Ur Fj�rde internationalen (G�teborg) 4/1983
Originalets titel: The threat of war and the struggle for socialism (i International Viewpoint nr 13, 20 sept. 1982)
�vers�ttning: Thomas Ramberg
Digitalisering: Martin Fahlgren
Annan version: I pdf-format p� marxistarkiv.se � direktl�nk.
Flera g�nger de senaste tv� �ren verkade tredje v�rldskrigets utbrott vara n�ra f�rest�ende, �tminstone om man fick tro uttalanden som vissa ytliga bed�mare gjorde. Beskedet skapade regelr�tt panik i en del intellektuella kretsar. �ven den kraftfulla och lovande antikrigsr�relsen som idag v�xer fram i de imperialistiska l�nderna, har tagit intryck. Ett tredje v�rldskrig, eller tillst�ndet efter ett dylikt, �r �mnet f�r ett or�kneligt antal publikationer och skrifter.[1]
De aktuella h�ndelserna har p� ett avg�rande s�tt bidragit till panik. I juni -82 s�g vi hur kriget mellan Iran och Irak �terupptogs. Vi s�g kriget om Malvinerna, f�rberedelserna f�r Israels invasion i Libanon och den �kade utl�ndska interventionen i inb�rdeskriget i El Salvador, f�r att inte n�mna krigen i Tchad, Eritrea, Namibia, V�stra Sahara, inb�rdeskriget i Jemen och de �nnu pyrande inb�rdeskrigen i Angola och Mo�ambique. Listan kan g�ras l�ngre...
En del kommentatorer har dragit slutsatsen att dessa gnistor hotar att utl�sa en v�rldsbrand, utan att sj�lva f�rst� den fulla vidden av ett s�dant (felaktigt) p�st�ende. N�r hela m�nniskosl�ktets �verlevnad st�r p� spel �r det djupt oansvarigt att gripas av panik. Lika oansvarigt som att ta l�tt p� fr�gan.
Imperialismen �r mer beslutsam �n n�gonsin att m�ta varje revolution�r framryckning i v�rlden med sitt kontrarevolution�ra v�ld. Den milit�ra interventionen �r ibland f�rkl�dd som st�d till den enda sidan i ett inb�rdeskrig, ibland �ppen och massiv.
Det imperialistiska v�rldssystemet h�ller p� att uppl�sas under v�ndorna av en djup kris. I �ver ett halvsekel har den ena revolution�ra eldsv�dan efter den andra oupph�rligen flammat upp.
De st�ndiga interventionerna mot revolution�ra uppsving �r det fr�msta hindret f�r fred. Under de senaste decennierna har n�stan alla krig varit av det h�r slaget. S� �r fallet �n idag och s� kommer det att vara i morgon.
Detta �r l�ngtifr�n n�got nytt fenomen. �nda sedan interventionen mot Sovjetryssland 1918-22 har varje framg�ngsrik revolution m�tts av ett kontrarevolution�rt krig utifr�n. H�r bara de viktigaste exemplen: den tyska imperialismens intervention mot den finska revolutionen 1918; ententens (Frankrikes, Polens, Tjeckoslovakiens, Jugoslaviens, Rum�niens) mot Bela Kuhns ungerska sovjetrepublik, med Rum�nien som kn�lp�k: Hitlers och Mussolinis mot den spanska revolutionen 1936-37; den brittiska och amerikanska interventionen mot den grekiska revolutionen 1944-49; den imperialistiska mot den tredje kinesiska revolutionen; det f�rsta kriget i Indokina 1945-54; den imperialistiska interventionen mot de koreanska och kinesiska revolutionerna 1950-53; mot gerillorna i Malaysia 1948-60 och Kenya 1952; det andra kriget i Indokina 1961-75; i Angola 1961; Mozambique 1964 och Guinea-Bissau 1971; den imperialistiska-sionistiska interventionen mot Egypten och de upprepade imperialistiska attackerna mot den palestinska revolutionen 1969, -70, -76, -78, -81 och 1982.
En del av dessa krig var oj�mf�rligt mycket mer omfattande �n kriget om Malvinerna eller den nuvarande imperialistiska interventionen i Centralamerika. Vi beh�ver bara n�mna det f�rsta kriget i Indokina, den israeliska attacken tillsammans med den fransk-brittiska interventionen i Suezkanalen 1957, kriget i Algeriet och slutligen det andra kriget i Indokina, som drog in hundratusentals soldater fr�n de imperialistiska l�nderna.
Dessa kontrarevolution�ra �sm�krig� �r s�ledes inget nytt fenomen. Det nya representeras av de nicaraguanska och iranska revolutionerna. D�r fann sig imperialismen, �tminstone i de �gonblick Somoza och Shahen f�ll, inte materiellt, inte milit�rt, utan politiskt of�rm�gen att angripa � till f�ljd av efterverkningarna av nederlaget i Indokina 1976
Vid denna tid ans�g Fj�rde Internationalen att imperialismens f�rlamning skulle bli kortlivad. Vi konstaterade att imperialismen f�rs�kte ta tillbaka f�rm�gan att intervenera mot framv�xande revolutioner och andra antiimperialistiska aktiviteter. Bl a f�rberedde man sig genom att s�tta upp en s k brandk�rsstyrka, Rapid Deployment Force. V�r analys har bekr�ftats sedan dess.
