Skrivet: Sommaren 1864.
Publicerat: Första gången 1933 av A. Leontjev i "Archiv Marksa-Engelsa".
Källa: En tysk faksimilutgåva från Verlag Neue Kritik,
Frankfurt 1969.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande text är ett avsnitt ur ett manuskript som utelämnats i den slutliga bearbetningen av "Kapitalet". Ehuru denna text i och för sig inte innehåller några sensationella nyheter, jämfört med vad vi fått del av i "Kapitalet" är den ändock värdefull i det att den i synnerlig grad och i en ovanligt konkret form utvecklar kapitalets produktionsprocess i trängre bemärkelse, i dess säregenheter och allmänheter, och på så sätt ger läsaren ett mycket gott grepp om det kapitalistiska produktionssättets särart och väsen. Framför allt ägnar Marx uppmärksamhet åt frågan om det särskiljande i det kapitalistiska produktionssättet, mer än på något annat ställe, och framhäver därmed vad som annars i hans mera utarbetade verk förutsättes såsom givet. Den kapitalistiska produktionsprocessen såsom produktion av mervärde, såsom "värdeökningsprocess" belyses ingående, och vi får också en inblick i den teoretiska innebörden i kapitalets uppspaltning på konstant och variabelt i och för utvecklandet av en konsekvent arbetsvärdelära. Vad vi i "Kapitalet" finner såsom resultat finner vi således i "Resultatet" ännu i vardande, och i detta avseende är texten väl ägnad att fördjupa vår kunskap om den kapitalistiska ekonomin.
I detta kapitel har vi att betrakta tre ting:
1) Varor som produkt av kapitalet, av den kapitalistiska produktionen.
2) Den kapitalistiska produktionen är produktion av mervärde.
3) Slutligen är den produktion och reproduktion av hela det förhållande varigenom denna omedelbara produktionsprocess karakteriseras som specifikt kapitalistisk.
Av dessa tre rubriker bör nr 1 vid den sista bearbetningen för trycket ställas icke först, utan sist, eftersom den utgör övergången till andra boken - Kapitalets cirkulationsprocess. Av bekvämlighetsskäl börjar vi med den här.[1]
I den mån kapitalet ännu framträder i sina elementarformer, vara eller penningar, uppträder kapitalisten i den redan kända rollen som varuägare eller penningägare. Fördenskull är emellertid de senare i och för sig lika litet kapitalister, som vara och penning i och för sig är kapital. Liksom dessa blott under bestämda förutsättningar förvandlas till kapital, förvandlas varu- och penningägare blott under samma förutsättningar till kapitalister.
Ursprungligen uppträdde kapitalet som penningar, som skall förvandlas till kapital, eller som ännu blott Δυναμει, potentiellt, är kapital.
På samma sätt som ekonomerna gör misstaget att identifiera dessa kapitalets elementarformer - vara och penning - såsom sådana med kapitalet, så gör man å andra sidan misstaget att förklara kapitalets existensform som bruksvärde - arbetsmedlen - såsom sådana för kapital.
I sin första (så att säga) provisoriska form som penningar (såsom utgångspunkt för kapitalbildningen) existerar kapitalet ännu blott som penningar, alltså som en summa bytesvärden i bytesvärdets självständiga form, dess penninguttryck. Men dessa penningar skall förökas <sich verwerten>. Bytesvärdet skall därtill möjliggöra skapandet av mera bytesvärde. Värdestorleken skall växa, d.v.s. förhandenvarande värde skall inte bara bevaras, utan därtill avsätta ett inkrement, Δ-värde, ett mervärde, så att det givna värdet - den givna penningsumman framträder som fluent och inkrementet som fluxion. Vi återkommer till detta kapitalets självständiga penninguttryck vid betraktandet av kapitalets cirkulationsprocess. Här, när vi blott har att göra med penningen som utgångspunkt för den omedelbara produktionsprocessen, räcker det med en enda anmärkning: Kapitalet existerar här ännu blott som en given värdesumma = P (Pengar), vari allt bruksvärde utplånats, och som därför befinner sig i penningform. Storleken av denna värdesumma begränsas genom höjden eller kvantiteten av den penningsumma som skall förvandla sig till kapital. Denna värdesumma blir alltså till kapital därigenom att dess storlek växer, att den förvandlas till en föränderlig storhet, att den blir ett fluent som skall avsätta en fluxion. I sig, d.v.s. till sin bestämning, är denna penningsumma först kapital då den skall användas, utgivas på ett sätt som till sitt syfte har dess förstorande, då den ges ut i avsikt att förstoras. Om detta med avseende på den förhandenvarande värde- eller penningsumman ter sig som dess bestämning, dess inre drift, tendens, så yppar det sig med avseende på den kapitalist, d.v.s. den ägare till penningsumman, i vilkens händer den skall fylla denna funktion, som avsikt, syfte. I detta ursprungligen enkla värde- eller penninguttryck för kapitalet (det kapital som skall skapas), vari man abstraherat från alla relationer till bruksvärdet, där dessa helt fallit bort, bortfaller emellertid också all störande, och senare förvirrande, intervention från och alla indicienspunkter hos den verkliga produktionsprocessen (varuproduktion etc.) och den karakteristiska, specifika naturen hos den kapitalistiska produktionsprocessen visar sig just så abstrakt enkel. Om det ursprungliga kapitalet sättes lika med en värdesumma = x, så är syftet och blir detta x kapital därigenom att det förvandlas till x + Δx, till en penning- eller värdesumma = den ursprungliga värdesumman + ett överskott utöver den ursprungliga värdesumman, till den givna penningstorheten + ett tillskott av penningar, till det givna värdet + mervärde. Produktionen av mervärde, som innefattar bevarandet av det ursprungligen tillskjutna värdet, framträder så som bestämmande syfte, drivande intresse och som det slutliga resultatet i den kapitalistiska produktionsprocessen, såsom det varigenom det ursprungliga värdet förvandlas till kapital. Hur detta går till, d.v.s. den verkliga proceduren för denna förvandling av x till x + Δx, ändrar ingenting i processens syfte och resultat. Också utan en kapitalistisk produktionsprocess kan självfallet x förvandlas till x + Δx, men inte under den givna betingelsen och förutsättningen, att de konkurrerande samhällsmedlemmarna konfronteras som personer som blott i egenskap av varuägare träder i konfrontation eller kontakt med varandra (detta utesluter slaveriet etc.), och heller inte under den andra betingelsen, att den samhälleliga produkten produceras i form av vara. (Detta utesluter alla former, där bruksvärdet för de omedelbara producenterna är huvudsyftet och där på sin höjd ett produktöverskott etc. förvandlas till vara.)
Detta processens syfte, att x skall förvandlas till x + Δx, visar vidare vilken väg undersökningen måste följa. Uttrycket måste vara funktionen av en variabel storhet eller måste förvandlas till en sådan under processens gång. Ursprungligen är x, såsom en given penningsumma, en konstant storhet, vars inkrement alltså är = 0. Det måste alltså under processen förvandlas till en annan storhet, som innehåller ett variabelt element. Och det gäller att leta upp denna beståndsdel och samtidigt påvisa, genom vilka förmedlingar det av den ursprungligen konstanta storheten blivit en variabel. Som vi senare, vid betraktandet av den verkliga produktionsprocessen, skall se, förvandlas en del av x åter tillbaka till en konstant storhet - nämligen till arbetsmedel. Då överhuvudtaget ingenting förändras i denna del, i den mån den är bytesvärde - om en del av x antar formen av bestämda bruksvärden i stället för deras penningform, ändrar ju detta ingenting i värdestorhetens konstanta natur - framträder x i processen som c (konstant storhet) + v (variabel storhet) = c + v. Nu är emellertid differensen Δ (c + v) = c + (v + Δv) och (då differensen på c = 0) = (v + Δv). Vad som ursprungligen ter sig som Δx, är alltså i verkligheten Δv. Och förhållandet mellan detta inkrement av den ursprungliga storheten x till den del av x vars inkrement det egentligen är, måste vara Δv = Δx (då Δx = Δv), Δx / v = Δv / v, vilket i själva verket är formeln för mervärdekvoten.
Då totalkapitalet C = c + v, varav c konstant och v variabelt, kan C betraktas som funktion av v. Växer v med Δv, blir C = C'.
Man får alltså:
1) c = c + v
2) C' = c + (v + Δv)
Drar man ekvation 1) från ekvation 2), erhåller man differensen C' - C, inkrementet på C = ΔC.
3) C' - C = c + v + Δv - c - v = Δv
4) ΔC = Δv
Man får alltså 3) och därmed 4) ΔC = Δv. Men C' - C = den storhet varmed C förändrats (= ΔC), = inkrementet på C eller ΔC, alltså 4). Eller: inkrementet på totalkapitalet = inkrementet på kapitalets variabla del, varför Δc, eller förändringen i kapitalets konstanta del = 0. Det konstanta kapitalet sättes alltså i denna undersökning av ΔC eller Δv = 0, måste alltså lämnas utan avseende.
Den proportion, vari v tillvuxit = Δv / v (mervärdekvoten). Den proportion vari C tillvuxit = Δv / C = Δv / (c + v) (profitkvoten).
Kapitalets egentliga, specifika funktion som kapital är alltså produktionen av mervärde, vilket, som det senare skall visas, ingenting annat är än produktion av merarbete, tillägnelsen av obetalt arbete i den verkliga produktionsprocessen, som framträder, objektiveras som mervärde.
Det har vidare visat sig, att det för x-ets förvandling till kapital, till x + Δx, är nödvändigt att värdet eller penningsumman x förvandlas till produktionsprocessens faktorer, till den verkliga arbetsprocessens faktorer. Inom vissa industrigrenar är det möjligt att en del av produktionsmedlen - arbetsföremålet - inget värde har, inte är någon vara, trots att den är bruksvärde. I detta fall förvandlas en del av x blott till produktionsmedel, och arbetsföremålet inskränker sig här, vad gäller x-ets förvandling, d.v.s. inköpet av varor medelst x, som skall ingå i arbetsprocessen, till inköp av produktionsmedel. En faktor i arbetsprocessen, arbetsföremålet, är här = 0, i den mån man ser till värdet. Men vi betraktar saken i dess fullständiga form, där arbetsföremålet ännu är vara. I det fall det inte är så, skall denna faktor vad gäller värde sättas lika med 0, för att korrigera räkningen.
Liksom varan är en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde, är produktionsprocessen, varans produktionsprocess, en omedelbar enhet av arbets- och värdeökningsprocess. Liksom varor, d.v.s. omedelbara enheter av bruks- och bytesvärde, utträder ur processen som resultat, som produkt, så inträder de däri såsom konstituerande element. Överhuvudtaget kan det aldrig komma någonting ur en produktionsprocess, som inte inträtt däri i form av produktionsbetingelser.
Förvandlingen av den tillskjutna penningsumman, den penningsumma som skall förräntas och omvandlas till kapital, till produktionsprocessens faktorer, är en akt av varucirkulationen, av utbytesprocessen, och upplöses i en hel rad av köp. Denna akt faller alltså ännu utanför den omedelbara produktionsprocessen. Den inleder den blott, men är dock dess nödvändiga förutsättning, och om vi i stället för den omedelbara produktionsprocessen betraktar den kapitalistiska produktionen i dess helhet och kontinuitet, bildar denna omvandling av penningen till produktionsprocessens faktorer, inköpet av produktionsmedel och arbetsförmåga, självt ett immanent moment i totalprocessen.
Om vi nu betraktar kapitalets gestalt inom den omedelbara produktionsprocessen, så har det, liksom den enskilda varan, dubbelgestalten av bruksvärde och bytesvärde. Men i båda former inträder vidare bestämningar, vidareutvecklade karakteristika som skiljer sig från den enkla, isolerat betraktade varans.
Vad nu beträffar bruksvärdet, så var dess säregna innehåll, dess närmare bestämdhet, fullständigt ointressant för varans begreppsbestämning. Den artikel som skulle vara vara, och därmed bärare av bytesvärdet, måste tillfredsställa något samhälleligt behov och därför besitta något slag av användbara egenskaper. Voilà tout <Det är allt>. Annorlunda förhåller det sig med bruksvärdet hos de varor som fungerar i produktionsprocessen. Genom arbetsprocessens natur uppdelas genast produktionsmedlen i arbetsföremål och arbetsmedel, eller närmare bestämt råmaterial på den ena sidan, redskap, hjälpsubstanser o.s.v. på den andra. Detta är bruksvärdets formbestämningar, som framspringer ur själva arbetsprocessens natur, och sålunda har - med avseende på produktionsmedlen - bruksvärdet närmare formbestämts. Bruksvärdets formbestämning blir här i sig själv väsentlig för utvecklandet av det ekonomiska förhållandet, den ekonomiska kategorin.
Vidare skiljer sig emellertid de bruksvärden som ingår i arbetsprocessen i två begreppsmässigt strängt åtskilda moment och motsatser (precis som, vilket just framhållits, de objektiva produktionsmedlen gör det) - på ena sidan de objektiva, föremålsliga produktionsmedlen, de objektiva produktionsbetingelserna, på den andra den aktiva arbetsförmågan, den arbetskraft som kommer till uttryck på ett ändamålsenligt sätt, den subjektiva produktionsbetingelsen. Detta är en ytterligare formbestämdhet hos kapitalet, i den mån det uppträder sub specie <ur synvinkel> av bruksvärdet, inom den omedelbara produktionsprocessen. I den enkla varan har ändamålsenligt arbete, spinnande, vävande o.s.v. förkroppsligats, objektiverats i garn, vävnad. Produktens ändamålsenliga form är det enda spår som det ändamålsenliga arbetet lämnat efter sig, och också detta spår kan utplånas, om produkten har formen av naturprodukt, som boskap, vete o.s.v. I varan framträder bruksvärdet såsom närvarande, såsom det förhandenvarande som i arbetsprocessen blott framträder som produkt. Den enskilda varan är i själva verket en färdig produkt, med sin tillkomstprocess bakom sig, vari den process där ett speciellt nyttobringande arbete förkroppsligades, objektiverades, i själva verket har upphävts. I produktionsprocessen är varan i vardande. Den utstötes ständigt ur processen såsom produkt, så att själva produkten blott ter sig som ett moment i processen. En del av det bruksvärde, vari kapitalet framträder inom produktionsprocessen, är själva den levande arbetsförmågan, men en arbetsförmåga som har en specificitet som motsvarar produktionsmedlens särskilda bruksvärde, och en arbetsförmåga, som är verksam, en arbetskraft som yttrar sig ändamålsenligt, som gör produktionsmedlen till objektiva moment i sin verksamhet och därför omvandlar dem från deras ursprungliga bruksvärdesform till den nya produktformen. Bruksvärdena genomgår därför själva inom arbetsprocessen en verklig omvandlingsprocess, som kan vara av mekanisk, kemisk eller av fysikalisk natur. Under det att bruksvärdet i varan är ett givet ting med bestämda egenskaper, är det nu en förvandling av de ting som fungerar som råmaterial och arbetsmedel, bruksvärden, genom det i och medelst dem verksamma levande arbetet, som just är själva arbetsförmågan actu <faktiskt>, till ett bruksvärde av förändrad gestalt - produkten. Sålunda sönderfaller alltså den gestalt, som kapitalet såsom bruksvärde antar i arbetsprocessen, för det första i de begreppsmässigt uppsplittrade och inbördes relaterade produktionsmedlen, för det andra i en begreppsmässig distinktion, som stammar ur arbetsprocessens natur, mellan de objektiva arbetsbetingelserna (produktionsmedlen) och de subjektiva arbetsbetingelserna, den ändamålsenligt verksamma arbetsförmågan, d.v.s. själva arbetet. För det tredje framträder emellertid, om man betraktar processen i dess helhet, kapitalets bruksvärde här såsom en bruksvärdeproducerande process, vari produktionsmedlen enligt denna specifika bestämdhet fungerar som produktionsmedel för den ändamålsenligt verksamma specifika arbetsförmåga som motsvarar deras bestämda natur. Eller: den totala arbetsprocessen såsom sådan framträder i den levande växelverkan mellan sina objektiva och subjektiva moment såsom en bruksvärdets totalgestalt, d.v.s. som kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen.
Kapitalets produktionsprocess är framför allt, betraktad utifrån sin reala sida - eller betraktad såsom en process som genom nyttigt arbete med hjälp av bruksvärden bildar nya bruksvärden - en verklig arbetsprocess. Såsom sådan betraktad är dess moment, dess begreppsmässigt bestämda beståndsdelar = arbetsprocessens överhuvud, samma som i varje arbetsprocess, på vilket stadium i den ekonomiska utvecklingen och på basis av vilket produktionssätt denna än må försiggå. Då alltså kapitalets reala gestalt, eller gestalten av de objektiva bruksvärden varav kapitalet består, dess materiella substrat, med nödvändighet antar formen av produktionsmedel - arbetsmedel och arbetsföremål - som skall tjäna produktionen av nya produkter; då vidare dessa bruksvärden redan (på marknaden) föreligger i cirkulationsprocessen i form av varor, alltså i ägo hos kapitalisten såsom varuägare, innan de i enlighet med sitt speciella ändamål fungerar i arbetsprocessen - eftersom alltså kapitalet - i den mån det framträder i form av objektiva arbetsbetingelser - till sitt bruksvärde består av produktionsmedel, råmaterial, hjälpsubstanser och arbetsmedel, verktyg, byggnader, maskiner etc., kan man därav dra slutsatsen, att alla produktionsmedel Δυναμει, och i den mån de fungerar som produktionsmedel, actu är kapital, att därför kapitalet är ett nödvändigt moment i den mänskliga arbetsprocessen överhuvud, bortsett från dess historiska form, och därför är något evigt och betingat genom naturen hos det mänskliga arbetet. Man har också slutit att arbetsprocessen såsom sådan, arbetsprocessen i alla samhälleliga former med nödvändighet är en kapitalets arbetsprocess, eftersom kapitalets produktionsprocess ju är en arbetsprocess överhuvud. Kapitalet betraktas sålunda som ett ting, som i produktionsprocessen spelar en viss tinglig roll, en roll som tillkommer det som ting. Det är samma logik som den, med vars hjälp man sluter, att guld i och för sig är penningar, eftersom penningar är guld, att allt arbete med nödvändighet är lönarbete, eftersom allt lönarbete är arbete. Man påvisar identiteten därigenom att alla produktionsprocesser, med uteslutande av sina specifika skillnader, fasthålles såsom identiska. Identiteten bevisas genom att man abstraherar från skillnaden. Vi skall under loppet av detta avsnitt utförligare återkomma till denna punkt, som är av avgörande vikt. På förhand skall vi här bara säga:
För det första: De varor kapitalisten har köpt, för att konsumera dem som produktionsmedel i produktions- resp. arbetsprocessen, är hans egendom. De är i själva verket bara hans penningar som förvandlats till varor, och lika mycket en existensform för hans kapital som dessa penningar var det. Ja, på ett ännu mera intensivt sätt, i den mån de föreligger i den gestalt, vari de verkligen skall fungera som kapital, d.v.s. som medel för värdeskapande, för ökning av värdet, d.v.s. för dess förmerande. Dessa produktionsmedel är alltså kapital. Å andra sidan har kapitalisten med den andra delen av den tillskjutna penningsumman köpt arbetsförmåga, arbetare eller, som det ter sig då det utvecklats i kap. IV, levande arbete. Detta tillhör honom lika mycket som arbetsprocessens objektiva betingelser. Men ändå gör sig här följande specifika distinktion gällande: det verkliga arbetet är det som arbetaren verkligen ger kapitalisten som ekvivalent för den del av kapitalet som förvandlats till arbetslön, för arbetets inköpspris. Det är utgivandet av hans livskraft, förverkligandet av hans produktiva förmågor, hans aktivitet, inte kapitalistens. Betraktat som personlig funktion, d.v.s. till sin reella innebörd, är arbetet arbetarens, icke kapitalistens funktion. Betraktat ur utbytets synpunkt är han just det som kapitalisten får ut av honom i arbetsprocessen, inte det såsom vilket han konfronterar kapitalisten i arbetsprocessen. Detta utgör alltså en motsats till de objektiva arbetsbetingelserna, vilka såsom kapital, och därmed såsom existensform för kapitalisten, inom själva arbetsprocessen konfronterar den subjektiva arbetsbetingelsen, själva arbetet, eller snarare den arbetande arbetaren. Så kommer det sig att produktionsmedlet såsom existensform för kapitalet, såväl från kapitalistens som från arbetarens ståndpunkt, såsom kapital i eminent bemärkelse konfronterar arbetet, det andra element som det tillskjutna kapitalet omvandlas till och därför också utanför produktionsprocessen Δυναμει framträder som en specifik existensform för kapitalet. Detta utvecklas, som vi skall se vidare, dels ur den kapitalistiska värdebildningsprocessens allmänna form (den roll produktionsmedlen däri spelar som uppsugare av levande arbete), dels ur utvecklingen av det specifikt-kapitalistiska produktionssättet (vari maskineri etc. blir till verkliga härskare över det levande arbetet). Härav uppkommer på den kapitalistiska produktionsprocessens grundval detta oskiljbara sammansmältande av de bruksvärden vari kapitalet existerar i form av produktionsmedel, och bestämningen av dessa produktionsmedel, dessa ting, såsom kapital, som ju är ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, precis som, för dem som är fångna däri, inom detta produktionssätt produkten i och för sig gäller som vara. Detta utgör basen för de politiska ekonomernas fetischism.
För det andra: Produktionsmedlen går såsom bestämda varor, t.ex. som bomull, kol, spindlar o.s.v. ur cirkulationen in i arbetsprocessen. De går in i form av det bruksvärde de hade så länge de ännu cirkulerade som varor. När de väl inträtt i processen fungerar de med de egenskaper som motsvarar deras bruksvärden och som tillkommer dem såsom ting: bomullen såsom bomull etc. Annorlunda förhåller det sig emellertid med den del av kapitalet, som vi kallar variabel, som emellertid först genom att utbytas mot arbetsförmåga verkligen förvandlas till den variabla delen av kapitalet. Betraktad utifrån sin reala gestalt utgör penningen - denna kapitaldel som kapitalisten givit ut på att köpa arbetsförmåga - ingenting annat än de livsförnödenheter som befinner sig på marknaden (eller som förts dit på vissa villkor) och som ingår i arbetarens individuella konsumtion. Penningen är blott en förvandlad form av dessa livsförnödenheter vilken arbetaren återförvandlar till livsförnödenheter så snart han emottagit den. Såväl denna omvandling som den åtföljande konsumtionen av dessa varor såsom bruksvärden är en process, som omedelbart inte har något att göra med den omedelbara produktionsprocessen eller rättare sagt arbetsprocessen, utan som snarast faller utanför denna. Den ena delen av kapitalet, och därmed av totalkapitalet, förvandlas ju just till en variabel storhet genom att det byter till sig ett element, i stället för penningen (en konstant värdestorhet) eller livsförnödenheterna (som penningen kan framträda i form av), nämligen den levande arbetsförmågan, som är värdeskapande. Som värdeskapande element kan denna vara större eller mindre, kan uppträda som variabel storhet och överhuvudtaget under alla omständigheter blott inträda som faktor i produktionsprocessen såsom en storhet i vardande, icke såsom en vorden, utan såsom en flytande, vardande - och därför inom varierande gränser innesluten - storhet. Nu kan visserligen i verkligheten arbetarnas konsumtion av livsförnödenheter inneslutas, inbegripas i arbetsprocessen på samma sätt som maskinernas konsumtion av matières instrumentales inneslutes däri, så att arbetaren blott ter sig som ett redskap som köpts av kapitalet, och som för att fungera kräver konsumtionen, tillsatsen av en viss mängd livsförnödenheter såsom sina matières instrumentales. Detta äger ju också rum i större eller mindre utsträckning, alltefter omfånget av, och brutaliteten i exploateringen av arbetarna. Dock rymmes det begreppsmässigt inte på detta snäva sätt (vi skall se mera därom ad 3 [här under avsnitt II][1] vid reproduktionen av hela förhållandet) i kapitalförhållandet. I regel förtär arbetaren sina livsförnödenheter under avbrytande av den omedelbara arbetsprocessen, medan maskinerna förtär sina medan de fungerar (djur?). Vidare, om man betraktar hela arbetarklassen, förtäres en del av dessa livsförnödenheter av familjemedlemmar som ännu icke, eller icke mera, arbetar. Vad gäller matières instrumentales och deras konsumtion, kan man i själva verket och i praktiken reducera skillnaden mellan arbetare och maskin till den mellan djur och maskin. Detta är dock inte nödvändigt och tillhör inte kapitalets begreppsbestämning. I varje fall ter sig formellt den del av kapitalet som lagts ut som arbetslön som en del, som inte längre tillhör kapitalisten utan arbetaren, så snart den antagit sin reala gestalt, d.v.s. de livsförnödenheter som ingår i arbetarens konsumtion. Den gestalt bruksvärdet alltså har före sitt inträde i produktionsprocessen - såsom livsmedel - är alltså helt och hållet skild från den gestalt det antar inom denna process, och som är den sig aktivt yttrande arbetskraftens, själva det levande arbetets gestalt. Detta skiljer alltså på ett specifikt sätt denna del av kapitalet från den som föreligger i form av produktionsmedel, och detta är åter en orsak till att produktionsmedlen i eminent bemärkelse till skillnad från och i motsats till livsförnödenheterna, ter sig som kapital i och för sig inom det kapitalistiska produktionssättet. Detta sken upplöses - man måste här bortse från vad som senare skall utvecklas - enkelt därigenom att den bruksvärdesform kapitalet existerar i vid produktionsprocessens slut är produktens form varvid denna produkt existerar såväl i form av produktions- som livsmedel, båda alltså i samma mån föreligger som kapital och därför också står i motsats till den levande arbetsförmågan.
Vi kommer nu till värdebildningsprocessen.
Vad gäller bytesvärdet visar sig åter skillnaden mellan varan och det kapital som befinner sig i värdebildningsprocessen.
Bytesvärdet av det kapital som inträder i produktionsprocessen är mindre än bytesvärdet av det kapital som förts ut på marknaden eller tillskjutits - ty det är blott värdet på de varor som inträder i processen såsom produktionsmedel - d.v.s. värdet av den konstanta kapitaldelen som inträder som värde i produktionsprocessen. I stället för värdet av den variabla kapitaldelen har vi nu värdeökningen som process, det arbete som är inbegripet i värdebildningens akt, som ständigt realiseras som värde men som också fortgår till ett skapande av värde genom att flyta utöver de givna värdena.
Vad nu närmast gäller bevarandet av det gamla värdet, den konstanta delens värdeandel, så beror detta av att värdet av de produktionsmedel som inträder i processen inte är större än nödvändigt, att alltså de varor de består av blott innehåller den för produktionens ändamål samhälleligt nödvändiga arbetstiden i objektiverad form, t.ex. som byggnader, maskineri etc., och det är kapitalistens sak att vid inköpet av dessa produktionsmedel se till att de såsom bruksvärden har en nyttighetsgrad som är genomsnittlig vad gäller framställandet av produkten, vare sig det nu gäller såsom råmaterial, maskiner etc. Att de alltså kan fungera på ett genomsnittligt sätt och inte erbjuder arbetet, den levande faktorn, några extraordinära hinder, t.ex. råmaterialets kvalitet, vartill också hör att det använda maskineriet etc. inte skall avge en mer än genomsnittlig déchet <förslitning> till varorna etc. Allt detta är kapitalistens sak. Men vidare beror bevarandet av det konstanta kapitalets värde av huruvida det konsumeras så produktivt som möjligt, att det inte förslösas, då därvid en större del objektiverat arbete skulle ingå i produkten än vad som är samhälleligt nödvändigt. Delvis beror detta på arbetarna själva, och här börjar kapitalistens övervakning. (Genom task work, löneavdrag, vet han att försäkra sig om detta). Vidare att arbetet utföres på ett ordentligt, ändamålsenligt sätt, att produktionsmedlens förvandling till produkt försiggår på ett fackmässigt sätt och att det bruksvärde vilket såsom ändamål föresvävat honom verkligen resulterar i en lyckad form. Här inträder ånyo kapitalistens övervakning och disciplin. Slutligen att produktionsprocessen icke störes, icke avbrytes, och verkligen fortskrider till produkten inom en frist (tidsrymd) som bestämmes genom arbetsprocessens natur och dess objektiva betingelser. Detta beror dels på arbetets kontinuitet, som inträder i och med den kapitalistiska produktionen. Dels beror det på yttre, okontrollerbara tillfälligheter. I så måtto inträder med varje produktionsprocess en risk för de värden som ingår däri, en risk som de 1) emellertid är utsatta för också utanför produktionsprocessen och som 2) vidlåder varje produktionsprocess, alltså inte bara kapitalets. (Kapitalet skyddar sig mot den genom associering. Den omedelbara producent som arbetar med sina egna produktionsmedel är utsatt för samma risk. Detta är inte något som är unikt för den kapitalistiska produktionsprocessen. Om risken inom den kapitalistiska produktionen faller på kapitalisten så sker detta blott emedan han usurperat egendomen till produktionsmedlen.)
Men vad nu gäller värdebildningsprocessens levande faktor, så skall 1) värdet av det variabla kapitalet bevaras genom att ersättas, reproduceras, d.v.s. att det till produktionsmedlen sättes ett så pass stort kvantum arbete att det motsvarar värdet av det variabla kapitalet eller arbetslönen; 2) det skapas ett inkrement på dess värde, ett mervärde, genom att ett överskott av arbetskvantum utöver vad som rymmes i arbetslönen, ett ytterligare arbetskvantum objektiveras i produkten.
Skillnaden mellan bruksvärdet av det tillskjutna kapitalet eller de varor det existerar i och kapitalets bruksvärdesgestalt i arbetsprocessen motsvarar skillnaden mellan bytesvärdet av det tillskjutna kapitalet och det bytesvärde av kapitalet som uppträder i värdeökningsprocessen. Ty på det ena stället inträder produktionsmedlen, det konstanta kapitalet, i processen i samma bruksvärdesform som de varor förut hade av vilka det består, under det att i stället för de färdiga bruksvärden varav det variabla kapitalet bestod träder den levande faktorn, den arbetskraft som förräntar sig i nya bruksvärden, det reala arbetet. På det andra stället inträder värdet på produktionsmedlen, det konstanta kapitalet, såsom sådant i värdeökningsprocessen, under det att värdet av det variabla kapitalet alls inte inträder däri utan ersättes genom den värdeskapande verksamheten hos den levande faktorn, som existerar såsom värdebildningsprocess.
För att arbetarens arbetstid skall kunna avsätta värde i förhållande till sin varaktighet, måste den vara samhälleligt nödvändig arbetstid. Arbetaren måste alltså inom en given tidsrymd uträtta det normala samhälleliga kvantum ändamålsenligt arbete och kapitalisten tvingar honom därför att tillse, att hans arbete åtminstone besitter den samhälleliga genomsnittsgraden av intensitet. Han kommer att i största möjliga grad försöka stegra det utöver detta minimum och under varje given tidsrymd försöka pressa ut så mycket arbete ur honom som möjligt, ty varje intensitet hos arbetet som överstiger genomsnittsgraden ger honom mervärde. Vidare kommer han att så långt möjligt försöka förlänga arbetsprocessen utöver vad som krävs för att ersätta värdet av det variabla kapitalet, arbetslönen. Vid en given intensitet hos arbetsprocessen kommer han att söka öka dess varaktighet, vid en given varaktighet dess intensitet så mycket som möjligt. Kapitalisten tvingar arbetaren att ge sitt arbete en normal grad av intensitet, om möjligt en högre grad, och han tvingar honom att i största möjliga mån förlänga sin arbetsprocess utöver den tidsrymd som kräves för att ersätta arbetslönen. Genom denna egendomliga karaktär hos den kapitalistiska värdebildningsprocessen erhåller också kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen, dess bruksvärdesgestalt, en vidare modifikation. För det första måste produktionsmedlen föreligga i en massa som är tillräcklig, inte bara för absorptionen av det nödvändiga arbetet, utan också av merarbetet. För det andra förändras intensiteten i, och omfattningen av den reala arbetsprocessen.
