Tal vid Tysklands Kommunistiska Partis (Spartakusf�rbundets) konstituerande kongress den 29-31 december 1918 i Berlin. (Talet h�lls 30 december)
Kamrater: V�r uppgift idag �r att diskutera och anta ett program. D� vi skrider till detta verk �r det inte bara d�rf�r att vi ig�r grundade ett nytt parti och att ett s�dant m�ste ha ett program. Stora historiska r�relser har varit de avg�rande drivkrafterna f�r dagens handling. Ty den tid har nu kommit d� proletariatets hela socialistiska program m�ste uppr�ttas p� en ny grund.
Kamrater, vi knyter d�rvid an till den tanke Marx och Engels utvecklade d� de f�r sjuttio �r sedan f�rfattade Kommunistiska Manifestet. Som ni alla vet, handlar det Kommunistiska Manifestet om socialismen, om att den prolet�ra revolutionens omedelbara uppgift var att f�rverkliga socialismens m�l. Det var denna uppfattning Marx och Engels f�retr�dde i 1848 �rs revolution;[1] och som de ans�g vara basen f�r prolet�r handling ocks� p� det internationella planet. I likhet med alla de ledande m�nnen i arbetarr�relsen trodde Marx och Engels d� att socialismens omedelbara inf�rande stod f�r d�rren. Allt som beh�vdes var en politisk revolution, att gripa statsmakten f�r att socialismen omedelbart skulle bli k�tt och blod. Senare f�retog Marx och Engels, som ni alla k�nner till, en genomgripande revision av denna st�ndpunkt. I det gemensamma f�rordet till Kommunistiska Manifestets utg�va 1872, finner vi f�ljande passage:
"Den praktiska till�mpningen av dessa grundsatser blir, f�rklarar Manifestet sj�lvt, �verallt och alltid beroende av de historiskt f�religgande f�rh�llandena och d�rf�r l�gges ingen s�rskild vikt vid de i slutet av andra kapitlet f�reslagna revolution�ra �tg�rderna. Denna passus skulle i dag i m�nga avseenden lyda annorlunda. Med h�nsyn till storindustrins v�ldiga utveckling under de senaste tjugofem �ren och arbetarklassens samtidigt d�rmed utvecklade partiorganisation, med h�nsyn till de praktiska erfarenheterna f�rst under februarirevolutionen och �nnu mer under Pariskommunen,[2] d� proletariatet under tv� m�nader f�r f�rsta g�ngen innehade den politiska makten, �r i dag delta program delvis f�r�ldrat. S�rskilt har Pariskommunen bevisat, att 'arbetarklassen kan helt enkelt inte ta det f�rdiga statsmaskineriet i besittning och s�tta det i r�relse f�r sina egna �ndam�l.' "
Hur lyder d� den passage som f�rklaras vara f�r�ldrad? Jo, p� f�ljande s�tt:
"Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att s� sm�ningom fr�ntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i staten, d.v.s. i det som h�rskande klass organiserade proletariatets h�nder samt fortast m�jligt �ka m�ngden av produktionskrafter.
I b�rjan kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsr�tten och i de borgerliga produktionsf�rh�llandena, s�ledes genom �tg�rder, vilka synes ekonomiskt otillr�ckliga och oh�llbara, men som under r�relsens utveckling kommer att spr�nga sina egna gr�nser och �r oundvikliga som medel att oml�gga hela produktionss�ttet.
Dessa �tg�rder kommer naturligtvis att vara olika i olika l�nder.
F�r de utvecklade l�nderna, skall dock t�mligen allm�nt f�ljande kunna komma till anv�ndning:
1. Jordegendomens expropriering och jordr�ntans anv�ndning till statsutgifter.
2. Stark progressiv beskattning.
3. Arvsr�ttens avskaffande.
4. Konfiskation av alla emigranters och rebellers egendom.
5. Kreditens centralisering i statens h�nder genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol.
6. Centralisering av transportv�sendet i statens h�nder
7. Ut�kande av nationalfabriker, produktionsinstrument, odling och f�rb�ttring av jorden efter en samh�llelig plan.
8. Lika arbetstv�ng f�r alla, uppr�ttandet av industriella arm�er, s�rskilt f�r �kerbruket.
9. F�renande av jordbruks- och industridriften; �tg�rder f�r att s� sm�ningom utpl�na skillnaden mellan stad och landsbygd.
10. Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn. Avskaffande av fabriksarbetet f�r barn i dess nuvarande form. Uppfostrans f�renande med den materiella produktionen o.s.v."
Med sm�rre varianter �r detta, som ni ser, just de uppgifter vi st�r inf�r idag. Det �r genom s�dana �tg�rder vi m�ste f�rverkliga socialismen. Mellan den tid d� ovanst�ende program skrevs och dagens v�rld har sjuttio �r f�rflutit, sjuttio �r av kapitalistisk utveckling, och den historiska dialektiken har f�rt oss tillbaka till den st�ndpunkt som Marx och Engels 1872 ans�g f�r�ldrad. D� fanns det all anledning att tro att deras tidigare uppfattning varit felaktig. Men kapitalets fortsatta utveckling har resulterat i att vad som var fel 1872 nu blivit dagsens sanning; v�rt n�rmaste m�l nu �r att fullborda det Marx och Engels trodde sig kunna f�rverkliga 1848. Men mellan denna utvecklingspunkt, 1848, och v�r n�rmaste uppgift, ligger inte bara hela kapitalismens utveckling, utan �ven den socialistiska arbetarr�relsens utveckling. Framf�rallt har denna utveckling gjort Tyskland till ett m�nster f�r det moderna proletariatet. Denna utveckling inom arbetarklassen har antagit en s�regen form. D� Marx och Engels efter 1848 �rs revolution�ra misslyckande, uppgav tanken p� att proletariatet omedelbart kunde uppfylla socialismen, d�k det i alla l�nder upp olika socialistiska partier som inspirerades av helt andra m�ls�ttningar. Den n�rmaste uppgiften for dessa partier f�rklarades vara detaljarbete, den tr�gna dagliga kampen p� det politiska och industriella omr�det. P� s� s�tt skulle prolet�ra arm�er skapas, och dessa arm�er skulle vara beredda att f�rverkliga socialismen n�r den kapitalistiska utvecklingen hade mognat. Det socialistiska programmet uppr�ttades d�rigenom p� en helt annan grund, och i Tyskland fick denna f�r�ndring en s�rskilt typisk form. Fram till sammanbrottet den 4 augusti (1914)[3] stod den tyska socialdemokratin p� Erfurtprogrammets[4] grund och genom detta program st�lldes de s.k. n�raliggande minimikraven i f�rgrunden, medan socialismen endast blev en avl�gset skinande stj�rna, f�rklarades vara slutm�let.
Men �n viktigare �n vad som st�r i ett program �r det s�tt p� vilket programmet tolkas i handling. Ur denna synpunkt m�ste stor vikt l�ggas vid ett av den tyska arbetarr�relsens historiska dokument, det F�rord som Friedrich Engels 1895 skrev till nyutg�van av Marx' Klasskampen i Frankrike. Kamrater, det �r inte bara av historiska orsaker som jag nu aktualiserar denna fr�ga. Den har ett enormt dagsv�rde. Det har idag blivit en tvingande plikt f�r oss att �terigen st�lla v�rt program p� den grund som Marx och Engels lade 1848. Med tanke p� de f�r�ndringar som genom den historiska utvecklingsprocessen sedan dess �gt rum, �ligger det oss att revidera det syns�tt som ledde den tyska socialdemokratin till sammanbrottet den 4 augusti. Denna revision skall vi nu genomf�ra.
Kamrater: hur uppfattade Engels denna fr�ga i sitt ber�mda F�rord till Klasskampen i Frankrike, vilket han skrev 1895, tolv �r efter Marx' d�d? F�rst gjorde han en �terblick p� �ret 1848 och visade att tron p� den f�rest�ende socialistiska revolutionen var f�r�ldrad. Han fortsatte p� f�ljande s�tt:
"Historien har givit oss alla, som t�nkte p� liknande s�tt. or�tt. Den har gjort klart att tillst�ndet inom den ekonomiska utvecklingen p� kontinenten d� �nnu inte p� l�ngt n�r var moget f�r ett avskaffande av den kapitalistiska produktionen. Den har visat detta genom den ekonomiska revolution, som efter 1848 har spritt sig ut �ver hela kontinenten och f�rst p� allvar givit storindustrin insteg i Frankrike, �sterrike, Ungern, Polen och nyligen ocks� Ryssland, som d�rtill av Tyskland har skapat ett f�rsta rangens industriland, allt p� kapitalistisk, �r 1848 allts� �nnu mycket expansionsduglig, grundval."