Kriget om Malvinerna, invasionen i Libanon., den imperialistiska interventionen i Centralamerika och, fast mera tvetydigt, kriget mellan Iran och Irak, representerar l�ngt ifr�n en �ny internationell situation�. Inte heller f�r de oss till randen av ett nytt v�rldskrig. Snarare representerar de en �terg�ng till �det normala�, dvs imperialismens envisa och systematiska f�rs�k att s�tta in sin kontrarevolution�ra styrka mot varje ny revolution�r framryckning. N�got som varit regel i n�ra sextiofem �r.
De tv� v�rldskrig som br�t ut 1914 och 1939 skiljde sig fr�n den n�stan oavbrutna raden av lokala krig som pr�glar den historiska perioden efter ryska revolutionen. Dessa oupph�rliga krig visar bara att imperialismen �r of�rm�gen att s�kra m�nsklighetens fred, att den hela tiden alstrar nytt barbariskt v�ld. Ett tredje v�rldskrig skulle vara n�got helt annat �n dessa �sm�krig�.
Det speciella med v�rldskrigen �r inte bara att de var st�rre. I och med att de ber�rde hundratals miljoner m�nniskor och kr�vde motsvarande tribut i d�dsoffer och materiell f�rst�relse, drogs hela v�rldsekonomin med i fallet. M�nsklighetens samlade tillg�ngar krympte drastiskt. D�rmed minskade ocks� f�ruts�ttningarna f�r en socialistisk �teruppbyggnad av v�rlden. Att konstatera dessa effekter har ingenting med �pacifism� att g�ra. L�t oss citera Kominterns uttalande fr�n mars 1919:
�Europa �r t�ckt av spillror och rykande ruiner... Det kapitalistiska systemets mots�ttningar m�ter m�nskligheten i hungersn�dens, epidemiernas, f�rfrysningsd�dens och det moraliska barbariets skepnad.�
Det �r sant att ett kontrarevolution�rt �sm�krig� kan f� liknande effekter i ett land. De fruktansv�rda konsekvenserna av den imperialistiska h�rjningen i Kambodja �r tillr�ckliga � under sex m�nader i mars-augusti 1973, bombade hela den amerikanska luftflottan i Indokina landets t�tbefolkade zoner. Men, ur en materialistisk synvinkel ligger skillnaden i om det �r ett eller n�gra l�nder som drivs tillbaka till barbariet, med ett produktionsbortfall som resten av v�rlden snabbt kompenserar, eller om det �r hela eller majoriteten av m�nskligheten som drivs till en katastrof som den saknar reserver att resa sig ur.
Naturligtvis m�ste denna �tskillnad nyanseras. Lokala revolution�ra framryckningar �r i sig sj�lva uttryck f�r samma strukturella kris hos kapitalismen som ger upphov till v�rldskrig. Men den kvalitativa skillnaden kvarst�r. Kontrarevolution�ra �sm�krig� kan sammanfalla, och har m�nga g�nger sammanfallit, med perioder av �fredlig� expansion i den kapitalistiska ekonomin. Ett v�rldskrig utbryter bara n�r en djup och l�ngvarig internationell depression tycks utesluta varje �fredlig� m�jlighet till en ny kapitalistisk expansion. Och, viktigast av allt, kontrarevolution�ra �sm�krig� kan ledsagas (och g�r det oftast) av ett uppsving f�r massr�relsen i de imperialistiska l�nderna. Ett uppsving som bromsar eller tom f�rlamar imperialismens allm�nna krigsf�rberedelser
V�rldskriget 39-45, � andra sidan, var f�ljden av ett sv�rt nederlag, eller en rad sv�ra nederlag, f�r massr�relsen. S� sv�ra att proletariatet just d� inte f�rm�dde bem�ta bourgeoisins krigshandlingar. Med andra ord; de kontrarevolution�ra �sm�krigen� f�ljs �t av framryckningar och delsegrar f�r v�rldsrevolutionen. Andra v�rldskrigets utbrott uttryckte ett djupt nederlag f�r samma revolution.
Det faktum att ett tredje v�rldskrig med all s�kerhet skulle bli ett k�rnvapenkrig g�r skillnaden mellan v�rldskrig och �sm�krig� s� mycket viktigare. Det skulle vara absurt, och strida mot historiematerialismens grundl�ggande metod, att p�st� att en k�rnvapenarsenal som kan d�da jordens befolkning 20 ggr om[2] inte �ndrar n�got �grundl�ggande� i �v�rldskrigets natur�. Eller om detta skulle st�lla v�rldsproletariatet och revolution�rerna inf�r �samma taktiska och strategiska problem� som f�rsta och andra v�rldskriget gjorde.
Avsev�rda m�nskliga och tekniska resurser beh�vs f�r att bygga ett klassl�st samh�lle. Det kommer inte att vara ett socialistiskt samh�lle som reser sig ur atomsoporna, utan en planet vars liv domineras av gr�s och insekter.[3] Eller i b�sta fall, ett om�nskligt och ociviliserat samh�lle d�r de �verlevande har en m�dosam och sekell�ng �teruppbyggnad framf�r sig. Projektet att bygga kommunismen skulle i alla fall f� avskrivas f�r l�ng tid fram�t.