De produktionsmedel arbetaren använder i den verkliga arbetsprocessen är visserligen kapitalistens egendom och konfronterar hans arbete, hans egen livsyttring, såsom kapital, vilket tidigare utvecklats. Å andra sidan är det han, som använder dem i sitt arbete. I den verkliga arbetsprocessen nyttjar han dem såsom ledare i sitt arbete och han nyttjar arbetsföremålet som den materia vari hans arbete tar sig form. Just härigenom förvandlar han produktionsmedlen till produktens ändamålsenliga form. Annorlunda ter sig saken sett utifrån värdebildningsprocessens ståndpunkt. Det är inte arbetaren som använder produktionsmedlen utan produktionsmedlen som använder arbetaren. Det är inte det levande arbetet som förverkligar sig i det objektiva arbetet såsom sitt objektiva organ; det är det objektiva arbetet som vidmakthålles och förmeras genom att uppsuga det levande, och därvid blir till sig förökande värde, till kapital, och fungerar som sådant. Produktionsmedlen ter sig här blott som uppsugare av ett så stort kvantum levande arbete som möjligt. Det levande arbetet ter sig blott som ett medel för förmerandet av förhandenvarande värden, och därmed för deras kapitalisering. Och, bortsett från vad som tidigare sagts, ter sig just härigenom åter produktionsmedlen i synnerlig grad gentemot det levande arbetet som existensform för kapitalet, och detta nu såsom det förgångna, döda arbetets herravälde över det levande. Just såsom värdebildande införlivas fortlöpande det levande arbetet med det objektiverade arbetets värdebildningsprocess. Såsom ansträngning, såsom ett utgivande av livsenergi är arbetet arbetarens personliga aktivitet. Men såsom värdebildande, såsom inbegripet i sin objektiveringsprocess, är arbetarens arbete, så snart han inträtt i produktionsprocessen, självt en existensform för kapitalvärdet, införlivat därmed. Denna kraft, som bevarar och skapar nya värden, är därför kapitalets kraft, och denna process ter sig som dess självförökningsprocess och fastmer som en process där arbetaren utarmas, vilken skapar värden som tillika är honom främmande.
På den kapitalistiska produktionens grundval ter sig denna förmåga hos det objektiverade arbetet, att förvandlas till kapital, d.v.s. att förvandla produktionsmedlen till medel för kommandot över och exploaterandet av levande arbete, såsom en egenskap som tillkommer dem i och för sig (eftersom den ju Δυναμει på denna grundval också är förbunden därmed), som är oskiljbar från dem och som tillkommer dem som ting, som bruksvärden, som produktionsmedel. Dessa [produktionsmedel] ter sig därför såsom kapital i och för sig. Kapitalet, som uttrycker ett bestämt produktionsförhållande, ett bestämt samhälleligt förhållande, som produktionsbetingelsernas ägare inom produktionen inträder i gentemot den levande arbetsförmågan, ter sig därför som ett ting, precis som värdet tedde sig som en egenskap hos ett ting, och tingets ekonomiska bestämning såsom vara tedde sig som dess tingliga kvalitet, precis som den samhälleliga form arbetet erhöll i penningen framträdde som egenskaper hos ett ting. 2) I själva verket är kapitalisternas herravälde över arbetarna blott herraväldet hos de självständiggjorda, de gentemot arbetaren självständiggjorda arbetsbetingelserna (till vilka, förutom produktionsprocessens objektiva betingelser - produktionsmedlen - också hör de objektiva betingelserna för arbetskraftens underhåll och verksamhet, alltså livsförnödenheterna) över själva arbetaren, ehuru detta förhållande först förverkligas i den verkliga produktionsprocessen, vilken, som vi sett, väsentligen är en produktionsprocess av mervärde - detta inbegriper bevarandet av det gamla värdet -, det tillskjutna kapitalets självförräntningsprocess. I cirkulationen konfronteras kapitalist och arbetare blott som varusäljare, men genom den specifikt polariserade naturen hos det slag av varor de säljer till varandra inträder arbetaren med nödvändighet i produktionsprocessen som en beståndsdel av kapitalets bruksvärde, av dess reala och värdemässiga existensform, ehuru detta förhållande först förverkligas inom produktionsprocessen, och den kapitalist, som såsom arbetsköpare blott Δυναμει existerat, blir till verklig kapitalist då den arbetare, som genom försäljningen av sin arbetsförmåga möjligen förvandlas till lönarbetare, i denna process först verkligen träder under kapitalets kommando. De funktioner som kapitalisten utövar är blott själva kapitalets med vett och vilja utövade funktioner - funktionerna av det värde som förökas genom att uppsuga det levande arbetet. Kapitalisten fungerar blott såsom personifierat kapital, kapitalet såsom person, liksom arbetaren blott fungerar såsom personifierat arbete, som tillhör honom såsom lidande, som ansträngning, men som tillhör kapitalisten såsom rikedom skapande och förmerande substans, d.v.s. som det i själva verket visar sig såsom ett med kapitalet i produktionsprocessen införlivat element, dess levande, variabla faktor. Kapitalistens herravälde över arbetaren är därför tingets makt över människan, det döda arbetets herravälde över det levande, produktens över producenten, då ju i själva verket de varor, som blir till maktmedel (men blott till medel för själva kapitalets herravälde) över arbetarna, blott är resultat av produktionsprocessen, är dess produkter. Detta är inom den materiella produktionen, i den verkliga samhälleliga livsprocessen - ty detta är produktionsprocessen - precis samma förhållande som på det ideologiska området uppträder i religionen, subjektets förvandling till objekt och tvärtom. Historiskt sett ter sig denna omkastning som ett nödvändigt övergångsstadium för skapandet av rikedomen såsom sådan, d.v.s. för att på majoritetens bekostnad framtvinga de ohämmade produktionskrafter hos det samhälleliga arbetet som ensamma kan bilda en materiell grundval för det fria mänskliga samhället. Denna antagonistiska form måste genomgås på samma sätt som människan först måste religiöst gestalta sina andliga krafter såsom utanförliggande, oavhängiga makter. Detta är hans eget arbetes alienationsprocess. I så måtto står här arbetaren ursprungligen högre än kapitalisten, eftersom den senare rotat sig fast i denna alienationsprocess och i den finner sin absoluta tillfredsställelse, medan arbetaren som dess offer redan från början står i ett rebelliskt förhållande till den och upplever den som en förslavningsprocess. I den mån produktionsprocessen samtidigt är en verklig arbetsprocess och kapitalisten såsom övervakare och ledare av densamma har att förrätta en funktion i den verkliga produktionen, får hans verksamhet i själva verket ett specifikt, mångfacetterat innehåll. Men arbetsprocessen själv ter sig blott såsom ett medel för värdebildningsprocessen, precis som själva bruksvärdet hos produkten blott ter sig som bärare av dess bytesvärde. Kapitalets självförökning - skapandet av mervärde - är alltså kapitalistens bestämmande, förhärskande och övergripande mål, den absoluta drivkraften och innehållet i hans göranden. I själva verket är detta blott skattsamlarens rationaliserade drivkraft och mål - ett bottenlöst torftigt och abstrakt innehåll, som utifrån en annan synpunkt får kapitalisten att lika mycket te sig som en slav under kapitalförhållandet som arbetaren, men sett från den andra sidan, vid den motsatta polen.
Det ursprungliga förhållande, vari kapitalisten in spe <i klingande mynt> köper arbete (enligt kap. IV kan vi säga så i stället för arbetsförmåga) från arbetaren för att kapitalisera ett penningvärde, och arbetaren säljer förfogandet över sin arbetsförmåga, sitt arbete, för att upprätthålla livet, är en nödvändig inledning och betingelse för - innehåller i och för sig - det förhållande som nu i den verkliga produktionsprocessen utvecklas, vari varuägaren blir till kapitalist, till personifierat kapital, och arbetaren blir till blotta personifikationen av arbetet för kapitalet. Liksom detta första förhållande där de båda skenbart konfronterades såsom varuägare, är en förutsättning, är det också, som vi skall se, resultatet och produkten av den kapitalistiska produktionsprocessen. Men därpå måste de båda akterna hållas isär. Den första tillhör cirkulationen, den andra utvecklas på basis av den första först i den verkliga produktionsprocessen.
Produktionsprocessen är en omedelbar enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess liksom dess omedelbara resultat, varan, är en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde. Men arbetsprocessen är blott medel för värdebildningsprocessen, och denna är såsom sådan väsentligen produktion av mervärde, d.v.s. en objektiveringsprocess av obetalt arbete. Härigenom har produktionsprocessens totala karaktär specificerats.
Om vi betraktar produktionsprocessen utifrån två skilda synpunkter 1) som arbetsprocess, 2) som värdebildningsprocess, så ligger det redan häri att den blott är en enda och odelbar arbetsprocess. Man arbetar inte dubbelt, den ena gången för att skapa en ändamålsenlig produkt, ett bruksvärde, för att förvandla produktionsmedlen till produkter, och den andra för at skapa värde och mervärde, för att föröka värdet. Arbetet tillsättes blott i sin bestämda, konkreta, specifika form, metod och existensform, vari det är den målmedvetna verksamhet som förvandlar produktionsmedlen till en bestämd produkt, t.ex. spindel och bomull till garn. Det är ex-vis blott spinneriarbete som tillsättes och som kan producera mera garn genom att fortlöpande tillsättas. Detta reala arbete är värdesättande, i den mån det besitter en normal, bestämd intensitetsgrad (eller det räknas blott om det besitter den), och såvitt detta reala arbete av given intensitet i bestämda, med tiden mätta kvantiteter materialiseras i en produkt. Om arbetsprocessen skulle upphöra vid den punkt, där det kvantum arbete som tillsatts i form av spinnande etc. = det kvantum arbete som rymmes i arbetslönen, så skulle inget mervärde produceras. Mervärdet framträder därför också i en merprodukt, här som ett kvantum garn utöver det kvantum vars värde är = arbetslönens värde. Arbetsprocessen ter sig därför som värdeökningsprocess genom att det konkreta arbete som tillsatts däri är ett kvantum samhälleligt nödvändigt arbete (genom sin intensitet), är = ett visst kvantum samhälleligt genomsnittsarbete, och genom att detta arbete, förutom det kvantum som representerar arbetslönen, innehåller ett överskjutande kvantum. Det är det kvantitativa beräknandet av det speciella, konkreta arbetet såsom nödvändigt samhälleligt genomsnittsarbete, en beräkning, som emellertid motsvaras av reala moment, i första hand arbetets normala intensitet (att man för framställningen av ett givet kvantum av produkten blott använder den därtill samhälleligt nödvändiga arbetstiden) och förlängningen av arbetsprocessen utöver den varaktighet som kräves för ersättandet av värdet av det variabla kapitalet.
Av vad som tidigare sagts följer, att uttrycket "objektiverat arbete" och motsatsen mellan kapital, såsom objektiverat arbete, och det levande arbetet grovt kan misstolkas.
Jag har redan tidigare[2] sagt att varans upplösning i "arbete" är tvetydig och ofullständig hos alla tidigare ekonomer. Det räcker inte att reducera den till "arbete", utan till arbete i den dubbelform, vari det å ena sidan uppträder som konkret arbete i varornas bruksvärde, å andra sidan beräknas såsom samhälleligt nödvändigt arbete i bytesvärdet. Ur den första synpunkten beror allt på dess speciella bruksvärde, dess specifika karaktär, som just påstämplar det bruksvärde det skapar sin specifika prägel och gör det till ett konkret bruksvärde till skillnad från andra, till denna speciella artikel. Däremot abstraherar man helt och hållet från arbetets speciella nyttighet, dess bestämda natur och art, i den mån man betraktar det som värdebildande element och varan som dess objektivering. Såsom sådant är det ett homogent, samhälleligt nödvändigt, allmänt arbete, helt och hållet likgiltigt mot sitt särskilda innehåll, varför det också i sitt självständiga uttryck, penningen, i varan som pris, erhåller ett för alla varor gemensamt och blott till kvantiteten åtskiljbart uttryck. Från den första synpunkten uttryckes saken i varans bestämda bruksvärde, dess bestämda tingliga existens, från den andra i penningar, vare sig nu dessa existerar som pengar, eller som blotta räknepengar i varans pris. Från den första synpunkten rör det sig uteslutande om arbetets kvalitet, från den andra blott om dess kvantitet. Enligt den första aspekten uttryckes skillnaderna hos det konkreta arbetet i arbetsdelningen, enligt den andra i arbetets homogena penninguttryck. Inom produktionsprocessen möter oss nu denna skillnad på ett aktivt sätt. Det är inte längre vi som gör den utan den görs i själva produktionsprocessen.
Åtskillnaden mellan objektiverat och levande arbete framträder i den reala arbetsprocessen. Produktionsmedlen, t.ex. bomull och spindlar etc. är produkter, bruksvärden, vari bestämda, nyttiga, konkreta arbeten, maskinbyggeri, bomullsodling o.s.v. är förkroppsligade, medan spinneriarbetet i processen ter sig som ett arbete som icke blott på ett specifikt sätt skiljer sig från de arbeten som inrymmes i produktionsmedlen, utan som ter sig såsom ett levande arbete, som först förverkligas och som så ständigt avstöter sin produkt i motsats till de arbeten som redan objektiverats i sina särskilda produkter. Också ur denna synpunkt uppträder en motsats mellan den ena sidan såsom kapitalets föreliggande existensform, och det levande arbetet som i första hand är arbetarens utgivande av livsenergi. Vidare uppträder i arbetsprocessen det objektiverade arbetet såsom det föremålsliga momentet, elementet för det levande arbetets förverkligande.
Helt annorlunda ter sig saken så snart värdebildningsprocessen, bildandet och skapandet av nyvärde tas i betraktande.
Det arbete som här ingår i produktionsmedlen är ett bestämt kvantum allmänt samhälleligt arbete och framträder därför i en viss värdestorhet eller penningsumma, in fact i priset på dessa produktionsmedel. Det arbete som tillsättes är ett ytterligare, bestämt kvantum allmänt, samhälleligt arbete, och framträder i form av en ytterligare värdestorhet eller penningsumma. Det arbete som redan inrymmes i produktionsmedlen är detsamma som det som nytillsatts. De skiljer sig blott därigenom att det ena är objektiverat i bruksvärden, och det andra inbegripet i denna objektiveringsprocess, det ena förgånget, det andra samtida, det ena dött, det andra levande, det ena objektiverat i perfektum, det andra sig objektiverande i presens. I den utsträckning det förgångna arbetet ersätter det levande blir det självt en process, förökar det sig, blir det en fluent, som skapar en fluxion. Detta dess uppsugande av ytterligare levande arbete är dess självförräntningsprocess, dess verkliga förvandling till kapital, till sig själv förökande värde, dess förvandling från en konstant värdestorhet till en variabel och processerande värdestorhet. Dock kan detta ytterligare arbete blott tillsättas i form av konkret arbete och därför blott tillkomma produktionsmedlen i deras specifika gestalt som särskilda bruksvärden. Det värde som inrymmes i dessa produktionsmedel kan också bevaras blott genom deras konsumtion som arbetsmedel, medelst det konkreta arbetet. Detta utesluter dock inte att det förhandenvarande värdet, det objektiverade arbete som finns i produktionsmedlen ensamt och allena förmeras, icke blott utöver sitt eget kvantum utan också utöver det arbetskvantum som är objektiverat i det variabla kapitalet; förmerar sig i samma grad som det uppsuger levande arbete, varvid detta objektiveras som penningar, som allmänt, samhälleligt arbete. Det är därför eminently i denna bemärkelse - d.v.s. med avseende på värdeökningsprocessen, det egentliga syftet med den kapitalistiska produktionen - som kapitalet såsom objektiverat arbete (accumulated labour, preexistent labour and so forth) konfronterar det levande arbetet (immediate labour etc.) och av ekonomerna ställes i motsats därtill. Här faller de dock ständigt i motsägelser och tvetalan - t.o.m. Ricardo - eftersom de inte klart utarbetat upplösandet av varan till arbete i dubbelform.
Genom den ursprungliga utbytesprocessen mellan kapitalist och arbetare - som varuägare - inträder bara den levande faktorn, arbetsförmågan, som ett moment hos kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen. Men först i själva produktionsprocessen förvandlas det objektiverade arbetet, genom att uppsuga det levande arbetet, till kapital och förvandlas därför arbetet till kapital.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess. För att förvandla penningar till kapital förvandlas de till varor, som bildar faktorer i arbetsprocessen. Med penningarna måste man för det första köpa arbetsförmåga och för det andra saker, förutan vilka arbetsförmågan inte kan förbrukas, d.v.s. inte arbeta. Inom arbetsprocessen har dessa saker inget annat syfte än att tjäna som livsförnödenheter åt arbetet, bruksvärden åt arbetet - för det levande arbetet självt som dess material och medel, för arbetsprodukten som dess produktionsmedel, och med hänsyn tagen till att dessa produktionsmedel själva redan är produkter: produkter som produktionsmedel för en ny produkt. Nu spelar dessa saker inte denna roll i arbetsprocessen för att kapitalisten köper dem, för att de är den förvandlade formen av hans penningar, utan han köper dem tvärtom för att de spelar denna roll i arbetsprocessen. För spinneriprocessen såsom sådan är det ex-vis likgiltigt, att bomull och spindel representerar kapitalistens penningar, alltså kapital, att de utgivna penningarna till sin bestämmelse är kapital. Arbetsmedel och arbetsmaterial blir de först i den arbetande spinnarens händer, och de blir det genom att han spinner, inte genom att han spinner bomull, som tillhör en annan person, med hjälp av en spindel, som tillhör samma andra person, till garn åt samma person. Varorna blir inte kapital genom att i arbetsprocessen förbrukas eller produktivt konsumeras utan de blir till element i arbetsprocessen. I den mån dessa objektiva element i arbetsprocessen är köpta av kapitalisten utgör de hans kapital. Men detta gäller också om arbetet. Det utgör också hans kapital, ty arbetet tillhör arbetsförmågans köpare, likaväl som de objektiva betingelser för arbetet han köpt. Och hela arbetsprocessen tillhör honom, icke blott de enskilda elementen däri. Det kapital som tidigare haft formen av penning existerar nu i arbetsprocessens form. Ehuru kapitalet bemäktigat sig arbetsprocessen och arbetaren därför arbetar åt kapitalisten i stället för åt sig själv, förändras fördenskull icke arbetsprocessen till sin allmänna natur. Ehuru penningen vid sin förvandling till kapital förvandlas till faktorerna i arbetsprocessen och alltså med nödvändighet antar formen av arbetsmaterial och arbetsmedel, blir arbetsmaterial och arbetsmedel icke till sin natur kapital, lika litet som guld och silver till sin natur blir penningar emedan penningar bl.a. uppträder i form av guld och silver. Samma moderna ekonomer som skrattar åt monetärsystemets enfald när det på frågan: Vad är penningar? svarar: Guld och silver är penningar!, drar sig dock inte för att på frågan: Vad är kapital? svara: Kapital är bomull! De säger ingenting annat när de förklarar att arbetsmedel och arbetsmaterial, produktionsmedel eller produkter som användes till nyproduktion, kort sagt arbetets objektiva betingelser av naturen är kapital, i den mån och eftersom de tjänar som bruksvärden i produktionsprocessen genom sina stoffliga egenskaper. Det är helt i sin ordning när andra tillfogar: Kapital är kött och bröd, ty ehuru kapitalisten köper arbetsförmågan med penningar, representerar dessa penningar i själva verket blott bröd, kött, kort sagt arbetarens livsförnödenheter[3]. En stol med fyra ben och sammetöverdrag representerar under vissa omständigheter en tron, men för den skull är denna stol ett ting, som tjänar till att sitta på, genom naturen av sitt bruksvärde ingen tron. Arbetaren är själv den väsentligaste faktorn i arbetsprocessen och i den antika arbetsprocessen är denna arbetare slav. Därav följer lika litet att arbetaren av naturen är slav, ehuru denna åsikt inte är Aristoteles helt främmande, som att spindel och bomull, emedan de idag förbrukas av lönarbetaren i arbetsprocessen, av naturen är kapital. Denna galenskap, som tar ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, som framträder i tingen, för en tinglig naturegenskap hos själva dessa saker, slår emot oss så fort vi öppnar första bästa handbok i ekonomi, och redan på första sidan läser att produktionsprocessens element, reducerade till sin mest allmänna form, är jord, kapital och arbete[4]. Man kunde lika gärna säga att de vore jordegendom, knivar, saxar, spindlar, bomull, spannmål, kort sagt arbetsmaterial, arbetsmedel och - lönarbete. På den ena sidan nämner vi elementen i arbetsprocessen sammansmultna med den specifikt samhälleliga karaktär de äger på ett bestämt historiskt utvecklingsstadium, och på den andra sidan tillfogar vi ett element som tillkommer arbetsprocessen oberoende av alla bestämda samhälleliga former, såsom en evig process mellan människa och natur överhuvudtaget. (Vi skall längre fram se, hur denna ekonomernas illusion, som förväxlar kapitalets tillägnelse av arbetsprocessen med själva arbetsprocessen överhuvudtaget och därför förvandlar arbetsprocessens objektiva element till kapital, eftersom kapitalet bl.a. också förvandlas till föremålsliga element i arbetsprocessen - hur denna illusion, som hos de klassiska ekonomerna blott varar så länge, som de betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen uteslutande utifrån arbetsprocessens synpunkt och därför kan korrigera den genom sin vidare utveckling, framspringer ur själva den kapitalistiska produktionsprocessens natur. Det visar sig emellertid genast att detta är en mycket bekväm metod att påvisa det kapitalistiska produktionssättets evighet eller kapitalet som ett oförgängligt naturelement i den mänskliga produktionen överhuvud. Arbetet är den eviga naturbetingelsen för den mänskliga existensen. Arbetsprocessen är ingenting annat än arbetet självt, betraktat i ögonblicket av skapande aktivitet. Arbetsprocessens allmänna moment är därför oberoende av varje bestämd samhällelig utveckling. Arbetsmedel och arbetsmaterial, varav en del redan är produkter av tidigare arbete, spelar en roll i varje arbetsprocess, vid alla tider och under alla omständigheter. Om jag därför hänger på dem namnet "kapital" i förhoppning om att "semper aliquid haeret" så har jag bevisat att kapitalets existens är en evig naturlag i den mänskliga produktionen och att den kirgis, som med hjälp av en kniv som han stulit från ryssarna skär av säv som han flätar till en båt, är lika mycket kapitalist som herr von Rothschild. Lika lätt kunde jag bevisa att greker och romare intog nattvarden, då de ju drack vin och åt bröd, och att turkarna dagligen bestänker sig med katolskt vigvatten, då de ju dagligen tvättar sig. Det är sådant impertinent ytligt svammel som man ser utprånglat med självgod viktighet, inte bara av en herr F. Bastiat eller i de små ekonomiska trakterna från Society for the advancement of usefull knowledge eller i mother Martineaus småbarnsskrifter, utan till och med av verkliga fackmän och skriftställare. I stället för att, som åsyftat, på detta sätt påvisa kapitalets eviga naturnödvändighet lyckas man snarare förneka dess nödvändighet till och med för ett visst historiskt utvecklingsstadium i den samhälleliga produktionsprocessen, ty påståendet att kapital inte är något annat än arbetsmaterial och arbetsmedel eller att arbetsprocessens objektiva element av naturen är kapital, kan man med rätta bemöta med svaret, att man således behöver kapital, men inga kapitalister, eller att kapital blott är ett namn som man uppfunnit för att lura massorna.[5]
Oförmågan att begripa arbetsprocessen såsom självständig och samtidigt som en sida av den kapitalistiska produktionsprocessen visar sig ännu mera slående, då herr F Wayland berättar för oss att råmaterial vore kapital och att det genom att bearbetas blir produkt. Sålunda är läder garvarnas produkt, men skomakarens kapital. Råmaterial och produkt är båda bestämningar som tillkommer ett ting i relation till arbetsprocessen och ingetdera har i och för sig något att göra med dess bestämning att vara kapital, ehuru båda, råmaterial och produkt, representerar kapital så snart kapitalisten tillägnat sig arbetsprocessen[6]. Detta har herr Proudhon utnyttjat med sitt vanliga "djupsinne". "Varigenom förvandlas plötsligt begreppet produkt till begreppet kapital? Genom värdets idé. Det vill säga, produkten måste, för att bli kapital, ha genomgått en autentisk värdeskattning, ha köpts eller sålts, dess pris måste ha debatterats och fixerats genom något slags legal konvention. Denna hud är, som den kommer från slakteriet, slaktarens produkt. Köpes denna hud av garvaren? Då tar denne huden eller dess värde till sin exploatationsfond. Genom garvarens arbete blir detta kapital åter produkt."
Herr Proudhon utmärker sig genom den apparat av falsk metafysik med vars
hjälp han först drar in de allra vanligaste elementärföreställningarna som
kapital i sin "exploatationsfond" och sedan säljer dem som en högtravande
"produkt" till publikum. Frågan, hur produkt förvandlas till kapital
är i och för sig meningslös, men svaret är i klass med frågan. I själva verket
förtäljer oss herr Proudhon blott två tämligen välkända fakta, nämligen
1) att produkter understundom bearbetas som råmaterial, och
2) att produkter samtidigt är varor, d.v.s. besitter ett värde,
som före sitt realiserande måste bestå eldprovet av en debatt mellan köpare och
säljare.
Samme "filosof" anmärker: "La différence pour la societé, entre capital et produit n'existe pas. Cette différence est toute subjective aux individus". Den abstrakt samhälleliga formen kallar han "subjektiv" och sin subjektiva abstraktion kallar han "samhälle".
Om ekonomen förklarar kapitalet blott för ett ting, så länge han enbart betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen utifrån arbetsprocessens synpunkt, råmaterial, redskap o.s.v., så slår det honom så åter, att produktionsprocessen dock samtidigt är en värdebildningsprocess, och att dessa ting vad gäller värdebildningsprocessen blott kommer i betraktande såsom värden. "Samma kapital existerar än i form av en penningsumma, än i form av råmaterial, redskap, färdig vara. Dessa ting är egentligen inte kapitalet, det finns i det värde de har."[7] I den mån detta värde "bevaras, inte mera går under, mångfaldigas, sliter sig loss från den vara som skapat det, alltid som en metafysisk och osubstantiell kvalitet förblir i samma producenters (d.v.s. kapitalisters) ägo",[8] förklaras vad som just hållits för ett ting nu för en "kommersiell idé".[9]
Den kapitalistiska produktionsprocessens produkt är varken blott och bar en produkt (bruksvärde) eller en dito vara, d.v.s. en produkt som har ett bytesvärde, utan dess specifika produkt är mervärdet. Dess produkt är varor som äger mera bytesvärde, d.v.s. representerar mera arbete, än vad som tillskjutits för deras produktion i form av penningar eller varor. I den kapitalistiska produktionsprocessen ter sig arbetsprocessen blott som medel, värdebildningsprocessen eller produktionen av mervärde som mål. Så snart ekonomen besinnat sig förklaras kapitalet som rikedom som användes i produktionen för att göra "profit".[10]
Vi har sett att penningens förvandling till kapital sönderfaller i två självständiga processer, som tillhör helt skilda sfärer och som existerar åtskilda från varandra. Den första processen tillhör varucirkulationens sfär och försiggår därför på varumarknaden. Det är köpet och försäljningen av arbetsförmågan. Den andra processen är konsumtionen av den köpta arbetsförmågan eller själva produktionsprocessen. I den första processen konfronteras kapitalist och arbetare blott såsom penningägare och varuägare och deras transaktion är, som alla mellan köpare och säljare, ett utbyte av ekvivalenter. I den andra processen ter sig arbetaren pro tempore såsom levande beståndsdel av själva kapitalet, och utbytets kategori är här helt utesluten, då kapitalisten tillägnat sig alla faktorer i produktionsprocessen, sakliga såväl som personliga, genom köp redan innan denna process tar sin början. Ehuru de båda processerna existerar självständiga sida vid sida betingar de dock ömsesidigt varandra. Den första inleder den andra och den andra fullbordar den första.
Den första processen, köpet och försäljningen av arbetsförmågan, visar oss kapitalist och arbetare blott som köpare och säljare av vara. Vad som skiljer arbetaren från andra varusäljare är blott den specifika naturen, det specifika bruksvärdet hos den vara han säljer. Men varornas specifika bruksvärden ändrar alls intet i transaktionens ekonomiska formbestämdhet, och inget ändras däri att köparen representerar pengar och säljaren vara. För att alltså bevisa att förhållandet mellan kapitalist och arbetare alls inte är något annat än ett förhållande mellan varuägare, som till ömsesidig fördel och genom ett fritt avtal byter penning och vara med varandra, räcker det att isolera den första processen och hålla fast vid dess formella karaktär. Detta enkla knep är ingen häxkonst, men det utgör vulgärekonomins hela visdomsförråd.
Vi har sett att kapitalisten måste förvandla sina penningar, inte bara till arbetsförmåga utan till arbetsprocessens objektiva faktorer, produktionsmedlen. Om vi emellertid å ena sidan betraktar totalkapitalet, således samtliga köpare av arbetsförmåga, och å den andra totaliteten av alla säljare av arbetsförmåga, av alla arbetare, så är arbetaren just tvungen att i stället för en vara sälja sin egen arbetskraft som vara, eftersom mot honom på den andra sidan står arbetets samtliga objektiva betingelser, liksom samtliga livsförnödenheter, penningar, produktionsmedel såsom främmande egendom, eftersom alltså all objektiv rikedom konfronterar arbetaren såsom egendom hos varuägarna. Det förutsättes att han såsom icke-ägare arbetar och att betingelserna för hans arbete konfronterar honom såsom främmande egendom. Att kapitalist nr I är penningägare och från kapitalist nr II, som äger produktionsmedel, köper dessa produktionsmedel under det att arbetaren med de penningar han erhållit från kapitalist nr I köper livsförnödenheter från kapitalist nr III, ändrar alls ingenting i det förhållandet att kapitalisterna I, II och III tillsammans är de exklusiva ägarna av penningar, produktions- och livsmedel. Människan kan blott leva i den mån hon producerar sina livsförnödenheter, och kan bara producera livsförnödenheter i den mån hon är i besittning av produktionsmedel, av arbetets objektiva betingelser. Man kan alltså på förhand inse att arbetaren, som är blottad på produktionsmedel, är blottad på livsförnödenheter, liksom omvänt en människa som är blottad på livsförnödenheter inte kan skapa några produktionsmedel. Vad som alltså redan i den första processen, innan penningar och vara verkligen förvandlats till kapital, från början ger dem kapitalets karaktär, är varken deras natur såsom penningar eller deras natur såsom vara och inte heller det stoffliga bruksvärdet hos dessa varor, att de tjänar som livsmedel och produktionsmedel, utan omständigheten att dessa penningar och denna vara, dessa produktions- och livsmedel konfronterar den på all objektiv rikedom utblottade arbetsförmågan som självständiga makter, personifierade i sina ägare. Att alltså de sakliga betingelser som är nödvändiga för arbetets förverkligande är alienerade från själva arbetaren och snarast ter sig som fetischer, begåvade med egen vilja och egen själ, att varor figurerar såsom köpare av personer. Arbetsförmågans köpare är blott en personifikation av objektiverat arbete, som utger en del av sig självt i form av livsförnödenheter till arbetaren för att införliva den levande arbetsförmågan med sin andra del och genom detta införlivande till fullo bevaras och växa utöver sitt ursprungliga mått. Det är inte arbetaren som köper livsmedel och produktionsmedel, utan livsförnödenheterna köper arbetaren för att införliva honom med produktionsmedlen.
Livsmedel är en särskild stofflig existensform, vari kapitalet konfronterar arbetaren innan han tillägnar sig dem genom försäljning av sin arbetsförmåga. Men så snart produktionsprocessen börjar är arbetsförmågan redan såld och livsmedlen således, åtminstone de jure, övergångna till arbetarens konsumtionsfond. Dessa livsmedel bildar inget element i arbetsprocessen som själv, förutom den verksamma arbetsförmågan, intet förutsätter förutom arbetsmaterial och arbetsmedel.
