Originalets titel: "Protosozialismus und Sp�tkapitalismus - Versuch einer revolutionstheoretischen Synthese von Bahros Ansatz"
Publicerad: Kritik nr 19
�vers�ttning: Mats Thorell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marcuse diskuterar i artikelns f�rsta del Bahros analys i "Alternativet" och dess enligt hans mening positiva betydelse f�r utarbetandet av en icke-ortodox socialistisk strategi f�r det v�steuropeiska senkapitalistiska samh�llet.
I samband med Bahros nyleninistiska analys f�rs�ker Marcuse visa att �ven i de h�gindustrialiserade kapitalistiska l�nderna �r den marxist-leninistiska modellen f�r en prolet�r revolution pass�. Det traditionella revolution�ra subjektet, arbetarklassen, svarar inte l�ngre upp till de reella klassf�rh�llandena. I enlighet h�rmed saknar ocks� arbetarklassen som klass ett speciellt prolet�rt klassmedvetande.
Marcuse f�rs�ker ocks� i artikelns senare del formulera en revolutionsmodell som f�rl�gger sin tyngdpunkt i den subjektiva dynamiken. Under senkapitalismen finns denna dynamik bl.a. representerat hos protestr�relser, s�som kvinno- och milj�r�relsen. Dessa k�nnetecknas av sin diffusa organisering, men kollektiva och emancipatoriska livsh�llning.
F�ljande text �r orienterad mot de problemomr�den i Bahros bok, vilka har en allm�n betydelse som n�r ut�ver hans p� DDR inriktade analys. Det vill s�ga att i det f�ljande visas vilken relevans de av Bahro utarbetade begreppen, som inom hans ramar (den "reellt existerande socialismen") inte kunde utvidgas, har �ven f�r senkapitalismen. Den andra delen (Om analysen av senkapitalismen och ett nytt revolutionsbegrepp, �vers. anm.) �r mitt eget bidrag till analysen av de tendenser i senkapitalismen, som motsvarar de av Bahro p�visade tendenserna i protosocialismen. Hans bok �r inte bara en kritik av den "reellt existerande socialismen" utan ocks� en marxistisk analys av �verg�ngsperioden till den integrala socialismen. Boken �r det viktigaste bidraget till den marxistiska teorin under de senaste �rtiondena.
Om Bahros kritik till stor del, mutatis mutandis, ocks� g�ller senkapitalismen och om, mutatis mutandis, "Alternativet" g�ller f�r b�da samh�llssystemen, s� betyder det inte att Bahro skulle framkasta n�gon slags konvergensteori. Han visar snarare p� den i de b�da (mycket olika) samh�llenas egna struktur grundl�ggande enheten av framsteg och destruktion, produktivitet och f�rtryck, tillfredsst�llelse och brist. Denna enhet, som i mycket olika former �r gemensam f�r b�da samh�llena (och vars stabiliseringspotential marxismen har underskattat fatalt), kan bara brytas i en �nnu inte reellt existerande socialism.
"�nnu inte" existerande; d�rmed g�rs den konkreta utopin (och dess hemska negativa bild i det best�ende samh�llet) till ledtr�d f�r den empiriska analysen, och denna visar p� upph�vandet av utopin som redan existerande reell m�jlighet - ja n�dv�ndighet. Den tvingande demonstrationen av denna m�jlighet �r resultatet av en omv�lvning av metoden: bara om socialismen just till sitt extrema integrala "utopiska" begrepp blir f�rebild f�r analysen, visar den sig som reell m�jlighet, och d� visar sig utopins bas i det best�ende. Ty det �r inte avskaffandet av det privata �gandet av produktionsmedlen (vilket f�rblir den n�dv�ndiga f�ruts�ttningen f�r socialismen) som redan som s�dant best�mmer den v�sentliga differensen mellan de b�da systemen, utan anv�ndandet av de materiella och intellektuella produktivkrafterna.
"... vi m�ste korrigera det syns�tt vi hittills haft betr�ffande �verg�ngen till kommunismen, och inte bara betr�ffande tidsfaktorn. Det �r en hel epok mellan avskaffandet av det privata �gandet av produktionsmedlen, och fram till m�nniskornas allm�nna frig�relse." (Rudolf Bahro: Alternativet. Till kritiken av den reellt existerande socialismen, 1979, s. 21. P� tyska Die Alternative, 1977, s. 24. Sidorna i tyska uppl. kommer anges p� detta s�tt: /ty 24./)
Bahro bryter �ntligen med �tskillnaden mellan socialism och kommunism (vilket sedan l�nge har blivit en repressiv ideologi): socialism �r kommunism alltifr�n b�rjan - och vice versa. Det socialistiska samh�llets v�sen och m�l: Den "totala individen", frihetens rikes inbegripande i n�dv�ndighetens rike m�ste (och kan) redan h�r och nu bli en uppgift och riktlinje f�r en kommunistisk politik och strategi.
Omv�lvningen av metoden �r egentligen marxismens �terv�ndande fr�n ideologin till teorin och praktiken. �tervinnandet av den fr�n ideologin befriade konkretionen sker i Bahros analys av klassf�rh�llandena i DDR. Fr�nvaron av all jargon, allt tomt omtuggande av marxistiska begrepp (hellre ord) �r bevis p� analysens grund i den samh�lleliga verkligheten. I st�llet f�r att tjurigt h�lla fast vid teser som sedan l�nge �r historiskt passerade utvecklar Bahros analys de marxska begreppen i konfrontation med den f�r�ndrade strukturen i det efterkapitalistiska samh�llet i DDR - och i det senkapitalistiska! En avg�rande konsekvens �r en verklig vidareutveckling av den historiska materialismen. Den leder till en ny best�mning av f�rh�llandet mellan bas och �verbyggnad: Den samh�lleliga dynamikens tyngdpunkt f�rskjuts fr�n den politiska ekonomins objektivitet till subjektiviteten, till medvetande som en potentiell materiell kraft f�r radikal f�r�ndring:
"M�nniskans fortsatta uppg�ng m�ste bli en 'resa i det inre'. Spr�nget in i frihetens rike �r endast t�nkbart om det r�der en j�mvikt mellan m�nniskosl�ktet och milj�n, och man definitivt l�gger dynamiken p� det kvalitativa och subjektiva." (sv 256 f /ty 315.)
Bahro ser i detta uttryck en "i grunden estetisk motivation" f�r socialismen, "inriktad p� helheten och p� att aktiviteterna ska �terg� till jaget". (sv 277/ty 341.)
Detta �r �tervinnandet av det ursprungliga idealistiska elementet i den historiska materialismen: Den befrielse fr�n ekonomin, som �sk�dliggjorts i den historiska materialismen. Detta element kvarst�r: Det �r dynamiken hos sj�lva basen, organisationen av arbetets alltid v�xande produktivitet, som g�r den emanciperande subjektiviteten till f�r�ndringens tyngdpunkt.
Under loppet av Bahros analys blir det tydligt vilken grad v�ndningen mot subjektiviteten ocks� tr�ffar senkapitalismen. �nnu mer �n i den reellt existerande socialismen blir befrielsen i de h�gutvecklade kapitalistiska l�nderna avh�ngig av utbredningen av ett medvetande som �r rotat i den materiella produktionsprocessen, men som �verskrider denna. Bahro kallar det "�verskottsmedvetande". Det �r "den fria psykiska kapaciteten som inte l�ngre absorberas av kampen f�r livsuppeh�llet" (sv 262/ty 321), som skall oms�ttas i praktiken. Det industriella, tekniskt-vetenskapliga produktionss�tt, d�r det intellektuella arbetet blir en v�sentlig faktor, frambringar hos producenten ("totalarbetaren") kvalitet, skicklighet, fantasi, verksamhets- och livsm�jligheter, som i de kapitalistiska och i de repressiva icke-kapitalistiska samh�llena kv�vs eller f�rvr�ngs. Men dessa egenskaper str�var att komma f�rbi sin om�nskliga form och n� sin m�nskliga.