Det strategiska m�let f�r v�rldens arbetare och revolution�ra r�relser m�ste s�ledes vara att f�rhindra k�rnvapenkriget, inte att �vinna� det (vad det nu skulle inneb�ra). D v s att g�ra allt som st�r i v�r makt f�r att f�rs�kra att v�rldsrevolutionens utveckling blockerar imperialismens m�jligheter att ingripa med k�rnvapen. Och l�gga grunden till imperialismens avv�pning genom att besegra den politiskt. Men s� l�nge imperialismen beh�ller sin politiska, milit�ra och materiella makt i de viktigaste kapitalistiska l�nderna, �r det utopiskt att tro att �sm�krigen�' dvs imperialismens kontrarevolution�ra interventioner, kan f�rhindras.
Fj�rde Internationalen har upprepade g�nger f�rklarat att de imperialistiska l�nder som har k�rnvapen bara kan avv�pnas inifr�n och inte utifr�n.[4] Bara de nordamerikanska, brittiska, franska, v�sttyska och japanska proletariaten (st�dda av de kinesiska och sovjetiska) kan desarmera k�rnvapnen, f�rbjuda deras anv�ndning, skrota dem och en g�ng f�r alla avl�gsna dem fr�n jordens yta. Att tro n�got annat �r att blunda och hoppas p� miraklet: att imperialismen alltid ska vara s� intelligent, r�dd eller demoraliserad att den inte v�gar anv�nda sina f�rst�relsevapen.
Vid en ytlig betraktelse kan det verka som om vi talar mot oss sj�lva n�r vi betonar att kontrarevolution�ra �sm�krig� �r oundvikliga, samtidigt som vi f�rs�krar att det �r m�jligt (och n�dv�ndigt) att f�rhindra ett k�rnvapenkrig. L�per inte de f�rra risken att n�stan obem�rkt utvecklas till ett k�rnvapenkrig? Finns det inte en reell risk att �taktiska� k�rnvapen en dag kommer att s�ttas in mot revolution�ra upprorsh�rdar, om inte av imperialismen sj�lv s� av n�gon av dess mest beslutsamma allierade (sionistiska extremister i Mellan�stern eller extrema anh�ngare av apartheid i Sydafrika)? L�per inte varje upptrappning eller utvidgning av �sm�krig� risken att �verg� i allm�n sammandrabbning och till sist k�rnvapenkrig?
Det finns ett korn av sanning i en s�dan inv�ndning, men bara ett korn. Tankeg�ngen �r att risken f�r k�rnvapenkrig �kar i samma takt som k�rnvapenrustningarna och det stigande antalet �mindre konflikter�. Men �ven om vi antar att risken f�r ett k�rnvapenkrig har �kat, kan vi inte dra slutsatsen att dess utbrott �r oundvikligt. Det vore att ta steget fr�n dialektik till verklighetsfr�mmande spekulation.
Det �r just k�rnvapnens speciella karakt�r som g�r det m�jligt f�r oss att s�tta fingret p� den stora skillnaden: s� l�nge imperialismen best�r kommer �sm�krig� och risken f�r k�rnvapenkrig oundvikligen att finnas. Men det inneb�r inte att ett k�rnvapenkrig m�ste utbryta.
Trots att det de senaste trettio �ren utvecklats alltmer skr�mmande k�rnvapenarsenaler, har de �nnu inte kommit till anv�ndning. D�remot har �sm�krigen� blivit fler och f�rts med mer och mer sofistikerade och d�dsbringande konventionella vapen. De som innehar k�rnvapen och har makt att anv�nda dem vet n�mligen att ett k�rnvapenkrig bara kommer att kosta n�gra miljoner (sic) liv och att �de som har skyddsrum kommer att �verleva�. Maktens m�n �r inte lika godtrogna.
En del av vapenkappl�pningen �r visserligen inriktad p� att utveckla �sm� och �rena�, �taktiska� k�rnvapen. Man s�ker frenetiskt efter ett vapen som skall kunna s�ttas in i �sm�krig� utan att direkt sl�ppa l�s en v�rldskatastrof. Den m�jligheten kan inte helt uteslutas, men m�ste �nd� anses mycket osannolik. Och, hur som helst, skulle priset i m�nniskoliv och materiell f�r�delse �nd� bli fruktansv�rt.
Av detta kan vi dra slutsatsen att det �r Sovjetunionens k�rnvapenarsenal som hittills har besparat m�nskligheten en k�rnvapenkatastrof. Utan �terrorbalansen� �r de s� gott som s�kert att imperialismen skulle ha anv�nt k�rnvapen mot de �frivilliga� fr�n Kina under Koreakrigen och mot de kinesiska och vietnamesiska revolutionerna under Vietnamkriget,[5] s�kert �ven mot andra revolutioner.
H�r visar den sovjetiska arbetarstaten �terigen vilken mots�gelsefull roll den spelar i v�rldspolitiken idag. Den totalit�ra och kontrarevolution�ra diktaturen b�r ett tungt ansvar f�r att v�rldsimperialismen �nnu best�r, och �r s�ledes indirekt skyldig till k�rnvapenhotet. Samtidigt skiljer sig det sovjetiska samh�llssystemet, med planekonomin i botten, fr�n de imperialistiska staternas kapitalism. I motsats till imperialiststaterna drivs inte sovjetstaten mot en k�rnvapenkatastrof av en inre d�dlig logik. Det h�r bekr�ftar att den marxistiska analysen av Sovjetunionen �r korrekt. Till f�rtret f�r de ytliga och ovetenskapliga betraktare som anser att Sovjetunionen och USA i grunden bygger p� samma sociala system.
