Originalets titel: "Der Kampf gegen den Liberalismus in der totalit�ren Staatsauffassung"
Publicerat: i Zeitschrift f�r Sozialforschung III, Paris 1934.
�vers�ttning: Joachim Retzlaff
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
F�ljande uppsats utg�r Marcuses f�rsta bidrag till Zeitschrift, och n�r han h�r menar att den auktorit�ra statens ursprung svarar mot en ny fas i monopolkapitalismen och utg�r ett f�rsvar av kapitalismen, mot de kriser som dess marknadskrafter f�rorsakar och ett angrepp mot det organiserade motst�ndet mot detta system (dvs. arbetarr�relsen), grundl�gger han Institutets st�ndpunkt i fr�gan. S�rskilt betydelsefull �r hans distinktion mellan den "rationalistiska" samh�llsteorin, som �r kritisk och materialistisk, och den "irrationella" samh�llsteorin, som �r nationalsocialistisk. H�r fick den sammanfogade materialistiska och kritiska teorin med ett rationellt samh�lle som m�l sitt f�rsta uttryck i Frankfurtskolan.
Den total-auktorit�ra statens konstituering beledsagades av f�rkunnandet av en ny politisk v�rlds�sk�dning: Den "heroisk-folkliga realismen" blev den h�rskande teorin. "... blodet uppreser sig mot det formella f�rst�ndet, rasen mot den rationella �ndam�lsenligheten, �ran mot profiten, bindningen mot det godtycke man kallar frihet, den organiska helheten mot den individualistiska uppl�sningen, f�rsvarsf�rm�gan mot borgerlig 's�kerhet', politiken mot ekonomins primat, staten mot samh�llet, folket mot den enskilda m�nniskan och massan."[1] Den nya v�rlds�sk�dningen[2] har blivit det stora uppsamlingsk�rlet f�r alla de str�mningar som efter v�rldskriget uppb�dats mot den "liberala" stats- och samh�llsteorin. Kampen b�rjade l�ngt fr�n den politiska niv�n som en filosofisk och vetenskapsteoretisk uppg�relse med 1800-talets rationalism, individualism och materialism. Snart utbildades en gemensam front, vilken i och med sk�rpningen av de ekonomiska och sociala mots�ttningarna under efterkrigstiden snart yppade sin politiska och samh�lleliga funktion. I f�rh�llande till denna framst�r kampen mot liberalismen som en perifer f�reteelse (vilket skall visas i det f�ljande). Vi f�regriper framst�llningen h�r och ger en �verblick �ver de viktigaste k�llorna till dagens teori: 1) Heroiseringen av m�nniskan. Redan l�ngt f�re v�rldskriget b�rjade man fira en ny m�nniskotyp; firandet fann sina adepter i n�stan all samh�llsvetenskap och humaniora fr�n nationalekonomi till filosofi. Man inledde ett angrepp �ver hela linjen mot den om�ttliga rationaliseringen och teknologiseringen av livet, mot 1800-talets "bourgeois" med hans inskr�nkta lycka och sm� m�l, mot kr�marandan och tillvarons uppl�sande "blodbrist". Mot detta framh�lls en ny bild av m�nniskan m�lad i vikingatidens, den tyska mystikens, ren�ssansens och det preussiska soldatv�ldets f�rger: den heroiska m�nniskan, bunden till blodets och jordens makter – m�nniskan som g�r genom himmel och helvete, som utan fr�gor "engagerar sig" och offrar sig, inte f�r n�got som helst syfte utan underd�nigt lydig de dunkla krafter hans liv h�mtar n�ring fr�n. Denna bild stegras till visionen om den karismatiske ledaren, vars ledarskap inte beh�ver r�ttf�rdigas utifr�n vad det leder till, utan hans blotta framtr�delse skall uppfattas som ett "bevis" och en of�rtj�nt n�d. I m�ngahanda skepnader, men alltid med samma frontst�llning mot bourgeoisien och den intellektualistiska existensen, �terfinner man denna m�nniskotyp inom George-kretsen[1*], hos Moeller van der Bruck, Sombart, Scheler, Hielscher, J�nger m.fl. Dess filosofiska grund finner man i den s� kallade 2) Livets filosofi (Philosophie des Lebens). "Livet" �r en "uromst�ndighet" (Urgegebenheit) som man inte kan komma bakom, som undandrar sig all rationell reflektion, motivering och m�ls�ttning. I denna bem�rkelse blir livet alla irrationella makters outsinliga k�lla: Med det frambesv�rjer man den "sj�lsliga underjorden", som �r "lika lite ond" som "den kosmiska v�rlden... Den �r snarare f�stet och moderssk�tet f�r alla alstrande och f�dande krafter, alla forml�sa men varje forms inneh�ll tj�nande makter, alla �desm�ttade r�relser".[3] Genom att man ser detta liv "bortom gott och ont" som den egentliga "historieskapande" makten, ansluter man sig till en antirationalistisk och antidemokratisk historieuppfattning, som visar sin sociologiska fruktbarhet i den politiska existentialismen och dess teori om den totala staten. – En s�dan livsfilosofi har endast namnet gemensamt med Diltheys �kta livsfilosofi (Lebensphilosophie) och fr�n Nietzsche h�mtar den endast ov�sentligheter och patos. Dess samh�lleliga funktioner tr�der tydligast i dagen hos Spengler[4], d�r de bildar basen f�r den imperialistiska ekonomiska teorin. Dessa b�da str�mningar har en s�regen tendens att "befria" livet fr�n ett "allm�nt", men ut�ver vissa h�rskande intressen f�rpliktigande ratios tv�ng (och att "befria" det fr�n ratiot utg�ende kravet p� en f�rnuftsm�ssig gestaltning av det m�nskliga samh�llet), och att �verantvarda tillvaron till f�regivet "os�rbara" makter. Denna tendens leder till 3) irrationalistisk naturalism. Att tolka det historiskt-samh�lleliga skeendet i stil med ett naturartat-organiskt skeende, griper bakom historiens verkliga (ekonomiska och sociala) drivfj�drar tillbaka p� den eviga och of�r�nderliga naturen. Naturen uppfattas som en dimension av mytisk ursprunglighet (som tr�ffande karakt�riseras i begreppsparet Blut und Boden). Denna dimension k�nnetecknas i allt av att vara f�rhistorisk, medan den m�nskliga historien i verkligheten b�rjar med det omgestaltande �vervinnandet av den. I den nya v�rlds�sk�dningen har den mytiskt-f�rhistoriska naturen funktionen att tj�na som den egentliga motparten till en sj�lvansvarig rationell praxis. S�som r�ttf�rdigad genom sin blotta existens st�lls denna natur mot allt som kr�ver en f�rnuftsm�ssig motivering, s�som det som r�tt och sl�tt m�ste accepteras gentemot allt som kr�ver kritiskt kunskapss�kande, s�som det v�sentligen dunkla gentemot allt som endast finns i ett f�rklarande ljus, s�som det of�rst�rbara gentemot allt som �r underkastat historisk f�r�ndring. Naturalismen vilar p� en ekvation som �r konstitutiv f�r den nya v�rlds�sk�dningen: S�som ursprunglig �r naturen samtidigt det naturliga, �kta, sunda, v�rdefulla, heliga. I kraft av sin funktion "bortom gott och ont" str�cker sig det, som �r hitom f�rnuftet, bortom f�rnuftet.
Men den sista stenen i hela denna byggnad saknas fortfarande. Hymnen till den naturartade-organiska ordningen avviker alltf�r krasst fr�n den faktiskt best�ende ordningen: produktionsf�rh�llandenas skriande mots�gelse mot produktivkrafternas uppn�dda niv� och den behovstillfredsst�llelse den m�jliggjort. Det r�r sig allts� om en ekonomi och ett samh�lle stick i st�v mot all "natur", en ordning som uppr�tth�lls av makten hos en j�ttelik apparat – en apparat som kan f�retr�da helheten gentemot individerna p� grund av att den helt undertrycker dem, en totalitet endast i kraft av det totala beh�rskandet av alla. Det teoretiska f�rh�rligandet av en s�dan totalitet ger 4) universalismen. Det vi skall diskutera h�r �r inte de �kta ansatser till nya filosofiska och vetenskapliga insikter som f�religger i universalismen (t.ex. gestaltteorin). Det avg�rande i v�rt sammanhang �r att universalismen inom samh�llsteorins omr�de mycket snabbt f�tt funktionen av en politisk r�ttf�rdigandel�ra. Som sj�lvst�ndig och prim�r verklighet f�r individerna blir den samh�lleliga helheten i kraft av sin rena helhet ocks� ett sj�lvst�ndigt och prim�rt v�rde: Som hel �r helheten det sanna och �kta. Fr�gan om inte varje helhet f�rst m�ste visa f�r individerna i vilken m�n deras m�jligheter och n�dtv�ng upph�vts i den, st�lls aldrig. Genom att helheten befinner sig i b�rjan i st�llet f�r i slutet blockeras den teoretiska och praktiska samh�llskritik som leder fram till denna helhet. Helheten mystifieras programmatiskt: Den "kan aldrig gripas med h�nderna eller ses med yttre �gon. Samling och sj�lsdjup �r n�dv�ndiga f�r att kunna sk�da den med det inre �gat".[5] I den politiska teorin fungerar folket som den reella representanten f�r en s�dan helhet, och n�rmare best�mt folket som en v�sentligen "naturartad- organisk" enhet och helhet, vilken f�reg�r alla samh�llets differentieringar i klasser, intressegrupper o.s.v. – en tes med vilken universalismen f�rbinds med naturalismen.
Vi avbryter h�r skissen �ver de str�mningar som flyter samman i den heroisk-folkliga realismen; deras sammansm�ltning till en total politisk teori och denna teoris samh�lleliga funktion skall behandlas senare. Men f�re den systematiska tolkningen b�r vi antyda den historiska ort d�r denna sammansm�ltning �ger rum. Den blir synbar utifr�n dess motpol. Den heroisk-folkliga realismen sammanfattar med en mun allt den k�mpar emot under rubriken "liberalism". "Med liberalism g�r folken under", dessa ord tj�nar som rubrik p� det kapitel av sin bok som Moeller van der Bruck har �gnat �t d�dsfienden.[6] Till skillnad fr�n liberalismen har teorin om den total-auktorit�ra staten blivit en "v�rlds�sk�dning" – f�rst i denna frontst�llning erh�ller den sin politiska udd (t.o.m. marxismen upptr�der endast i liberalismens sl�pt�g[7], som dess arvtagare eller partner). Vi m�ste allts� b�rja med att resa fr�gan: Vad avser denna teori med den liberalism, som den f�rd�mer med ett n�stan eskatologiskt patos och vad har �dragit den ett s�dant f�rd�mande?
Om vi fr�gar den nya v�rlds�sk�dningens programmatiker vad de bek�mpar n�r de angriper liberalismen, f�r vi h�ra talas om "id�erna fr�n 1789", om bl�dig humanism och pacifism, v�sterl�ndsk intellektualism, egoistisk individualism, utel�mnandet av nationen och staten �t intressestriderna mellan vissa samh�lleliga grupper, abstrakt j�mlikhetsmakeri, partisystemet, upph�jandet av ekonomin �ver staten och uppl�sande teknicism och materialism. Detta �r de mest konkreta yttrandena[8] – ofta �r begreppet "liberal" uteslutande avsett som ett f�rd�mande: "liberal" �r den politiske motst�ndaren oavsett var han befinner sig, och som s�dan representerar han det "onda" r�tt och sl�tt[9]
Vad g�ller detta liberalismens syndaregister �verraskas man till en b�rjan av abstraktheten och historiel�sheten: knappast n�gon av dessa synder �r karakteristisk f�r den historiska liberalismen. Id�erna fr�n 1789 har ingalunda alltid varit liberalismens valspr�k, den har t.o.m. understundom ih�rdigt bek�mpat dem. Liberalismen har varit en av de starkaste st�ttepelarna f�r kravet p� en stark nation; pacifism och internationalism har den inte alltid brytt sig om och den har ofta nog accepterat kraftiga statliga ingrepp i ekonomin. Vad som �terst�r �r en vag "v�rlds�sk�dning", vars historiska samband med liberalismen ingalunda �r entydigt. Vad som kvalificerar den som angreppsm�l f�r den totalit�ra statsteorin kommer att bli f�rst�eligt l�ngre fram. Men just detta undantr�ngande av liberalismens verkliga inneh�ll �r det avg�rande – genom vad som d�rvidlag f�rtigs och besl�jas. Besl�jandet ger en fingervisning om den verkliga frontst�llningen: Man viker undan f�r liberalismens ekonomiska och sociala struktur. Att summariskt rekonstruera denna �r n�dv�ndigt f�r att kunna sk�nja den historisk-samh�lleliga bakgrunden till "v�rlds�sk�dningarnas" kamp.