Efter att ha sammanfattat de f�r�ndringar som skett under den mellanliggande perioden, tog Engels upp fr�gan om det tyska socialdemokratiska partiets n�rmaste uppgifter:
"Kriget 1870-71[5] och Pariskommunens nederlag hade, som Marx f�rutsagt, f�r tillf�llet f�rskjutit den europeiska arbetarr�relsens tyngdpunkt fr�n Frankrike till Tyskland. I Frankrike kr�vdes det naturligtvis �r innan man hade h�mtat sig fr�n �derl�tningen i maj 1871.[6] I Tyskland d�remot, d�r den dessutom av den franska miljardv�lsignelsen[7] rent drivhusm�ssigt befr�mjade industrin utvecklade sig i ett allt raskare tempo, v�xte socialdemokratin �nnu mycket snabbare och p�litligare. Tack vare den insiktsfulla f�rst�else med vilken de tyska arbetarna utnyttjade den 1866[8] inf�rda allm�nna r�str�tten ligger partiets h�pnadsv�ckande tillv�xt �ppen f�r hela v�rlden i obestridliga siffror."[9]
D�rp� f�ljer den ber�mda uppr�kningen, som visar partiets tillv�xt i r�ster i val efter val till dess siffran �versteg miljonen. Ur denna utveckling drog Engels f�ljande slutsats:
"Men med detta framg�ngsrika utnyttjande av den allm�nna r�str�tten hade proletariatet tillgripit ett helt nytt stridss�tt, som snabbt utvecklades. Man fann att de statliga inr�ttningar, i vilka bourgeoisins herrav�lde organiserar sig, erbjuder �nnu b�ttre angreppsm�jligheter, genom vilka arbetarklassen kan bek�mpa just dessa statliga inr�ttningar. Man deltog i val till de enskilda lantdagarna, till de kommunala representationerna, till yrkesdomstolarna, man gjorde bourgeoisin varje post stridig, vid vars bes�ttande en tillr�cklig del av proletariatet hade talan. Och s� skedde det, att bourgeoisin och regeringen kom d�rh�n, att de vida mer fruktade arbetarpartiets lagliga �n dess olagliga aktioner, fruktade de framg�ngsrika valen mer �n framg�ngsrika revolutioner."
Engels bifogar en detaljerad kritik av illusionen att proletariatet under moderna kapitalistiska f�rh�llanden kan vinna n�gonting f�r revolutionen genom gatustrider. Men det tycks mig som om vi idag vore mitt inne i en revolution, en revolution som karakteriseras av gatustrider och allt vad detta medf�r, att det �r dags f�r oss att befria oss fr�n det syns�tt som v�glett den tyska socialdemokratins officiella politik fram till v�ra dagar, fr�n det syns�tt som delar ansvaret f�r vad som h�nde den 4 augusti 1914. (Ja! Ja!)
Jag vill d�rmed inte h�vda att Engels p� grund av dessa yttranden personligen m�ste dela ansvaret f�r hela den socialistiska utvecklingen i Tyskland. Jag vill bara f�sta er uppm�rksamhet p� ett klassiskt dokument, som ger uttryck f�r de �sikter som varit f�rh�rskande inom den tyska socialdemokratin - �sikter som visat sig vara �desdigra f�r r�relsen. Kamrater, i detta F�rord visar oss Engels, som var en expert p� milit�rvetenskap, att det vore ren d�rskap att tro att arbetarna under den nuvarande milit�rteknikens och industrins f�rh�llanden, och med tanke p� storst�dernas karakteristika, framg�ngsrikt skulle kunna genomf�ra en revolution genom strider p� gatorna. Tv� viktiga slutsatser drogs av detta resonemang. F�r det f�rsta: den parlamentariska kampen st�lldes mot proletariatets direkta revolution�ra handling, och den f�rra framst�lldes som den enda praktiska v�gen f�r att befordra klasskampen. Parlamentarism och ingenting annat �n parlamentarism var den logiska slutsats dessa kritiker drog. F�r det andra: hela milit�rmaskinen, klasstatens m�ktigaste organisation, - hela denna struktur med prolet�rer i uniform - f�rklarades a priori vara absolut ogenomtr�nglig f�r socialistiskt inflytande.
