Originalets titel: "Philosophy and Social Criticism"
�vers�ttning: Boo Cassel och Per Norstr�m
Granskning: Kaj H�kanson
Digitalisering: Jonas Holmgren
I anknytning till det marxistiska revolutionsbegreppet uppkommer tv� typer av problem. Den f�rsta g�ller begreppets teoretiska grund: Hur ska man uppfatta revolutionsbegreppet? �r revolution som generell och partikul�r revolution�r �verg�ng fr�n kapitalism till kommunism en n�dv�ndighet och den enda m�jliga processen? Den andra typen av problem har en konkret historisk karakt�r: Under vilka historiska betingelser �r revolutioner m�jliga i dagens v�rld? Vilken samh�llelig praktik fr�n individuella klassers och gruppers sida kan f�rvandla denna m�jlighet till verklighet? Vilka objektiva intressen och behov hos enskilda samh�llsgrupper m�jligg�r deras revolution�ra politiska engagemang?
Revolutionsbegreppet har en s�rskild inneb�rd endast om vi s�tter in det i ett sammanhang. Eftersom revolution alltid inneb�r en viktig, genomgripande f�r�ndring, kommer det vi betraktar som "viktigt" och "genomgripande" och generellt, det vi uppfattar som verklig f�r�ndring att bero p� sammanhanget. Om Bolivias president Barrientos i morgon skulle st�rtas av n�gon annan general,[1] skulle v�rldspressen skriva om det som �nnu en av dessa otaliga latinamerikanska "revolutioner", men sj�lvfallet skulle ingen marxist betrakta ett s�dant regimskifte som en verklig samh�llsf�r�ndring och minst av allt som en revolution.
D�remot skulle ingen tveka att kalla st�rtandet av den tempor�ra mensjevikiska interimsregeringen den 25 oktober 1917 f�r en verklig revolution. Emellertid har m�nga f�rfattare kallat den hastiga �verg�ngen till industrialisering och planekonomi i Sovjetunionen p� 30-talet f�r den andra ryska revolutionen, precis som �verg�ngen till sj�lvstyre i Jugoslavien 1951 ibland betraktas som den andra jugoslaviska revolutionen.
Tydligen menar vi i det f�rsta fallet med revolution en djupg�ende f�r�ndring enbart av styrelseformen, medan vi i det andra och tredje fallet menar en djupg�ende f�r�ndring av ekonomin eller samh�llsstrukturen i allm�nhet. Problemet �r d� om vi ska betrakta varje radikal f�r�ndring inom ett speciellt samh�llsomr�de som revolution eller om vi ska anv�nda begreppet endast d� det g�ller en genomgripande omvandling av hela samh�llet, d.v.s. en omvandling av de sociala strukturer och institutioner som i huvudsak �r best�mmande f�r alla former av samh�lleligt liv. Denna fr�ga �r l�ngt ifr�n s� akademisk som den kan f�refalla. Om arbetarklassens partis makt�vertagande utg�r revolutionen och inte bara dess f�rsta fas, s� kommer allt som f�ljer d�refter att vara fredlig utveckling och det samh�lle vi finner efter revolutionen �r redan ett nytt samh�lle som m�ste stabiliseras, som m�nniskor m�ste anpassa sig till, ett samh�lle d�r tonvikten redan ligger p� positiv tillv�xt, snarare �n p� en serie ytterligare negationer. Sanna revolution�rer hotas ofta av f�ngenskap ocks� i detta "nya" samh�lle. Revolutionen har endast lett till att f�ngvaktarna bytts ut. Om revolutionen inneb�r ett radikalt avskaffande av gamla samh�llsf�rh�llanden och skapandet av nya, m�nskligare f�rh�llanden d�r den m�nskliga friheten och utsikterna till ett rikt, inneh�llsfyllt liv har �kat, s� �r revolutionen en process som m�ste forts�tta i m�ngfaldiga former genom hela �verg�ngsperioden. Under denna period finns inget utrymme f�r navelsk�dande, f�rsvar och ideologisk rationalisering av det best�ende. Visionen av en m�jlig, m�nskligare framtid m�ste vara ett st�ndigt n�rvarande kriterium f�r kritisk v�rdering och val av utvecklingsriktning. Varje stabilisering kan bara vara tillf�llig och villkorlig och m�ste med n�dv�ndighet leda till sitt eget upph�vande och �verskridande. N�r m�nniskan tillf�lligt anpassar sig till de existerande f�rh�llandena m�ste detta f�ljas av f�rh�llandenas anpassning till m�nskliga behov vilkas f�rverkligande blivit historiskt m�jligt.
Revolutionsbegreppet som en djupare och radikalare form av f�r�ndring �n enbart makt�vertagande och f�r�ndring av maktens klasskarakt�r �r inte n�got nytt. Vi skulle inte heller beh�va bekymra oss om dess uttolkning, om det inte systematiskt ifr�gasatts i praktiken av byr�kratiska grupper i socialistiska l�nder.
Tv� problem f�rknippade med detta �r �nnu inte ens teoretiskt l�sta. Det f�rsta �r: Om revolutionen �r en genomgripande samh�llsomvandling som p�verkar inte bara politiken utan �ven ekonomin, kulturen och vardagslivet �verhuvudtaget, best�r den d� bara av en serie v�ldsamma f�r�ndringar, katastrofer och konvulsioner eller r�r det sig om integrerade f�r�ndringar som kan vara j�mna, gradvisa och "evolution�ra"? Problemet �r att vissa mycket v�ldsamma konvulsiviska f�r�ndringar n�r allt kommer omkring inte medf�rt n�gra st�rre faktiska f�r�ndringar (t.ex. "det stora spr�nget" i Kina 1959 eller generalstrejken i Frankrike maj 1968), medan andra mycket viktiga samh�llsf�r�ndringar genomdrivits p� fredlig v�g (avkolonialiseringen efter andra v�rldskriget, inf�randet av planering och "direkt�rernas revolution" inom kapitalismen, minskningen av stora sociala skillnader i Sverige och andra skandinaviska l�nder, �verg�ngen till sj�lvstyre i Jugoslavien). Om det f�rh�ller sig s�, har vi d� inte utvidgat inneb�rden av begreppet revolution i s� h�g grad att det f�rlorat allt informationsv�rde? Viktiga f�r�ndringar �ger rum inom varje historisk epok. �r d� inte varje historisk epok revolution�r i en viss mening? Tydligen kan denna uttolkning av revolutionsbegreppet endast undvikas om vi a) skiljer mellan en epok av tillv�xt och en epok under vilken en total samh�llsomvandling �ger rum och b) om vi precist fastst�ller den grundl�ggande begr�nsningen hos den samh�llsstruktur som upph�vs under det att den omvandlas. Fastst�llandet av en s�dan begr�nsning �r samtidigt en allm�n huvuddefinition av de integrerade f�r�ndringar som utg�r en revolution (oavsett om de �r v�ldsamma eller j�mf�relsevis lugna).
I den marxistiska litteraturen har ofta fr�gan om den socialistiska revolutionen reducerats till en fr�ga om det kapitalistiska samh�llets sammanbrott. Naturligtvis kan en grund f�r denna reduktion �terfinnas i n�gra av Marx texter. (Endast n�r man ser till Marx texter som helhet utg�r dessa, speciellt manuskripten med filosofiskt-antropologiska fr�gest�llningar, underlag f�r ett mycket vidare begrepp.)[2] I Kommunistiska manifestet h�vdar Marx att kampen mellan de tv� antagonistiska klasserna - bourgeoisin och proletariatet - kommer att leda till en "v�ldsam uppl�sning av alla best�ende samh�llsf�rh�llanden", d.v.s. till en process som tydligen kommer att ha en jordskredseffekt. Upph�vandet av bourgeoisins makt �r bara begynnelsen av denna process. I sin uppsats om r�tteg�ngen mot K�lnkommunisterna visade Marx att st�rtandet av en regim inte kunde vara mer �n en episod i en oundviklig kamp och att det �r av yttersta vikt att f�rbereda sig f�r denna slutgiltiga och avg�rande konflikt. �ven Engels (1895) skilde mellan en "fundamental samh�llsomvandling" och en "vanlig politisk revolution". Han f�rknippade inte bara politisk revolution med gatustrider och uppresandet av barrikader, utan satte �ven propagandaarbete och parlamentarisk aktivitet mot revolution�ra kampformer. "Vi revolution�rer", sade han, �syftande f�rh�llandena i Tyskland under 1800-talets sista �rtionde, "kan avancera mycket hastigare med legala �n med illegala medel och revolution�r taktik."[3]
De tyska socialdemokraternas syn uttrycktes b�st av Bebel under Erfurtkongressen, d� han sade att "det kapitalistiska samh�llet r�jer sj�lvt snabbt v�gen f�r sin egen underg�ng, och vi beh�ver endast v�nta p� det �gonblick d� makten faller dem ur h�nderna". �ven Kautsky sade otaliga g�nger att partiet bara beh�vde f�rbereda sig f�r den avg�rande massrevolutionen n�r den l�mpliga tidpunkten kom.
Denna skenbart radikala teori, med hela dess mekaniska determinism och optimistiska antagande att kapitalismen sj�lv oundvikligen leder till en revolution som man endast beh�ver vara redo f�r n�r den en g�ng kommer, medan partiet d�remot inte i f�rv�g kan g�ra n�got, var i sj�lva verket uttryck f�r en redan i h�gsta grad reformistisk politik.
N�r Bernstein 1896 publicerade sin artikelserie i Neue Zeit v�nde han sig �ppet mot denna form av reformism och s�kte bevisa att f�religgande fakta inte erbj�d n�gon grund f�r tron att kapitalismen oundvikligen n�rmade sig sitt sammanbrott. F�r varken den v�ntade utarmningen av arbetarna eller den kapitalkoncentration som enligt Marx teori stod att v�nta hade intr�ffat. Inte heller var, enligt Bernstein, ekonomiska kriser oundvikliga - och dessa tre premisser l�g ju till grund f�r tesen om kapitalismens oundvikliga sammanbrott. Oavsett hur r�tt Bernstein i sj�lva verket hade (i m�nga avseenden hade han inte r�tt, s�rskilt vad betr�ffar antagandet om ekonomiska kriser), inneh�ller hans grundl�ggande reformistiska tes "m�let betyder ingenting, r�relsen �r allt" ett revolution�rt element. F�r om en r�relse �r socialistisk �verhuvudtaget, m�ste den ha en revolution�r karakt�r och inte enbart f�rbereda sig f�r den enda framtida h�ndelse som ensam skulle betraktas som revolution. Fr�gan g�ller bara vad som egentligen g�r en r�relse socialistisk, vilken den totalitet �r som ger revolution�r inneb�rd �t varje handling inom r�relsen.
Rosa Luxemburg �verskred b�de Bernsteins och socialdemokraternas reformism genom sin definition av revolution som en serie katastrofer:
"Ju mer kapitalet genom militaristiska medel i det egna landet och �ver hela v�rlden likviderar de icke-kapitalistiska klasserna och f�rv�rrar hela det arbetande folkets levnadsf�rh�llanden, desto mer blir kapitalackumulationens dagliga historia �ver hela v�rlden en kontinuerlig kedja av politiska och sociala katastrofer och konvulsioner, vilka i kombination med periodiska ekonomiska katastrofer i form av kriser kommer att hindra kapitalackumulationens fortsatta utveckling ... t.o.m. innan kapitalismen n�r de naturliga gr�nserna f�r sin ekonomiska utveckling."[4]
�ven Rosa Luxemburg fann det n�dv�ndigt att framh�va n�got som inte �r oumb�rligt i revolutionsteorin, d.v.s. det Marx uppfattade som en epok av "fundamental omvandling" presenterade hon som en serie katastrofer. Vad som var en l�ngt viktigare fr�ga, d.v.s. vad denna "fundamentala omvandling" utg�rs av, specificeras antingen inte alls eller behandlas p� ett inadekvat och - vilket �r tydligast nuf�rtiden - ytligt s�tt. Den grundl�ggande f�r�ndringen reduceras till upph�vandet av den privata �gander�tten till produktionsmedlen och inf�randet av planerad produktion i st�llet f�r anarkisk produktion.
Denna brist kan ocks� �terfinnas hos tre ledande sovjetiska teoretiker - Lenin, Trotskij och Bukharin. Deras revolutionsid� �r oj�mf�rligt konkretare och inneh�ller radikalt nya element: fatalismen och tron p� den avg�rande roll massornas spontanitet spelar har ersatts av aktivism och uppfattningen att en historisk process kan styras i revolution�r riktning fast�n de historiska betingelserna f�r �verg�ngen till socialism inte mognat.
S� tidigt som 1905-06 utvecklade Helphand (Parvus) och Trotskij teorin om den permanenta revolutionen, enligt vilken proletariatet, �ven i ett outvecklat land som Ryssland, kan ta ledningen �ver massorna och f�rst g�ra en demokratisk revolution, d�refter avskaffa den privata �gander�tten till produktionsmedlen och b�rja bygga socialismen. Lenin, som l�nge ans�g att den borgerligt-demokratiska och den socialistiska revolutionen m�ste �tskiljas av en l�ng historisk period, kom p� v�ren 1917 fram till uppfattningen att den senare snabbt kan f�lja efter den f�rra, fr�mst p� grund av de speciella f�rh�llanden som skapats genom kriget. S�lunda beh�ver revolutionen inte b�rja i ett land med h�gt utvecklade produktivkrafter, utan i ett land som utg�r den svagaste l�nken i den imperialistiska kedjan.
I Program till den Kommunistiska Internationalen 1928 skiljer Bukharin mellan tre slag av revolution�r r�relse: den klassiska prolet�ra revolutionen som bryter ut i ett utvecklat land; en kombination av prolet�r revolution och bonderesning, som upptr�der i halvutvecklade kapitalistiska l�nder; slutligen den revolution�ra r�relse som best�r av flera f�rtryckta klasser i koloniala och beroende l�nder.[5] Var och en av dessa r�relser �kar kapitalismens allm�nna kris. Till slut "n�r det kapitalistiska systemet som helhet tidpunkten f�r sitt slutgiltiga sammanbrott och finanskapitalets diktatur ers�tts av proletariatets".[6]
F�ljaktligen �r den socialistiska revolutionens k�rna uppr�ttandet av proletariatets diktatur.[A]
�tminstone till en b�rjan uppfattades i praktiken proletariatets diktatur som en verkligt demokratisk regeringsform - med breda friheter b�de inom partiet och i pressen och det offentliga livet. 1917 erbj�d bolsjevikerna mensjevikerna och socialrevolution�rerna att delta i regeringen. F�rhandlingarna strandade och ingen koalition kom till st�nd, p.g.a. att man satte upp som villkor att Lenin och Trotskij inte skulle f� ing� i regeringen. Till och med under inb�rdeskrigets sv�raste och mest kritiska dagar existerade i Ryssland fortfarande en legal opposition, medan beslut inom partiet fattades efter bitter kamp mellan olika mera tillf�lligt uppkomna grupper, d�r Lenin, partiets obestridde ledare, mer �n en g�ng befann sig i minoritetsst�llning. Ett av folkkommissariernas r�ds f�rsta dekret efter oktober 1917 g�llde avskaffandet av d�dsstraffet, detta trots Lenins motst�nd. Stalins (som d� var kommissarie f�r de nationella minoriteterna) f�rsta offentliga framtr�dande �gde rum vid den finska socialdemokratiska partikongressen i Helsingfors i mitten av november 1917, d� han proklamerade Finlands sj�lvst�ndighet.
Men som resultat av v�lk�nda sammantr�ffande tragiska historiska omst�ndigheter kom proletariatets diktatur snart att anta en annan karakt�r. Bolsjevikerna kunde inte uppfylla de nyv�ckta f�rhoppningarna, inte heller kunde de ge upp sina anstr�ngningar vid en tidpunkt d� framg�ngen redan skymtade vid horisonten. De hade utlovat fred, i tron att centralmakternas proletariat skulle upph�ra att bek�mpa en ny rysk regering best�ende av arbetare och b�nder och i st�llet v�nda vapnen mot sina egna h�rskare. Emellertid fortsatte tyskarna att avancera. N�r bolsjevikerna tillf�ngatog general Krasnov efter dennes misslyckade offensiv mot Petrograd, sl�ppte man honom fri mot hans hedersord att han inte skulle forts�tta striden. Generalen gav sitt ord, men kort d�refter st�llde han sig i spetsen f�r vita arm�ns styrkor i s�der. Detta betydde att man m�ste ta till vapen.
Finlands sj�lvst�ndighet hade inneburit �teruppr�ttandet av den finska bourgeoisins makt. Bukharin och Derjinski anklagade Stalin f�r att ha fallit undan f�r de sm� nationernas borgerliga nationalism. Kort d�refter (februari 1921) ockuperade r�da arm�n den Georgiska republiken och drev med v�ld bort den mensjevikiska regeringen.
I juni 1918 olagligf�rklarades mensjeviker och socialrevolution�rer, d�rf�r att vissa av deras medlemmar samarbetat med vita arm�n. Efter detta f�ljde en serie revolter och likvideringar och efter morden p� Uritjki och Volodartschi och socialrevolution�rernas allvarliga attentat mot Lenin b�rjade en brutal massterror.