I �verskottsmedvetandets subjektivitet har kompensatoriska och emancipatoriska intressen tvingats samman till en enhet. De f�rra avser v�sentligen de materiella produkternas sf�r: mer och b�ttre konsumtion, karri�r och konkurrens, profit, "statussymboler" o.s.v. De kan (�tminstone f�r n�rvarande) tillfredsst�llas inom ramen f�r det best�ende systemet - de kompenserar om�nskligg�randet; p� s� s�tt mots�ger de det emancipatoriska intresset. Trots det, insisterar Bahro p� att de kompensatoriska intressena inte helt enkelt kan reduceras och omdirigeras i emancipationens intresse: de �r en form av anspr�k p� lycka och tillfredsst�llelse som �r djupt f�rankrad i psyket. I dem finner det best�ende sin legitimation. Revolutionen kan inte genomf�ras p� folkets rygg, men de kompensatoriska intressenas makt och deras tillfredsst�llelse f�rtrycker realiseringen av de emancipatoriska intressena. Revolutionen f�ruts�tter ett brott med denna makt - ett brott, som i sin tur bara kan vara resultatet av revolutionen!
Detta �r den "dj�vulska cirkel", som s� ofta och i olika formuleringar f�rekommer i Bahros bok. Den �r idag revolutionsteorins avg�rande historiska problem. Mellan dagen och morgondagen, mellan ofriheten och befrielsen, ligger inte bara revolutionen utan ocks� omv�lvningen av behoven, brottet med det "subalterna medvetandet", subjektivitetens katastrof. Mots�gelsen mellan den �verv�ldigande produktiviteten, den samh�lleliga rikedomen och dess miserabla och destruktiva anv�ndning leder inte med n�dv�ndighet till denna katastrof - inte ens om den leds av en marxistisk-leninistisk strategi. Produktivitetens h�jning och avskaffandet av det privata �gandet av produktionsmedlen m�ste inte leda till socialismen - det bryter inte med n�dv�ndighet herrav�ldets bojor, m�nniskans underkastelse under arbetet. Bahro antyder att det hos Marx finns en tendens som implicerar en s�dan kontinuitet; id�n om en st�ndigt allt effektivare (och egaliserad) produktion.
P� den industriella civilisationens niv� finns det inget annat f�rnuft bakom underkastelsen under arbetet �n den h�rskande klassens och dess maktbevarande. I den reellt existerande socialismen motiveras underkastelsen med efterblivenheten i den ekonomiska, teknologiska och milit�ra konkurrensen med kapitalismen. Men om den nya formen av makt v�l en g�ng �r etablerad, g�rs n�dv�ndigheten till en dygd: Socialismen "f�rsta fas" f�rl�ngs in i en obest�md framtid. Den kvalitativa skillnaden i det socialistiska samh�llet g�r f�rlorad. Ju snabbare ju mer denna socialism �vertar de h�gkapitalistiska l�ndernas konsumtionsmodell. De kompensatoriska intressena motverkar emancipationen. "Den dj�vulska cirkeln" best�r i b�da samh�llena. Hur kan den brytas?
Fr�gan leder till Bahros begrepp "�verskottsmedvetande" som en f�r�ndrande kraft. Detta medvetande har sin materiella bas i det vetenskapliga, teknologiska produktionss�ttet, dess "intellektualisering". P� denna niv� �r det "f�rkroppsligat" (men inte reflekterat) i de "intellektualiserade skikten av totalarbetaren" (sv 316/ty 390.) D�rut�ver finns det �verskottsmedvetande i alla skikt av den avh�ngiga befolkningen, i uppd�md och inaktiv form. Man anar: Som idag beh�ver man inte l�ngre leva - det finns ett alternativ. Denna f�raning blir till visshet i oppositionens katalys-grupper (detta uttryck kommer fr�n mig, H.M.): i studentr�relsen, vid kvinnoemancipationen, stadsdelsgrupper, "concerned scientists" m.fl.
D�r arbetarklassens stora flertal �r integrerad i det best�ende systemet, tenderar klassf�rh�llandena mot en elit�r struktur, i vilken intelligentian som del av totalarbetaren spelar en ledande roll. Bahro f�retr�der den provocerande tesen att de intellektualiserade skikten under f�rberedelse- och �verg�ngsperioden konstituerar sig som "tongivande" och ledande i rekonstruktionen av samh�llet (sv 386, 316/ty 477, 390).
Intelligentians ledande roll motiveras p� tv� s�tt:
1. Mer �n n�gonsin tidigare �r kunskap makt. Informationen om de vetenskapligt-tekniska, ekonomiska och psykologiska mekanismer som reproducerar det utvecklade industrisamh�llet ger de som besitter denna information kunskap ocks� om f�r�ndringens objektiva m�jligheter. S�kert �r att blott kunskapen inte r�cker f�r att f�rverkliga denna potential. Men intelligentian verkar inte i isolering: Det �r sj�lva produktionsprocessen som "intellektualiseras" och i denna spelar de intellektualiserade skikten en allt st�rre roll. I DDR �r de en del av den apparat som kontrollerar produktionsmedlen; bland dem finns det (enligt Bahro) en avsev�rd opposition mot politbyr�kratins diktatur.
2. F�r intelligentian �r realiserandet av dess kompensatoriska intressen inte l�ngre ett dagligt bekymmer. De har tillsammans med partifunktion�rerna stora privilegier betr�ffande materiell och andlig kultur. I de kapitalistiska l�nderna g�ller detta bara i mycket begr�nsad omfattning och bara f�r en liten krets av den mer eller mindre konformistiska intelligentian. Men majoriteten av de inte s�rskilt privilegierade skikten �tnjuter �nd� utbildningsprivilegiet, som kan �ppna annars st�ngd kunskapshorisont, som �verskrider det best�ende.
Skapandet av tid och rum f�r utbredningen av de emancipatoriska intressena ut�ver den idag allt best�mmande materiella sf�ren �r en uppgift f�r socialistisk uppfostran och arbetsdelning. Socialismen �r redan under �verg�ngsperioden v�sentligen ett tidsekonomiskt problem. Arbetets nya f�rdelning och organisering har som m�l en omv�ndning av tidsf�rh�llandet mellan n�dv�ndigt och emancipatoriskt arbete i den "totala individens" intresse. I den m�n denna nya tidsf�rdelning i total samh�llelig m�ttstock ocks� kr�ver en radikal omorganisering av det n�dv�ndiga arbetet (Bahro ger mycket konkreta h�nvisningar f�r en s�dan omorganisering), s� skulle den nya tidsekonomin vara frihetens rikes framtr�delse i n�dv�ndighetens rike. Och i den m�n den blev genomf�rd i samh�llets alla skikt skulle den bygga bort intelligentians privilegierade position genom f�rallm�nneligande.
