Ur Fj�rde internationalen 3-4 1976
Originalets titel: Morrow on Spain
�vers�ttning: ???
Digitalisering: Martin Fahlgren
Artikeln �versatt fr�n den engelska tidskriften International nr 3, sommaren 1974.
Felix Morrows Spanien 1931-1937. Revolution och kontrarevolution �r fortfarande den b�sta marxistiska analysen av den spanska revolutionen 1936-37 och dess tragiska slut. Andra verk som �r skrivna senare och baserade p� nytt utf�rligt k�llmaterial, ger en mer detaljerad redovisning av h�ndelserna och den sociala och politiska kamp som utm�rkte dessa, och de n�rmast f�reg�ende, dramatiska �r[1]. Men ingen av dem kan j�mf�ras med Morrows analys av de fundamentala klasskrafter som sattes i r�relse, den oundvikliga konflikten mellan dem och resultatet av denna konflikt, beroende av fr�nvaron av ett revolution�rt ledarskap eller ett klart politiskt medvetande hos de arbetande massorna. Morrow f�rklarar de viktigaste h�ndelserna i revolutionen och kontrarevolutionen utifr�n de sociala krafterna. Han bekr�ftar till fullo Trotskijs tes att den strategi som stalinisterna och deras bundsf�rvanter och anh�ngare f�respr�kade (�f�rst vinna kriget, sedan slutf�ra revolutionen�) helt ignorerade klasskampens verklighet och att f�rs�ken att ers�tta den med politisk manipulering bara kan resultera i en katastrof: f�rst strypa revolutionen, sedan f�rlora kriget.
Den m�ngd memoarer som kommit ut efter Morrows bok -38 har ytterligare bekr�ftat Morrows grundl�ggande analys. Att det var Stalin och den sovjetiska byr�kratin som bar ansvaret f�r att Spanska kommunistpartiet (PCE) p�tvingades en kontrarevolution�r inriktning bekr�ftas av vittnen fr�n partiets ledarskikt.[2] Den bistra verkligheten kring GPU:s f�rs�k att exportera sina metoder till Spanien � massarresteringar, tortyr, mord och skenr�tteg�ngar mot revolution�rer (om dessa spreds rykten att de skulle vara Francos �femte kolonn�) � �r v�lk�nda idag liksom deras politiska misslyckande. Ingen trodde p� stalinisternas f�rtal. Arbetarna k�nde skr�ck och avsky inf�r den politiska terrorn. Franco kunde spela p� och utnyttja den enorma demoralisering som spred sig i republikanernas led. N�r de �verlevande POUM-ledarna till slut st�lldes inf�r r�tta d�mdes de inte f�r att ha varit �Francos agenter� utan f�r att ha agiterat f�r proletariatets diktatur!
Det �r intressant att se hur t o m i Sovjet, trots den h�rda kontroll byr�kratin ut�var �ver alla sociala vetenskaper, om �n p� ett f�rsiktigt s�tt, Kominterns och PCE:s linje 1935-39 ifr�gas�tts idag.[3]
Denna linje � tillsammans med teorin om �socialfascismen�, som var till stor hj�lp vid Hitlers makt�vertagande i Tyskland; tv�ngskollektiviseringarna, som orsakade mer �n 30 �rs st�ndig kris i det sovjetiska jordbruket; massutrensningarna 1936-38, d�r hela den �verlevande kadern inom bolsjevikpartiet och inom R�da Arm�ns bef�l m�rdades, vilket banade v�g f�r de milit�ra katastrofer sommaren och h�sten 1941 som f�rde Sovjet mycket n�ra randen f�r ett milit�rt sammanbrott � �r Stalins gr�vsta brott �ver vilka historien redan gett sin otvetydiga dom.