I praktiken måste arbetaren bibehålla sin arbetsförmåga med hjälp av livsförnödenheter, men denna hans privatkonsumtion faller utanför varans produktionsprocess. Det är i den kapitalistiska produktionen möjligt att praktiskt taget hela den tid som disponeras av arbetaren absorberas av kapitalet, att alltså förbrukandet av livsförnödenheterna blott ter sig som en incident i själva arbetsprocessen liksom förtärandet av kol i ångmaskinen, olja till hjulet eller hö av hästen, liksom hela privatkonsumtionen hos de arbetande slavarna. I denna bemärkelse räknar Ricardo ex-vis (se ovan fotnot 3) "näring och kläder" till de ting som, förutom råmaterial, verktyg etc., ger "effect to labour" och därmed tjänar som "kapital" i arbetsprocessen. Hur nu än detta praktiskt må gestalta sig är de livsförnödenheter som den frie arbetaren förbrukar varor som han köpt. Så snart de övergår i hans händer, d.v.s. desto mera så snart han förtärt dem, har de upphört att vara kapital. De utgör alltså intet av de stoffliga element vari kapitalet framträder i den omedelbara produktionsprocessen, ehuru de utgör den stoffliga existensformen för det variabla kapital som uppträder på marknaden, inom cirkulationssfären, såsom köpare av arbetsförmåga.[11]
Då en kapitalist av 500 taler förvandlar 400 till produktionsmedel och lägger ut 100 på köp av arbetsförmåga, bildar dessa 100 taler hans variabla kapital. Med dessa 100 taler köper arbetarna livsförnödenheter, om det sen sker från samma kapitalist eller från andra. De 100 talerna är blott penningformen för dessa livsförnödenheter, som alltså faktiskt bildar det variabla kapitalets stoffliga grundval. Inom den omedelbara produktionsprocessen existerar inte längre det variabla kapitalet i penningform eller i varuform, utan i form av levande arbete som det tillägnat sig genom köp av arbetsförmågan. Och blott genom denna förvandling av det variabla kapitalet till arbete förvandlas överhuvud den värdesumma som tillskjutits i penningar eller varor till kapital. Ehuru således arbetsförmågans köp och försäljning, varigenom förvandlingen av en del av kapitalet till variabelt kapital betingas, är en från den omedelbara produktionsprocessen åtskild och självständig, tidigare process, bildar den en absolut grundval för den kapitalistiska produktionsprocessen och utgör ett moment i själva denna produktionsprocess, om vi betraktar denna i dess helhet, icke blott i den omedelbara varuproduktionens ögonblick. Blott emedan arbetaren för att leva säljer sin arbetsförmåga förvandlas den objektiva rikedomen till kapital. Blott i förhållande till lönarbetet blir de saker som utgör arbetets objektiva betingelser, alltså produktionsmedlen, och de saker som utgör objektiva betingelser för underhållet av själva arbetaren, alltså livsförnödenheterna, kapital. Kapital är inget ting, lika litet som penningar är det. I kapitalet, liksom i penningen, framträder bestämda samhälleliga produktionsförhållanden mellan personerna som förhållanden mellan ting och personer eller ter sig vissa samhälleliga relationer såsom samhälleliga naturegenskaper hos tingen. Utan lönarbete ingen produktion av mervärde så snart individerna konfronterar varandra som fria personer, och utan mervärdeproduktion ingen kapitalistisk produktion, alltså inget kapital och ingen kapitalist! Kapital och lönarbete (så kallar vi arbetet hos den arbetare som säljer sin egen arbetsförmåga) uttrycker blott två faktorer inom samma förhållande. Penningen kan inte bli kapital utan att utbytas mot arbetsförmåga, den vara som arbetaren själv sålt. Å andra sidan kan arbetet blott bli lönarbete, om dess egna objektiva betingelser konfronterar det som självska makter, främmande egendom, för sig varande och vid sig fasthållande värde, kort sagt: som kapital. Om kapitalet alltså till sin stoffliga sida - eller vad gäller de bruksvärden det existerar i, blott kan bestå av själva arbetets objektiva betingelser, måste dessa objektiva betingelser till sin form konfrontera arbetet såsom främmande, självständiga makter, såsom värde - objektiverat arbete - som förhåller sig till det levande arbetet blott som till ett medel för sitt eget bevarande och förmerande. Lönarbetet eller salariatet är alltså för den kapitalistiska produktionen en nödvändig samhällelig form av arbete, liksom kapitalet, det potentierade värdet, är en nödvändig samhällelig form, som arbetets objektiva betingelser måste anta för att arbetet skall bli lönarbete. Lönarbetet är alltså en nödvändig betingelse för kapitalbildning och förblir ständigt den nödvändiga förutsättningen för kapitalistisk produktion. Om den första processen, utbytet av penningar mot arbetsförmåga, eller försäljningen av arbetsförmågan, därför såsom sådan inte ingår i den omedelbara produktionsprocessen, så ingår den dock i produktionen av hela förhållandet.[12]
Låt oss nu lämna den första processen, köpet och försäljningen av arbetsförmågan, som förutsätter att produktions- och livsmedel blivit självständiga gentemot den verklige arbetaren, att dessa sålunda personifierats och såsom köpare sluter ett avtal med försäljarna - arbetarna. Låt oss övergå från denna process, som faller inom cirkulationssfären och försiggår på varumarknaden, till själva den omedelbara produktionsprocessen, som i första hand är arbetsprocess. I arbetsprocessen inträder arbetaren, såsom arbetare, i ett normalt, genom själva arbetets mål och natur bestämt, aktivt förhållande till produktionsmedlen. Han råder över och behandlar dem som blotta medel och material för sitt arbete. Den självständiga existensen hos dessa produktionsmedel som har sitt eget huvud och håller fast i sig, deras åtskillnad från arbetet, upphäves nu faktiskt. Arbetets objektiva betingelser inträder nu i sin normala enhet med arbetet, såsom blotta organ och materia för dess skapande verksamhet. Den hud som arbetaren garvar behandlar han blott såsom ett föremål för sin egen produktiva verksamhet, inte som kapital. Han garvar inte skinnet åt kapitalisten.[13] I den mån produktionsprocessen blott är arbetsprocess förtär arbetaren däri produktionsmedlen i deras enda egenskap av livsmedel för arbetet. I den mån emellertid som produktionsprocessen samtidigt är värdebildningsprocess förtär kapitalisten däri arbetarens arbetsförmåga eller tillägnar sig det levande arbetet som en livssaft åt kapitalet. Råmaterialet, och överhuvudtaget arbetsobjektet, tjänar blott till att uppsuga främmande arbete och arbetsinstrumentet tjänar blott som konduktor, ledare för denna uppsugningsprocess. Genom att den levande arbetsförmågan införlivas med kapitalets objektiva beståndsdelar blir detta något levande vidunder och börjar verka "som kärlek krupit i kroppen". Då arbetet skapar värde blott i en bestämd nyttig form, och då varje särskilt slag av nyttigt arbete kräver material och medel med specifikt bruksvärde, spindel och bomull o.s.v. för spinneriarbete, städ, hammare och järn för smidesarbete o.s.v., kan arbetet blott absorberas i den mån kapitalet antar gestalten av de specifika produktionsmedel som kräves för de olika arbetsprocesserna, och blott i denna gestalt kan det absorbera levande arbete. Här ser man alltså varför arbetsprocessens stoffliga element för kapitalisten, arbetaren och den politiske ekonom som blott kan tänka sig arbetsprocessen såsom en kapitalistiskt tillägnad arbetsprocess, på grund av sina stoffliga egenskaper får gälla som kapital, och varför man är oförmögen att lösgöra deras stoffliga existens såsom blotta faktorer i arbetsprocessen från den samhälleliga egenskap som sammansmält därmed och som gör dem till kapital. Man kan det inte, eftersom faktiskt samma, identiska arbetsprocess, för vilken produktionsmedlen genom sina stoffliga egenskaper tjänar som blotta livsmedel för arbetet, förvandlar samma produktionsmedel till blotta medel för absorption av arbetet. I arbetsprocessen, betraktad för sig, använder arbetaren produktionsmedlen. I den arbetsprocess som samtidigt är en kapitalistisk produktionsprocess använder produktionsmedlen arbetaren, så att arbetet ter sig blott som ett medel varigenom en bestämd värdestorhet, alltså en bestämd massa objektiverat arbete, uppsuger levande arbete för att låta sig bevaras och förmeras. Arbetsprocessen ter sig således som det objektiverade arbetets självförökningsprocess med tillhjälp av det levande arbetet.[14] Kapitalet använder arbetaren, inte arbetaren kapitalet och blott ting, som använder sig av arbetaren och som därmed genom kapitalisten äger jagkänsla, eget medvetande och egen vilja, är kapital.[15] I den mån arbetsprocessen blott är medlet och den reala formen för värdeökningsprocessen, i den mån den alltså är en process som består i att, förutom arbete som objektiverats i arbetslönen, objektivera ett överskott av obetalt arbete, mervärde i form av varor, alltså producera mervärde, är den springande punkten i hela denna process utbytet av objektiverat arbete mot levande arbete, utbytet av mindre objektiverat arbete mot mera levande arbete. I själva utbytesprocessen bytes ett kvantum arbete, som objektiverats i penning som vara, mot ett lika stort kvantum arbete som objektiverats i levande arbetsförmåga. I enlighet med värdelagen för varuutbytet utbytes ekvivalenter, lika kvanta av objektiverat arbete, ehuru det ena kvantum objektiverats i en sak, det andra i en levande person. Men detta utbyte inleder blott den produktionsprocess genom vilken faktiskt mera arbete i levande form bytes in än vad som utgives i objektiverad form. Det är därför den klassiska ekonomins stora förtjänst att ha framställt hela produktionsprocessen som en sådan process mellan objektiverat och levande arbete, och därvid ha framställt kapitalet, i motsats till det levande arbetet, blott såsom objektiverat arbete, d.v.s. som värde som förökar sig självt med hjälp av det levande arbetet. Deras brist bestod härvidlag blott däri att de för det första var oförmögna att påvisa hur detta utbyte av mera levande arbete mot mindre objektiverat arbete svarar mot lagen för varuutbytet, bestämmandet av varuvärdena genom arbetstiden och att de därför för det andra omedelbart sammanblandar utbytet av ett bestämt kvantum objektiverat arbete mot arbetsförmåga i cirkulationsprocessen med den absorption av det levande arbetet som försiggår i produktionsprocessen genom det där existerande objektiverade arbetet som föreligger i form av produktionsmedel. Utbytesprocessen mellan variabelt kapital och arbetsförmåga sammanblandar de med det konstanta kapitalets uppsugande av det levande arbetet. Också denna brist framspringer ur deras "kapitalistiska" fördomsfullhet, ty för kapitalisten själv, som betalar arbetet först då det realiserats, ter sig utbytet av ett litet kvantum objektiverat arbete mot ett stort kvantum levande arbete som en enda omedelbar process. Då alltså den moderna ekonomen ställer upp kapitalet såsom objektiverat arbete mot det levande arbetet, så menar han med objektiverat arbete inte arbetsprodukterna, i den mån de har ett bruksvärde och utgör ett förkroppsligande av bestämda nyttiga arbeten, utan i den mån de utgör materialiseringen av ett bestämt kvantum allmänt samhälleligt arbete, d.v.s. utgör värde, penningar, som förökar sig själva genom den process där de tillägnar sig främmande levande arbete. Denna tillägnelse förmedlas genom det utbyte mellan variabelt kapital och arbetsförmåga som försiggår på varumarknaden, men genomföres först i den verkliga produktionsprocessen.[16]
Arbetsprocessens underordnande under kapitalet ändrar till en början ingenting i det verkliga produktionssättet, och visar sig praktiskt blott i det följande: arbetaren inträder under kapitalistens kommando, ledning och överinseende, naturligtvis blott vad gäller sitt arbete, som tillhör kapitalet. Kapitalisten ser till, att han inte slösar bort någon tid och t.ex. varje timma levererar produkten av en arbetstimma, blott använder den arbetstid som genomsnittligt är nödvändig för att framställa produkten. Såvida kapitalförhållandet är ett förhållande som behärskar produktionen, och arbetaren alltså ständigt uppträder som säljare, kapitalisten som köpare på marknaden, är arbetsprocessen själv på det hela taget kontinuerlig och avbrytes icke, som sker då arbetaren såsom enskild varuproducent är beroende av försäljningen av sina varor till enskilda kunder, eftersom minimikapitalet måste vara tillräckligt stort för att fortlöpande sysselsätta arbetaren och invänta varornas försäljning.[17] Slutligen tvingar kapitalisten arbetarna att i möjligaste mån förlänga arbetsprocessen utöver gränserna för den arbetstid som är nödvändig för reproduktionen av arbetslönen, eftersom just detta överskott av arbete ger honom mervärdet.[18]
Liksom varornas bruksvärden blott intresserar varuägaren såsom bärare av bytesvärde, så intresserar arbetsprocessen kapitalisten blott såsom bärare av och medel för värdebildningsprocessen. Också inom produktionsprocessen - i den mån den är värdebildningsprocess - fortfar produktionsmedlen att vara blotta penningvärden, likgiltiga gentemot den speciella stoffliga gestalt, det särskilda bruksvärde, vari detta bytesvärde framträder, precis som arbetet självt däri inte räknas som produktiv verksamhet av bestämd nyttig karaktär utan såsom värdeskapande substans, såsom samhälleligt arbete överhuvud, som objektiveras och vars enda intressanta moment är dess kvantitet. Varje särskild produktionssfär gäller för kapitalet därför blott som en särskild sfär där man placerar penningar för att av dem göra mera penningar, för att bevara förhandenvarande värde och förmera det eller för att tillägna sig merarbete. I varje enskild produktionssfär är arbetsprocessen och därmed arbetsprocessens faktorer olika. Man kan inte göra några stövlar med hjälp av spindlar, bomull och spinnare. Placeringen av kapital i den ena eller andra produktionssfären, de relativa mängder vari samhällets totalkapital fördelar sig på de olika produktionssfärerna, slutligen det förhållande vari det vandrar från den ena sfären till den andra, allt detta bestämmes genom det varierande förhållande vari samhället behöver produkterna från dessa olika produktionssfärer, d.v.s. de varors bruksvärden som skapats i dem. Ty ehuru man blott betalar för en varas bytesvärde, köper man den blott på grund av dess bruksvärde. (Då produktionsprocessens omedelbara produkt är vara, kan kapitalisten blott realisera det kapital som i form av vara existerar vid slutet av processen, alltså även det mervärde som rymmes däri, i den mån han finner köpare för sina varor.)
Men kapitalet är i och för sig likgiltigt gentemot säregenheterna hos de olika produktionssfärerna, och kommer blott på grundval av den större eller mindre svårigheten att sälja varorna från den ena eller andra produktionssfären att bestämma sig för var det skall placeras, hur det skall placeras och i vilket omfång det skall övergå från den ena produktionssfären till den andra eller förändra sin fördelning mellan de olika produktionssfärerna. I praktiken stöter denna rörlighet hos kapitalet på friktioner, som vi här inte skall ta i betraktande. Men å ena sidan skaffar det sig, som vi senare skall se, medel att övervinna dessa friktioner i den mån de blott emanerar ur själva produktionsförhållandets natur, å andra sidan undanröjer det i och med utvecklingen av det produktionssätt som är dess eget alla legala och utomekonomiska hinder för sin fria rörelse mellan de olika produktionssfärerna. Framför allt undanröjer det alla legala eller traditionella hinder, som hindrar det från att efter eget skön köpa det ena eller andra slaget av arbetsförmåga eller godtyckligt tillägna sig det ena eller andra slaget av arbete. Ehuru vidare arbetsförmågan inom varje särskild produktionssfär äger en säregen gestalt, som spinnförmåga, skomakeriförmåga, smidesförmåga o.s.v., och det därför för varje särskild produktionssfär kräves en arbetsförmåga som utvecklats i en speciell riktning, en särartad arbetsförmåga, så förutsätter denna likformiga rörlighet hos kapitalet och dess likgiltighet gentemot den särskilda karaktären hos den arbetsprocess det tillägnar sig, samma rörlighet eller variabilitet i arbetet, alltså i arbetarens möjlighet att utnyttja sin arbetsförmåga. Vi skall se, att det kapitalistiska produktionssättet självt skapar dessa hinder som går emot dess egen tendens, men det undanröjer alla lagliga och utomekonomiska hinder för denna variabilitet.[19] Lika likgiltigt som det är för kapitalet, såsom sig förökande värde, vilken speciell stofflig gestalt det tar sig i arbetsprocessen, som ångmaskin, dynghög eller siden, lika likgiltigt är det för arbetaren vilket särskilt innehåll hans arbete har. Hans arbete tillhör kapitalet, det är blott bruksvärdet hos den vara han sålt. Han har sålt den blott för att skaffa sig pengar och för pengarna livsförnödenheter. Förändringarna i arbetets art intresserar honom blott emedan varje särskilt slags arbete kräver en annan utveckling av arbetsförmågan. Om hans likgiltighet inför arbetets speciella innehåll också inte ger honom förmågan att på kommando variera sin arbetsförmåga, visar han denna likgiltighet genom att allt efter marknadens bud kasta sina ersättare, den efterföljande generationen, från den ena arbetsgrenen till den andra. Ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen är i ett land, desto större är kravet på variabilitet hos arbetsförmågan, desto likgiltigare är arbetaren mot det speciella innehållet i sitt arbete och desto mera flytande är kapitalets rörelse från den ena produktionssfären till den andra. Den klassiska ekonomin förutsätter såsom axiom arbetsförmågans variabilitet och kapitalets rörlighet, och detta såtillvida med rätta som denna tendens hos det kapitalistiska produktionssättet, trots alla de hinder som detta stundom självt skapar, hänsynslöst gör sig gällande. För att i ren form framställa den politiska ekonomins lagar abstraherar man från friktionerna, precis som man i den rena mekaniken abstraherar från de särskilda friktioner som i varje särskilt fall av dess tillämpning måste övervinnas.[20]
Ehuru kapitalisten och arbetaren konfronterar varandra på marknaden blott som köpare, penning, och som säljare, vara, så får detta förhållande redan från början sin speciella färg genom det egendomliga innehållet i deras handel, desto mera emedan man i det kapitalistiska produktionssättet förutsätter att uppträdandet av dessa båda sidor på marknaden i samma antagonistiska bestämning ständigt upprepas eller ständigt består. Betraktar vi varuägarnas förhållande överhuvud på marknaden så uppträder samme varuägare omväxlande som köpare och säljare av vara. Att två varuägare skiljer sig från varandra som köpare och säljare är blott en skillnad som ständigt utplånas genom att alla omväxlande spelar samma roller gentemot varandra inom cirkulationssfären. Nu blir visserligen också arbetaren köpare sedan han sålt sin arbetsförmåga och förvandlat den till penningar, och kapitalisterna konfronterar honom nu blott som varuförsäljare. Men penningen är i hans händer blott cirkulationsmedel. På den egentliga varumarknaden skiljer sig arbetaren i själva verket, liksom varje annan penningägare, blott såsom köpare från varuägaren som säljare. Men på arbetsmarknaden konfronterar honom penningen ständigt som penningform för kapitalet och därmed penningägaren såsom personifierat kapital, såsom kapitalist, liksom han å sin sida konfronterar penningägaren såsom arbetsförmågans blotta personifikation, som personifikation av arbetet, som arbetare.[21] Det är inte bara en köpare och bara en säljare som står emot varandra, utan det är kapitalist och arbetare som konfronterar varandra i cirkulationssfären, på marknaden som köpare och säljare. Deras förhållande som kapitalist och arbetare är förutsättningen för deras förhållande som köpare och säljare. Detta är inte, som hos andra varusäljare, ett förhållande som helt enkelt framspringer ur varans egen natur, att nämligen ingen omedelbart producerar produkterna för sitt eget livsbehov, utan den ene producerar här en bestämd produkt som vara, genom vars försäljning han tillägnar sig den andres produkter. Det är inte samma samhälleliga arbetsfördelning och inte samma självständiggörande av de olika arbetsgrenarna gentemot varandra som gör skomakaren till säljare av stövlar och till köpare av läder och bröd. Det är i stället en delning av de sammanhörande elementen i själva produktionsprocessen och deras successiva självständiggörande gentemot varandra som fortskrider till ömsesidig personifikation, varigenom penningen såsom en allmän form för det objektiverade arbetet blir till köpare av arbetsförmåga, den levande källan för bytesvärdet och därmed för rikedomen. Den verkliga rikedomen, betraktad utifrån sitt bytesvärde: penningen, och utifrån sitt bruksvärde: livs- och produktionsmedel - konfronterar såsom person rikedomens möjlighet, d.v.s. arbetsförmågan, som en annan person.
Genom att mervärdet är produktionsprocessens specifika produkt är dess produkt inte bara vara, utan kapital. Inom produktionsprocessen förvandlas arbetet till kapital. Arbetsförmågans aktivitet, d.v.s. arbetet, objektiveras i produktionsprocessen, blir sålunda värde, men då arbetet redan innan det begynner har upphört att tillhöra arbetaren själv, är det som objektiveras för honom en objektivering av främmande arbete och därmed ett värde som självständigt konfronterar arbetsförmågan, kapital. Produkten tillhör kapitalisten och representerar för arbetaren i lika hög grad kapital som produktionselementen gör det. Å andra sidan blir det värde som är för handen - eller penningen - först verkligen kapital genom att för det första uppträda som sig självt förökande värde, såsom processerande värde, och såsom sådant framträder det genom att arbetsförmågans aktivitet, arbetet, i produktionsprocessen verkar som en med det införlivad och det självt tillhörig energi, och för det andra genom att det som mervärde skiljer sig från sitt ursprungligen satta värde, vilket åter är ett resultat av objektiveringen av merarbetet.
I produktionsprocessen blir arbetet objektiverat arbete i motsats till den levande arbetsförmågan, d.v.s. det blir kapital, och för det andra blir det förutsatta värdet genom samma absorption och tillägnelse av arbetet i produktionsprocessen ett processerande värde och därmed ett värde som skapar ett mervärde åtskilt från sig självt. Blott därigenom att arbetet under produktionsprocessen förvandlas till kapital, förverkligas den förutsatta värdesumman, som blott Δυναμει varit kapital, såsom verkligt kapital.[22]
... d.v.s. ur produktionen återvinna ett högre värde än den värdesumma som kapitalisten tillskjuter i och för den (produktionsprocessen). Själva produktionen av varor ter sig blott som ett medel för detta mål, liksom överhuvudtaget arbetsprocessen blott ter sig som ett medel för värdeökningsprocessen. Värdeökningsprocess måste här tas, icke i den tidigare meningen som värdebildningsprocess, utan som en process för bildande av mervärde.
Detta resultat kan emellertid åstadkommas om det levande arbete som arbetaren har att prestera och som därför också objektiveras i produkten av hans arbete, är större än det som det variabla kapitalet innehåller eller än det arbete som lagts ut på arbetslön eller, vilket är detsamma, än det arbete som krävs för arbetsförmågans reproduktion. I den mån det tillskjutna värdet blir kapital blott genom produktion av mervärde, beror själva kapitalets uppkomst, liksom den kapitalistiska produktionsprocessen, i första hand på två moment:
För det första köp och försäljning av arbetsförmågan, en akt som faller inom cirkulationssfären men som, om man betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet, inte blott är ett moment eller en förutsättning, utan också utgör dess bestående resultat. Detta köp och denna försäljning av arbetsförmågan förutsätter åtskiljandet av de objektiva arbetsbetingelserna - alltså produktions- och livsmedel - från själva den levande arbetsförmågan, så att denna blir den enda egendom arbetaren har att förfoga över och den enda vara som han har att sälja. Åtskiljandet går så långt att dessa arbetsbetingelser konfronterar arbetaren såsom självständiga personer, ty kapitalisten såsom deras ägare är blott deras personifikation i motsats till arbetaren som blott är arbetsförmågans ägare. Detta åtskiljande och självständiggörande är förutsatt, om köp och försäljning av arbetsförmågan skall kunna försiggå, och alltså överhuvudtaget det levande arbetet skall kunna införlivas med det döda arbetet som medel för dess självbevarande och självförmerande, d.v.s. dess självförräntning. Utan det variabla kapitalets utbyte mot arbetsförmåga skulle ingen självförökning av totalkapitalet äga rum och därför ingen kapitalbildning eller ingen förvandling av produktionsmedel och livsförnödenheter till kapital. Det andra momentet är nu den verkliga produktionsprocessen, d.v.s. således den verkliga konsumtionsprocessen av den arbetsförmåga som inköpts av penning- eller varuägaren.
I den verkliga produktionsprocessen tjänar arbetets objektiva betingelser - arbetets material och medel - inte blott till att objektivera det levande arbetet, utan till att mera arbete objektiveras än vad det variabla kapitalet innehöll. De tjänar alltså som absorptionsmedel och utpressningsmedel av merarbetet, som framträder i form av mervärde (och surplusproduce). Om man alltså betraktar båda momenten, först utbytet av arbetsförmågan mot det variabla kapitalet och därpå den verkliga produktionsprocessen (vari det levande arbetet såsom agens införlivats med kapitalet) så ter sig hela processen som en process där 1) mindre objektiverat arbete bytes mot mera levande arbete, såtillvida som det som kapitalisten realiter erhåller för arbetslönen är levande arbete; och 2) de objektiva former i vilka kapitalet omedelbart framträder i arbetsprocessen, produktionsmedlen (alltså återigen objektiverat arbete) ter sig som medel för utpressande och absorption av detta levande arbete - det hela som en process som försiggår mellan levande och objektiverat arbete, en process som inte bara förvandlar levande arbete till objektiverat utan samtidigt det objektiverade arbetet till kapital, alltså förvandlar också det levande arbetet till kapital. Det är därför en process vari icke blott vara utan mervärde produceras och därmed kapital.
Produktionsmedlen framträder här inte bara som medel för arbetets förverkligande utan lika mycket som medel för exploatering av främmande arbete.
Vad gäller värdet eller penningen som objektivering av allmänt samhälleligt genomsnittsarbete bör det tilläggas: Spinnarbete kan exempelvis i och för sig stå över eller under nivån för det samhälleliga genomsnittsarbetet. D.v.s. ett visst kvantum spinnarbete kan vara = > < än samma kvantum samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. än den arbetstid av samma storlek som objektiverats i ett visst kvantum guld. Om emellertid spinnarbetet förrättas med den grad av intensitet som inom dess sfär är den normala, om t.ex. arbetet som använts på det garn som produceras på en timme är = det normalkvantum garn som en timmes spinnarbete under givna samhälleliga betingelser genomsnittligt levererar, så är det arbete som objektiverats i garnet samhälleligt nödvändigt arbete. Såsom sådant har det ett kvantitativt bestämt förhållande till det samhälleliga genomsnittsarbetet överhuvud, som gäller som mått, så att det utgör samma/större/mindre kvantum av detta. Det uttrycker alltså självt ett bestämt kvantum av det samhälleliga genomsnittsarbetet.
Arbetsprocessen blir till ett medel för värdebildningsprocessen, kapitalets självförmering - för fabrikationen av mervärde.
Arbetsprocessen underordnas kapitalet (det är dess egen process) och kapitalisten inträder i processen som dirigent, ledare. För honom är det samtidigt omedelbart en process för exploatering av främmande arbete. Detta kallar jag arbetets formella underordnande under kapitalet. Det är den allmänna formen för varje kapitalistisk produktionsprocess; det är emellertid samtidigt en säregen form vid sidan av det utvecklade specifikt-kapitalistiska produktionssättet, eftersom det senare involverar den förra, medan den förra på intet sätt med nödvändighet för med sig det senare.
Produktionsprocessen har blivit själva kapitalets process. Det är en process som försiggår med arbetsprocessens faktorer och vari kapitalistens penningar förvandlas, som försiggår under hans ledning och i syfte att av penningar göra mera penningar.
Om den tidigare oberoende och åt sig själv producerande bonden blir daglönare som arbetar för en arrendator, om den hierarkiska organisation som råder inom skråproduktionen försvinner till förmån för den enkla motsatsen, en kapitalist som låter hantverkaren arbeta åt sig som lönarbetare, om den tidigare slavägaren sysselsätter sina tidigare slavar som lönarbetare o.s.v., så har produktionsprocesser av annorlunda samhällelig bestämning förvandlats till en kapitalistisk produktionsprocess. De ändringar som tidigare utvecklats inträder därmed. Den tidigare oberoende bonden blir såsom faktor i produktionsprocessen beroende av kapitalisten. Denne leder arbetet, och bondens sysselsättning beror själv på ett avtal, som han som varuägare (ägare av arbetskraft) på förhand slutit med kapitalisten såsom penningägare. Slaven upphör att vara ett produktionsredskap som tillhör sin användare. Förhållandet mellan mästare och gesäll försvinner. Mästaren stod såsom hantverkets mästare i förhållande till gesällen. Nu konfronterar han honom blott som kapitalägare, liksom den andre konfronterar honom blott som arbetssäljare. Före produktionsprocessen konfronterar de alla varandra som varuägare och har blott ett penningförhållande till varandra, inom produktionsprocessen som personifierade funktionärer för faktorerna i denna process, kapitalisten som "kapital", den omedelbare producenten som "arbete" och deras förhållande bestämmes genom arbetet såsom blott en faktor hos det kapital som förräntar sig självt.
Vidare sörjer kapitalisten för att arbetet äger en normal grad av nyttighet och intensitet och förlänger så långt möjligt arbetsprocessen, för att det mervärde skall växa som produceras däri. Arbetets kontinuitet växer, då producenterna som tidigare var beroende av enstaka kunder nu inte längre har någon vara att sälja och i kapitalisten har en ständig räknemästare.
Den mystifikation som ligger immanent i kapitalförhållandet inträder också. Arbetets värdebevarande kraft ter sig som kapitalets självbevarelsekraft, arbetets värdeskapande kraft såsom kapitalets självförökande kraft och på det hela taget rent begreppsmässigt det objektiverade arbetet som användare av det levande.
Trots allt detta har det inte primärt med denna change alls inträtt någon väsentlig förändring i arbetsprocessens reala gång, i den verkliga produktionsprocessen. Tvärtom ligger det i sakens natur, att då arbetsprocessens underordnande under kapitalet inträder - på grundval av en förhandenvarande arbetsprocess som ägde bestånd före detta sitt underordnande under kapitalet och som har gestaltats på grundval av tidigare olika produktionsprocesser och andra produktionsbetingelser - kapitalet underordnar en given, förhandenvarande arbetsprocess, alltså ex-vis hantverksarbete, arbetet hos den jordbruksform som motsvarar de små självständiga bondejordbruken. Om ändringar inträder i dessa kvarlevande och under kapitalets kommando bringade arbetsprocesser, så kan dessa modifikationer blott vara successiva följder av det underordnande av förutvarande arbetsprocesser under kapitalet som redan skett. Att arbetet blir intensivare eller att arbetsprocessen förlänges, att arbetet blir mera kontinuerligt och ordnat under den intresserade kapitalistens överinseende o.s.v., förändrar i och för sig inte själva den reala arbetsprocessens, det reala arbetssättets karaktär. Detta bildar alltså en väldig kontrast till det specifikt kapitalistiska produktionssättet (arbete i stor skala etc.) som utvecklar sig under den kapitalistiska produktionens fortsatta gång och som samtidigt med de olika produktionsagenternas förhållanden revolutionerar arten av detta arbete och det reala sättet i hela arbetsprocessen. Det är i motsats till detta senare som vi kallar det hittills betraktade underordnandet av arbetsprocessen under kapitalet (av ett redan före kapitalförhållandets uppträdande utvecklat arbetssätt under detsamma) för arbetets formella underordnande under kapitalet. Kapitalförhållandet som tvångsförhållande, för att framtvinga merarbete genom att förlänga arbetstiden - ett tvångsförhållande som inte beror på några personliga makt- eller beroendeförhållanden utan helt enkelt framspringer ur olika ekonomiska funktioner - är gemensamt för båda sätten, men det specifikt kapitalistiska produktionssättet känner ytterligare sätt att framtvinga mervärdet. Däremot kan på grundval av ett förhandenvarande arbetssätt, alltså av en given utveckling av arbetets produktivkraft och av ett arbetssätt som motsvarar denna produktivkraft, mervärde blott skapas genom förlängning av arbetstiden, alltså i form av absolut mervärde. Denna motsvarar därför såsom enda form av mervärdeproduktion arbetets formella underordnande under kapitalet.
Arbetsprocessens allmänna moment, som de framställts i kap II, alltså t.ex. sönderfallet av arbetets objektiva betingelser i material och medel gentemot själva arbetarnas levande aktivitet o.s.v., är bestämningar som är oberoende av varje historisk och specifikt samhällelig karaktär hos produktionsprocessen och lika sanna för alla möjliga utvecklingsformer av den, ja, i själva verket oföränderliga naturbetingelser för det mänskliga arbetet. Detta visar sig på ett slående sätt också därigenom att de gäller för de oavhängigt arbetande människor, som inte producerar i utbyte med samhället utan med naturen, t.ex. Robinson o.s.v. Det är alltså i själva verket absoluta bestämningar för det mänskliga arbetet överhuvud, så snart detta arbetat sig ut ur sin rent djuriska karaktär.
Det varigenom den blott formellt under kapitalet underordnade arbetsprocessen genast utmärker sig, och varigenom den mer och mer utmärker sig till och med på grundval av det gamla kvarlevande arbetssättet, - är den skala den försiggår i, alltså å ena sidan omfattningen av de tillskjutna produktionsmedlen, å andra sidan antalet arbetare som kommenderas av samma arbetsgivare. Vad som ex-vis förefaller att vara maximum på basis av det skråmässiga produktionssättet (t.ex. med avseende på gesällantalet) utgör knappt ett minimum för kapitalförhållandet. Ty faktiskt kan detta endast inträda rent nominellt där kapitalisten inte åtminstone sysselsätter så många arbetare att det mervärde som produceras räcker till reveny för hans privatkonsumtion och till ackumulationsfond, så att han själv är befriad från omedelbart arbete och blott arbetar som kapitalist, som uppsyningsman och ledare av processen, så att säga fullgör den med vilja och medvetande begåvade funktionen hos kapitalet i dess värdeökningsprocess. Denna utvidgning av skalan bildar då också den reala grundval, på vilken det specifikt kapitalistiska produktionssättet under eljest fördelaktiga historiska förhållanden, som ex-vis de på 1500-talet, kan resa sig, om än sporadiskt, som ett förhållande som inte behärskar samhället, på enskilda punkter inom ramen för äldre samhällsformer.