Liberalismen �r den europeiska industrikapitalismens samh�llsteori och ekonomiska teori under den period, d� den "enskilde kapitalisten", privatf�retagaren i bokstavlig mening, var den ekonomiske b�raren av kapitalismen. Trots alla strukturella olikheter inom liberalismen och mellan dess b�rare i de enskilda l�nderna och under de olika epokerna kvarst�r den enhetliga grundvalen: det individuella ekonomiska subjektets fria f�rfogande �ver privategendom och den statlig-r�ttsliga garantin f�r detta f�rfogande. Alla liberalismens ekonomiska och sociala krav �r f�r�nderliga intill sj�lvupph�vande. S� snart privategendomens frihet och s�kerhet – i synnerhet i f�rh�llande till proletariatet – har hotats, har statsmakten under liberalismens herrav�lde gjort kraftfulla ingrepp i det ekonomiska livet. Tanken p� diktatur och auktorit�rt statsstyre �r (som vi strax kommer att se) ingalunda fr�mmande f�r liberalismen; och under den pacifistisk-humanit�ra liberalismens tid har man ofta nog f�rt nationella krig. Liberalismens i dag s� f�rhatliga politiska grundkrav, s� som de framg�r p� basis av dess ekonomiuppfattning (t.ex. yttrande- och pressfrihet, det politiska livets fulla offentlighet, representativt system och parlamentarism, f�rdelning respektive utj�mning av makten, o.s.v.), har faktiskt aldrig f�rverkligats fullt ut. Beroende av den samh�lleliga situationen inskr�nktes eller uppgavs de helt[10].
F�r att f� en riktig bild av det liberala samh�llssystemet och det ekonomiska systemet bakom de sedvanliga besl�jandena och f�rvridningarna, beh�ver man bara ta fram Mises framst�llning av liberalismen (1927): "Liberalismens program... skulle sammanfattat i ett enda ord lyda: egendom, det vill s�ga enskilt �gande av produktionsmedlen... Alla andra liberala krav framg�r ur detta grundkrav" (s 17). I f�retagarens fria, privata initiativ ser liberalismen den s�kraste garanten f�r ekonomiskt och socialt fram�tskridande. Liberalismen betraktar d�rf�r kapitalismen "som det enda m�jliga s�ttet att ordna de samh�lleliga relationerna" (s 75), och i enlighet med detta har den en enda fiende: den marxistiska socialismen (s 13 f). D�rf�r menar liberalismen att "fascismen och liknande diktaturstr�vanden... f�r �gonblicket har r�ddat den europeiska civilisationen. Fascismens f�rtj�nstfulla insats d�rvidlag kommer f�r evigt att leva kvar i historien" (s 45).
Redan h�r kan vi se sk�let till varf�r den total-auktorit�ra staten kanaliserar kampen mot liberalismen till en kamp mellan "v�rlds�sk�dningar" och varf�r den l�mnar liberalismens samh�lleliga grundstruktur d�rh�n: Den �r helt enkelt i stor utstr�ckning inf�rst�dd med denna grundstruktur. Strukturens fundament betecknades som samh�llets privatekonomiska organisering p� basis av erk�nnandet av f�retagarens enskilda egendom och privata initiativ. Och just denna organisering �r grundl�ggande �ven f�r den total-auktorit�ra staten; den har uttryckligen sanktionerats i en rad programmatiska kung�relser.[11] De p� ytan kraftiga f�r�ndringar och inskr�nkningar som vidtas �verallt motsvarar den ekonomiska utvecklingens egna monopolkapitalistiska krav; de l�mnar principen om gestaltandet av produktionsf�rh�llandena oantastad.
Det finns ett klassiskt vittnesb�rd om den inre sl�ktskapen mellan den liberala samh�llsteorin och den skenbart s� antiliberala totalit�ra statsteorin, n�mligen Gentiles skrivelse till Mussolini vid hans intr�de i det fascistiska partiet. D�r heter det: "Som liberal av djupaste �vertygelse kunde jag under de m�nader jag hade �ran att medarbeta i Er regering och p� n�ra h�ll kunde iaktta utvecklandet av de principer som best�mmer Er politik �vertyga mig om att liberalismen, s� som jag uppfattar den, frihetens liberalism i lag och d�rmed i en stark stat, i staten som en etisk realitet, i dagens Italien inte f�retr�ds av liberalerna, vilka mer eller mindre �ppet �r Era motst�ndare, utan tv�rtom av Er sj�lv. D�rf�r har jag �vertygat mig om att en �kta liberal, som f�raktar tvetydighet och som vill st� p� sin post, i valet mellan dagens liberalismen och de fascister som f�rst�r tankarna i Er fascism, m�ste r�tta in sig i Era anh�ngares led."[12]
Att den nya v�rlds�sk�dningen f�rutom denna positiva f�rbundenhet med liberalismen �r fullst�ndigt enig med den i kampen mot den marxistiska socialismen, tarvar inga bel�gg i dag. I den heroisk-folkliga realismen f�rekommer emellertid �ven m�nga h�ftiga utfall mot den kapitalistiska dekadensen, mot borgaren och hans "profitbeg�r" o.s.v. Men d� den ekonomiska ordning som �r borgarens f�ruts�ttning bevaras i sina grundvalar, riktar sig s�dana utfall alltid bara mot en viss sorts borgare (typen sm�handlare och ynkliga kr�mare) och mot en viss form av kapitalism (representerad av typen fri konkurrens mellan sj�lvst�ndiga enskilda kapitalister) – men aldrig mot borgarens ekonomiska funktioner i den kapitalistiska produktionsordningen. De bek�mpade typerna av borgare och kapitalism har den ekonomiska utvecklingen sj�lv redan st�rtat, medan borgaren kvarst�r som ett kapitalistiskt ekonomiskt subjekt. Den nya v�rlds�sk�dningen sm�dar "kr�maren" och hyllar den "geniale industriledaren". D�rigenom f�rs�ker den d�lja att den l�ter borgarens ekonomiska funktioner f�rbli oantastade. Det antiborgerliga sinnelaget �r bara en avart av "heroiseringen" av m�nniskan, vars samh�lleliga inneb�rd skall klarg�ras nedan.
D� den liberala samh�llsordningens grundstruktur i stor utstr�ckning l�mnas intakt, kan det inte v�cka f�rv�ning att det r�der en betydande �verensst�mmelse mellan liberalismen och antiliberalismen �ven r�rande den ideologiska tolkningen av denna samh�llsordning. Mer exakt: man tar upp avg�rande moment fr�n den liberala tolkningen och omtolkar och vidareutvecklar dem p� det s�tt de f�r�ndrade ekonomiska och sociala f�rh�llandena kr�ver. L�t oss i det f�ljande betrakta den nya statsl�rans och ekonomiska l�rans b�da viktigaste utg�ngspunkter i liberalismen: den naturalistiska samh�llstolkningen och den i irrationalism utmynnande liberala rationalismen.
Bakom det kapitalistiska samh�llets ekonomiska krafter och f�rh�llande ser liberalismen naturliga lagar, vilka framtr�der i hela sin gagneliga naturlighet om man bara l�ter dem utvecklas fritt och utan st�rningar. Rousseau ger stickordet: "det �r gott och �verensst�mmer med ordningen, som h�rr�r ur tingens natur och �r oberoende av m�nskliga konventioner".[13] Det finns en "tingens natur" som har sin alldeles egen lagbundenhet oberoende av m�nniskors verk och m�nniskors makt, som st�ndigt �terbildar sig sj�lv trots alla st�rningar. H�r anm�ler sig ett nytt naturbegrepp, som i skarp mots�ttning till 1600- och 1700-talens matematiskrationella naturbegrepp �ter griper tillbaka p� det antika naturbegreppet φύσις (physis)[2*]. Efter en kort revolution�r epok blir dess samh�lleliga funktioner inom det borgerliga t�nkandet v�sentligt retarderande och reaktion�ra (de skall presenteras senare). Anv�ndningen av detta naturbegrepp blir avg�rande i den politiska ekonomin. "Att h�vda existensen av naturliga lagar var ett karakteristiskt p�st�ende i den klassiska skolan. Dessa lagar... �r helt enkelt 'naturliga' precis som fysikens lagar och f�ljaktligen amoraliska; de kan vara nyttiga eller skadliga – f�r m�nniskan g�ller det att foga sig efter dem s� gott hon kan."[14] Genom anpassning till dessa "naturlagar" tror liberalismen att konfrontationen mellan olika behov, striden mellan allm�nintresse och privatintresse och den sociala oj�mlikheten slutligen upph�vs i helhetens allomfattande harmoni och att ta utg�ngspunkt i helheten blir en v�lsignelse �ven f�r den enskilde.[15] H�r, i centrum av det liberala systemet, finns redan en tolkning av samh�llet som griper tillbaka p� "naturen" i dess harmoniserande funktion – ett avledande r�ttf�rdigande av en mots�gelsefull samh�llsordning.[16]
Vi f�regriper den vidare framst�llningen och sl�r fast att den nya antiliberalismen i lika h�g grad som den krassaste liberalism tror p� eviga naturlagar i det samh�lleliga livet: "Det finns n�got evigt i v�r natur som hela tiden �terbildar sig sj�lv och som all utveckling m�ste v�nda tillbaka till... ". "Naturen �r konservativ eftersom den vilar p� fenomenens orubbliga konstans, vilken alltid �terbildas �ven om den tempor�rt st�rs." Den som s�ger detta �r inte en liberal, utan ingen annan �n Moeller van der Bruck[17]. Och den totalit�ra statsteorin delar den �vertygelsen med liberalismen, att en "j�mvikt mellan de ekonomiska intressena och krafterna" slutligen "infinner sig" (Mussolini)[18]. Ja t.o.m. naturr�tten, en av de mest typiska liberala konceptionerna, upprepar sig i dag p� en f�r�ndrad historisk niv�. "Vi intr�der i en naturr�ttslig epok", utropar Hans J Wolff i en avhandling om "Tyska rikets nya regeringsform". I r�ttst�nkandets kris har t�rningskastet i dag "utfallit till naturens f�rm�n". Men det �r inte l�ngre "m�nniskans natur", som "den l�mpliga normeringen utvecklas utifr�n: det �r naturen, folkets (folkens) egenart som naturlig omst�ndighet och historisk tillblivenhet.[19]
Men: den liberala naturalismen opererar inom ett v�sentligen rationalistiskt och den antiliberala inom ett v�sentligen irrationalistiskt tankesystem. Skillnaden m�ste h�llas fast f�r att inte konstlat sudda ut b�gge teoriernas gr�nser och ta miste p� deras f�r�ndrade samh�lleliga funktioner. I den liberala rationalismen finns emellertid redan de tendenser preformerade, vilka senare, i och med �verg�ngen fr�n den industriella till den monopolistiska kapitalismen, antar en irrationalistisk karakt�r.
Vilka st�llningstaganden till antitesen rationalism – irrationalism som �r m�jliga f�r en vetenskaplig teori om samh�llet har i n�gra huvudpunkter presenterats i denna tidskrift.[20] I det f�ljande handlar det endast om att unders�ka den irrationalistiska grundtendensen i den samh�llsteori, som �r analysens tema. "Irrationalism" �r ett begrepp som endast kan f�rst�s utifr�n dess motpol. F�r att f�rst� en v�sentligen irrationalistisk v�rlds�sk�dning �r det n�dv�ndigt att idealtypiskt rekonstruera en rationalistisk teori om samh�llet:
En rationalistisk teori om samh�llet underst�ller den praxis den kr�ver under id�n om ett autonomt ratio, d.v.s. den m�nskliga f�rm�gan att medelst begreppsligt t�nkande greppa det sanna, goda och riktiga. Allt handlande, varje m�ls�ttning inom samh�llet och den samh�lleliga organisationen som helhet, pr�vas inf�r ratiots normgivande domstol. D�r beh�ver allting en f�rnuftsm�ssig motivering f�r att kunna best� som faktum och m�l. Principen om den tillr�ckliga grunden, den egentliga rationalistiska grundprincipen, tar "sakernas" sammanhang i anspr�k som ett "f�rnuftigt" sammanhang: Grunden best�mmer eo ipso det den grundl�gger som n�got, som �verensst�mmer med f�rnuftet.[21] Av ett faktums eller en m�ls�ttnings blotta existens f�ljer p� intet s�tt n�got erk�nnande, det �r tv�rtom s� att allt erk�nnande m�ste f�reg�s av en fri kunskap om det som skall erk�nnas. Den rationalistiska teorin om samh�llet �r d�rf�r v�sentligen kritisk; den inordnar samh�llet under id�n om en teoretisk och praktisk, positiv och negativ kritik. Den r�da tr�den i denna kritik �r � ena sidan den givna situationen i tillvaron f�r m�nniskan som en f�rnuftig varelse, d.v.s. en varelse som �lagts ett fritt, av kunskapss�kande vetande styrt sj�lvgestaltande av sin tillvaro med avseende p� sin jordiska "lycka" – och � andra sidan produktivkrafternas givna utvecklingsniv� och motsvarande respektive mots�gande produktionsf�rh�llanden, s�som m�ttstock p� de vid ifr�gavarande tidpunkt realiserbara m�jligheterna av ett f�rnuftsm�ssigt sj�lvgestaltande av samh�llet.[22] Den rationalistiska teorin k�nner mycket v�l till gr�nserna f�r det f�rnuftsm�ssiga sj�lvgestaltandet, men den undviker att p� f�rhand fastl�gga dessa gr�nser, och den undviker framf�r allt att sl� mynt av dem i en okritisk sanktionering av den best�ende ordningen.