D� Engels i F�rordet h�vdade att det med tanke p� de j�ttelika arm�ernas moderna utveckling, vore rena d�rskapen att f�ruts�tta att prolet�rer n�gonsin kan resa sig mot soldater som bev�pnats med maskingev�r och utrustats med alla de senaste tekniska uppfinningarna, �r detta p�st�ende uppenbarligen baserat p� tanken att den som blir soldat omedelbart och slutgiltigt blir en av den h�rskande klassens st�ttepelare. Det vore absolut obegripligt med tanke p� v�r moderna erfarenhet hur en s� stor ledare som Engels kunde beg� ett s�dant misstag om vi inte visste omst�ndigheterna d� detta historiska dokument skrevs. F�r att r�dda v�ra tv� stora l�rof�ders �ra, och s�rskilt Engels' - som dog tolv �r efter Marx och som alltid var en trogen f�respr�kare f�r sin store medarbetares teorier och rykte - m�ste jag p�minna er om det v�lk�nda faktum att detta F�rord skrevs under starka p�tryckningar fr�n riksdagsgruppen. Vid denna tid fanns det i Tyskland - detta Tyskland i b�rjan av 90-talet d� socialistlagen[10] just avskaffats - en starkt v�nsterinriktad, radikal str�mning. Denna r�relse �nskade r�dda partiet fr�n att bli totalt absorberat av kampen i parlamentet. Bebel och hans kamrater ville ha �vertygande argument vilka kunde backas upp med Engels' stora auktoritet; de ville ha ett yttrande som kunde hj�lpa dem att h�lla ett fast grepp �ver de revolution�ra elementen. Det �r karakteristiskt f�r f�rh�llandena inom partiet vid denna tid att de socialistiska riksdagsledam�terna skulle ha det avg�rande ordet b�de i teorin och praktiken. De f�rs�krade Engels, som levde utomlands och naturligtvis trodde p� dessa f�rs�kringar, att det var absolut n�dv�ndigt att r�dda den tyska arbetarr�relsen fr�n ett �terfall i anarkismen, och d�rigenom tvingade de honom att skriva i den ton de ville. D�refter ledde denna taktik de tyska socialdemokraterna i allt de gjorde och i allt de inte gjorde, �nda till det m�rkliga slutet den 4 augusti 1914. F�rordet blev en proklamation om den rena parlamentarismens taktik. Engels dog samma �r och hade d�rf�r ingen m�jlighet att studera de praktiska konsekvenserna av sin teori. De som k�nner Marx' och Engels' arbeten, de som k�nner till den �kta revolution�ra anda som genomtr�ngt allt de l�rt och allt de skrivit, �r s�kert �vertygade om att Engels skulle varit en av de f�rsta att protestera mot de parlamentariska utsv�vningarna, mot att arbetarr�relsens energi sl�sades bort, vilket var just vad som h�nde i Tyskland under de decennier som f�regick kriget. Den 4 augusti 1914 kom inte som en blixt fr�n en klar himmel; det som h�nde den 4 augusti var inte en tillf�llighet, utan det logiska resultatet av allt det de tyska socialisterna hade gjort dag efter dag under m�nga �r (Ja! Ja!). Om det varit m�jligt f�r dem att leva i v�r tid, skulle Marx och Engels - det �r jag �vertygad om - ha protesterat med all kraft och all energi, och de skulle ha anv�nt all sin makt f�r att hindra att partiet kastade sig sj�lvt ned i avgrunden. Men efter Engels' d�d 1895 �vergick ledarskapet p� det teoretiska omr�det tyv�rr i Kautskys h�nder. Resultatet av denna f�r�ndring var att vid varje kongress st�mplades v�nsterflygelns protester mot en rent parlamentarisk politik, dess tr�gna varningar emot steriliteten och faran i en s�dan politik, som anarkism, anarkosocialism eller �tminstone som anti-marxism. Den officiella marxismen blev en t�ckmantel f�r alla t�nkbara former av opportunism. f�r en st�ndig flykt undan den revolution�ra klasskampen, f�r varje t�nkbar halvmesyr. P� s� s�tt d�mdes den tyska socialdemokratin och arbetarr�relsen, inklusive fackf�reningsr�relsen, att tyna bort inom det kapitalistiska samh�llets ramar. De tyska socialisterna och fackf�reningsm�nnen gjorde inte l�ngre n�gra allvarliga f�rs�k att st�rta kapitalistiska institutioner eller oskadligg�ra den kapitalistiska maskinen.
