Skrivet: I maj 1881.
Publicerat: i "The Labour Standard" nr 4 och 5, 28/5
och 4/6 1881.
K�lla: Marx Engels Werke bd IXX, s. 254-260; "Die
Trade-Unions".
�vers�ttning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
I v�rt senaste nummer granskade vi de engelska fackf�reningarnas (Trade-Unions) verksamhet, i den m�n de genomdriver den ekonomiska l�nelagen gentemot f�retagarna. Vi �terkommer till detta tema, ty det �r av h�gsta vikt, att arbetarklassen k�nner till det grundligt.
Vi utg�r ifr�n att man i v�ra dagar inte beh�ver undervisa n�gon enda engelsk arbetare om att det i lika h�g grad ligger i den enskilde kapitalistens intresse som i den samlade kapitalistklassens att s�nka l�nerna s� l�ngt m�jligt. Efter avdrag av alla omkostnader uppdelas arbetsprodukten, som David Ricardo ovederl�ggligt har p�visat, i tv� delar: Den ena utg�r arbetarnas l�n, den andra kapitalistens profit. Eftersom nu arbetets nettoprodukt i varje enskilt fall utg�r en given storhet, �r det klart, att den ena delen, kallad profit, inte kan �ka utan att den andra delen, kallad l�n, minskar. Att bestrida att det ligger i kapitalistens intresse att s�nka l�nerna vore detsamma som att p�st� att det inte ligger i hans intresse att �ka sin profit.
Vi vet mycket v�l att det finns andra medel att tillf�lligt stegra profiten; de �ndrar emellertid inte den allm�nna lagen och beh�ver d�rf�r inte tas med i r�kningen av oss.
Men hur kan nu kapitalisten s�nka l�nerna, n�r l�neh�jningen regleras av en klar, noga best�md ekonomisk lag? Den ekonomiska l�nelagen existerar och �r ovederl�gglig. Men den �r som vi har sett elastisk och detta i dubbel bem�rkelse. L�nen kan s�nkas inom en enda yrkesgren - antingen direkt genom att arbetarna inom detta yrke stegvis v�njes vid en l�gre levnadsstandard, eller ocks� indirekt, genom f�rl�ngning av arbetsdagen (eller stegring av arbetsintensiteten under samma arbetstid) utan l�nef�rh�jning.
Varje enskild kapitalists intresse av att �ka sin profit genom att s�nka sina arbetares l�ner sporras ytterligare av den inb�rdes konkurrensen mellan kapitalisterna inom en och samma produktionsgren. Var och en av dem str�var efter att underbjuda sina konkurrenter, och om han inte vill offra sin profit m�ste han f�rs�ka s�nka l�nen. P� detta s�tt tiodubblas genom inb�rdes konkurrens det tryck p� l�nen, som orsakas av varje enskild kapitalists intresse. Det som tidigare var en fr�ga om st�rre eller mindre profit blir nu en fr�ga om n�dv�ndighet.
Gentemot detta st�ndiga, oupph�rliga tryck har de oorganiserade arbetarna inget verksamt medel att g�ra motst�nd. D�rf�r visar l�nen i de produktionsgrenar, d�r arbetarna inte �r organiserade, en st�ndigt sjunkande tendens och arbetstiden en st�ndigt stigande tendens. Denna process fortskrider l�ngsamt men s�kert. Goda tider kan visserligen d� och d� avbryta den, men sedan p�skyndas den s� mycket mer av d�liga tider. Arbetarna v�njer sig efterhand vid en allt l�gre och l�gre levnadsstandard. Medan arbetstiden visar en tendens till f�rl�ngning, n�rmar sig l�nerna allt mer sitt absoluta minimum, den summa under vilken det �r helt om�jligt f�r arbetaren att uppeh�lla livet och bilda familj.