Den irrationalistiska teorin om samh�llet beh�ver inte radikalt f�rneka det kritiska f�rnuftets verklighet: Mellan f�rnuftets bindning till f�rment "naturartade-organiska" sakf�rh�llanden och f�rnuftets f�rslavning hos "rovdjuret i m�nniskan" finns det tillr�ckligt med spelrum f�r alla varianter av ett h�rlett ratio. Det avg�rande �r att f�rnuftets autonomi h�r principiellt (inte blott faktiskt) begr�nsas av irrationella givna omst�ndigheter ("natur", "blod och jord", "folklighet", "existerande sakf�rh�llanden", "helhet" o.s.v.), som f�rnuftet �r och f�rblir kausalt, funktionellt eller organiskt avh�ngigt av. Mot alla f�rs�k till bagatelliseringar kan inte ofta nog framh�llas, att en s�dan funktionalisering av f�rnuftet respektive av m�nniskan som f�rnuftig varelse f�rintar ratiots kraft och verkan, ty de leder alltid till en omtolkning av de givna irrationella omst�ndigheterna till normativa omst�ndigheter, vilka st�ller ratiot under det irrationellas heteronomi.– N�r man i teorin om det nuvarande samh�llet spelar ut naturartade-organiska sakf�rh�llanden mot det "rotl�sa" f�rnuftet, har det till syfte att med irrationella makter r�ttf�rdiga ett samh�lle som inte l�ngre kan rationellt motiveras, att dra bort dess mots�gelser fr�n det begripande vetandets ljus och h�lja dem i "blodets" eller "sj�lens" dunkel f�r att p� s� s�tt blockera den kunskapss�kande kritiken. "Die Wirklichkeit l��t sich nicht erkennen, sie l��t sich nur anerkennen." ("Det g�r inte att n� kunskap om verkligheten, den l�ter sig endast erk�nnas.")[23] I denna klassiska formulering n�r den irrationalistiska teorin den yttersta motpolen till allt f�rnuftigt t�nkande och avsl�jar samtidigt sina djupaste avsikter. Den irrationalistiska teorin om samh�llet �r i dag v�sentligen antimaterialistisk, ty den m�ste smutskasta m�nniskans jordiska lycka, vilken endast kan uppn�s genom en f�rnuftig organisering av samh�llet, och ers�tta den med andra, mindre "handfasta" v�rden. Det den framh�ller mot materialismen �r en heroisk pauperism: ett etiskt f�rh�rligande av armodet, offret och plikten, och en "folklig realism" (Krieck), vars samh�lleliga inneb�rd skall p�visas nedan.
I j�mf�relse med den heroisk-folkliga realismen �r liberalismen en rationalistisk teori. Dess livselement �r den optimistiska tron p� f�rnuftets slutliga seger, vilket h�jt �ver alla motstridande intressen och meningar g�r sig g�llande i helhetens harmoni. I enlighet med sin ekonomiska �sk�dning f�rbinder liberalismen denna f�rnuftets seger (och h�r b�rjar den typiskt liberala konceptionen av rationalismen) med m�jligheten att de olika �sikterna och intressena fritt och �ppet kan verka mot varandra och p� s� s�tt ge upphov till det f�rnuftsm�ssigt sanna och riktiga.[24]
Liksom samh�llets ekonomiska organisation bygger p� den fria konkurrensen mellan de privata ekonomiska subjekten, d.v.s. just p� motsatsernas enhet och det oj�mlikas f�rening, grundas sanningss�kandet p� att �ppet tala ut, p� att yttra sig fritt och st� till svars, p� att genom argumentation �vertyga och l�ta sig �vertygas, d.v.s. just p� att motst�ndare talar med och kritiserar varandra. Alla de tendenser som g�r liberalismens politiska krav teoretiskt giltiga (yttrande- och pressfrihet, publicitet, tolerans, parlamentarism, o.s.v.), �r element i en �kta rationalism.
Det liberala samh�llet motiveras �ven fr�n ett annat h�ll. Deklarationen om de m�nskliga r�ttigheterna anf�r s�ret� som den tredje grundl�ggande r�ttigheten. Denna "s�kerhet" inneb�r v�sentligen s�kerst�llandet av fri f�retagsamhet, och n�rmare best�mt inte bara ett statligt s�kerst�llande av f�rfogandet �ver privategendomen utan �ven ett privat s�kerst�llande av dess h�gsta m�jliga r�ntabilitet och stabilitet. Hit h�r framf�r allt tv� saker: ett maximum allm�n r�tts�kerhet vad g�ller privata avtal och ett maximum exakt kalkylerbarhet av vinst och f�rlust, utbud och efterfr�gan. Rationaliseringen av r�tten och rationaliseringen av f�retaget (de moment som Max Weber visat vara avg�rande i den v�sterl�ndska kapitalismens anda) f�rverkligas p� ett oanat s�tt under kapitalismens liberala epok. Men just h�r st�ter den liberala rationalismen mycket snart mot sin gr�ns, vilken den inte f�rm�r att �vervinna av egen kraft: irrationalistiska element tr�nger in i den och spr�nger den teoretiska grundkonceptionen.
Den liberala rationaliseringen av ekonomin (liksom av den samh�lleliga organisationen �ver huvud) �r v�sentligen en privat s�dan: den �r bunden till det enskilda ekonomiska subjektets respektive till en m�ngfald ekonomiska subjekts rationella praxis. Rationaliteten i den liberala praxisen skall visserligen till slut visa sig i helheten och genom helheten, men denna helhet f�rblir sj�lv undandragen rationaliseringen.[25] Samklangen mellan allm�nintresset och det privata intresset skall framspringa "av sig sj�lv" under den privata praxisens ost�rda g�ng; den uts�tts i princip inte f�r kritik, den tillh�r i princip inte l�ngre det rationella utkastet till praxis.
Genom denna privatisering av ratiot f�rs den f�rnuftsenliga uppbyggnaden av samh�llet till sitt m�ldefinierande slut (liksom funktionaliseringen av ratiot i irrationalismen f�r till dess riktningsdefinierande b�rjan). Det saknas just en rationell best�mning och ett rationellt betingande av denna "allm�nhet", i vilken den enskildes "lycka" slutligen skall upph�vas. I s� m�tto (och endast i s� m�tto) anklagar man med r�tta liberalismen f�r att dess tal om allm�nhet, m�nsklighet o.s.v. �r f�ngat i rena abstraktioner. Helhetens struktur och ordning �verl�ts i sista hand till irrationella krafter: en tillf�llig "harmoni", en "naturlig j�mvikt". Den liberala rationalismens b�rkraft upph�r s�ledes genast, n�r en allm�n "harmoni" blir allt osannolikare i och med att de samh�lleliga mots�ttningarna och de ekonomiska kriserna tillspetsas; p� denna punkt m�ste �ven den liberala teorin gripa tillbaka p� irrationella r�ttf�rdiganden. Den rationella kritiken ger upp sig sj�lv; den accepterar alltf�r beredvilligt "naturliga" privilegier och ynnestbevis. Tanken p� den karismatisk-auktorit�re ledaren �r preformerad i den liberala hyllningen av den geniale industriledaren, den "borne" chefen. Den grova skissen av den liberala samh�llsteorin har visat hur m�nga av den totalit�ra statsuppfattningens element som �r anlagda i den. Fr�n den ekonomiska strukturen och vidare �dagal�ggs en n�stan obruten kontinuitet i den teoretiska samh�llstolkningens utveckling. De ekonomiska grundvalarna f�r denna utveckling fr�n den liberala till den totalit�ra teorin m�ste h�r f�ruts�ttas vara bekanta[26] – de ligger alla v�sentligen i linje med det kapitalistiska samh�llets omvandling fr�n handels- och industrikapitalism, uppbyggd p� den fria konkurrensen mellan sj�lvst�ndiga enskilda f�retagare, till den moderna monopolkapitalismen, d�r de f�r�ndrade produktionsf�rh�llandena (och d� i synnerhet de stora "enheterna": kartellerna, trusterna o.s.v.) kr�ver en stark statsmakt som har alla maktmedel till f�rfogande. Den ekonomiska teorin s�ger klart och �ppet varf�r liberalismen nu blivit samh�llsteorins d�dsfiende: "Imperialismen... har st�llt en stark statsmakt till kapitalismens f�rfogande... De liberala id�erna om en fritt sv�vande konkurrens mellan enskilda ekonomiska enheter har... visat sig vara ol�mpliga f�r kapitalismen".[27] �verg�ngen fr�n en liberal till en total- auktorit�r stat �ger rum p� en och samma samh�llsordnings grund. Med h�nseende till denna konstans i den ekonomiska basen kan man s�ga att det �r liberalismen sj�lv som "alstrar" den total-auktorit�ra staten s�som sin egen fullbordan p� en framskriden utvecklingsniv�. Den total-auktorit�ra staten medf�r en organisation och en teori om samh�llet som motsvarar kapitalismens monopolistiska stadium.
Denna organisation och teorin om den inneh�ller emellertid �ven "nya" element, vilka pekar ut�ver den gamla liberala samh�llsordningen och dess blotta negation; element i vilka ett verkligt slag mot liberalismen, ett �kta dialektiskt omslag anm�ler sig, vilket f�r sitt f�rverkligande dock f�ruts�tter upph�vandet av just de ekonomiska och samh�lleliga grundvalar som den total-auktorit�ra staten h�ller fast vid. Den nya stats- och samh�llsteorin f�r d�rf�r inte tolkas som enbart en "ideologisk anpassningsprocess". F�r att l�mna ett bidrag till kunskapen om deras verkliga samh�lleliga funktion, skall den i det f�ljande tolkas i sina grunddrag och n�rmare best�mt med utg�ngspunkt i sina tre konstitutiva best�ndsdelar: universalism, naturalism (organicism) och existentialism.
Att helheten f�reg�r och har f�retr�de framf�r "delarna", �r en av den heroisk-folkliga realismens grundteser – helheten inte uppfattad som bara en summa eller en abstrakt totalitet utan som den f�renande enhet i vilken varje del full�ndas. Kravet p� f�rverkligande av en s�dan helhet �r den f�rsta punkten i den total-auktorit�ra statens programmatiska deklarationer. Inom den organiska livsordningen "�r helheten given i sin organiska indelning: delarna tj�nar helheten, vilken �r �verordnad dem som lag, men de tj�nar den enligt sin egen lagbundenhet s�som delar... varigenom de i den m�n de �r delaktiga i helheten samtidigt uppfyller sin individuella best�mning, sin individualitets mening"[28] Som en historisk storhet skall denna helhet inbegripa helheten av de historiska sakf�rh�llandena och relationerna: Den "omsluter s�v�l den nationella som den sociala tanken".[29]
Vi har sett att en allvarlig f�rsummelse i den liberala teorin blev synlig i helhetens avs�ndring fr�n den rationella gestaltningsprocessen. F�r att de liberala kraven, som bortom s�kerst�llandet och utnyttjandet av privategendomen verkligen avser ett f�rnuftigt gestaltande av m�nsklig praxis, skulle realiseras, kr�vdes just ett f�rnuftigt gestaltande av helheten av produktionsf�rh�llandena, inom vilka individerna framlever sin tillvaro. Det �r r�tt att helheten har f�retr�de framf�r individerna i s� m�tto att livets "allm�nna" produktions- och reproduktionsformer �r givna f�re individerna och att ett adekvat gestaltande av dessa former �r en f�ruts�ttning f�r av m�nniskans individuella lycka. L�sgjort fr�n sitt ekonomisk-sociala inneh�ll har det samh�llsteoretiska begreppet "helhet" �ver huvud taget ingen konkret mening. Vi kommer att se att begreppet inte heller i en organisk tappning – tolkningen av f�rh�llandet mellan helhet och delar som en organisk-naturlig relation – erh�ller en s�dan mening. �ven "folket" blir en verklig helhet f�rst i kraft av en ekonomisk-social enhet, och inte omv�nt.