N�r vi p�st�r att �terrorbalansen� hittills har f�rhindrat ett k�rnvapenkrig �r det inte f�r att vi hyser n�gon naiv tilltro till det �m�nskliga f�rnuftet�. Vi k�nner alltf�r v�l till hur djupt irrationell senkapitalismen �r.[6] Vi baserar oss p� n�got betydligt mer grundl�ggande �n �F�rnuftet�: de �gande klassernas (speciellt deras m�ktigaste representanter inom finanskapitalet och det milit�rindustriella komplexet) och deras politiska ledares sj�lvbevarelsedrift (i ordets fysiska mening). Dessa m�nniskor utg�r den rikaste klass som n�gonsin styrt v�rlden. De �r inte beredda att i alla l�gen ge upp sin lyx och sina rikedomar bara f�r abstrakta id�ers skull. Det �r inte �principer� i stil med antikommunism, f�rsvaret av marknadsekonomin (kallad �f�rsvaret av friheten�) eller avsky f�r revolutionen som best�mmer denna klass beteendem�nster.
D� och d� hotar imperialismen med k�rnvapen. Det �r utpressningsf�rs�k i syfte att marginellt f�r�ndra styrkef�rh�llandena inom ramen f�r �terrorbalansens Det �r inte n�gra sj�lvmordsliknande f�rs�k att �terinf�ra kapitalism i �steuropa med hj�lp av k�rnvapen. Inte heller n�got f�rs�k att omv�lva de globala styrkef�rh�llandena mellan � ena sidan de imperialistiska styrkorna och � andra sidan de ickekapitalistiska styrkorna (Sovjet och Kina inber�knade). F�r tredje g�ngen sedan Andra V�rldskriget ser vi nu hur imperialismen trappar upp kapprustningen. F�rsta g�ngen var under Koreakriget, 1950-53. Andra g�ngen var i b�rjan p� 60-talet. I slutet p� 70-talet var det dags f�r en tredje omg�ng. Var och en av dessa perioder har avslutats med ett f�rs�k till �avsp�nning� dvs med en bekr�ftelse av �terrorbalansen�.
�ven om vi tror att �terrorbalansen� har f�rhindrat anv�ndning av k�rnvapen under en hel historisk period, och d�rmed ocks� efterf�ljande repressalier och upptrappning som skulle kunna leda till ett tredje v�rldskrig, anser vi inte att �terrorbalansen� kan h�lla tillbaka kriget i all evighet. �Balansen� rubbas n�mligen n�r den strukturella kris som hems�ker v�rldskapitalismen f�rv�rras.
Till skillnad fr�n kapprustningsv�gorna p� 50- och 60-talet, svarar dagens upprustning mot ett inneboende behov hos den imperialistiska ekonomin. En f�ljd av den kapitalistiska ekonomins l�ngsiktiga nedg�ng. N�r profitkvoten och de �civila� marknaderna stagnerar, blir vapenproduktionen den �ers�ttningsmarknad� som kan s�tta ig�ng kapitalackumulationen igen.
Ju mer som spenderas p� vapen i den imperialistiska ekonomin, ju starkare blir behovet att sk�ra i den sociala v�lf�rden. Samtidigt blir klasskampen kring varje �tstramningsf�rs�k alltmer f�rbittrad. Detta tvingar borgerligheten att f�rs�ka skapa en ny sorts politisk regim i de viktigaste kapitalistl�nderna.[7]
De nordamerikanska, europeiska och japanska styrande klasserna kontrollerar allts� enorma rikedomar. Och eftersom reserverna �r l�ngt ifr�n utt�mda har de fortfarande ett stort politiskt och ekonomiskt sv�ngrum. N�r vi s�ger att denna materiella maktposition best�mmer de styrandes handlande, och har gjort det de senaste trettio �ren, menar vi n�got mycket exakt. N�mligen, det politiska, sociala, milit�ra och ideologiska klimat som �r ett resultat av efterkrigstidens l�nga ekonomiska blomstringsperiod och som �r djupt rotat i imperialismens politiska ledarskikt.
Det avspeglar ett visst styrkef�rh�llande gentemot s�v�l arbetarklassen i v�st som gentemot de sovjetiska och kinesiska byr�kratierna. Vi vet att dessa politiker �r kapabla till vilka grymheter som helst mot den koloniala revolutionen (tortyr i Algeriet, avl�vningsmedel i Vietnam, massakrer i Latinamerika, �antipersonella� vapen mot det palestinska folket). Men de �r �nnu inte redo f�r barbariska sj�lvmords�ventyr, i stil med Adolf Hitlers under 1944-45, eller general Hideki Tojos under samma tid i Japan.
Det m�ste till ett annat ekonomiskt klimat f�r att f�da ledande politiker, som �r beredda att tillgripa �den slutliga l�sningen� f�r hela m�nskligheten. Storkapitalets tongivande grupper skulle bokstavligt talat beh�va drivas till ruinens brant. Det skulle beh�vas andra dominerande ideologier och ett helt annat styrkef�rh�llande mellan klasserna i de viktigaste imperialistl�nderna. Men, det �r klart, i takt med att den ekonomiska krisen, �tstramningsoffensiven och det internationella kapitalets krigf�ring sk�rps, �ndrar dramat karakt�r. P� scenens utkanter dyker det upp personer, tendenser, t o m politiska krafter som symboliserar viljan att bokstavligt talat �k�mpa till d�ds� f�r den privata �gander�tten. Eller f�r rasen, precis som Adolf Hitler och Hideki Tojo. Det �r bara det att den h�r g�ngen handlar det om k�rnvapend�den.