I Kronstadt, som 1917 varit ett av bolsjevikernas starkaste f�sten, br�t i mars 1921 en revolt ut bland matroserna. Dessa beg�rde sin utlovade frihet, makt �t sovjeterna och upph�vandet av bolsjevikpartiets diktatur. R�da arm�n tvingades k�mpa mot prolet�rer. Revolten slogs ned i blod. D�refter f�ljde kampen mot "arbetarnas opposition" inom sj�lva partiet. Den tionde partikongressen (1921) antog en resolution som f�rbj�d oppositionsgrupper inom partiet. En central kontrollkommission med uppgift att utf�ra regelbundna utrensningar tillsattes.
Vid partikongressen, den f�rsta som h�lls i den nu sv�rt sjuke Lenins fr�nvaro, myntade Stalin, n�r han replikerade en kritiker (Lutovinov) som beg�rde st�rre frihet att f�ra diskussioner inom partiet, en fras som skulle komma att troget upprepas av alla stalinister vid l�mpliga tillf�llen: "Partiet �r inte n�gon diskussionsklubb." (Lutovinov begick kort d�refter sj�lvmord.)
Vid den trettonde partikongressen f�llde Trotskij, som redan tvingats p� kn� av de obevekliga attackerna fr�n triumviratet Stalin-Zinovjev-Kamenev, ett annat ber�mt uttryck som kan ses som ett motto f�r den senare stalinismen:
"Man f�r inte ha r�tt mot partiet. Man kan bara ha r�tt med och genom partiet, f�r historien har inte skapat n�got annat s�tt att f�rverkliga det som �r r�tt. Engelsm�nnen har ett ordspr�k: My country, right or wrong. Med mycket st�rre historiskt ber�ttigande kan vi s�ga: My party, right or wrong, i varje enskild situation."[7]
I oktober 1926 gjorde f�r f�rsta g�ngen en hel grupp partiledare offentlig sj�lvkritik: Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Pjatakov, Solkonikov etc. Ett �r senare bad Bukharin med t�rar i �gonen politbyr�n om misskund f�r ett enda privat samtal han haft med Kamenev. I slutet av 1929 hade alla Stalins rivaler, de ber�mda oktoberledarna, eliminerats. Trotskij hade utvisats ur landet och andra avsatts fr�n sina ledande poster.
Proletariatets diktatur hade omvandlats till ledarens diktatur. Jag �mnar h�r inte diskutera i vilken grad denna omvandling hade sin objektiva grund i ett behov av centraliserade metoder f�r en snabb industrialisering av ett efterblivet land. Det viktiga att observera �r att denna process accepterats av marxister som mer eller mindre normal. I den existerande revolutionsteorin fanns det tydligen inte n�gonting som kunde mots�ga vad som h�nde under det praktiska uppr�ttandet av den f�rsta socialistiska staten. Den privata �gander�tten till produktionsmedlen hade avskaffats. Den anarkiska kapitalistiska produktionen hade ersatts med planering. Uttryckte inte Stalin partiets vilja? Var inte partiet proletariatets f�rtrupp?
I Sovjetunionen, Jugoslavien, Kina, p� Kuba och i andra socialistiska l�nder har emellertid vissa f�rh�llanden, institutioner och strukturer som utm�rkt alla tidigare former av klassamh�lle �verlevt. Dessa har i huvudsak inte f�r�ndrats genom revolutionen eller deras f�r�ndringar har inte klart �syftats som revolution�ra m�l.
Fr�mst har olika mer eller mindre dolda former av exploatering fortlevt. Begreppet exploatering har inskr�nkts och reducerats till att g�lla endast den speciella form som utvecklas i produktionsf�rh�llanden mellan kapitalister och arbetare. Men i dess mest allm�nna betydelse blir till�gnelsen av merv�rde fr�n individer och samh�llsgrupper of�r�ndrad i varje samh�lle d�r principen om betalning efter presterat arbete inte konsekvent till�mpas och d�r varuproduktionen best�r. Det �r ov�sentligt om denna till�gnelse ut�vas av individuella kapitalister eller av kollektiv p� basis av marknadsmonopol, tillf�lligt gynnsamma marknadsf�rh�llanden, f�rdelaktiga import-export-regleringar etc. Det spelar ingen roll om arbetarklassens merarbete utnyttjas av kapitalister, i form av profiter och p� basis av �gander�tt till produktionsmedlen, eller av byr�krater, i form av osk�ligt h�ga l�ner och privilegier p� basis av oinskr�nkt kontroll �ver samh�lleligt objektifierat arbete.
Dessutom har alienationen av politisk makt best�tt. Revolutionens framg�ngar till en b�rjan, fr�mst den nya revolution�ra myndighetens makt�vertagande och stabilisering, �r m�jliga endast genom att r�relsens avantgarde verkligen uttrycker �sikterna och �nskem�len hos arbetarklassen och den del av folket som st�der revolutionen. Den utstr�ckning i vilken den nya myndigheten �r of�rm�gen att realisera m�nga av sina proklamerade m�ls�ttningar och infria m�nga av sina l�ften, den utstr�ckning i vilken denna myndighet, under de f�rsta sp�nda relationerna med den klass ur vilken den ursprungligen uppstod, beslutar att f�lja sin egen v�g, eftersom den anser sig vara revolutionens enda verkliga subjekt som m�ste handla i proletariatets intresse �ven mot proletariatets (som inte beh�ver vara medvetet om sina egna intressen) tillf�lliga �nskningar, och den utstr�ckning i vilken administration och politisk verksamhet blir en syssels�ttning permanent f�rbeh�llen ett litet antal utvalda och betrodda individer - kommer att best�mma i vilken utstr�ckning politiken kommer att bli en alienerad aktivitet d�r den nya myndighetens politiska institutioner upph�r att verkligen f�rmedla de revolution�ra massornas vilja och blir institutioner f�r manipulation och tv�ng.
S�lunda �ger individen fortfarande inom politikens och ekonomins omr�de ett objekts status. Sj�lvstyresystemet i Jugoslavien har m�jliggjort ett �vervinnande av detta tillst�nd, fast�n detta system fortfarande befinner sig i sitt begynnelsestadium (och har en mer reformistisk �n revolution�r karakt�r). Sj�lvstyresystemet har allvarligt angripit, om �n inte radikalt avskaffat, byr�kratins ekonomiska och politiska monopol.
Den viktigaste aspekten av revolutionsbegreppet �r varken bruket av v�ld eller f�rekomsten av en (mer eller mindre organiserad) massr�relse eller en f�r�ndring av regeringsformen, inte ens det sociala systemets sammanbrott. Ingen av dessa faktorer �r ett n�dv�ndigt eller tillr�ckligt villkor f�r en verkligt progressiv omvandling av samh�llsf�rh�llandena. Revolutionens viktigaste egenskap �r det radikala �verskridandet av en viss samh�llsformations v�sentliga inre begr�nsningar.
F�ljaktligen blir revolutionens grundl�ggande teoretiska problem fastst�llandet av denna v�sentliga inre begr�nsning. Endast n�r vi fastsl�r vilka grundl�ggande samh�lleliga institutioner som g�r ett samh�lle irrationellt och om�nskligt, endast n�r vi fastsl�r den historiska m�jligheten och tillv�gag�ngss�ttet att avskaffa dessa institutioner och ers�tta dem med andra som garanterar rationellare och humanare samh�llsf�rh�llanden, kan v�r uppfattning om revolution bli tillr�ckligt klar och konkret, endast d� kan vi undvika att falla offer f�r den falska avantgardismens vanf�rest�llningar. Dessa vanf�rest�llningar upptr�der i tv� huvudsakliga former. Den ena �r pseudo-avantgardism - n�r vi betraktar en r�relse vars m�ls�ttningar i sj�lva verket inte �r radikala som revolution�r - som betraktar vanliga reformer av systemet som revolution, eller ocks� bara har vissa yttre radikala kvaliteter: extrema v�nsterfraser, en romantisk-negativistisk symbolik, en organisation som tar avst�nd fr�n det best�ende samh�llet som helhet, utan n�gon klar uppfattning om vilka av dess nyckelinstitutioner som m�ste f�r�ndras och vad inom dessa institutioner som definitivt m�ste avskaffas och vad som b�r bevaras som delar av det framtida samh�llets nya och progressiva institutioner.
Den andra formen av falsk avantgardism �r myten om den gamla avantgardismen, som uppst�r d� en samh�llsgrupp som framg�ngsrikt genomf�rt revolutionens f�rsta fas, makt�vertagandet, sedan f�r�ndrar sin samh�lleliga natur och antar en konservativ roll, samtidigt som den s�ker bevara sin tidigare revolution�ra ideologi. Denna ideologi dikteras d� inte bara av behovet att uppr�tth�lla illusioner om sig sj�lv, utan ocks� av behovet att beh�lla andlig kontakt med de folkmassor i vilkas namn man ursprungligen handlat. B�da behoven tillfredsst�lls dels genom noggrant bevarande av traditioner fr�n den tidigare revolution�ra perioden och dels genom ideologisk mystifiering av de r�dande f�rh�llandena.
Myten om tidigare avantgardism �r desto sv�rare att avsl�ja eftersom revolutionsbegreppet har flera betydelser, eftersom verkligheten har flera olika skikt och s�ledes flera olika gr�nser och m�jliga negationer, och d�rf�r att var och en av dem �r beroende dels av v�rt allm�nna v�rdesystem och dels av en riktig bed�mning av verkliga historiska m�jligheter. Fastst�llandet av en samh�llsformations v�sentliga inre begr�nsningar �r beroende av f�ljande premisser:
1. En samh�llsformation har sina s�rskilda ekonomiska, politiska, sociala och kulturella dimensioner. Det �r d�rf�r m�jligt att begr�nsa sig till enbart en av dem och separat referera till politisk, ekonomisk, social eller kulturell revolution. Vad vi h�r �r fr�mst intresserade av �r samh�llets totalitet och s�ledes en integrerad revolution som skulle omfatta alla dessa omr�den (vilka n�r allt kommer omkring inte skarpt kan �tskiljas). Men �ven om fr�gan st�lls p� detta s�tt, kvarst�r det faktum att den sociala verkligheten best�r av olika skikt.
F�rst kan det r�ra sig om en speciell form av kapitalism: liberal, monopolistisk eller statskapitalism. Dess inre begr�nsning kan vara kontrollen �ver objektifierat arbete, baserad p� privat �gander�tt till produktionsmedlen. Upph�vandet av denna begr�nsning har visserligen revolution�r karakt�r, men privat �gander�tt kan komma att ers�ttas av statlig �gander�tt. Kapitalismens v�sentliga inre begr�nsning �r produktionen f�r profit och �garnas och de professionella f�retagsledarnas till�gnelse av denna profit. Emellertid �r den yttersta basen f�r varje nutida samh�lle (dess djupaste skikt) varuproduktionen; dess inre begr�nsning utg�rs av varufetischism och alienerat arbete i allm�nhet.
S�ledes f�ruts�tter ett svar p� fr�gan om revolutionen en specificering av problemet: T�nker vi p� omvandlingen av privatkapitalism eller av kapitalism i allm�nhet eller p� den mest genomgripande omvandlingen, d.v.s. omvandlingen av klassamh�llet baserat p� varuproduktion och alienerat arbete?
2. Hur fr�gan om revolution ska st�llas beror p� hur vi uppfattar f�rh�llandet mellan praktiken och den r�dande historiska verkligheten. De motsatta ytterligheterna �r realpolitikens opportunistiska positivism och den revolution�ra romanticismens voluntaristiska utopism.
Den f�rra antar att praktisk handling ska r�ttas efter vad som �r n�dv�ndigt i samh�llsprocessen eller vad som �r den "objektivt dominerande, f�rh�rskande tendensen". Om majoriteten av arbetare verkligen uteslutande �r intresserade av h�gre l�ner och h�gre levnadsstandard s� kan inte bara revolutionens begynnelse uteslutande l�nkas till ett m�jligt katastrofalt f�rsvagande av imperialismen p� internationell niv�, utan den samh�lleliga omvandlingen sj�lv kommer inte att uppfattas tillr�ckligt radikalt, d.v.s. fr�mst som en f�r�ndring av styrelseskicket.
Varu-penningrelationerna kommer till stor del att l�mnas of�r�ndrade, eftersom producenterna "objektivt tenderar att upptr�da som varuproducenter". Samh�llets byr�kratiska struktur kommer att l�mnas of�r�ndrad, eftersom arbetarna "objektivt tenderar att �verl�ta beslutsfattandets b�rda och ansvar till experter, f�retagsledare och yrkespolitiker". Ingen verklig revolution kommer att �ga rum inom kulturen, eftersom majoriteten av folket "objektivt f�redrar underh�llningsmusik framf�r Mozart och v�sternfilmer framf�r Shakespeare". En revolution�r teori som s�ledes baserar begreppet objektiva historiska m�jligheter p� de stora talens lag mynnar ut i reformism och kontrarevolution.
Romantisk utopism, � andra sidan, f�rnekar all samh�llelig determinism och antar att alla m�jligheter st�r �ppna innan man handlar, att man b�r f�lja utopins anda i st�llet f�r den positiva kunskapens och att man s�ledes m�ste h�lla sig till vad som �r mest humant, oavsett hur objektivt m�jligt det �r. Uppfattningen om vad som �r historiskt negativt blir mycket vid och verkligt radikal: den omfattar inte bara produktionen f�r profit utan ocks� varuproduktionen i allm�nhet, inte bara den moderna teknologins missfoster utan ocks� teknologi i allm�nhet, inte bara byr�krati utan ocks� all organisering och institutionalism, inte bara en positivistisk uppfattning och till�mpning av vetenskapen utan ocks� allt planerande och rationellt kalkylerande. N�r den f�rlitar sig p� k�nslan och kr�ver full frihet och spontanitet, kan den extrema radikalismen hj�lpa till att skapa nya ok�nda m�jligheter, av tillf�llighet utvidga den m�nskliga frihetens omr�de och spela en mycket viktig roll som katalysator, genom att f�sta uppm�rksamheten p� dolda problem, avsl�ja den r�dande myndighetens alla brutala sidor och uppv�cka oerh�rda latenta krafter. Men allt detta �r tillf�lligheter. Att angripa allting i ett samh�lle inneb�r att angripa �ven det i de r�dande f�rh�llandena som - �tminstone f�r en tid - borde bevaras i det nya samh�llet. Slutligen inneb�r detta ett misslyckande att verkligen i praktiken angripa det som blivit historiskt m�jligt att �verskrida.
Den romantiska uppfattningen av revolutionen �r antingen bara revolution i t�nkandet eller, i ett f�rs�k att politiskt genomf�ra den, bara en prelimin�r katalysatorisk fas av den verkliga revolutionen.
Historisk verklighet f�r s�ledes inte uppfattas p� ett positivistiskt s�tt. Aktivism f�r inte vara synonymt med voluntarism.
Historisk verklighet �r inte bara det som dominerar, utan ocks� det som �r ovanligt och s�llsynt; inte bara det som faktiskt �r, utan ocks� det som i morgon kan vara om vi handlar p� ett best�mt s�tt. Huruvida n�gonting kan komma att vara eller inte, �r inte bara en fr�ga om intuition och fantasi, utan ocks� en fr�ga om rationella �verv�ganden som b�r f�reg� handling. Inte heller �r alla m�jligheter �ppna eller alla utom en uteslutna. Allting kan intr�ffa som inte utesluts av vissa samh�llslagars verkan i en speciell historisk situation. Naturligtvis f�r inte lagar reifieras: De �r bara regelbundenheter i m�nskligt beteende och kan �ndras om detta beteende upph�r att vara spontant och tillf�lligt och blir medvetet och kalkylerat. Eftersom alla m�nniskors beteende inte i alla aspekter kan f�r�ndras s� radikalt att alla lagar upph�r att vara giltiga, blir m�nga logiska m�jligheter faktiskt inte f�rverkligade. Bland de m�jligheter som st�r �ppna f�rs�ker det revolution�ra handlandet inte att f�rverkliga dem som �r mest sannolika utan dem som �r mest humana och rationella, �ven om de ligger p� gr�nsen till det om�jliga.
3. Fastst�llandet av en samh�llsformations v�sentliga negation �r s�ledes beroende av tre slag av antaganden:
a) av specificeringen av systemet i fr�ga. P� detta beror vad som kan betraktas som v�sentligt och vad som kan betraktas som ov�sentligt.
b) av kritisk kunskap om den historiska situation i vilken det givna systemet existerar. (Endast genom att unders�ka de r�dande lagbundna tendenserna i det m�nskliga beteendet kan vi s�ga vilka samh�lleliga institutioner och strukturer som kan upph�vas.)
c) av en viss v�rdeorientering som vilar p� f�rest�llningen om verkliga m�nskliga behov och, i sista hand, p� en integrerad filosofisk antropologi. Endast n�r vi har en best�md uppfattning om vad m�nniskan �r, vad hon under givna historiska betingelser kan vara och vilka av hennes v�sentliga behov som kan f�rverkligas - endast d� kan vi avg�ra vad som �r negativt i den r�dande verkligheten och vilka institutioner som hindrar m�nniskan fr�n att bli vad hon redan kan bli.