Bahro f�rkastar varje f�rest�llning av �verg�ngsperioden som inte utg�r fr�n ett kommunistiskt parti, en byr�krati och fr�n staten, som anarkism och �ventyrlig v�nsterradikalism. Han talar till och med om staten som "samh�llets ordningsvakt under dess tekniska och sociala modernisering" (sv 123/ty 150) - modernisering som skapande av emancipatoriska institutioner. Denna stat skulle vara "ordningsvakt" i gestalt av ett verkligt allm�nt uppfostringssystem omfattande b�de den materiella och andliga kulturen, och m�let att frig�ra behoven fr�n deras klassbest�mda psykiska bas. Avsaknad av initiativ fr�n massorna och arbetarklassens inordnande i det h�rskande systemet av kompensatoriska behov ber�var id�n om statens bortd�ende dess empiriskt-historiska grund. Socialismen m�ste bygga sin egen anti-stat och sin egen f�rvaltning. "Folk och funktion�rer - det �r den oundvikliga dikotomin inom de protosocialistiska samh�llena" (sv 232/ty 285). Bara inom de protosocialistiska? Det skulle vara ett �terfall i tv�fasteorin.
Bahros f�rest�llning f�refaller implicera att �ven i det utvecklade socialistiska samh�llet kommer det allm�nna vara institutionaliserat: anti-staten som stat. Den �r anti-stat i den m�n den befordrar den vidare utvecklingen av emancipatoriska behov och g�r utrymmet f�r spontanitet och individuell autonomi st�rre; den �r stat i det att den organiserar denna utveckling i totalsamh�llets intresse (prioriteringar, arbetsf�rdelning, uppfostran o.s.v.), och det med en av folket legitimerad tvingande auktoritet. I anti-staten upprepas dialektiken mellan behovens autonomi och avh�ngighet: Den socialistiska staten "registrerar" individernas egna behov, som de upptr�der i det f�rh�rskande systemet av behov och - "upph�ver dem" till nya emancipatoriska former, som d� �ter blir individernas egna.
Bahro f�rest�ller sig den �ven i den integrala socialismen n�dv�ndiga, rationella hierarkin som motbilden av den i den reellt existerande socialismen etablerade maktapparaten. Han ser en fr�n basen till toppen demokratiskt konstituerad och kontrollerad hierarki. P� toppen blir denna hierarki till dubbelmakt: det kommunistiska partiet och ett av partiet oavh�ngigt "Kommunistiskt f�rbund", rekryterat fr�n den medvetandem�ssigt mest framskridna intelligentian i samh�llets alla skikt. Detta f�rbund �r alltings hj�rna: en demokratisk elit, med avg�rande st�mma i diskussionen om planen, om uppfostran, om f�rdelning av arbetet o.s.v.
Massornas inertia och maktl�shet, deras avh�ngighet, som i de kapitalistiska l�nderna kommer till uttryck i dikotomin "h�rskande klass - folk" och i den reellt existerande socialismen dikotomin "funktion�rer - folk", tenderar n�stan tv�ngsm�ssigt till "toppens" sj�lvst�ndigg�relse. Bahro unders�ker denna tendens d�r den redan har blivit ett fullt utvecklat herrav�lde: i det protosocialistiska samh�llet. Han tror att denna utveckling kan motverkas av allm�n uppbyggnad av en slags r�dsorganisation (sj�lvf�rvaltningar, kooperativ). F�rformer till denna framtr�der redan inom det best�ende systemet. Han p�visar �vertygande att det traditionella begreppet r�dsdemokrati �r alltf�r ensidigt orienterat mot den materiella produktionssf�ren och d�rf�r f�rblir f�retr�dare f�r partikul�ra intressen. Situationen i protosocialismen (och i senkapitalismen, H.M.) med dess utvidgade arbetarklass, d�r intelligentian �r en avg�rande faktor i produktionsprocessen, medger r�dsdemokratins utbredning. Ett relativt ringa antal vetenskapsm�n, tekniker, ingenj�rer, ja till och med media-m�nniskor skulle, om de var organiserade, skaka reproduktionen av systemet och kanske bringa det till stillest�nd. Men "f�rh�llandena �r inte s�dana". Just deras inordning i produktionsprocessen motverkar radikaliseringen, f�r att inte tala om de privilegierade inkomsterna. Trots det tillskriver den samh�lleliga situationen dessa skikt en ledande roll i omv�lvningen.
Revolutionen kr�ver i f�reberedelse- och �verg�ngsperioden en ledning, som ocks� kan st� emot massornas kompensatoriska intressen. �ven ledningen st�r inf�r n�dv�ndigheten av repression, repression av det "subalterna medvetandet", och av den oreflekterade spontaniteten, av borgerlig och sm�borgerlig egoism.
Uppenbarligen faller Bahros analys h�r p� en central punkt tillbaka p� den s�v�l av marxismen som av liberalismen tabubelagda positionen hos Platon (den h�gsta intelligensens uppfostringsdiktatur) och Rousseau (m�nniskorna m�ste tvingas f�r att vara fria). I sj�lva verket kan man inte f�rest�lla sig den socialistiska statens uppfostringsfunktion utan erk�nd auktoritet; den har hos Bahro sin grund i en intelligenselit. Bahro m� genomg�ende insistera p� att F�rbundet, liksom partiledningen, kommer ur alla skikt och p� alla niv�er f�rblir ansvarigt inf�r folket - men obehaget kvarst�r och m�ste betalas.
Just h�r, d�r Bahros konstruktion av socialismen ack s� l�tt kan uts�ttas f�r nedv�rdering och f�rl�jligande, visar sig hela radikaliteten i hans ansats och - hans trohet mot den marxska teorin. Fr�gan om revolutionens subjekt, som sattes p� dagordningen genom arbetarklassens integrering, finner h�r ett svar p� den verkliga historiska utvecklingens niv�. Fetischismen att arbetarklassen genom sin "ontologiska" position �r predistinerad av den ekonomisk-politiska utvecklingens j�rnh�rda logik att vara revolutionens subjekt - denna stipulerande enhet mellan det logiska och historiska (enligt vilken historiska tendenser "genast m�ste full�ndas historiskt, eftersom de �r logiskt full�ndade", sv 42/ty 51) - denna fetischism upph�vs. Inte genom ett diktat, utan under sj�lva historiens lopp. Det har "under tiden blivit ett uppenbart faktum att proletariatet inte kan vara h�rskande klass" (sv 189/ty 231). I de kapitalistiska l�nderna �r arbetarklassen "en alltf�r smal bas f�r att ... under dessa omst�ndigheter ... kunna f�r�ndra samh�llet - (spelar inte de specifika arbetarintressena i princip allt oftare till och med en konservativ roll?)", (sv 248/ty 305). Den radikala v�ndningen mot emancipatoriska intressen ligger bortom det subalterna medvetandet; den sker i en "inre frig�relseprocess" som betingelse f�r den yttre. I klassens samh�lleliga situation (fr�mmandegjord arbetstid som "heltid", uteslutning fr�n utbildningsprivilegiet, arbetsl�shet) kan detta brott bara lyckas f�r ett f�tal. Ingen enskild klass kan vara subjekt f�r den allm�nna emancipationen som blivit m�jlig p� denna historiska niv�. Proletariatets identitet med det allm�nna intresset �r passerad - om den �verhuvudtaget n�gonsin har funnits. Den allm�nna emancipationens problem ligger idag inte l�ngre inom omr�det "s�krande av den materiella existensen", fast detta f�rblir en "n�dv�ndig f�ruts�ttning". Problemet �r snarare: Vilken existens? Det r�r sig om f�rsoningen mellan m�nniska och natur, om det icke-fr�mmandegjorda arbetet som kreativ verksamhet, om skapandet av m�nskliga f�rh�llanden, fria fr�n kampen f�r existensen; det r�r sig om nedrivandet av det f�rblindande sammanhanget mellan aggression och destruktion. Det r�r sig om "till�gnelse av de i andra individer, ting, beteendes�tt, f�rh�llanden f�rtingligade m�nsklig v�senskrafterna, dessas f�rvandling till subjektivitet, n�got som ... besitts av en andlig och etisk personlighet, som f�r sin del tr�ngtar efter en produktiv funktion" (ty 322, jfr sv 262).