Men, kamrater, vi har nu n�tt den punkt, d�r vi kan s�ga att vi �terigen f�renar oss med Marx, att vi �n en g�ng marscherar under hans ban�r. Om vi idag f�rklarar att proletariatets n�rmaste uppgift �r att g�ra socialismen till en levande realitet och f�rst�ra kapitalismen ner i sj�lva roten, d� st�ller vi oss p� samma st�ndpunkt som Marx och Engels intog 1848; vi antar samma uppfattning som de i princip aldrig �vergav. Det har slutligen uppenbarats f�r oss vad den sanna marxismen �r, och vad denna "ers�ttningsmarxism" var. (Appl�der). Jag menar den ers�ttningsmarxism som s� l�nge varit socialdemokratins officiella marxism. Ni ser vart denna sorts marxism leder, den marxism som anammats av b�dlarna Ebert, David och kompani. Dessa �r de officiella f�retr�darna f�r den doktrin som under decennier kallats marxismen. Men i sj�lva verket kunde marxismen inte leda i den riktningen, den kan inte f� marxister att delta i kontrarevolution�ra handlingar sida vid sida med s�dana som Scheidemann. Den sanna marxismen v�nder ocks� sina vapen mot de som s�ker f�rfalska den. Likt en mullvad har den gr�vt sig fram under det kapitalistiska samh�llets grunder, den har verkat s� bra att majoriteten av det tyska proletariatet idag marscherar under v�r fana, revolutionens stormfyllda standar. Till och med i motst�ndarl�gret, d�r kontrarevolutionen �nnu tycks vara vid makten har vi anh�ngare och framtida vapenbr�der.
Kamrater, l�t mig �n en g�ng p�minna om att den historiska dialektiken f�rt oss tillbaka till den punkt d�r Marx och Engels stod 1848 d� de f�rsta g�ngen reste den internationella socialismens fana. Vi st�r d�r de stod, men med den f�rdelen att ytterligare sjuttio �r av kapitalistisk utveckling ligger bakom oss. F�r sjuttio �r sedan tycktes det dem som gjorde en �versikt �ver 1848 �rs misstag och illusioner som om proletariatet fortfarande hade en o�ndlig str�cka att f�rdas innan det kunde hoppas genomf�ra socialismen. Jag beh�ver v�l knappast p�peka att ingen allvarlig teoretiker n�gonsin velat fastst�lla ett best�mt datum f�r kapitalismens sammanbrott; men efter 1848 �rs misslyckande tycktes sammanbrottets dag ligga i den avl�gsna framtiden. En s�dan tanke kan ocks� l�sas in i varje rad i det F�rord Engels skrev 1895. Vi �r nu i den st�llningen att vi kan g�ra en slutsummering och vi kan d� se att denna tid i sj�lva verket varit kort i j�mf�relse med den som g�llt f�r andra klasskamper i historien. Storindustrins kapitalistiska utveckling under sjuttio �r har f�rt oss s� l�ngt att vi idag p� allvar kan g� in f�r att f�rst�ra kapitalismen en g�ng f�r alla. Ja, mer �n det: idag har vi inte bara m�jlighet att g�ra detta; inte blott �r detta v�r f�rpliktelse mot proletariatet. Nej, v�r l�sning erbjuder det enda medlet f�r att r�dda det m�nskliga samh�llet fr�n f�rst�relse (L�ngvariga appl�der). Ty, kamrater, vad har kriget l�mnat kvar av det borgerliga samh�llet ut�ver en gigantisk g�dselh�g? Formellt befinner sig naturligtvis alla produktions- och maktmedel, d.v.s. maktens alla best�mmande instrument, fortfarande i de h�rskande klassernas h�nder. D�r hyser vi inga illusioner. Men det v�ra h�rskare kan uppn� med den makt de har, f�rutom frenetiska f�rs�k att �teruppr�tta sitt utplundringssystem genom blodsutgjutelse och slakt, �r bara kaos. V�rlden har idag n�tt den punkt d�r m�nskligheten st�r inf�r tv� alternativ: antingen g� under i kaos, eller finna sin r�ddning i socialismen. Som ett resultat av v�rldskriget �r det om�jligt f�r de kapitalistiska klasserna att finna en l�sning p� sina sv�righeter samtidigt som de uppr�tth�ller sitt klassv�lde. Vi inser nu den absoluta sanningen i det p�st�ende som formulerades f�r f�rsta g�ngen av Marx och Engels som socialismens vetenskapliga bas i v�r r�relses stora Magna charta, i det Kommunistiska Manifestet: 'Socialismen kommer att bli en historisk n�dv�ndighet". Socialismen �r oundviklig, inte endast d�rf�r att prolet�rerna inte l�ngre vill leva under de villkor som p�tvingats dem av den kapitalistiska klassen, utan �ven d�rf�r att vi alla g�r mot en gemensam katastrof om proletariatet misslyckas med att uppfylla sina plikter som klass, om det misslyckas med att genomf�ra socialismen (L�ngvariga appl�der).