Den starka universalistiska tendensen g�r sig inte g�llande i filosofisk spekulation. Den �r ett direkt krav fr�n sj�lva den ekonomiska utvecklingen. Ett av monopolkapitalismens viktigaste k�nnetecken �r att den faktiskt medf�r ett alldeles best�mt slags "f�renhetligande" i samh�llet. Den skapar ett nytt "system av beroendef�rh�llanden av de mest skiftande slag": de sm� och medelstora f�retagens avh�ngighet av karteller och truster, jord�garnas och storindustrins avh�ngighet av finanskapitalet osv[30]
H�r, i det monopolkapitalistiska samh�llets ekonomiska struktur, ligger universalismens faktiska grundvalar. Men i teorin genomg�r de en fullst�ndig omtolkning: Den helhet den f�retr�der �r inte ett f�renhetligande som p� klassamh�llets grund uppkommit genom en klass' herrav�lde �ver andra, utan en enhet som f�renar alla klasser och som skall upph�va klasskampens och d�rmed sj�lva klassernas realitet: "skapandet av en verklig folkgemenskap, som h�jer sig �ver st�ndens och klassernas intressen och mots�ttningar."[31] Det klassl�sa samh�llet �r allts� m�let, men ett klassl�st samh�lle p� basis av och inom ramen f�r – det best�ende klassamh�llet! Ty den totalit�ra statsteorin angriper inte fundamentet f�r detta samh�lle, den p� privat �gande av produktionsmedlen baserade ekonomiska ordningen, utan den modifieras endast s� l�ngt som denna ekonomiska ordnings monopolistiska stadium sj�lv kr�ver. Men det inneb�r att alla de mots�ttningar som ligger i en s�dan ordning och som alltid kommer att om�jligg�ra en verklig helhet �vertas. Att f�rverkliga den f�renande helheten �r i verkligheten prim�rt en ekonomisk uppgift: avskaffandet av den ekonomiska ordning som �r grunden till klasser och klasstrider. Just denna uppgift vill och kan universalismen inte ge sig i kast med; den f�r inte ens erk�nna att den �r en ekonomisk uppgift: "Det �r inte de ekonomiska betingelserna som best�mmer de samh�lleliga f�rh�llandena, utan det �r omv�nt de moraliska uppfattningarna som best�mmer de ekonomiska f�rh�llandena."[32] Den m�ste blockera s�v�l den enda m�jliga v�gen till f�rverkligande av "helheten" som den enda m�jliga formen av sj�lva helheten, och s�ka den p� annan, mindre farlig mark: i "uromst�ndigheten" folket och folkligheten.
Vi skall h�r inte g� in p� de olika f�rs�ken att utforma folkbegreppet. Det avg�rande �r att man d�rmed �syftar en "uromst�ndighet" som i egenskap av "naturlig" ligger f�re det "artificiella" system som samh�llet utg�r, en "socialstruktur i skeendets organiska skikt"[33], vilken som s�dan utg�r en "sista", "fullvuxen" enhet. "Folket �r ingen skapelse bildad av n�gon m�nsklig makt"[34]; det �r en "av Gud skapad" byggsten i det m�nskliga samh�llet. P� s� s�tt kommer den nya samh�llsteorin fram till den ekvation, som f�ljdriktigt leder den in p� den irrationalistiska "organicismens" mark. Den ursprungliga och yttersta helheten, som utg�r grunden och gr�nsen f�r allt, �r som naturartad-organisk verklighet �ven den �kta, av Gud skapade, eviga verkligheten i motsats till samh�llets oorganiska, "h�rledda" verklighet. Och enligt sitt ursprung undandrar den sig som s�dan i stor utstr�ckning m�nsklig planering och m�nskligt beslutsfattande. D�rmed diskrediteras "apriori" alla f�rs�k att genom en planm�ssig omgestaltning av de samh�lleliga produktionsf�rh�llanden upph�va individernas nu anarkistiskt motstridiga str�vanden och behov i en sann helhet. V�gen har banats f�r den "heroisk-folkliga" organicismen, p� vars grund den totalit�ra statsteorin kan fylla sina samh�lleliga funktioner.
I st�ndigt nya v�ndningar betonar den heroisk-folkliga realismen de naturliga egenskaperna hos den helhet folket representerar. Folket �r "betingat av blodet", fr�n hembygdens "jord" h�mtar det sin outt�mliga kraft och ob�ndighet; det �r f�renat av "ras", och att h�lla "rasen" ren �r en f�ruts�ttning f�r dess "sundhet". Denna naturalism �tf�ljs av ett f�rh�rligande av bondest�ndet[35], vilket �r det enda st�nd som �nnu �r "bundet till naturen": Den "skapande urk�llan" hyllas som samh�llets eviga fundament. Den mytiska lovs�ngen till reagrariseringen motsvaras av kampen mot storstaden och dess "onaturliga" anda. Denna kamp sv�ller till ett angrepp p� ratiots herrav�lde �ver huvud taget, till ett frisl�ppande av alla irrationella makter – en r�relse som utmynnar i medvetandets totala funktionalisering. "Naturen" �r den f�rsta betingelsen i en rad villkor som f�rnuftet underkastas och statens ovillkorliga auktoritet den f�r tillf�llet sista. Men den av organicismen hyllade "naturen" upptr�der inte som en produktionsfaktor i samband med de faktiska produktionsbetingelserna, inte som en produktionsbetingelse, inte som den sj�lva historiska grunden f�r m�nniskans historia. Den blir till en myt, och som myt besl�jar den att organicismen perverterar och tr�nger bort det historisk-samh�lleliga skeendet. Naturen blir historiens stora motpart.
Den naturalistiska myten b�rjar med apostroferingen av det naturliga som det "eviga" och "av Gud skapade". Detta g�ller framf�r allt folkets naturliga helhet, vilken den frambesv�rjer och kr�ver. Individernas s�rskilda �den, deras str�vanden och behov, deras n�d och deras lycka – allt detta �r intigt, f�rg�ngligt, medan folket �r det enda best�ende. I historien �r folket som naturen sj�lv: den eviga substansen, det evigt best�ende under de ekonomiska och sociala f�rh�llandenas st�ndiga v�xlingar, vilka i f�rh�llande till folket �r accidentiella, f�rg�ngliga och "betydelsel�sa".
I dessa formuleringar anm�ler sig en karakteristisk tendens i den heroisk-folkliga realismen: historiens depravering till "blott" ett skeende i tiden, varvid alla bildningar �r underkastade tiden och d�rf�r �r "minderv�rdiga". En s�dan dehistorisering finns �verallt i den organicistiska teorin: som nedv�rdering av tiden i f�rh�llande till rummet, som ett framh�vande av det statiska p� bekostnad av det dynamiska och av det konservativa p� bekostnad av det revolution�ra, som ett f�rnekande av all dialektik och som ett hyllande av traditionen f�r traditionens egen skull.[36] Historien har aldrig tagits p� mindre allvar �n nu, d� den prim�rt tolkas ur perspektivet att bevara och omhulda arvet, d� revolutioner betraktas som "billjud" och som "st�rningar" i f�rh�llande till naturlagarna, och d� m�nsklig lycka och m�nsklig v�rdighet utel�mnas �t "blodets" och "jordens" naturartade krafter. En s�dan dehistorisering av det historiska f�rr�der en teori som uttrycker ett intresse i att stabilisera en form av levnadsf�rh�llanden, som i den nuvarande historiska situationen inte l�ngre kan motiveras. Att verkligen ta historien p� allvar kunde alltf�r mycket p�minna om denna forms uppkomst och om de m�jligheter att f�r�ndra den som framg�r ur dess tillkomsthistoria – kort sagt: om dess f�rg�nglighet, och att "stunden f�r dess f�delse... �r stunden f�r dess d�d" (Hegel). Historien f�revigas ideologiskt genom att den tas i anspr�k som "naturlig livsordning".
Den nya historie- och samh�llsl�ran v�rjer sig emellertid p� m�nga s�tt fr�n att pl�dera f�r en naturalistisk biologism genom att ta ras, folklighet, blod, jord, o.s.v. i anspr�k. Den betonar att dessa naturartade-organiska omst�ndigheter samtidigt och v�sentligen �r "historisk-andliga" sakf�rh�llanden, fr�n vilka en historisk "�desgemenskap" v�xer fram.
Men om ordet "�de" inte bara skall ha syftet att blockera kunskapen om historiens verkliga drivfj�drar och faktorer, upph�ver det just den organicistiska myten om den "naturliga gemenskapen" och d�rmed den teoretiska grundvalen f�r denna historiefilosofi. Varje folk har f�rvisso sitt eget �de (i s� m�tto som det �r en ekonomisk, geopolitisk och kulturell enhet), men det �r just detta �de som splittrar upp folkets enhet i samh�lleliga mots�ttningar. De gemensamma �dena drabbar de olika grupperna inom folket mycket olika, och var och en av dessa reagerar olika p� dem. Ett krig, som utan tvivel drabbar hela folket, kan st�rta massorna i djupaste n�d medan vissa h�rskande skikt endast drar f�rdelar av det. En allm�n kris erbjuder de ekonomiskt m�ktiga l�ngt st�rre m�jligheter att st� emot och h�lla sig undan �n den ekonomiskt svagare majoriteten. �desgemenskapen g�r n�stan alltid ut �ver den �verv�ldigande folkmajoriteten, och upph�ver allts� sig sj�lv. I m�nsklighetens hittillsvarande historia har denna uppsplittring av folkets enhet i samh�lleliga mots�ttningar inte varit en bisak, inte en f�ljd enskilda personers missgrepp, utan den utg�r snarare dess egentliga inneh�ll. Detta inneh�ll kan inte f�r�ndras genom anpassning till en naturlig ordning. I historien finns inte l�ngre n�gon naturlig ordning, som kan f�rebilda och ge id�er om den historiska r�rligheten. I den process i vilken de f�rsamh�lleligade m�nniskorna konfronteras med naturen och med sin egen historiska verklighet (vars niv� best�mmer de olika levnadsf�rh�llandena) har "naturen" f�r l�nge sedan historiserats, d.v.s. i stor utstr�ckning ber�vats sina naturartade egenskaper och underkastats rationell m�nsklig planering och teknik. De naturliga ordningarna och omst�ndigheterna upptr�der som ekonomisk-samh�lleliga f�rh�llanden (s� att t.ex. bondens jord inte s� mycket �r torvan i hembygden som en tomt i fastighetsregistret[37]).
Denna verkliga gestalt �r naturligtvis f�rborgad f�r de flesta m�nniskors medvetande. "Den samh�lleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiska dimsl�ja, f�rr�n den som produkt av fritt f�rsamh�lleligade m�nniskor st�r under deras medvetna, planm�ssiga kontroll."[38] De grupper, vilkas ekonomiska situation mots�ger uppn�endet av detta m�l, kommer fram till dess ha intresse i att f�reviga vissa samh�lleliga f�rh�llanden som "naturliga" f�r att d�rigenom uppr�tth�lla den best�ende ordningen och skydda den mot kritiska st�rningsmoment.
Den v�g som den organicistiska teorin h�rvidlag f�ljer leder via naturaliseringen av ekonomin som s�dan till naturaliseringen av den monopolkapitalistiska ekonomin och det massel�nde den f�rorsakat – alla dessa f�reteelser sanktioneras som "naturliga". Vid slutet av denna v�g (vilken vi i det f�ljande endast skall antyda de viktigaste etapperna av) ligger den punkt, d�r ideologins illussionsskapande funktion sl�r �ver i en desillusionerande: f�rh�rligandet och besl�jandet avl�ses av den �ppna brutaliteten.
Ekonomin uppfattas som en "levande organism" som man inte kan f�r�ndra "i ett slag". Den �r uppbyggd enligt "primitiva lagar" som �r f�rankrade i den m�nskliga "naturen" – det �r den f�rsta etappen.