B�rjan av innevarande �rhundrade utgjorde ett �verg�ende undantag. Den raskt �kande anv�ndningen av �ngkraft och maskiner r�ckte inte till f�r den �nnu snabbare v�xande efterfr�gan p� deras produkter. Inom dessa produktionsgrenar var l�nen i regel h�g med undantag f�r de barn, som fr�n arbetshemmen s�ldes till fabrikanterna. L�nen f�r kvalificerat hantverk, utan vilket man inte klarade sig, var mycket h�g. Vad en f�rgare, en mekaniker, en sammetssk�rare, en handspinnare d� erh�ll, l�ter i dag sagolikt. Samtidigt var de yrkesgrenar, som tr�ngdes ut av maskinerna, d�mda till att l�ngsamt d� bort. S� sm�ningom tr�ngde nyuppfunna maskiner ut dessa v�lbetalda arbetare. Man uppfann maskiner, med vilkas hj�lp man tillverkade maskiner, och detta i en s�dan omfattning att utbudet av maskinellt framst�llda varor inte bara t�ckte efterfr�gan utan till och med �versteg den. Sedan de regelbundna handelsf�rbindelserna hade �terst�llts genom den allm�nna freden 1815, tog tio�rscyklerna av blomstring, �verproduktion och kris sin b�rjan. Alla de f�rdelar som arbetarna hade r�ddat fr�n de tidigare blomstringsperioderna och kanske till och med ytterligare �kat under perioden av stormande �verproduktion, ber�vades de nu n�r aff�rerna blev d�liga och krisen satte in. Och snart var den del av Englands befolkning, som arbetade i fabrikerna, underkastad den allm�nna lag, som s�ger att de oorganiserade arbetarnas l�n st�ndigt str�var mot det absoluta minimum.
Under tiden hade dock de �r 1824 legaliserade fackf�reningarna framtr�tt, och det var h�gt p� tiden. Kapitalisterna �r alltid organiserade. I de flesta fall beh�ver de inga formella f�rbindelser, inga statuter, inga funktion�rer etc. Deras i f�rh�llande till arbetarna ringa antal, det f�rh�llandet att de bildar en s�rskild klass och deras st�ndiga umg�nge och inb�rdes aff�rsf�rbindelser g�r allt s�dant �verfl�digt. F�rst senare, n�r en industrigren har blivit f�rh�rskande inom ett omr�de, som till exempel bomullsindustrin i Lancashire, blir det n�dv�ndigt med en formell fackf�rening f�r kapitalisterna. Arbetarna d�remot kan redan fr�n b�rjan inte klara sig utan en stark organisation med noggrant fastst�llda statuter, en organisation som ut�var sitt inflytande genom funktion�rer och kommitt�er. Genom lagen av 1824 blev denna organisation legal. Sedan den dagen har arbetarna i England blivit en makt. Massan var inte l�ngre hj�lpl�s och inb�rdes splittrad som f�rr. Till den styrka som koalition och gemensamt handlande sk�nkte den, kom snart den kraft som en v�lfylld kassa gav - "motst�ndspengarna", som v�ra franska br�ders betecknande uttryck lyder. Nu �ndrade sig hela sakl�get. F�r kapitalisterna blev det en riskabel sak att s�nka l�nen eller att f�rl�nga arbetstiden.
D�rav raseriutbrotten fr�n denna tids kapitalistklass mot fackf�reningarna. Denna klass hade alltid betraktat sin l�nge ut�vade praxis att skinna arbetarklassen som ett lagligt bekr�ftat privilegium. Nu skulle det bli slut p� den saken. Intet under att kapitalisterna upph�vde ett ramaskri och ans�g sig ha lidit intr�ng i sina r�ttigheter och sin egendom i lika h�g grad som dagens irl�ndska gods�gare.
Sextio �rs stridserfarenhet har gjort dem n�got insiktsfullare. Fackf�reningarna har nu blivit en erk�nd institution, och deras funktion som medbest�mmande faktor vid l�neregleringar �r i lika h�g grad erk�nd som fabrikslagarnas funktion som medbest�mmande faktorer vid reglerandet av arbetstiden. Ja, bomullsfabrikanterna i Lancashire har nyligen till och med g�tt i skola hos arbetarna och f�rst�r sig nu p� att organisera en strejk, n�r det ligger i deras intresse, och detta lika bra eller b�ttre �n n�gon fackf�rening.
Det �r allts� en f�ljd av fackf�reningarnas verksamhet, att l�nelagen kommer att drivas igenom mot f�retagarnas motst�nd, att arbetarna inom varje v�l organiserad yrkesgren �r i den situationen att de f�r en l�n som �tminstone n�rmar sig fulla v�rdet av den arbetskraft, som de lejer ut till f�retagaren, och att med hj�lp av statslagar arbetstiden �tminstone inte alltf�r mycket �verskrider det maximum, ut�ver vilket arbetskraften slites ut i f�rtid. Men detta �r ocks� det h�gsta som fackf�reningarna �verhuvud kan uppn� med sin nuvarande organisation, och ocks� detta endast under st�ndiga strider och en oerh�rd f�rbrukning av krafter och pengar. Och sedan g�r konjunktursv�ngningarna minst en g�ng vart tionde �r i en handv�ndning p� nytt slut p� det man uppn�tt, och striden m�ste utk�mpas p� nytt. Det �r ett �desdigert kretslopp, som det inte g�r att komma undan. Arbetarklassen f�rblir vad den varit, det som v�ra chartistiska f�rf�der rent ut betecknade som - en klass av l�neslavar. Skall detta bli resultatet av s� mycket arbete, sj�lvuppoffring och lidande? Skall detta f�r alltid f�rbli de engelska arbetarnas h�gsta m�l? Eller skall inte arbetarklassen h�r i landet �nd� till sist f�rs�ka att bryta denna �descirkel och finna en utv�g ur den genom en r�relse f�r avskaffandet av l�nesystemet �verhuvud?