H�r, kamrater, har ni de allm�nna grundsatserna i det program som vi officiellt antar idag; ett utkast till detta har ni alla l�st i pamfletten "Vad vill Spartakusf�rbundet?"[11] V�rt program st�r i medveten opposition mot Erfurtprogrammets ledande princip. Det st�r medvetet i opposition mot att de n�raliggande s.k. minimikrav som formulerats f�r den politiska och ekonomiska kampen, �tskiljs fr�n det socialistiska slutm�let, vilket betraktas som ett maximiprogram. Det �r i medveten opposition mot Erfurtprogrammet som vi likviderar resultaten av 70 �rs utveckling, och f�rst och fr�mst likviderar krigets omedelbara resultat. Vi f�rklarar att vi inte k�nner minimi- och maximiprogram. Vi k�nner bara en sak: socialismen; detta �r det minimum vi skall s�kra (Ja! Ja!).
Jag vill inte diskutera detaljerna i v�rt program. Detta skulle f�ra f�r l�ngt, och ni kan bilda er en egen uppfattning i detaljfr�gorna. Den uppgift som �ligger mig �r endast att skissera de breda linjer d�r v�rt program skiljer sig fr�n det som hittills varit den tyska socialdemokratins officiella program. Men jag ser det som ytterst viktigt att vi f�rst�r att v�rdera de konkreta omst�ndigheterna f�r dagen, den taktik vi m�ste anta, de praktiska �tg�rder vi m�ste tillgripa med tanke p� den fortsatta utvecklingens t�nkbara f�rlopp. Vi m�ste bed�ma den politisk situationen ur det perspektiv som jag just karakteriserat, ur det perspektiv som s�tter v�rt m�l i ett omedelbart f�rverkligande av socialismen, ett perspektiv som underordnar allting annat under detta m�l.
Kamrater, v�r kongress, den kongress som jag med stolthet kan s�ga har grundat det enda revolution�ra socialistiska partiet f�r det tyska proletariatet, r�kar sammanfalla i tiden med en kris i den tyska revolutionens utveckling. 'R�kar sammanfalla' sade jag. Men i sj�lva verket �r detta ingen slump. Vi kan s�ga att efter de sista dagarnas h�ndelser har rid�n g�tt ner f�r den tyska revolutionens f�rsta akt. Vi st�r nu inf�r den andra aktens b�rjan, och det �r v�r gemensamma plikt att ut�va analys och sj�lvkritik. Vi kan v�gledas b�ttre i framtiden och vi skall vinna ytterligare impulser f�r fortsatta framryckningar, om vi studerar allt vad vi har gjort och allt det vi l�mnat ogjort. L�t oss d�rf�r noggrant unders�ka h�ndelserna i revolutionens f�rsta akt.