Det �r ortodox marxism: den "allm�nna individen" som socialismens m�l. Bahros omv�lvande metod f�rl�gger slutm�let till b�rjan. N�r han konsekvent f�rst�r revolutionen som "kulturrevolution", ger han den fr�n b�rjan en helt annan betydelse �n det maoistiska begreppet n�r det g�ller subjektiviteten och dess lyckoanspr�k och m�jligheter till lycka. Redan det socialistiska uppbyggets f�rsta �tg�rder skall befria m�nniskorna fr�n den "extensiva ekonomiska dynamiken". De grundl�ggande �tg�rderna i denna riktning �r: allm�nt deltagande i enkelt arbete, minskning av den psykologiskt improduktiva arbetstiden inom den n�dv�ndiga arbetstiden, behovens best�mning endast differentierad efter �lder, k�n och beg�vning (sv 400 f, 412/ty 495, 509). �ter kommer den libert�ra idealismen, som anger den historiska materialismens telos, till uttryck:
"Det g�ller att �ka '�verproduktionen' av medvetenhet s� att hela det historiska h�ndelsef�rloppet st�lls 'p� huvudet', att g�ra tanken, id�n till en avg�rande materiell makt. Att styra saker och ting fram mot en omv�lvning som kommer att vara mycket djupare �n inom samma civilisation g� �ver fr�n en formation till en annan. Det som vi har framf�r oss, och som egentligen redan har b�rjat, �r en kulturrevolution i dess verkliga mening: en omv�lvning av massornas livsform i dess helhet" (sv 247/ty 304).
Bahro f�rkastar entydigt det simpla argumentet att ett land, som �r utsatt f�r den mer eller mindre fientliga konkurrensen med de ekonomiskt och milit�rt starkare kapitalistiska l�nderna, �nnu inte kan kosta p� sig uppbygget av integral socialism. Det skulle allts� idag vara den reellt existerande socialismens situation gentemot den v�stliga kapitalismen. Bahro svarar med en allm�nt f�rtr�ngd men �nd� upplysande hypotes: Det kunde vara omv�nt: Uppbygget av ett fritt socialistiskt samh�lle skulle kunna ut�va ett "transformationstryck" p� de v�stliga l�nderna (sv 416 f/ty 514 f).
Bahros analys implicerar den provocerande tesen att den socialistiska strategin v�sentligen �r densamma f�re och efter revolutionen. Kulturrevolutionen �r en total omv�lvning, men dess kollektiva subjekt �r i sitt medvetande och i sitt f�rh�llningss�tt redan f�re revolutionen inriktat p� slutm�let. I former som �r mer eller mindre isolerade fr�n totalsamh�llet och d�rf�r �r os�kra och ofta o�kta sker detta i katalys-gruppers praktik inom befolkningens alla skikt. Deras arbete �r v�sentligen avmystifierande upplysning - i teori och praktik. �ven h�r faller omv�lvningens tyngdpunkt p� subjektiviteten. M�let "prioritering av en allsidig utveckling av m�nniskorna" och �kning av deras "positiva m�jligheter till lycka" (sv 392/ty 484), best�mmer redan den subjektiva emancipationens grundl�ggande steg. "Resan i det inre" tj�nar d�rf�r inte som undanflykt, privatisering av det politiska, pysslande och klemande med jaget, utan politisering av �verskottsmedvetandet och fantasin:
"F�r hur mycket �n 'resan i det inre' (att f�rdjupa den egna existensen) inneh�ller en komponent av att man k�nslom�ssigt abstraherar bort alla slags objekt, �r och f�rblir naturligtvis dess grundl�ggande inneh�ll just att man upph�ver avyttrandet, den vidaref�rvandling av sl�ktets skapade kultur, vilket Hegel uppfattade som den subjektiva andens stora arbete." (sv 258/ty 316 f.)
Politisk uppfostran kr�ver ett radikalt "psykiskt uppsving", en "k�nslom�ssig resning", som "s�rskilt rycker upp flertalet av ungdomen direkt till det politiskt-filosofiska idealets niv�" (sv 361/ /ty 447).
Revolutionen av subjektiviteten �r den revolution av behoven, som Bahro f�rest�ller sig som f�ruts�ttning f�r den allm�nna frig�relsen. Huvudtendensen i en s�dan revolution av behoven �r klart anvisad: "fr�n ett till�gnande av materiella levnads- och njutningsmedel (vilka fr�mst karakteriseras av f�rbrukning) till ett till�gnande av kultur", det vill s�ga "omfattande eliminering av den materiella stimulansen" (sv 388 f /ty 480 f). De kompensatoriska intressenas herrav�lde, vilka st�ndigt p� nytt reproducerar den materiella lockelsen skall brytas: inte genom en politik med minskad konsumtion, utan genom en "verklig egalisering i f�rdelningen av de standardbest�mmande konsumtionsvarorna". Bahro ser i pratet om de m�nskliga behovens om�ttlighet enbart en "reflex av de nuvarande f�rh�llandena".
Den materiella och andliga kulturens f�rsoning i den materiella kulturen kr�ver avskaffandet av prestationsprincipen med avseende p� inkomstf�rdelning och dess f�rverkligande med avseende p� utbredningen av icke-fr�mmandegjort skapande arbete och icke-fr�mmandegjorda njutningar. Reduktionen av den n�dv�ndiga arbetstiden och av det fr�mmandegjorda arbetets b�rda m�jligg�r denna omv�ndning: den helar ocks� revan mellan subjektivitet och objektivitet genom "att skapa ett allm�nt frihetsspelrum f�r sj�lvf�rverkligande och personlighetstillv�xt �ven inom n�dv�ndighetens rike" och genom genom naturens inlemmande i detta spelrum (sv 393/ty 485).
Bahro h�nar den nya (och gamla) v�nsterns r�dsla f�r att �ter bygga in borgerliga eller till och med sm�borgerliga begrepp som personlighet, ande, innerlighet i marxismen, d�r de dock i verkligheten blir upph�vda. Han �dslar inte ett ord p� f�rebr�elser om idealistiska avvikelser o.s.v. Han anv�nder inte dessa begrepp for att �ter en g�ng r�dda den humanistiske unge Marx, utan f�r att utveckla det transcenderande inneh�llet i den politisk ekonomins kategorier. Utsugning, merv�rde, profit, abstrakt arbete �r inte bara om�nsklighetens kategorier, som under kapitalismen blivit verkliga, utan de �r ocks� sin negation genom den socialism som har blivit objektiv m�jlig. Dennas f�rverkligande, som �r blockerad i kapitalismen, �r kulturrevolutionens m�l.
Kulturrevolutionen omfattar ocks� den etiska och estetiska dimensionen. Bahro ger bara en slagordsm�ssig h�nvisning till de personliga f�rh�llandenas etik: "i s� stor utstr�ckning som m�jligt skapa en harmoni mellan eros, uppfostran och samliv" (sv 281/ty 346). Den estetiska motivationen blir verksam genom att "prioriteringen f�rflyttas fr�n produktionens utsugning av naturen till dess inordnande i ett naturligt kretslopp, fr�n utvidgad till enkel reproduktion, fr�n �kad arbetsproduktivitet till v�rdande av arbetsvillkoren och arbetskulturen ..." (sv. 393/ty 485).