N�sta vecka skall vi granska den roll som fackf�reningarna spelar som arbetarklassens organisat�rer.
Vi har hittills granskat fackf�reningarnas funktioner endast i den m�n de bidrar till att reglera l�neniv�n och s�kerst�ller �tminstone n�gra medel f�r arbetaren, med vilka han kan s�tta sig till motv�rn i sin kamp mot kapitalet. Med denna synpunkt �r v�rt tema dock inte utt�mt.
Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan m� kapitalets apologeter inv�nda vad de vill. Den kommer att existera, s� l�nge en l�nes�nkning f�rblir det s�kraste och bekv�maste medlet att stegra profiten, ja, �nnu l�ngre, s� l�nge l�nesystemet �verhuvud existerar. Blotta f�rekomsten av fackf�reningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte hade skapats f�r kamp mot kapitalets �vergrepp, varf�r skulle de d� ha skapats? Det �r ingenting att sticka under stol med. Inga aldrig s� vackra ord kan d�lja det avskyv�rda faktum, att det nuvarande samh�llet v�sentligen �r kluvet i tv� stora, antagonistiska klasser - � ena sidan kapitalisterna som �ger alla produktionsmedel, � andra sidan arbetarna, som inte �ger n�got annat �n sin egen arbetskraft. Den senare klassens arbetsprodukt m�ste delas mellan b�da klasserna, och det �r just om denna delning som striden oavbrutet rasar. Varje klass f�rs�ker att f� en s� stor andel som m�jligt. Och det s�llsammaste i denna kamp �r att arbetarklassen, trots att den bara k�mpar om en andel av sin egen produkt, ofta beskylles f�r att ber�va kapitalisterna, vad som tillkommer dem!
En kamp mellan tv� stora samh�llsklasser blir dock oundvikligen en politisk kamp. S� var det med den l�nga kampen mellan medel- eller kapitalistklassen och gods�gararistokratin. S� f�rh�ller det sig ocks� med kampen mellan arbetarklassen och just dessa kapitalister. I varje kamp mellan klass och klass �r det omedelbara m�l, om vilket man k�mpar, den politiska makten. Den h�rskande klassen f�rsvarar sin politiska hegemoni, det vill s�ga sin s�kra majoritet i de lagstiftande f�rsamlingarna. Den undre klassen k�mpar f�rst f�r att f� del i denna makt, sedan f�r att er�vra hela makten f�r att komma i ett l�ge d� den kan �ndra de best�ende lagarna i �verensst�mmelse med sina egna intressen och behov. S� k�mpade Storbritanniens arbetarklass under �ratal lidelsefullt och till och med under anv�ndande av v�ld f�r The Peoples Charter[1], som skulle ge den denna politiska makt. Den led nederlag, men kampen hade gjort ett s�dant intryck p� den segerrika medelklassen, att denna sedan dess var glad att till priset av st�ndigt nya eftergifter kunna k�pa sig ett l�ngre vapenstillest�nd.
Nu �r organisationen det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass. Och i samma m�n som den enbart politiska, den chartistiska organisationen s�nderf�ll, i samma m�n blev fackf�reningarnas organisation stadigt starkare, tills den nu har n�tt en s�dan styrka, att ingen utl�ndsk arbetarorganisation kan j�mf�ras med den. N�gra f� stora fackf�reningar p� tv� eller tre millioner och st�dda av sm�rre eller lokala f�reningar, utg�r en s�dan makt, att varje regering, som den h�rskande klassen bildar, vare sig det �r en whig- eller en toryregering, m�ste r�kna med den.