Revolutionen b�rjade den 9 november.[12] Denna revolution karakteriserades av otillr�cklighet och svaghet. Detta b�r inte f�rv�na oss. Revolutionen f�ljde p� fyra �r av krig, fyra �r d� det tyska proletariatet, skolat av socialdemokratin och fackf�reningarna, hade hamnat i en outh�rdlig f�rnedring och avvisat sina socialistiska f�rpliktelser i en utstr�ckning som inte skett i n�got annat land. Vi som �r marxister, och vars ledstj�rna �r ett erk�nnande av den historiska utvecklingen, kunde knappast v�nta oss att i det Tyskland som sett det fruktansv�rda sk�despelet den 4 augusti, och som under mer �n fyra ar sk�rdat den s�dd som sattes i jord den dagen, att det i detta Tyskland skulle bli en sm�rtfri revolution den 9 november 1918, en revolution som inspirerades av ett starkt klassmedvetande och som riktades mot ett klart uppst�llt m�l. Det som h�nde den 9 november var i mindre utstr�ckning en seger f�r en ny princip; det var snarare ett sammanbrott f�r imperialismens d�dssjuka system. (Ja! Ja!)
Stunden hade kommit f�r imperialismens sammanbrott, en koloss p� lerf�tter, som f�ll ihop inifr�n. F�ljden av detta sammanbrott var en mer eller mindre kaotisk r�relse, som praktiskt taget saknade en utt�nkt plan. Det enda enande bandet, den enda princip som var ih�rdig och fr�lsande var slagordet: "Bilda arbetar- och soldatr�d!" Detta var revolutionens slagord, och d�rigenom upptr�dde den trots sin otillr�cklighet och svaghet med anspr�k p� att r�knas bland de prolet�ra socialistiska revolutionerna. Gentemot de som deltog i v�r revolution den 9 november, men likv�l �ser sm�delser �ver de ryska bolsjevikerna skall vi aldrig sluta att st�lla fr�gan: "Var l�rde ni er revolutionens alfabet? Var det inte fr�n ryssarna som ni l�rde er att kr�va arbetar- och soldatr�d?" (Appl�der) Dessa dv�rgar som idag ser det som en av sina huvuduppgifter att som ledare f�r det de falskeligen kallar en socialistisk regering, tillsammans med Storbritanniens imperialister g� till angrepp mot bolsjevikerna, intog d� sina s�ten i arbetar- och soldatr�den, och erk�nde d�rmed att den ryska revolutionen skapade v�rldsrevolutionens l�senord. Ett studium av den nuvarande situationen g�r att vi med s�kerhet kan s�ga att i varje land efter Tyskland, d�r den prolet�ra revolutionen h�rn�st bryter ut, kommer det f�reta steget att vara bildandet av arbetar- och soldatr�d (Inst�mmande mummel). H�r finner vi det band som sammanknyter v�r internationella r�relse. Detta �r det l�senord som ytterst skiljer v�r revolution fr�n alla tidigare revolutioner, de borgerliga revolutionerna. Den 9 november h�rdes revolutionens f�rsta skri, lika instinktivt som ett nyf�tt barns skri, ett krav p� arbetar- och soldatr�d. Detta var v�rt gemensamma stridsrop och det �r endast genom r�den som vi kan hoppas genomf�ra socialismen. Men det �r k�nnetecknande f�r de motsatta aspekten� i v�r revolution, karakteristiskt f�r de mots�ttningar som v�ntar varje revolution, att samtidigt som detta stora, v�rmande och instinktiva skri upph�vdes, var revolutionen s� otillr�cklig, s� svag, s� tom p� initiativ, s� bristande i klarhet vad g�llde m�let, att v�ra revolution�rer den 10 november sl�ppte greppet om n�stan h�lften av de maktinstrument som de hade tillgripit sig den 9 november. Fr�n detta l�r vi oss � ena sidan att v�r revolution �r underkastad den historiska n�dv�ndighetens allsm�ktiga lag, en lag som s�ger att trots alla sv�righeter och komplikationer, trots alla v�ra misstag, skall vi likv�l, steg f�r steg, g� fram�t mot m�let. � andra sidan m�ste vi, d� vi j�mf�r detta str�lande stridsrop med de futtiga resultat som vunnits i praktiken, erk�nna att detta inte var n�gonting annat �n revolutionens f�rsta barnsliga och trevande fotsteg, en revolution som har m�nga br�nnande uppgifter att fullborda och en l�ng v�g att f�rdas innan dess f�rsta l�ften kan f�rverkligas.