Det vore djupt oansvarigt att utesluta risken f�r en s�dan �sj�lvmordsv�ndning� fr�n storkapitalets toppar. N�r v�l en viss tr�skel passerats i den ned�tg�ende kapitalismens strukturella kris, liknande den som passerades i Tyskland 1932, �r det fullt m�jligt. De som tror att �terrorbalansen� eller antik�rnvapenpropagandan kan r�dda oss f�r evigt �r som de som lugnas av den lilla r�sten som viskar �du kan inte d�!� Tyv�rr, m�nsklighetens �de �r inte bara den oundvikliga individuella d�den. Hela sl�ktet kan f�rg�s. Om inte m�nskligheten, �ga mot �ga med k�rnvapenhotet, t var v�nder och tar sitt �de i egna h�nder. Om den inte skapar en social ordning som om�jligg�r krig dvs ers�tter det privata �gandet och den suver�na nationalstaten med en producenternas egen v�rldsregering (den socialistiska v�rldsfederationen) Bara producenternas eget styre kan se till att ett f�rbud mot tillverkning av terrorvapen verkligen efterlevs.
�Terrorbalansens� sk�ra tr�d blir allt svagare i takt med att depressionen och den l�ngsiktiga kapitalistiska krisen f�rv�rras. �ven styrkef�rh�llandena mellan klasser och grupper inom det imperialistiska borgarsamh�llet rubbas n�r �tstramningsoffensiven och krigsf�rberedelserna intensifieras. Dessa fenomen g�r hand i hand.
Ska politiska ledare beredda att starta k�rnvapenkrig klara av att gripa makten i de viktigaste kapitalistiska l�nderna? Svaret p� den fr�gan inneh�ller en f�rsta slutsats av det vi sagt hittills: det beror p� resultatet av den ekonomiska och politiska klasskampen som helhet under de n�rmaste �ren eller �rtionden (i dessa l�nder).
S�dana politiker m�ste besegra det v�sterl�ndska proletariatet (och de antiimperialistiska r�relserna i de mest utvecklade �u-l�nderna�) innan de kan s�tta fingret p� helvetesknappen. De revolution�ra marxisterna m�ste f�rst� detta och grunda sin politiska inriktning p� denna f�rst�else. Liksom alla andra som tar k�rnvapenhotet p� allvar.
Vi kommer os�kt att t�nka p� en historisk parallell. Mot slutet av 20-talet tog den stora majoriteten av den stalinistiska fraktionen krigshotet som f�rev�ndning f�r den kriminella ultrav�nsterlinje, som kallas Kominterns �tredje period�. Det fanns n�gra korn av sanning i deras analys. Men, och vi vet hur r�tt han hade, Trotskij h�vdade med sk�rpa att ingenting var oundvikligt vare sig 1928, 1929 eller 1931 (n�r Japans aggressioner mot Kina inleddes, krigshandlingar som b�de var en utvidgning av allm�nna, mera diffusa, imperialistiska aggressioner mot den kinesiska revolutionen, och b�rjan p� marschen mot det Andra V�rldskriget). Inte ens 1936 var krigsutbrottet oundvikligt.
Visst, f�rden mot det Andra V�rldskriget hade redan inletts. Men oundvikligt blev Andra v�rldskriget f�rst efter det tyska proletariatets nederlag 1933, f�rr�deriet mot den revolution�ra v�gen i Frankrike 1936 och, framf�r allt, krossandet av den spanska revolutionen 1936-37. Inget av dessa nederlag var oundvikliga, allra minst 1928-29.
Med alla reservationer som m�ste g�ras vid historiska j�mf�relser, �r situationen i dag mera lik den 1928-31, �n den efter 1938. De avg�rande klasstriderna ligger framf�r oss, inte bakom oss. Det �r dessa kommande klasstrider som avg�r om kriget kommer.
Vi kan s�ledes formulera en andra viktig slutsats: M�nsklighetens �de beror p� utg�ngen av en kraftm�tning mellan � ena sidan den internationella arbetarr�relsens f�rm�ga att besegra den styrande klassen i imperialismens viktigaste brof�sten, och, � andra sidan, imperialismens str�van att tillfoga samma arbetarr�relse ett avg�rande nederlag. Det f�rra (som kan hj�lpas men inte ers�ttas av yttre f�rsvagning) skulle inneb�ra ett genombrott p� v�gen mot socialism. Det senare skulle r�ja en annan v�g; den mot k�rnvapenkriget. Och s�kert blir �tstramningskampanjen och upprustningsoffensiven f�rr eller senare ett hot mot arbetarr�relsens grundl�ggande demokratiska r�ttigheter. Verkst�lls det hotet banar det v�g f�r ett avg�rande personskifte i de imperialistiska ledarskapen.[8]
I det f�rsta fallet v�xer revolutionen fr�n sin nuvarande spridda och omedvetna niv� till en universell och medveten utveckling. I det andra fallet besegras v�rldsrevolutionen. Medan det f�rra r�ddar m�nniskosl�ktet och bevarar hoppet om civilisationens socialistiska ren�ssans, fri fr�n k�rnvapenf�r�delsens fasor,[9] kommer det senare, med st�rsta sannolikhet, att sluta i just denna f�r�delse.