Steget fr�n ekonomin i allm�nhet till den nuvarande ekonomin f�ljer snart d�rp�: Den nuvarande krisen anses vara "naturens h�mnd" mot "det intellektuella f�rs�ket att �vertr�da dess lagar... Men till slut segrar �nd� alltid naturen...". F�rh�rligandet av ekonomiska och sociala f�rh�llanden som naturliga ordningar m�ste likv�l g�ng p� g�ng kollidera med de nuvarande livsformernas s� "onaturliga" och fruktansv�rda fakticitet. F�r att d�lja denna mots�gelse kr�vs en l�ngtg�ende nedv�rdering av tillvarons materiella sf�r, av livets "yttre lycka". Den "upph�vs" i en armodets, pliktens, offrets och disciplinens "heroism". Kampen mot materialismen �r i teori och praktik en n�dv�ndighet f�r den heroisk-folkliga realismen: Den m�ste principiellt desavouera m�nniskans jordiska lycka, som den. samh�llsordning den �syftar inte kan bibringa henne, till f�rm�n f�r "ideella" v�rden (�ra, moral, plikt, heroism o.s.v.). Men denna dragning mot "idealism" motverkas av en annan, mycket stark tendens: att framh�va m�nniskors under monopolkapitalismen och dess politiska f�rh�llanden n�dtvungna yttersta kraftanstr�ngning och st�ndiga ansp�nning i produktionen av "jordiska" f�rn�denheter. Denna tendens leder till att hela livet f�rst�s i pliktens och arbetets kategorier; en rent "inomv�rldslig" askes. Och d�rtill kommer ett tredje moment, som diskrediterar idealismen – den klassiska idealismen var ju v�sentligen rationalistisk, en "andens" och f�rnuftets idealism. F�rs�vitt idealismen i n�gon form alltid rymmer f�rnuftets autonomi och underst�ller m�nsklig praxis under det begripande vetandet, m�ste den �dra sig den totalauktorit�ra statens fiendeskap. Denna har all anledning att anse f�rnuftets kritik vara farlig och f�rkv�va den under �verordnade sakf�rh�llanden. "Den tyska idealismen m�ste �vervinnas till form och inneh�ll, om vi skall bli ett politiskt, ett handlande folk."[39]
P� s� s�tt genomsyras den antiliberala teorin av en fundamental tvetydighet. Medan den � ena sidan kr�ver en st�ndig, h�rd och n�stan cynisk realism, hyllar den � andra sidan de "ideella" v�rdena som livets ursprungliga och yttersta mening, och uppmanar till "andens" r�ddning. J�mte varandra �terfinns yttranden mot de v�rldsfr�nv�nda och svaga idealisterna, vilka st�lls mot den nya typen, den heroiska m�nniskan – "hon lever inte av ande utan av blod och jord. Hennes liv �r inte bildning utan handling"[40] – och passager som denna: "Andens ban�r vajar som ett v�rdtecken �ver m�nskligheten. Och �ven om vi emellan�t drivs fram�t av storartade och driftsm�ssiga viljeimpulser, �tertar anden alltid sin plats."[41] Man frambesv�rjer alla m�jliga "metafysiska vissheter", men de har v�l aldrig tidigare upph�jts till officiell v�rlds�sk�dning och erbjudits s� l�ttvindigt som idag, d� det slutliga �vervinnandet av den humanistiska idealismens metafysik f�rkunnas under imperialismens piska: "Vi lever inte l�ngre i en bildningens, kulturens, humanitetens och den rena andens tids�lder, utan under n�dv�ndigheten av kamp, politisk verklighetsgestaltning, soldatv�lde, folklig disciplin, folklig �ra och folklig framtid. Av denna tids�lders m�nniska kr�vs d�rf�r inte en idealistisk utan en heroisk h�llning, som livsuppgift och livsn�dv�ndighet."[42]
Men denna antiidealistiska "verklighetsgestaltning" har heller aldrig uppfattats och tolkats p� ett tr�stl�sare och armare s�tt: "tj�nstg�ring som aldrig g�r till �nda, eftersom tj�nstg�ring och liv sammanfaller".[43]
Det beh�vs verkligen en "heroism", som �ver huvud taget inte l�ngre g�r att motivera, f�r att uppbringa de offer som bevarandet av den best�ende ordningen kr�ver. Inf�r massornas dagliga el�nde, inf�r hotet om nya fruktansv�rda krig och kriser har inte ens �beropandet av en s�dan ordnings "naturlighet" n�got att frukta. S� som det ser ut i verkligheten �r det inte "naturen" utan kapitalismen som har sista ordet. Vi st�r vid v�gens sista etapp, d�r denna teori l�ter de f�rsk�nande sl�jorna falla och blottar samh�llsordningens r�tta ansikte: "Vi anser... att det �r oundvikligt att levnadsniv�n sjunker och menar att det �r av yttersta vikt att vi snarast �verv�ger hur vi skall uppfatta denna process och hur vi skall f�rh�lla oss till den."[44] Denna teoris bem�danden g�ller allts� inte avskaffandet av massel�ndet; den ser snarare �kningen av detta el�nde som sin oundvikliga f�ruts�ttning. N�rmare har den nya "realismen" aldrig kommit sanningen. Den f�ljer troget insikten: "Det �r f�rst och fr�mst n�dv�ndigt att alla inser att det av var och en kr�vs armod, inskr�nkningar och inte minst att vi avst�r fr�n 'kulturens goda'." Men alla torde inte medge det uppenbara i detta krav: "de biologiska individualistiska instinkterna v�rjer sig fortfarande" mot det. Teorins huvudsakliga �liggande blir d�rf�r att "kuscha" dessa instinkter (ibid.). Teoretikern inser skarpsynt att detta inte kan ske genom "f�rnuftsf�rm�gan", men v�l "s� snart armodet �ter erh�ller ett moraliskt v�rde, s� snart armodet inte l�ngre �r vare sig skam eller olycka utan en v�rdig och sj�lvst�ndig h�llning till ett sv�rt och allm�nt �de" (ibid.). Och teoretikern uppenbarar ocks� en s�dan "etiks" funktion: den �r den "plattform" s�m "politikern beh�ver... f�r att tr�ffa r�tt avg�randen" (ibid.).
Heroismen, armodets ethos som politikens "plattform" – h�r visar sig kampen mot den materialistiska v�rlds�sk�dningen i sin slutliga mening: att "kuscha" instinkterna, vilka revolterar mot den sjunkande levnadsstandarden. H�r har skett en f�r�ndring av ideologins funktioner, som �r karakteristisk f�r vissa stadier av samh�llsutveckling. Ideologin visar h�r omedelbart det som �r, men med en radikal omv�rdering av v�rdena: olycka blir till n�d, n�d till en v�lsignelse, el�nde till �de, och omv�nt bli str�van efter lycka, efter materiell f�rb�ttring synd och or�tt. M�nniskan g�rs till djur, och djuret i m�nniskan till m�nsklighetens krona.
Den pliktk�nsla, offervilja och h�ngivenhet som den "heroiska realismen" kr�ver av m�nniskan st�lls i tj�nst hos en samh�llsordning som f�revigar individernas n�d och avsaknad av lycka. �ven om dessa begrepp �r framf�rda vid "randen till meningsl�shet", har de ett f�rborgat och mycket "rationellt" syfte: att faktiskt och ideologiskt stabilisera det nuvarande produktions- och reproduktionssystemet.[45] Den heroiska realismen f�rgriper sig mot de stora id�erna om plikt, offer och h�ngivenhet genom att den programmatiskt i ett herrav�ldessystems apparat bygger in n�got som endast kan vara fria m�nniskors fria g�vor.
M�nniskan, vars tillvaro uppfylls av blinda offer och obetingad h�ngivenhet, vars ethos �r armodet och f�r vilken all yttre lycka ers�tts av tj�nstg�ring och disciplin – denna bild av m�nniskan, som dagens heroiska realism framst�ller som en f�rebild, st�r i skarp mots�ttning till alla ideal som den v�sterl�ndska m�nniskan er�vrat under de senaste �rhundradena. Hur kan en s�dan tillvaro motiveras? Det handlar inte l�ngre om m�nniskans jordiska v�lg�ng, s� den kan allts� inte motiveras med utg�ngspunkt i hennes naturliga behov och drifter. Men det handlar heller inte om hennes �verjordiska v�lg�ng, varf�r en motivering med utg�ngspunkt i tron likaledes �r utesluten. Och i den universella kampen mot ratiot betraktas en motivering med utg�ngspunkt i vetandet �ver huvud taget inte som en motivering.
I den m�n teorin r�r sig p� den vetenskapliga diskussionens mark, blir den �tminstone medveten om det problematiska i de sakf�rh�llanden som h�r f�religger. I "det fall det blir allvar av"; d� det kr�vs att man offrar sitt eget liv eller d�dar andra m�nniskor, reser Carl Schmitt fr�gan om sk�let till ett s�dant offer: "Det finns inget rationellt syfte, ingen �n s� riktig norm, inget �n s� f�rebildligt program, inget �n s� vackert socialt ideal, ingen legitimitet eller legalitet som skulle kunna r�ttf�rdiga att m�nniskor d�dar varandra."[46] Vad �terst�r d� som m�jlig motivering? Endast den, att h�r f�religger ett sakf�rh�llande som genom sin blotta existens, sin f�rhandenvaro �r h�jt �ver varje motivering, d.v.s. ett "existentiellt" sakf�rh�llande, ett sakf�rh�llande som "framspringer ur varat" – allts� en motivering genom blotta existensen. "Existentialismen" blir i politisk form en teori om det (negativa) r�ttf�rdigandet av det, som inte l�ngre g�r att r�ttf�rdiga.
Vi sysslar h�r inte med den filosofiska formen av existentialism utan med dess politiska gestalt, som har blivit ett avg�rande moment i den totalit�ra statsteorin.
Vi m�ste fr�n f�rsta b�rjan betona att den politiska existentialismen inte g�r det ringaste f�rs�k att ens begreppsligt ringa in "det existentiella". Den enda ansatsen att synligg�ra det existentiella erbjuder den ovan citerade passagen hos Carl Schmitt. D�r �r det existentiella v�sentligen ett motbegrepp till "det normativa": n�got som inte kan underordnas n�gon norm utanf�r sig sj�lv. D�rav f�ljer att man i fr�ga om ett existentiellt sakf�rh�llande �ver huvud taget inte kan t�nka, bed�ma och avg�ra som en opartisk tredje person: "m�jligheten av riktig kunskap och f�rst�else, och d�rmed r�tten att yttra sig, definieras n�mligen h�r endast genom existentiellt deltagande och existentiell delaktighet".[47] Vilka sakf�rh�llanden som skall anses vara existentiella, saknar existentialismen en principiell och allm�n best�mning av; detta �verl�ts i grunden �t den existentielle teoretikerns avg�rande. Men om han en g�ng betecknat ett sakf�rh�llande som existentiellt, skall alla de tiga som inte "deltar och �r delaktiga" i dess realitet. Det �r f�retr�desvis de politiska sakf�rh�llandena och relationerna som h�r sanktioneras s�som existentiella. Och inom den politiska dimensionen �r det – mycket betecknande! – fienderelationen[48], kriget, som anses vara den existentiella relationen (j�mb�rdig med "folk och folktillh�righet").
Med denna brist p� all exakt begreppsbildning �r det n�dv�ndigt att �tminstone i grova drag g� fr�n den politiska tillbaka till den filosofiska existentialismen. Syftet med den filosofiska existentialismen var att i mots�ttning till den rationella idealismens abstrakta "logiska" subjekt �tervinna det historiska subjektets fulla konkretion, allts� att avskaffa det orubbliga herrav�lde som "ego cognito" innehaft fr�n Descartes till Husserl. Heideggers st�ndpunkt fram till Varat och tiden utg�r filosofins yttersta framst�t i den riktningen. Sedan f�ljer bakslaget. Filosofin har p� goda grunder undvikit att se n�rmare p� sitt subjekts historiska situation vad g�ller dess materiella fakticitet. H�r upph�rde konkretionen, h�r n�jde den sig med talet om folkets "�desgemenskap", om det "arv" som varje enskild m�ste �verta, om "generationens" gemenskap, medan fakticitetens andra dimensioner avhandlades under kategorierna "mannet" (das Man) och "pratet" (Gerede) och p� s� s�tt h�nvisade denna filosofi till den "oegentliga" existensen. Filosofin fr�gade inte vidare om slaget av arv, om folkets existenss�tt, om de verkliga makter och krafter som �r historien. P� s� s�tt avh�nde den sig varje m�jlighet att begripa historiska situationers fakticitet och tydligt skilja dem fr�n varandra.
Under en alltmer f�rflackad reception av existentialanalysens fruktbara uppt�ckter v�xte det d�rf�r sm�ningom fram n�got i stil med en ny antropologi, vilken nu ers�tter den filosofiska grundl�ggningen av det m�nniskoideal den heroiska realismen framkastat.