Den spanska revolutionens nederlag var inte bara en obetydlig h�ndelse p� ett andra rangens slagf�lt. Det var den viktigaste h�ndelse som ledde fram till andra v�rldskriget och fascismens utbredning �ver Europa, �nda fram till Leningrads, Moskvas och Stalingrads portar. Hitlers makt�vertagande i Tyskland b�rjade tynga ner v�gsk�len p� kontrarevolutionens sida. Det var ett m�rdande slag mot den st�rsta och b�st organiserade delen av det europeiska proletariatet. Men Hitlers seger var inte alls s�ker och hans er�vring av Europa var inte oundviklig. Den v�ldiga v�gen av revolution�r militans inom den spanska arbetarklassens 1936, st�dd av en v�g av generalstrejker i Frankrike och Belgien och en v�rldsomfattande mobilisering av arbetarkampen som tom n�dde USA (de m�ktiga sittstrejkerna som ledde till CIO:s bildande), kunde ha krossat Hitler. Sommaren 1936 var hans arm� fortfarande mycket svag och hade varit en �l�tt match� f�r den r�da arm�n. En segerrik spansk revolution, som spridit sig till Frankrike, skulle ha tvingat fram en kraftig respons fr�n arbetarklasserna i Italien och Tyskland.[4]
Historien kunde ha tagit en helt annan kurs. En besegrad spansk revolution d�mde arbetarklassens uppsving i Frankrike, Belgien och andra l�nder till nedg�ng och demoralisering och �ppnade v�gen f�r Hitlers er�vring av Europa.
I denna mening kan Stalins politik � att offra den spanska revolutionen till f�rm�n f�r en diplomatisk lek med de franska och brittiska imperialisterna � inte ses som ett underordnande av v�rldsrevolutionen under Sovjets �nationella intressen�. Ty hans f�rr�deri gentemot den spanska revolutionen utdelade ocks� kraftiga slag mot Sovjets milit�ra f�rsvar. Politiken �terspeglade den grundl�ggande konservatismen hos det privilegierade skiktet i det sovjetiska samh�llet, dess paniska r�dsla f�r att n�gon viktig utvidgning av v�rldsrevolutionen skulle f�rst�ra det status quo som r�dde mellan de sociala krafterna, internationellt och nationellt � ett status quo som best�ms av den sovjetiska arbetarklassens politiska passivitet och som m�jligg�r byr�kratins makt.
En liknande fientlighet gentemot varje prolet�r revolution visade Stalin och hans anh�ngare i f�rh�llande till de jugoslaviska, kinesiska och kubanska revolutionerna. F�r n�rvarande utst�r de vietnamesiska kommunisterna en upprepning av detta el�ndiga spektakel. Den grundl�ggande skillnaden mellan Spanien 1936 och utvecklingen under efterkrigstiden �r den f�r�ndring av de internationella klasstyrkef�rh�llandena som �gt rum. Den �kade styrkan genom de revolution�ra uppsvingen har betytt att, medan det var m�jligt f�r den sovjetiska byr�kratin att strypa den spanska revolutionen har dess senare anstr�ngningar i den v�gen misslyckats. Detta beror inte bara p� de �ndrade klasstyrkef�rh�llandena, utan ocks� p� att de lokala kommunistiska partierna eller sj�lvst�ndiga revolution�ra krafterna har varit beredda till en klar brytning med stalinismens mensjevikiska inriktning.
Den spanska revolutionen �r ett �vertygande bevis mot den spontanistiska id�n att ett massuppsving, bara det �r tillr�ckligt brett, skulle vara tillr�ckligt f�r att �stadkomma en segerrik revolution. Aldrig tidigare har historien sk�dat ett s� brett uppsving som i juli 1936 n�r de spanska arbetarna krossade det fascistiska upproret i n�stan alla st�rre st�der och p� en betydande del av landsbygden. Aldrig f�rr hade ett s� omfattande �vertagande av massorna av fabriker, offentliga byggnader och st�rre bondg�rdar �gt rum.
Icke desto mindre misslyckades revolutionen. Ingen enhetlig och centraliserad maktstruktur skapades av massorna. Konfronterade med denna f�r varje revolution s� viktiga fr�ga var de anarkistiska ledarna, som hade propagerat bland massorna om statens omedelbara �uppl�sande�, en avg�rande kraft f�r att hindra de revolution�ra massorna � av vilka m�nga var anarkosyndikalister � fr�n att uppr�tta sin egen arbetarstat. D�rmed accepterade de de facto den borgerliga statens �teruppr�ttande. Till och med �teruppr�ttandet av den repressiva apparaten. Det faktum att m�nga anarkistiska ledare som f�rst deltog i denna �teruppst�ndna statsapparat som medlemmar av en regering tillsammans med borgarklassen och sedan sj�lva blev offer f�r det f�rtryck de hade m�jliggjort, understryker de principiella l�rdomar som kan dras fr�n h�ndelserna i juli 1936. Massornas antikapitalistiska kampvillighet, revolution�ra anda och hj�ltemod kan under vissa f�rh�llanden �verstiga allt vad revolution�rerna sj�lva f�rutsett. Men utan den borgerliga statsapparatens fullst�ndiga krossande och ers�ttandet av den av en arbetarstat, kan ingen socialistisk revolution segra. Och en s�dan arbetarstat kan inte byggas utan ett centraliserat ledarskap. Den kan inte byggas enbart p� basen av spontan kamp.