Produktion �ven "enligt sk�nhetens lagar" (Marx). F�ruts�ttningen f�r det �r en natur- och m�nniskoanpassad vetenskap och teknik.
Det �r tid att st�lla den avg�rande pinsamma fr�gan. L�t oss antaga att Bahros teori f�r grundl�ggandet av socialismen �r begreppsligt och empiriskt demonstrerad, hur kan d� �verg�ngen fr�n det best�ende f�rest�llas? Revolutionen �r fortfarande en f�ruts�ttning. Mer �n tidigare g�ller det idag, att en revolution �r n�dv�ndig, f�r att f� reformer. F�r den reellt existerande socialismens l�nder, d�r privat�gandet av produktionsmedel �r avskaffat, skulle st�rtandet av politbyr�kratins diktatur redan vara den f�rsta revolutionen. Bahro tror att oppositionen inom byr�kratin �r tillr�ckligt utbredd f�r att en s�dan omst�rtning skall kunna framst� som en reell m�jlighet. Men hur �r det i de kapitalistiska l�nderna, vilkas objektiva "mognad" f�r revolutionen sedan l�nge �r k�nd? Fr�gan och svaret ligger utanf�r ramarna f�r Bahros analys, men den ger viktiga h�nvisningar.
Idag har det blivit uppenbart i vilken utstr�ckning den marxist-leninistiska revolutionsmodellen �r historiskt passerad. Tv� huvudsk�l:
1. I l�nder d�r den h�rskande klassen f�rfogar �ver starka milit�ra och halvmilit�ra organisationer, utrustade med de modernaste vapnen, och vilkas lojalitet den kan f�rlita sig p�, d�r ligger ett bev�pnat uppror och makt�vertagande av den revolution�ra massan utanf�r det m�jligas omr�de. Det �r fallet i de h�gst utvecklade l�nderna.
2. Senkapitalismen har med sin �verv�ldigande produktivitet skapat en bred materiell bas f�r integrerandet av m�ngskiftande intressen inom den avh�ngiga befolkningen. Begreppet den revolution�ra massan har f�r dessa l�nder blivit mycket tvivelaktigt. Det betyder inte att den (utvidgade) arbetarklassen �r "f�rsonad" med systemet. Den ekonomiska kooperationens och konfrontationens politik kan mycket v�l sl� �ver �ven i politisk, utan att sj�lva systemet omvandlas i socialistisk riktning. Snarare g�r tendensen mot en ny populism: en snarare folk- �n klassbest�md opposition, f�r vilken det v�pnade upproret inte st�r f�r d�rren - och �nnu mindre makt�vertagandet.
Finns det en annan revolutionsmodell, som kan utvecklas ur klassf�rh�llandenas givna tendenser?
Konstruktionen av en s�dan modell kr�ver att vi reviderar det traditionella marxistiska klassbegreppet och, utg�ende fr�n honom, utarbetar ett begrepp som �r anpassat till senkapitalismen. Det g�ller s�rskilt f�r begreppet arbetarklass. Det r�cker att kort anf�ra f�ljande v�lk�nda fakta:
1. Icke-identitet mellan arbetarklass och proletariat. In p� 1900-talet f�rblir "proletariatet" den ortodoxa och officiella marxistiska beteckningen p� arbetarklassen. Men fr�n det marxska begreppet kan man inte ta bort el�ndet och r�ttsl�sheten, negationen av det borgerliga samh�llet, enligt vilket proletariatet inte �r en klass i detta samh�lle. Detta g�ller inte l�ngre f�r den moderna arbetarklassen.
2. Enligt Marx utg�r proletariatet befolkningens, flertal i den utvecklade kapitalismen. Den kategori av arbetare, som idag mest motsvarar proletariatet, n�mligen de som �r omedelbart sysselsatta i den materiella produktionsprocessen, omfattar inte l�ngre flertalet.
3. Inskr�nkningen av begreppet arbetarklass till de "produktiva", d.v.s. merv�rdeskapande arbetarna �r oh�llbar. Skapande och realiserande av merv�rdet �r inga skilda processer, utan tv� faser och steg av samma totalprocess: kapitalets ackumulation.
4. �tskiljandet mellan manuellt och intellektuellt arbete har minskat i senkapitalismen genom arbetsprocessens "intellektualisering" och genom det v�xande antalet intellektuella som syssels�tts i den. White Collar, de anst�llda, �ven de "improduktiva", vilkas inkomst ofta ligger under den hos Blue Collar, h�r till arbetarklassen i den m�n de inte �r med och best�mmer om f�rfogandet �ver produktionsmedlen. Men ocks� de h�gre betalda anst�llda i distributions- och f�rvaltningsprocessen h�r till arbetarklassen: de �r skilda fr�n produktionsmedlen och s�ljer sin arbetskraft till kapitalet eller dess institutioner. Denna utvidgade arbetarklass omfattar befolkningens stora flertal.
5. Klassmedvetande? Den (utvidgade) arbetarklassen �r sj�lv delad i en m�ngfald skikt, med mycket olika och delvis motsatta intressen. Tendensen �r att de kompensatoriska intressena har herrav�ldet och s�ker tillfredsst�llelse genom aktivt eller passivt deltagande i systemet. Det �r snarare sm�borgerligt �n radikalt medvetande som �r f�rh�rskande.
Senkapitalismen har faktiskt utvidgat det f�r dess reproduktion n�dv�ndiga arbetet genom tillv�xten av mellanskiktens sektor mellan den lilla, verkligt h�rskande klassen och industriarbetarna. Samh�llet reproducerar sig genom att skapa st�ndigt mer improduktivt arbete och genom att detta utbreds inom befolkningen. Den grundl�ggande mots�ttningen mellan kapital och arbete best�r i all sin sk�rpa, men den totaliserar sig under denna period: n�stan hela den avh�ngiga befolkningen �r "arbetet" i motsats till kapitalet. D�rmed skulle ocks� Marx' begrepp den socialistiska revolutionen som en omv�lvning som b�rs upp av befolkningens flertal vara infriat.
Denna dikotomi karakteriserar det senkapitalistiska samh�llet, som reproduceras av "totalarbetaren" och kontrolleras av en liten klick. Totalarbetaren blir till folket, som konstituerar sig ur befolkningens avh�ngiga skikt. Inom denna enhet h�rskar mots�gelserna. Det finns inget folkmedvetande, som skulle motsvara ett klassmedvetande. De olika kompensatoriska intressena omfattar den materiella och intellektuella kulturens hela spektrum, fr�n radikalism till konservatism och fascism, fr�n prestationsvilja till �nskan att avskaffa arbetet. Den demokratiska integrationen medger en s�dan differentiering inom avh�ngighetens enhet. Kan intresset f�r den emancipationen f� sitt genombrott i denna enhet?
Troligen kommer den samh�lleliga reproduktionen p� den sedvanliga konsumtionsniv�n att bli allt sv�rare: Senkapitalismen producerar sj�lv marknadens �verm�ttnad och ackumulationens v�xande sv�righeter. Systemet kommer att bli repressivare och mots�gelsen mellan det kapitalistiska produktionss�ttet och de reella m�jligheterna till befrielse kommer att allt explosivare finnas i medvetandet.
