Publicerat: I "New York Daily Tribune" nr
4222, den 30 oktober 1854
K�lla: Marx Engels Werke bd X, s. 460-462; "Das
revolution�re Spanien".
�vers�ttning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
[......]
Det fruktansv�rda slaget vid Oca�a, den 19 november 1809, var spanjorernas sista stora f�ltslag. Fr�n och med nu begr�nsade man sig till gerillakrig. Blotta faktum att den regulj�ra krigf�ringen �vergivits bevisar att de centrala regeringsorganisationerna ogiltigf�rklarats av de lokala organisationerna. Allteftersom den regulj�ra arm�ns nederlag blev vanligare, blev ocks� gerillabanden vanligare, och folkets massor, som knappast f�st n�got avseende vid de nationella nederlagen, visade entusiasm f�r sina hj�ltars lokala framg�ngar. �tminstone p� denna punkt delade la Junta Central folkets illusioner. I Gaceta publicerades mer detaljerade skildringar fr�n varje gerillastrid �n fr�n slaget vid Oca�a.
P� samma s�tt som Don Quijote med sin lans gick till storms mot krutet motsatte sig gerillabanden Napoleon, ehuru med mycket annorlunda resultat.
"Denna gerilla", s�ger den �sterrikiska Milit�r-Gazette, "hade s� att s�ga sin bas inom sig sj�lv, och varje operation riktad mot den slutade med att m�ls�ttningen f�rsvann."
Det �r n�dv�ndigt att skilja mellan tre perioder i gerillakrigets historia. Under den f�rsta perioden grep befolkningen i hela provinsen till vapen och gav sig ut att sl�ss, som i Galicien och Asturien. Under den andra perioden var det trupper bildade av den spanska h�rens rester, spanjorer som deserterat ur franska arm�n, smugglare, etc., som vidmakth�ll kriget som sin egen angel�genhet, op�verkade av varje inflytande utifr�n och enbart med tanke p� sina egna intressen. Gynnsamma omst�ndigheter och h�ndelser samlade m�nga g�nger hela trakter under deras ban�r. S� l�nge gerillatrupperna s�g ut p� detta s�tt framtr�dde de inte som n�gon fruktad helhet, men de var �nd� i h�gsta grad farliga f�r fransm�nnen. Gerillatrupperna utgjorde grundvalen f�r en effektiv v�pnad befolkning. S� snart n�got tillf�lle erbj�d sig att ta n�gon till f�nga eller n�got komplicerat f�retag skulle utf�ras d�k de effektivaste och dj�rvaste elementen ur folket upp och s�llade sig till gerillatrupperna. Med st�rsta snabbhet kastade man sig �ver bytet eller st�llde upp sig p� slagordning alltefter f�retagets art. Det var inte ovanligt att se krigare uppeh�lla sig en hel dag inom synh�ll f�r en fiende som s�kte plundra n�gon postvagn eller komma �ver livsmedel. P� detta s�tt tillf�ngatog Mina el Mozo vicekungen av Navarra, utn�mnd av Jos� Bonaparte, och Juli�n tillf�ngatog kommendanten i Ciudad Rodrigo. S� snart f�retaget var slutf�rt, gick var och en till sitt, och de bev�pnade m�nnen skingrades �t alla h�ll; de b�nder som slutit sig till gerillabanden �terv�nde i allsk�ns lugn och ro till sina dagliga syssels�ttningar "utan att n�gon f�st minsta vikt vid deras fr�nvaro". P� detta s�tt avskars kommunikationerna p� alla v�gar. Tusentals fiender l�g p� lur, �ven om ingen kunde uppt�ckas. Man kunde inte skicka en kurir utan att den tillf�ngatogs, inte skicka livsmedel utan att de plundrades. Det var helt enkelt om�jligt att g�ra en r�relse utan att iakttas av hundratals �gon. Samtidigt fanns ingen m�jlighet att komma �t en sammanslutning av det h�r slaget. Fransm�nnen s�g sig tvingade att st�ndigt vara v�pnade mot en fiende, som ehuru han st�ndigt flydde undan alltid d�k upp p� nytt och som fanns �verallt utan att verkligen synas n�gonstans, d� bergen tj�nade honom som sannskyldiga rid�er.
"Det var varken slagen eller sk�rmytslingarna", s�ger abboten i Pradt, "som tr�ttade ut de franska trupperna, utan det oupph�rliga besv�ret med en fiende, som n�r han f�rf�ljdes f�rsvann bland folket f�r att omedelbart dyka upp igen med f�rnyad energi. Fabelns lejon, som pl�gas fruktansv�rt av en mygga, �r en trogen bild av den franska arm�ns situation."
Under den tredje perioden imiterade gerillabanden den regulj�ra arm�n: de f�rst�rkte sina avdelningar till att best� av 3.000 till 6.000 man, de var inte l�ngre sammansvetsade f�rband ur den egna staden eller byn, utan f�ll i h�nderna p� ledare som anv�nde dem s� som b�st passade deras egna syften. Denna f�r�ndring i gerillans system innebar stora f�rdelar f�r fransm�nnen. D� de p� grund av sitt stora antal inte som f�rut kunde g�mma sig och pl�tsligt f�rsvinna utan att leverera batalj, s�g sig gerillakrigarna ofta �verraskade, slagna p� flykten, skingrade och f�r l�ng tid urst�ndsatta att skapa nya obehag.
[......]