I �verensst�mmelse med traditionerna f�r sin uppkomst och utveckling h�r i landet har dessa m�ktiga organisationer hittills n�stan uteslutande inskr�nkt sina funktioner till att medverka vid l�ne- och arbetstidsreglering och att framtvinga avskaffandet av �ppet arbetarfientliga lagar. Som redan sagts, n�dde de fullt ut de framg�ngar, som de med r�tta kunde v�nta sig. Men de uppn�dde �nnu n�got mer. Den h�rskande klassen, som b�ttre k�nner fackf�reningarnas styrka, �n de g�r sj�lva, gjorde dem av fri vilja medgivanden, som gick ut�ver detta. Utstr�ckandet av r�str�tten[2] genom Disraeli till var och en som hade ett eget hush�ll gav �tminstone st�rre delen av den organiserade arbetarklassen r�str�tt.
Skulle Disraeli ha f�reslagit detta, om han inte hade antagit, att dessa nya v�ljare skulle komma att ge uttryck �t en egen vilja - att de i framtiden inte l�ngre skulle komma att �verl�mna ledningen till medelklassens liberala politiker? Skulle han ha varit i st�nd att genomdriva detta, om inte det arbetande folket hade visat sig vara i st�nd till administrativt och politiskt arbete vid ledningen av sina j�ttelika fackf�rbund?
Just denna �tg�rd �ppnade nya perspektiv f�r arbetarklassen. Det skaffade den majoriteten i London och alla industrist�der och satte den d�rmed i st�nd att f�ra kampen mot kapitalet med nya vapen, genom att den skickade m�n ur sin egen klass till parlamentet. Men vi m�ste tyv�rr s�ga, att fackf�reningarna h�r har gl�mt sin plikt som arbetarklassens avantgarde. Det nya vapnet befinner sig nu sedan mer �n tio �r tillbaka i deras h�nder, men de har knappast en enda g�ng dragit det ur skidan. De borde inte gl�mma, att de inte i l�ngden kan beh�lla den st�llning som de innehar i dag, om de inte verkligen marscherar i spetsen f�r arbetarklassen. Det vore direkt onaturligt, om den engelska arbetarklassen, trots att den �ger tillr�cklig styrka f�r att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, f�r evigt skulle vara till freds med att l�ta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redakt�rer etc.
Det finns dessutom en m�ngd tecken p� att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under l�ngliga tider har varit inne p� en falsk v�g, att de nuvarande str�vandena, som uteslutande g�r ut p� h�gre l�ner och kortare arbetstid, tvingar in den i en �desdiger kretsg�ng, ur vilken det inte finns n�gon �terv�ndo, att det i grunden onda inte ligger i de l�ga l�nerna utan i l�nesystemet �verhuvud. N�r denna insikt en g�ng v�l blivit allm�n inom arbetarklassen, m�ste den komma att v�sentligt �ndra fackf�reningarnas st�llning. De kommer d� inte l�ngre ensamma att �tnjuta privilegiet att vara arbetarklassens enda organisationer. Vid sidan av f�reningarna inom eller �ver de enskilda industrigrenarna m�ste det uppst� en gemensam f�rening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet.
Fackf�reningarna gjorde d�rf�r klokt i att ta h�nsyn till tv� saker. F�r det f�rsta, att den tid snabbt n�rmar sig, d� arbetarklassen h�r i landet med en st�mma, som inte kommer att kunna missf�rst�s, kommer att kr�va sin fulla andel av representationen i parlamentet. F�r det andra, att den tid lika snabbt nalkas, d� arbetarklassen kommer att begripa, att kampen f�r h�ga l�ner och kort arbetstid och fackf�reningarnas hela verksamhet i sin nuvarande form inte �r sj�lv�ndam�l utan medel, ett h�gst n�dv�ndigt och verksamt medel, men dock blott ett av skilda medel till f�rverkligandet av ett h�gre m�l: avskaffandet av l�nesystemet �verhuvud.
F�r en fullgod representation av arbetarklassen i parlamentet liksom f�r f�rberedandet av l�nesystemets avskaffande kommer det att bli n�dv�ndigt med organisationer, som omfattar inte bara enstaka industrigrenar utan arbetarklassen i dess helhet. Och ju f�rr man s�tter denna plan i verket, desto b�ttre. Det finns inte den makt i v�rlden, som skulle kunna st� emot den engelska arbetarklassen, om s� bara f�r en enda dag, om den organiserar sig i sin helhet.
[1] Inneh�ll chartisternas krav p� allm�n r�str�tt, �rliga val, r�sthemlighet m.m. Parlamentet avvisade kraven i The People's Charter b�de 1839 och 1842.
[2] Skedde genom 1867 �rs r�str�ttsreform, som gav bl.a. de b�ttre betalda arbetarna r�str�tt.