Vems medvetande? Inte en s�rskild klass' (det industriella proletariatet i senkapitalismen �r en s�rskild klass inom enheten "folket"), utan medvetande hos individer ur alla skikt. Som den allm�nna frig�relsen enligt sitt telos �r inriktad p� den solidariska befrielsen av individen som individ, s� �r ocks� dess f�rberedelse redan grundlagd hos individer: Individer ur alla skikt, som trots alla skillnader konstituerar sig som potentiell enhet genom sitt gemensamma intresse. De �r det potentiella subjektet i en oppositionell praktik, som nu fortfarande �r koncentrerad och begr�nsad till ofta oorganiserade grupper och r�relser. I dessa grupper och r�relser existerar den "kollektive intellektuelle".
Bahro definierar den kollektive intellektuelle prim�rt genom det annorlunda medvetandet och genom en driftsstruktur, som rebellerar mot underkastelsen och str�var efter f�rv�grad praktik. En mycket icke-akademisk definition, men utan det s� �lskade och billiga f�raktet f�r skrivbordssocialisterna, "egg heads", o.s.v., vilket alltid bara har gett den konkreta utopin d�ligt rykte och utl�mnat revolutionens id� �t det best�ende.
De kollektiva intellektuellas diffusa och n�stan organisationsl�sa opposition har ingen massbas, och beskyllningen f�r elitism och voluntarism �r bara alltf�r l�tt. Den �r uttryck f�r en mass-fetisch och st�r i skarp mots�gelse till de revolution�ra r�relsernas historia under kapitalismen, vilka funnit sin massbas f�rst i sj�lva den revolution�ra processen. Den bas, p� vilken massornas initiativ kan bli den best�mmande kraften f�r socialistisk frig�relse, uppst�r i en anti-stat-politik som fr�n b�rjan vidtar �tg�rder som drar undan den samh�lleliga grunden f�r den ned�rvda mentaliteten och dess best�ende bekr�ftande, framf�r allt (som redan n�mnts) genom en radikal omorganisation av arbetet (avskaffande av den hierarkiska organisationen) och genom en ny "tidsekonomi". Men det kr�ver, f�r att inte principen om sj�lvbest�mmande skall bli lidande, gradvist slopande av centralisationen, som dock �ter som plan-institution f�retr�der och genomf�r det allm�nna intresset. Denna centralisation �r k�rnan i en socialistisk diktatur och i den �r n�dv�ndig och �verskottsrepression sammantvingande.
Intelligentian kan bara fullg�ra sin f�rberedande funktion om den bevarar sitt eget �verskottsmedvetande, i vilket det best�ende blir konkret transcenderat. Dess f�rrevolution�ra potential och ambivalenta, ofta mots�gande f�rh�llande till massorna har sin grund i samh�llets struktur. Utbildningsprivilegiet, en f�ljd av det intellektuella arbetets skiljande fr�n det manuella, isolerar intelligentian fr�n massorna. Men det ger ocks� intelligentian m�jlighet att t�nka fritt, att skaffa sig kunskap, att f�rst� fakta i deras samh�lleliga sammanhang - och att f�rmedla detta vetande. Denna m�jlighet m�ste vinnas i kamp mot det institutionaliserade utbildningssystemet (och p� denna grund!). Att ta del av utbildningsprivilegiet �r idag inte bara en fr�ga om inkomst, utan ocks� om tid, vilket de heltidsutsugna massorna inte har tillg�ng till. Demokratiseringen av utbildningssystemet m�ste d�rf�r g� hand i hand med en reducering av arbetstiden. Demokratisering kr�ver ingen popularisering av l�rande eller kunskap. Denna har alltid lett till utj�mnande av t�nkandets transcenderande inneh�ll, s�vande av �verskottsmedvetandet och de emancipatoriska intressena och tj�nat reproduktionen av det best�ende. Snarare m�ste m�nniskorna som insp�rrade i sitt samh�lle ges m�jlighet att till�gna sig kunskapen och fantasin of�rvanskad - vilket i sin tur redan f�ruts�tter revolutionen.
Kunskapen och dess f�rmedlande utvecklas under en horisont av samh�lleliga f�rh�llanden som �r medbest�mmande betr�ffande forskningens inriktning. Teoretisk och till�mpad vetenskap �r tv� faser av samma process, skillnaden dem reduceras under senkapitalismen genom det intellektuella arbetets tilltagande roll i den materiella produktionsprocessen. Som ett uttryck f�r detta utvidgas med n�dv�ndighet utbildningsprivilegiet genom "general education". Men denna demokratisering g�r hand i hand med reduceringen av kunskapens frig�rande kraft. En stor del av de tekniskt-vetenskapliga landvinningarna kommer aggressionen och destruktionen till godo, eller tj�nar som "gadgets" /prylar/, som leksaker - p� samma s�tt som sport - den avh�ngiga befolkningens kompensatoriska intressen, dess tillfredsst�llande och st�rkandet av det "subalterna medvetandet".
Denna enhet av framsteg och f�rtryck underl�ttar handhavandet av de politisk-ekonomiska mots�ttningarna i senkapitalismens globala struktur. Fr�gan: "Hur l�nge till?" l�ter sig inte besvaras rationellt. Teorin �r ingen profetia. Men det f�rblir sant (och fakta visar dessa tendenser) att kapitalismen producerar sina egna d�dgr�vare. Men det �r inte proletariatets utan totalarbetaren och det i honom uppd�mda medvetandet, den rebellerande subjektiviteten. Som de kapitalistiska framstegen sj�lva skapar de objektiva betingelserna f�r sin upph�vning (strukturell arbetsl�shet, marknadsm�ttnad, inflation, inomkapitalistiska konflikter, konkurrens med kommunismen ...), s� skapar de ocks� de subjektiva. �verskottsmedvetandet �r bara en del av subjektiviteten: dess emancipatoriska intresse r�cker till kunskap om vad som sker och m�ste ske men de kompensatoriska intressenas makt f�rhindrar att medvetandet oms�tts i praktik. Revolutionens subjektiva sida �r inte bara en sak f�r medvetandet och det av kunskapen ledda handlandet, utan ocks� f�r emotioner, f�r driftsstrukturen. Och detta p� var och en av f�r�ndringens tv� plan:
a) radikal kritik av det best�ende, och
b) positiv-konkret anticipation av friheten, d.v.s. m�lets aktualisering i
livets h�r och nu.
Till de subjektiva betingelsernas historisk-samh�lleliga "mognad" h�r inte bara det politiska medvetandet utan ocks� det vitala, existentiella behovet av en revolution som �r f�rankrad i individernas driftsstruktur - dit h�r (�tminstone under 1900-talet) inte bara viljan att �verleva och att komma vidare, utan ocks� upph�rande av existenskampen, den f�rslavande produktionen, den �ndl�sa bytesprocessen, i korthet: viljan till lycklig frihet, till sj�lvbest�mmande.
F�rankrad i driftsstrukturen, betyder det (under f�ruts�ttning av sanningshalten i Freuds teori): I klassamh�llet �r revolutionen "grundad" som eros' tr�ngtan efter befrielse fr�n socialt betingad �verskottsrepression, efter tillfredst�llelse och intensifiering av livsdriften. (Den prim�ra civilisatoriska repressionen, t.ex. incestf�rbudet, pottr�ning, best�mda samh�lleliga relationsformer, �r idag inte l�ngre n�got hinder f�r befrielsen.) Revolutionens v�sentliga fordringar: avskaffande av fr�mmandegjort arbete, likhet i m�jligheterna till sj�lvbest�mmande, tillfredsst�llande av naturen, solidaritet, har allts� en erotisk grundval i subjektiviteten (som fascismen har sin i den destruktiva karakt�ren). Samh�llet och befrielsen som samh�llelig-historisk process �r sj�lv verksam i eros - helt skild fr�n sexualiteten och den sexuella frig�relsen, som ocks� kan spelas upp inom klassamh�llet. Utvidgningen av livsdriften och eros, beh�ver en samh�llelig f�r�ndring, revolution; revolutionen beh�ver den driftsm�ssiga grundvalen.