Stalins diplomatiska man�vrer � som till stor del byggde p� illusioner � var den omedelbara orsaken till den spanska revolutionens misslyckande. Den sovjetiska byr�kratins intresse, s�som ett parasit�rt skikts, var den i sista instans underliggande f�rklaringen till den kontrarevolution�ra politiken. Men en viktig l�nkande faktor var den felaktiga mensjevikiska teorin om �revolution i etappen) som �verf�rdes till Spanien (i en s�rskild �antifascistisk variant�) inte bara av de viktigaste kominternpolitikerna utan ocks� av m�nga av deras socialdemokratiska och centristiska bundsf�rvanter (f�r att inte tala om de �liberala� borgerliga politikerna som entusiastiskt gjorde teorin till sin egen). Eftersom Spanien var ett efterblivet land kunde bara en borgerligt demokratisk revolution vara p� dagordningen. D�rf�r var uppgiften att f�rsvara den borgerliga demokratin, den demokratiska republiken, mot fascismen, monarkin och de kvasi-feodala jord�garna; det kunde inte bli tal om att forts�tta arbetarnas och b�ndernas kamp mot utsugningen och f�rtrycket till sitt logiska fullbordande, genom en process av permanent revolution som skulle leda fram till arbetarmakten och l�sa den borgerliga revolutionens problem, som den spanska kapitalismens s�regna historia inte lyckats l�sa.
Idag, n�r Franco suttit vid makten i mer �n trettio �r efter inb�rdeskrigets slut, klamrar sig det spanska kommunistpartiet och olika centristiska grupper fast vid samma strategi. Mer �n n�gonsin tidigare sitter de fast i den �desdigra id�n om �en revolution i etapper�. Det f�rsta steget m�ste vara �terinf�rande av �demokrati�. PCE �r tom berett att slopa tanken p� en demokratisk republik och acceptera monarkins �teruppr�ttande, om demokratiska fri- och r�ttigheter kunde f�s p� detta s�tt. Sedan kommer steget med parlamentarisk demokrati, under vilken PCE och �andra demokratiska kraften) skall k�mpa f�r reformer. Bara n�r �majoriteten� av det spanska folket p� detta s�tt har �vertygats (f�rmodligen genom val), kan kampen f�r socialismen � genom ett nytt mellansteg av �avancerad demokrati� � komma p� dagordningen.
PCEs hemliga �nskem�l har varit att kapitalisterna sj�lva p� n�got s�tt skulle stegvis �liberalisera� den senila bonapartistiska milit�ra diktaturen (fr�nvaron av en sm�borgerlig massbas som st�djer regimen om�jligg�r att vi kallar den fascistisk). Det var d�rf�r som PCE st�dde Spaniens intr�de i EG (de spanska socialdemokraterna delar ivrigt dessa f�rhoppningar och illusioner). Eftersom demokratin som genomf�rts ovanifr�n har visat sig vara, helt illusorisk har inriktningen �ndrats till �demokratin vunnen underifr�n genom en fredlig generalstrejk� st�dd av alla �demokratiska)) politiska krafter, (tom liberala monarkister). Precis som 1936 ers�tter de politiska man�vrerna helt och h�llet en nykter bed�mning av de grundl�ggande sociala krafterna.
Det vore bara dumt att f�rneka att m�nga f�r�ndringar har skett i det spanska samh�llet sedan inb�rdeskriget 1936-39. Efter m�nga �rs isolering s�gs den spanska kapitalismen under 50-talet med i den v�steuropeiska ekonomins stora boom. Genom det v�ldiga uppsving som turismen inneburit och genom en massiv utvandring av arbetsl�sa b�de fr�n st�der och landsbygd som absorberades av den v�steuropeiska ekonomin, var hemmamarknaden tillr�ckligt utvidgad f�r en viktig industrialiseringsprocess. Idag har Spanien i allt v�sentligt blivit ett industriellt land inom vilket den absoluta delen av befolkningen bor i st�der och inom vilket den industriella arbetarklassen blivit den numeriskt viktigaste klassen i samh�llet.