Vi kommer att f� se hur �tstramningspolitiken sk�rps, rustningarna accelererar och attackerna mot arbetarklassens sociala och politiska landvinningar i de imperialistiska l�nderna tilltar (de blodiga �verfallen p� den koloniala revolutionen inte att f�rgl�mma). Denna utveckling f�rsvagar �terrorbalansens� f�rm�ga att f�rhindra ett tredje v�rldskrig. I samma utstr�ckning v�xer antikrigsr�relsens (och i synnerhet antik�rnvapenr�relsens) politiska betydelse. Den miljon m�nniskor som samlades i New York 12 juni (den st�rsta demonstrationen i USA:s historia, om inte de imperialistiska l�ndernas historia), ger bara en f�rsta f�raning om vilka m�jligheter denna r�relse rymmer.
Antik�rnvapenr�relsen drivs inte bara av en direkt �nskan att st�rta kapitalismen, som ensam b�r ansvaret f�r kapprustningen, eller av sympati f�r v�rldsrevolutionen. Det �r i och f�r sig sant, att m�nga av de enskilda deltagarna delar dessa id�er och att det �r de revolution�ra marxisternas plikt att st�rka dessa inom r�relsen. Men motorn i denna r�relse �r r�dslan f�r k�rnvapenf�rintelsen, den fysiska sj�lvbevarelsedriften. Det �r d�rf�r som de v�sttyska massorna har deltagit i r�relsen i st�rre utstr�ckning �n deras klassbr�der och systrar i grannl�nderna. Detta till allm�n f�rv�ning eftersom deras politiska medvetenhet �r mycket l�gre �n de franska och italienska massornas. Men de tyska massorna �r �vertygande om att hela Tyskland skulle f�rst�ras redan under k�rnvapenkrigets f�rsta dagar, och de vill leva.
Det finns pedanter som f�rnekar att den h�r massr�relsen har en revolution�r udd. De klandrar massorna f�r att de, som det verkar, inte skiljer p� byr�kratiserade arbetarstater och borgerliga stater, att de j�mst�ller USA och Sovjetunionen genom att bunta ihop dem som �supermakterna� och att de inte visar n�gon �prolet�r internationalism� mot p�g�ende revolutioner (delvis ogrundad kritik f �).
Tv� grundl�ggande drag i v�rldsl�get har undg�tt dessa pedanter. F�r det f�rsta: Det �r bara imperialismen som verkligen beh�ver k�rnvapen. De �r en n�dv�ndig del av dess kontrarevolution�ra milit�ra strategi. Att koncentrera r�relsen mot k�rnvapen �r s�ledes att sl� ett objektivt slag mot imperialismen.
F�r det andra: dessa massmobiliseringar startar, i den m�n de drar med sig delar av den organiserade arbetarr�relsen och ungdomen, en objektiv antikapitalistisk dynamik, oberoende av den fraseologi vissa av r�relsens ledare anv�nder. Massaktioner skapar ett tryck, inte bara f�r konkreta, ensidiga nedrustnings�tg�rder (mot installation av Kryssnings- och Pershingrobotar, mot NATO-baser), utan ocks� f�r en ekonomisk politik byggd p� antikapitalistiska alternativ till �tstramning och upprustning; arbete inte bomber, skolor och sjukhus inte milit�rbaser, 35-timmarsvecka genom en radikal minskning av milit�rbudgeten osv.
Ocks� i en vidare mening har kampen mot k�rnvapenkappl�pningen och upprustningsoffensiven en viktig sak gemensamt med kampen mot den krisdrabbade kapitalismen och dess yttringar. Denna kamp l�r massornas bredaste lager att ett tredje v�rldskrig inte �r n�got �desbest�mt, lika lite som det m�ste bli en ekonomisk kris, 35 miljoner arbetsl�sa, sv�lt i tredje v�rlden eller tortyr. �Apokalypsens ryttare� kan stoppas, om massorna, de exploaterade och de f�rtryckta tar sitt �de i sina egna h�nder.
D�rf�r �r det de revolution�ra marxisternas plikt att sl�ss i f�rsta ledet i antikrigs och antik�rnvapenr�relsen, att vara den enande och sammanfogande kraften, att dra med s� stora delar som m�jligt av den organiserade arbetarr�relsen och de �sociala r�relser� som �r dess naturliga allierade, att f� miljoner och �ter miljoner av v�rldens folk ut p� gatorna. Om denna r�relse breddas och sprids kommer vi att f� se ett m�nster motsatt de fr�n 1913-14 och 1938-39. D� str�ps revolutionen av kriget, den h�r g�ngen ska revolutionen f�rhindra kriget. P� den grunden deltar vi i antikrigsr�relsen, samtidigt som vi f�rsvarar hela v�rt program: Solidaritet med de revolutioner som p�g�r, solidaritet med alla som �r utsatta f�r imperialismens kontrarevolution�ra �sm�krig�.
Vi revolution�ra marxister l�ter inte ideologiska meningsskiljaktigheter st� i v�gen f�r enade mobiliseringar. Vi ser dessa mobiliseringar som n�dv�ndiga livsvillkor f�r v�rldsrevolutionens framv�xt.