Varje praktisk handling utg�r explicit eller implicit fr�n en viss uppfattning om de negativa ting som borde elimineras. F�r positivistisk realism �r det negativa det som hindrar det best�endes vidareutveckling och effektiva funktion. Det antropologiska antagandet h�r �r att m�nniskan �r det som faktiskt dominerar i hennes nuvarande beteende, att hennes behov kan fastst�llas genom empiriska studier av hennes val mellan alternativa m�jligheter. Naturligtvis skulle ett totalt f�rkastande av s�dana empiriska fakta leda till en p�taglig verklighetsflykt och till en s�rskild form av mytologi. � andra sidan inneb�r ett okritiskt accepterande av detta att man definitivt hamnar inom det best�endes begr�nsningar och uppger en revolution�r aktivitet som skulle kunna �verskrida dessa begr�nsningar. Varje producent kan delta i ekonomiskt och politiskt beslutsfattande, �ven om empiriska unders�kningar pekar p� en flykt fr�n friheten och en ensidig fixering vid inkomst. Varje m�nniska har f�rm�ga att tillgodog�ra sig h�gklassig konst om hon ges m�jlighet att skaffa sig den n�dv�ndiga f�rkunskapen. Om samh�llet inte �r s� organiserat att det g�r det m�jligt f�r varje individ att uppn� den niv� som samh�llet som helhet redan uppn�tt, kommer f�rvisso varje "objektiv" unders�kning att visa att en stor majoritet av folket "fritt" valt att kvarst� p� en mycket l�g kulturell niv�, d�r de konsumerar den billigaste formen av underh�llning.
Utopisk romanticism utg�r d�remot fr�n en abstrakt och ahistorisk antropologi. Den st�ller inte fr�gan vad m�nniskan kan vara i en best�md historisk situation, d� hon �verskrider en samh�llsform och intr�der i en annan som, fast�n den �r mer human och rationell, fortfarande har vissa v�sentliga oundvikliga begr�nsningar. I fr�nvaron av en f�rmedling av dylik konkret historisk kunskap st�ller den utopiska romanticismen fr�gan om f�rverkligandet av frihet, kreativitet, samh�llelig solidaritet och m�nsklig spontanitet �verhuvudtaget. Detta leder till ett avst�ndstagande fr�n det best�ende samh�llet som helhet. P� det hela taget �r alla dess institutioner negativa, eftersom de begr�nsar detta obegr�nsade, absoluta ideal.
Den filosofiska antropologi som inspirerats av Marx (b�de av Marx som f�rfattare till Ekonomisk-filosofiska manuskripten och till Kapitalet) har en historisk karakt�r. Dess syn p� m�nniskan och m�nniskans behov �r konkret allm�n och m�ngdimensionell. Den omfattar inte bara id�n om vad m�nniskan skulle kunna vara n�r hon definitivt befriats fr�n fysiskt tv�ngsarbete och n�r klassamh�llet och varuproduktionen avskaffats, utan ocks� vad m�nniskan skulle kunna vara i morgon, medan materiell produktion, arbetsf�rdelning, marknad och professionell politik fortfarande existerar. S� l�nge s�dana samh�lleliga institutioner forts�tter att existera kommer m�nniskans frihet och hennes behov av att oms�tta alla sina potentiella f�rm�gor i praktik att begr�nsas. Men redan nu skulle m�nniskan i stor utstr�ckning kunna frig�ra sig fr�n varuproduktionens anarki, hon skulle friare kunna v�lja sitt yrke och ha en rikare fritid. Redan nu skulle hon kunna delta i beslutsfattande och ledning och yrkespolitikernas nuvarande obegr�nsade befogenheter skulle kunna reduceras till s�dana expertuppgifter som analyser av data, f�rslag till alternativa l�sningar och utarbetande av f�rslag till praktiska �tg�rder, medan de viktiga besluten �verl�ts �t sj�lvstyreorgan av olika slag.
Vilka �r d�, i ljuset av dessa synpunkter, de grundl�ggande best�ndsdelarna i det marxistiska revolutionsbegreppet under r�dande historiska betingelser?
Revolutionen �r negationen av den moderna kapitalismens v�sentliga inre begr�nsning. Denna v�sentliga begr�nsning utg�rs inte bara av privat �gander�tt till produktionsmedlen - vilket de flesta av Marx efterf�ljare trott - utan �r en hel struktur som kan beskrivas p� f�ljande s�tt: P� basis av den privata �gander�tten till produktionsmedlen har en samh�llsklass - bourgeoisin - tillskansat sig obegr�nsad kontroll �ver allt objektifierat arbete, den organiserar varuproduktionen uteslutande f�r profit, l�ter marknaden best�mma v�rdet av alla varor, inber�knat v�rdet av arbetskraft vilken reduceras till en vanlig vara. S�ledes f�r bourgeoisin m�jlighet att till�gna sig det totala merv�rdet. Revolutionen m�ste radikalt �verskrida denna struktur. Den m�ste avskaffa den privata �gander�tten till produktionsmedlen, men f�r inte till�ta n�gon annan samh�llsgrupp (t.ex. byr�kratin eller teknokratin) att p� andra grunder (t.ex. p� basis av monopol �ver politisk makt) kontrollera objektifierat arbete och till�gna sig huvuddelen av merv�rdet. Varuproduktion och marknad kan bara �verskridas gradvis och detta kr�ver en hel historisk epok. Emellertid m�ste de inledande stegen mot dess avskaffande vidtas genast, n�r det r�r sig om ett utvecklat industrisamh�lle. Varuproduktionen kan gradvis ers�ttas av produktion f�r m�nskliga behov, betalning efter framg�ng p� marknaden kan ers�ttas av betalning efter prestation, skicklighet och arbetskreativitet, i den utstr�ckning producenterna sj�lva �vertar kontrollen �ver produktivkrafter och objektifierat arbete. Marknadslagarna kommer f�rst att korrigeras, f�r att undvika o�nskade sociala skillnader och andra irrationaliteter, f�r att senare i �kad utstr�ckning f�rlora sin betydelse i ett fritt samh�lle.
Med negationens dubbla natur framf�r �gonen kan tv� stadier i den kommunistiska revolutionen urskiljas j�mf�relsevis klart. Det f�rsta stadiet, som avskaffar samh�llets klassystem och exploateringen av producenterna (antingen utf�rd av bourgeoisin eller byr�kratin) och som genom denna procedur upph�ver den klassiska formen av stat och ers�tter den med ett utvecklat och integrerat sj�lvstyresystem, �r den socialistiska revolutionen, som m�ste vara av st�rsta intresse f�r oss b�de teoretiskt och praktiskt.
Typologin �ver den socialistiska revolutionens former kan uppst�llas p� f�ljande s�tt:
1. I ett utvecklat kapitalistiskt land tar proletariatet makten med v�ld och uppr�ttar proletariatets diktatur vilken har alla den socialistiska demokratins egenskaper. Det finns inget historiskt exempel p� en s�dan revolution. Majh�ndelserna i Frankrike 1968 visade m�jligheten av denna klassiska form av v�ldsam prolet�r revolution.
2. I ett utvecklat kapitalistiskt land som n�rmar sig �verfl�dssamh�llet �ger ett antal gradvisa f�r�ndringar rum, vilka leder till en minskning av sociala skillnader och v�xande arbetarinflytande. Makten �verg�r i folkets h�nder p� ett legalt parlamentariskt s�tt (som i Sverige) eller till f�ljd av den kapitalistiskt-byr�kratiska regeringens of�rm�ga att l�sa existerande problem p� det nationella och internationella planet (krig, rasproblem, automation: detta existerar som en framtida m�jlighet i USA).
3. I ett halvutvecklat kapitalistiskt land d�r bourgeoisin beg�tt �desdigra misstag - genom �del�ggelse i krig eller of�rm�ga att l�sa agrara eller nationella fr�gor. Arbetarnas och b�ndernas f�renade styrkor och, i vissa fall, �ven andra patriotiska krafter inr�knat delar av bourgeoisin, tar �ver makten och tar itu med en treh�vdad uppgift: a) att avskaffa resterna av feodalism och inf�ra demokrati, b) att satsa p� industrialisering, c) att genomf�ra en socialistisk omvandling.
De ryska, kinesiska, jugoslaviska och kubanska revolutionerna kan r�knas till denna tredje typ. Ingen av dem �r perfekt. Parallellt med stora framg�ngar i avskaffandet av feodala kvarlevor, fr�mjandet av industrialisering och urbanisering och utvecklingen av nya former av demokrati (sovjeter, sj�lvstyre i Jugoslavien) ledde den allm�nt l�ga utvecklingsniv�n och den kulturella efterblivenheten i dessa l�nder till en viss grad av byr�kratisering. Byr�kratin bromsade upp och stoppade i vissa socialistiska l�nder n�stan helt den genomgripande omvandlingen av samh�llsf�rh�llandena. Detta �r den v�sentligaste begr�nsningen f�r alla samh�llen som idag r�r sig mot socialismen.
V�rlden har �nnu inte sk�dat n�gon revolution av den klassiska typen, fast�n h�ndelser p� senare tid visat att det �r f�r tidigt att betrakta den som en historiskt passerad m�jlighet.
Utvecklingen i n�gra av de h�gst utvecklade kapitalistiska l�nderna kan beskrivas som en djupg�ende f�r�ndring av samh�llet, vilken har vissa inslag av socialistisk omvandling. Det �r emellertid om�jligt att s�ga huruvida denna utveckling kommer att forts�tta och leda till ett slutligt negerande av kapitalismens v�sentliga inre begr�nsning, eller om olika blandformer med drag av b�de kapitalism och socialism kommer att uppst�.
A andra sidan finns det antiimperialistiska r�relser och regimer i postkoloniala l�nder som f�rs�ker undvika vissa kapitalistiska former och inf�ra socialistiska former som nationalisering och planering. I vissa fall kan dessa processer ses som ett f�rsta steg mot en socialistisk revolution. Samh�llsf�rh�llandena i dessa l�nder �r dock alltf�r outvecklade f�r att socialismen ska kunna inneb�ra n�got mer �n en vision av en avl�gsen framtid.
Revolutioner �r inte n�dv�ndiga processer i bem�rkelsen reifierad n�dv�ndighet. Praxis m�ste ses som det avg�rande momentet i den samh�lleliga n�dv�ndigheten.
Det finns tv� huvudsakliga former av reifikation av n�dv�ndigheten i den marxistiska litteraturen - den ena vetenskaplig, den andra filosofisk.
Den f�rra best�r i reifikation av vetenskapliga lagar. Lagar ses som empiriska beskrivningar av f�rh�llanden eller tendenser som �r helt oberoende av m�nsklig vilja och handling. Vad som h�r f�rbisetts �r det metodologiska faktum att vetenskapliga lagar endast har en definitiv mening inom ramen f�r en teoretisk modell. Varje modell �r emellertid en ideal struktur som fastst�ller relationer och tendenser vilka skulle manifesteras �verallt under givna betingelser. Naturligtvis kan betingelser �ndras genom m�nniskans praktiska handlingar. Den m�nskliga f�rm�gan att anpassa sig, eller en utbredd k�nsla av �verm�ttnad eller leda kan medf�ra ov�ntade diskontinuiteter i den historiska processen. D�rf�r finns det inte lagar som uttrycker oundvikligheten av en socialistisk revolution. Det finns endast lagar som uttrycker n�dv�ndigheten av kapitalismens upph�vande om bourgeoisin och proletariatet beter sig i enlighet med sina objektiva intressen, d.v.s. om den f�rra forts�tter att k�mpa f�r profitkvotens h�jning och den senare bibeh�ller sin f�rm�ga till revolution�r handling eftersom den exploateras allt mer.
En annan form av reifikation av n�dv�ndigheten finns i en spekulativ uppfattning av historiens dialektik. Den historiska processens n�dv�ndighet antas h�r g�lla essensen (i motsats till fakticiteten), tillblivelsen (i motsats till varandet), f�rnuftet (Vernunft) i motsats till intelligensen (Verstand). Emellertid �r m�nsklig praxis till skillnad fr�n abstrakt t�nkande alltid �ppen, spontan, kreativ och fri. Den har en viss struktur men �r mer eller mindre flexibel, m�ngv�rdig, polydeterministisk, och kan inte framst�llas som ett enkelt deduktivt schema.
D�rf�r �r den verkliga fr�gan inte om den socialistiska revolutionen �r n�dv�ndig, utan om den �r historiskt m�jlig, under vilka betingelser den �r m�jlig och vad vi b�r g�ra f�r att f�rverkliga denna m�jlighet.
Det allm�nna problemet r�rande den socialistiska revolutionens historiska m�jlighet medf�r en hel rad specifika problem i anknytning till olika typer och olika faser av revolution.
Ur denna m�ngfald v�ljer jag f�ljande problem som �r v�sentligt f�r revolution�r teori och praxis i socialismen:
Vilka m�jligheter finns det att f�rhindra en byr�kratisering av arbetarr�relsens avantgarde efter dess makt�vertagande? Vilka m�jligheter finns det att �vervinna en redan konstituerad byr�kratism? (Byr�krati inneb�r h�r en sluten samh�llsgrupp av yrkespolitiker som har monopol p� politisk och ekonomisk makt och som till�gnar sig en del av det samh�lleliga merv�rdet i form av olika privilegier.)
Svaret p� dessa fr�gor �r beroende av samh�llets allm�nna utvecklingsniv�.
Ett samh�lle som �nnu inte �r industrialiserat och urbaniserat, som �nnu inte utvecklat varuproduktion, som fortfarande �r desintegrerat och uppdelat, d�r starka partikul�ra intressen bek�mpar varandra, d�r den breda massan fortfarande befinner sig p� en s� l�g kulturell niv� att varje demokratisk institution snart degenereras och blir en mystifikation av verkliga samh�llsf�rh�llanden - i ett dylikt samh�lle �r det knappast m�jligt att undvika byr�krati. Byr�kratin upptr�der som en social kraft som eliminerar de sista resterna av feodalism, vidtar �tg�rder f�r en accelererad ekonomisk, social och kulturell utveckling, ut�var de reglerande ekonomiska funktionerna i motsats till marknadsregleringen, samordnar och integrerar i det allm�nna intressets namn, dock med sina egna partikul�ra intressen f�r �gonen. Byr�kratin tillfredsst�ller vissa v�sentliga revolution�ra behov i eftersatta samh�llen.
I ett utvecklat industrisamh�lle, d�r det redan r�der h�g grad av socialisering av produktionen, d�r varje producent redan kan delta i det samh�lleliga beslutsfattandet, �r det m�jligt att redan under ett tidigt stadium av revolutionen n� en s� h�g grad av integrering av samh�llet att det inte finns behov f�r speciella yrkespolitiker som styr samh�llet och f�rvaltar offentliga intressen. Ett s�dant samh�lle kan skapa en styrelsemodell d�r byr�kratins maktmonopol f�rhindras genom inf�randet av f�ljande strukturer:
a) organ f�r direkt sj�lvstyre inom olika typer av samf�lligheter (f�r produktion, utbildning, h�lsov�rd etc.);
b) intermedi�ra r�d f�r samordning och skiljedom, valda av alla intresserade samf�lligheter;
c) organ f�r sj�lvstyre p� �vergripande samh�llsniv�, ansvariga f�r formuleringen av allm�nna m�l f�r det grundl�ggande beslutsfattandet.
Det f�ruts�tts h�r att representanterna f�r producenterna och andra samh�llsskikt v�ljs p� ett demokratiskt s�tt, att de saknar privilegier och att de kan ers�ttas efter regelbunden tid. De enda �terst�ende professionella grupperna skulle vara experter och administrat�rer, vilka skulle vara strikt underst�llda och ansvariga inf�r de valda organen.
Ett utvecklat samh�lle som redan har m�jligheter att skapa alla dessa institutioner f�r sj�lvstyre borde vidta snara �tg�rder f�r att eliminera alla faktorer som skulle kunna leda till byr�kratisering, som:
a) sammanslagning av parti och stat;
b) professionalisering av ledande politiska funktion�rer;
c) privilegier i samband med politiska funktioner;
d) monopol �ver massmedia;
e) mytologisering av vissa personligheter; analogt med normerna f�r de antika demokratierna borde det vara en fr�ga om revolution�r etik att avl�gsna potentiellt karismatiska ledare fr�n maktpositioner och placera dem inom andra viktiga samh�llsfunktioner.
Vilka m�jligheter finns att �vervinna byr�kratism d�r den redan har djupa r�tter?
Det �r p� inget s�tt s�kert att den socialistiska revolutionen kommer att forts�ttas i dessa samh�llen i en inte alltf�r avl�gsen framtid. Ett samh�lle som st�ndigt l�gger st�rre vikt vid tillv�xt av teknologi och effektivitet �n vid sociala f�rh�llanden, som anpassar sig till en byr�kratisk-teknokratisk styrelseform, d�r utilitaristiska och hedonistiska beteendestrukturer f�rekommer - ett dylikt samh�lle skulle f�rlora de subjektiva krafter som �r n�dv�ndiga f�r en vidareutveckling av den socialistiska revolutionen. Inga automatiska processer kommer att avskaffa de existerande formerna av m�nsklig alienation. Huxleys Du sk�na nya v�rld eller Orwells 1984 �r verkliga historiska m�jligheter om m�nniskan helt anpassar sig till ett byr�kratiskt samh�lle.