Tydligast ser man den åtskiljande karaktären hos arbetets formella underordnande under kapitalet genom att jämföra den med tillstånd där kapitalet existerar som omedelbar köpare av arbete och såsom omedelbar tillägnare av produktionsprocessen, och detta redan sker i bestämda underordnade funktioner, men inte ännu såsom härskande funktion, såsom bestämmande för den allmänna samhällsformen. Ockrarkapitalet t.ex., såvitt det som i Indien ex-vis, förser de omedelbara producenterna med råmaterial, arbetsredskap eller båda i form av penningar. De oerhörda räntor det lyfter, de räntor som det överhuvudtaget, bortsett från deras storlek, pressar ur de omedelbara producenterna på ett sådant sätt, är blott ett annat namn för mervärde. Det förvandlar faktiskt sina penningar till kapital genom att pressa obetalt arbete ur de omedelbara producenterna, surplusarbete. Men det blandar sig inte i själva produktionsprocessen, vilken liksom förut försiggår på traditionellt sätt, vid sidan av det. Det växer fram, dels ur det gamla produktionssättets förfall, dels är det ett medel att påskynda detta förfall och att få det att vegetera vidare under de mest ogynnsamma förhållanden. Här har ännu icke arbetets formella underordnande under kapitalet ägt rum. Ett annat exempel är köpmannakapitalet; såtillvida som det ger ett antal omedelbara producenter uppdrag, därefter samlar upp deras produkter och säljer dem, varvid det måhända också kan skjuta till råmaterial etc., eller förskottera penningar o.s.v. Det är denna form, ur vilken delvis det moderna kapitalförhållandet har utvecklats, och som fortfarande här och var utgör en övergång till det egentliga kapitalförhållandet. Inte heller här har det ännu skett något formellt underordnande av arbetet under kapitalet. Den omedelbara producenten förblir alltfort samtidigt varusäljare och är den som använder det egna arbetet. Dock är övergången här, snarare än vid ockrarkapitalet, förhanden. Båda formerna, till vilka vi vid lämpligt tillfälle skall återkomma senare, reproduceras som bi- och övergångsformer inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet.
Vi har i kap III utförligt skildrat hur med produktionen av det relativa mervärdet - (för den enskilda kapitalisten som, om han griper initiativet, eggas därigenom att värdet är = den samhälleligt nödvändiga arbetstid som finns objektiverad i produkten; att alltså mervärde kreeras åt honom så snart det individuella värdet på hans produkt ligger under dess samhälleliga värde, och därför kan säljas över sitt individuella värde) - produktionssättets hela värdet - (för den enskilda kapitalisten som, om han griper initiativet, eggas reala gestalt förändras och ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt springer fram (också teknologiskt), på vars grundval -, och samtidigt med vilket - först de produktionsförhållanden mellan de olika agenterna i produktionen, och i synnerhet mellan kapitalist och lönarbetare, utvecklas, som motsvarar den kapitalistiska produktionsprocessen.
Arbetets samhälleliga produktivkrafter, eller produktivkrafterna hos direkt samhälleligt, församhälleligat (gemensamt) arbete, genom kooperationen, genom arbetsdelningen inom fabrikslokalen, användandet av maskineri och överhuvudtaget produktionsprocessens förvandling till ett medvetet utnyttjande av naturvetenskapen, mekaniken, kemin etc. för bestämda syften, teknologi etc., liksom det arbete i stor skala som motsvarar allt detta o.s.v. (det är blott detta församhälleligade arbete som är i stånd att tillämpa den mänskliga utvecklingens allmänna produkter, såsom matematik etc., på den omedelbara produktionsprocessen, liksom å andra sidan utvecklingen hos dessa vetenskaper förutsätter en viss nivå hos den materiella produktionsprocessen), denna utveckling av produktivkraften hos det församhälleligade arbetet i motsats till de enskildas mer eller mindre isolerade arbete o.s.v., och därmed utnyttjandet av vetenskapen, denna allmänna produkt av den samhälleliga utvecklingen, på den omedelbara produktionsprocessen, allt detta framträder som kapitalets produktivkraft, inte som arbetets produktivkraft, eller såsom produktivkraft hos arbetet blott i den mån detta är identiskt med kapitalet, och under alla förhållanden varken som produktivkraft hos den enskilda arbetaren, eller hos de arbetare som träder samman i produktionsprocessen. Den mystifikation som överhuvudtaget ligger i kapitalförhållandet utvecklas nu mycket längre än vad fallet var, eller kunde vara, under arbetets blott formella underordnande under kapitalet. Å andra sidan framträder här för första gången på ett slående (specifikt) sätt den kapitalistiska produktionens historiska betydelse, just genom omvandlingen av själva den omedelbara produktionsprocessen och genom utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter.
Det har påvisats (kap III) hur det "samhälleliga" etc. hos arbetet icke blott "i föreställningen" utan "faktiskt" konfronterar arbetaren, icke blott såsom något främmande, utan såsom något fientligt och antagonistiskt, objektiverat och personifierat i kapitalet.
Liksom produktionen av det absoluta mervärdet kan betraktas som ett materiellt uttryck för arbetets formella underordnande under kapitalet, så kan produktionen av det relativa mervärdet betraktas som arbetets reella underordnande under kapitalet.
I varje fall motsvarar de båda formerna av mervärde - det absoluta och det relativa - om de båda betraktas åtskilda och var och en för sig - och det absoluta mervärdet föregår alltid det relativa - två skilda former av arbetets underordnande under kapitalet eller två skilda former för den kapitalistiska produktionen, varvid den första alltid utgör en förelöpare till den andra, ehuru den vidareutvecklade formen, den andra, åter kan utgöra en grundval för införandet av den första i nya produktionsgrenar.
Innan vi fortsätter med en vidare betraktelse över arbetets reella underordnande under kapitalet, låt oss notera följande post scriptum ur mina häften:
Den form som beror av det absoluta mervärdet kallar jag arbetets formella underordnande under kapitalet, eftersom den blott formellt skiljer sig från tidigare produktionssätt, på vilkas grundval det omedelbart framspringer (införes), om det nu sker genom att producern är selfemploying däri eller att de omedelbara producenterna måste leverera surplusarbete åt andra. Tvånget som utövas är av annan art, id est den metod varigenom surplusarbetet framtvingas. Det väsentliga vid det formella underordnandet är:
1) det rena penningförhållandet mellan den som tillägnar sig surplusarbetet och den som levererar det; i den mån ett underordnande sker framspringer detta ur försäljningens bestämda innehåll, inte ur ett underordnande som föregår den och varigenom producenten vore ställd i något annat förhållande än ett penningförhållande (förhållande mellan varuägare och varuägare) gentemot den som exploaterar hans arbete - t.ex. till följd av politiska förhållanden etc. Det är blott såsom ägare av arbetsbetingelserna som här köparen bringar säljaren in i ett ekonomiskt beroende; inget politiskt eller socialt fixerat förhållande av över- och underordnande;
2) vad som ligger inneslutet i det första förhållandet - ty annars hade inte arbetaren sin arbetsförmåga till salu - att hans objektiva arbetsbetingelser (produktionsmedlen) och subjektiva arbetsbetingelser (livsförnödenheterna) konfronterar honom såsom kapital, monopoliserade av köparen av hans arbetsförmåga. Ju fullständigare dessa arbetsbetingelser konfronterar honom som främmande egendom, desto fullständigare inträder formellt förhållandet mellan kapital och lönarbete, alltså det formella underordnandet av arbetet under kapitalet, betingelsen och förutsättningen för det reella underordnandet.
I själva produktionssättet äger här ännu inte rum någon förändring. Arbetsprocessen försiggår, teknologiskt sett, likadant som förut men nu blott som en kapitalet underordnad arbetsprocess. I själva produktionsprocessen utvecklas dock, som vi tidigare skildrat, 1) ett ekonomiskt förhållande av över- och underordning i det att konsumtionen av arbetsförmågan sker genom att kapitalisten övervakar och dirigerar den; 2) en väldig intensitet och kontinuitet utvecklas i arbetet, och en större ekonomi vid utnyttjandet av arbetsbetingelserna genom att allt uppbjudes för att produkten blott skall utgöras av samhälleligt nödvändig arbetstid (eller helst ännu mindre) och detta såväl med avseende på det levande arbete som användes i produktionen, som med avseende på det objektiverade arbete som värdebildande ingår i produkten, såsom värdet av de produktionsmedel som använts.
Vid arbetets formella underordnande under kapitalet erhåller tvånget till surplusarbete - därmed å ena sidan till bildandet av behov och av medel för tillfredsställande av dessa behov, å andra sidan av en produktionsmassa som går utöver massan av arbetarens traditionella behov - och skapandet av fritid för utveckling, oberoende av den materiella produktionen, blott en annan form än i tidigare produktionssätt, men en form, som stegrar arbetets kontinuitet och intensitet, förmerar produktionen, är förmånligare för utvecklandet av en flexibilitet i arbetsförmågan och därmed för en differentiering av arbets- och förvärvssätten, en form som slutligen upplöser förhållandet mellan arbetsbetingelsernas ägare och själva arbetaren i ett rent köp- och försäljningsförhållande eller penningförhållande och avskiljer utsugningsförhållandet från alla patriarkaliska, politiska eller till och med religiösa inslag. Emellertid skapar själva produktionsförhållandet ett nytt förhållande av över- och underordning (det producerar också sin egna politiska etc. uttryck). Ju mindre den kapitalistiska produktionen lyckas utveckla sig bort från det formella förhållandet, desto mindre har också detta förhållande utvecklats, då det förutsätter blott smärre kapitalister som i bildnings- och sysselsättningshänseende blott obetydligt skiljer sig från arbetarna.
Skillnaden i arten av förhållandet av över- och underordning visar sig, utan att beröra själva produktionssättet, mest där agrara och husliga bisysslor, som tidigare blott bedrivits för familjens behov, förvandlas till självständiga kapitalistiska arbetsgrenar.
Skillnaden mellan det arbete, som formellt underordnats av kapitalet, och tidigare former för utnyttjande av arbetet framträder i samma mått, som storleken tilltar på det kapital som den enskilde kapitalisten utnyttjar, alltså det antal arbetare som samtidigt utnyttjas av honom. Först med ett visst minimum av kapital upphör kapitalisten att själv vara arbetare och börjar förbehålla sig blott ledningen av arbetsprocessen och handeln med de varor som producerats. Arbetets reella underordnande under kapitalet, det egentliga kapitalistiska produktionssättet, inträder också först där kapital av viss storlek omedelbart har bemäktigat sig produktionen, om det nu skett genom att köpmannen blivit industrikapitalist eller att större industrikapitalister uppstått på basis av det formella underordnandet.
Om förhållandet av över- och underordning inträder i stället för slaveri, livegenskap, vasallskap, patriarkaliska o.s.v. former av underordning, så äger det blott rum en förvandling av dess form. Formen blir friare, eftersom den nu blott är av saklig natur, formellt frivillig, rent ekonomisk.
Eller träder förhållandet av över- och underordning i stället för en tidigare självständighet i produktionsprocessen, som ex-vis hos alla selfsustaining peasants, farmers, som endast måste betala en produktränta, om det nu skedde till staten eller till en godsägare, hos den agrara hemindustrin eller det självständiga hantverket. Här föreligger alltså en förlust av den tidigare självständigheten i produktionsprocessen, och förhållandet av över- och underordning är självt produkten av införandet av det kapitalistiska produktionssättet.
Slutligen kan förhållandet mellan kapitalist och arbetare ersätta skråmästaren, hans gesäller och lärlingar, en övergång, som stadsmanufakturen delvis genomgår vid sin uppkomst. Det medeltida skråförhållandet som i mindre utsträckning i analog form utvecklats i Aten och Rom, och som hade en sådan avgörande vikt i Europa för, å ena sidan, bildandet av kapitalister, å den andra för bildandet av ett fritt arbetarstånd, är en inskränkt, ännu icke adekvat form av kapital- och lönarbetsförhållandet. Här råder å ena sidan förhållandet mellan köpare och säljare. Det utbetalas lön, och mästare, gesäll och lärling konfronteras som fria personer. Den teknologiska basen för detta förhållande är det hantverksmässiga företaget, där det mer eller mindre konstförfarna handhavandet av arbetsinstrumenten är den avgörande faktorn i produktionen. Det självständiga, personliga arbetet och därmed dess professionella utveckling som kräver en längre eller kortare lärotid bestämmer här arbetets resultat. Mästaren befinner sig visserligen i besittning av produktionsbetingelserna, hantverksredskap, arbetsmaterial (ehuru hantverksredskapen också kan tillhöra gesällen) och produkten tillhör honom. I så måtto är han kapitalist. Men såsom kapitalist är han inte mästare. Han är i första hand själv hantverkare och antages vara mästare i sitt hantverk. Inom produktionsprocessen figurerar han lika mycket som hantverkare som sina gesäller och han skall först inviga sina lärlingar i hantverkets hemligheter. Han står till sina lärlingar i precis samma förhållande som en professor till sina studenter. Hans förhållande till lärlingar och gesäller är därför inte kapitalistens såsom sådan, utan hantverksmästarens, som såsom sådan inom ramen för kooperationen intar en hierarkisk ställning gentemot dem, som antas baserad hans eget mästarskap i hantverket. Hans kapital är därför, såväl till sin stoffliga gestalt som till sitt värdeomfång, ett bundet kapital som på intet sätt ännu erhållit kapitalets fria gestalt. Det är icke ett bestämt kvantum objektiverat arbete, värde överhuvud, som kan anta den ena eller andra formen av arbetsbetingelser och som också efter skön antar dem, allteftersom det för att tillägna sig surplusarbete godtyckligt utbytes mot den ena eller andra formen av levande arbete. Först sedan han genomgått de föreskrivna stadierna som lärling, gesäll etc. och själv levererat ett mästarprov kan han inom denna bestämda arbetsgren, hans eget hantverk, omsätta penningar, dels i hantverkets objektiva betingelser, dels därmed köpa gesäller och hålla lärlingar. Blott inom sitt eget hantverk kan han förvandla sina penningar till kapital, d.v.s. använda dem inte bara såsom ett medel i det egna arbetet utan också som medel för exploatering av främmande arbete. Hans kapital är bundet till en bestämd form av bruksvärdet och konfronterar därför ej heller hans arbetare som kapital. De arbetsmetoder han använder är inte bara erfarenhetsmässiga, utan också skråmässigt föreskrivna - gäller såsom nödvändiga, och sålunda ter sig också ur denna synpunkt icke arbetets bytesvärde utan dess bruksvärde såsom dess yttersta slutmål. Det tillkommer inte honom att leverera arbete av den ena eller andra kvaliteten, utan hela skrådriften är inställd på att en bestämd kvalitet skall levereras. Lika litet som hans arbetsmetoder är priset på arbetet något han råder över. Den inskränkta form som hindrar hans förmögenhet från att fungera som kapital, visar sig vidare däri att ett maximalt värdeomfång faktiskt finns föreskrivet för hans kapital. Han får inte hålla gesäller utöver ett visst antal, då samtliga mästare genom skrået skall tillförsäkras en proportionellt lika andel av förtjänsten inom sitt hantverk. Slutligen mästarens förhållande till andra mästare inom skrået; såsom sådan tillhörde han en korporation, som [ägde] vissa kollektiva produktionsbetingelser (skråband o.s.v.), politiska rättigheter, andel i stadens förvaltning o.s.v. Han arbetade på beställning - med undantag för de arbeten han utförde åt köpmän - för det omedelbara bruksvärdet, och i enlighet härmed reglerades också mästarnas antal. Han konfronterar inte sina arbetare som enbart köpman. Ännu mindre kan köpmannen förvandla sina pengar till produktivt kapital; han kan blott "förlägga" varorna, inte själv producera dem. En ståndsmässig existens - inte bytesvärdet såsom sådant, inte berikande såsom sådant ter sig här som syfte och resultat vid exploateringen av främmande arbete. Det avgörande är här instrumentet. Råmaterialet levereras här inom många arbetsgrenar (t.ex. i skrädderiet) av kunderna till mästaren själv. Produktionens gränser inom ramen för den förefintliga konsumtionen i dess helhet är här lag. De regleras alltså på intet sätt genom kapitalets egna skrankor. I det kapitalistiska förhållandet försvinner skrankorna med de politiskt-sociala band som kapitalet här ännu rör sig med, och som gör att det ännu inte framträder som kapital.
Den blott formella förvandlingen av det hantverksmässiga företaget till ett kapitalistiskt, där alltså den teknologiska processen först förblir densamma, består i ett bortfallande av alla dessa skrankor - varigenom också förhållandet av över- och underordning förändras. Mästaren är numera inte såsom mästare kapitalist, utan såsom kapitalist mästare. Skrankan för hans produktion betingas inte mera genom skrankan för hans kapital. Kapitalet (penningen) kan godtyckligt utbytas mot varje slags arbete och därmed arbetsbetingelser. Han kan upphöra att själv vara hantverkare. Med den plötsliga expansionen av handeln och därmed av efterfrågan på varor från köpmannaståndet måste det skråmässiga företaget av sig självt överskrida sina gränser, formellt omvandlas till ett kapitalistiskt företag.
Gentemot den självständige hantverkaren, som arbetade åt strange customers, ökar naturligtvis kontinuiteten hos den arbetare som arbetar för kapitalisten och vars arbete inte begränsas av de enskilda kundernas tillfälliga behov utan blott av exploateringsbehovet hos det kapital som sysselsätter honom. Jämfört med slavens blir detta arbete mera produktivt, emedan det är intensivare, ty slaven arbetar blott under trycket från yttre fruktan men inte för sin existens som inte tillhör honom och för övrigt är garanterad. Den frie arbetaren drives däremot av sina behov. Medvetandet (eller snarare föreställningen) om det fria självbestämmandet, friheten, gör den ene till en mycket bättre arbetare än den andre, och den därmed förbundna känslan av ansvar, då han, liksom varje varusäljare är ansvarig för den vara han levererar och som han måste leverera i en viss kvalitet för att inte slås ur brädet av andra varusäljare av samma species. Kontinuiteten i förhållandet mellan slav och slavägare är ett förhållande där slaven hålles kvar genom direkt tvång. Den frie arbetaren måste däremot upprätthålla det själv, ty existensen för honom och hans familj beror av att han ständigt måste förnya försäljningen av sin arbetsförmåga till kapitalisten.
Hos slaven ter sig minimilönen som en av hans arbete oavhängig, konstant storhet. Hos den frie arbetaren framträder detta hans arbetsförmågas värde och den genomsnittliga arbetslön som svarar däremot, inte på detta predestinerade, av hans eget arbete oberoende sätt, begränsad blott genom hans fysiska behov. Genomsnittet för klassen är här mer eller mindre konstant, liksom värdet av alla varor, men för den enskilde arbetaren existerar det inte i denna omedelbara realitet, ty hans lön kan ligga under eller över detta minimum. Arbetets pris stiger ibland över, och sjunker ibland under värdet av arbetsförmågan. Det finns vidare (within narrow limits) spelrum för arbetarens individualitet, varigenom löneskillnader kan uppstå, dels mellan olika arbetsgrenar, dels inom samma arbetsgren alltefter arbetsamhet, skicklighet, krafter hos arbetaren, och dessa olikheter kan till och med delvis uppstå genom omfånget av hans egen personliga prestation. Således ter sig lönestorleken variabel som resultat av hans eget arbete och dess individuella kvalitet. Detta är i synnerhet fallet där ackordslön tillämpas. Ehuru denna, som vi visat, inte ändrar något i det allmänna förhållandet mellan kapital och arbete, mellan surplusarbete och nödvändigt arbete, så tar sig förhållandet dock därigenom för den enskilde arbetaren ett annorlunda uttryck, och det efter måttet av hans personliga prestation. Hos slaven kan en synnerlig grad av kraft eller skicklighet höja köpvärdet på hans person, men detta angår inte honom själv. Annorlunda hos den frie arbetaren som själv äger sin arbetsförmåga.
Det högre värdet på denna arbetsförmåga måste betalas till honom själv och tar sig uttryck i en högre lön. Här råder det alltså stora löneskillnader, allteftersom det särskilda arbetet kräver en arbetsförmåga som är högre utvecklad och kräver högre produktionskostnader eller inte. Därmed har man å ena sidan givit spelrum åt de individuella olikheterna. Å andra sidan stimulerat utvecklingen av den egna arbetsförmågan. Lika säkert som det må vara att massan av arbetet måste bestå av mer eller mindre unskilled labour och därmed arbetslönens storlek bestämmas genom den enkla arbetsförmågans värde, så kommer det fortfarande att vara möjligt för enskilda individer att genom särskild energi, talang etc. svinga sig upp i högre arbetssfärer, precis som den abstrakta möjligheten kommer att finnas kvar att den ene eller andre arbetaren själv kan bli kapitalist och exploatör av främmande arbete. Slaven tillhör en bestämd master; arbetaren måste visserligen sälja sig åt kapitalet, men inte till en bestämd kapitalist, och således har han inom en bestämd sfär valet till vem han vill sälja sig och kan byta master. Alla dessa förändrade förhållanden gör den frie arbetarens verksamhet mera intensiv, kontinuerlig, rörlig och konstförfaren än slavens, bortsett från att de sätter honom i stånd att fylla en helt annan historisk roll. Slaven erhåller de livsförnödenheter som är nödvändiga för hans underhåll i naturaform som är lika fixerad till art som till omfång - i bruksvärden. Den frie arbetaren erhåller dem i form av penningen, i bytesvärdets form, den abstrakta, sociala formen av rikedom. Trots att lönen nu faktiskt inte är någonting annat än en försilvrad eller förgylld eller förkopprad eller förpapprad form för de nödvändiga livsförnödenheter den ständigt måste upplösas i - penningen fungerar här blott såsom en försvinnande form av bytesvärdet, såsom ett rent cirkulationsmedel - förblir dock i hans föreställning den abstrakta rikedomen, bytesvärdet, målet för och resultatet av hans verksamhet, inte ett bestämt, lokalt och traditionellt begränsat bruksvärde. Det är arbetaren själv som omsätter penningen i godtyckliga bruksvärden, som omsätter penningen i godtyckliga varor, och såsom penningägare, såsom köpare av varor, står han i precis samma förhållande till säljarna av varor som alla andra köpare gör. Hans existensbetingelser tvingar honom naturligtvis - liksom värdeomfånget på de penningar han förvärvat - att upplösa dem inom en ganska snäv krets av livsförnödenheter. Dock är här variationer möjliga: tidningar ingår således i den engelske stadsarbetarens livsförnödenheter. Han kan spara något, samla litet skatt. Han kan också slösa bort sin lön på brännvin etc. Men så agerar han som fri agent, han måste själv passa på och är själv ansvarig för det sätt han spenderar sin lön på. Han lär sig självbehärskning i motsats till slaven, som behöver en herre. Detta gäller visserligen blott när man betraktar omvandlingen av slavar och livegna till fria lönarbetare. Det kapitalistiska förhållandet ter sig här som ett steg uppåt på den sociala stegen. Tvärtom då den självständige bonden eller hantverkaren förvandlas till lönarbetare. Vilken skillnad mellan de stolta odalmän som Shakespeare talar om och daglönarna i det engelska jordbruket! Då arbetets syfte för lönarbetaren blott är lönen, penningen, ett bestämt kvantum bytesvärde, där varje säregenhet av bruksvärdet utplånats, är han helt likgiltig gentemot innehållet i sitt arbete och därmed mot den särskilda karaktären hos sin aktivitet, medan aktiviteten under skrå- eller kastsystemet gäller som yrkesverksamhet, och hos slaven liksom hos dragdjuret blott är en bestämt hävdvunnen verksamhetsform som påtvingats honom, verksamheten hos hans arbetsförmåga. I den mån arbetsdelningen därför inte helt gjort arbetsförmågan ensidig är den frie arbetaren principiellt mottaglig och redo inför varje variation i sin arbetsförmåga och arbetsaktivitet (vilket ju också visar sig vad gäller den övertaliga befolkning på landsbygden som ständigt flyttar till städerna) som utlovar högre lön. Om den utvecklade arbetaren är mer eller mindre oförmögen till denna variation så betraktar han den såsom ständigt öppen för den nya avkomman, och den nya uppväxande arbetargenerationen kan ständigt fördelas på och förfogas över av nya arbetsgrenar eller av de grenar som är särskilt blomstrande. I Nordamerika, där lönarbetet har utvecklats allra mest fritt från det gamla skråväsendets kvarlevor etc. visar sig också denna variabilitet i synnerlig grad, den fullkomliga likgiltigheten mot arbetets bestämda innehåll och övergången från en gren till den andra. Denna variabilitet i motsats till slavarbetets enformiga traditionella karaktär, som inte varierar med produktionsförhållandena utan tvärtom kräver att produktionen skall anpassas efter det arbetssätt som en gång införts och som traditionellt nedärvts, omnämnes också av alla författare i Förenta Staterna såsom ett visst karakteristikum hos lönarbetet i Norden gentemot slavarbetet i Södern. (Se Cairns.) Den ständiga uppkomsten av nya slag av arbeten, denna ständiga variation - som motsvarar mångfalden av bruksvärden och därmed också är en verklig utveckling av bytesvärdet - således en fortgående delning av arbetet i hela samhället är först möjlig under det kapitalistiska produktionssättet. Den börjar med det fria skråmässiga hantverksföretaget, där den inte möter några hinder i den enskilda näringsgrenens egen förbening.
Efter detta tillägg om arbetets formella underordnande under kapitalet, kommer vi alltså nu till:
Det formella underordnandets allmänna kännemärke är och förblir det direkta underordnandet av arbetsprocessen, på vilket sätt den teknologiskt än bedrives, under kapitalet. Men på denna grundval uppstår ett teknologiskt och i andra avseenden specifikt produktionssätt, som omvandlar arbetsprocessens reala natur och dess reala betingelser - det kapitalistiska produktionssättet. Först då detta inträder sker arbetets reella underordnande under kapitalet.
Arbetets reella underordnande under kapitalet utvecklas i alla de former som utvecklar det relativa mervärdet till skillnad från det absoluta.
Med arbetets reella underordnande under kapitalet sker en fullkomlig (och sig ständigt upprepande) revolution i själva produktionsförhållandet, i arbetets produktivitet och i förhållandet mellan kapitalist och arbetare.
Vid arbetets reella underordnande under kapitalet inträder alla de förändringar i själva arbetsprocessen som vi tidigare utvecklat. Arbetets sociala produktivkrafter utvecklas; med arbetet i stor skala följer utnyttjandet av vetenskap och maskineri i den omedelbara produktionen. Å ena sidan medför det kapitalistiska produktionssättet, som nu gestaltar sig som ett produktionssätt sui generis, en förändring av den materiella produktionens gestalt. Å andra sidan utgör denna förändring av den materiella gestalten grundvalen för kapitalförhållandets utveckling, vars adekvata gestalt därför motsvarar en bestämd grad av utveckling i arbetets produktivkrafter.
Man har redan sett att ett bestämt och ständigt växande minimum av kapital i den enskilde kapitalistens hand å ena sidan är en nödvändig förutsättning för, å andra sidan ett bestående resultat av det specifikt kapitalistiska produktionssättet. Kapitalisten måste vara ägare eller besittare av produktionsmedel i en samhällelig skala, i ett värdeomfång som tappat all relation till den produktion som är möjlig för den enskilde eller hans familj. Kapitalets minimum blir inom en näringsgren desto större, ju mera kapitalistiskt den bedrives, ju högre arbetets samhälleliga produktivitet utvecklats i den. I samma utsträckning måste kapitalet tillta i värdestorlek och anta samhälleliga dimensioner, alltså frigöra sig från all individuell karaktär. Just arbetets produktivitet, produktionens massa, befolkningens massa, överbefolkningens omfång som utvecklar detta produktionssätt, framkallar med friställt kapital och arbete ständigt nya näringsgrenar, där kapitalet på nytt kan arbeta i mindre skala och åter genomlöpa de olika utvecklingsstadierna tills också dessa nya näringsgrenar bedrives i samhällelig skala. Denna process fortgår ständigt. Samtidigt tenderar den kapitalistiska produktionen att erövra alla de industrigrenar den ännu icke lagt under sig, där det ännu bara skett ett formellt underordnande. Så snart den bemäktigat sig jordbruk, gruvindustri, tillverkningen av de viktigaste textilierna o.s.v. kastar den sig över de andra sfärer där det ännu blott regerar formellt, eller där det ännu finns självständiga hantverkare. Redan vid betraktandet av maskineriet såg vi, hur införandet av maskineri inom en gren samtidigt medförde samma sak inom andra grenar, och på samma gång i andra verksamheter inom samma gren. T.ex. medför maskinspinneri maskinväven, maskinspinneri inom bomullsindustrin medför maskinspinneri inom ylle, linne, siden o.s.v. Den ökade användningen av maskineri i kolgruvor, bomullmanufaktur o.s.v. nödvändiggjorde införandet av det stora produktionssättet i själva maskintillverkningen. Bortsett från de expanderande kommunikationsmedel som detta produktionssätt i stor skala krävde, är det å andra sidan blott införandet av maskineri i själva maskintillverkningen - i synnerhet av de cykliska prime motors - som möjliggjorde införandet av ångbåtar och järnvägar och revolutionerade hela varvsindustrin. Storindustrin kastar in sådana människomassor i de grenar som den ännu inte underkuvat, eller skapar i dem en sådan relativ surpluspopulation, som krävs för att förvandla hantverket eller det lilla, formellt kapitalistiska företaget till storindustri. Här följer en tory-jeremiad:
"På den gamla goda tiden, då 'leva och låta leva' var allmänt motto, var alla nöjda med ett enda kall. Inom bomullsnäringen fanns det vävare, bomullsspinnare, blekare, färgare och åtskilliga andra oberoende grenar, som alla levde på profiterna från sina respektiva grenar, och alla, som man kunde vänta sig, nöjda och lyckliga. Efterhand som hantverkets nedgång fått fortgå till en viss grad, övertogs först en bransch av kapitalisten, så en till, tills så småningom hela folket var utarmat och kastat ut på arbetsmarknaden för att finna sitt levebröd bäst de kunde. Således, ehuru inget charter tillförsäkrar dessa människor rätten att vara bomullsspinnare, fabrikörer, tryckare etc. har ändock händelsernas gång försett dem med ett monopol på allt detta ... De fuskar i alla näringar och i den mån landet har med saken att göra kan man befara att de ingen bemästrar." (Public Economy Concentrated etc. Carlisle 1833 [s 56])
Den kapitalistiska produktionens materiella resultat är, förutom utvecklandet av arbetets samhälleliga produktivkrafter, ökningen av produktionens massa, samt förmerandet och mångfaldigandet av produktionssfärerna och deras förgreningar, varigenom först produkternas bytesvärde utvecklas i motsvarande grad - den sfär där de verkar eller realiseras som bytesvärden.
"Produktion för produktionens skull" - produktion som självändamål - inträder visserligen redan med arbetets formella underordnande under kapitalet, så snart det överhuvud blir produktionens omedelbara syfte att producera mervärde i största möjliga mängd, så snart överhuvudtaget produktens bytesvärde blivit avgörande för produktionen. Emellertid realiseras denna kapitalförhållandet immanenta tendens först på ett adekvat sätt - och blir själv, också teknologiskt, en nödvändig betingelse - så snart det specifikt kapitalistiska produktionssättet och med detta arbetets reella underordnande under kapitalet utvecklats.
Detta senare har redan tidigare i sak utförligt behandlats, därför tar vi det här helt kort. Det är en produktion som inte låter sig bindas vid behovens förutbestämmande och förutbestämda skrankor. (Dess motsägelsefulla karaktär innesluter en skranka för produktionen som den ständigt strävar att överskrida. Därför kriser, överproduktion o.s.v.) Detta är den ena sidan, jämfört med tidigare produktionssätt; if you like: den positiva sidan. Å andra sidan den negativa, eller den antagonistiska karaktären: produktion i motsättning till och obekymrad om producenten. Den verkliga producenten är blott ett produktionsmedel, den materiella rikedomen är självändamål. Och därför utvecklas denna materiella rikedom i motsats till och på bekostnad av den mänskliga individen. Arbetets produktivitet överhuvud är = maximum av produkt med minimum av arbete, därmed billigast möjliga varor. Detta blir till en lag, oberoende av den enskilde kapitalistens vilja, för det kapitalistiska produktionssättet. Och denna lag förverkligas blott genom - och innesluter den andra lagen - att produktionens skala inte får bestämmas av de givna behoven, utan tvärtom produktens massa bestämmes genom produktionens skala, som i sin tur dikteras av själva produktionssättet och ständigt växer. Dess syfte är att den enskilda produkten skall innehålla så mycket obetalt arbete som möjligt, och detta uppnås blott genom produktion för produktionens egen skull. Detta uppträder å ena sidan som lag, såtillvida att den kapitalist som producerar i alltför liten skala i produkterna skulle objektivera ett kvantum arbete som vore större än det samhälleligt nödvändiga. Den uppträder således som ett adekvat uppfyllande av värdelagen, som först på det kapitalistiska produktionssättets grundval fullständigt utvecklas. Men den uppträder å andra sidan som drift hos den enskilde kapitalisten som, för att bryta denna lag eller för att till egen fördel överlista den, försöker sänka det individuella värdet på sin vara under dess samhälleligt bestämda värde.
