till någon annan?" - "Javisst." 4.532. "Då har denne 5.000 £ i deposition?" - "Javisst." - 4.533. "Och Ni har 5.000 £ i deposition?" - "Alldeles riktigt." - 4.534. "Han har 5.000 £ i pengar och Ni har 5.000 £ i pengar?" - "Javisst." - 4.535. "Men det är slutligen ingenting annat än pengar?" - "Nej." - Förvirringen härrör delvis ur detta: A som deponerat 5.000 £ kan ta ut av detta belopp, förfogar alltså över det lika bra som om han ännu hade det. Såtillvida fungerar det för honom som potentiella pengar. Men i alla de fall, då han tar ut av beloppet förintar han i motsvarande mån sin deposition. Tar han ut kontanta pengar, och hans pengar redan har utlånats till någon annan, så betalas han inte med sina egna pengar utan med pengar som deponerats av någon annan. Betalar han en skuld till B med en check på sin bankir och deponerar B denna check hos sin bankir och om A:s bankir likaledes har en check på B:s bankir, så att de bägge bankirerna bara byter checkerna, så har de av A deponerade pengarna två gånger utfört penningfunktion: först i dens hand, som fick de av A deponerade pengarna, sedan i A:s egen hand. I den andra funktionen gäller det en utjämning av skuldfordran (A:s fordran på sin bankir och dennes fordran på B:s bankir) utan att använda pengar. Här fungerar depositionen två gånger som pengar, nämligen som verkliga pengar och som anspråk på pengar. Anspråk på pengar kan spela pengars roll enbart genom utjämning av skuldfordringar.
[102*] Genomsnittliga antalet dagar, under vilka en banksedel stannat kvar i cirkulation:
| År | 5 £-sedel | 10 £ | 20-100 £ | 200-500 £ | 1.000 £-sedel | |||||
| 1792 | ? | 236 | 209 | 31 | 22 | |||||
| 1818 | 148 | 137 | 121 | 18 | 13 | |||||
| 1846 | 79 | 71 | 34 | 12 | 8 | |||||
| 1856 | 70 | 58 | 27 | 9 | 7 | |||||
(En uppställning av kassören hos Bank of England. Marshall, i Report on Bank Acts, 1857 II, Appendix, s. 300, 301.)
[103*] Vid ett möte med aktieägarna i Union Banks of London den 17 januari 1894 berättade dess ordförande, Ritchie, att Bank of England 1893 höjt diskontot från 21/2% (juli) till 3% och 4% i augusti och då den trots detta förlorade 41/2 miljoner £ guld på 4 veckor höjt till 5%, varefter guld flöt tillbaka och bankräntan sattes ned i september till 4 och i oktober till 3%. Men denna bankränta har inte erkänts i marknaden. "När bankräntan var 5%, var marknadsräntan 31/2% och penningräntan 21/2%; när bankräntan föll till 4%, var diskontoräntan 23/8% och penningräntan 13/4%; när bankräntan var 3% var diskontoräntan 11/2% och penningräntan obetydligt lägre." (Daily News, 18 jan. 1894.) - FE.
[104*] K. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1943.
[105*] Hur detta inverkade på penningmarknaden visar följande vittnesmål av W. Newmarch: [B. A. 1857] 1.509. "Mot slutet av 1853 förekom svåra farhågor bland allmänheten; Bank of England höjde i september tre gånger sitt diskonto ... under de första oktoberdagarna rådde mycket oro och bekymmer bland allmänheten. Dessa farhågor och denna oro lättade till största delen före slutet av november och avlägsnades nästan fullständigt genom ankomsten av 5 milj. £ i ädelmetall från Australien. Detsamma upprepades hösten 1854 genom ankomsten av nära 6 milj. £ i ädelmetall under månaderna oktober och november. Samma sak upprepades hösten 1855, som vi känner som en period av häftig oro, genom att nära 8 milj. £ i ädelmetall anlände under loppet av de tre månaderna september, oktober och november, och vid slutet av senaste år inträffar exakt samma sak. Sannerligen, jag kunde mycket väl hänvisa till erfarenheter som gjorts av nästan alla medlemmar av detta utskott, vi har redan vant oss vid att se ankomsten av en guldlast som den naturliga kompletterande hjälpen vid finansiell knapphet." -
[106*] Enligt Newmarch kan guldutflöde till utlandet uppkomma av tre orsaker: 1) av rent kommersiella orsaker, d.v.s. om importen varit större än exporten, som 1836 till 1844 och återigen 1847, huvudsakligen på grund av den stora spannmålsimporten; 2) för att åstadkomma medel för placering av engelskt kapital utomlands som 1857 för järnvägar i Indien; och 3) för definitiv förbrukning i utlandet som 1853-1854 för krigsändamål i Orienten.
[107*] 1.918. Newmarch: "Om vi räknar Indien och Kina tillsammans och dessutom räknar in omsättningarna mellan Indien och Australien och de ännu viktigare omsättningarna mellan Kina och Förenta staterna så är i detta fal! affärsförbindelsen triangulär och utjämningen försiggår genom vår förmedling ... då är det riktigt, att handelsbalansen inte var ogynnsam endast för England utan också för Frankrike och Förenta staterna. - (B. A. 1857.)