De krafter som motarbetar byr�kratismen kommer att st�llas inf�r f�ljande sv�righeter:
1. Byr�kratism kan inte avskaffas genom �tg�rder j�mf�rbara med nationalisering av produktionsmedlen. Ett helt alternativt demokratiskt styrelsesystem m�ste byggas upp fr�n grunden. Man m�ste k�mpa f�r dessa nya former av deltagande och sj�lvstyre medan byr�kratin fortfarande har makten.
2. Byr�kratin kan inte avskaffas med v�ld d�rf�r att den, till skillnad fr�n bourgeoisin, direkt kontrollerar tv�ngsapparaten och str�var efter att h�lla den s� stark som m�jligt.
3. Byr�kratin har n�stan absolut monopol �ver massmedia och den lyckas vanligtvis d�lja sin verkliga natur och framst�lla sig som revolutionens enda historiska subjekt.
4. Till f�ljd av detta skulle alla kontrarevolution�ra krafter utnyttja varje f�rs�k att st�rta byr�kratins makt med v�ld.
5. I ett samh�lle som �nnu inte �r tillr�ckligt integrerat skulle varje regimskifte inneb�ra att man ersatte en byr�kratisk grupp med en annan.
Vilka �r d� chanserna till avbyr�kratisering?
I f�rsta hand undergr�ver det moderna samh�llets utveckling grunden f�r byr�kratins existens p� ett mycket snabbare och mer genomgripande s�tt �n vad som var fallet med bourgeoisin. Den moderna ekonomin kr�ver integrering i stora system och river ned alla konstgjorda barri�rer. Varje fastklamrande vid dessa barri�rer synes irrationellt och sj�lvutpl�nande. Ett stort antal tj�nstem�n m�ste nu ers�ttas av datorer. Primitiva analyser utf�rda av halvutbildade "apparatjiks" m�ste ers�ttas av kritiska vetenskapliga analyser. P� grund av en h�g procent utbildade m�nniskor som �tnjuter avsev�rd fritid f�rsvinner i �kande utstr�ckning behovet av yrkespolitiker.
Under dessa villkor skulle byr�kratin kunna forts�tta att styra endast med hj�lp av brutalt v�ld eller som f�ljd av en total demoralisering av tidigare revolution�ra krafter.
Det �r dock knappast m�jligt att nuf�rtiden styra n�gon l�ngre tid med brutalt v�ld. St�lld inf�r otaliga former av passivt motst�nd skulle byr�kratin tvingas l�sa en vidstr�ckt och n�stan ol�slig uppgift. Dessutom �r byr�kratin aldrig en unik monolitisk grupp och �r vanligen uppdelad i en mer eller mindre rigid och aggressiv grupp och en liberal grupp vilken tenderar att ers�tta v�ld och tv�ng med flexibla former av kontroll och manipulation. D� de konfronteras med en direkt fara kommer helt s�kert alla grupperingar hastigt att bygga upp en enhetsfront. I Tjeckoslovakien blev vi vittnen till en internationell byr�kratisk intervention fullt j�mf�rbar med tidigare internationella kapitalistiska interventioner.
I ett tidigt stadium av kampen mot byr�kratin, medan det kritiska samh�lleliga sj�lvmedvetandet fortfarande befinner sig i sin linda, �r de viktigaste medlen: sanningen, avmystifieringen av r�dande samh�llsf�rh�llanden, avmytologisering av avgudade personer och institutioner, och framf�r allt en stor moralisk styrka. Man b�r b�ra i minnet att byr�kratin ibland �verlever l�ngt efter det att den f�rlorat allt historiskt ber�ttigande, eftersom den psykologiskt lyckas bryta ned samh�llets aktivaste progressiva element. Vad som kr�vs i detta stadium �r en kritisk vetenskap, en ny revolution�r kultur, en m�ktig demokratisk allm�n opinion. Framf�r allt kr�vs det en ny moral, en moral av m�nsklig v�rdighet, solidaritet, stoisk st�ndaktighet och en andlig �verl�gsenhet i kampen mot en materiellt �verl�gsen kraft.
S�lunda skapas betingelserna f�r en bred antibyr�kratisk massr�relse, best�ende av hela proletariatet. Kampen mellan byr�krater och arbetare existerar alltid, �tminstone i latent form och p� grund av �tminstone tv� sk�l. F�r det f�rsta, eftersom byr�kratin faktiskt till�gnar sig en stor del av det merv�rde som skapats av arbetarnas obetalda arbete. F�r det andra, eftersom den hindrar varje effektivt arbetardeltagande i den samh�lleliga beslutsprocessen.
N�r arbetarna blir medvetna om sin verkliga samh�lleliga st�llning, n�r de �vervinner okunnighetens och den ideologiska mystifikationens hinder, kan man troligen v�nta sig att de kommer att kr�va avskaffandet av alla de sociala strukturer som f�rvandlar deras representanter till byr�kratiserade professionella ledare.
En s�dan genomgripande negation av byr�kratismen �r en fr�ga f�r en hel epok. Det finns ingenting som garanterar att den lyckas - det �r bara en objektiv historisk m�jlighet, som kan f�rverkligas endast under enorma m�nskliga lidanden.
Men det finns inget alternativ, om vi vill ge rum �t en �kta m�nsklig frig�relse och �t varje annan djupg�ende f�r�ndring i den samh�lleliga �verbyggnaden och det individuella psykologiska livet.
Framtiden beh�ver inte n�dv�ndigtvis bli den som vetenskapsm�n och teknologer beskriver genom extrapolering av dominerande tendenser i nul�get och till�mpning av de stora talens lag p� medvetna m�nniskor. � andra sidan finns sm� chanser att framtiden sammanfaller med de dr�mmar, hur storartade och humana de �n kan vara, som f�ruts�tter att alla m�jligheter st�r �ppna och att vi har absolut frihet att v�lja mellan dem.
Alla m�jligheter st�r �ppna i logiken, inte i historien. Det f�rflutna lever i nuet och utstakar gr�nserna f�r framtiden. Tidigare m�nsklig praxis har objektifierats i omfattande f�r�ndringar av v�r naturliga omgivning, i teknologin, i existerande samh�lleliga institutioner och kollektiva beteendem�nster, i hela den symbolv�rld som utg�r v�r samtida kultur. Framf�r allt �r v�ra nuvarande vanor, behov, potentiella f�rm�gor och str�vanden historiska produkter. M�nniskonaturen �r inte en abstrakt, fixerad, transcendent entitet. Men den �r inte heller n�got som kan skapas fr�n b�rjan genom en fri individs slumpm�ssiga val. Under varje historisk epok finns en allm�n struktur i det m�nskliga varat, i form av en kristallisering av den m�nskliga praxis hela tidigare historia. Denna struktur �r en konkret, dynamisk totalitet som ligger bakom alla mer specifika determinanter vilka ber�r klass, ras, nation, religion, yrkestyp, individuell karakt�r. Den utg�rs av de motsatta egenskaperna och tendenserna i det m�nskliga beteendet och �r d�rf�r dynamisk och �ppen f�r fortsatt f�r�ndring.
F�ljaktligen �r framtiden varken avskild fr�n det f�rflutna och n�rvarande eller helt best�md av dem. Det finns flera m�jliga framtider, med varierande grad av frihet, organisation, rationalitet, �verfl�d och inre j�mvikt. I en reifierad v�rld d�r individerna beter sig som isolerade atomer, endast upptagna av sina egna direkta, speciella intressen, utan n�got kritiskt begrepp om helheten, utan n�got projekt f�r f�r�ndring av samh�llet i sin helhet, skulle framtiden bli resultatet av kampen mellan blinda, alienerade samh�llskrafter. M�nskligheten skulle vara d�md till den mest sannolika framtiden, hur djupt om�nsklig och frustrerande den �n kan vara.
Men det �r ett av de viktigaste inslagen i den nuvarande historiska situationen att vissa avg�rande materiella och subjektiva betingelser f�r ett radikalt upph�vande av reifikationen skapats, trots att vi fortfarande lever i en reifierad v�rld d�r m�nniskan f�rlorat kontrollen �ver de krafter hon sj�lv skapat och f�rvandlats till enbart ett objekt f�r den historiska processen. Det �r historiskt m�jligt att �vervinna marknadsekonomins anarki, att avskaffa alienerad politisk makt och g�ra slut p� manipuleringen av massorna, att befria ett �kande antal individer fr�n f�rnedrande rutinarbete, fria f�r verklig praxis, f�r skapandet av en ny kultur, f�r aktivt deltagande i allt samh�lleligt beslutsfattande. Det �r knappast troligt att dessa m�jligheter skulle kunna f�rverkligas av en slump, genom fritt verkande statistiska lagar eller ens punktinsatser av individer och sm�grupper. De kan iscens�ttas endast av en social r�relse, genom medvetet och samordnat praktiskt ingripande av stora samh�lleliga kollektiv som bryter sig ur en l�ngvarig apati och likgiltighet och g�r uppror mot mis�ren, or�ttvisorna, f�rtrycket och vansinnet inom hela det dagliga livets p�tvingade ram. En s�dan social r�relse �r absolut en mutation, ett skapande "spr�ng" i beteendet hos de stora folkmassor som l�nge f�rs�kt acceptera det oacceptabla och uth�rda det outh�rdliga. F�r att lyckas m�ste detta "spr�ng" inte bara utf�ras med enast�ende viljekraft, fantasi, initiativkraft och en spontan tro p� en r�ttvis yttersta orsak. Det kr�vs ocks� en tillr�ckligt artikulerad och konkret revolution�r teori som ligger mellan visionen av ett slutgiltigt m�l och en klar, kritisk medvetenhet om den existerande verkligheten. En s�dan revolution�r teori visar v�gen och pekar ut de faktorer och institutioner i den givna samh�llsstrukturen som utg�r dess v�sentliga historiska begr�nsning och �r f�rem�l f�r alla efterf�ljande revolution�ra omvandlingar.
Av det f�reg�ende f�ljer att ett verkligt revolution�rt t�nkande om framtiden idag varken kan vara utopiskt i traditionell mening eller vetenskapligt i den positiva vetenskapens mening - �ven om det inneh�ller delar av b�da.
Traditionella utopier, fr�n Platon och Jambulos till Joakim di Fiori, fr�n More och Campanella till Fichte, Owen, Fourier, Cabet och Saint-Simon, �r dr�mmar om ett perfekt samh�lle. De �r inte, och kan inte vara, helt skilda fr�n historien: De uttrycker verkliga m�nskliga behov och b�r i viss m�n sp�r av sin tids samh�llsstruktur (spartansk aristokrati i Platons Politeia, tidig feodalism i Augustinus De Civitate Dei, egalit�ra tendenser bland de fria st�dernas medborgare i Mores Utopia, sjuttonhundratalsmanufakturens absolutism i Campanellas Civitas solis, nyuppkommen industri i Cabets Voyage en Icarie och Saint-Simons R�organisation de la soci�t� europ�enne). �nd� �r de alla i en mening best�mt ahistoriska: de antar n�mligen att det �r m�jligt att fullst�ndigt tillfredsst�lla m�nskliga behov och att slutgiltigt l�sa alla mots�ttningar, vilket inneb�r att frammana bilden av historiens definitiva slut. Idealet de beskriver �r knappast f�renat med en kritik av den givna samh�llsverkligheten, hur idealet skall n�s �r inte klarlagt, de v�djar till f�rnuftet eller r�ttsk�nslan eftersom de samh�llskrafter som kr�vdes f�r att genomf�ra dem �nnu inte uppenbarat sig. En utopi i traditionell mening �r huvudsakligen en fri utforskning av optimala men orealistiska m�nskliga m�jligheter. D�rf�r kan den inte bli en m�ktig och effektiv, praktiskt verkande kraft utan upph�ver samh�lleliga missf�rh�llanden endast i tanken.
�nd� finns ingen revolution�r �sk�dning utan ett utopiskt inslag, i form av en Seins-transcendente och Sein-sprengende orientering.[8] Dess fundamentala v�rden j�mlikhet, frihet, universell solidaritet, social r�ttvisa, full�ndande av individens f�rm�gor etc. kan inte r�ttf�rdigas med positiv kunskap. Dessa v�rden f�ljer en stor humanistisk och utopisk tradition, och uttrycker dr�mmar, �nskningar och f�rhoppningar hos m�nsklighetens fr�msta t�nkare. Ingenting garanterar f�rverkligandet av de yttersta revolution�ra m�len; s�dana fj�rrsynta f�rv�ntningar kolliderar med m�nga alternativa m�jligheter och kan inte bestyrkas ut�ver en viss begr�nsad initial sannolikhet. Genom att praktiskt engagera oss f�r dem, genom att delta i skapandet av en ny tro hos miljontals m�nniskor,[9] axlar vi ett enormt ansvar: Kanske leder v�rt arbete till ett avsev�rt annorlunda samh�lle �n det efterstr�vade, kanske uppst�r helt nya och ov�ntade problem eller kanske det slutligen leder till ett tragiskt nederlag och en f�rlust av den b�sta m�nskliga energi. Emellertid �r det bara genom att ta en s�dan risk som vi medvetet kan p�verka historien och skapa m�jligheter som knappast aldrig skulle kunna frammanas av blinda ekonomiska och sociala krafter.
De grundl�ggande svagheterna i rent vetenskapliga framtidsprojekteringar h�rr�r fr�n det faktum att dessa tenderar att reduceras till enbart extrapoleringar av dominerande objektiva tendenser i den givna samh�llsverkligheten.
F�r det f�rsta befattar sig futurologin som positiv, v�rderingsfri vetenskap inte med de ytterst viktiga samh�llsproblem d�r den inte lyckas sk�nja n�gra klara tendenser. Detta �r en av anledningarna till att vi dr�nks av information om den otroligt h�ga levnadsstandarden i det "postindustriella samh�llet", om nya material, nya instrument och maskiner, nya framsteg f�r biologi och medicin, nya metoder f�r kontroll �ver oss sj�lva och andra etc. Men vi f�r veta litet eller intet om f�rh�llandet mellan m�nniskor, samh�llsstrukturen, nya samh�lleliga institutioner, f�rdelningen av politisk makt, och liknande fr�gor.
F�r det andra finns motsatta tendenser i den nuvarande samh�llsutvecklingen. N�gra leder till bibeh�llandet av status quo, andra till f�rst�relsen av nya former.[10] De som f�r tillf�llet �r dominerande ger redan upphov till motsatta tendenser, vilka snart nog kan komma att bli dominerande. D�rf�r �r extrapolering m�jlig i olika riktningar, mots�ttningar kan l�sas p� olika s�tt: Fr�gan om vilken av de olika m�jliga framtiderna som �r den b�sta m�jliga f�r m�nniskor under v�r historiska epok kan inte besvaras inom ramen f�r en positiv vetenskap, vilken saknar fundamentala v�rdeantaganden, om man inte st�ller fr�gan vad m�nniskan skulle kunna vara, vad hon borde vara, under ett teknologiskt utvecklat samh�lles betingelser. Apologetisk positivism, som underf�rst�tt eller uttalat accepterar den styrande elitens v�rderingar, �r noga med att alla dess projekteringar h�ller sig inom givna ramar, och detta �r ytterligare en anledning till att framtiden bara uppfattas som en kvantitativ tillv�xt av teknik, produkter, tj�nster, bekv�mlighet och statlig makt.
F�r det tredje kan tendenser i fr�ga om m�nskligt beteende inte uppfattas p� samma s�tt som de lagar som styr tingen. Det �r sant att beteendet betingas av den naturliga och sociala omgivningen, kulturell tradition, vanor, r�dande id�er och normer - som alltid h�rr�r fr�n den styrande eliten. Ur formell synpunkt finns i b�da fallen vissa regelbundenheter, som ibland kan uttryckas ganska exakt och med samma slag av symboler. Men en forskare utan fantasi och k�nsla f�r processer som �ger rum djupt under de sociala fenomenens yta kan l�tt bli slav under objektiva tendenser,[11] vanor, str�vanden och beteendem�nster vilka uppst�r som konsekvens av en utbredd k�nsla av �verm�ttnad och leda eller fastl�sning, revolt och f�rtvivlan.