Alla dessa produktionsformer (för det relativa mervärdet), förutom det växande minimum av kapital som krävs för produktionen, har gemensamt att de kollektiva betingelserna för arbetet hos många arbetare i omedelbar kooperation såsom sådana möjliggör en ekonomi, i motsats till uppsplittrandet av dessa betingelser vid produktion i liten skala, genom att verksamheten hos dessa gemensamma produktionsbetingelser inte betingar någon proportionellt motsvarande tillväxt i deras massa och i deras värde. Deras gemensamma, samtidiga användning tillåter deras relativa värde (vad beträffar produkten) att sjunka, trots att deras absoluta värdemassa växer.
Vi skall bara helt kort förutskicka följande, innan vi vidare betraktar kapitalets förändrade gestalt som resultat av det kapitalistiska produktionssättet. Då den kapitalistiska produktionens omedelbara syfte och egentliga produkt är - mervärde, så är blott det arbete produktivt och blott den utövare av arbetsförmåga en produktiv arbetare, som omedelbart producerar mervärde, alltså blott det arbete som konsumeras direkt i produktionsprocessen för förökandet av kapitalet.
Utifrån den enkla ståndpunkten av arbetsprocessen överhuvud tedde sig för oss det arbete produktivt, som realiserar sig i en produkt, närmare bestämt i en vara. Från den kapitalistiska produktionsprocessens ståndpunkt tillkommer den närmare bestämningen att det arbete är produktivt som omedelbart förökar kapitalet eller producerar mervärde, som alltså utan ekvivalent för arbetaren, för sin förrättare, realiseras i ett mervärde, manifesterat i en merprodukt, alltså i ett överskjutande inkrement av vara för monopolizern av means of labour, för kapitalisten; blott det arbete [är produktivt] som sätter det variabla kapitalet och därmed totalkapitalet som C + ΔC = C + Δv. Det är alltså arbete som för kapitalet omedelbart tjänar som agent för dess självförökning, som medel för mervärdeproduktion.
Den kapitalistiska arbetsprocessen upphäver inte arbetsprocessens allmänna bestämningar. Den producerar produkt och vara. Såtillvida förblir det arbete produktivt som objektiveras i varor såsom enhet av bruksvärde och bytesvärde. Men arbetsprocessen är bara medel för kapitalets förökningsprocess. Det arbete är alltså produktivt som uppträder i form av varor, men blott om, då vi betraktar den enskilda varan, en del därav utgöres av obetalt arbete eller, om vi betraktar totalprodukten, som i en alikvot del av hela varumassan blott utgöres av obetalt arbete, alltså utgör en produkt som inte kostar kapitalisten något.
Den arbetare är produktiv som uträttar produktivt arbete, och det arbete är produktivt, som omedelbart skapar mervärde, d.v.s. förökar kapitalet.
Blott den borgerliga inskränkthet som betraktar produktionens kapitalistiska form som dess absoluta och därmed som produktionens enda naturliga form, kan förväxla frågan vad som från kapitalets ståndpunkt är produktivt arbete och produktiva arbetare med frågan vad som överhuvudtaget menas med produktivt arbete, och därvid nöja sig med det tautologiska svaret att allt arbete är produktivt som överhuvudtaget producerar, som resulterar i en produkt eller något bruksvärde, överhuvudtaget resulterar i något resultat.
Blott den arbetare är produktiv, vars arbetsprocess är = en produktiv konsumtionsprocess av arbetsförmågan - bäraren av detta arbete - genom kapitalet eller kapitalisten.
Härav följer genast två saker:
För det första: Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordnande under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc., den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetets omedelbara begrepp och deras bärare under den produktive arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess. Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varvid det är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet. Emellertid: verksamheten hos denna totalarbetsförmåga är detsamma som dess omedelbara produktiva konsumtion genom kapitalet, d.v.s. kapitalets självförökningsprocess, omedelbar produktion av mervärde och därför, vilket senare skall utvecklas utförligare, en omedelbar förvandling av detta till kapital.
För det andra: Det produktiva arbetets närmare bestämningar följer av sig själva ur den kapitalistiska produktionsprocessens givna karakteristiska kännetecken. För det första konfronterar däri arbetsförmågans ägare såsom säljare kapitalet eller kapitalisten, irrationellt uttryckt, som vi har sett, såsom direkt säljare av levande arbete, inte av vara. Han är lönarbetare. Detta är den första förutsättningen. För det andra, vilket inletts genom denna preliminära, cirkulationen tillhörande process, kommer hans arbetsförmåga och hans arbete såsom levande faktor omedelbart att införlivas med kapitalets produktionsprocess, blir själva en av dess beståndsdelar, nämligen den varierande, den som inte blott dels bevarar, dels reproducerar de tillskjutna kapitalvärdena utan tillika förmerar dem och därmed först, genom att skapa mervärde, förvandlar dem till sig förökande värde, till kapital. Detta arbete objektiveras omedelbart under produktionsprocessen såsom flytande värdestorhet.
Å ena sidan kan den första betingelsen föreligga utan att den andra föreligger. En arbetare kan vara lönarbetare, daglönare etc. Detta är alltid fallet då det andra momentet saknas. Varje produktiv arbetare är lönarbetare, men för den skull är inte varje lönarbetare en produktiv arbetare. Så snart arbetet köpes för att förtäras såsom bruksvärde, som tjänst, inte för att såsom levande faktor träda i det variabla kapitalets ställe och för att införlivas med den kapitalistiska produktionsprocessen, är arbetet inget produktivt arbete och lönarbetaren ingen produktiv arbetare. Hans arbete konsumeras då för sitt bruksvärdes skull, inte såsom bytesvärdesättande, det konsumeras improduktivt, inte produktivt. Kapitalisten konfronterar det därför inte såsom kapitalist, såsom representant för kapitalet. Han byter sina penningar mot det som reveny, inte som kapital. Konsumtionen av det konstituerar inte P-V-P' utan V-P-V (där det senare motsvarar själva tjänsten eller arbetet). Penningen fungerar här blott som cirkulationsmedel, inte som kapital.
Lika litet som de varor kapitalisten köper för sin privata konsumtion konsumeras produktivt, blir kapitalfaktorer, lika litet blir det de tjänster som han frivilligt eller av tvång (av staten etc.) köper för deras bruksvärdes skull, för sin konsumtion. De blir ingen faktor i kapitalet. De är därför inga produktiva arbeten och deras bärare inga produktiva arbetare.
Ju mer produktionen överhuvud utvecklas som varuproduktion, desto mer måste och kommer var och en att bli varuhandlare, göra penningar, antingen ur sin produkt eller i form av sina tjänster om hans produkt nu till sin naturliga beskaffenhet bara existerar i tjänstens form, och detta penningmakeri ter sig som det yttersta målet för varje slag av aktivitet. (Se Aristoteles.) I den kapitalistiska produktionen blir nu å ena sidan produktionen av produkterna som varor, å andra sidan arbetets form av lönarbete något absolut. En massa funktioner och verksamheter som hade en helgongloria omkring sig, som gällde som självändamål, tillhandahölls gratis eller betalades på omvägar (liksom alla professionals, läkare, advokater etc. i England, där advokaten och läkaren inte kunde eller kan yrka på betalning) förvandlas å ena sidan direkt till lönarbeten, hur olika deras innehåll och betalning än må vara. Å andra sidan faller de - värdeskattningen av dem, priset på dessa olika aktiviteter, från horans till konungens - under de lagar som reglerar lönarbetets pris. Utvecklandet av denna senare punkt hör till en speciell avhandling om lönarbetet och arbetslönen, inte hit. Detta fenomen, att alla tjänster med den kapitalistiska produktionens utveckling förvandlas till lönarbete och att alla deras förrättare förvandlas till lönarbetare och alltså har denna karaktär gemensam med den produktive arbetaren, ger desto mera upphov till en förväxling av dem båda, som det är ett fenomen som karakteriserar den kapitalistiska produktionen och som har skapats av den. Å andra sidan ger det apologeterna anledning att förvandla den produktive arbetaren, som ju är lönarbetare, till en arbetare som blott utbyter sina tjänster (d.v.s. sitt arbete som bruksvärde) mot penningar. Härmed halkar man lyckligen förbi differentia specifica för denne "produktive arbetare" och för den kapitalistiska produktionen - såsom en produktion av mervärde, som kapitalets självförökningsprocess, vari det levande arbetet blott är en införlivad agent. En soldat är en lönarbetare, han emottar sold, men han är fördenskull ingen produktiv arbetare.
Vidare misstag härrör ur två källor:
För det första: inom den kapitalistiska produktionen uträttas alltid en del av de varuproducerande arbetena på ett sätt, som tillhör tidigare produktionssätt, där alltså förhållandet mellan kapital och lönarbete faktiskt ännu inte existerar och där därför de kategorier av produktivt och improduktivt arbete som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet alls icke låter sig tillämpas. Men i enlighet med det förhärskande produktionssättet underordnar man idealiter också de förhållanden som faktiskt ännu icke underordnats under det. T.ex. är en selfemploying labourer sin egen lönarbetare, hans egna produktionsmedel konfronterar honom i hans föreställning som kapital. Såsom sin egen kapitalist utnyttjar han sig själv som lönarbetare. Sådana anomalier erbjuder ett välkommet fält för kannstöperier över produktivt och improduktivt arbete.
För det andra: Vissa improduktiva arbeten kan tillfälligt vara förknippade med produktionsprocessen och deras pris kan till och med ingå i varans pris, således de penningar som lagts ut på dem såtillvida bilda en del av det tillskjutna kapitalet och detta arbete kan därför te sig som ett arbete som inte utbytes mot reveny utan direkt mot kapital.
Låt oss genast ta det senaste fallet, skatterna, priset för statliga tjänster etc. Men detta tillhör faux frais de production och är en form som för den kapitalistiska produktionsprocessen i och för sig är tillfällig, på intet sätt genom den betingad eller för den nödvändig, immanent. Om ex-vis alla indirekta skatter skulle förvandlas till direkta, så skulle skatterna liksom förut betalas, men de skulle inte mer utgöra något kapitaltillskott utan ett utgivande av reveny. Möjligheten av denna formförvandling visar deras ytterhet, likgiltighet och tillfälliga karaktär i den kapitalistiska produktionsprocessen. I och med en formförvandling av det produktiva arbetet skulle däremot kapitalets reveny och kapitalet självt upphöra.
Vidare exempelvis processer, materiella aktstycken etc. Allt detta gäller fordringar mellan varuägarna såsom köpare och säljare av varor och har ingenting att göra med förhållandet mellan kapital och arbete. Funktionärerna kan därigenom bli till lönarbetare under kapitalet, men de blir fördenskull inte produktiva arbetare.
Produktivt arbete är blott ett förkortat uttryck för hela det förhållande, sätt och vis, vari arbetsförmågan och arbetet figurerar i den kapitalistiska produktionsprocessen. Om vi alltså talar om produktivt arbete så talar vi om samhälleligt bestämt arbete, arbete som innefattar ett helt bestämt förhållande mellan arbetets köpare och säljare. Produktivt arbete bytes direkt mot penning som kapital, d.v.s. mot penningar som i sig är kapital, har bestämningen att fungera som kapital och konfronterar arbetsförmågan som kapital. Produktivt arbete är alltså sådant arbete som för arbetaren blott reproducerar det förutbestämda värdet av hans arbetsförmåga, som däremot förökar kapitalet såsom värdeskapande aktivitet och låter de värden som det skapat konfrontera arbetaren själv som kapital. Det specifika förhållandet mellan det objektiverade och levande arbetet som gör det förra till kapital, gör det senare till produktivt arbete.
Den kapitalistiska produktionsprocessens specifika produkt, mervärdet, skapas blott genom utbyte med det produktiva arbetet.
Vad som utgör dess specifika bruksvärde för kapitalet är inte dess bestämda nyttiga karaktär, lika litet som de särskilda nyttiga egenskaperna hos den produkt den objektiverats i, utan dess karaktär av bytesvärdes- (mervärde-)skapande element.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är inte blott en produktion av varor. Den är en process som absorberar obetalt arbete, som gör produktionsmedlen till medel för uppsugning av obetalt arbete.
Av det som hittills sagts framgår att produktivt arbete är en bestämning som i och för sig absolut ingenting har att göra med arbetets bestämda innehåll, dess särskilda nyttighet eller det särskilda bruksvärde det framträder i.
Arbete med samma innehåll kan därför vara antingen produktivt eller improduktivt.
T.ex. var Milton, som skrev the Paradise Lost, en improduktiv arbetare. Den författare som däremot levererar ett fabriksarbete åt sin bokförläggare är en produktiv arbetare. Milton producerade det Förlorade paradiset liksom en silkesmask producerar silke, såsom en aktivitet hos sin natur. Han sålde senare produkten för 5 pund och blev såtillvida varuhandlare. Men den litteraturproletär i Leipzig t.ex., som på kommando åt sin bokförläggare producerar böcker, t.ex. kompendier i politisk ekonomi, är nästan en produktiv arbetare i den mån hans produktion är underordnad kapitalet och blott äger rum för att föröka det. En sångerska, som sjunger som en fågel, är en improduktiv arbetare. Om hon säljer sin sång för penningar är hon i så måtto lönarbetare eller varuhandlare. Men samma sångerska anställd av en entreprenör, som låter henne sjunga för att göra pengar, är en produktiv arbetare, ty hon producerar omedelbart kapital. En skolmästare som undervisar andra är ingen produktiv arbetare. Men en skolmästare som med andra är engagerad i ett institut, för att genom sitt arbete föröka entreprenörens penningar i denna knowledge mongering institution är en produktiv arbetare. Dock har de flesta av dessa arbeten till formen knappast ens formellt underordnats under kapitalet utan tillhör övergångsformerna.
På det hela taget utgör de arbeten som blott kan åtnjutas i form av tjänster, inte kan förvandlas till produkter som är möjliga att skilja från arbetarna, och ej heller till självständiga varor, men som ändå kan exploateras kapitalistiskt, försvinnande storheter jämfört med den kapitalistiska produktionens massa. Man kan därför helt lämna dem åt sido och blott behandla dem under lönarbetet, under kategorin av det lönarbete som icke samtidigt är produktivt arbete.
Samma arbete (t.ex. trädgårdsskötsel, skrädderi etc.) kan av samme workingman uträttas i tjänst hos en industrikapitalist eller hos en omedelbar konsument. I båda fallen är han lönarbetare eller daglönare, men i det ena fallet är han en produktiv, i det andra en improduktiv arbetare, eftersom han i det ena fallet producerar kapital, i det andra icke, eftersom hans arbete i det ena fallet bildar ett moment i kapitalets självförökningsprocess, i det andra icke.
En stor del av den årliga produkten som förtäres som reveny och som icke mera går in i produktionen i form av produktionsmedel består av de mest fatala produkter (bruksvärden) som tillfredsställer jämmerliga lustar och nycker o.s.v. Detta innehåll är helt likgiltigt för bestämningen av det produktiva arbetet (trots att det naturligtvis, om en oproportionerligt stor del på detta sätt reproducerades i stället för att återförvandlas till produktionsmedel och livsförnödenheter, som på nytt ingår i reproduktionen, antingen av varorna eller av själva arbetsförmågan - som kort sagt skulle konsumeras produktivt - skulle innebära ett hinder för rikedomens utveckling). Detta slag av produktivt arbete producerar bruksvärden, objektiveras i produkter, som blott är avsedda för den improduktiva konsumtionen och som i sin materiella realitet, såsom artiklar, inte har något bruksvärde för reproduktionsprocessen (de kan bara erhålla sådant genom ämnesomsättning, genom utbyte mot reproduktiva bruksvärden; men detta är bara ett displacement). Somewhere måste de konsumeras som icke-reproduktiva. Andra sådana artiklar, som faller i den improduktiva konsumtionsprocessen, kan till nöds åter fungera som kapital. Närmare härom i kap. III bok II om reproduktionsprocessen. Här skall bara förutskickas följande anmärkning: För den vanliga ekonomin är det omöjligt att utifrån själva den kapitalistiska produktionen säga ett enda förnuftigt ord om lyxproduktionens skrankor. Saken framgår emellertid enkelt, om reproduktionsprocessens moment ordentligt analyseras. Om reproduktionsprocessen hämmas, eller dess framåtskridande, i den mån det betingas av befolkningens naturliga utveckling, hejdas genom ett oproportionerligt utnyttjande av sådant produktivt arbete, som resulterar i icke-reproduktiva artiklar, så har alltså alltför litet nödvändiga livsförnödenheter eller för litet produktionsmedel etc. reproducerats, och så är lyxen förkastlig från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt. I övrigt är den en absolut nödvändighet för ett produktionssätt som producerar rikedomen åt de icke-producerande och alltså måste ge den sådana former att den kan tillägnas av den blott passivt njutande rikedomen.
För arbetaren själv är detta produktiva arbete, liksom varje annat, blott ett medel för reproduktionen av hans nödvändiga livsförnödenheter. För kapitalisten, som är helt likgiltig för bruksvärdets natur och för karaktären hos det nyttjade konkreta arbetet, är det blott ett medel att slå mynt, att producera mervärde.
Manin att bestämma det produktiva och improduktiva arbetet genom deras stoffliga innehåll härrör ur tre källor:
1) Den fetischistiska åskådning, som är typisk för det kapitalistiska produktionssättet och som framspringer ur dess väsen, som betraktar ekonomiska formbestämdheter, t.ex. att vara vara, att vara produktivt arbete etc., som egenskaper som tillkommer de materiella bärarna av dessa formbestämdheter eller kategorier i och för sig.
2) Att, om arbetsprocessen betraktas såsom sådan, blott det arbete är produktivt, som resulterar i en produkt (materiell produkt, eftersom det ju här blott handlar om materiell rikedom).
3) Att i den verkliga reproduktionsprocessen, om man betraktar dess reala moment, det med avseende på bildandet etc. av rikedom råder en stor skillnad mellan det arbete som resulterar i reproduktiva artiklar och det som blott ger upphov till luxurier.
(Ett exempel: Om jag köper ett par byxor eller om jag köper tyg och tar hem en skräddargesäll och betalar honom för hans tjänster (id est hans skrädderi), är för mig fullständigt likgiltigt. Jag köper dem från konfektionen, eftersom det är billigare. I båda fallen förvandlar jag den penningsumma som jag ger ut till ett bruksvärde, som tillfaller min individuella konsumtion. Mitt individuella behov tillfredsställes därav. Jag förvandlar den inte till kapital. Mig gör skräddargesällen samma tjänst om han arbetar åt mig hos konfektionären eller i mitt hus. Däremot består den tjänst som denne skräddargesäll, utnyttjad av en konfektionär, gör denne kapitalist, däri att han arbetar 12 timmar och blott betalas för 6 etc. Den tjänst han gör honom består således i att han arbetar 6 timmar gratis. Att detta sker i form av byxmakeri döljer bara den verkliga transaktionen. Så snart konfektionären kan, söker han därför åter förvandla byxorna till penningar, d.v.s. till en form där skrädderiarbetets bestämda karaktär är helt försvunnen; och den presterade tjänsten uttrycker sig däri att det blivit två daler av en.
Tjänst är överhuvudtaget blott ett uttryck för arbetets särskilda bruksvärde, såvitt detta är nyttigt icke som sak, utan som verksamhet. Do ut facias, facio ut facias, facio ut des, do ut des är här helt likgiltiga former av samma förhållande, medan i den kapitalistiska produktionen do ut facias uttrycker ett mycket specifikt förhållande mellan den objektiva rikedomen och det levande arbetet. Emedan alltså i detta köp av tjänster det specifika förhållandet mellan arbete och kapital alls inte ingår, antingen är helt utplånat eller alls inte förhanden, är det naturligtvis älsklingsformen för Say, Bastiat och konsorter när det gäller att uttrycka förhållandet mellan kapital och arbete).
Också arbetaren köper tjänster för penningar, vilket är ett sätt att ge ut penningar men inte ett sätt att förvandla dem till kapital.
Ingen köper medicinska eller juridiska "prestationer" som medel att förvandla de så spenderade penningarna till kapital.
En stor del av tjänsterna tillhör varornas konsumtionskostnader, som t.ex. kokerskans etc.
Skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete består blott däri, huruvida arbete utbytes mot penningar som penningar eller mot penningar som kapital. Där man t.ex. köper varan av en selfemploying labourer, artisan etc., kommer kategorin överhuvud inte i fråga, eftersom det inte sker något direkt utbyte mellan pengar och arbete av något slag, utan mellan penningar och vara.
Vid den icke materiella produktionen, också då den bedrives rent för utbytet och då varor produceras, är två ting möjliga:
1) Den resulterar i varor som består åtskilda från producenten, alltså kan cirkulera som varor i intervallen mellan produktion och konsumtion, t.ex. böcker, målningar, alla konstprodukter som kan åtskiljas från den utövande konstnärens konstprestation. Här kan den kapitalistiska produktionen bara tillämpas i mycket liten utsträckning. Dessa människor arbetar, såvitt de inte såsom skulptörer etc. håller sig med gesäller etc., mest (om icke självständigt) för ett köpmanskapital, t.ex. bokförläggare, ett förhållande som blott utgör en övergångsform och därtill till det blott formellt kapitalistiska produktionssättet. Att exploateringen av arbetet i dessa övergångsformer just är som störst ändrar i sak ingenting.
2) Produkten kan inte åtskiljas från produktionakten. Också här tillämpas det kapitalistiska produktionssättet blott i inskränkt omfång och kan enligt sakens natur blott tillämpas inom enstaka sfärer. (Jag vill ha läkaren, inte hans springpojke). T.ex. vid läroanstalter kan lärarna vara rena lönarbetare åt studentfabrikens företagare. Sådant har ingen betydelse för den kapitalistiska produktionen i dess helhet.
"Productive labourer, som directly förmerar his master's wealth." (Malthus, Principles of Political Economy, 2nd edition, London 1836.)
Skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete är viktig med avseende på ackumulationen, då blott utbytet mot produktivt arbete är en av betingelserna för återförvandlingen av mervärde till kapital.
Kapitalisten fyller såsom representant för det produktiva kapitalet, det som befinner sig i sin värdeökningsprocess, en produktiv funktion, som just består i att dirigera och exploatera produktivt arbete. I motsats till medförtärarna av mervärdet, vilka inte står i något sådant omedelbart och aktivt förhållande till dess produktion, är hans klass den produktiva klassen par excellence. (Såsom styrman i arbetsprocessen kan kapitalisten uträtta produktivt arbete i den bemärkelsen att hans arbete ingår i den totalprocess som förkroppsligas i produkten.) Vi behandlar emellertid här blott kapitalet inom den omedelbara produktionsprocessen. Hur det förhåller sig med andra funktioner hos kapitalet - och med andra agenter som det utnyttjar inom ramen för dessa funktioner - kan vi först senare utveckla.
Bestämningen av det produktiva arbetet (och därmed också av det improduktiva som dess motsats) beror alltså av att kapitalets produktion är produktion av mervärde och att det arbete det utnyttjar är mervärdeproducerande arbete.
(Passar kanske bättre i bok III, kap. III.)
Då målet för den kapitalistiska produktionen (och därmed för det produktiva arbetet) inte är producenternas existens utan produktionen av mervärde, så är allt nödvändigt arbete som inte producerar något mervärde, överflödigt och värdelöst för den kapitalistiska produktionen. Detsamma gäller för en nation av kapitalister. All produit brut, som blott reproducerar arbetaren, d.v.s. som inte producerar någon produit net (merprodukt), är lika överflödig som denne arbetare själv. Eller om arbetare på ett visst utvecklingsstadium av produktionen behövdes för att producera produit net, blir de överflödiga på ett avancerat stadium i produktionen som inte längre behöver dem. Eller - blott det antal människor som är profitabelt för kapitalet är nödvändigt. Detsamma gäller för en nation av kapitalister. "Realintresset hos en nation är inte detsamma (som det hos en privatkapitalist, för vilken det är likgiltigt "om han sätter 100 eller 1000 människor i aktion", om profiten på hans kapital på 20000 "bara under alla omständigheter inte sjunker under 2000"), om blott dess revenu net et réel, dess räntor och profiter förblir desamma, vad spelar det för roll om den består av 18 eller 12 miljoner människor? ... Om 5 miljoner människor kunde producera mat och kläder åt 10 miljoner människor, så skulle maten och kläderna för dessa 5 miljoner vara revenu net. Skulle landet draga fördel därav om det, för att producera samma revenu net, krävdes 7 miljoner människor i produktionen för att framställa mat och kläder åt 12 miljoner? Maten och kläderna åt 5 miljoner vore alltjämt revenu net."
Inte ens filantropin kan ha något att invända mot denna sats hos Ricardo. Ty det är alltid bättre att bland 10 miljoner blott 50% fungerar som rena produktionsmaskiner åt 5 miljoner, än att bland 12 miljoner 7 eller 583/4% vegeterar som sådana.
"Till vilken nytta skulle det i en modern monarki vara, att ha en hel provins uppdelad på detta sätt (mellan selfsustaining little farmers som in the first times of ancient Rome) hur välodlad den än vore, utom för det blotta syftet att föda upp människor, vilket i och för sig är ett högst fåfängt syfte." (Arthur Young, Political Arithmetic etc. London 1774.)
Att syftet för den den kapitalistiska produktionen är net produce, i själva verket blott i formen av den surplusproduce som surplusvalue framträder i, förutsatt att den kapitalistiska produktionen essentiellement är produktion av mervärde.
Mot detta står den åsikt, som svarar mot tidigare, ålderdomliga produktionssätt, enligt vilken magistraterna i städerna etc. t.ex. förbjudit uppfinningar för att inte göra arbetarna brödlösa, då arbetaren såsom sådan gällde som självändamål och hans ståndsmässiga värv som hans privilegium, vars upprätthållande hela den gamla ordningen var intresserad av. Det går emot den ännu nationellt omhuldade åskådningen hos protektionssystemet (i motsats till freetrade) att industrier etc., såsom existenskällor för en stor mängd människor, av nationen måste skyddas mot utländsk konkurrens etc. Det går emellertid också emot Adam Smith's åsikt, att t.ex. placeringen av kapital inom jordbruket skulle vara "produktivare", eftersom samma kapital sysselsatte mer händer. Allt detta är för det utvecklade kapitalistiska produktionssättet föråldrade och osanna, falska åskådningar. En stor bruttoprodukt (vad gäller kapitalets variabla del) i proportion till en liten nettoprodukt är = ringa produktivkraft hos arbetet och därmed hos kapitalet. Traditionellt har det dock med denna distinktion mellan brutto- och nettoprodukt förbundits allahanda konfysa föreställningar. Detta härrör delvis från fysiokratin (se bok IV), delvis från A Smith, som alltjämt här och var förväxlar den kapitalistiska produktionen med produktionen för de omedelbara producenterna.
Om en enskild kapitalist skickar penningar till utlandet, där han får 10% i ränta, medan han inom landet kunnat sysselsätta en mängd övertaligt people, så förtjänar han ur kapitalistisk synpunkt en borgarkrona, ty denne dygdige borgare följer den lag, att inom världsmarknaden, liksom inom samhällets väggar, kapitalet fördelas alltefter de profitkvoter som de olika produktionssfärerna lämnar och just därigenom jämnar ut dem och gör produktionen proportionerlig. (Det är likgiltigt om penningarna t.ex. lämnas till ryske tsaren för kriget mot Turkiet etc.) Den enskilde kapitalisten följer därmed bara kapitalets immanenta lag och därmed moral, att producera så mycket mervärde as possible. Med betraktandet av den omedelbara produktionsprocessen har detta dock inget att göra.
Vidare sätter man därvid ofta upp den kapitalistiska produktionen mot den icke-kapitalistiska, t.ex. subsistensjordbruket, som sysselsätter händer, mot handelsjordbruket, som levererar en mycket större produkt till marknaden och därmed medger att man inom manufakturen får ut en nettoprodukt ur tidigare inom jordbruket sysselsatta. Men denna motsats är ingen bestämning inom själva det kapitalistiska produktionssättet.
På det hela taget har vi sett att det är den kapitalistiska produktionens lag att förmera det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla och till mervärdet, nettoprodukten. För det andra har vi sett att nettoprodukten förmeras i förhållande till den produktdel som ersätter kapitalet, id est arbetslönen. Nu förväxlar man dessa båda saker. Om man kallar den totala produkten bruttoprodukt, så växer den i den kapitalistiska produktionen jämfört med nettoprodukten; om man kallar den del, som upplöses i arbetslön + nettoprodukt för nettoprodukt, så växer nettoprodukten gentemot bruttoprodukten. Blott inom jordbruket (genom förvandlingen av åkermark till betesmark etc.) växer ofta nettoprodukten på bekostnad av bruttoprodukten (av den totala produktmassan) till följd av vissa bestämningar som kännetecknar jordräntan och som inte hör hit.
Eljest är läran om nettoprodukten som produktionens sista och högsta mål blott det brutala men riktiga uttrycket för att kapitalets förökning och därmed skapandet av mervärde, utan hänsyn till arbetaren, är den drivande kraften i den kapitalistiska produktionen.
Den kapitalistiska produktionens högsta ideal - motsvarande den relativa tillväxten av produit net - är största möjliga minskning av dem som lever av lön, största möjliga ökning av dem som lever av produit net.
Då det levande arbetet - inom produktionsprocessen - redan är införlivat med kapitalet framträder alla arbetets samhälleliga produktivkrafter som kapitalets produktivkrafter, som kapitalets immanenta egenskaper, precis som arbetets allmänna karaktär, i den mån det är värdebildande, i penningen framträdde som egenskap hos ett ting. Detta är så mycket mera fallet, som
1) arbetet visserligen, såsom arbetsförmågans yttring, såsom ansträngning, tillhör den enskilde arbetaren (han betalar realiter kapitalisten därmed, ger honom det), ehuru det såsom sådant objektiveras i produkten som tillhör kapitalisten, medan däremot den samhälleliga kombination där de enskilda arbetsförmågorna blott fungerar såsom särskilda organ för den totalarbetsförmåga som bildar totalfabriken, inte tillhör arbetarna utan fastmer konfronterar dem som kapitalistikt arrangement, något som drabbar dem;
2) dessa samhälleliga produktivkrafter hos arbetet, eller det samhälleliga arbetets produktivkrafter utvecklas historiskt först med det specifikt kapitalistiska produktionssättet, alltså ter sig som något immanent i kapitalförhållandet och oskiljaktigt därifrån;
3) de objektiva arbetsbetingelserna med det kapitalistiska produktionssättets utveckling antar en ny gestalt genom den dimension de utnyttjas i och genom den ekonomi varmed de utnyttjas (helt bortsett från maskineriets form etc.). De blir mera utvecklade såsom koncentrerade produktionsmedel som representerar samhällelig rikedom och, vilket egentligen är det hela, såsom samhälleligt kombinerat arbete i enlighet med produktionsbetingelsernas omfång och effekt. Bortsett från själva arbetets kombination ter sig denna samhälleliga karaktär hos arbetsbetingelserna - vartill bl.a. hör deras form som maskineri och capital fixe i varje form - som något helt och hållet självständigt, något som existerar oberoende av arbetaren, som en existensform för kapitalet och därför som något som arrangerats av kapitalisterna oberoende av arbetarna. Liksom den samhälleliga karaktären hos deras eget arbete gör det, så ter sig i än högre grad den samhälleliga karaktär, som produktionsbetingelserna erhåller såsom kollektiva produktionsbetingelser hos kombinerat arbete, som en kapitalistisk karaktär som oberoende av arbetarna tillkommer dessa produktionsbetingelser såsom sådana.
ad 3) skall vi här genast göra följande anmärkning som delvis föregriper vad som skall komma:
Profiten kan, till skillnad från mervärdet, stiga genom ett ekonomiskt utnyttjande av de gemensamma arbetsbetingelserna, t.ex. genom att man sparar in på byggnader, värme, belysning o.s.v., genom att värdet på Prime Motor inte växer i samma grad som dess kraft, genom billigare råvaror, återanvändning av avfall, minskade administrations- och lagerkostnader vid massproduktion etc.; allt detta relativa förbilligande av det konstanta kapitalet vid en absolut tillväxt i dess värde beror på att dessa produktionsmedel, arbetsmedel och arbetsmaterial, utnyttjas gemensamt och denna gemensamma användning har till absolut förutsättning det gemensamma arbetet hos konglomererade arbetare och är alltså själv blott ett objektivt uttryck för arbetets samhälleliga karaktär och den därav resulterande samhälleliga produktivkraften, eftersom ju den speciella formen för dessa betingelser, t.ex. som maskineri, merendels inte låter sig användas annat än för kombinerat arbete. De ter sig emellertid för den arbetare, som inträder i dem, såsom givna, av honom oberoende betingelser, såsom en gestalt av kapitalet. Således ter sig t.ex. en inbesparing i dem (och den därav resulterande tillväxten av profit och förbilligandet av varorna) som något helt annat än arbetarens merarbete, de ter sig som kapitalistens direkta handling och föranstaltning, då denne här överhuvudtaget fungerar som en personifikation av arbetets samhälleliga karaktär, av totalfabriken såsom sådan. Vetenskapen, som den samhälleliga utvecklingens allmänna andliga produkt, ter sig här som lika direkt införlivad med kapitalet (utnyttjandet av densamma som vetenskap, åtskild från de enskilda arbetarnas vetande och kunnande, i den materiella produktionsprocessen), och samhällets allmänna utveckling ter sig - eftersom den exploateras av kapitalet gentemot arbetet och verkar såsom en produktivkraft hos kapitalet gentemot arbetet - såsom kapitalets utveckling. Detta så mycket mer som för det stora flertalet arbetsförmågans utarmning håller jämna steg därmed.