Den samh�lleliga f�r�ndringen be r�r inte bara den m�nskliga naturen, utan ocks� den yttre naturen. Den natur som tillh�r kapitalismen kan mycket v�l visa sig vara en o�verskridlig gr�ns f�r systemet. S�kerligen �r den mycket effektivt underkastad kapitalets intressen, men en rest blir kvar som inte l�ter sig bem�ktigas, och som kan bli avg�rande f�r utvecklingen.
Kapitalismens naturm�ssiga gr�ns blir synlig i protestr�relserna, i vilka naturen blir en potentiell kraft i f�r�ndringen av samh�llet. Den blir detta som den konkreta motbilden till sitt inlemmande i den kapitalistiska produktionsprocessen. Inte bara i den meningen att det organiserade f�rsvaret av naturen hotar storindustrins profit och milit�rintressena. I upproret mot atomkraften och den allm�nna f�rgiftningen av milj�n �r kampen f�r naturen samtidigt en kamp mot det best�ende samh�llet och skyddet av naturen samtidigt en utmaning mot kapitalet.
Men d�rut�ver har den ekologiska r�relsen ocks� psykologiska r�tter Den natur som upplevs som spelrum f�r lycka och tillfredsst�llelse �r eros' milj� - antites till den prestationsprincip som anv�nds p� naturen. Denna antites �r ocks� levande i kvinnor�relsen (i stor utstr�ckning oartikulerad och t.o.m. f�rtr�ngd). Prestationsprincipen �r den historiskt utvecklade formen av patriarkaliskt herrav�lde. Naturligtvis kommer �ven det socialistiska samh�llet att ha sin prestationsprincip - negationen av det best�ende. Den skulle best�mma just den dimension av det samh�lleliga livet, som under kapitalismen �r nedv�rderad eller sp�rrad, n�mligen konkurrens i utbredningen och njutandet av individuell skapande f�rm�ga och skapande av betingelser f�r anv�ndandet av kapitalismens teknisk-vetenskapliga landvinningar i allm�nhetens intresse i st�llet f�r i kapitalets partikul�ra intresse. Upph�vandet av prestationsprincipen framtr�der under kapitalismen bara i falsk form, f�rkroppsligad i de till "kvinnans natur" stiliserade kontrast- och dr�mbilderna (receptivitet, sensibilitet, emotionell kapacitet, naturn�rhet o.s.v.). De visar p� kvinnor�relsens biopsykologiska dimension. Bakom kvinnornas kamp f�r verklig likhet och f�r likaber�ttigande, f�r allm�n emancipation inom alla kulturomr�den d�ljer sig upproret mot den till objekt gjorda naturen.
Den antiauktorit�ra, den ekologiska och kvinnor�relsen �r intimt f�rbundna: de �r en (�nnu mycket oorganiserad och diffus) manifestation av en driftsstruktur som skakar prestationsprincipens och den fr�mmandegjorda produktivitetens herrav�lde som grund f�r ett f�rvandlat medvetande.[1] S�ledes mobiliserar denna opposition krafter f�r omv�lvningen i en (inte bara) av marxismen f�rbisedd dimension, som under det kapitalistiska fortskridandets sena stadium kan hejda utvecklingen, den rebellerande m�nskliga och yttre naturen.
Dessa r�relsers �tergripande p� naturen som en faktor i politisk praktik skiljer dem v�sentligt fr�n gr�na-v�gen-flykt-r�relserna i den nya v�nstern. I dessa r�relser blir naturen, i sig sj�lv, till kriterium p� icke-fr�mmandegjorda, autentiska existensen. Det �r en besv�rjelse till naturen (den inre och yttre) mot intellektet, till omedelbarheten mot reflektionen. De v�rdar just den dikotomi, som under frig�relseprocessen skall upph�vas. Kulten av omedelbarheten �r reaktion�r: den �r ett steg tillbaka fr�n naturen som kraft i den samh�lleliga dynamiken (som subjekt-objekt) till naturen som ren subjektivitet, som redan som s�dan representerar det sanna och goda gentemot det falska och onda i samh�llet. Men i den rena omedelbarheten �r det falska och onda inte �vervunnet, det �r bara f�rtr�ngt eller �verf�rt p� andra. "Thesen zum Verh�tnis von Alternativ- und Fluchtbewegung" kritiserar den ambivalens som beh�rskar denna r�relse:
"Kriterium p� det politiska handlandet �r sedan l�nge inte l�ngre den tr�ffande teoretiska, s�rskilt ekonomisk-kritiska analysen, snarare den f�r tillf�llet existerande individens subjektiva erfarenhet. Vad man allts� skall vara aktiv f�r, det ser man allt efter behag i sitt eget liv. Men det som under en best�md fas utgjorde ett viktigt politiserings- eller kritikmoment gentemot ortodoxi och dogmatism, har nu p� m�nga h�ll v�gt �ver till en problematisk kult av behoven. Erfarenhet, som inte l�ngre �r tillg�nglig f�r n�gon teoretisk analys och avv�rjer varje irriterande reflektionsmoment, har reducerat sig till en genomsnittlig kvantitet k�nsloretning. D�rmed har den f�rlorat sin motsp�nstighet och har i stor omfattning blivit integrerbar. Erfarenheten, p� detta s�tt sedd f�r sig sj�lv, har f�rvandlat sig fr�n ett medel f�r autonomin till ett medium f�r integration och anpassning." (Wolfgang Kraushaar, i Autonomie oder Getto?, Verlag Neue Kritik, Frankfurt/M., 1978, s. 45 f.)
Tesen att det kapitalistiska beh�rskandet och utsugningen av naturen eo ipso ocks� �r beh�rskande och utsugning av m�nniskor, kan nu formuleras konkretare. Kapitalistiskt fram�tskridande �r f�r�ndring av naturen under den stegrade produktivitetens och profitabilitetens princip. Naturen blir till blott objektivitet: ett universum av ting och relationer mellan ting, vilkas "telos" �r tj�nst inom produktions- och reproduktionsprocessen (naturen som organiserad vederkvickelse). Det kr�ver undertryckandet av naturen som motst�ndet mot prestationsprincipen. D� inre och yttre natur �r en (historisk) totalitet, verkar prestationsprincipen mot eros' str�vanden efter utvidgning i den levande v�rlden, milj�n, mot befrielsen fr�n det fr�mmandegjorda arbetets allmakt. D�rf�r den allt mer f�rinnerligade repression som samh�llet p�l�gger m�nniskorna. Naturen m�ste bli f�rst�rd, m�ste f�s att likna det destruktiva samh�llet. Den �nnu of�rst�rda naturen (om den �n �r utsatt f�r sin egen destruktion) f�r inte bli till motkulturell levande v�rld i vilken individernas lycka finner uppfyllelse i mots�gelsen mot den samh�lleligt erbjudna lyckligheten. Men ju tydligare de av kapitalismen skapade m�jligheterna till befrielse fr�n prestationsprincipen blir och ju mer kapitalismens utvidgade reproduktion driver p� f�rst�relsen av naturen, desto mer blir �veraktiveringen av destruktiv energi. "Blandningen" av de b�da prim�ra drifterna f�rt�tas: Eros sj�lv verkar vara laddad med aggressivitet som ofta v�nder sig mot den egna kroppen (rock- och punkmusik, brutalitet inom sport, droger ...).