Och trots allt m�ste ett modernt radikalt framtidst�nkande, f�r att kunna bli v�gledande f�r praxis, vara vetenskapligt i en best�md mening, i betydelsen av en kritisk och inte endast positiv vetenskap. Den f�rkastar de antivetenskapliga utopisternas antagande att alla m�jligheter st�r �ppna, och att f�ljaktligen en vision av framtiden kan vara fullst�ndigt fri. Den uppfattar begr�nsningarna i de r�dande f�rh�llandena och g�r stora anstr�ngningar att, genom en kritisk analys av det givna samh�llet, fastst�lla vilken den optimala historiska m�jligheten f�r framtiden �r under dessa betingelser. Den avg�rande punkten, d�r en kritisk vetenskap skiljer sig fr�n b�de en positiv vetenskap och en fruktl�s nyromantisk kritik av all vetenskap och teknologi, �r den dialektiska uppfattningen av det givna. Det givna inneh�ller alltid en avg�rande inre begr�nsning, inre negation. Det utg�rs inte enbart av processer som bidrar till att uppr�tth�lla och bevara vissa samh�llsformer utan ocks� av de processer som hotar dem, fr�ter s�nder dem och slutligen leder till deras sammanbrott[12] och f�rsvinnande. En kritisk vetenskaplig analys har allts� till uppgift att a) visa vad (vilka institutioner och strukturer) som i en konkret historisk situation g�r samh�llsf�rh�llandena irrationella och om�nskliga, b) utr�na vilka de verkliga historiska krafter �r som skulle kunna upph�va dem och c) unders�ka hur dessa krafter skulle kunna st�rkas medelst l�mplig praktisk, kollektiv handling. Detta �r enda s�ttet att klarg�ra under vilka historiska betingelser, med vilka konkreta m�ls�ttningar och genom vilka handlingar en radikal f�r�ndring �r m�jlig och hur den l�nga v�g ser ut som leder fr�n de ursprungliga omvandlingarna till f�rverkligandet av det yttersta m�let. S�lunda till�gnar sig en kritisk radikal teori maximal frihet inom existerande historiska gr�nser. Den �r b�de en teori och en str�van mot praxis.
Grundf�ruts�ttningen i allt revolution�rt t�nkande �r att det �r m�jligt att bygga upp en verklig gemenskap av fria individer som alla har lika m�jlighet till utveckling, skapande arbete och tillfredsst�llelse av fundamentala materiella och andliga behov. Det traditionella utopiska s�ttet att r�ttf�rdiga detta antagande var att h�rleda det ur en alltf�r optimistisk syn p� m�nniskonaturen.
Denna metod till�mpades redan, men f�r andra syften, i Platons Staten. Hans teori om en strikt hierarkisk struktur i en idealstat, uppdelad i tre skilda st�nd (de styrande filosoferna, krigarna och n�ringsidkarna), �r h�rledd ur hans f�rest�llning om m�nniskosj�lens tre v�sentliga f�rm�genheter f�rnuft, mod och beg�r, med de motsvarande kardinaldygderna vishet, tapperhet, m�ttfullhet.
I Eumeros och Jambulos hellenistiska utopier finns d�remot inga kaster, inget slaveri, ingen arbetsf�rdelning, ingen statsmakt, och folket lever i ett tillst�nd av permanent lycksalighet p� sina avl�gsna, isolerade �ar. Stoikerna (Zenon, Krysippos och andra) dr�mmer redan om en universell v�rldsstat utan krig, lagar, pengar, makt �ver m�nniskor. En m�nniskonaturens inneboende godhet f�ruts�tts uppenbarligen h�r och i alla andra kollektivistiska utopier. I Mores Utopia finns ingen privategendom, alla individer �r j�mlika och arbetar fysiskt sex timmar om dagen enligt ett naturenligt behov, utan n�got tv�ng. Det f�rekommer inga brott, inga straff, ingen egoism, inga konflikter (inte ens religi�sa) och alla �r lyckliga. Enligt More �r det beg�ret och speciella samh�lleliga betingelser som g�r m�nniskan ond. "Medan det fortfarande finns privat egendom, medan penningen fortfarande �r alla v�rdens m�tt, �r det knappast m�jligt att driva en r�ttvis och lyckosam politik ... S� l�nge penningen best�r kommer armod, tr�ldom och �ngslan att som en ofr�nkomlig b�rda tynga den st�rre och b�ttre delen av m�nskligheten." More �r �vertygad om att de flesta onda ting skulle utrotas genom pengarnas avskaffande. "Ty vem inser icke att svek, st�ld, tjuvnad, strid, tvist, upplopp, mord, f�rr�deri och f�rgiftning vilket nu genom daglig bestraffning mer uppd�mmes �n tyglas, allt m�ste f�rsvinna med penningens avskaffande, och att i samma stund fruktan, bedr�velse, �ngslan, pl�ga och ansp�nning ocks� f�rsvinner." Ett �rhundrade d�refter uttrycker Campanella en liknande �sikt: N�r det inte l�ngre finns privat egendom blir all sj�lviskhet meningsl�s och f�rsvinner. Folk kommer inte l�ngre att k�mpa om rikedom utan om �ra. Solfolket anser "att sv�rt armod g�r m�nniskorna l�gsinniga, baksluga, fallna f�r bedr�geri, tjuvaktiga, intriganta, heml�sa, l�gnaktiga ... Men rikedom skapar of�rsk�mdhet, h�gmod, f�vitskhet, f�rr�deri, inbilskhet, pr�l, f�rsm�dlighet, hj�rtl�shet etc. I en sann gemenskap �ro emellertid alla lika rika och lika fattiga, rika emedan de �ga allt tillsamman och fattiga emedan ingen �ger n�gonting. Och samtidigt tj�na de ej tingen utan tingen tj�na dem."[13]
Redan h�r kan vi finna en specifik �veroptimistisk, perfektionistisk grundsyn p� m�nniskans inneboende godhet, en syn som dominerat det europeiska t�nkandets hela historia fram till nittonhundratalet.
Den uttrycktes i sextonhundratalets teori om naturtillst�ndet och naturr�tten. Enligt Locke �r naturtillst�ndet "ett tillst�nd av perfekt frihet och j�mlikhet" och �ven ett tillst�nd av "fred, samf�rst�nd, �msesidig hj�lp och omv�rdnad".[14]
Den ligger bakom hela upplysningsfilosofin p� sjuttonhundratalet. Med Rousseaus v�lk�nda ord: "M�nniskan �r f�dd fri och �verallt �r hon i bojor."[15] M�nniskan uppfattas ocks� som en avgjort social, produktiv och rationell varelse, �ppen f�r en o�ndlig utveckling i framtiden. "Det finns inga gr�nser f�r fullkomnandet av m�nniskans f�rm�genheter" skrev Condorcet. "Utan tvekan kan detta fram�tskridande �ga rum mer eller mindre hastigt, men det kommer aldrig att g� bak�t."[16]
Den optimistiska upplysningsandan har delvis direkt, delvis genom f�rmedling av tysk klassisk filosofi p�verkat Marx t�nkande. Givetvis f�rkastade Marx den d� g�ngbara uppfattningen av m�nniskonaturen som abstrakt och ahistorisk. En konsekvens av hans dialektiska ansats b�r ha varit uppt�ckten av inre, mots�gande egenskaper i m�nniskans Gattungswesen: gott och ont, gemenskap och klassegoism, rationalitet och starka irrationella drifter, kreativitet och destruktivitet etc. I sj�lva beskrivningen av den tidiga kapitalismen antyder Marx att n�got m�ste varit i grunden fel hos m�nniskan om hon kunnat utforma s�dana samh�llsf�rh�llanden. Hans beskrivning av den tidiga kommunismen �r f�rv�nande realistisk: "R� kommunism �r kulmen av allm�n avund och f�rnedring ... Allm�n avund vilken uppr�ttar sig som makt �r endast en kamouflerad form av vinningslystnad som �teruppr�ttas och tillfredsst�lles p� annat s�tt."[17] Men trots att b�de hans filosofiska metod och hans empiriska kunskaper tvang honom att erk�nna att m�nniskonaturen har en m�rkare sida, f�rblev Marx tveh�gsen p� denna punkt, med ena polen av sitt t�nkande i upplysningstiden och den andra i tjugonde �rhundradet, och det dilemma han stod inf�r f�rblev ol�st. Problemet kan formuleras p� f�ljande s�tt:
Om m�nniskans essens verkligen �r "summan av de samh�lleliga f�rh�llandena",[18] s� �r detta ett konkret och historiskt begrepp vilket inbegriper alla sin tids grundl�ggande mots�gelser. H�rvid uppst�r emellertid fr�gan om det finns en m�nniskans natur i allm�nhet, eller om den �r relaterad till en best�md historisk epok. Om det inte �r meningsfyllt att tala om en m�nniskans natur i allm�n betydelse, med avseende p� m�nsklighetens hela historia, blir begreppet inte bara relativistiskt, utan ocks� uteslutande deskriptivt, v�rdeneutralt och inadekvat som antropologisk bas f�r en aktivistisk och kritisk samh�llsfilosofi och praxis. En historiskt given totalitet av samh�lleliga f�rh�llanden kan endast kritiskt v�rderas och �verskridas om den st�lls mot en vision av m�jliga, m�nskligare samh�lleliga f�rh�llanden, vilket f�ruts�tter en allm�n v�rdef�rest�llning om den m�nskliga naturen.
Men om en allm�n v�rdef�rest�llning om m�nniskans natur tas som avg�rande kriterium f�r all kritisk v�rdering och yttersta m�l f�r m�nsklig praxis, f�religger allvarliga risker f�r en naiv, romantisk och utopisk idealisering av m�nniskan.
Det r�der inga tvivel om att en allm�n uppfattning av m�nniskonaturen f�r Marx inte bara var m�jlig utan n�dv�ndig. Han g�r en distinktion mellan "konstanta drifter, vilka f�rekommer under alla f�rh�llanden och endast kan f�r�ndras i den form och riktning de tar", och de relativa drifter och beg�r som "uppst�r i en best�md form av samh�llelig organisation".[19] I polemik mot Bentham n�mner Marx i Kapitalet att
"den som �nskar kritisera alla m�nskliga handlingar, r�relser, f�rh�llanden etc. enligt utilitetsprincipen m�ste f�rst ta sig an m�nniskans natur i allm�nhet, d�refter m�nniskans natur s�dan den utformats under varje historisk epok".[20]
Om vi noggrant studerar Marx tidiga antropologiska skrifter, ska vi komma till slutsatsen att ondskan �r utesluten ur hans begrepp om m�nniskans essens och m�nniskans natur och f�rknippad med en historiskt �verg�ende fas av alienation. S� l�nge som det fortfarande f�rekommer privategendom, exploatering, rovdjurslika f�rh�llanden mellan m�nniskorna, irrationalitet, sj�lviskhet, girighet, avund, aggressivitet etc. �r m�nniskan alienerad fr�n sin essens. Dessa negativa, empiriskt p�visbara egenskaper hos m�nniskan - som de existerat hittills i historien - �r inte en del av m�nniskans natur. S� l�nge de �r utm�rkande f�r de m�nskliga f�rh�llandena �r m�nniskan �nnu inte sant m�nsklig. Men kommunismen �r "det positiva upph�vandet av privategendomen som m�nsklig alienation och d�rf�r som f�rverkligandet av det m�nskliga v�sendet f�r och genom m�nniskan; d.v.s. som m�nsklig m�nniska, inom ramen f�r den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom."[21]
�ven om Marx, tv�rtemot de ofta upprepade inv�ndningarna fr�n hans kritiker, inte ans�g kommunismen vara historiens yttersta m�l utan endast "den n�rmaste framtidens n�dv�ndiga gestalt och dess energiska princip",[22] p�pekade han att kommunismen var "den sanna uppl�sningen av konflikten mellan m�nniskan och naturen och mellan m�nniskan och m�nniskan."[23]
Erfarenheterna fr�n v�rt eget �rhundrade ger oss emellertid ingen anledning att tro att m�nniskans ondska endast f�rekommer p� det "faktiska" omr�det och endast under den tid som f�reg�r den sant m�nskliga historien.
Det tjugonde �rhundradet kommer att g� till historien inte endast som en tid av teknologisk rationalitet, effektivitet och omfattande frig�relse, utan ocks� som en tid av oerh�rda utbrott av m�nsklig irrationalitet och bestialitet. Omfattningen och karakt�ren av blodsutgjutelsen och massgalenskapen i de b�da v�rldskrigen, under rasismen, under Stalins utrensningar, i g�rdagens Korea, Kongo, Algeriet och Biafra och i dagens Vietnam, Laos och Kambodja, kan inte l�ngre f�rklaras med den romantiska, dualistiska bilden av en latent positiv essens och ett �verg�ende ont yttre. Ondskan m�ste ligga djupare �n s� hos m�nniskan. Uppenbarligen �r den ocks� ett latent m�nskligt beteendem�nster som �r en produkt av m�nniskorasens hela f�reg�ende historia, redo att visa sig n�r gynnsamma betingelser uppst�r. Den kommer s�kerligen att �verf�ras till m�nga framtida generationer och beh�va en l�ng tidsperiod f�r att f�rsvinna i sina nuvarande former.
N�got som ytterligare komplicerar bilden �r en m�ngd nya, ov�ntade former av ondska. Livet i �verfl�d och bekv�mlighet har gjort slut p� m�nga lidanden, sjukdomar, primitiva former av kamp och f�rtryck, men det har samtidigt givit upphov till en helt ny patologi. De h�gst utvecklade samh�llena har den h�gsta procenten sj�lvmord, mentalsjukdomar, v�ldt�kter, ungdomsbrottslighet, narkomani, alkoholism. Industrin och civilisationen har gjort m�nniskan rationellare, m�ktigare och effektivare p� vissa omr�den, men har samtidigt reducerat v�rmen, uppriktigheten, solidariteten, spontaniteten i de m�nskliga relationerna. Emotionell hunger i det materiella �verfl�det, desperat ensamhet mitt i massan, leda trots det stora utbudet av underh�llning, yttersta maktl�shet mitt bland anordningar som m�ngfaldigar sinnena och f�rl�nger h�nderna - detta �r den situation den moderna m�nniskan ofta reagerar mot genom att utveckla starkt aggressiva och destruktiva beteenden.
En annan f�rv�nande och synnerligen orov�ckande tendens i v�rt �rhundrade �r den tydliga urholkningen av m�ls�ttningar och det stora moraliska f�rfallet bland ledarna f�r m�nga framg�ngsrika revolution�ra r�relser. F�r flertalet av de vanliga deltagarna i dessa r�relser har fenomenet varit s� �verraskande att de aldrig uppfattat vad som varit i g�rningen. Vid det h�r laget st�r den sociologiska dimensionen av denna process klar: Det r�r sig om det revolution�ra avantgardets f�rvandling till en privilegierad byr�kratisk elit, vilken �ger rum n�rhelst samh�llet i sin helhet inte �r tillr�ckligt utvecklat och integrerat. Den antropologiska dimensionen d�remot f�rblir oklar, om endast positiva egenskaper avspeglas i f�rest�llningen om m�nniskans essens. Att de stora revolution�rerna, de som gjort historia, skulle lidit ett tragiskt nederlag p� grund av att de historiska f�rh�llandena �nnu inte var mogna, l�ter troligt. Men att s� m�nga av dem kunnat bli stora demagoger och tyranner, f�refaller of�renligt med hela den traditionella utopiska antropologin.
Det alternativ som erbjudes �r en negativ, pessimistisk, utopisk �sk�dning: Ondskan �r en permanent best�ndsdel i m�nniskans liv. Oro, fruktan, hat, avund, egoism, skuldk�nslor, sj�lvh�vdelse och maktlystnad �r alltid utm�rkande f�r m�nniskan. Denna m�rkare sida av m�nniskans natur har starkt betonats i hela den moderna kulturen. En starkt antirationalistisk inst�llning har vuxit fram p� m�nga h�ll, speciellt direkt efter v�rldskrigens slut. En projektering av ett lyckligare och b�ttre framtida samh�lle m�ste allts� idag besvara fr�gan om det fortfarande �r m�jligt att tro p� m�nniskan, om hon inte �r i grunden irrationell, sjuklig, utl�mnad �t ok�nda, okontrollerbara, onda krafter inom sig, vilka likt furier f�rintar alla goda avsikter, alla fina planer.
Det enda svar en modern dialektisk t�nkare kan ge �r: Sluta betrakta m�nniskan som ett ting! Hon �r varken ett gott eller ett ont ting. Det �r inte sant att det finns ett logos i den historiska processen som oundvikligen kommer att bringa den faktiska m�nniskan i allt b�ttre samklang med en ideal harmonisk, allomfattande entitet. Det �r inte heller sant att m�nniskan konfronteras med en s� kaotisk yttre och inre v�rld att all hennes medvetna str�van att f�r�ndra och nyskapa sin v�rld och sig sj�lv endast �r ett sisyfosarbete.
Det f�rra �r inte sant, eftersom alla k�nda samh�lleliga lagbundenheter endast g�ller under best�mda betingelser och med m�nga avvikelser i enskilda fall. S� l�nge dessa betingelser r�der och s� l�nge individen �r isolerad, �r han of�rm�gen att �ndra lagarna. Men individer kan sluta sig samman och inom den historiska situationens gr�nser f�r�ndra betingelserna och skapa en ny situation, d�r nya lagar g�ller. Trots avsev�rd os�kerhet och m�nga �verraskningar i samband med en s�dan genomgripande f�r�ndring, kan �tminstone en del konsekvenser av det medvetna kollektiva engagemanget f�rutses, eftersom b�de den historiska processen och den m�nskliga naturen har en best�md struktur, hur m�ngsidig, mots�gande och �ppen f�r fortsatt f�r�ndring den �n kan vara. Detta �r anledningen till att den andra extrema st�ndpunkten inte heller kan godtas. M�nniskans frihet kan inte (som hos den tidige Sartre) framst�llas som en total avsaknad av n�got best�mt inneh�ll i m�nniskan, avsaknad av att vara n�got, d�rf�r en b�rda och ett ok. V�rlden �r inte d�md att evigt f�rbli absurd, som Camus trodde. M�nniskan �r inte en fullkomlig fr�mling i sin v�rld och hon skiljer sig fr�n Sisyfos i den m�n hon kan f�r�ndra b�de v�rlden och sin egen natur. �tminstone n�gra stenar blir kvar p� bergets kr�n. Stora folkmassor handlar �tminstone vid vissa historiska tillf�llen p� ett s�tt som leder till avsev�rda f�r�ndringar av m�nniskans natur.