Kapitalisten själv är bara härskare såsom en personifiering av kapitalet (varför han i den italienska bokföringen alltid figurerar som dubbelfigur, t.ex. som gäldenär av sitt eget kapital).
Kapitalets produktivitet består i första hand, det formella underordnandet betraktad, blott i tvånget till merarbete; ett tvång som det kapitalistiska produktionssättet delar med tidigare produktionssätt men som det utövar i en för produktionen gynnsammare form.
Till och med om man betraktar det blott formella förhållandet, den kapitalistiska produktionens allmänna form, som är gemensam för såväl dess mer som dess mindre utvecklade former, ter sig produktionsmedlen, de materiella arbetsbetingelserna, inte såsom underordnade arbetaren, utan han dem. Capital employs labour. Redan detta förhållande är i sin enkelhet en personifiering av saker och ett försakligande av personer.
Mera komplicerat och skenbart mera mysteriöst blir emellertid förhållandet med utvecklingen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet, då icke blott dessa ting - dessa arbetsprodukter som bruksvärde och som bytesvärde - reser sig på bakbenen mot arbetaren och konfronterar honom som "kapital", utan då de för arbetets samhälleliga form framstår som utvecklingsformer hos kapitalet och därmed de sålunda utvecklade produktivkrafterna framstår som kapitalets produktivkrafter. Såsom sådana samhälleliga krafter har de "kapitaliserats" gentemot arbetet. I själva verket är den kollektiva enheten i kooperationen, kombinationen i arbetsdelningen, utnyttjandet av naturkrafter och vetenskap, av arbetsprodukterna som maskineri, allt detta funktioner av kapitalet som lever i kapitalisten. Allt detta konfronterar de enskilde arbetarna såsom något främmande, sakligt, redan föreliggande, utan och ofta i motsats till deras åtgörande, såsom något självständigt, såsom blotta existensformer för de arbetsmedel som existerar oberoende av dem och behärskar dem i den mån de är materiella, och för insikten och viljan hos totalfabriken, inkarnerad i kapitalisten och hans underhuggare, i den mån den kommit till stånd genom deras egen kombination. De samhälleliga formerna för deras eget arbete - subjektivt-objektivt - eller formen för deras eget samhälleliga arbete utgör förhållanden som bildats helt oavhängigt av arbetarna; arbetarna blir såsom underordnade under kapitalet element i dessa samhälleliga bildningar, men dessa samhälleliga bildningar tillhör icke dem. De konfronterar dem därför som gestalter av själva kapitalet, såsom - till skillnad från deras isolerade arbetsförmågor - kapitalet tillhöriga, ur det framspringande och med det införlivade kombinationer. Och detta antar en desto mera real form, ju mera å ena sidan deras arbetsförmåga själv genom dessa former så modifieras, att den i sin självständighet, alltså utanför detta kapitalistiska sammanhang, blir vanmäktig, dess självständiga produktionsförmåga brytes, å andra sidan då med maskineriets utveckling arbetets betingelser också teknologiskt ter sig såsom härskare över arbetet och samtidigt ersätter det, undertrycker det, gör det överflödigt i dess självständiga former. I denna process, där den samhälleliga karaktären hos deras arbete konfronterar dem så att säga såsom kapitaliserad - som t.ex. i maskineriet arbetets synliga produkter ter sig såsom arbetets härskare - sker naturligtvis detsamma med naturkrafterna och vetenskapen, produkten av den allmänna historiska utvecklingen i dess abstrakta kvintessens - de konfronterar dem som kapitalets makter. De skiljer sig i själva verket från skickligheten och kunnandet hos den enskilde arbetaren - och ehuru de vid källan betraktade åter är produkter av arbete - ter de sig överallt, där de inträder i arbetsprocessen, såsom införlivade med kapitalet. Kapitalisten som utnyttjar en maskin behöver inte förstå den. (Se Ure.) Men i maskinen framträder den realiserade vetenskapen som kapital gentemot arbetarna. Och faktiskt uppträder ju all denna på samhälleligt arbete grundade användning av vetenskap, naturkraft och arbetsprodukter i stora massor själv blott som exploateringsmedel för arbetet, som medel att tillägna sig merarbete, därmed såsom kapitalet tillhöriga krafter gentemot arbetet. Kapitalet använder naturligtvis alla dessa medel blott för att exploatera arbetet, men för att kunna exploatera det måste han utnyttja det i produktionen. Och så ter sig utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter och betingelserna för denna utveckling som kapitalets verk, till vilket den enskilde arbetaren inte blott förhåller sig passiv, utan som försiggår i motsättning till honom.
Kapitalet är självt dubbelt, eftersom det består av varor:
1) Bytesvärde (penning) men sig förökande värde, värde som skapar värde, växer som värde, erhåller ett inkrement genom att vara värde. Detta reducerar sig till utbyte av ett givet kvantum objektiverat arbete mot ett större kvantum levande arbete.
2) Bruksvärde, och här framträder det i enlighet med sina bestämda förhållanden i arbetsprocessen. Men just här förblir det inte bara arbetsmaterial, arbetsmedel, som arbetet tillhör, som införlivat arbetet, utan med arbetet följer också dess samhälleliga kombinationer och den utveckling av arbetsmedlen som motsvarar dessa samhälleliga kombinationer. Först den kapitalistiska produktionen utvecklar i stor skala arbetsprocessens betingelser - losslitna från den enskilde självständige arbetaren -, såväl dess objektiva som dess subjektiva, men den utvecklar dem såsom makter, som är främmande för och behärskar den enskilde arbetaren.
Sålunda blir kapitalet ett synnerligen mysteriöst väsen.
Arbetsbetingelserna tornar upp sig som sociala makter gentemot arbetaren, och i denna form är de kapitaliserade.
Kapitalet är alltså produktivt,
1) såsom tvång till merarbete. Arbetet är produktivt just såsom förrättare av detta merarbete, genom skillnaden mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar;
2) såsom personifikation och representant, förtingligad gestalt av "arbetets samhälleliga produktivkrafter" eller det samhälleliga arbetets produktivkrafter. Hur den kapitalistiska produktionens lag - kreationen av mervärde etc. - tvingar härtill, har vi tidigare ventilerat. Det visar sig som ett tvång, som kapitalisterna utövar ömsesidigt och mot arbetarna - alltså i själva verket som en kapitalets lag gentemot bägge. Den samhälleliga naturkraften hos arbetet utvecklas inte i värdeökningsprocessen såsom sådan, utan i den verkliga arbetsprocessen. Den framträder därför som egenskaper som tillkommer kapitalet som ting, som dess bruksvärde. Det produktiva arbetet - såsom värdeproducerande konfronterar alltid kapitalet som arbete hos de enskilda arbetarna, vilka kombinationer dessa arbetare än måtte ingå i produktionsprocessen. Medan kapitalet således för arbetarna representerar arbetets samhälleliga produktivkraft, framträder det produktiva arbetet för kapitalet alltid som arbete hos de enskilda arbetarna.
Vi har i ackumulationsprocessen sett, hur det moment, varigenom det redan förgångna arbetet i form av producerade produktivkrafter och produktionsbetingelser stegrar reproduktionen med avseende på dess bruksvärde och bytesvärde - såväl den värdemassa som bevarar ett bestämt kvantum levande arbete som den bruksvärdesmassa som det nyproducerar - ter sig som en i kapitalet immanent kraft, eftersom det objektiverade arbetet alltid gentemot arbetaren fungerar såsom kapitaliserat.
"Le capital c'est la puissance démocratique, philanthropique et égalitaire par excellence." (F Bastiat, Gratuité du crédit etc. Paris 1850)
"Stock cultivates land: stock employs labour." (A Smith, Wealth of Nations, bok V, kap II, edit Buchanan 1814, v III, s 309)
"Capital is ... collective force." (s 162, John Wade, History of the Middle and Working Classes etc., 3rd ed, London 1835), "Kapital är blott ett annat namn för civilisation." (104 a a)
"La classe des capitalistes, considerée en bloc, se trouve dans une position normale, en ce que son bien-être suit la marche du progrès social." (Riche ou Pauvre, Cherbuliez.) "Le capitaliste est l'homme social par excellence, il représente la civilisation." (76 a a)
Ytligt: "Productive power of capital är inget annat än den kvantitet real productive power som kapitalisten kan kommendera med hjälp av sitt kapital." (s 91 J St Mill: Essays on some unsettled questions of Political Economy, London 1844)
"The accumulation of capital, or the means of employing labour ... must in all cases depend on the productive powers of labour." (Ricardo, Principles, 3rd ed, 1821) En kommentar av Ricardo anmärker härtill: "If the productive powers of labour mean the smallness of that aliquot part of any produce that goes to those whose manual labour produced it, the sentence is nearly identical." (s 71 Observations on certain verbal disputes in Political Economy, London 1821)
Det ständiga överförandet av arbete till kapitalet är fint uttryckt i följande naiva satser av Destutt de Tracy:
"Ceux qui vivent de profits - (les capitalistes industrieux) alimentent tous les autres, et seuls augmentent la fortune publique et créent tous nos moyens de jouissance. Cela doit être, puisque le travail est la source de toute richesse, et puisque eux seuls donnent une direction utile au travail actuel, en faisant un usage utile du travail accumulé." (Destutt de Tracy, "Traité d'Économie Politique")
Eftersom arbetet är källan till all rikedom är kapitalet förmerare av all rikedom.
"Nos facultés sont notre seule richesse originaire, notre travail produit tous les autres, et tout travail bien dirigé est productif." (243 a a)
Våra förmågor är vår enda ursprungliga rikedom. Därför är arbetsförmågan ingen rikedom. Arbetet producerar alla andra rikedomar, d.v.s. det producerar rikedom för alla andra utom sig självt och det är inte det självt som är rikedom, utan dess produkt. Varje väl dirigerat arbete är produktivt; d.v.s. varje produktivt arbete, varje arbete som ger kapitalisten profit är väl dirigerat.
Till den grad har förvandlingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter till materiella egenskaper hos kapitalet blivit inrotad i föreställningen, att maskineriets fördelar, fördelarna med vetenskapens användning, med uppfinningar o.s.v. tänkes i denna sin alienerade form som den nödvändiga formen, och därför är allt detta i föreställningen egenskaper hos kapitalet. Vad som här tjänar som grundval är 1) den form saken framträder i på basis av den kapitalistiska produktionen, alltså också i medvetandet hos dem som är fastlåsta i detta produktionssätt; 2) det historiska faktum att denna utveckling äger rum först med det kapitalistiska produktionssättet och till skillnad från tidigare produktionssätt, varvid den antagonistiska karaktären hos denna utveckling alltså ter sig såsom immanent däri.
Produkten av den kapitalistiska produktionen är inte bara mervärde, den är kapital. Kapital är som vi såg, P-V-P', sig självt förökande värde, värde som föder värde.
I första hand är den tillskjutna penning- eller värdesumman, också efter sin förvandling till arbetsprocessens faktorer - till produktionsmedel, konstant kapital - och till arbetsförmåga som det variabla kapitalet förvandlats till, blott i sig, blott Δυναμει kapital, och sådant är det, blott i högre grad, före sin förvandling till den verkliga produktionsprocessens faktorer. Först i denna, genom ett verkligt införlivande av det levande arbetet med kapitalets objektiva existensformer, först genom det verkliga insugandet av ytterligare arbete, förvandlas inte bara detta arbete till kapital utan förvandlas den tillskjutna värdesumman från möjligt kapital, från kapital till bestämmelsen, till verksamt och verkligt kapital. Vad har försiggått under totalprocessen? Arbetaren försålde förfogandet över sin arbetskraft mot de nödvändiga livsförnödenheterna, mot ett givet värde bestämt genom värdet av hans arbetsförmåga. Vad är alltså, om man ser till honom, resultatet? Simplement och purement reproduktionen av hans arbetsförmåga. Men vad gav han bort? Den verksamhet som bevarar, skapar och förmerar värde, sitt arbete. Han kommer alltså ut ur processen som han inträdde i den, om man bortser från förslitningen av hans arbetskraft, såsom en blott subjektiv arbetskraft som på nytt måste genomlöpa samma process för att hålla sig vid liv.
Kapitalet kommer däremot inte ut ur processen likadant som det gick in i den. Det har först i den förvandlats till verkligt kapital, till sig förökande värde. Totalprodukten är nu den form, vari det existerar som förverkligat kapital, och såsom sådant konfronterar det nu såsom kapitalistens egendom, såsom självständig och av arbetet självt skapad makt på nytt detta. Produktionsprocessen var därför icke blott dess reproduktionsprocess utan dess produktionsprocess som kapital. Tidigare konfronterades arbetaren såtillvida av produktionsbetingelserna såsom kapital, som han fann dem självständiggjorda gentemot sig. Nu är det resultatet av hans eget arbete att han konfronteras med dem såsom till kapital förvandlade produktionsbetingelser. Vad som gällt som förutsättning är nu produktionsprocessens resultat.
Att produktionsprocessen skapar kapital är i stort sett blott ett annat uttryck för att den skapat mervärde.
Men saken stannar inte härvid. Mervärdet återförvandlas till ett tillskott av kapital, visar sig som källa till nytt kapital eller till förstorat kapital. Sålunda har kapitalet skapat kapital, inte bara realiserats som kapital. Ackumulationsprocessen är själv ett immanent moment i den kapitalistiska produktionsprocessen. Den innefattar ett nytt skapande av lönarbetare, medel för förverkligandet och förmerandet av förhandenvarande kapital, t.ex. om delar av befolkningen som ännu inte gripits av den kapitalistiska produktionen, som kvinnor och barn, underordnas av den eller om den arbetarmassa som ökat genom befolkningens naturliga tillväxt lägges under den. Vid närmare betraktande visar det sig att kapitalet reglerar produktionen av denna arbetskraft, produktionen av den människomassa det skall utsuga, i enlighet med sina exploateringsbehov. Kapitalet producerar alltså inte bara kapital, det producerar en växande arbetarmassa, det stoff, utan vilket det inte kan fungera som tillskottskapital. Arbetet producerar alltså inte bara i motsättning till sig självt arbetsbetingelserna i en ständigt utvidgad skala som kapital, utan kapitalet producerar i ständigt större skala de produktiva lönarbetare som det behöver. Arbetet producerar sina produktionsbetingelser som kapital och kapitalet arbetet som medel för sitt förverkligande som kapital, som lönarbete. Den kapitalistiska produktionen är inte bara reproduktion av förhållandet, den är dess reproduktion i ständigt växande skala, och i samma mån som arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas med det kapitalistiska produktionssättet, växer den rikedom som tornar upp sig mot arbetaren som honom behärskande rikedom, som kapital, utbreder sig mot honom rikedomarnas värld såsom en honom främmande och övermäktig värld, och i samma förhållande utvecklas hans subjektiva armod, brist och beroendeställning i motsättning därtill. Hans utarmning och denna fullhet svarar helt mot varandra, går jämna steg. Samtidigt förmeras massan av dessa kapitalets levande produktionsmedel, det arbetande proletariatet.
Kapitalets tillväxt och proletariatets ökning uppträder därför som sammanhörande, om också polärt fördelade, produkter av samma process.
Förhållandet icke blott reproduceras, produceras icke blott i ständigt ökande skala, skaffar sig icke blott mera arbetare och griper över på produktionsgrenar som tidigare inte varit kapitalet underställda, utan, vilket vi visat vid framställningen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet, det reproduceras under ständigt mera gynnsamma förhållanden för den ena sidan, kapitalisterna, och under ständigt mera ogynnsamma för den andra, lönarbetarna.
Om man betraktar produktionsprocessen i dess kontinuitet är arbetslönen blott den del av den av arbetaren ständigt producerade produkten som omsättes i livsförnödenheter åt honom och därmed i medel för bevarandet och förmerandet av den arbetsförmåga, som kapitalet behöver för sin självförmering, för sin livsprocess. Detta bevarande och förmerande av arbetsförmågan som ett resultat av processen ter sig alltså självt blott som reproduktion och utvidgning av de reproduktions- och ackumulationsbetingelser som tillhör den. (Se yankeen.)
Därmed försvinner också skenet, som förhållandet hade på ytan, att i cirkulationen, på varumarknaden likaberättigade varuägare konfronterar varandra som liksom alla andra varuägare skiljer sig från varandra blott genom det stoffliga innehållet hos sina varor, det speciella bruksvärdet hos de varor som de har att sälja till varandra. Eller denna ursprungliga form hos förhållandet kvarstannar blott som sken hos det förhållande som ligger till grund, det kapitalistiska förhållandet.
Man måste här skilja på tvenne moment, varigenom reproduktionen av själva förhållandet i ständigt vidgad skala, såsom resultat av den kapitalistiska produktionsprocessen, skiljer sig från den första formen, hur den å ena sidan uppträder historiskt, å andra sidan ständigt på nytt framträder på ytan av det utvecklade kapitalistiska samhället.
1) Först med avseende på den inledande process som försiggår inom cirkulationen, köpet och försäljningen av arbetsförmågan.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är icke blott en förvandling av värdet eller varan, som kapitalisten delvis för ut på marknaden, delvis behåller hos sig i arbetsprocessen, till kapital. Dessa till kapital förvandlade produkter är inte hans produkter, utan arbetarens. Han säljer ständigt till arbetaren en del av hans produkt - nödvändiga livsförnödenheter - för arbete, i och för arbetsförmågans, själva köparens, bevarande och förmerande, och lånar av honom ständigt en annan del av hans produkt, de objektiva arbetsbetingelserna, som medel för kapitalets självförmering, som kapital. Medan arbetaren därmed reproducerar sina produkter som kapital, reproducerar kapitalisten arbetaren som lönarbetare och därmed som säljare av sitt arbete. Förhållandet mellan rena varusäljare innefattar att de utbyter sina egna, i olika bruksvärden förkroppsligade arbeten. Köpet och försäljningen av arbetsförmågan såsom ett ständigt resultat av den kapitalistiska produktionsprocessen innesluter att arbetaren ständigt måste återköpa en del av sin egen produkt mot sitt levande arbete. Därmed försvinner skenet av ett enkelt förhållande mellan varuägare. Detta ständiga köpande och säljande av arbetsförmåga, och den av arbetaren själv producerade varans ständiga uppträdande som köpare av hans arbetsförmåga och som konstant kapital, ter sig bara som en förmedlande form för hans underkuvande under kapitalet, underkuvande av det levande arbetet som blott ett medel för att bevara och förmera det objektiva arbete som självständiggjorts gentemot det levande. Detta är en i detta produktionssätt immanent form av förmedling, detta förevigande av kapitalet som köpare och av arbetaren som säljare av arbete; men det är en form som bara formellt skiljer sig från andra, mera direkta former för arbetets underkuvande och för produktionsmedelsägarnas äganderätt till arbetet. Den döljer under ett enkelt penningförhållande den verkliga transaktionen och den eviga beroendeställning som ständigt förnyas genom denna förmedling av köp och försäljning. Det är inte bara betingelserna för denna handel som reproduceras; utan det varmed den ene köper, och det den andre måste sälja är processens resultat. Det ständiga förnyandet av detta förhållande av köp och försäljning förmedlar blott det specifika avhängighetsförhållandets bestånd och ger det ett bedrägligt sken av en transaktion, ett kontrakt mellan likaberättigade varuägare som konfronterar varandra såsom fria jämlikar. Detta inledande förhållande ter sig nu självt som ett immanent moment i det objektiva arbetets herravälde över det levande som produceras i den kapitalistiska produktionen.
Misstar sig gör såväl
de, som betraktar lönarbetet, försäljningen av arbetet till kapitalet, och därmed salariatets form, som något yttre i förhållande till den kapitalistiska produktionen. Det är en väsentlig form för dess förmedling som ständigt på nytt produceras genom själva det kapitalistiska produktionsförhållandet;
som de, som i detta ytliga förhållande, i denna väsentliga formalitet, kapitalförhållandets sken, finner själva dess väsen, och därmed säger sig karakterisera förhållandet genom att underordna arbetare och kapitalister under det allmänna förhållandet av varuägare, och därmed apologiserar, utplånar deras differentia specifica.
2) För att kapitalförhållandet överhuvudtaget skall inträda förutsättes ett bestämt stadium och en bestämd form av den samhälleliga produktionen. Inom ett tidigare produktionssätt måste det ha utvecklats kommunikations- och produktionsmedel samt behov, som pekar utöver de gamla produktionsförhållandena och driver fram deras omvandling till kapitalförhållandet. Men de behöver bara vara så pass utvecklade att arbetets formella underordnande under kapitalet kan försiggå. På grundval av detta förändrade förhållande utvecklas emellertid ett specifikt förändrat produktionssätt, som å ena sidan skapar nya materiella produktivkrafter, på vilkas grundval det å andra sidan först utvecklas och därmed i realiteten skapar sig nya reala betingelser. Därmed inträder en fullständig ekonomisk revolution, vilken å ena sidan först skaffar de reala betingelserna för kapitalets herravälde över arbetet, fulländar dem, ger dem en lämplig form, och å andra sidan i arbetets produktivkrafter, som utvecklats i motsättning till arbetaren, skapar produktionsbetingelser och utbytesförhållanden, de reala betingelserna för ett nytt produktionssätt som upphäver det kapitalistiska produktionssättets antagonistiska form och på så sätt skapar en materiell bas för en omgestaltning av den samhälleliga livsprocessen och därmed för en ny samhällsformation.
Detta är en uppfattning som väsentligt skiljer sig från de borgerliga ekonomers, som är fångna i de kapitalistiska föreställningarna själva och som visserligen ser hur man producerar inom kapitalförhållandet, men inte hur detta förhållande självt produceras; hur samtidigt däri produceras de materiella betingelserna för dess upplösning varvid dess historiska berättigande som nödvändig form för den ekonomiska utvecklingen, för produktionen av den samhälleliga rikedomen, undanröjes.
Vi har däremot sett icke blott hur kapitalet producerar, utan hur det självt produceras och hur det utträder ur produktionsprocessen såsom något väsentligt förändrat, jämfört med hur det inträdde däri. Å ena sidan omgestaltar det produktionssättet; å andra sidan är denna förändrade gestalt av produktionssättet och ett särskilt stadium i de materiella produktivkrafternas utveckling grundvalen och betingelsen - förutsättningen för dess egen gestaltning.
Icke blott produktionsprocessens objektiva betingelser framstår som dess resultat, utan också deras specifikt samhälleliga karaktär; de samhälleliga förhållandena och därmed produktionsagenternas samhälleliga ställning gentemot varandra - produktionsförhållandena själva produceras, är ett ständigt förnyat resultat av processen.
Vi har sett att den kapitalistiska produktionen är produktion av mervärde och såsom sådan mervärdeproduktion (i ackumulationen) samtidigt produktion av kapital och produktion och reproduktion av hela kapitalförhållandet i ständigt utvidgad skala. Men mervärdet produceras blott som en del av varuvärdet, som det sedan också framträder i ett bestämt kvantum vara eller surplusproduce. Kapitalet producerar mervärde blott, och reproducerar sig självt blott som producent av varor. Det är därför varan, dess omedelbara produkt, som vi nu närmast måste sysselsätta oss med. Varor är emellertid, som vi sett, till sin form (till sin ekonomiska formbestämdhet) betraktade, ofullständiga resultat. De måste först genomgå vissa formförvandlingar - de måste åter ingå i utbytesprocessen, där de genomgå dessa formförvandlingar - innan de på nytt kan fungera som rikedom, om det nu sker som pengar eller i form av bruksvärden. Vi måste alltså nu närmare betrakta varan som första resultat av den kapitalistiska produktionsprocessen och därpå de vidare processer som den måste genomlöpa. (Varor är elementen i den kapitalistiska produktionen och varor är dess produkt, är den form i vilken kapitalet vid produktionsprocessens slut åter framträder.)
Vi utgår från varan, från denna specifikt samhälleliga produktform - som grundval och förutsättning för den kapitalistiska produktionen. Vi tar den enskilda produkten i handen och analyserar de formbestämdheter den innehåller såsom vara, som präglar den som vara. Före den kapitalistiska produktionen produceras en stor del av produkten inte som vara, den blir inte vara. Å andra sidan är då en stor del av de produkter som ingår i produktionen inga varor, ingår inte såsom varor i produktionsprocessen. Produkternas förvandling till varor äger blott rum på vissa punkter, sträcker sig bara till produktionsöverskottet eller blott till vissa sfärer av produktionen (manufakturprodukter) etc. Produkterna ingår varken i hela sin massa som handelsartiklar i processen, eller kommer de ut ur den såsom sådana i sin hela bredd. Ändå är varu- och penningcirkulation inom bestämda gränser och därmed en bestämd utvecklingsgrad av handeln en förutsättning, utgångspunkt för kapitalbildningen och det kapitalistiska produktionssättet. Såsom en sådan förutsättning behandlar vi varan genom att utgå från den som den kapitalistiska produktionens enklaste element. Å andra sidan är emellertid varan en produkt, ett resultat av den kapitalistiska produktionen. Vad som först framstår som dess element visar sig senare som dess egen produkt. Först på grundval av den kapitalistiska produktionen blir det en allmän produktform att vara vara, och ju mer den utvecklas desto mera ingår alla produktionsingredienser som varor i dess process.
Varan såsom den borgerliga rikedomens elementarform var vår utgångspunkt, förutsättningen för kapitalets uppkomst. Å andra sidan visar sig varor nu som produkt av kapitalet.
Denna cirkelgång i vår framställning motsvarar såväl kapitalets historiska utveckling, för vilken ett varuutbyte, en varuhandel bildar en av uppkomstbetingelserna, som emellertid själv bildas på grundval av olika produktionsstadier, för vilka det gemensamma är att i dem den kapitalistiska produktionen ännu icke eller blott sporadiskt existerar. Å andra sidan är det utvecklade varuutbytet och varuformen som allmänt nödvändig samhällelig form för produkten själv först ett resultat av det kapitalistiska produktionssättet.
Om vi å andra sidan betraktar samhällen med utvecklad kapitalistisk produktion så framträder i dem varan såsom den ständiga elementära förutsättningen (existensbetingelsen) för kapitalet och samtidigt som den kapitalistiska produktionsprocessens omedelbara resultat.
Vara och penningar är båda elementära förutsättningar för kapitalet men utvecklas först till kapital under vissa betingelser. Kapitalbildning kan inte äga rum utom på grundval av en varucirkulation (som innefattar penningcirkulation), alltså på ett visst, redan givet stadium av handelns tillväxt, medan omvänt varuproduktion och varucirkulation på intet sätt förutsätter det kapitalistiska produktionssättet för sin existens, utan fastmer, vilket jag redan tidigare behandlat,[23] också "tillhör förborgerliga samhällsformer". De är en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet. Men å andra sidan är det först i och blott på grundval av den kapitalistiska produktionen som varan blir produktens allmänna form, som all produkt måste anta varans form, som köp och försäljning griper icke blott produktionens överflöd utan själva dess substans, och de olika produktionsbetingelserna själva i stor omfattning uppträder som varor som från cirkulationen går in i produktionsprocessen. Om varan därför å ena sidan uppträder som förutsättning för kapitalbildningen, uppträder den å andra sidan, i den mån den är produktens allmänna elementarform, väsentligen som den kapitalistiska produktionsprocessens produkt och resultat. Produkter antar på tidigare produktionsstadier delvis formen av vara. Kapitalet producerar däremot med nödvändighet sin produkt i varans form. I mått av den kapitalistiska produktionens utveckling, id est kapitalets utveckling, realiseras därför också de allmänna lagar som utvecklats för varan, som t.ex. gäller värdet, inom penningcirkulationens olikartade form.
Det visar sig här att också ekonomiska kategorier som tillhör tidigare produktionsepoker på det kapitalistiska produktionssättets grundval erhåller en specifikt olikartad, historisk karaktär.
Penningens, som själv blott är varans förvandlade form, förvandling till kapital sker blott då arbetsförmågan för arbetaren själv förvandlats till en vara, då alltså varuhandelns kategori redan bemäktigat sig en tidigare därifrån utesluten eller blott sporadiskt däri innesluten sfär. Blott då den arbetande befolkningen har upphört, antingen att ännu själv höra till de objektiva arbetsbetingelserna eller att själv träda ut på varumarknaden som varuproducent och i stället för sin arbetsprodukt säljer sitt arbete eller närmare bestämt sin arbetsförmåga, blir produktionen i hela sitt omfång, djup och bredd, varuproduktion, förvandlas alla produkter till varor och inträder de objektiva betingelserna för varje enskild produktionssfär själva i den som varor. Blott på grundval av den kapitalistiska produktionen blir varan faktiskt rikedomens allmänna elementarform. Har t.ex. kapitalet ännu inte bemäktigat sig jordbruket, så kommer en stor del av produkten ännu att omedelbart produceras som subsistensmedel, inte som vara, en stor del av arbetarbefolkningen kommer ännu inte att ha förvandlats till lönarbetare och en stor del av arbetsbetingelserna ännu inte till kapital. Häri ligger att den utvecklade arbetsdelning som tillfälligtvis kan framträda i samhället, och den kapitalistiska arbetsdelningen i fabriken ömsesidigt betingar och producerar varandra. Ty varan som nödvändig produktform, och därmed avyttringen av produkten som en nödvändig form för dess tillägnelse, förutsätter en fullt utvecklad delning av det samhälleliga arbetet, medan å andra sidan blott på den kapitalistiska produktionens grundval, alltså också den kapitalistiska arbetsdelningen inom fabriken, all produkt med nödvändighet antar varuform och därför alla producenter med nödvändighet är varuproducenter. Med den kapitalistiska produktionen är därför först i allmän omfattning bruksvärdet förmedlat genom bytesvärdet.
Tre punkter.
1) Först den kapitalistiska produktionen gör varan till den allmänna formen för alla produkter.
2) Varuproduktionen leder nödvändigtvis till kapitalistisk produktion så snart arbetaren upphört att vara en del av produktionsbetingelserna (slaveri, livegenskap) eller om grundvalen inte förblir ett primitivt samfund (Indien), från det ögonblick då arbetskraften själv i allmän omfattning blir till vara.
3) Den kapitalistiska produktionen upphäver basen för varuproduktionen, den isolerade oberoende produktionen och utbytet mellan varuägare eller utbytet av ekvivalenter. Utbytet mellan kapital och arbetskraft blir formellt:
På denna punkt blir det också helt likgiltigt i vilken form produktionsbetingelserna själva inträder i arbetsprocessen, om de som en del av det konstanta kapitalet, t.ex. som maskineri etc., successivt avger sitt värde till produkten eller liksom råmaterialet materiellt ingår i den; om en del av produkten, som t.ex. utsädet inom jordbruket, återanvändes direkt av producenten eller om den först måste säljas och så på nytt omvandlas till ett arbetsmedel. Alla producerade arbetsmedel fungerar, bortsett från den tjänst de gör som bruksvärden i produktionsprocessen, nu samtidigt som element i värdeökningsprocessen. I den mån de inte förvandlas till verkliga penningar förvandlas de till räknepenningar, behandlas de som bytesvärden och blir det värdeelement, som de på ena eller andra sättet tillfogar produkten, noga beräknat. I samma mån som jordbruket t.ex. blir till en kapitalistiskt bedriven industrigren - som den kapitalistiska produktionen tar säte på landet -, i samma mån som jordbruket producerar för marknaden, producerar varor, artiklar för försäljning och inte för egen omedelbar konsumtion - i samma mån beräknar det sina utlägg, behandlar varje element däri som vara (oavsett det nu köper det från en tredje eller från sig själv, från produktionen), och därmed, såvitt varan behandlas som självständigt bytesvärde, som penning. Då alltså vete, hö, kreatur, utsäde av alla slag o.s.v., säljes som varor - och de utan att säljas överhuvudtaget inte gäller som produkter - ingår de också som varor respektive penningar i produktionen. I samma mått som produkterna blir naturligtvis också produktionsbetingelserna, produkternas element - som är ting som är identiska med dessa produkter - till varor, och vad gäller värdeökningsprocessen, beräknas de i bytesvärdets självständiga form, som penningstorheter. Den omedelbara produktionsprocessen är här ständigt oåtskiljbart arbetsprocess och värdeökningsprocess liksom produkten är enhet av bruksvärde och bytesvärde, d.v.s. vara. Bortsett från dessa formalia: I samma mån som detta sker, utvecklas det förhållande att t.ex. farmaren köper sina utlägg, utvecklas alltså handeln med utsäde, gödningsmedel, avelskreatur etc. - medan han säljer sina intäkter; att alltså för den enskilde farmaren dessa produktionsbetingelser också faktiskt från cirkulationen går in i hans produktionsprocess och cirkulationen faktiskt blir till förutsättningen för hans produktion, genom att de mer och mer utgöres av köpta (eller köpbara) varor. Varor är de ändå för honom som artiklar, arbetsmedel, som samtidigt utgör värdeandelar av hans kapital. (Han beräknar dem därvid såsom sålda till sig qua producent när han in natura ger dem tillbaka till produktionen.) Och närmare bestämt utvecklas detta i samma förhållande som det kapitalistiska produktionssättet utvecklas inom jordbruket och detta alltså bedrives mer och mer fabriksmässigt.