Visst �r den spanska kapitalismen avsev�rt efterbliven j�mf�rt med s�dana imperialistiska l�nder som V�sttyskland, Storbritannien, Frankrike eller Italien. Industrin �r fortfarande of�rm�gen till verklig konkurrens p� v�rldsmarknaden. Exporten best�r till stor del av jordbruksprodukter. M�nga av de sydliga och v�stliga omr�dena �r markant underutvecklade. Den nationella fr�gan, i synnerhet bland baskerna, kvarst�r som en obotad kr�ftsjukdom. Men om det var absolut fel att p�st� att Spanien stod p� randen av en borgerligt demokratisk revolution 1936, s� vore detta p�st�ende idag bara l�jligt.
Efter en l�ng s�mn, orsakad b�de av det fruktansv�rda f�rtrycket � det f�rtryck som f�ljde p� Francos seger var lika blodt�rstigt som sj�lva inb�rdeskriget � och genom fr�nvaron av perspektiv och sj�lvf�rtroende, har den spanska arbetarklassen �ter b�rjat resa sig. Sedan det tidiga 60-talet har otaliga strejker och andra sk�rmytslingar b�rjat ge form �t ett nytt avantgarde p� fabrikerna, i arbetarkvarteren och p� universiteten. I b�rjan f�rs�kte kapitalisterna medvetet att begr�nsa detta uppsving till omedelbara ekonomiska krav (till en rent facklig politik). Men sj�lva diktaturens v�sen orsakade denna strategis misslyckande. Den nya militansen kunde inte hindras fr�n att ta upp kampen f�r de politiska f�ngarnas frigivning, kampen f�r sj�lvst�ndiga fackf�reningar, kampen f�r tryck-, organisations- och demonstrationsfrihet, och kampen f�r sj�lvbest�mmande f�r de f�rtryckta nationaliteterna. D�rf�r var ekonomiska och politiska krav starkt f�renade. Efter n�gra framsteg och n�gra misslyckanden och trots diktaturens proklamering av undantagstillst�nd har stora strejkv�gor spritt sig i Baskien, i Barcelona, i Madrid, i Asturien och t o m i det efterblivna Galicien efter 1969. Dessa har f�renat ekonomiska krav med en solidaritetsr�relse mot f�rtrycket.
Eftersom arbetarklassens styrka �r absolut avg�rande i denna kamp och eftersom arbetarklassens har b�rjat k�mpa f�r sina egna sj�lvst�ndiga intressen, �r det absolut orealistiskt att f�rv�nta sig att proletariatet frivilligt skulle begr�nsa sig till att �terinf�ra den borgerliga demokratin som ett f�rsta stadium. Arbetare som b�rjar ockupera fabriker, som l�r sig att bem�ta polis och milit�r, kommer inte att engagera sig i ett avg�rande styrkeprov med brutala motst�ndare f�r att givmilt l�mna �ver frukterna av segrarna till sina egna utsugare. Oundvikligen kommer den kommande spanska revolutionen att ha en prolet�rt socialistisk karakt�r fr�n b�rjan, dvs, den kommer att best�mmas av arbetarklassens agerande och kommer att �ppna m�jligheten f�r ett makt�vertagande av proletariatet.
Detta betyder inte att demokratiska krav inte kan spela en viktig roll i inledningen av denna revolution och att inte en �verg�ngsfas p� upp till n�gra m�nader �r m�jlig mellan Franco-diktaturens st�rtande och inf�randet av proletariatets diktatur. Det betyder bara att arbetarklassens ledarskap precis som 1936 kommer att vara den avg�rande faktorn.