F�r�ndring �r m�jlig, d�rf�r att m�nniskans natur inte �r n�got annat �n en mycket komplex och dynamisk helhet, full av sp�nningar och konflikter mellan motsatta egenskaper och intressen.
F�r det f�rsta finns en diskrepans och en interaktion mellan intressen, drifter och motiv som h�r till olika socialisationsniv�er: individ, grupp, generation, nation, klass, historisk epok, m�nskligheten som helhet. S�lunda bidrar stora personligheter genom sin karakt�r, genom sitt enast�ende inflytande �ver sin klass, nation, generation och ibland �ver hela sin epok, till uppr�ttandet av m�nniskonaturen som n�got konkret universellt. Omv�nt �r en av kulturens fundamentala effekter att m�nniskor internaliserar och till�gnar sig universellt m�nskliga v�rden i en s�rskild, lokal, regional, nationell och klassavh�ngig form.
F�r det andra finns hos m�nniskan inre mots�gelser mellan positivt och negativt, gott och ont, rationellt och irrationellt, str�van efter frihet och motvilja mot att b�ra ansvar, kreativt och destruktivt, socialt och egoistiskt, fredligt och aggressivt. B�da �r m�nskliga och det �r m�jligt f�r dessa motstridiga egenskaper att �ga best�nd under obest�md tid. Men det �r ocks� m�jligt att m�nniskan under en l�ngvarig tidsperiod kommer att handla p� ett s�tt som g�r att den ena sidan blir dominerande �ver den andra. Vi har m�jlighet att, inom vissa gr�nser, v�lja hurudana m�nniskor vi ska bli. Medan vi praktiskt levandeg�r en av de m�jliga framtiderna, kommer vi samtidigt att medvetet eller ofrivilligt forma v�r egen natur - genom att bef�sta vissa av v�ra egenskaper, modifiera andra och skapa en del helt nya attityder, behov, drifter, str�vanden, v�rden.
Ett historiskt faktum som ofta f�rbises �r att vissa v�rden, som varit av stor vikt i ett inte alltf�r avl�gset f�rflutet, f�rlorar sin betydelse och uppv�cker avsky och revolt hos nya generationer. Vid ett s�dant tillf�lle kan man observera en pl�tslig f�r�ndring av det m�nskliga beteendet. Detta g�ller s�rskilt de v�rden som uppkommit under maktl�shet och alla slag av umb�randen och inverkat p� beteendet under s� l�ng tid att m�nga teoretiker trott dem vara permanenta best�ndsdelar i den m�nskliga naturen. Exempel:
1. Materiell knapphet har �stadkommit en varuhunger, en lystnad efter obegr�nsad privat egendom. Denna om�ttliga hunger, denna mentalitet som utm�rker homo consumens, utvecklades s�rskilt n�r f�r f�rsta g�ngen i historien, n�mligen i industrisamh�llet, betingelser skapades f�r omfattande tillfredsst�llelse av materiella behov. Den f�rlorar dock mycket av sin mening under de f�rh�llanden av �verfl�d som r�der i ett "postindustriellt" samh�lle. Andra saker p� v�rdeskalan blir viktigare - man kan redan iaktta denna tendens i avancerade industril�nder, d�r folk i allt st�rre utstr�ckning prioriterar resor och utbildning framf�r mat och kl�der.
2. Ett tillst�nd av maktl�shet och utsatthet inf�r alienerad politisk makt gav upphov till maktlystnad och en uppenbar �verskattning av politisk auktoritet. Denna anf�ktelse utvecklades s�rskilt i stor skala i de mest utvecklade l�nderna - i v�rt land genom inf�randet av olika former av halvdemokrati, d.v.s. en samh�llstyp d�r den politiska makten fortfarande �r alienerad och etablerad i strikt hierarkisk ordning, men samtidigt �r tillg�nglig f�r ett betydligt st�rre antal medborgare. Men maktlystnaden har uppkommit som en konsekvens av f�r�delsen av andra v�rden. Den �r ett substitut f�r en str�van efter andlig och skapande kraft, ett osvikligt tecken p� nihilism och f�rfall. Dock f�rlorar den all mening n�r de viktigaste politiska funktionerna deprofessionaliseras och h�ggradigt decentraliseras, n�r varje individ f�r verkliga m�jligheter att delta i styrelseprocessen.
3. I ett samh�lle d�r m�nniskan �r d�md till en rutinm�ssig teknisk verksamhet - som hon inte fritt valt och som inte erbjuder henne n�got tillf�lle att f�rverkliga sina potentiella f�rm�gor - kommer framg�ngsmotivet helt naturligt att bli den fr�msta drivkraften i all m�nsklig verksamhet, varvid pragmatismen vinner mark som den enda relevanta filosofin. Inte desto mindre kan man redan sk�nja betingelser under vilka avg�rande f�r�ndringar av m�nniskans motivation skulle kunna ske. Om individen fick en verklig m�jlighet att v�lja sin plats i den samh�lleliga arbetsf�rdelningen enligt arten av sina f�rm�gor, beg�vningar och str�vanden, om den yrkesm�ssiga verksamheten i allm�nhet kunde reduceras till ett minimum och till en funktion av sekund�r vikt, i f�rh�llande till de fritt valda aktiviteterna under fritiden, skulle framg�ngsmotivet f�rlora sin dominerande st�llning. Framg�ng skulle inte l�ngre betraktas som n�got �ver allt annat st�ende som �r v�rt vilka uppoffringar som helst, utan endast som en naturlig konsekvens av n�got betydligt viktigare. Denna viktigare och absolut v�sentliga sak �r sj�lva skapandet (oavsett om det g�ller vetenskap, konst, politik eller personliga relationer), objektifieringen av v�r varelse enligt "sk�nhetens lagar", tillfredsst�llelsen av andra m�nniskors behov, utvecklingen av en verklig gemenskap med andra m�nniskor genom resultaten av v�rt handlande.
Generellt kan s�gas att armod, svaghet, ofrihet, social och nationell os�kerhet, k�nslan av underl�gsenhet, tomhet och fattigdom som tynger flertalet m�nniskor, ger upphov till s�dana f�rsvars- och kompensationsmekanismer som nations- och klasshat, egoism, flykt fr�n ansvar, aggressivt och destruktivt beteende etc. M�nga nutida former av ondska skulle faktiskt kunna �vervinnas i ett samh�lle som garanterade individen tillfredsst�llelse av grundl�ggande vitala behov, befrielse fr�n tv�ngsm�ssigt rutinarbete, direkt deltagande i beslutsfattandet, relativt fri tillg�ng till lagrad information, f�rl�ngd utbildning, m�jlighet att till�gna sig verkliga kulturella v�rden, skydd av fundamentala m�nskliga r�ttigheter.
Vi kan dock inte idag f�ruts�ga vilka nya problem, sp�nningar och konflikter, vilka nya former av ondska som kommer att uppst� i det s� kallade "postindustriella" samh�llet. Av denna anledning b�r vi vara kritiska mot all naiv teknicistisk optimism, som f�rv�ntar sig att alla problem kommer att l�sas under det materiella �verfl�dets betingelser.
En avsev�rd f�rb�ttring av individernas levnadsf�rh�llanden medf�r inte automatiskt att en verklig m�nsklig gemenskap v�xer fram, i vilken den solidaritet finns utan vilken en radikal frig�relse av m�nniskan �r om�jlig. Ty det �r m�jligt att avskaffa fattigdomen och �nd� bibeh�lla exploateringen, att ers�tta tv�ngsm�ssigt arbete med lika meningsl�s och f�rnedrande f�rstr�else, att till�ta deltagande i oviktiga fr�gor inom ett i grunden byr�kratiskt system, att l�ta medborgarna formligen dr�nkas av v�l valda och v�l uttolkade halvsanningar, att anv�nda den f�rl�ngda utbildningen till f�rl�ngd programmering av m�nniskors hj�rnor, att g�ra den gamla kulturen allm�nt tillg�nglig samtidigt som man allvarligt inskr�nker m�jligheterna att skapa den nya, att reducera moral till r�tt och tillgodose vissa r�ttigheter utan att kunna skapa en allomfattande m�nsklig k�nsla av ansvar och solidaritet.
Det avg�rande problem m�nskligheten kommer att f� brottas med �nnu under en l�ng tid �r hur det �r m�jligt att undvika att kontroll �ver ting tid efter annan, i varje ny samh�llsform, �terg�r till att bli en kontroll �ver m�nniskor.
Detta problem �r av avg�rande vikt f�r varje radikal vision av framtiden: F�rekomsten av alienerad koncentrerad ekonomisk och politisk makt i h�nderna p� en styrande elit, vare sig den best�r av milit�rer, privata �gare av produktionsmedlen, f�retagsledare, professionella politiker eller t.o.m. av vetenskapsm�n och filosofer, skulle f�rhindra varje genomgripande f�r�ndring av de m�nskliga f�rh�llandena. Uppdelningen av m�nniskor i historiska subjekt och objekt skulle medf�ra en ansv�llning av maktapparaten, en konservering av det ideologiska s�ttet att t�nka, en kontroll �ver massmedia, inskr�nkningar i den politiska och andliga friheten. F�ljaktligen skulle en varaktig koncentration av makt i h�nderna p� en s�rskild samh�llsgrupp utg�ra en faktor som v�sentligt begr�nsade hela den fortsatta utvecklingen.
Lyckligtvis skapar den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen, med alla vittg�ende konsekvenser den har p� det ekonomiska, sociala och kulturella planet, historiska m�jligheter till ett radikalt avskaffande av alla de institutioner som under den tidigare historien till�tit vissa privilegierade eliter att styra �ver m�nniskor (staten, politiska partier, arm�n, den politiska polisen, s�kerhetstj�nsten etc.).
1. Dessa institutioner �r n�dv�ndiga f�r att h�lla samman, skydda, reglera och styra samh�llet, endast n�r det �r s�nderdelat och desintegrerat, vilket �r fallet med alla underutvecklade, men �ven med halvindustrialiserade samh�llen. Emedan det finns en m�ngd motstridiga s�rskilda intressen - hos olika f�retag och n�ringsgrenar, olika regioner och nationaliteter - kr�vs en s�rskild maktfaktor som medlar, f�rlikar och styr i allm�nintressets namn, trots att detta allm�nna intresse �nnu inte uppkommit. En av de viktigaste konsekvenserna av den nuvarande vetenskapliga och teknologiska revolutionen �r uppl�sningen av alla konstgjorda hinder och integreringen av sm�, relativt sj�lvst�ndiga ekonomiska system till st�rre enheter.
2. Stora system kr�vde �nda tills helt nyligen stora byr�kratiska apparater. Men en genomgripande f�r�ndring �ger rum i det att vi intr�der i en ny fas av den teknologiska revolutionen - cybernetikens tids�lder. Alla rutinm�ssiga administrativa sysslor, inklusive informationsanalys och utforskning av optimala l�sningar f�r vissa givna program, kommer att utf�ras betydligt snabbare och precisare av elektroniska datorer. En avsev�rd del av byr�kratin kommer d�rigenom att f�rlora sitt existensber�ttigande.
3. Det enda av den nuvarande byr�kratins alla olika skikt som med s�kerhet kommer att fortleva �r de experter som utformar och testar de alternativa programmen, inom ramen f�r de godtagna allm�nna politiska m�ls�ttningarna, kriterierna och fastst�llda prioriteringarna. Det �r n�dv�ndigt att de enda kvarvarande yrkespolitikerna - h�gutbildade administrat�rer och tj�nstem�n - blir strikt underst�llda de valda politiska organen. Avsev�rd makt och stort inflytande f�rblir fortfarande i deras h�nder. Till skillnad fr�n �vriga medborgare har de fri tillg�ng till all information. De har mer tid �n andra att studera data och f�rs�ka fastst�lla vissa allm�nna tendenser. Genom blotta valet och tolkningen av data, genom valet av vissa m�jligheter och uteslutandet av andra under utarbetandet av alternativa l�sningar och slutligen genom en skev presentation av resultatet av godtagna program, kommer dessa yrkespolitiker att bibeh�lla en avsev�rd f�rm�ga att framkalla en �nskad handlingsinriktning. M�jligheterna att kontrollera denna f�rm�ga och h�lla den inom best�mda gr�nser �r dock m�nga.
F�r det f�rsta m�ste yrkespolitikernas underordning under motsvarande f�rsamlingar och sj�lvstyrer�d vara s� fullst�ndig att den inneb�r att varje tj�nsteman �r fullst�ndigt ansvarig inf�r dessa organ och omedelbart kan avs�ttas.
F�r det andra kommer professionella politiska experter att ha olika roller och i viss utstr�ckning olika intressen. De f�r inte till�tas bilda ett politiskt block eller kontrollera n�got slag av politisk organisation. De kommer att utf�ra sin funktion som experter b�st om de eliminerar alla lojaliteter till personer eller grupper och alla ideologiska synpunkter och tvingas f�lja principen om teknologisk rationalitet, d.v.s. att f�rs�ka finna de mest adekvata medlen f�r uppn�endet av de m�l som uppst�llts av folkets valda representanter.
F�r det tredje m�ste hela deras arbete kritiskt unders�kas av de oberoende politologerna. Det framtida samh�llet m�ste f�sta stort avseende vid det kritiska vetenskapliga studiet av b�de politiken i allm�nhet och av den faktiska politiska praktiken. Till skillnad fr�n dagens "politologi" som antingen �r apologetisk eller sysslar med avl�gsna h�ndelser, kommer det framtida samh�llet att beh�va en politisk teori som s�ker uppt�cka begr�nsningarna i den aktuella praktiken och inte endast studerar fenomenen erfarenhetsm�ssigt, utan �ven g�r projekteringar och utarbetar l�sningar, parallellt med det arbete experterna i statsapparaten utf�r.
4. Den viktigaste och verkligt revolution�ra f�r�ndringen i den politiska organisationen i det framtida samh�llet g�ller uppdragningen av allm�nna politiska riktlinjer, definitionen av allm�nna m�l, uppst�llningen av v�rderingskriterier f�r m�jliga, alternativa politiska program. Det f�rh�ller sig inte bara s� att dessa politiska nyckelfunktioner m�ste genomg� en radikal demokratisering - sj�lva den syn p� politik som finns implicit i dem m�ste f�r�ndras i grunden. Enligt Weber[24] �r politik a) den m�ngd �tg�rder som vidtagits f�r att delta i styrandet eller f�r att p�verka f�rdelningen av makt, antingen mellan stater eller mellan olika grupper i samma stat; b) denna verksamhet �r huvudsakligen statens verksamhet och c) staten �r "ett f�rh�llande d�r en m�nniska dominerar �ver en annan, grundat p� bruket av legitimt v�ld". Politik i denna mening, till skillnad fr�n sann praxis, kallades av Marx "alienationens sf�r". Politisk verksamhet kan allts� f�rvandlas till praxis under f�ljande betingelser:
1. Den politiska praxis utg�rs av m�nniskans dominans �ver ting. Tingen i m�nniskans v�rld �r emellertid produkter av objektifierat m�nskligt arbete. D�rf�r �r politisk praxis framf�r allt en kontroll och rationell styrning av de samh�llskrafter som i sj�lva verket �r den samh�lleliga m�nniskans forces propres.
2. Kriteriet f�r v�rdering mellan olika alternativ i denna process �r tillfredsst�llelsen av de verkliga m�nskliga behoven, i all den rikedom de uppvisar under givna historiska betingelser.
3. Den politiska praxis har inte som m�l att en samh�llsgrupp ska dominera �ver det �vriga samh�llet. D�rf�r �r den en aktivitet av universell karakt�r, som ang�r varje m�nniska.
4. Politisk praxis �r inte �tskild fr�n andra former av praxis. I motsats till alienerad politisk verksamhet grundar den sig p� en filosofisk vision av m�nniskans natur och historien, den beh�ver inte kr�nka moraliska normer, dess val f�ruts�tter en vetenskaplig k�nnedom om alla m�jligheter i den givna historiska situationen. Den har �ven inslag av �del t�vlan, av spel, av konst. Att handla politiskt p� m�nskligt s�tt inneb�r bland annat "att skapa enligt sk�nhetens lagar".
5. En dylik verksamhet utan f�rtryck, f�rmynderskap och fruktan �r ytterst tilltalande och blir ett dagligt behov. Genom deltagande i denna verksamhet utvecklar individen en viktig dimension av sitt samh�lleliga vara och f�r tilltr�de till ett vidstr�ckt f�lt d�r han kan uttrycka m�nga av sina potentiella f�rm�gor och har m�jlighet att bejaka sig sj�lv som beg�vad, intensiv och kreativ personlighet.