Varan som allmänt nödvändig form för produkten, som specifikt särdrag hos det kapitalistiska produktionssättet, visar sig på ett handgripligt sätt i den produktion i stor skala som den kapitalistiska produktionens utveckling medför, i produktens ensidighet och masskaraktär, som påtvingar den en samhällelig och till de samhälleliga sammanhangen strängt bunden karaktär, men däremot låter dess direkta förhållande som bruksvärde för tillfredsställandet av producentens behov te sig som något helt tillfälligt, likgiltigt och oväsentligt. Massprodukten måste realiseras som bytesvärde, genomlöpa varans metamorfos, icke blott som en nödvändighet för producentens existens, vilken producerar som kapitalist, utan såsom en nödvändighet för förnyandet och kontinuiteten av själva produktionsprocessen. Den tillfaller alltså handeln. Dess köpare är inte den omedelbare konsumenten utan köpmannen, som bedriver denna varumetamorfos som affärsrörelse. Slutligen utvecklar produkten sin karaktär av vara, och därmed av bytesvärde, i och med att mångfalden av produktionssfärer, alltså sfärer för produktens utbytbarhet, ständigt mångfaldigas med den kapitalistiska produktionen.[24]
Varan, som den utträder ur den kapitalistiska produktionen, definieras olika jämfört med den vara varifrån man utgått som från ett element, en förutsättning för den kapitalistiska produktionen. Vi utgick från den enskilda varan som självständig artikel, vari ett bestämt kvantum arbetstid objektiveras och som därför har ett bytesvärde av given storlek.
Varan ter sig nu vidare bestämd i dubbel bemärkelse:
1) Vad som i den objektiverats, bortsett från dess bruksvärde, är ett bestämt kvantum samhälleligt nödvändigt arbete, men medan det vid varan såsom sådan förblir helt obestämt (och i själva verket är likgiltigt) från vem detta objektiverade arbete härrör o.s.v., innehåller varan som produkt av kapitalet delvis betalt, delvis obetalt arbete. Vi har tidigare anmärkt, att detta uttryck såtillvida inte är korrekt som själva arbetet inte direkt säljes eller köpes. Men i varan har en totalmängd arbete objektiverats. En del av detta objektiverade arbete (bortsett från det konstanta kapitalet, för vilket man betalat en ekvivalent) har bytts in mot arbetslönens ekvivalent, medan en annan del utan ekvivalent har tillägnats av kapitalisten. Båda delarna föreligger objektiverade, därför såsom delar av varuvärdet. Och vi kan med ett förkortat uttryck karakterisera det ena som betalt, det andra som obetalt arbete.
2) Den enskilda varan ter sig icke blott materiellt som del av kapitalets totalprodukt, som en alikvot del av den av kapitalet producerade varumängden. Vi har överhuvudtaget inte längre framför oss den enskilda, självständiga varan, den enskilda produkten. Det är inte enskilda varor som framträder som processens resultat, utan en varumassa, vari värdet av det tillskjutna kapitalet + mervärdet - det tillägnade surplusarbetet - reproducerats, och i vilken varje enskild del är bärare av kapitalets värde och det därav producerade mervärdet. Det arbete som nedlagts på den enskilda varan, kan - redan på grund av den genomsnittsberäkning, alltså ideala skattning som gäller för den del av det konstanta kapitalet som blott ingår i form av déchet i totalproduktens värde, liksom överhuvudtaget för de kollektivt konsumerade produktionsbetingelserna, liksom slutligen på grund av det direkt samhälleliga arbete som utjämnats till och skattats såsom ett genomsnittsarbete hos många koopererande individer - alls inte längre beräknas. Det räknas blott som den alikvota del av det idealt skattade totalarbetet som faller därpå. Vid prisbestämningen av den enskilda varan framträder det blott som en ideell del av den totalprodukt kapitalet reproducerats i.
3) Såsom sådan - bärare av totalvärdet av kapital + mervärde, till skillnad från den vara som tidigare för oss tedde sig såsom självständig - som produkt av kapitalet - i själva verket blott såsom en förvandlad form för det kapital som nu förökats - visar sig varan nu i det omfång, de dimensioner som försäljningen måste anta för att det gamla kapitalvärdet och likaså det mervärde som skapats därav, skall kunna realiseras, vilket på intet sätt sker genom att de enskilda varorna eller en del av de enskilda varorna försäljes till sitt värde.
Vi har tidigare sett hur varan, för att tillrättaläggas för cirkulationen, måste erhålla en dubbel existensform. Den måste presenteras för köparen, inte bara som en artikel av bestämda nyttiga egenskaper, som ett bestämt bruksvärde, antingen detta nu tillfredsställer den individuella eller den produktiva konsumtionen. Dess bytesvärde måste ha erhållit en från dess bruksvärde skild och distinkt, självständig, om än ideal form. Den måste framträda som enhet av bruksvärde och bytesvärde, men däri samtidigt som något dubbelt. Dess bytesvärde erhåller i sitt pris denna självständiga, av dess bruksvärde helt oavhängiga form, som blotta tillvaron av den objektiverade arbetstiden, i detta uttryck där bytesvärdet uttryckes som bytesvärde, d.v.s. som penning, och detta sker då i räknepenningen.
Det finns nu faktiskt enstaka varor, som t.ex. järnvägar, stora byggnader o.s.v. som å ena sidan har en så kontinuerlig natur, å andra sidan så stort omfång att hela produkten av det tillskjutna kapitalet uppträder som en enda vara. Här skulle alltså den lagen gälla, som visat sig vid betraktandet av den enskilda varan, att dess pris inte är något annat än dess i penning uttryckta värde. Totalvärdet av kapital + mervärde skulle rymmas i den enskilda varan och kunna uttryckas i räknepenningar. Prisbestämmandet av en sådan vara skulle inte vidare skilja sig från vad som tidigare sagts om den enskilda varans prisbestämmande, eftersom kapitalets totalprodukt här verkligen skulle föreligga som en enskild vara. Det är alltså onödigt att längre dröja vid detta.
Flertalet varor är däremot av diskret natur (och även de kontinuerliga kan merendels idealt behandlas som diskreta storheter), d.v.s. de är, betraktade såsom massor av en viss artikel, delbara enligt mått som traditionellt tillkommer dem som särskilda bruksvärden. T.ex. a quarter vete, b centner kaffe, c alnar linne, x dussin knivar, där den enskilda varan själv gäller som måttenhet o.s.v.
Nu måste vi härnäst uppmärksamma kapitalets totalprodukt, som ständigt kan betraktas som en enda vara, oavsett omfånget och oavsett den är diskret eller kontinuerlig, som ett enda bruksvärde vars bytesvärde därför också framträder i totalpriset som ett uttryck för totalvärdet av denna totalprodukt.
Det har vid betraktandet av värdeökningprocessen visat sig att en del av det tillskjutna konstanta kapitalet, som byggnader, maskineri o.s.v., blott avger vissa värdekvoter till produkten, vilka det såsom arbetsmedel förlorar i arbetsprocessen, att det aldrig ingår i produkten materiellt i form av sitt eget bruksvärde, att det under längre perioder fortfar att i arbetsprocessen tjäna produktionen av varor, och att den värdedel som det under en viss tidsperiod avger till den produkt som under denna tidsperiod åstadkommits kan skattas genom förhållandet mellan denna tidsperiod och den totala period under vilken det förslites som arbetsmedel, så att det därmed förlorat sitt totala värde och detta dess totala värde därmed överförts på produkten. Om det således t.ex. har tjänat i 10 år har det genomsnittligt till en årsprodukt avgett 1/10 av sitt värde och till kapitalets årsprodukt tillsatt 1/10 av sitt värde. I den mån denna del av det konstanta kapitalet, efter avyttrande av en viss produktmassa, fortsätter att tjäna som arbetsmedel och att enligt ovannämnda genomsnittsberäkning alltjämt representera ett bestämt värde, ingår det inte i den avyttrade produktmassans värdebildning. Dess totalvärde bestämmer överhuvudtaget blott värdet av den avyttrade produktmassan, den produktmassa till vars produktion det redan tjänat, i den mån det värde som det avgivit under en bestämd tidsperiod är beräknat som en alikvot del av dess totalvärde, d.v.s. är bestämt genom förhållandet mellan den tidsperiod under vilken det tjänat och avgivit en del av sitt värde, till den totala period under vilken det tjänar och avger sitt totala värde till produkten. I övrigt kommer dess ännu fortsatt existerande värde inte i betraktande vid värdeskattningen av den redan avyttrade varumassan. Det kan alltså härvid sättas lika med noll. Eller, vilket är samma sak, för föreliggande syfte kan man för enkelhetens skull betrakta saken som om det totala kapitalet, alltså också den del av dess konstanta del som först under längre produktionsperioder helt ingår i produkten, helt hade gått upp i den produkt av totalkapitalet vi skall betrakta.
Låt oss alltså anta att totalprodukten är = 1200 alnar linne. Det tillskjutna kapitalet är = 100 £, varav 80 £ utgöres av konstant kapital, 20 £ av variabelt kapital och att mervärdekvoten är = 100%, så att arbetaren arbetar hälften av arbetsdagen åt sig själv, och den andra hälften gratis åt kapitalisten. I detta fall är det producerade mervärdet = 20 £ och totalvärdet av de 1200 alnarna = 120 £, varav 80 £ är av det konstanta kapitalet tillsatt värde, 40 £ representerar nytillsatt värde, varav hälften ersätter arbetslönen och den andra hälften utgör surplusarbete eller bildar mervärde.
Då med undantag för det nytillsatta arbetet den kapitalistiska produktionens element själva redan ingår i produktionsprocessen i form av varor, alltså med bestämda priser, så är det värde som tillsättes av det konstanta kapitalet redan givet som pris, t.ex. i ovanstående fall 80 £ för lin, maskineri etc. Vad emellertid gäller det nytillsatta arbetet, måste det, emedan den genom de nödvändiga livsförnödenheterna bestämda arbetslönen är 20 £ och merarbetet är lika stort som det betalda arbetet, framträda som ett pris av 40 £, då det värde det nytillsatta arbetet framträder i beror av dess kvantitet, men på intet sätt av de förhållanden under vilka det betalas. Totalpriset på de 1200 alnarna linne som producerats av kapitalet på 100 £ är alltså = 120 £.
Hur skall man nu bestämma värdet på den enskilda varan, här en aln linneväv? Uppenbarligen genom att dividera totalpriset på totalprodukten med antalet av den enligt givna mått i alikvota delar uppdelade, indelade produkten, dividera produktens totalpris med antalet av det mått vari bruksvärdet mätes, alltså, t.ex. i föreliggande fall 120 £ / 1200 alnar; detta ger för den enskilda alnen linne ett pris av 2 sh. Om alnen, som tjänar som mått på linnet, vidareutvecklas som måttstock, genom att fortsätta att indela densamma i alikvota delar, så kan vi vidare bestämma priset på en halv aln o.s.v. Priset på den enskilda varan bestämmes sålunda genom att dess bruksvärde beräknas som en alikvot del av totalprodukten och dess pris som en motsvarande alikvot del av det totalvärde som frambringats av kapitalet.
Man har sett att samma arbetstid i enlighet med olika grader i arbetets produktivitet eller produktivkraft kan objektiveras i helt olika kvanta av produkter, eller att lika stora bytesvärden kan framträda i form av helt skilda kvanta av bruksvärden. Antag att i detta fall produktiviteten i linväveriarbetet skulle fyrfaldigas. Det konstanta kapitalet, lin, maskineri etc. som sattes i gång av det arbete som representerade 40 £, var = 80 £. Om väveriarbetets produktivitet fyrfaldigas, kommer det att sätta igång det fyrdubbla, alltså för 320 £ lin etc. Och antalet alnar skulle fyrdubblas, växa från 1200 till 4800 alnar. Det nytillsatta väveriarbetet skulle emellertid liksom förr representeras av 40 £, eftersom dess kvantitet skulle vara oförändrad. Totalpriset på de 4800 alnarna är alltså nu = 360 £, och priset på den enskilda alnen = 360 £ / 4800 alnar = 11/2 sh alnen. Priset på den enskilda alnen skulle ha sjunkit från 2 sh eller 24 d till 11/2 sh eller 18 d, med 1/4, eftersom det i alnen inrymda konstanta kapitalet skulle ha absorberat 1/4 mindre tillskott av levande arbete vid sin omvandling till linne, eller emedan samma kvantum väveriarbete nu fördelats på ett större kvantum produkt. För föreliggande ändamål är det dock bättre att ta ett exempel där det tillskjutna totalkapitalet förblir detsamma, men där arbetets produktivkraft till följd av blotta naturbetingelser, t.ex. gynnsamma eller ogynnsamma väderleksförhållanden, framträder i mycket skilda kvanta av samma bruksvärde, t.ex. vete. Låt oss förutsätta, att det arbetskvantum som lagts ned upon an acre of land, t.ex. i veteproduktionen, representerar 7 £, varav 4 £ är nytillsatt arbete, 3 £ arbete som redan objektiverats i konstant kapital. Av de 4 £ är 2 £ arbetslön och 2 £ merarbete enligt förutsatt förhållande mellan
| merarbete | 100 | ||
| = | . | ||
| nödvändigt arbete | 100 |
Men skörden skall vary med väderleksförhållandena.
| Totala antalet | qrs | en qr | totalproduktens värde eller pris |
||
| När han skördar | 5 | kan han sälja 1 qr för | 28 sh | 7 £[25] | |
| 4½ | c:a | 31 | |||
| 4 | 35 | ||||
| 3½ | 40 | ||||
| 3 | 46 sh 8d | ||||
| 2½ | 56 | ||||
| 2 | 70 | ||||
Värdet eller priset på totalprodukten av det kapital på 5 £ som tillskjutits för 1 acre förblir här alltid detsamma = 7 £, då den tillskjutna summan av objektiverat och nytillsatt levande arbete förblir konstant. Samma arbete uppträder dock i form av mycket olika kvantiteter quarters, och den enskilda quartern, samma alikvota del av totalprodukten, har därför mycket olika priser. Denna variation hos priserna på de enskilda varor som producerats med samma kapital ändrar dock alls inget i mervärdekvoten, i förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital, eller i det förhållande i vilket den totala arbetsdagen indelas i betalt och obetalt arbete. Det totalvärde det nytillsatta arbetet framträder i förblir detsamma, eftersom till det konstanta kapitalet satts samma kvantum levande arbete som förut och mervärdets förhållande till arbetslönen, eller den betalda arbetsandelens till den obetalda förblir detsamma, om alnen, vid växande produktivitet hos arbetet, nu kostar 2 eller 11/2 sh. Vad som förändrats med avseende på den enskilda alnen är det totala kvantum väveriarbete som tillsatts den, men det förhållande vari obetalt och betalt arbete fördelar sig förblir detsamma för varje alikvot del av detta totalkvantum, vilken ingår i den enskilda alnen, om den nu är större eller mindre. Likaså skulle, under given förutsättning, prisstegringen på quartern i andra fallet med avtagande produktivitet hos arbetet, den omständighet att det nytillsatta arbetet fördelas på färre quarters och att därmed ett större kvantum nytillsatt arbete faller på den enskilda quartern, alls inte göra någon skillnad för det förhållande vari detta större eller mindre kvantum arbete, som den enskilda quartern absorberar, fördelas i betalt och obetalt arbete, ingen skillnad, varken i det totala mervärde som kapitalet producerat eller i den alikvota del mervärde som ingår i den enskilda quarterns värde i förhållande till det överhuvudtaget nytillsatta värdet. Om det under givna förutsättningar till ett bestämt kvantum arbetsmedel tillsatts mer levande arbete, så har det i samma förhållande tillsatts mera betalt och obetalt arbete; om det tillsatts mindre, så har det tillsatts mindre betalt och mindre obetalt i samma förhållande, men förhållandet mellan dessa båda beståndsdelar hos det nytillsatta arbetet förblir oförändrat.
Bortsett från enstaka störande inflytelser, som vi för detta ändamål kan bortse ifrån, är det det kapitalistiska produktionssättets tendens och resultat att ständigt stegra arbetets produktivitet och att därmed ständigt förmera massan av produktionsmedel som med samma tillskott av arbete förvandlats till produkter och att liksom fördela det nytillsatta arbetet över en ständigt större produktmassa, varigenom priset på den enskilda varan sjunker eller varupriserna överhuvud förbilligas. Men detta förbilligande av varupriserna medför i och för sig alls ingen förändring, vare sig i massan av det mervärde som producerats med samma mängd variabelt kapital eller i den proportionella fördelningen av det nytillsatta arbetet i betalt och obetalt arbete i den enskilda varan eller i den mervärdekvot som realiseras i den enskilda varan. Om ett bestämt kvantum lin, spindlar etc. för sin omvandling till en aln linne absorberar mindre väveriarbete, så ändrar detta alls ingenting i det förhållande i vilket detta större eller mindre kvantum väveriarbete uppdelas i betalt och obetalt. Det absoluta kvantum levande arbete som nytillsatts ett bestämt kvantum redan objektiverat arbete ändrar ingenting i förhållandet mellan betalt och obetalt arbete som detta för den enskilda varan varierande större eller mindre kvantum indelas i. Trots den variation i varupriserna som härrör ur variationerna i arbetets produktivkraft, resp. trots en sänkning av dessa varupriser och ett förbilligande av varan kan alltså förhållandet mellan betalt och obetalt arbete, och överhuvudtaget den mervärdekvot som realiseras av kapitalet, förbli konstant. Om ingen variation skulle inträda i produktivkraften hos det till arbetsmedlen nytillsatta arbetet, utan i produktivkraften hos det arbete som skapar dessa arbetsmedel, vilkas pris därmed skulle stiga eller falla, så är det likaledes klart att den sålunda åstadkomna variationen i varupriserna inte skulle förändra den konstanta indelningen av det levande arbete de innehåller i betalt och obetalt arbete.
Omvänt: om en variation i varupriserna inte utesluter en konstant
mervärdekvot, en konstant indelning av det tillsatta arbetet i betalt och
obetalt, så utesluter en konstans i varupriserna inte en variation
i mervärdekvoten, en förändring i det nytillsatta arbetets proportionella
fördelning på betalt och obetalt. För att förenkla saken skall vi antaga att det
i den arbetsgren det gäller inte inträder någon variation i produktivkraften
för något av de arbeten som ingår däri, och att det t.ex. i fallet ovan inte
inträder någon variation i väveriarbetets produktivitet eller i det arbetes som
levererar lin, spindlar o.s.v. Enligt ovanstående antagande lägger man ut 80 £ i
konstant kapital, 20 £ i variabelt kapital. Dessa 20 £ skall representera 20
dagar (t.ex. veckodagar) för 20 vävare. Enligt förutsättningen producerade de 40
£, arbetade alltså halva dagen åt sig själva, halva dagen åt kapitalisten. Men
om man vidare sätter arbetsdagen = 10 timmar och sedan förlänger den till 12, så
att surplusarbetet ökat med 2 timmar per man, skulle totalarbetsdagen ha växt
med 1/5, från 10 timmar till 12. Då 10 : 12 = 162/3 : 20,
skulle det nu behövas blott 16% vävare för att sätta samma konstanta kapital på
80 £ i rörelse och för att därmed producera 1200 alnar linne. (Ty 20 man som
arbetar 10 timmar, arbetar 200, och 16% som arbetar 12 timmar, arbetar också
200.) Eller om vi låter de 20 arbetarna vara kvar så kommer de nu att i stället
för 200 timmar tillsätta 240 timmar. Och då värdet av 200 timmar dagligen per
vecka motsvarar 40 £, skulle värdet av 240 timmar dagligen per vecka motsvara 48
£. Då emellertid arbetets produktivkraft etc. har förblivit densamma och då det
på 40 £ kommer 80 £ konstant kapital, skulle det på 48 £ komma 96 £ konstant
kapital. Det nedlagda kapitalet skulle alltså belöpa sig till 116 £ och det
varuvärde det producerat = 148 £. Då emellertid 120 £ = 1200 alnar, är 128 £ =
1280 alnar. Alnen skulle alltså kosta 128 £ / 1280 = 2/10 £ = 2 sh. Priset på
den enskilda alnen vore oförändrat, eftersom den kostat samma totalkvantum av i
arbetsmedel objektiverat arbete och av nytillsatt väveriarbete som förut. Men
det mervärde som finns i varje aln skulle ha växt. Tidigare kom det på 1200
alnar 20 £ mervärde, alltså på 1 aln 20 £ / 1200 = 2/120 = 1/60 = 1/3 sh = 4 d.
Nu kommer det på 1280 alnar 28 £, på en aln 51/3 d, då 51/3
d X 1280 = 28 £, vilket är den verkliga summan av det mervärde som
finns i de 1280 alnarna. Likaså är de ytterligare 8 £ mervärde = 80 alnar (à 2
sh/aln) och i själva verket har antalet alnar vuxit från 1200 till 1280 alnar.
Varupriset förblir här detsamma; arbetets produktivkraft förblir densamma. Det kapital som lagts ut på arbetslön förblir detsamma. Icke desto mindre stiger mervärdets summa från 20 till 28 eller med 8, vilket är = 2/5 av 20, alltså med 40%. Detta är det procenttal varmed det totala mervärdet tillvuxit. Vad gäller mervärdets kvot, så var den ursprungligen 100% men har nu blivit 140%.
Dessa grova tal kan senare korrigeras. Tills vidare räcker det att mervärdet växer vid konstanta varupriser, eftersom samma variabla kapital sätter mera arbete i rörelse och därför inte bara producerar mera varor till samma pris, utan mera varor vari mera obetalt arbete rymmes.
Den riktiga beräkningen visas i följande uppställning, vartill man måste förutskicka följande:
Om 20 v ursprungligen = 20 tiotimmars dagar (vilka man som veckodagar må multiplicera med 6, vilket ingenting ändrar) och arbetsdagen =10 timmar, så är detta totalarbete = 200 timmar.
Om man förlänger dagen från 10 till 12 timmar (och merarbetet från 5 till 7), så blir de 20:s totala arbete = 240 timmar. Om 200 timmars arbete representeras av 40 £, så 240 av 48 £. Om 200 timmar sätter ett konstant kapital av 80 £ i rörelse, så sätter 240 i rörelse ett kapital av 96 £.
Om 200 timmar producerar 1200 alnar så producerar 240 timmar 1440 alnar.
Och nu följande tabell:
| k | v | m | Totalproduktens värde |
Mervärdets kvot |
Mervärdets summa |
Alnar | Alnens pris |
Kvantum väv- arbetare per aln |
Merarbete | Merarbetets kvot |
|
| I | 80£ | 20£ | 20£ | 120£ | 100% | 20 | 1200 | 2 sh | 8 d | 4 d | 4 : 4 = 100% |
| II | 96£ | 20£ | 28£ | 144£ | 140% | 28 | 1440 | 2 sh | 8 d | 42/3 d | 42/3 : 31/3 = 140% |
| 7 : 5 = Antalet timmar har stigit från 5 till 7. | |||||||||||
Till följd av höjningen av det absoluta mervärdet, id est genom arbetsdagens förlängning, har alltså förhållandet i det totala kvantum utnyttjat arbete ökat från 5 : 5 till 7 : 5, stigit från 100 till 140% och detta förhållande visar sig på samma sätt i den enskilda alnen. Mervärdets totala massa bestämmes däremot genom antalet arbetare som utnyttjats för denna stegrade kvot. Om dessa till följd av den förlängda arbetsdagen hade minskat - om blott samma kvantum arbete som förut, om alltså till följd av den förlängda arbetsdagen ett minskat antal arbetare hade använts, så skulle ökningen av mervärdets kvot ha förblivit densamma men inte ökningen av dess absoluta summa.
Låt oss nu omvänt anta, att arbetsdagen förblev densamma = 10 timmar, men att till följd av en ökning i arbetets produktivitet inte i det konstanta kapital som utnyttjar väveriarbetet, inte heller i själva väveriarbetet, utan inom andra industrigrenar vilkas produkter ingår i arbetslönen, det nödvändiga arbetet reducerades från 5 till 4 timmar så att arbetarna nu arbetade 6 timmar i stället för 5 åt kapitalisten, och 4 i stället för 5 åt sig själva. Surplusarbetets förhållande till det nödvändiga var 5 : 5 = 100%, det är nu 6 : 4 = 150%.
Liksom tidigare utnyttjas 20 man i tio timmar = 200 timmar; och de sätter liksom förut ett konstant kapital av 80 £ i rörelse. Värdet på den totala produkten är liksom förut 120 £, antalet alnar 1200, priset per aln = 2 sh, eftersom överhuvudtaget ingenting förändrats i produktionspriserna. Totalprodukten (till sitt värde) var från 1 man = 2 £, och från 20 = 40 £. Om emellertid 5 timmar per dag motsvarar 20 £, så motsvarar 4 = 16 £, med vilka man nu kan köpa lika mycket livsförnödenheter som förut. Betalningen till de 20, som numera blott uträttar 4 timmars nödvändigt arbete = 16 £ i stället för som tidigare 20. Det variabla kapitalet har fallit från 20 till 16 men sätter samma kvantum absolut arbete i rörelse. Men detta kvantum fördelar sig annorlunda. Tidigare var 1/2 betalt, 1/2 obetalt. Nu betalas av 10 timmar 4 och 6 icke, alltså 2/5 betalda och 3/5 obetalda. Eller: förhållandet har i stället för 5 : 5 blivit 6 : 4, varför surplusvärdets kvot blivit 150 i stället för 100%. Mervärdekvoten har stigit med 50%. På varje aln går det 31/5 d betalt och 44/5 d obetalt väveriarbete; detta ger 24/5 : 16/5 eller 24 : 16 liksom ovan. Vi får därför:
| k | v | m | Totalproduktens värde |
Mervärdets kvot |
Mervärdets summa |
Alnar | Alnens pris |
Kvantum väv- arbetare per aln |
Merarbete | Merarbetets kvot |
|
| III | 80£ | 16£ | 24£ | 120£ | 150% | 24 | 1200 | 2 sh | 8 d | 44/5 d | 44/5 : 31/5 = 24 : 16 = 150% |
Man märker här att mervärdets summa blott är 24 i stället för 28 som den var i II. Men om man i III skulle lägga ut samma variabla kapital av 20, skulle det totala kvantum utnyttjat arbete stiga, eftersom det förblir detsamma om man lägger ut ett variabelt kapital av 16. Det skulle då, emedan 20 är 1/4 mer än 16, ha stigit med 1/4. Det totala kvantum utnyttjat arbete skulle ha stigit, inte bara surplusarbetets förhållande till det betalda. Då 16 vid denna nya kvot lämnar 40 £, så ger 20-50, varav 30 mervärde. Om 40 £ = 200 timmar, skulle 50 £ = 250 timmar. Och om 200 timmar sätter 80 k i rörelse, så 250 timmar 100 k. Om slutligen 200 timmar producerar 1200 alnar så producerar 250 timmar 1500 alnar. Räkningen skulle alltså bli denna:
| k | v | m | Totalproduktens värde |
Mervärdets kvot |
Mervärdets summa |
Alnar | Alnens pris |
Kvantum väv- arbetare per aln |
Merarbete | KVOT | |
| IIIa | 100£ | 20£ | 30£ | 150£ | 150% | 30 | 1500 | 2 sh | 8 d | 41/5 d | 150% |
Man kan överhuvudtaget lägga märke till att om det till följd av sjunkande arbetslön (här en följd av den ökade produktivkraften) behövs mindre variabelt kapital för att utnyttja samma kvantum arbete, och alltså samma kvantum arbete kan utnyttjas med större fördel för kapitalet genom att den betalda delen av detta kvantum faller jämfört med den obetalda, kapitalisten däremot vinner dubbelt, om han fortsätter att lägga ut samma massa variabelt kapital, eftersom han icke blott på samma totala kvantum erhåller en högre mervärdekvot, utan utöver denna högre mervärdekvot utsuger ett större kvantum arbete, although his variable capital has not increased in magnitude.
Det har alltså visat sig:
1) vid växlande varupriser kan mervärdets kvot och massa förbli konstant; och
2) vid konstanta varupriser kan mervärdets kvot och massa variera.
Varupriserna överhuvud påverkar, vilket utvecklats vid betraktandet av mervärdets produktion, detta blott i den mån de ingår i arbetsförmågans reproduktionskostnader och därför afficierar dess eget värde; en påverkan som under kortare skeden kan paralyseras genom motverkande inflytelser.
Av 1) följer, att det fall i varupriserna som framspringer ur utvecklingen av arbetets produktivkraft, varornas förbilligande - bortsett från den del av varorna som genom sitt förbilligande förbilligar själva arbetsförmågan (liksom omvänt dess fördyrande fördyrar den) - visserligen för med sig att mindre arbete finns materialiserat i de enskilda varorna eller att samma arbete resulterar i en större varumassa, varför en mindre alikvot del faller på den enskilda varan, men i och för sig inte innebär att den proportionella fördelningen av det arbete som finns i varje enskild vara mellan betalt och obetalt arbete växlar. De två lagar som utvecklats gäller allmänt för alla varor, alltså också för dem som inte direkt eller indirekt ingår i arbetsförmågans reproduktion, vilkas förbilligande eller fördyrande alltså är likgiltiga vid bestämmandet av själva arbetsförmågans värde.
Av 2) följer - (se ad III och III a) - att ehuru varupriserna förblir desamma, och produktivkraften förblir densamma hos det levande arbete som omedelbart utnyttjas inom den produktionsgren som ger upphov till denna vara - mervärdets kvot och massa kan stiga. (Man hade likaväl kunnat utveckla det omvända, att de kan sjunka om antingen den totala arbetsdagen förkortas eller genom fördyringen av andra varor den nödvändiga arbetstiden växer vid konstant längd av arbetsdagen.) Detta är fallet emedan ett variabelt kapital av given storlek kan utnyttja mycket olika kvanta arbete av given produktivkraft (och varornas priser förblir desamma så länge arbetets produktivkraft inte förändras) eller ett variabelt kapital av varierande storlek använder lika kvanta arbete av given produktivkraft. Kort sagt, ett variabelt kapital av given värdestorlek sätter ingalunda alltid samma kvanta levande arbete i rörelse, och i den mån det blott betraktas som en symbol för de arbetskvanta det sätter i rörelse, är det en symbol av variabel storlek.
Denna sista anmärkning - (ad 2) och lagen 2) visar, hur varan som kapitalets produkt, som en alikvot beståndsdel av kapitalet, som bärare av det kapital som förökats och som därför i sig innehåller en del av det mervärde som skapats av kapitalet, måste betraktas annorlunda än vad vi gjort tidigare vid början av vår framställning av den enskilda självständiga varan.
(När vi talar om varupriser, så är det här alltid förutsatt att totalpriset på den av kapitalet producerade varumassan är = totalvärdet av denna massa och därmed priset på den enskilda varans alikvota del är = den alikvota delen av detta totalvärde. Priset är här överhuvudtaget blott värdets penninguttryck. Priser som skiljer sig från värdena förekommer ännu överhuvudtaget inte i vår undersökning.)
Den enskilda varan - såsom produkt av kapitalet, i själva verket som elementardel av det reproducerade och värdeökade kapitalet - visar sin skiljaktighet gentemot den enskilda vara vi utgått ifrån såsom en förutsättning för kapitalbildningen, gentemot den isolerat betraktade varan också däri - förutom den tidigare betraktade punkt som rör prisbestämningen - att om varan säljes till sitt pris, värdet av det kapital som tillskjutits för dess produktion icke, och ännu mindre det mervärde som skapats av detta kapital, måste bli realiserat. Ja, såsom blott bärare av kapitalet, inte bara materiellt, som en del av det bruksvärde kapitalet består av, utan som bärare av värdet kapitalet består av - kan varor säljas till det pris som motsvarar deras värde och ändå ha sålts under sitt värde som produkt av kapitalet och som beståndsdelar av totalprodukten, i vilken det kapital som förökats nu närmast existerar.