Oppositionens f�rankring i en emancipatorisk driftsstruktur skall g�ra den kvalitativa f�r�ndringen, revolutionens totalitet m�jlig. Men utvecklingen av en emancipatorisk driftsstruktur kan man bara f�rest�lla sig som samh�llelig process och just denna producerar och reproducerar den repressiva driftsstruktur som f�rinnerligar kapitalismen. �terigen "dj�vulscirkeln"! Hur kan en emancipatorisk driftsstruktur uppst� i ett repressivt samh�lle och mot ett s�dant, vars herrar (till skillnad fr�n oppositionen!) sedan l�nge har l�rt sig att mobilisera psyket?
Bara den individuella erfarenheten, den individuella upplevelsen, som bryter igenom det "subalterna" medvetandet, leder eller tvingar den enskilde till att se och k�nna tingen och m�nniskorna p� ett annat s�tt, t�nka sig dem p� nytt s�tt.
"Allt som �r ovanligt hindrar m�nniskorna ifr�n att leva som de vill. De l�ngtar - om de l�ngtar - �verhuvud taget inte efter att det de har skall f�r�kas. Grundtonen i majoritetens st�nande och j�mmer �r: 'Hindra oss inte fr�n att leva som vi �r vana!' Vladimir Iljitj Lenin var en m�nniska som s�som ingen f�re honom f�rstod att hindra m�nniskor fr�n att leva det liv de varit vara vid" (Gorki, citerat fr�n Bahro, sv 96 f /ty 118).
Utvecklingen av driftsstrukturen �r heltigenom f�rbunden med medvetandets utveckling: erotisk och destruktiv energi realiserar sig inom givna samh�lleliga ramar. Driftsstrukturen blir emancipatorisk bara i f�rening med ett emancipatoriskt medvetande, som skisserar m�jligheterna och gr�nserna f�r realiseringen och upph�ver det enbart driftsm�ssiga i sig sj�lv.
Revolutionens samh�lleliga process b�rjar i de individer, hos vilka emancipationen har blivit ett vitalt behov. Men just dessa individer har �vervunnit Jaget. Den emancipatoriska driftsstrukturen konstituerar solidariteten som en kraft i livsdriften. Redan de prim�ra drifterna, �ven om de �r "v�rderingsfria", implicerar de andra, i eros lika v�l som i destruktionen. De inneh�ller det allm�nna: De �r individernas drifter - men individerna som "artv�sen".
Den grundl�ggande erfarenheten som i individernas psyke planterar n�dv�ndigheten av v�gran, stannar allts� aldrig vid den personliga upplevelsen, vid omedelbarheten i relation till Jaget. "Resan i det inre" tr�ffar i Jaget de andra och det andra (samh�llet och naturen) - inte bara som gr�ns f�r Jaget, utan som makter som konstituerar Jaget. Den grundl�ggande, omedelbara erfarenheten, i vilken relevansen f�r den konkreta individen kunde tj�na som verifiering, �r alltid bara s�dan /omedelbar erfarenhet/ som f�rmedlad, omedelbarhet och det handlandet som motiverar denna erfarenhet �r alltid handlandet hos en som g�r ut�ver Jaget; som omfattande subjektiviteten. "Politik i f�rsta person" �r ett contraditio in adjecto. Resan i det inre �r n�dv�ndig, emedan dynamiken mellan Jag och Det �r dold genom effektiv samh�llelig kontroll och emedan individualiteten sj�lv i senkapitalismen blir vara. (Autonomie oder Getto, s. 37 f.) Men om resan sedan blir st�ende vid ett omedelbart Jag och proklamerar dettas manifestationer som autentiska, s� f�refaller de till varuv�rldens fetischism, och den p� denna bas skapade motkulturen blir en del och ett komplement till den etablerade kulturen.
Jag har avslutningsvis betonat ambivalensen i v�ndningen mot subjektiviteten. �ven h�r finns faran att man g�r en dygd av n�dv�ndigheten. Denna ligger i de radikala (s�rskilt de socialistiska) emancipationsr�relsernas isolering fr�n massorna och i dessa r�relsers strukturella svaghet gentemot den etablerade maktapparatens materiella och ideologiska makt. Med avseende p� denna konstellation framst�r protest och uppror bortom (eller hitom) den politisk-ekonomiska klasskampen som ett �tert�g. Det g�ller �ven den militanta oppositionen inom den industriella arbetarklassen (lokal sj�lvf�rvaltning, fabriksockupation, icke-auktoriserade strejker). J�mf�rt med de stora massaktionerna i arbetarr�relsens historia framst�r de som svaga utl�pare av en revolution�r tradition.
Men framtr�delsen �r inte allt. R�relser som arbetaroppositionen, lokalgrupperna, kommunerna, studentprotesterna �r de av den samh�lleliga situationen best�mda, autentiska formerna f�r upproret som motst�nd mot maktapparatens centralisation och totalisering. �nnu inte stark nog att st�lla en kampduglig oppositionell centralisation mot denna apparat, koncentrerar upproret sig p� lokala och regionala baser d�r det fortfarande finns ett viss spelrum och en relativ r�relsefrihet. Och just denna motr�relse anteciperar de objektiva desintagrationstendenserna i det best�ende samh�llet, n�mligen systemets s�ndersmulande genom tillkomsten av ekonomiska och sociala enheter f�r sj�lvf�rvaltning. En s�dan utveckling skulle i praktiken upph�va begreppet "massor" och d�rmed ha realiserat en aspekt av befrielsen: ett liv f�r individer som k�nner sig solidariska och handlar solidariskt.
Bahros analys bryter igenom den marxistiska skenortodoxins fetischism och omedelbarhetens motkultur. Hans dialektiska analys leder till en autentisk, mot den begripna empirin orienterad "intern" vidareutveckling av den marxska teorin. Den uppvisar sin kunskaps radikalitet huvudsakligen p� f�ljande "knutpunkter" f�r teorin och praktiken:
1. Avvisande av den i det utvecklade industrisamh�llet sedan l�nge passerade marxist-leninistiska modellen f�r den prolet�ra revolutionen (makt�vertagande av revolution�ra massor, proletariatets diktatur), utarbetande av en ny modell som motsvarar de verkliga samh�lleliga tendenserna.
2. En ny best�mning av klassf�rh�llandena (i den "reellt existerande" socialismen liksom i senkapitalismen). Den "utvidgade" arbetarklassen; proletariatet som minoritet; integrering och utvidgande av avh�ngigheten; arbetarklassens f�rvandling till "folk"; dess konservatism.
3. Intelligentians avg�rande roll under �verg�ngsperioden, vilket motsvarar dess st�llning i produktionsprocessen. Fetischen "massan".
4. F�rl�ggandet av den samh�lleliga dynamikens tyngdpunkt till subjektiviteten: "resan i det inre" och dess ambivalens. Medvetande som omv�lvande kraft.
5. Omformulerande (och besvarande?) av fr�gan om revolutionens subjekt, som ett resultat av punkt 2.
6. Demonstration av att den integrala socialismen �r en reell m�jlighet, om de avg�rande �tg�rderna genomf�rs (omf�rdelning av arbete och inkomster, gradvist avskaffande av prestationsprincipen, demokratiskt utbildningssystem, ett r�dssystem som �r utvidgat ut�ver fabriken ...). Den nya ekonomin som tidsekonomi: progressiv reducering av den samh�lleligt n�dv�ndiga arbetstiden. Frihetens rike inom n�dv�ndighetens rike.
[1] Se min uppsats "Marxismus und Feminismus", i Zeitmessungen (Frankfurt, Suhrkamp 1975).