Denna syn p� politisk praxis �r inte alls n�gon ren fantasi eller ett utslag av filosofisk poesi. Var och en som deltagit i en verkligt revolution�r r�relse har erfarit, �tminstone under en begr�nsad tidsperiod, vad politik skulle kunna vara om den inte l�g i en privilegierad elits h�nder. H�r uppst�r dock fr�gan om inte varje s�dant f�rs�k att demokratisera och humanisera politiken �r begr�nsat i tiden och d�mt att slutligen misslyckas. �r det inte m�jligt endast under den revolution�ra omvandlingen och utpl�ningen av den gamla makten? Kommer inte alltid ett �gonblick n�r principen om frihet m�ste ers�ttas med principen om ordning, n�r en ny samh�llsordning s�tts i funktion, n�r det revolution�ra avantgardet �ver en natt f�rvandlas till en ny byr�krati? Finns inte alltid behovet av n�gon form av elit i ett komplext modernt samh�lle?
Den avg�rande nya historiska f�reteelse som har relevans f�r denna fr�ga �r att den betydande minskning av tv�ngsm�ssigt arbete och produktion, som kommer att �ga rum i stor skala i ett utvecklat framtida samh�lle, kommer att frig�ra v�ldiga m�nskliga resurser och m�jligheter till politisk aktivitet. Den allm�nna skolningen och bildningen, inklusive kunskapen om politik, hos dessa potentiella politiska "amat�rer" beh�ver inte vara underl�gsen de "professionellas". Genom deltagande i den lokala gemenskapens liv och i olika frivilliga organisationer har m�nga f�tt en tillfredsst�llande erfarenhet av offentliga angel�genheter och styrelsemetoder. Man b�r heller inte f�rbise att politiken, genom de moderna massmedias avsl�janden av en stor del av hemlighetsmakeriet och myglet bakom kulisserna, till stor del har avmystifierats och att m�nga av dess institutioner och representanter f�rlorat den utstr�lning de haft i det f�rflutna. Den skillnad i kompetens som av gammalt funnits mellan de politiska organisationernas ledare och deras medlemmar, och generellt sett mellan en politisk elit och den breda massan, h�ller s�lunda p� att raderas ut. F�r f�rsta g�ngen i historien st�r det klart att det i den samh�lleliga arbetsf�rdelningen inte finns n�got behov av en speciell yrkesk�r som beslutar och styr i folkets namn. Byr�kratin som oberoende, alienerad politisk faktor blir �verfl�dig.
Att den socialistiska r�relsen hittills inte lyckats utveckla en sammanh�ngande och konkret teori om upph�vandet av byr�kratin och uppbyggandet av det nya samh�llets politiska struktur �r en konsekvens av en synnerligen paradoxal utveckling under de tv� senaste �rtiondena.
Flera revolutioner har �gt rum i eftersatta �steuropeiska och asiatiska l�nder, v�gledda av en teori om demokratisk socialism som uppst�tt under den relativt utvecklade v�stkapitalismens betingelser. Marx skulle aldrig ha kallat ett i huvudsak byr�kratiskt samh�lle "socialistiskt" - han visste att en verklig gemensam social kontroll �ver produktivkrafterna �nnu inte �r m�jlig under industrialiseringens begynnelsefas. Detta �r anledningen till att han i Grundrisse zur Kritik der politischen �konomie uttryckligen fastslog att en s�dan m�jlighet kommer att uppst� i ett utvecklat samh�lle, d�r "produktionsf�rh�llandena blir universella, hur reifierade de �n kan vara", d�r m�nniskan inte l�ngre direkt beh�rskas av m�nniskor utan av "abstrakta reifierade samh�lleliga krafter". F�rst d� kommer de fritt sammanslutna producenterna att kunna st�lla hela samh�llsutvecklingen under sin medvetna, planerade kontroll. Men detta kr�ver en materiell bas "som �r resultatet av en l�ng och sm�rtfylld historisk utveckling".
Det �r meningsl�st att nu begrunda i vilken utstr�ckning Lenin och Bolsjevikpartiet var medvetna om den v�sentliga skillnaden mellan f�rh�llandena i Ryssland 1917-22 och de f�rh�llanden under vilka Marx teori om sj�lvstyre kunde till�mpas. Faktum �r att Lenin och hans medarbetare inte trodde att en socialistisk revolution i Ryssland kunde lyckas utan en revolution i hela Europa. Sovjeterna, vilka uppr�ttades redan under den f�rsta ryska revolutionen 1905, var en speciell form av sj�lvstyre. Dessv�rre fanns efter inb�rdeskrigets slut inga sovjeter l�ngre, ingen stark, organiserad arbetarklass. F�r att kunna �verleva, f�r att besegra den yttre fienden, de kontrarevolution�ra krafterna, den vita terrorn, sv�lten, och f�r att komma �ver det totala ekonomiska sammanbrottet, hade Bolsjevikpartiet inget annat val �n att antingen ge upp eller forts�tta med milit�ra och byr�kratiska metoder. Detta dilemma var en historisk n�dv�ndighet, vilket d�remot absolut inte kan h�vdas vad det senare h�ndelsef�rloppet betr�ffar, Stalins f�rbrytelser, den rent ideologiska identifikationen av denna typ av postkapitalistiskt byr�kratiskt samh�lle med socialismen.
Av detta f�ljer att den revolution�ra r�relsen i Ryssland, Kina och andra underutvecklade l�nder aldrig utvecklade n�gon teori om hur byr�kratin ska ers�ttas med ett system av sj�lvstyre, eftersom de historiska betingelserna f�r en s�dan genomgripande f�r�ndring av den politiska strukturen �nnu inte existerade.
Paradoxalt nog har en s�dan teori �nnu inte utvecklats av den nya v�nstern som verkar under betydligt gynnsammare betingelser. Som en f�ljd av den h�ga graden av materiell utveckling, ekonomisk integration, utbildning, men ocks� p.g.a. de avsev�rda demokratiska framstegen i det f�rflutna, �r �tminstone i vissa v�stl�nder byr�kratiseringen i den postkapitalistiska utvecklingen p� intet s�tt den enda och n�dv�ndiga utv�gen. I st�llet f�r ett s�kande efter alternativa former av politisk organisation, baserade p� sj�lvstyrelsens princip, har det i studentr�relsen och den nya v�nstern uppst�tt en utbredd misstro mot allt vad politiska institutioner heter. Denna inst�llning �r l�tt att f�rst� som en v�ldsam reaktion mot den revolution�ra statens uppenbara f�rfall efter revolutionens seger i �st. Den inneh�ller dock en felaktig generalisering fr�n erfarenheter av specifikt regional karakt�r. En dialektisk negering av staten �r n�got betydligt mindre och samtidigt betydligt mer �n en total uppl�sning. Betydligt mindre d�rf�r att en del av statens funktioner och institutioner m�ste �ga best�nd och inneslutas i den nya politiska strukturen. Betydligt mera d�rf�r att en total negation av det best�ende praktiskt taget inte �r n�gon negation alls. En verklig negation av staten inneb�r upph�vandet av dess v�sentliga inre begr�nsningar: maktmonopol i h�nderna p� en s�rskild samh�llsgrupp, anv�ndning av skenbart legitimt v�ld i avsikt att skydda och befr�mja denna privilegierade elits intressen. Detta upph�vande leder inte till anarki eller fr�nvaro av all organiserad myndighet, utan till ett alternativt, i verklig mening demokratiskt styrelsesystem, utan n�gon yttre, alienerad makt.
Erfarenheten av det jugoslaviska sj�lvstyret kan redan anses vara ett bevis av stor historisk betydelse p� att materiell produktion, s�v�l som m�nga andra viktiga sociala aktiviteter - utbildning, h�lsov�rd, vetenskaplig forskning, masskultur etc. - framg�ngsrikt kan dirigeras av motsvarande sj�lvstyreorgan, ocks� i ett halvutvecklat och t�mligen desintegrerat land. Stora ekonomiska och politiska sv�righeter �r f�ljden av inkonsekvens och en grundl�ggande dualism i det jugoslaviska systemet. Ut�ver n�tverken av arbetarr�d och andra sj�lvstyreinstitutioner p� mikroniv�n, i speciella f�retag och lokala samf�lligheter, existerar fortfarande de klassiska maktinstitutionerna p� makroniv�n, i samh�llet som helhet (stat, parti, professionell politik, byr�krati). Dessa b�da politiska strukturer r�kar finnas till samtidigt men �r i sj�lva verket of�renliga. En naturlig utvidgning och integrering av skilda sj�lvstyreorgan till en helhet, skulle inneb�ra en praktisk negation av staten och g�ra slut p� professionell politik. D�rf�r s�ker dessa institutioner till varje pris manipulera arbetarr�den och hindra varje ytterligare vertikal utveckling av sj�lvstyret genom att inskr�nka dess materiella bas, genom att med otaliga f�rslag reducera vidden av dess beslutsfattande, genom att st�ndigt ingripa via partiorganisationen och ut�va p�tryckningar p� f�retagsledarna, genom att best�mt mots�tta sig deprofessionalisering och verklig demokratisering av politiska nyckelfunktioner p� �vergripande samh�llsniv�.
Den fundamentala l�rdom man kan dra av den jugoslaviska erfarenheten �r att sj�lvstyre p� inga villkor f�r identifieras med decentralisering och att ett lokalt, atomiserat, desintegrerat sj�lvstyresystem inte allvarligt kan hota den byr�kratiska makten. D�rf�r b�r ett integrerat sj�lvstyre omfatta f�ljande tre niv�er:
1. Arbetarr�den i fabrikerna, servicen�ringar och i alla andra slag av lokala samf�lligheter.
2. F�rmedlande organ, b�de horisontella (f�r samordning inom en hel region) och vertikala (f�r ett helt verksamhetsomr�de).
3. Sj�lvstyreinstitutioner p� �vergripande samh�llsniv�.
1. Arbetarr�den �r de fundamentala cellerna i den direkta arbetardemokratin. Inom de gr�nser som utstakats av r�dande lagstiftning och godtagna allm�nna politiska riktlinjer skulle dessa enheter ha full frihet att besluta om vad som ska produceras, vilka tj�nster som ska erbjudas, med vem man ska samarbeta, hur arbetet ska organiseras, utvecklingsriktning, inkomstf�rdelning - efter n�dv�ndiga bidrag till hela samh�llets behov. F�ljande sv�righeter kan v�ntas p� denna niv� av sj�lvstyre:
a) Arbetarna saknar allm�n kunskap och information om alla aspekter av produktionsprocessen i sin fabrik. D�rf�r �r de som medlemmar i arbetarr�den vanligen mycket aktivare i debatter om allm�nna riktlinjer och l�neproblem �n i speciella teknologiska, ekonomiska och kommersiella fr�gor, d�r de ofta m�ste lita till den expertkunskap f�retagsledarna besitter. Detta �r en allvarlig begr�nsande faktor. Erfarenheten visar emellertid att f�rl�ngd utbildning f�r arbetare, inklusive specialkurser f�r medlemmar i arbetarr�den, v�sentligt �kar deras deltagande.
b) En av de st�rsta farorna f�r sj�lvstyret �r uppkomsten av sm� oligarkiska grupper, best�ende av f�retagsledare, administrativa ledare och politiska funktion�rer (sekreterare i partiorganisationen, fackf�reningen, ungdomsorganisationen), vilka str�var efter att helt ta kontrollen �ver arbetarr�det. Styrkan hos en s�dan maktelit h�rr�r ur flera k�llor. Den �tnjuter fullt st�d fr�n de politiska maktfaktorerna utanf�r f�retaget, i utbyte mot oklanderlig lojalitet och lydnad n�r s� kr�vs. Den har full tillg�ng till information och d�rigenom m�jlighet att manipulera arbetarr�det genom l�mpligt urval och tolkning av data. Slutligen �r makteliten i motsats till arbetarna v�lorganiserad och monolitisk. � andra sidan �r arbetarna i majoritet i r�den och har r�tt att v�gra �terv�lja dem eller kan utesluta dem ur r�det, ers�tta dem i deras funktioner och �ven avst�nga dem fr�n f�retaget helt och h�llet. Dessa sm� informella oligarkiska gruppers makt minskar avgjort, i den utstr�ckning arbetarna f�r politisk erfarenhet och blir medvetna om de nya formerna av klasskamp. Makteliterna f�rlorar ocks� successivt mark under loppet av den teknologiska revolutionen och den gradvisa utj�mningen av skillnaderna mellan manschettarbetare och kroppsarbetare.
c) En avg�rande begr�nsande faktor f�r sj�lvstyret �r en politisk organisation kontrollerad av politisk byr�krati. Det �r inte bara s� att byr�kratin tenderar att samarbeta med f�retagsledningen och de teknokratiska elementen inom f�retaget genom att erbjuda beskydd i utbyte mot lojalitet. (En otillr�ckligt utbildad och okunnig f�retagsledare beh�ver en hel del politiskt beskydd, varf�r byr�kratin f�redrar sina egna m�n framf�r opponenter med b�ttre kvalifikationer.) Den f�rs�ker ocks� manipulera arbetarna direkt genom deras politiska organisation. N�r arbetarr�den v�grar godta vissa beslut som kokats ihop i n�gon politisk kommitt� vidtar partiet f�ljande �tg�rder: F�rst kommer den f�reslagna linjen att f�respr�kas av experter och politiska "aktivister", d�refter kommer den att klubbas p� massm�te, d�r hela kollektivet deltar men m�jligheten till verklig diskussion �r praktiskt taget obefintlig, slutligen kommer hela �rendet till arbetarr�det som vid det laget befinner sig under h�rt psykologiskt tryck fr�n flera h�ll. Tvekl�st skulle de politiska partiernas f�rsvinnande p� ett h�gt postkapitalistiskt utvecklingsstadium vara ett enormt framsteg i sj�lvstyrets utveckling.
d) Under varuproduktionens f�rh�llanden har sj�lvstyret �nnu inte universellt m�nsklig karakt�r. Under det att de producerar f�r marknaden, konkurrerar och s�ker maximera sin inkomst, kommer arbetarna med n�dv�ndighet i konflikt med andra arbetare och antar ibland t.o.m. rollen som exploat�rer (genom missbruk av f�retagets eller hela den ekonomiska branschens f�rdelaktiga l�ge p� marknaden, genom att s�lja varor till �verpriser eller genom att utnyttja arbetarklassens samlade investeringar f�r att f� extrainkomster). Under s�dana f�rh�llanden vore marknaden det enda som reglerade produktionen, �gandet av produktionsmedlen skulle anta karakt�ren av grupp�gande, arbetarna skulle anta rollen som kollektiv kapitalist.[25] Redan detta visar behovet av sj�lvstyreorgan p� h�gre niv�er, vars uppgift skulle vara att samordna, dirigera och korrigera de o�nskade konsekvenserna av varuf�rh�llandena medan de �nnu existerar. Helt s�kert kommer i en tid av �verfl�d produktionen f�r m�nskliga behov att gradvis ers�tta produktion f�r profit.
2. De f�rmedlande sj�lvstyreorganen omfattar tv� slags n�tverk - ett baserat p� principen om territoriell enhet, det andra baserat p� principen om en best�md verksamhet. Historien ger exempel p� det f�rra, t.ex. fria st�der, ruralt sj�lvstyre. F�r att man ska kunna betrakta en lokal eller regional regering som en sj�lvstyreinstitution b�r �tminstone tv� villkor vara uppfyllda: a) en avsev�rd grad av sj�lvst�ndighet gentemot de centrala myndigheterna, b) ett verkligt demokratiskt s�tt att v�lja medlemmarna till dylika organ.
a) f�ruts�tter en viss grad av decentralisering eller f�r att vara mer exakt en modell i vilken optimal balans mellan principerna om demokratisk centralism och decentralisering uppn�tts, b) inneb�r fr�nvaron av varje slag av alienerad politisk makt, varje privilegierad samh�llelig elit, varje speciell samh�llsgrupp som f�rfogar �ver tillr�cklig ekonomisk makt f�r att kunna p�verka utg�ngen av ett till synes fritt och formellt demokratiskt val. Det b�sta som kan uppn�s utan dessa villkor �r en viss politisk pluralism, en maktkamp mellan olika motsatta krafter och intressen, som �nd� inte till�ter den vanlige medborgaren att uttrycka och genomf�ra sin vilja, men �tminstone v�cker honom ur hans tidigare dvala och ger ett visst spelrum f�r politiska initiativ.
Under de senaste �ren har det jugoslaviska samh�llet uppm�rksammat ett tr�ngande behov av f�rmedlande funktionella sj�lvstyreorgan och erbjuder idag en del intressanta nya alternativ. P� det ekonomiska omr�det utg�rs dessa av frivilliga sammanslutningar av f�retag som bist�r varandra med kapitalinvesteringar, nytt material, kadrer, information, f�r att st�dja varandra under kriser och f�r att f�rena sina anstr�ngningar i planeringen av framtiden.
Inom andra omr�den utg�rs de av sammanslutningar f�r utbildning, vetenskap, kultur, som �r oberoende av den statliga administrationen, vilken sk�ts av valda representanter f�r skolor och universitet, vetenskapliga institut och vetenskapsakademier, teatrar, f�rlag, museer och gallerier. Var och en av dessa sammanslutningar har b�de lokala r�d och regionala och nationella f�rsamlingar som har det slutliga avg�randet i alla �renden r�rande utbildning, vetenskap och kultur och �ven tar ansvaret f�r f�rdelningen av tillg�ngliga fondmedel. Dessa fonder bildas oberoende av statsbudgeten och p� automatiskt s�tt, genom att de tilldelas en viss (i lag fastst�lld) procentandel av de totala fondmedel som ansl�s varje �r f�r att t�cka allm�nna samh�lleliga behov. Det st�r klart att ett konsekvent genomf�rande av detta tillv�gag�ngss�tt helt skulle eliminera byr�kratins kontroll �ver dessa omr�den.