"Den teoretiska m�nniskan, som de g�ngse v�rdebegreppen refererar till, �r en fiktion... M�nniskan �r v�sentligen en politisk varelse, d.v.s. hon �r inte en varelse vars vara �r best�mt av delaktigheten i en h�gre, 'andlig' v�rld... utan hon �r ursprungligen en handlande varelse."[49]
Man kr�ver en total aktivering, konkretisering och politisering av tillvarons alla dimensioner. T�nkandets autonomi, vetenskapens objektivitet och neutralitet f�rkastas som irrl�ror eller rent av som liberalismens politiska f�rfalskningar. "Vi �r aktiva, handlande varelser och beg�r or�tt genom att f�rneka detta v�rt v�sen, blir skyldiga genom neutralitet och tolerans."[50] Programmatiskt f�rkunnar man att "all vetenskap �r best�md av livet, relaterad till verkligheten, historiskt betingad och bunden till st�ndpunkten".[51] – M�nga av dessa teser tillh�r sedan l�ng tid tillbaka den vetenskapliga samh�llsteorins tankegods; de sakf�rh�llanden som ligger till grund f�r dem har redan f�tt sitt vederh�ftiga uttryck i materialismen. N�r nu s�dana insikter anv�nds i just den samh�llsordnings tj�nst, som de ursprungligen gjordes f�r att bek�mpa, g�r sig dialektiken g�llande �ven p� teorins omr�de: En stabilisering av den nuvarande livsordningen �r endast m�jlig p� ett s�tt som samtidigt frig�r utvecklingens fram�tdrivande krafter. Men liksom dessa krafter i den faktiska gestaltningen av den politiska tillvaron tvingas in i en form, som h�mmar deras ursprungliga riktning och g�r deras frig�rande verkan till en illusion, kommer f�r�ndringen av denna funktion �ven till uttryck i den teori som anv�nds f�r att grundl�gga den:
Ansatsen att m�nniskan prim�rt �r en historisk, politisk och politisk-handlande varelse yppar sin konkreta samh�lleliga mening f�rst, n�r man reser fr�gan: Vilket slags "historiskhet" avses, vilken form av politiskt handlande och vilket slags praxis �syftas? Vad �r det d� f�r ett handlande, som den nya antropologin kr�ver s�som m�nniskans "egentliga" praxis?
"Handlande inneb�r inte att besluta sig f�r n�got..., ty det f�ruts�tter att man vet vad man beslutar sig f�r, utan handlande inneb�r: att sl� in p� en riktning, ta parti i kraft av en �desbest�md uppgift, i kraft av 'egen r�tt'... Att besluta sig f�r n�got som jag har f�tt kunskap om, �r sekund�rt."[52]
Denna typiska formulering kastar ett ljus �ver den sorgliga bild den "existentiella" antropologin tecknar av m�nniskan. Hon handlar – men vet inte varf�r hon handlar. Hon handlar – men har inte sj�lv beslutat f�r vad hon handlar. Hon tar helt enkelt "parti", hon "engagerar sig" – "att besluta sig f�r n�got jag har f�tt kunskap om �r sekund�rt". Denna antropologi h�mtar sitt patos fr�n en radikal nedv�rdering av logos s�som det uppenbarande och avg�rande vetandet. Aristoteles menade att det var just h�rigenom m�nniskan skilde sig fr�n djuret: genom f�rm�gan att uppfatta "gott och ont, r�ttvisa och or�ttvisa och dylika ting".[53] Den existentiella antropologin tror att kunskapen om varf�r man beslutar sig, f�r vad man engagerar sig – genom vilken allt m�nskligt handlande f�r sin mening och sitt v�rde – �r sekund�r. Det enda v�sentliga �r att man sl�r in p� en riktning, att man tar parti. "De skr�mmande skillnaderna mellan olika st�ndpunkter ligger inte p� det rent sakliga omr�det" utan "i den syntetiska kraften i existentiellt rotade fr�gest�llningar"[54]. F�rst i denna irrationella framtoning blir den existentiella antropologin f�rm�gen att fylla sin samh�lleliga funktion i ett herrav�ldessystems tj�nst, som fullst�ndigt struntar i om det handlande det kr�ver r�ttf�rdigas "i sak" eller ej.
H�r visar sig den starka betoningen av tillvarons historiskhet vara inneh�llsl�s; den �r endast m�jlig p� grundval av den ovan antydda depraveringen av historien. Medan en �kta historiskhet f�ruts�tter att tillvarons f�rh�llande till de historiska makterna �r pr�glat av vetande och kunskapss�kande och att detta �r grunden f�r en teoretisk och praktisk kritik av dessa makter, inskr�nks ett s�dant f�rh�llande h�r till att tillvaron �tar sig ett "uppdrag", som framspringer ur "folket". Det betraktas som en sj�lvklarhet att det �r "folket" som ger uppdraget och som uppdraget g�r tillbaka till, och inte till �ventyrs vissa intressegrupper. Man framkastar en sekulariserad teologisk bild av historien: Varje folk har sin historiska uppgift, sitt "kall"; detta �r tillvarons ursprungliga och yttersta, obegr�nsade f�rpliktelse. I en saltomortal (vars hastighet inte kan d�lja att den inneb�r ett f�rkastande av hela den v�sterl�ndska vetenskapliga traditionen) underst�lls "viljan till vetenskap" det egna folkets f�rmenta uppgift. Och folket betraktas som en enhet och helhet som ligger under den ekonomiska och sociala sf�ren; �ven existentialismen ser de egentliga historiska makterna i "jordens och blodets krafter".[55] P� s� s�tt h�mtar �ven de existentialistiska str�mningarna sin n�ring fr�n det stora naturalistiska uppsamlingsk�rlet.
P� denna punkt �r den politiska existentialismen fink�nsligare �n den filosofiska: Den vet att �ven "jordens och blodets krafter" hos ett folk kan bli historiska i best�mda politiska former endast om en verklig herrav�ldesbildning har uppr�ttats �ver folket, n�mligen staten. �ven existentialismen beh�ver en explicit statsteori – den blir till grundvalen f�r l�ran om den totala staten. Vi g�r h�r inte in p� en n�rmare granskning av denna teori utan framh�ver endast det som �r avg�rande i v�rt sammanhang.
De politiska relationerna och sakf�rh�llandena tas i anspr�k s�som existentiella, s�som relationer och sakf�rh�llanden som har med varat att g�ra. Detta vore en sj�lvklarhet om man d�rmed inte avs�g n�got annat �n att m�nniskan till sitt vara, φυσει, �r en politisk varelse. Men det inneb�r mer �n s�. Vi s�g att det existentiella som s�dant upph�js �ver all rationalisering och normering som g�r ut�ver det – det �r en absolut norm i sig sj�lv och inte tillg�ngligt f�r n�gon rationell kritik eller motivering. I denna andemening g�rs nu ansatsen att de politiska sakf�rh�llandena och relationerna �r de i ordets mest pregnanta mening "avg�rande" f�rh�llandena i tillvaron. Och bland de politiska f�rh�llandena �r i sin tur alla relationer orienterade mot det yttersta fallet, "d� det blir allvar av"; mot beslutet om "undantagstillst�nd", om krig och fred. Den sanna innehavaren av politisk makt definieras bortom all legalitet och legitimitet: "Suver�n �r den som beslutar om undantagstillst�ndet".[56] Suver�niteten har allts� sin grund i den faktiska makten att fatta detta beslut (decisionism). Den prim�ra politiska relationen �r "v�n-fienderelationen", och dess "tillspetsning" �r i sin tur kriget, som str�cker sig till fysisk likvidering av fienden. – Det finns ingen samh�llelig relation som inte d� det blir allvar av sl�r �ver i en politisk relation. Bakom alla ekonomiska, sociala, religi�sa och kulturella f�rh�llanden st�r den totala politiseringen. Det finns ingen sf�r av den privata eller den offentliga tillvaron, ingen r�ttslig eller rationell instans, som kan mots�tta sig denna politisering. – P� denna punkt sker den frig�relse av de fram�tdrivande krafterna som vi redan har n�mnt. En total aktivering och politisering sliter f�r breda skikt bort den h�mmande neutraliteten och skapar en vad g�ller l�ngd och t�thet hittills aldrig uppn�dd front av nya former av politisk kamp och nya metoder f�r politisk organisation. Den �tskillnad mellan stat och samh�lle som det liberala 1800-talet f�rs�kte genomf�ra, upph�vs och staten �vertar samh�llets politiska integration. Staten blir – via en existentialisering och totalisering av det politiska – �ven b�rare av tillvarons egentliga m�jligheter. Staten �r inte l�ngre ansvarig inf�r m�nniskan utan m�nniskan inf�r staten; hon �r helt och h�llet utel�mnad �t den. – P� den niv� d�r den politiska existentialismen r�r sig kan det �ver huvud taget inte utg�ra n�got problem huruvida staten i dess "totala" gestalt med r�tta st�ller s�dana krav, huruvida den herrav�ldesordning den med alla medel f�rsvarar �ver huvud taget borgar f�r m�jligheten att de flesta m�nniskors tillvaro fullkomnas p� mer �n ett illusoriskt s�tt. De politiska f�rh�llandenas existentiella karakt�r �r undandragen s�dana "rationalistiska" fr�gest�llningar. Redan att resa fr�gan �r en f�rbrytelse: "Alla dessa f�rs�k att bestrida statens nyvunna r�tt att verka inneb�r ett sabotage... Att skoningsl�st utrota detta slags samh�lleligt t�nkande �r den nuvarande statens fr�msta plikt."[57]
Denna stat, som inte l�ngre �r grundad p� de samh�lleliga intressenas och deras partiers pluralism och som �r h�jd �ver all formellt r�ttslig legalitet och legitimitet, har herrav�ldesformen: det auktorit�ra ledarskapet och dess anh�ngarskara. "Den nationella r�ttsstatens politiska och statsr�ttsliga form �r, i medveten mots�ttning till den liberala borgerliga r�ttsstaten, den auktorit�ra ledarstaten (F�hrerstaat). Den auktorit�ra ledarstaten ser statens viktigaste k�nnetecken i statens auktoritet."[58]
Det auktorit�ra ledarskapet h�mtar v�sentligen sin politiska kvalifikation ur tv� k�llor, vilka i sin tur st�r i f�rbindelse med varandra: Det auktorit�ra ledarskapet �r f�r det f�rsta en irrationell, "metafysisk" makt, och f�r det andra en "ickesamh�llelig" makt. Tanken p� "motivering" oroar fortfarande denna teori: "En auktorit�r regering beh�ver en motivering som str�cker sig ut�ver det personliga." En materiell och rationell motivering finns inte, allts�: "motiveringen m�ste vara metafysisk... �tskillnaden mellan ledare och ledda, som en statlig ordningsprincip, g�r endast att g�ra metafysiskt".[59] Den politisk-samh�lleliga inneb�rden av begreppet "metafysisk" f�rr�der sig: "En regering som bara regerar f�r att den har folkets uppdrag �r ingen auktorit�r regering. Auktoritet �r endast m�jlig genom transcendens..."[60] Ordet transcendens skall h�r tas p� allvar: Auktoritetens grund �verstiger all samh�llelig fakticitet s� att den inte �r h�nvisad till dess bekr�ftelse, och den �verstiger framf�r allt "folkets" faktiska situation och fattningsf�rm�ga. "Auktoritet f�ruts�tter en rang som g�ller gentemot folkets rang av det sk�let, att folket inte f�rl�nar den utan erk�nner den."[61] Erk�nnandet grundar auktoriteten – i sanning en "existentiell" grundl�ggning!