P� samma s�tt ger vi ett beslutsamt st�d till de sj�lvst�ndiga antikrigsr�relserna i DDR och andra �steuropeiska l�nder, Inte s� att vi j�mst�ller arbetarstaterna med de kapitalistiska staterna eller att vi gl�mmer plikten att f�rsvara de f�rra mot de senare i h�ndelse av milit�r konflikt. Men i nuvarande v�rldsl�ge, �r allt som gynnar den st�rsta och mest enade mobiliseringen f�r ensidig nedrustning av imperialismen i Europa, ett tusen g�nger h�rdare slag mot imperialismen �n raketer eller n�gra f�rre disciplin�ra konflikter i den ena eller andra arbetarstatens arm�. Och d�rmed ett tusen g�nger effektivare bidrag till f�rsvaret av Sovjet och arbetarstaterna.
I och med att den ber�var bourgeoisin ett av dess viktigaste argument f�r att splittra fredsr�relsen i v�st, och f�rs�ka hejda dess snabba tillv�xt, sl�r fredsr�relsen i �st objektivt ett h�rdare slag mot imperialismen �n mot byr�kratin. N�r den sj�lvst�ndiga antikrigsr�relsen i �steuropa och Sovjetunionen st�ller krav p� folklig, kontroll �ver utrikes- och milit�rpolitiken, gynnar den objektivt den antibyr�kratiska politiska revolutionen som �r en integrerad del i v�rldsrevolutionen och s�ledes i kampen f�r att r�dda m�nskligheten fr�n k�rnvapenf�rintelse. Exemplet Polen visar vilka konsekvenser en antibyr�kratisk r�relse f�r p� internationell niv�.[10] Den politiska revolutionen hade f�rst en positiv, och den byr�kratiska kontrarevolutionen senare en negativ, inverkan p� den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen v�rlden �ver.
Pacifister st�ller ibland fr�gan: �Vilket �r viktigast: att avskaffa k�rnvapnen (ekologer skulle s�ga att r�dda biosf�ren fr�n f�rsmutsning) eller att avskaffa kapitalismen?� Det �r en meningsl�s fr�gest�llning som det vore destruktivt och felaktigt att f�rs�ka besvara. Det �r om�jligt att r�ja undan k�rnvapenhotet, utan att krossa det kapitalistiska systemet.
S� l�nge det privata �gandet till produktionsmedlen best�r � med konkurrens och marknadsekonomi, personlig vinningslystnad, profitens makt �ver produktionen och alla dess barbariska konsekvenser, inklusive f�rvirrade och s�ndertrasade m�nniskor � kan inget eller ingen f�rhindra grupper och individer fr�n att tj�na �nnu mer pengar p� att k�pa maskiner och arbetskraft och tillverka vapen, som kan utrota m�nskligheten. F�rst n�r vi skapar de sociala och materiella f�rh�llanden som kan tillfredsst�lla alla v�ra behov, n�r vi bygger en socialistisk v�rldsfederation, socialiserar produktionsmedlen och underst�ller dem full offentlig kontroll, f�rst d� kan vi f�rhindra att sn�va sociala gruppintressen spelar rysk roulett med hela m�nskligheten.
Vi kritiserar allts� inte pacifisterna f�r att de �verdriver k�rnvapenhotet, utan f�r att de underskattar det. Vi f�rebr�r dem f�r att de n�jer sig med den kortsiktiga kampen f�r den ena eller andra omedelbara �tg�rden, som en europeisk k�rnvapenfri zon fr�n Polen till Portugal. Vi �r med pacifisterna i den kampen, men vi kritiserar dem f�r att de inte inser att k�rnvapenhotet kommer att finnas kvar s� l�nge det kapitalistiska systemet och den suver�na nationalstaten finns kvar. Dvs hotet kvarst�r s� l�nge vissa kan beslut att tillverka helvetesbomber bakom ryggen p� m�nsklighetens stora flertal. Till de radikala pacifisterna s�ger vi: M�nskligheten kan inte befrias fr�n k�rnvapenmaran med mindre �n att den tar beslutander�tten �ver produktionen i sina egna h�nder. Och d� m�ste det privata �gandet� konkurrensen mellan individer och stater och marknadsekonomin, avskaffas. Det kan tyckas vara en l�ng och sv�r v�g, men hellre tar vi itu med att avskaffa det sociala system som leder till kollektivt sj�lvmord, �n vi l�per risken att se den m�nskliga rasen f�rsvinna.
F�r oss �r kampen mot krig och kampen f�r socialismen en och samma angel�genhet. Bara en sj�lvf�rvaltad socialistisk v�rld kan vara en v�rld utan vapen. N�r de kvinnor och m�n som bebor denna planet inser vilken fruktansv�rd risk de l�per, kommer de kollektivt besluta att upph�ra med utrotningsvapen. Och de kommer att skapa det enda sociala system som kan garantera att dessa vapen f�rblir bannlysta.
Vi st�der varje kamp, varje konkret massmobilisering mot imperialismens senaste upptrappning av vapenkappl�pningen. Men p� samma g�ng kommer vi obevekligt att br�nnm�rka den historiska illusionen att det skulle vara m�jligt att avskaffa utrotningsvapnen, utan att f�rst�ra det kapitalistiska systemet. Det finns en risk att denna illusion spricker med en lika ljudlig knall som 50- och 60-talets myt om �den krisfria kapitalismen� gjorde, men med tusenfalt v�rre konsekvenser f�r m�nskligheten.