F�r att stoppa detta fastst�llde byr�kratin inkomstprocenten i lag, s� att den skulle kunna ingripa och allokera extrafonder efter behag, vilket orsakat missn�je och en k�nsla av att n�r allt kommer omkring ingenting vunnits genom inf�randet av sj�lvstyre. Detta exempel visar b�de hur dessa nya organisationsformer skulle kunna fungera under mer gynnsamma f�rh�llanden och hur ofullst�ndigt och bristf�lligt sj�lvstyret m�ste bli om det inte genomf�rts p� alla niv�er av den samh�lleliga organisationen.
3. Huvudproblemet betr�ffande sj�lvstyret �r hur det ska kunna uppr�ttas p� �vergripande samh�llsniv�. Det har aldrig tidigare i historien funnits n�got samh�lle d�r den centrala politiska auktoriteten haft formen av sj�lvstyre. Det enda m�jliga undantaget �r Pariskommunen - men detta g�llde bara en stad och en begr�nsad tidsperiod. Inte ens den atenska demokratin skulle kunna uppfylla kraven - eftersom slavar och d�r bofasta utl�nningar f�rnekades alla politiska r�ttigheter.
I det jugoslaviska systemet �r centrala politiska institutioner fortfarande av statskarakt�r. En del inslag av sj�lvstyre inf�rdes i nationalf�rsamlingen f�r flera �r sedan i form av r�d f�r ekonomi, social- och h�lsov�rd, kultur och utbildning. Till skillnad fr�n andra medlemmar av nationalf�rsamlingen var de flesta medlemmarna i dessa organ inte yrkespolitiker och utbyttes ocks� regelbundet. Detta viktiga steg f�ljdes dock inte av flera. Dessa tre r�d har fortfarande f�rre r�ttigheter �n de �vriga (det ekonomiska r�det f�r exempelvis endast yttra sig om budgeten men inte besluta om den). Valet av medlemmar till dessa r�d kontrolleras fortfarande helt av de politiska organisationerna, utan n�gon som helst tendens till ytterligare progressiv demokratisering.
F�ljande villkor m�ste vara uppfyllda om en central politisk struktur (parlament, nationalf�rsamling eller arbetarr�dskongress) ska kunna kallas sj�lvstyrande:
a) En s�dan institution skulle i praktiken och inte bara konstitutionellt och i politiska deklarationer vara den h�gsta �verordnade myndigheten. Den skulle ta hela ansvaret f�r utstakandet av de l�ngsiktiga m�len och �ven vara ansvarig f�r den direkta allm�nna politiken r�rande ekonomin, kulturen och alla andra omr�den av samh�llslivet. Den kommer ocks� att ansvara f�r all lagstiftning. Den kommer att kontrollera genomf�randet av alla planer och program samt ha r�tten att utn�mna eller n�r som helst avs�tta varje professionell �mbetsman.
b) Alla andra politiska eller halvpolitiska institutioner som �r n�dv�ndiga f�r ett rationellt beslutsfattande och ett effektivt genomf�rande av godtagna planer m�ste absolut underst�llas det centrala sj�lvstyreorganet. Detta g�ller inte endast dem som verkst�ller besluten, utan �ven de experter som �r sysselsatta med utformningen av de politiska riktlinjerna. Deras uppgift blir att utforska m�jliga alternativ inom f�reskrivna ramar och unders�ka m�jliga konsekvenser av godtagna l�sningar. Men ramarna ska uppst�llas och alternativen v�ljas av det sj�lvstyrande organet. En av dess sv�rare uppgifter blir att kontrollera de institutioner som ansvarar f�r allm�n ordning och f�rsvar, och d�rf�r direkt besitter materiell makt. Det s�ger sig sj�lvt att ett utvecklat sj�lvstyresystem �r of�renligt med spionage p� de egna medborgarna och uppr�tth�llandet av en stor milis och arm� f�r huvudsakligen interna behov. I den utstr�ckning krig om�jligg�rs och m�nskligheten utvecklar en sann anda av internationellt samarbete och solidaritet, kommer arm�er och liknande organisationer att efterhand f�rlora sitt existensber�ttigande.
c) Det �r v�sentligt f�r sj�lvstyrets centrala institutioner att de f�rblir oberoende av politiska partier. I postkapitalistiska samh�llen �r partiet t.o.m. ett �nnu viktigare centrum f�r alienerad politisk makt �n staten. De grundl�ggande besluten fattas och de viktigare f�r�ndringarna av den allm�nna politiken godk�nns i politbyr�er eller motsvarande partiorgan. Det radikala �verskridandet av byr�kratismen inneb�r d�rf�r inte bara ombildandet av de statliga organen till sj�lvstyreorgan, utan �ven en frig�relse fr�n partiets f�rmyndarskap, d�r dess funktioner f�rst skulle reduceras till rent utbildningsm�ssiga och teoretiska uppgifter, f�r att senare helt vittra bort (n�r socialistiska m�l och en ny socialistisk moral allm�nt accepterats) och ers�ttas av en pluralism av mindre formella politiska grupperingar och l�s politisk organisation utan partiapparater, hierarki, strikt disciplin. Lojaliteten m�ste g�lla de m�nniskor vars intressen man representerar, inte ledarskapet.
d) Valet av folkrepresentanter m�ste vara mer demokratiskt �n n�gonsin tidigare i historien. Detta kommer att m�jligg�ras genom att det inte finns n�gon alienerad ekonomisk eller politisk makt, varken storfinans eller partibossar som kan gynna vissa kandidater framf�r andra. Det kommer att finnas konkurrens, det kommer att finnas demagogi, det kommer att finnas motsatta enskilda intressen. Men framg�ng i val kommer inte att medf�ra vare sig privilegier, varaktig makt eller en lovande politisk karri�r - ingenting utom ansvar och anseende. Otvivelaktigt kommer denna omst�ndighet att grundligt f�r�ndra kandidaternas motivation och f�ljaktligen det intryck de ger. Man b�r ocks� ta med i ber�kningen att kandidaterna kommer att m�ta ett nytt slag av v�ljare - mycket h�gre utbildade och politiskt mer medvetna �n n�gonsin tidigare i historien. S�dana v�ljare skulle f�rst� att uppskatta de olika kandidaternas kompetens, politiska skicklighet och moraliska integritet.
e) En g�ng valda och n�rsomhelst m�jliga f�r v�ljarna att avs�tta, skulle folkrepresentanterna vara tvungna att styra med folkets samtycke, i en st�ndig dialog med sj�lvstyreinstitutioner p� l�gre niv�. S�lunda kommer t.ex. det prelimin�ra utkastet till varje viktigt lagf�rslag, varje allm�n planering av den framtida politiken, varje ekonomisk plan att framl�ggas f�r offentlig diskussion och kritik. I sin slutliga form kan och b�r sj�lvstyret ha samma egenskaper som Hegels konkreta allm�nna, d.v.s. n�got allm�nt som omfattar hela rikedomen hos det specifika och det individuella. Naturligtvis finns det risk f�r att det slutliga resultatet av alltf�r m�nga influenser blir ett eklektiskt, osammanh�ngande utkast som aldrig kommer att realiseras i praktiken.
Men dessa risker finns i varje demokrati. Sj�lvstyret garanterar inte de mest rationella och mest m�nskliga l�sningarna, �n mindre garanterar det m�nniskans lycka - det �r endast en form av samh�llsorganisation som erbjuder optimala m�jligheter. Det beror p� kreativiteten, fantasin, viljestyrkan och den intellektuella och moraliska f�rm�gan hos de personer som innehar det h�gsta politiska ansvaret vid en viss tidpunkt om denna m�jlighet kommer att f�rverkligas, men ocks� p� mobiliseringen av hela samh�llets fr�msta krafter.
I sv�ra stunder av missr�kning och nederlag (och dessa kommer alltid att finnas - varje bild av det framtida samh�llet som ett tillst�nd av evig lycka �r i h�gsta grad orealistisk) kommer det alltid att g�ras f�rs�k att �terg� fr�n sj�lvstyre till n�gon mer auktorit�r politisk struktur. D�rf�r �r det av yttersta vikt att vidta alla �tg�rder f�r att f�rhindra alienering av den begr�nsade makt som koncentrerats i h�nderna p� sj�lvstyrets centrala organ. Denna makt m�ste vara tempor�r (vilket inneb�r en n�dv�ndig v�xling av personer som innehar politisk auktoritet), den f�r inte inneb�ra n�gon permanent plats i makthierarkin och p� inga villkor n�gra materiella f�rm�ner eller l�ner som �verstiger dem som ges �t dugliga och h�gt kvalificerade arbetare och vetenskapsm�n.
F�r att hindra t�nkbara f�rs�mringar av de politiska institutionerna b�r samh�llet i f�rv�g vidta best�mda �tg�rder f�r att skydda sig mot demagogi, maktlystnad och potentiella "karismatiska" ledare. F�rvisso �r det b�sta skyddet l�mplig politisk utbildning, utvecklandet av en kritisk anda och skapandet av en fri och oberoende allm�n opinion. Detta �r det effektivaste s�ttet att snabbt avsl�ja dessa bak�tstr�vande politiska tendenser och s�kra m�nniskans motst�ndskraft mot dem.
Den traditionella kollektiva psykiska ben�genheten att f�rh�rliga, dyrka, att alltid l�ta sig luras av en ny myt och en ny personkult, b�r ers�ttas av en attityd av kritik och motst�nd mot varje potentiell Machtmensch, mot varje auktorit�rt beteende. I ett framtida samh�lle kommer detta att vara mycket l�ttare �n idag, inte bara p.g.a. ny samlad historisk erfarenhet och betydligt f�rb�ttrad utbildning, utan �ven p.g.a. en ny k�nsla av r�ttslig och ekonomisk trygghet, vilken f�r de flesta individer �r ett oumb�rligt psykologiskt villkor f�r offentligt kritiskt engagemang.
Styrelsen av m�nniskor som om de vore ting �r det grundl�ggande samh�lleliga onda den tidigare historien skapat. Detta onda �r dubbelt ont, eftersom det f�rnedrar b�de styrande och styrda. Det radikala �verskridandet av detta onda �r historiskt m�jligt i varje utvecklat land. Men denna m�jliga framtid kan bli verklighet endast om vi tar de viktiga inledande stegen mot den nu.
[1] Detta skrevs innan h�ndelsen i fr�ga �gt rum. �vers. anm.
[2] De tv� viktigaste k�llorna �r Marx tal i Amsterdam 1872, citerat i M. Steklov: History of the First International (International Publishers, New York 1928, s. 240), och Marx "Konspekt der Debatten �ber das Sozialistengesetz" (1878) i Marx-Engels: Briefe an Bebel, Liebknecht, Kautsky und Andere (Verlagsgenossenschaft Ausl�ndischer Arbeiter in der USSR, Moskva 1933, s. 516).
Se �ven Engels inledning till Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848- 1850 (Gidlunds, Stockholm 1971) och Engels: Critique of the Social Democratic Draft Program del II (1891).
[3] Engels f�rord till Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848-1850.
[4] Rosa Luxemburg: Die Akumulation des Kapitals, i Gesammelte Werke VI. Berlin 1923, s. 379-380.
[5] The Programme of the Communist International, "International Press Correspondence" VIII, Nr. 92, 31 december 1928, s. 1749-68.
[6] Anf. arb., s. 1756.
[7] XIII Siezd Usesojuznoj Kommunisticeskoj Partiji, s. 166, 245.
[8] Mannheim: Ideologie und Utopie, 3 uppl. Frankfurt/Main 1952, s. 169. Se Arnhelm Neus�ss: Utopisches Bewusstsein und freischwebende Intelligenz. Verlag Anton Hain, 1968.
[9] Gramsci var den enda marxistiska t�nkare som inte dolde f�rh�llandet att revolution�ra id�er, hur vetenskapligt de �n h�rletts och utvecklats, f�r flertalet m�nniskor blir en tro som knappast kan bestridas med rationell argumentation. ("Bland massorna kan filosofin bara existera som en tro.") ("Studiet av filosofin och den historiska materialismen", The Modern Prince & other writing. London 1957, s. 71.) Hela Gramscis attityd till ideologins problem var mycket uppriktig, s�rskilt gentemot de "marxister" som f�rs�ker ge ett sken av vetenskap �t varje pragmatisk rationalisering ad hoc, �t varje uppenbar mystifikation.
[10] S� a) medan m�nniskans arbete blir alltmer desintegrerat och uppspaltat uppst�r ocks� ett v�xande behov att skapa stora teknologiska, ekonomiska, kommersiella system och system f�r kommunikation, vilket kr�ver medveten styrning och planering, b) Tendensen att producera f�r marknaden dominerar fortfarande �ven i socialistiska l�nder. Alla m�nskliga produkter och f�rm�gor har f�rvandlats till varor, inklusive fackkunskap, filosofiska skrifter, konstf�rem�l, protests�nger och sex. Emellertid vinner i de utvecklade l�nderna redan en motsatt tendens mark: beroende p� �verfl�d eller av humanit�ra sk�l behandlas en v�xande m�ngd produkter och tj�nster inte l�ngre enbart som varor. S� �r fallet med fri utbildning och h�lsov�rd, kulturst�d, etc. I det postindustriella samh�llet kommer denna tendens troligen att f�rst�rkas, c) En av konsekvenserna av den v�xande arbetsf�rdelningen i ett allt komplexare samh�lle �r att f�rvaltning blivit ett s�rskilt yrke. P� grund av detta har byr�kratiseringen snabbt expanderat och st�rre delen av den ekonomiska och politiska makten koncentrerats i statens och partiapparatens h�nder. Emellertid har ocks� den utbredda arbetsf�rdelningen minskat arbetstiden, h�jt levnadsstandarden och gett varje samh�llsmedlem m�jlighet att delta i beslutsprocessen. Genom detta finns en v�xande tendens till deltagande och sj�lvstyrelse, d) I m�nga l�nder f�rekommer i v�r tid b�de �teruppkomsten av nationalistiska r�relser och ideologier (ocks� i socialismen) och skapandet av �vernationella f�rsamlingar, �tf�ljt av ideologin om en v�rldsstat och v�rldsregering.
Ovanst�ende �r p� intet s�tt en fullst�ndig lista p� alla motstridiga tendenser i det samtida samh�llet.
[11] Bloch kritiserar samh�llsutopisterna f�r att de i alltf�r stor utstr�ckning bortser fr�n analysen av objektiva tendenser i det existerande samh�llet. Men han s�ger ocks� att en mekanisk �verbetoning av dessa tendenser kan leda till ett f�rsvagande av str�van efter praxis, n�got mycket karakteristiskt f�r socialdemokraten som helt antiutopisk typ. "En objektivistisk dyrkare av det objektivt m�jliga v�ntar allts� och blundar tills de ekonomiska villkoren f�r socialismen helt uppfyllts. Men de �r aldrig s� helt uppfyllda eller s� perfekta att de inte beh�ver n�gon handlingsvilja eller n�gon f�regripande dr�m i denna viljas subjektiva faktor." (Ernst Bloch: Das Prinzip Hoffnung B. II. Aufbau Verlag, Berlin 1955, s. 148.)
[12] Denna analys av det kapitalistiska samh�llet utvecklades av Marx i Kapitalet. Hans lag om profitkvotens fallande tendens �r ett typiskt exempel p� en negativ objektiv tendens.
[13] Campanella: Solstaten. Federativs f�rlag, Stockholm 1934, s. 51-52.
[14] John Locke: Treatise of Government, band II, kap. 2 och 5.
[15] Rousseau: Le Contrat social I, kap. 1.
[16] Condorcet: Progr�s de l'Esprit Humain, inledn. till Epoque I.
[17] Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskripten. Se E. Fromm (red.): Marx's Concept of Man, New York 1961, s. 125.
[18] Marx: Teser om Feuerbach.
[19] Marx: Heilige Familie, MEGA V, s. 359.
[20] Marx: Capital I. Chicago 1906, s. 668.
[21] Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskripten. (Se Marx: M�nniskans frig�relse. Aldus, Stockholm 1965, s. 85.)
[22] Anf. arb., s. 96.
[23] Anf. arb., s. 86.
[24] Max Weber: Politik als Beruf, 1919.
[25] P� tal om "r�", "primitiv", "tankl�s" kommunism, sade Marx att i detta slag av samh�lle �r gemenskapen en "universell kapitalist" (Ekonomisk-filosofiska manuskripten).
[A] Marx inf�rde uttrycket 'proletariatets diktatur' i mots�ttning till Blanquis elitistiska syn p� organiseringen av den kommande arbetarstaten, och med det avs�g han hela arbetarklassens (inklusive lantarbetarnas) demokratiska herrav�lde under en begr�nsad period. I den leninistiska terminologin d�remot inneb�r 'proletariatets diktatur' partiets diktatur �ver proletariatet under en obest�md period - MIA.
Last updated on: 9.4.2010