L�t oss nu kort betrakta den existentialistiska teorins "dialektiska" �de i den totala staten. Det �r en "passiv" dialektik; den g�r ut�ver teorin utan att denna kan uppta den och drivas vidare. I och med f�rverkligandet av den total-auktorit�ra staten upph�ver existentialismen sig sj�lv, eller blir snarare upph�vd. "Den totala staten m�ste vara en det totala ansvarets stat. Det inneb�r att varje enskild har totala f�rpliktelser mot nationen. Detta upph�ver den enskilda existensens privata karakt�r."[62] Men existentialismen grundades ursprungligen p� den enskilda existensens "privata" karakt�r, p� dess o�vervinneliga personella "var-minhet"[3*]. Den totala staten �vertar det totala ansvaret f�r den enskilda existensen – existentialismen kr�vde existensens o�verl�tliga egenansvar. I alla tillvarons dimensioner beslutar staten �ver existensen – existentialismen uppst�llde som en grundkategori den "beslutsamhet", som varje enskild tillvaro endast sj�lv kan utveckla. Den totala staten kr�ver ett totalt f�rpliktigande utan att ens till�ta fr�gan om sanningen i ett s�dant f�rpliktigande – existentialismen hyllade (och var h�ri enig med Kant) m�nniskans autonoma sj�lvp�tagande av plikten som hennes v�rdighet. Den totala staten har �vervunnit den individuella friheten som "ett postulat f�r det m�nskliga t�nkandet"[63] – existentialismen satte (�terigen enig med Kant) "den m�nskliga frihetens v�sen" som personens autonomi vid filosoferandets b�rjan och gjorde friheten till betingelsen f�r sanningen.[64] F�r existentialismen var denna frihet m�nniskans "egen fullmakt" till sin tillvaro och till det varande som s�dant – nu f�r m�nniskan omv�nt "fullmakt till frihet av den auktoritativt styrda folkgemenskapen".[65]
Det tycks �nnu erbjudas en utv�g ur denna hoppl�sa heteronomism. Man kan d�lja upph�vandet av den m�nskliga friheten genom att f�respegla att det bara �r det d�liga liberala frihetsbegreppet som upph�vs, och t.ex. definiera det "sanna" frihetsbegreppet s�lunda: "Frihetens v�sen ligger just i bindningen till folk och stat".[66] Nu har inte ens en �vertygad liberal n�gonsin f�rnekat att frihet inte utesluter bindningar utan snarare kr�ver det. Och sedan Aristoteles i sista boken i Nikomakiska etiken oskiljaktligen hade f�rbundit fr�gan om m�nniskans "lycksalighet" med fr�gan om den "b�sta staten", och v�sentligen baserat "politik" och "etik" p� varandra (den f�rra som den senares uppfyllelse), vet vi att frihet �r ett eminent politiskt begrepp. Verklig frihet f�r den enskilda existensen (och inte bara i liberal mening) �r endast m�jlig i en polis gestaltad p� ett best�mt s�tt, i ett "f�rnuftsm�ssigt" organiserat samh�lle. I den medvetna politiseringen av existensbegreppen, i deprivatiseringen och deinternalisering av den liberala-idealistiska konceptionen av m�nniskan ligger en vidareutveckling av den totalit�ra statsuppfattningen, som driver den bortom sin egen mark, ut�ver den samh�llsordning den har statuerat. Om den f�rblir p� sin egen mark, verkar vidareutvecklingen som en tillbakag�ng: deprivatiseringen och politiseringen f�rintar den enskilda existensen i st�llet f�r att sant upph�va den i "allm�nheten". Detta blir tydligt i det antiliberala frihetsbegreppet.
Den politiska identifieringen av frihet med bindning �r mer �n en fras endast d� den gemenskap, som den fria m�nniskan apriori �r bunden till, borgar f�r m�jligheten av tillvarons m�nniskov�rdiga fullkomnande respektive kan f�s att inrymma en s�dan m�jlighet. Identiteten mellan frihet och politisk bindning (vilken f�rvisso skall erk�nnas som s�dan) undanr�jer inte, utan tv�rtom framtvingar den kritisk-rationella fr�gan: Hur ser den gemenskap ut som jag skall binda mig till? Kan det som utg�r m�nniskans lycka och v�rdighet bevaras i den? "Blodets" och "jordens" "naturliga" band kan sj�lva aldrig r�ttf�rdiga att den enskilde totalt �verantvardar sig till samh�llet. M�nniskan �r mer �n natur, mer �n ett djur, "och vi kan absolut inte underl�ta att t�nka. Ty m�nniskan �r t�nkande; d�rigenom skiljer hon sig fr�n djuret".[67] Och lika lite kan man kr�va att den enskilde totalt utel�mnar sig �t den faktiskt f�rhandenvarande staten bara f�r att m�nniskan "till sitt vara" �r en politisk varelse eller p� grund av att de politiska relationerna �r "existentiella". Frihetens politiska bindning �r, om den inte skall f�rinta utan fullborda den m�nskliga friheten, endast m�jlig som den enskildes egen fria praxis: Den b�rjar med "kritiken" och slutar med den enskildes fria sj�lvf�rverkligande i ett f�rnuftsm�ssigt organiserat samh�lle. Denna samh�llsorganisation och denna praxis �r den d�dsfiende, som den politiska existentialismen bek�mpar med alla medel.
Existentialismen bryter samman i det �gonblick d� dess politiska teori f�rverkligas. Den total-auktorit�ra stat som den har efterstr�vat visar d� att alla dess sanningar �r falska. Existentialismen l�ter sitt sammanbrott beledsagas av en i id�historien enast�ende sj�lvf�rnedring; den slutf�r sin egen historia som ett satyrspel. Den b�rjade filosofiskt som en stor uppg�relse med den v�sterl�ndska rationalismen och idealismen med syftet att r�dda dess tankegods �ver i den enskilda existensens historiska konkretion. Och den slutar filosofiskt med ett radikalt f�rnekande av sitt eget ursprung – kampen mot f�rnuftet driver den blint i armarna p� de h�rskande makterna. I deras tj�nst och under deras beskydd f�rr�der den stora filosofi som den en g�ng hyllade som det v�sterl�ndska t�nkandets h�jdpunkt. Nu skiljer en o�verbrygglig avgrund dem �t. Kant var �vertygad om att det finns "of�rytterliga" m�nskliga r�ttigheter som "m�nniskan inte kan ge upp �ven om hon vill". "M�nniskans r�ttigheter m�ste anses vara heliga hur stora uppoffringar det �n m� kosta den h�rskande makten. H�r kan man inte g� halva v�gen och spekulera ut kompromissen best�ende av en pragmatisk- betingad r�ttighet... utan all politik m�ste b�ja kn� inf�r m�nniskans r�ttigheter..."[68] Kant band m�nniskan vid den sj�lvp�tagna plikten, vid det fria sj�lvbest�mmandet s�som den enda grundsatsen; existentialismen upph�ver denna grundsats och binder m�nniskan till "ledaren och hans villkorsl�st trogna r�relse".[69] Hegel trodde �nnu:
"Det som �r sant, stort och gudomligt i livet �r detta genom id�n... Allt som h�ller det m�nskliga livet samman, som �ger v�rde och giltighet, �r av andlig natur och detta andens rike existerar endast genom medvetandet om sanning och r�tt, genom att fatta tag i id�erna."[70]
I dag vet existentialismen b�ttre:
"Det �r inte l�rosatser och 'id�er' som utg�r reglerna f�r ert vara. F�hrern sj�lv och inget annat utg�r dagens och morgondagens tyska verklighet och dess lag."[71]
D� liksom i dag restes fr�gan om filosofins "st�ndpunkt". Kant: "H�r ser vi nu att filosofin faktiskt st�r p� en vansklig grund och intar en st�ndpunkt, som skulle vara fast trots att den inte h�nger i n�got eller st�ds av n�got vare sig i himlen eller p� jorden. H�r skall den bevisa sin renhet s�som n�got som h�ller fast vid sina lagar, och inte som h�rold f�r dem, vilka f�rs�ker intala den ett utifr�n inplanterat syfte eller n�got annat av f�rmyndaraktig natur..."[72] I dag anvisas filosofin precis den motsatta st�ndpunkten: "Vad skall filosofin g�ra i denna stund? Kanske �terst�r det bara f�r den att ur sitt djupare vetande om m�nniskorna r�ttf�rdiga deras anspr�k, som inte vill veta utan handla"![73] Denna filosofi har med obeveklig konsekvens g�tt v�gen fr�n den kritiska idealismen till den "existentiella" opportunismen till dess slut.
Existentialismen, som en g�ng uppfattade sig som den tyska idealismens arvtagare, har f�rspillt det viktigaste intellektuella arvet fr�n den tyska historien. Inte med Hegels d�d utan f�rst nu st�rtas den klassiska tyska filosofins titaner.[74] P� den tiden r�ddades deras avg�rande landvinningar �ver till den vetenskapliga teorin om samh�llet, till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarr�relsen, i vilken arvet fr�n denna filosofi upph�vdes, st�r i dag inf�r ett ovisst �de.
[1] Ernst Krieck, Nationalpolitische Erziehung, 14-16 uppl, 1933, s. 68.
[2] I det f�ljande anv�nder vi termen "heroisk-folklig realism" f�r att beteckna hela den historie- och samh�llsuppfattning som sammanh�nger med den total-auktorit�ra staten. N�r vi talar om den "totalit�ra statsuppfattningen" avses inte endast den egentliga statsteorin, utan �ven den "v�rlds�sk�dning" denna stat tar i anspr�k.
Den senaste utvecklingen uppvisar f�rs�k att spalta upp begreppet om den totala staten och differentiera det enligt de skilda totaliseringss�tten. S�lunda talar man ang�ende Tyskland om bl.a. en total "folklig", "auktorit�r" och "ledarstat" (jmf Koellreutter, Allgemeine Staatslehre, 1933, s. 64; Freissler i Deutsche Justiz 1934, Heft 2; E R Huber i Tat, 26 �rg. 1934, Heft 1). Men dessa differentieringar ber�r inte den totala statens grundvalar, vilka det h�r presenterade f�rs�ket till tolkning inriktar sig p�. I den m�n de ber�rs av denna tolkning, inbegrips de i det f�ljande �ven om det inte uttrycks terminologiskt.
[3] Krieck, op.cit., s. 37.
[4] Jfr recensionen av Spenglers Jahre der Entscheidung i Zeitschrift f�r Sozialforschung, 2. �rg., Heft 3.
[5] O Spann, Gesellschaftslehre, 3 uppl 1930, s. 98.
[6] Das dritte Reich, s�rtryck fr�n Hanseatische Verlagsanstalt Hamburg 1933, s. 69. – Den statsteoretiska antiliberalismen har lanserats av Carl Schmitt; han f�lj s. av Koellreutter, Hans J Wolff m.fl.
[7] Koellreutter, op.cit., s. 21: "Marxismen �r en id�m�ssig frukt av liberalismen..."
[8] En bra sammanst�llning av alla antiliberalistiska slagord ges av Krieck, op.cit. s. 9. Den b�st framst�llningen av liberalismen fr�n den totalit�ra statsteorins st�ndpunkt sett ger Carl Schmitt i inledningen och appendixet till 2:a uppl. av Begriff des Politischen och vidare i Die geistige Lage des heutigen Parlamentarismus, 2:a uppl., 1926.
[9] T.ex. n�r Moeller van der Bruck ger "definitionen": "Liberalism �r friheten att inte ha n�gon �vertygelse och �nd� h�vda att just detta skulle vara en �vertygelse " (op.cit. s. 70). H�jden av f�rvirring n�s n�r Krieck buntar ihop liberalism, kapitalism och marxism som "motr�relsens former" (op.cit. s. 32).
[10] L von Wiese: "Jag upprepar mitt p�st�ende att den[liberalismen] knappast praktiskt har existerat i n�mnv�rd omfattning..." (Festgabe f�r L Brentano, 1925, I, s. 16). – "Ekonomisk rationalitet har aldrig under n�gon period av v�rldshistorien gjort sig g�llande under n�gon l�ngre tid. Man kan och m�ste bestrida p�st�endet att liberalismen ens under 1800-talet n�gonsin var en h�rskande makt i denna mening" (Richard Behrendt i Schmollers Jahrbuch 57,Heft 3, s. 14). Ang�ende den tyska liberalismen jmf H Schroth, Welt- und Staatsideen des deutschen Liberalismus..., 1931, s�rskilt s. 69 och 95 ff.
[11] "Den korporativa staten ser privata initiativ p� produktionens omr�de som ett ytterst v�rdefullt instrument f�r att tillvarata nationens intressen." – "Statliga ingrepp i ekonomin sker endast d� det saknas privata initiativ, d� de �r otillr�ckliga eller d� statens politiska intressen st�r p� spel" (Carta del Lavaro Art. VII och IX, i Niederer, Der St�ndestaat des Faschismus, 1932, s. 179). "Fascismen bejakar helt och h�llet den private f�retagaren som produktionsledare och som verktyg f�r en �knin g av rikedomen" (jmf W Koch, "Politik und Wirtschaft im Denken der faschistischen F�hrer", i Schmollers Jahrbuch 1933, Heft 5, s. 44). – Ang�ende Tyskland se speciellt citatet hos Koellreutter, op.cit. s. 179 f.
[12] Citerat i tidskriften Aufbau, utg Karsen, Jahrbuch IV 1931, s. 233.
[13] Op.cit. s. 258
[14] Gide-Rist, Geschichte der volkswirtschaftlichen Lehrmeinungen, 1913, s. 402. – Karakteristisk �r W von Humboldts sats: "De b�sta m�nskliga operationerna �r de som mest troget efterliknar naturens" (�ber die Grenzen der Wirksamkeit des Staates, Klassiker der Politik Band 6,1922, s. 12).