I vårt ovanstående exempel reproducerades ett kapital av 100 £ i 1200 alnar linne till ett pris av 120 £. Enligt den utredning som vi tidigare gjort kan vi, då vi har k/80, v/20, m/20, framställa saken så, att de 80 £ konstant kapital representeras i 800 alnar eller 2/3 av totalprodukten, 20 £ variabelt kapital eller arbetslön i 200 alnar eller 1/6 av totalprodukten och 20 £ mervärde likaledes i 200 alnar eller i en andra 1/6 av totalprodukten. Om nu inte 1 aln, utan t.ex. 800 säljes till sitt pris = 80 £ och om de två andra delarna vore osäljbara, så skulle av det ursprungliga kapitalvärdet 100 blott 4/5 ha reproducerats. Såsom bärare av totalkapitalet, d.v.s. som enda aktuell produkt av totalkapitalet på 100, skulle de 800 alnarna ha försålts under sitt värde, och detta 1/3 under sitt värde, då värdet av totalprodukten är 120 och 80 blott är = 2/3 av totalprodukten, det felande värdekvantum 40 motsvarar den andra tredjedelen av denna produkt. Dessa 800 alnar kunde också, betraktade för sig, säljas över sitt värde, och skulle ändå såsom bärare av totalkapitalet ha försålts till sitt värde, t.ex. om de själva såldes för 90 och de övriga 400 alnarna blott för 30 £. Vi skall emellertid helt bortse från försäljningen av enskilda portioner av varumassan över eller under deras värde, då enligt förutsättningen varorna överhuvud säljes till sitt värde.
Det rör sig här inte bara om att varan, liksom vid den självständiga varan, säljes till sitt värde, utan att den såsom bärare av det kapital som tillskjutits för dess produktion och därmed såsom en alikvot del av kapitalets totalprodukt säljes till sitt värde (pris). Om av denna totalprodukt, 1200 alnar = 120 £, blott 800 såldes, så utgör dessa 800 inte 2/3 alikvota delar av totalvärdet utan hela totalvärdet och representerar alltså ett värde av 120 och inte av 80 och den enskilda varan inte = 80/800 = 8/80 = 4/40 = 2/20 £ = 2 sh, utan 120/800 = 12/80 = 3/20 = 3 sh. Enligt detta skulle den enskilda varan säljas 50% för dyrt, skulle den säljas till 3 sh i stället för två. Såsom alikvot del av det producerade totalvärdet måste den enskilda varan säljas till sitt pris och därmed som alikvot del av den försålda totalprodukten. Den måste säljas, icke som självständig vara, utan som ex-vis 1/1200 av totalprodukten, d.v.s. som ett komplement till de andra 1199/1200. Det gäller alltså att den enskilda varan skall säljas till sitt pris multiplicerat med det antal som utgör nämnaren i dess alikvota andel.
(Det ger sig här redan av sig självt att, då med den kapitalistiska produktionens utveckling och varans motsvarande förbilligande dess massa växer, antalet varor som måste säljas växer, att det alltså krävs en ständig utvidgning av marknaden, ett behov hos det kapitalistiska produktionssättet. Denna point hör emellertid bättre till the subsequent book.) (Därav följer också, varför kapitalisten då han levererar t.ex. 1200 alnar för 2 sh inte kan leverera 1300 alnar till detta pris: emedan de ytterligare 100 kanske skulle kräva åtgärder i det konstanta kapitalet etc. som skulle avkasta detta pris för en tillskottsproduktion av 1200 alnar, men inte för en av 100 o.s.v.)
Man ser härav hur varan, som produkt av kapitalet, skiljer sig från den enskilda varan som behandlas såsom isolerad, och denna skillnad kommer mer och mer att visa sig och mer och mer att afficiera också varans reala prisbestämning, ju längre vi följer den kapitalistiska produktions- och cirkulationsprocessen.
En punkt som jag emellertid här speciellt vill fästa uppmärksamheten på är följande:
Man har i kap II, 3, i denna första bok sett hur de olika värdedelarna i kapitalets produkt - det konstanta kapitalets värde, det variabla kapitalets värde och mervärdet - å ena sidan i sina proportionella delar representeras i varje enskild vara som en alikvot del av det producerade totala bruksvärdet och som alikvot del av det producerade totalvärdet, hur de däri upprepas; och hur å andra sidan totalprodukten kan indelas i vissa portioner, kvotienter av det producerade bruksvärdet, i artiklar av vilka en del blott utgör det konstanta kapitalets värde, den andra blott det variablas och slutligen den tredje blott mervärdets. Dessa båda framställningar, som vi tidigare visat i sak vara identiska, motsäger varandra i sina uttryckssätt. Ty i den senare uppfattningen ter sig de enskilda varor som t.ex. tillhör lot 1 som blott reproducerar det konstanta kapitalets värde, som om de blott utgjorde arbete som objektiverats före produktionsprocessen. Som om alltså t.ex. de 800 alnarna = 80 £ = värdet av det tillskjutna konstanta kapitalet blott representerade värdet av det konsumerade bomullsgarnet, oljan, kolet, maskineriet o.s.v., men ingen värdepartikel från det nytillsatta väveriarbetet, medan å andra sidan, såsom bruksvärde betraktad, varje aln linne förutom det lin etc. som det innehåller rymmer ett bestämt kvantum väveriarbete, som just gett den formen av linne, och i dess pris av 2 sh ingår 16 d för reproduktionen av det konstanta kapital som förtärts av den, 4 d för arbetslön, 4 d obetalt arbete som materialiserats däri. Denna skenbara motsägelse - vars bristfälliga lösning, som vi senare skall se, gett upphov till fundamentala blunders i analysen - är vid första ögonkastet för den som blott tänker på den enskilda varans pris lika förvirrande som den nyligen ovan uppställda satsen, att den enskilda varan eller en bestämd kvot av totalprodukten kan säljas till sitt pris under sitt pris; över sitt pris till sitt pris och till och med över sitt pris under sitt pris. Ett exempel på denna förvirring är Proudhon.
(Priset för alnen har i ovanstående exempel bestämts, inte isolerat, utan såsom alikvot del av totalprodukten.)
Det som jag här utvecklat om prisbestämningen har jag tidigare framställt sålunda (måhända bör man inskjuta enskilda uttryck i den tidigare framställningen):
Ursprungligen fattade vi den enskilda varan isolerat, som resultat och direkt produkt av ett bestämt kvantum arbete. Nu, då den är ett resultat, en produkt av kapitalet, ändras saken formellt (senare verkligt i produktionspriserna) därhän: den producerade massan av bruksvärden utgör ett kvantum arbete = värdet av det i produkten ingående och förbrukade konstanta kapitalet (det därav på produkten överförda kvantum materialiserat arbete) + värdet av det arbetskvantum som inbytts mot det variabla kapitalet, varav en del ersätter värdet av det variabla kapitalet och den andra bildar mervärde. Om den arbetstid som kapitalet innehåller, uttryckt i penningar, är = 100 £, varav 40 £ är variabelt kapital och mervärdekvoten är = 50%, så tar sig den totala massan i produkten inrymt arbete uttryck i 120 £. Innan varan kan cirkulera måste dess bytesvärde först förvandlas till pris. Om totalprodukten därför inte är ett enda kontinuerligt ting, så att hela kapitalet reproduceras i en enda vara, som t.ex. i ett hus - så måste kapitalet beräkna priset på de enskilda varorna, d.v.s. framställa bytesvärdet av den enskilda varan i räknepenningar. Alltefter arbetets olika produktivitet kommer nu totalvärdet av 120 £ att fördelas på mer eller mindre produkter, och den enskilda varans pris alltså att i omvänt förhållande till det totala antalet varor utgöra en större eller mindre alikvot del av de 120 £ per styck.
Om totalprodukten t.ex. är = 60 ton kol, så är 60 ton = 120 £ = 2 £ per ton = 120/60 £; är produkten = 75 ton, så per ton = 120/75 = 1 £ 12 sh; om den är 240 ton, så = 120/240 = 12/24 = 1/2 £ o.s.v. Priset på den enskilda varan är
| produktens totala pris | ||
| alltså = | , totalpriset dividerat med totala antalet | |
| produkternas totala antal |
produkter, som mätes med skilda mått alltefter produktens bruksvärde.
Om sålunda den enskilda varans pris är = totalpriset på den av kapitalet 100 producerade varumassan (antal ton) dividerat med totala antalet varor (här ton), så är å andra sidan totalpriset på totalprodukten = priset på den enskilda varan multiplicerat med totala antalet producerade varor. Om med produktiviteten varumassan stigit, så har detsamma skett med antalet, medan priset på den enskilda varan fallit. Det omvända gäller då produktiviteten avtagit, då den ena faktorn, priset, stiger och den andra, antalet, avtar. Sålänge det utlagda kvantum arbete förblir detsamma, uppträder det i samma totalpris på 120 £, hur mycket därav som än faller på den enskilda varan med varornas i förhållande till produktiviteten varierande massa. Är den prisdel som faller på den enskilda produkten - den alikvota delen av totalvärdet - mindre på grund av det större antalet produkter, d.v.s. på grund av arbetets större produktivitet, så är också den mervärdedel som faller därpå mindre, den alikvota del av totalpriset som mervärdet av 20 £ uttryckes i och som vilar därpå. Därigenom förändras emellertid inte förhållandet mellan den prisdel hos den enskilda varan som representerar mervärde och den del av varan som utgör arbetslön eller betalt arbete.
Emellertid har det vid betraktandet av den kapitalistiska produktionsprocessen visat sig, att - bortsett från förlängningen av arbetsdagen - med förbilligandet av de varor som bestämmer arbetsförmågans värde, som ingår i arbetarens nödvändiga konsumtion, den tendensen föreligger, att arbetsförmågan själv förbilligas, och att därmed samtidigt arbetets betalda del förkortas och den obetalda förlänges vid konstant längd på arbetsdagen.
Medan alltså i vår tidigare förutsättning den enskilda varans pris participerar i mervärdet i samma förhållande, i vilket den bildar en alikvot del av totalvärdet, och i vilket den participerar i totalpriset, kommer nu, trots produktens sjunkande pris den del av detta pris som utgör mervärde att stiga. Detta är emellertid blott fallet, emedan mervärdet intar en större proportionell plats i produktens totalpris till följd av arbetets ökade produktivitet. Samma orsak - arbetets växande produktivitet (det omvända skulle gälla vid avtagande produktivitet) - som låter samma kvantum arbete, låter samma värde av 120 £ framträda i en större produktmassa och därmed sänker priset på den enskilda varan, minskar värdet på arbetsförmågan. Ehuru därför priset på den enskilda varan sjunker, ehuru det totala kvantum arbete som rymmes däri och därmed dess värde avtar, tilltar den proportionella beståndsdel av dess pris som består av mervärde, eller i det mindre totalkvantum arbete som ingår i den enskilda varan, t.ex. i ett enskilt ton, ingår ett större kvantum obetalt arbete än förut, då arbetet var mera improduktivt, produktmassan mindre och priset på den enskilda varan var högre. I totalpriset 120 £ ingår nu mer obetalt arbete och därmed i varje alikvot del av dessa 120 £.
Det är sådana puzzles som förvirrar Proudhon, genom att han bara ser till den enskilda, självständiga varans pris, inte betraktar varan som produkt av totalkapitalet och därmed inte heller det förhållande vari totalprodukten med sina respektive priser begreppsmässigt sönderfaller.
"Il est impossible que, l'intérêt du capital (detta är blott en särskilt benämnd del av mervärdet) s'ajoutant dans le commerce au salaire de l'ouvrier pour composer le prix de la marchandise, l'ouvrier puisse racheter ce qu'il a lui-mème produit. Vivre en travaillant est un principe qui, sous le régime de l'intérêt, implique contradiction."[26] (Gratuité du Crédit. Discussion entre M. Fr Bastiat et M. Proudhon, Paris 1850)
Det är helt riktigt: För att göra saken klar antar vi att arbetaren, "l'ouvrier", som det handlar om är hela arbetarklassen. Den veckolön som den erhåller och som den nu måste köpa livsförnödenheter för etc., spenderas i en massa av varor, vilkas pris, om man nu tar dem var och en för sig eller alla tillsammans, förutom en del = arbetslön, innehåller en del = mervärde, varav den av Proudhon omnämnda räntan bildar blott en, och förhållandevis liten del. Hur är det nu möjligt att arbetarklassen, med sin veckoinkomst som blott är = lön, skall kunna köpa en varumassa som är = lön + mervärde? Då veckolönen för hela klassen betraktad blott är = veckosumman av livsförnödenheter är det solklart att arbetaren för den penningsumma han erhållit inte kan köpa de nödvändiga livsförnödenheterna. Ty penningsumman han erhållit är = veckolönen, är det veckopris för arbetet man betalt honom, under det att priset för de för en vecka nödvändiga livsförnödenheterna = veckopriset på det arbete de innehåller + det pris som representerar det obetalda merarbetet. Ergo: "Il est impossible que ... l'ouvrier puisse racheter ce qu'il a lui-mème produit. Vivre en travaillant" implicerar under dessa förutsättningar därför en "contradiction". Proudhon har helt rätt vad skenet anbelangar. Om han emellertid i stället för att betrakta varan självständigt betraktar den som en produkt av kapitalet, kommer han att finna att veckoprodukten sönderfaller i en del vars pris = arbetslönen = det under en vecka utlagda variabla kapitalet inte innehåller något surplusvärde etc. och en annan del vars pris är blott = surplusvärdet etc., ehuru varans pris innefattar alla dessa element o.s.v.; det är emellertid blott just denna första del som arbetaren köper tillbaka (varvid det för detta ändamål är likgiltigt att han vid detta återköpande kan bli lurad av specerihandlare o.s.v.).
Så förhåller det sig i regel med de proudhonska, skenbart djupa och olösliga ekonomiska paradoxerna. De består däri, att han formulerar den förvirring som de ekonomiska fenomenen skapat i hans huvud som lagar för fenomenen.
(Han sats är faktiskt ännu sämre, eftersom han antar att varans sanna pris är = den lön = det kvantum betalt arbete den innehåller, och mervärdet, räntan etc. blott ett påslag, helt godtyckligt, utöver detta varans sanna pris.)
Men än sämre är kritiken från vulgärekonomin. T.ex. herr Forcade (här platsen att citera) låter honom inte bara förstå att hans sats å ena sidan bevisar för mycket, eftersom enligt den ju överhuvudtaget arbetarklassen inte skulle kunna existera, utan att han å andra sidan vid paradoxens formulering inte går tillräckligt långt, eftersom ju priset på de varor arbetaren köper, förutom lön + ränta etc., också innesluter råmaterial o.s.v. (kort sagt det konstanta kapitalets priselement). Helt riktigt, Forcade. But what next? Han visar att problemet faktiskt är ännu svårare än vad Proudhon presenterar det - och detta blir en anledning för honom att inte ens lösa det så långt Proudhon formulerat det, utan i stället glida över det med en intetsägande fras.
I själva verket är detta det fina med Proudhons maner att han genom att med sofistisk självbelåtenhet öppet uttala de ekonomiska fenomenens förvirring i motsats till vulgärekonomerna som försöker tysta ner dem men är oförmögna att begripa dem, varvid deras teoretiska jämmerlighet kommer i dagen. Sålunda betecknar herr W Thucydides Roscher Proudhons "Q'estce que la Propriété?" som "förvirrad och förvirrande". I ordet "förvirrande" är vulgärekonomins vanmakt gentemot denna förvirring uttryckt. Den är oförmögen att lösa den kapitalistiska produktionens motsägelser ens i den förvirrade, ytliga och sofistiska form Proudhon uppfattar dem i och slår den i huvudet med. Det återstår den ingenting annat än att med sitt teoretiskt oövervinnerliga sofisteri appellera till det "sunda" förnuftet och att åberopa sig på att världen ändock går sin gilla gång. En skön tröst för föregivna teoretiker!
(Notabene. Hela denna passus om Proudhon passar väl bättre i kap III, bok II eller ännu senare.)
Nu har vi samtidigt löst den svårighet som formulerades i kap I. Om de varor som bildar kapitalets produkt säljes till de priser som bestämmes av deras värden, om alltså hela kapitalistklassen säljer varorna till deras värde, så realiserar var och en ett mervärde, d.v.s. han säljer en värdedel av varan som inte kostat honom någonting, som han inte betalat. Den vinst som de ömsesidigt gör uppnås således inte genom att de ömsesidigt skörtar upp varandra - detta kan blott syfta på att den ene snor åt sig en del av det mervärde som tillkommer den andre - inte genom att sälja sina varor till varandra över deras värde, utan att de säljer dem till deras värde. Denna förutsättning, att varorna säljes till priser som motsvarar deras värden, bildar en grundval också för de undersökningar som nästa bok innehåller.
Det närmaste resultatet av den omedelbara kapitalistiska produktionsprocessen, dess produkt, är varor, i vilkas pris icke blott värdet av det tillskjutna, under deras produktion konsumerade kapitalet har ersatts, utan tillika det under samma produktion konsumerade surplusarbetet materialiserats, objektiverats som surplusvärde. Som vara måste kapitalets produkt inte bara ingå i varornas utbytesprocess, och därmed icke blott i den verkliga ämnesomsättningen, utan tillika genomlöpa de formförvandlingar som vi framställt som varornas metamorfos. Såvitt det bara handlar om de formella omvandlingarna - förvandlandet av dessa varor till penningar och deras återförvandling till varor - har processen framställts i det vi kallade "den enkla cirkulationen" - varornas cirkulation såsom sådana. Men dessa varor är nu också bärare av kapitalet; de är själva det kapital som förökats i värde och går havande med mervärde. Och i detta avseende innefattar deras cirkulation, som nu också är kapitalets cirkulationsprocess, vidare bestämningar som var främmande för det abstrakta betraktandet av varucirkulationen. Vi måste därför nu betrakta varornas cirkulation som kapitalets cirkulationsprocess. Detta sker i nästa bok.
[1] I enlighet med Marx' intentioner har de olika avsnitten i det följande ställts i en ordningsföljd som avviker från dispositionen här ovan. Nr 1 (ovan) står här sist som avsnitt III, nr 2 och 3 (ovan) står här som avsnitt I och II. => =>
[2] Utan denna förvirring var överhuvud inte den strid möjlig som gällde frågan huruvida icke förutom arbetet också naturen bidrager till produkten. Detta gäller blott det konkreta arbetet.
[3] "Kapital är den del av rikedomarna i ett land som utnyttjas i produktionen och består av föda, kläder, redskap, råmaterial, maskiner etc. som krävs för att göra arbetet effektivt." (Ricardo)
"Kapital är den del av rikedomarna i ett land som utnyttjas eller avses att utnyttjas till att befrämja reproduktionen." (G. Ramsay)
"Kapital ... ett speciellt slags rikedom ... som är avsett ... att utvinna andra nyttoartiklar." (F. Torrens)
"Kapital ... producerar ... såsom medel för en ny produktion." (Senior)
"När medel offras åt den materiella produktionen antar de namnet kapital." (Bd I, Storch, Cours d'Économie Politique, Parisutgåvan från 1823.)
"Kapitalet är den del av den producerade rikedomen som är avsedd för reproduktionen", (sid 364, Rossi, Cours d'Économie Politique, 1836-37, Brysselutgåyan 1842).
Rossi plågar sig med "svårigheten" om man också kunde räkna "råmaterialet" till kapitalet. Man kunde visserligen skilja mellan "capital-matiére" och "capital-instrument", men "är det (råmaterialet) verkligen ett produktionsinstrument? Är det inte snarare ett föremål på vilket produktionsinstrumenten skall verka?" (sid 367). Han ser inte att när han en gång förväxlat kapitalet med dess stoffliga företeelseform och därmed rätt och slätt kallar arbetets stoffliga betingelser för kapital, dessa visserligen i förhållande till själva arbetet skiljer sig åt som arbetsmaterial och arbetsmedel, men i förhållande till produkten på samma sätt är produktionsmedel, liksom han också på sid 372 kallar kapitalet för "produktionsmedel". "Det finns ingen skillnad mellan ett kapital och någon annan del av rikedomen: det är blott genom det bruk man gör av det som ett ting blir kapital, d.v.s. när det utnyttjas i en produktiv verksamhet som råmaterial, som redskap eller som proviant." (Cherbuliez, Riche ou Pauvre, Paris 1841, sid 18.)
[4] Se t.ex. John Stuart Mill, Principles of Political Economy, Vol I, bok 1.
[5] "Man säger att arbetet inte kan ta ett steg utan kapital, att spaden för den som gräver är lika viktig som hans arbete, att kapital därför är lika viktigt för produktionen som själva arbetet. Arbetaren vet allt detta, denna sanning erfar han dagligen. Men detta ömsesidiga beroende mellan kapital och arbete har ingenting att göra med kapitalistens och arbetarens relativa ställning, och inte heller bevisar det att den förre skall försörjas av den senare. Kapital är ingenting annat än en okonsumerad produktion, och allt kapital som i detta ögonblick existerar, existerar oavhängigt av, och är på intet sätt identiskt med någon särskild individ eller klass. Om plötsligt varje kapitalist och varje rikeman i Storbritannien vore stendöd skulle inte en enda partikel rikedom eller kapital försvinna för det, inte heller skulle nationen utarmas med värdet av en enda farthing. Det är kapitalet och inte kapitalisten som är väsentligt för producenternas verksamhet och mellan dessa båda är det lika stor skillnad som mellan skeppslasten och fraktsedeln." (J F Bray: Labour's Wrongs and Labour's Remedy etc. Leeds 1839.)
"Kapital är ett slags kabbalistiskt ord liksom t.ex. kyrka eller stat eller alla de andra termer som uppfunnits av dem som skinnar resten av mänskligheten för att dölja den hand som flår dem." (Labour defended against the Claims of Capital etc. London 1825.) Författaren till denna anonyma skrift är Th Hodgskin, en av de mest betydande moderna engelska ekonomerna. Hans citerade skrift, vars betydelse ännu i dag är erkänd (se t.ex. John Lalor: Money and Morals etc. London 1852), framkallade några år efter sin publicering en anonym motskrift av Lord Brougham, som är lika ytlig som övriga ekonomiska prestationer av detta skitpratsgeni.
[6] "Det material som ... vi erhåller i syfte att förena det med vår egen (!) verksamhet, och forma det till en produkt, kallas kapital, och sedan arbetet nedlagts och värdet skapats kallas det för produkt. Sålunda kan samma artikel vara produkt för en och kapital för en annan. Läder är garvarens produkt och skomakarens kapital." (F Wayland) Här följer nu ovanstående skit från Proudhon, varvid vi skall citera: "Gratuité du Crédit. Discussion entre M. F Bastiat et M. Proudhon", Paris 1850, sid 179-80, 183.
[7] J B Say. När Carey säger "Kapital ... alla artiklar som äger bytesvärde", (H C Carey Principles of Politcal Economy, part I, Philadelphia 1837, sid 294), så faller detta tillbaka på den förklaring av kapitalet som vi redan i första kapitlet nämnt: "Kapital - är varor", en förklaring som blott hänför sig till kapitalets uppträdande i cirkulationsprocessen.
[8] Sismondi. Nouv. Princip, etc. bd I sid 89.
[9] Sismondi: "Kapitalet är en kommersiell idé." (Sismondi, Études etc. bd II sid 273.)
[10] "Kapital. Den del av ett lands fonder som hålles eller utnyttjas för att vinna profit i produktionen och fördelningen av rikedom." (T R Malthus, Definitions in Politcal Economy, New edition etc. by John Cazenove, London 1853, sid 10.)
"Kapital är den del av rikedomen som användes för produktionen och allmänt för att vinna profit." (Th Chalmers: On Politkal Economy etc. London 1832, 2nd edition.)
[11] Detta är det riktiga som ligger till grund för Rossis polemik mot uppräknandet av livsmedlen bland det produktiva kapitalets beståndsdelar. Hur felaktigt han ändå uppfattar saken, och i vilket virrvarr han därför råkar skall vi se i ett senare kapitel.
[12] Man kan därav sluta sig till hur mycket en F Bastiat förstår av den kapitalistiska produktionens väsen, när han förklarar att salariatet är en formalitet som i förhållande till den kapitalistiska produktionen är yttre och likgiltig, och upptäcker "att det inte är betalningens form som för honom (arbetaren) skapar detta beroende". (Harmonies Économiques, Paris 1851.) Detta är en upptäckt - därtill ett missuppfattat plagiat från verkliga ekonomer - som är värdigt denne vältalige ignorant som i samma skrift, alltså 1851, upptäckte att "det som är ännu mera avgörande och omisskännligt är försvinnandet av de stora industriella kriserna i England". Trots att F Bastiat 1851 hade bortdekreterat de stora kriserna från England åtnjöt England redan 1857 på nytt en stor kris och undgick 1861, vilket man till och med kan läsa i den engelska handelskammarens officiella rapporter, blott genom det amerikanska inbördeskrigets utbrott en industriell kris av hittills oanade mått.
[13] "Vi ser vidare av ekonomernas egna framställningar hur kapitalet, arbetets resultat, i produktionens process omedelbart åter göres till substrat, till material för arbetet, hur alltså kapitalets för ett ögonblick satta åtskillnad från arbetet omedelbart åter upphäves i de bådas enhet." (F Engels i Deutsch-Französische Jahrbücher o.s.v., sid 99.)
[14] "Arbetet är det agens genom vilket kapitalet kan producera ... profit." (John Wade) "I det borgerliga samhället är det levande arbetet blott ett medel för förmerandet av det anhopade arbetet." (Sid 12, Manifest der Kommunistischen Partei, 1848.)
[15] Den bestämda ekonomiska egenskapen hos livsförnödenheter, att kunna köpa arbetare, eller av produktionsmedel, läder och läster, att använda sig av skomakaregesäller, denna omkastning mellan sak och person, den kapitalistiska karaktären är alltså sammanvuxen med produktionselementens stoffliga karaktär och därmed i fantasin hos de politiska ekonomerna, att Ricardo t.ex., - medan han finner det nödvändigt att närmare karakterisera kapitalets stoffliga element - såsom något självklart utan vidare betänkande eller vidare anmärkning använder de ekonomiskt riktiga uttrycken som: "Kapitalet, eller medlen för att utnyttja arbetet" (alltså inte "medel som utnyttjas av arbetet" utan "medlen att utnyttja arbetet"), "kvantiteten arbete som utnyttjas av ett kapital", "de medel som skall utnyttja dem" (arbetarna). Sålunda kallas också i våra dagars tyska personifikationen av de ting som emottar arbete arbetsgivare <Arbeitgeber>, och den verklige arbetaren som avger arbete arbetstagare <Arbeitnehmer>. "I det borgerliga samhället är kapitalet självständigt och personligt medan den verksamma individen är osjälvständig och opersonlig." (Manifest der Kommunistischen Partei, a a.)
[16] Omedelbart arbete och objektiverat arbete, samtida och förgånget arbete, levande och upplagrat arbete o.s.v. är därför former vari ekonomerna uttrycker förhållandet mellan kapital och arbete.
"Arbete och kapital ... det ena omedelbart arbete ... det andra lagrat arbete." (James Mill, Elements of Political Economy, London 1821, sid 75.)
"Föregående arbete (kapital) ... nuvarande arbete." (E G Wakefield i sin utgåva av A Smith - London 1856, bd I sid 231, not.)
"Ackumulerat arbete (kapital) ... omedelbart arbete." (Torrens.)
"Arbete och kapital, d.v.s. ackumulerat arbete." (Ricardo.)
"Kapitalisternas specifika tillskott består icke av kläde (överhuvudtaget av bruksvärden) utan av arbete." (Malthus, "The Measure of Value" etc., London 1823, sid 17, 18.)
"Som varje människa är tvungen att konsumera innan hon kan producera, är den fattige arbetaren beroende av den rike mannen, och han kan varken leva eller arbeta om han inte av honom erhåller existerande varor och medel i utbyte mot dem som han utfäster sig att producera genom sitt arbete ... för att få honom (d.v.s. den rike) att acceptera har man måst komma överens om att varje gång han byter fullgjort arbete mot framtida arbete, det senare skulle äga ett värde som översteg det förras." (Bd I, sid 36, 37, Sismondi: "De la Richesse commerciale." Paris 1803.)
Herr W Roscher, som uppenbarligen inte en gång anar vad de engelska ekonomerna säger och som därtill helt malplacerat erinrar sig att Senior döpt kapitalet till "abstinens , gör följande, också grammatikaliskt, "skickliga" professoralanmärkning: "Ricardos skola plägar också subsumera kapitalet under begreppet arbete, som "upplagrat arbete". Detta är bakvänt, eftersom ju (!) kapitalägaren dock (!) har gjort mera (!) än att blott (!) frambringa (!) och behålla detsamma (!): nämligen just att avhålla sig från egna njutningar, för vilket han t.ex. kräver ränta." (W Roscher)
[17] "Om med tiden en förändring sker i deras ekonomiska läge (arbetarnas); om de blir arbetare åt en kapitalist som förskotterar deras löner, händer det två ting. Först och främst kan de nu arbeta kontinuerligt och för det andra finns det nu en agent vars intresse och vars uppgift det nu blir att tillse att de arbetar kontinuerligt ... här sker alltså en ökad kontinuitet i arbetet för hela denna klass av personer. De arbetar dagligen från morgon till kväll och avbrytes icke för att vänta på eller söka en kund ... Men arbetets kontinuitet som sålunda möjliggjorts, säkras och förbättras genom kapitalistens överinseende. Han har skjutit till deras löner, han skall uppbära produkten av deras arbete. Det är hans intresse och privilegium att se till att de inte arbetar sporadiskt och slött." (R Jones.)
[18] "Ett axiom som allmänt erkännes av ekonomerna är att varje arbete måste lämna ett överskott. Detta påstående är för mig av en absolut och universell sanning: det är ett korollarium till proportionalitetslagen (!) som man kan betrakta som summan av hela den ekonomiska vetenskapen. Men, ekonomerna får ursäkta, principen att varje arbete måste lämna ett överskott saknar mening i deras teori och kan inte på något sätt bevisas." (Proudhon, "Philosophie de la Misère".) Jag har i skriften "Misère de la Philosophie. Réponse à la 'Philosophie de la Misère' de M. Proudhon", Paris 1847, sid 76-91, påvisat att herr Proudhon inte har den ringaste aning om vad detta "arbetets överskott" är, nämligen merprodukten, som förkroppsligar arbetarens merarbete eller obetalda arbete. Då han i den kapitalistiska produktionen faktiskt finner att varje arbete lämnar ett sådant "överskott" försöker han förklara detta faktum genom något slags mystisk naturegenskap hos arbetet och med hjälp av sesquepedalia verba som "korollarium till proportionalitetslagen" o.s.v. bluffa sig ur sin belägenhet.
[19] "Varje man skulle, om han icke hindrades av lagen, gå från den ena sysslan till den andra alltefter vad näringarnas växlingar krävde." (Considerations concerning taking off the Bounty on Corn exported" etc., London 1753.)
[20] Ingenstädes synes kapitalets rörlighet, arbetets variabilitet och arbetarens likgiltighet gentemot innehållet i sitt arbete större än i Nordamerikas Förenta Stater. I Europa, t.o.m. i England, hemsökes och förfuskas den kapitalistiska produktionen ännu av feodala rester. Att t.ex. bageri, skomakeri o.s.v. först nu har börjat bedrivas kapitalistiskt i England skylles helt och hållet den omständigheten, att det engelska kapitalet hade feodala fördomar om vad som är "respektabelt". Det var "respektabelt" att sälja negrer till slaveri men det var inte "respektabelt" att göra korv, stövlar eller bröd. Från Förenta Staterna stammar därför alla maskiner som underordnar de i Europa "orespektabla" näringsgrenarna under det kapitalistiska produktionssättet. Å andra sidan är en person ingenstans så likgiltig som i Förenta Staterna mot det slag av arbete som den uträttar, är ingenstans så medveten om att dess arbete alltid avkastar samma produkt, pengar, och passerar ingenstans med samma nonchalans mellan de mest disparata arbetsgrenar. Denna "variabilitet" hos arbetsförmågan ter sig här som en helt distinkt egenskap hos den frie arbetaren i motsats till den arbetande slaven, vars arbetsförmåga måste användas stadigvarande och blott på det sätt som lokalt är föreskrivet.
"Slavarbete är synnerligen defekt vad gäller smidighet ... om tobak odlas blir tobaken enda stapelvara, och tobak odlas hurdant läget än är på marknaden och hurudan jorden än är." (Cairns.)
[21] "Fabrikantens förhållande till arbetaren är ... ett rent ekonomiskt förhållande. Fabrikanten är "kapitalet", arbetaren är "arbetet". F Engels, "Den arbetande klassens läge" etc.
[22] "De (arbetarna) byter ut sitt arbete (bör heta sin arbetsförmåga) mot spannmål (id est livsförnödenheter). Denna blir för dem reveny (d.v.s. hamnar i deras individuella konsumtion) ... under det att deras arbete blivit till kapital för deras herre." (Sismondi, Nouveaux Principes, bd I sid 90.) "De arbetare som ger sitt arbete i utbyte förvandlar det till kapital." (a.a. sid 105.)
[23] "Zur Kritik der politischen Oekonomie", Berlin 1859, sid 74
[24] Jfr "Zur Kritik der politischen Oekonomie", sid 17. Även Wakefield.
[25] sid 107 "An Inquiry into the Connections etc." By a Farmer, London 1773.
[26] Sv översättn.: "Det är omöjligt för arbetaren att köpa tillbaka vad han själv producerat, eftersom kapitalräntan (detta är bara en särskilt benämnd del av mervärdet) i handeln adderas till arbetarens lön vid sammansättningen av varans pris. Att leva på sitt arbete är en princip som under räntans herravälde innefattar en motsägelse."