Om ett borgerligt mellanspel blir resultatet av den revolution�ra kamp som st�rtar diktaturen sker inte detta d�rf�r att situationen inte �r mogen f�r arbetarklassens makt�vertagande. Det �terspeglar bara att massorganisationerna som arbetarna fortfarande f�ljer (i f�rsta hand PCE) tempor�rt har lyckats i sina anstr�ngningar att h�lla tillbaka den socialistiska revolutionen till f�rm�n f�r en borgerlig demokrati. Men m�jligheten f�r ett borgerligt mellanspel att f�rbli varaktigt skulle till och med vara mer begr�nsad nu �n den var mellan 1931 och 1936. Den industriella utveckling som Spanien g�tt igenom sedan dess kommer att till och med ytterligare s�tta de sociala mots�ttningarna p� sin spets. De arbetsl�sas el�nde, fattigdomen p� landsbygden, offren f�r strukturutvecklingen skulle leda till en f�rening med en mycket starkare arbetarklass som kommer att skaka det borgerliga samh�llets grund. Kapitalistklassen kommer snabbt att uppt�cka att den inte har medel att k�pa de revolution�ra sociala krafterna med reformer Massf�rtryck skulle �ter igen bli den h�rskande klassens grundl�ggande strategi. Sedan arbetarklassen har pr�vat p� organisationsfriheten kommer den inte att passivt acceptera detta f�rtryck, inte mer �n den var beredd att g�ra det 1936.
Den mest troliga varianten �r att en revolution�r generalstrejk kan st�rta den spanska diktaturen; att en dubbelmaktssituation blir resultatet av denna generalstrejk; att fr�gan om en federativ iberisk arbetarrepublik kommer p� dagordningen genom diktaturens fall. Just genom att den spanska bourgeoisin �r medveten om detta troliga perspektiv f�redrar den diktaturen i avsaknad av ett realistiskt alternativ.
En ny generation spanska revolution�rer v�xer upp idag, sammanl�nkade med uppsvingen bland arbetarmassorna och med studenternas kamp. Denna generation drar l�rdomar av inb�rdeskriget 1936-39. Den �r fortfarande svag j�mf�rt med de uppgifter historien har givit den, men den �r starkare �n de f� trotskister som fanns i Spanien under de avg�rande veckor och m�nader som Morrows bok tar upp. Den kommande spanska revolutionen kommer att spela en viktig roll i utvecklandet av den socialistiska revolutionen i V�steuropa � en process som inleddes med Maj-68 i Frankrike. Att hj�lpa de spanska marxisterna att bygga ett starkt leninistiskt parti, en handlingskraftig sektion av Fj�rde Internationalen, �r idag en av de viktigaste uppgifterna f�r v�rldens revolution�rer. Nyutgivningen av denna bok �r ett viktigt bidrag till detta.
Ernest Mandel.
[1] T ex Pierre Brou� och E T�mime, La Revolution et la Guerre d�Espagne, Paris -61 [engelsk �vers�ttning: The Revolution and the Civil War in Spain, London, 1972]. Hugh Thomas, The Spanish Civil War, London -65. [svensk �vers�ttning: Spanska inb�rdeskriget, Stockholm 1979]
[2] En f�re detta medlem av det spanska kommunistpartiets politbyr�, Jesus Hern�ndez, publicerade 1953 en stark anklagelse mot Stalins och GPUs intr�ng i Kommunistpartiets politik under inb�rdeskriget, Yo fu� un ministro de Stalin (Jag var en Stalins minister). F�r att avsl�ja en bekv�m myt �r det n�dv�ndigt att trycka p� den viktiga roll Togliatti spelade n�r han var Kominterns representant i Spanien. Han tvingade p� det spanska kommunistpartiet dels h�gerlinjen om revolution i etapper (se hans artikel �Om den spanska revolutionens specifika drag�, som finns med i hans samlade ess�er: Sul Movimento Operaio Internazionale, Rom -64) och dels organiserade han GPUs terror i Spanien. En annan av kommunistpartiets ledare, Fernando Claud�n, bekr�ftar denna analys i sin Krisen i den kommunistiska rörelsen (del 1), Paris -70 (Svensk �vers�ttning, R�da Rummet -80).
[3] K L Maidanik, Ispanskij proletariat v natsionalno-revoljutsionnoj voine, 1936-1937 (Det spanska proletariatet i det nationalrevolution�ra kriget, 1936-1937), Moskva 1960. F�rfattaren erk�nner att arbetarna hade b�rjat er�vra makten i juli 1936, och att de f�r l�nge sedan hade passerat gr�nserna f�r en borgerligt demokratisk revolution. Hans bok kritiserades senare h�rt i Sovjetunionen.
[4] Desertering var inte helt ovanligt, inte bara bland de italienska trupper som skickats dit f�r att sl�ss mot republikanerna, utan ocks� bland de speciellt utvalda piloterna i Hitlers flyg. Kondor-legionen, som skickats till Spanien f�r att hj�lpa Franco (se Walter G�rlitz. Der Deutsche Generalstab, Frankfurt, sid 442).