[15] De klassiska citaten som �beropas f�r att bel�gg a detta �terfinns i kap. av 3:e boken i Wealth of Nations: "Om v�lst�ndets naturliga fram�tskridande". Jmf vidare Bastiat i Gide-Rist, op.cit. s. 373. – F�r liberalismen "st�r inget p� s� d�lig grund som p�st�endet om den f�rmenta likheten mellan allt som b�r m�nskliga drag" (Mises, op.cit. s. 25). Den utg�r just fr�n m�nniskornas v�sentliga olikheter; den betraktar dem som f�ruts�ttning f�r helhetens harmoni (jfr R Thoma i Erinnerungsgabe f�r Max Weber, 1923, II, s. 40).
[16] Om denna funktion av det liberalistiska naturbegreppet jfr Myrdal, Das politische Element in der national�konomischen Doktrinbildung , 1932 s177 (orig. Vetenskap och politik i nationalekonomin, Stockholm 1930, s. 262): naturbegreppet �r en "klich� som passar lika bra till vilken politisk rekommendation som helst". Den kommer till anv�ndning "n�r n�gon i en politisk fr�ga vill p�st� n�got utan att anf�ra bevis".
[17] Op.cit s. 200 och 210
[18] Der Faschismus, till tyska av Wagenf�hr, 1933 s. 38.
[19] Recht und Staat in Geschichte und Gegenwart Heft 104,1933, s. 8 f.
[20] 3. Jahrgang, Heft 1, s. 1 ff.
[21] Att grund och f�rnuft p� s� s�tt "sammanfaller" kommer sl�ende till uttryck i Leibnitz' formulering av den rationalistiska grundprincipen: "Det �r den princip som beh�ver ett tillr�ckligt sk�l f�r en sak att existera, en h�ndelse att intr�ffa, en sanning att vara grundad" (Brev till Clarke: 5:e skrivelsen �46 )
[22] Inom en rationalistisk teori om samh�llet beh�ver "ratiots autonomi" inte betyda att ratiot absolutifieras som det varandes grund eller v�sen. I den m�n ratiot tas som konkreta individers ratio i deras best�mda samh�lleliga situation, ing�r denna situations "materiella" betingelser snarare bland betingelserna f�r den erfordrade praxisen. Men dessa betingelser skall begripas rationellt och skall, p� denna grundval, f�r�ndras.
[23] H Forsthoff, Das Ende der humanistischen Illusion, 1933, s. 25.
[24] Carl Schmitt ger en gl�nsande framst�llning av den liberala rationalismen i Geistesgeschichtliche Lage, op.cit. s�rskilt s. 45 ff.
[25] Inom den r�ttsliga sf�ren �r rationaliseringen visserligen "allm�n", men denna universalitet k�ps till priset av en fullst�ndig formalisering inom privatr�tten och en fullst�ndig abstrakthet inom statsr�tten.
[26] Vi kan g�ra det inte minst en�r de framst�llts av F Pollock i Zeitschrift f�r Sozialforschung, �rg 2, Heft 3.
[27] Sombart, Das Wirtschaftsleben im Zeitalter des Hochkapitalismus, 1927, I Halbband, s. 69.
[28] Krieck, op.cit. s. 23.
[29] Nicolai, Grundlagen der kommenden Verfassung, 1933, s. 9.
[30] Sombart i Verhandlungen des Vereins f�r Sozialpolitik 1928, s. 30
[31] Koellreutter, Allgemeine Staatslehre, op.cit., s. 184 f.
[32] Bernhard K�hler, Das dritte Reich und der Kapitalismus, 1933, s. 10.
[33] G Ipsen, Programm einer Soziologie des deutschen Volkstums , 1933, s. 11.
[34] Forsthoff, Der totale Staat, op.cit. s. 40 ff.
[35] G Ipsen, Das Landvolk, 1933, s�rskil t s. 17.
[36] Vi �terger n�gra karakteristiska citat fr�n Moeller van der Brucks Drittes Reich f�r att bel�gga detta: "Det konservativa t�nkandet.. . kan endast f�rst�s med utg�ngspunkt i rummet. Men rummet �r �verordnat. Tiden f�ruts�tter rummet." "I detta rum och ur det v�xer tingen. I tiden f�rmultnar de." "Under ett folks historia kan vad som helst f�r�ndras – det of�r�nderliga som f�rblir �r m�ktigare och viktigare �n det f�r�nderliga, som alltid bara best�r i att n�got tillfogas eller dras ifr�n. Det of�r�nderliga �r f�ruts�ttningen f�r alla f�r�ndringar, och det som f�r�ndras, vad det �n m� vara, faller n�r dess tid �r g�ngen f�r evigt tillbaka i det of�r�nderliga." "Alla revolutioner �r biljud, tecken p� st�rningar, de �r inte i �verensst�mmelse med Skaparens verk, inte fullf�ljande av hans bud och inte i enlighet med hans vilja. V�rlden �r avsedd att vara bevarande, och om den r�kat ur balans, pendlar den av egen kraft in i sig sj�lv igen: den �teruppr�ttar j�mvikten " (op.cit. s. 180-82). – �nnu ett karakteristiskt bel�gg f�r hur "gestaltteorin" anv�nds f�r att depravera historien: "En gestalt �r, och den kan inte �kas eller minskas genom utveckling. Utvecklingshistoria �r d�rf�r inte gestaltens historia utan p� sin h�jd en dynamisk kommentar till den. Utvecklingen har b�rjan och slut, f�delse och d�d, vilket gestalten �r undandragen ifr�n." "En historisk gestalt �r p� djupet oberoende av tiden och de omst�ndigheter den tycks framspringa ur" (Ernst J�nger, Der Arbeiter, 3:e uppl, 1932, s. 79).
[37] Marx, Louis Bonapartes 18 Brumaire, G�teborg 1971, s. 162.
[38] Marx, Kapitalet I, (Caveforsutg�van) 1970, s. 69 korr./Marx Engels Werke Bd 23, s. 94.
[39] Ernst Krieck i Volk im Werden, 1933, Heft 3, s. 4.
[40] Ibid. s. 1. �nnu tydligare i Volk im Werden, 1933, Heft 5, s. 69 och 71: "En radikal kritik l�r en att inse att den s.k. kulturen har blivit helt ov�sentlig eller �tminstone inte utg�r det h�gsta v�rdet." – "L�t oss h�r �ntligen se enkelt, sanningsenligt och klart, s� att folkets v�xande kraft och sundhet inte f�rfalskas genom kultursvindeln. De m� sedan kalla oss barbarer s� mycket de vill!"
[41] Eugen Diesel i Deutsche Rundschau, Jan 1934, s. 2.
[42] Ernst Krieck, Volk im Werden, 1933, Heft 3, s. 1.
[43] Der deutsche Student, Aug 1933, s. 1.
[44] H Kutzleb, "Ethos der Armut als Aufgabe", i Volk im Werden, 1933, Heft 1, s. 24 ff.
[45] Om denna funktion av den heroiska realismen jfr Zeitschrift f�r Sozialforschung, �rg 3, heft 1, s. 42 ff.
[46] Der Begriff des Politischen, op.cit. s. 37.
[47] Ibid. s. 15.
[48] Formeln f�r den politiska relationen lyder visserligen "v�n-fiende-gruppering", men det �r endast i f�rbig�ende och i anslutning till fiende-grupperingen tal om v�n-f�rh�llandet.
[49] Alfred B�umler, M�nnerbund und Wissenschaft, 1934 s. 94.
[50] Ibid. s. 109.
[51] Ernst Krieck, "Zehn Grunds�tze einer ganzheitlichen Wissenschaftslehre", i Volk im Werden, Heft 6, s. 6 ff.
[52] B�umler, op.cit. s. 108.
[53] Aristoteles, Politiken, 1253 a 14 f.
[54] Rothacker, Geschichtsphilosophie, 1934, s. 96.
[55] Heidegger, Die Selbstbehauptung der deutschen Universit�t, 1933, s. 13.
[56] Carl Schmitt, Politische Theologie, 1922, s. 1. – Grundteserna i teorin om den totala staten refereras efter Carl Schmitts Begriff des Politischen ; den sv�llande epigonlitteraturen kommer bara med sp�n fr�n Schmitts tankar.
[57] Forsthoff, Der totale Staat, op.cit. s. 29.
[58] Koellreutter, Vom Sinn und Wesen der nationalen Revolution, 1933, s. 30. – Jfr Allgemeine Staatslehre, op.cit. s. 58.
[59] Forsthoff, Der totale Staat, op.cit. s. 31.
[60] Ibid. s. 30.
[61] Ibid. Carl Schmitt bjuder under Forsthoffs r�ttf�rdigande av auktoriteten med den n�rmast zoologiska grundl�ggning han ger auktoritetsbegreppet i sin senaste skrift: "S�v�l den fortbest�ende osvikliga kontakten mellan ledare och anh�ngare som deras �msesidiga trohet vilar p� artlikheten. Endast den kan f�rhindra att ledarens makt urartar till tyranni och godtycke..." (Staat, Bewegung, Volk, 1933, s. 42, v�r kurs.).
[62] Forsthoff, op.cit. s. 42 (V�r kurs.).
[63] Ibid. s. 41.
[64] Anklagelsen att den filosofiska existentialismen h�r spelas ut mot den politiska vederl�ggs av omst�ndigheten att den filosofiska existentialismen har politiserat sig sj�lv (vilket visas av Heideggers senaste publikationer). Den ursprungliga motsatsst�llningen har d�rigenom upph�vts.
[65] Volk im Werden, 1933, Heft 2, s. 13.
[66] Koellreutter, Der deutsche F�hrerstaat, op.cit. s. 31; Allgemeine Staatslehre, op.cit. s. 101.
[67] Hegel, Vorlesungen zur Philosophie der Weltgeschichte, Lassons utg, s. (Jfr Kurt Wickman (red), Hegel i urval, Stockholm 1973, s. 155.)
[68] Werke, ed. Cassirer, VI, s. 468.
[69] Heidegger i Freiburger Studentenzeitung, 10 nov 1933
[70] Hegels tal vid �ppnandet av sina f�rel�sningar i Berlin 1818 (Werke VI, 2:a uppl, 1843, s. XL)
[71] Heidegger i Freiburger Studentenzeitung, 3 nov, 1933.
[72] Kant, op.cit. IV, s. 284.
[73] Der deutsche Student, op.cit. s. 14.
[74] Carl Schmitt uttrycker en djup insikt (men naturligtvis avsedd p� ett helt annat s�tt), n�r han s�ger: 'P� denna dag (30 jan 1933) har s�ledes 'Hegel d�tt'. " (Staat, Bewegung, Volk, op.cit., s. 32)
[1*] George-kretsen ut�vade ett betydande inflytande p� i synnerhet den tyska uppfattningen om v�rlds- och id�historien, i form av en personaliserande och heroiserande historieskrivning. Kretsen var centrerad kring den dominante centralgestalten diktaren Stefan Georg (1868-1933). Han var en talesman f�r andens primat �ver det biologiska och sociala, ville uppfostra en "ny adel" av f�randligad sk�nhet och var en profet f�r ett nytt Hellas. Bland personerna i kretsen kan n�mnas K Wolfstehl, F Gundolf, F Wolters, B Vallentin och K Hildebranft. �.a.
[2*] physis (natur) �r ett centralt och m�ngfasetterat begrepp i den grekiska filosofin. I huvudsak kan tv� linjer i begreppsbildningen urskiljas. Den ena �r uppfattningen att physis �r "det som �r", och denna kulminerar i Platons f�rest�llning av physis som formerna. Den andra �r uppfattningen av psysis som v�xt eller r�relse; denna kulminerar i Aristoteles f�rest�llning om psysis som f�r�ndringens inre princip, �.a.
[3*] var-minhet (Jemeinigkeit) �r en term som uttrycker existentialismens uppfattning att min f�rbindelse till varat alltid har varit och alltid �r min. Begreppet introduceras av Heidegger i Varat och tiden Del 1-2 (Lund 1981, Sein und Zeit, T�binge n 1979): "Det varande vars analys uppgiften h�r g�ller, �r ju vi sj�lva och var och en av oss. Detta varande �r var-mitt i varje s�rskilt fall mitt (ist je meines)." (Del 1 s. 66/S 41) "P� grund av tillvarons karakt�r av var-minhet (Jemeinigkeit), m�ste man, n�r man riktar sig mot /avser/ detta varande, alltid i och med detta uts�ga det personliga pronomenet: 'jag �r', 'du �r'." (Del 1 s. 67/S 42) F�r termens fortsatta anv�ndning jfr Del 2 s. 20/S 240 och Del 2 s. 63/S 278. �.a .