Kampen mot rustningarna, liksom kampen mot �tstramningen, kan bara n� sin fulla omfattning, och framf�r allt, kan bara n� sitt m�l, om den �r kopplad till en �vergripande antikapitalistisk l�sning. Det finns ingen annan l�sning p� m�nsklighetens kriser � som kappl�pning mot k�rnvapensj�lvmord �r det mest sl�ende uttrycket f�r � �n att arbetarna griper makten, och ut�var den i v�rldsskala, genom den bredaste, pluralistiska, socialistiska demokrati, baserad p� producenternas planerade sj�lvf�rvaltning.
[1] Bland dessa arbeten m�rks ett av Richard Nixon, f.d. amerikansk president: The Third World War Has Begun och ett av brittiska arm�ns f�rre generalstabschef, general Sir John Hackett: The Third World War (Sphere Books, London 1978). N�mnas b�r ocks� Edward Thompsons ber�mda artikel �Exterminism, The Last Step of Civilisation�, fr�n ett symposium kallat Exterminism and Cold War, publicerat av New Left Review (Verso Books, London 1982.)
[2] Enligt �Comprehensive Study On Nuclear Weapons�, en rapport framlagd f�r FN:s generalf�rsamling 1980, skulle tusen stridsspetsar p� en megaton vardera som exploderade i SSSR och USA omedelbart d�da 150-200 miljoner m�nniskor i de tv� l�nderna. 1 dag lagras redan �ver 40 000 stridspetsar i v�rlden. Och siffrorna r�knar inte in alla som skulle d� av radioaktiv str�lning, hungersn�d, f�roreningar o.s.v.
[3] �Grasses and Insetts� �r titeln p� den inledande ess�en i Johathan Shells bok The Fate of the Earth (Pan, London 1982). Ett arbete som, fast�n i �vrigt svagt och inkonsekvent, p� ett �vertygande s�tt beskriver vilket sj�lvmord ett k�rnvapenkrig vore f�r m�nniskosl�ktet.
[4] �Till syvende och sist �r det bara genom att proletariatet segrar i de h�gst utvecklade imperialistl�nderna, och fr.a, i USA, som m�nskligheten kan befrias fr�n mardr�mmen om k�rnvapenutpl�ning. Det �r den revolution�rt socialistiska l�sning som Fj�rde Internationalen st�ller emot de verklighetsfr�mmande illusionerna om �Fredlig samexistens� och tron att det g�r att 'vinna' ett k�rnvapenkrig�. �Dynamics of the World Revolution Today�, dokument antaget av Fj�rde Internationalens �terf�reningskongress i juni 1963.
[5] �tskilliga, redan publicerade k�llor b�r vittnesb�rd om hur de amerikanska ledarna sinsemellan diskuterade att anv�nda k�rnvapen. N�r de k�llor som �nnu �r hemliga en dag offentligg�rs kommer vi att f� se att detta inte var de enda tillf�llena.
[6] Se Senkapitalismen av Ernest Mandel, Ren� Coeckelberghs Bokf�rlag, Stockholm, 1974, kap. 15 �Staten och ideologin i senkapitalismens tids�lder�. [ p� marxistarkiv.se: Senkapitalismen, del 2 ]
[7] N�r imperialismen �terupptog k�rnvapenkappl�pningen var det ocks� f�r att f�rv�rra SSSR:s sociala och ekonomiska kris. Washingtons avsikt �r att tvinga Kreml att avsev�rt �ka sina milit�rutgifter. N�got som, med tanke p� den sovjetiska ekonomins sjunkande tillv�xttakt, skulle tvinga Kreml till sv�ra val i den ekonomiska politiken. F�r att slippa en s�dan situation m�ste de betala ett politiskt pris som imperialismen f�rs�ker g�ra s� h�gt som m�jligt.
[8] Som vi ofta har h�vdat, �r det riskabelt f�r en demokrati att bibeh�lla den borgerliga demokratin samtidigt som den bedriver en politik som systematiskt utarmar de arbetande massorna. F�rvisso kan inte s�dana f�rh�llanden automatiskt ge den reformistiska v�nstern valsegrar. Det beror p� en m�ngd faktorer, som varierar fr�n land till land och mellan olika situationer. Icke desto mindre �r risken f�r ett borgerligt katastrofval, i stil med 10:e maj ‑81 i Frankrike, verklig under s�dana omst�ndigheter. Nyligen vann den reformistiska v�nstern p� Mauritius en valseger som �r unik i historien: I ett val, som h�gern organiserade, lyckades de er�vra samtliga platser i parlamentet.
[9] Tv� anglosaxiska intellektuella, som inte p� n�got s�tt �r revolution�ra, har just f�rklarat att de �r f�r att k�rnvapnen omedelbart avskaffas och f�rbjuds. Den ene �r den brittiske lorden Solly Zuckerman (Nuclear Illusions and Reality, Viking Press, New York 1982), f.d. chefsr�dgivare i vetenskapliga fr�gor �t det brittiska f�rsvarsministeriet. Den andre �r amerikanen Theodore Draper, socialdemokratisk historiker som specialiserat sig p� att studera stalinismen och en �vertygad antikommunist (�How Not to Think About Nuclear War�, New York Review of Books 15:e juli 1982). Men de s�ger ingenting om under vilka politiska och sociala f�rh�llanden ett s�dant avskaffande och f�rbud �r m�jligt.
[10] �Political Revolution and Counterrevolution in Poland�, resolution antagen av Fj�rde Internationalens exekutivkommitt�, 27:e maj 1982, publicerad i International Viewpoint No 11, 2:a augusti 1982.