[108*] Se t.ex. det löjeväckande svaret av Weguelin, som säger, att 5 milj. i guldutflöde är lika mycket kapital mindre, och därmed försöker förklara företeelser, som inte visar sig vid oerhört mycket större prisstegringar och värdeminskningar, expansion och kontraktion av det verkliga industrikapitalet. Å andra sidan är det inte mindre löjligt att försöka förklara dessa företeelser direkt som symptom på en expansion eller kontraktion av den verkliga kapitalmängden (betraktad med avseende till dess materiella element).
[109*] Newmarch (B. A. 1857): 1.364. "Metallreserven i Bank of England är i verkligheten ... centralreserven eller metallkassan på vars grundval hela landets handel bedrives. Den är så att säga den mittpunkt omkring vilken hela affärslivet i landet rör sig; alla andra banker i landet betraktar Bank of England som centralkassan eller den reservoar från vilken de ska dra sina reserver av mynt; och de utländska växelkursernas verkningar faller alltid just på denna kassa och reservoar."
[110*] "Praktiskt skulle alltså bägge, Tooke och Loyd, möta en alltför stor efterfrågan på guld med en tidig inskränkning av krediterna genom att höja räntefoten och minska kapitalförskotteringen. Men Loyd förorsakar bara besvärliga och farliga [lagliga] begränsningar och föreskrifter genom sin illusion." (Economist, 1847, s. 1.418.)
[111*] "Är Ni helt införstådd med att det inte finns något annat sätt att modifiera efterfrågan på guld än att höja räntefoten?" - Chapman [kompanjon till den stora bill-broker firman Overend, Gurney & Co.]: "Det är min åsikt. Om vårt guld sjunker under en viss nivå gör vi bäst i att slå alarm och förklara att det går utför, och att den som skickar guld till utlandet måste göra det på egen risk." - B. A. 1847, nr 5.057.
[112*] "Till följd av att man gör täta omsättningar och inlösningar under samma månad och belånar en artikel för att få ut en annan och därvid erhålla en liten mellanskillnad, blir pantbanksräntan så övermåttan hög. I London finns 240 pantlånare med koncession och i landsorten ungefär 1.450. Det använda kapitalet uppskattas till ungefär 1 miljon. Det slår om åtminstone tre gånger om året, varje gång i genomsnitt till 331/2%. så att Englands lägre klasser årligen betalar 100% för användningen av dessa tillfälliga lån, bortsett från förlusten av de föremål, som sålts på grund av att panten förfallit." (J. D. Tuckets, A History of the Past and Present State of the Labouring Population, London 1846, I, s. 114.)
[113*] Redan titlarna på deras verk angav som huvudändamål "jordägarnas allmänna bästa, stor värdestegring på jordegendomar, befrielse för adel och lågadel från skatter, ökning av deras årliga inkomster etc". Bara ockrarna skulle förlora, dessa nationens värsta fiender som gjort adeln och de fria småbönderna mer skada än en invasionsarmé från Frankrike hade kunnat göra.
[114*] "Karl II av England måste t.ex. ännu betala enorma ockerräntor och penningpåslag till 'guldsmederna' (bankirernas föregångare), 20-30%. Ett så profitabelt geschäft föranledde 'guldsmederna' att ge konungen mer och mer i förskott, att i förväg lägga beslag på samtliga skatteintäkter, ta varje parlamentarisk bevillning som pant, så snart den var beslutad, och att tävla i uppköp och pantsättning av växlar, penningavier, och reverser, så att i verkligheten samtliga statsinkomster gick genom deras händer." (John Francis, History of the Bank of England, London 1848, I, s. 31.) "Redan tidigare hade föreslagits att en bank skulle upprättas, den hade äntligen blivit nödvändig" (a.a., s. 38). "Banker behövdes redan av det skälet att den av ockrare utsugna regeringen skulle få pengar till en dräglig räntefot med de parlamentariska bevillningarna som säkerhet" (a.a., s. 59, 60).
[115*] Säkerligen skulle Marx vid en eftergranskning av sitt manuskript ha starkt modifierat detta ställe. Det är inspirerat av den roll som Saint-Simons efterföljare spelade under andra kejsardömet i Frankrike, där samtidigt som Marx skrev ovanstående denna skolas världsfrälsande kreditfantasier i kraft av historiens ironi förverkligades som svindel i högsta potens. Senare talade Marx enbart med beundran om Saint-Simons geni och encyklopediska sinne. Om denne i sina tidigare skrifter ignorerade motsättningen mellan bourgeoisin och det i Frankrike just uppkommande proletariatet, som han räknade som travailleurs, den i produktionen verksamma delen av bourgeoisin, så svarar detta mot Fouriers uppfattning, vilken ville försona kapital och arbete, och förklaras av det dåtida Frankrikes ekonomiska och politiska läge. Om Owen här såg längre, så var det emedan han levde i en annan miljö, mitt i den industriella revolutionen och den klassmotsättning, som redan börjat få en akut tillspetsning. - FE.
[116*] Karl Marx: Filosofins elände.