Kamrater, de veckor som f�rflutit mellan den 9 november och nu har varit veckor fyllda av en m�ngd illusioner. Den fr�msta illusionen hos de arbetare och soldater som gjorde revolutionen var deras tro p� m�jligheten att ena alla under det baner som kallas socialism. Vad kan vara mer karakteristiskt f�r 9-novemberrevolutionens inre svaghet �n det faktum att i sj�lva dess begynnelse gick ledarskapet �ver i h�nderna p� de personer som n�gra f� timmar dessf�rinnan sett det som sin fr�msta uppgift att utf�rda varningar mot en revolution (Ja! Ja! ) - att f�rs�ka tillintetg�ra revolutionen - i h�nderna p� personer som Ebert, Scheidemann och Haase. En av de ledande tankeg�ngarna i revolutionen den 9 november var att f�rs�ka f�rena de olika socialistiska str�mningarna genom en allm�n proklamation om enighet. Detta var en illusion som kostade mycket blod, och de sista dagarnas h�ndelser har inneburit ett pl�gsamt uppvaknande ur v�ra dr�mmar; men sj�lvbedr�geriet var allm�nt, och det drabbade Ebert- och Scheidemanngrupperna och bourgeoisin lika mycket som oss. En annan illusion var den som grep bourgeoisin under revolutionens �ppningsfas. De trodde att de genom Ebert-Haase-koalitionen, genom den s.k. socialistiska regeringen, verkligen skulle kunna kv�sa de prolet�ra massorna och strypa den socialistiska revolutionen. Ytterligare en illusion var den som grep medlemmarna i Ebert-Scheidemann-regeringen d� de inbillade sig att de kunde h�lla arbetarna nere och hejda den socialistiska klasskampens alla manifestationer med hj�lp av soldaterna fr�n fronten. Detta var de olika illusioner som f�rklarar de nyss timade h�ndelserna.
De har nu alla f�rlorat sin verkan. Det har klart och tydligt visat sig att enheten mellan Haase och Ebert-Scheidemann under "socialismens" ban�r enbart tj�nar som ett fikonl�v f�r att ge den kontrarevolution�ra politiken en anst�ndig uppsyn. Ocks� vi har, vilket ju alltid sker under revolutioner, blivit botade fr�n v�ra illusioner. Det finns en best�md revolution�r metod varigenom det folkliga medvetandet kan befrias fr�n illusioner, men tyv�rr innefattar denna kur att blod m�ste gjutas ur folkets kropp. I det revolution�ra Tyskland har h�ndelserna f�ljt den kurs som �r s� karakteristisk f�r alla revolutioner. Blodsutgjutelsen p� Chaussestrasse den 6 december, massakern den 24 december[13] fick de breda folkmassorna att inse sanningen. Genom dessa h�ndelser ins�g de att den s.k. socialistiska regeringen egentligen �r en regering f�r kontrarevolutionen. De ins�g att den som forts�tter tolerera ett s�dant f�rh�llande arbetar mot proletariatet och mot socialismen (Appl�der). Kamrater, g�ngna �r �ven de illusioner herrarna Ebert-Scheidemann och Co hade om att de med soldaternas bist�nd skulle kunna h�lla arbetarna nere i all o�ndlighet. Vilken effekt har erfarenheterna fr�n den 6 och 24 december haft? Uppenbarligen har det spritt sig ett djupt misstroende bland soldaterna. M�nnen b�rjar nu med kritiskt sinne betrakta dem som utnyttjat dem som kanonf�da mot det socialistiska proletariatet. H�ri ser vi �n en g�ng den lag verka som s�ger att den socialistiska revolutionen genomg�r en best�md objektiv utveckling, en lag som genom den bittra erfarenheten gradvis l�r arbetarr�relsens k�mpar att erk�nna revolutionens sanna v�g. Nya soldattrupper har f�rts till Berlin f�r att bli kanonf�da, nya styrkor som skall undertrycka det socialistiska proletariatet - med resultatet att det fr�n barack efter barack kommer beg�ran om pamfletter och flygblad fr�n Spartakusgruppen. Kamrater, detta �r slutet p� den f�rsta akten. Eberts och Scheidemanns f�rhoppningar om att kunna styra proletariatet genom bist�nd fr�n reaktion�ra element bland soldaterna har redan till stor del visat sig felaktiga. Vad de ist�llet kan v�nta sig inom den n�rmaste framtiden �r en alltmer utbredd utveckling av best�mda revolution�ra str�mningar inom barackerna. D�rigenom kommer det k�mpande proletariatets arm� att �ka, och f�ljaktligen de kontrarevolution�ra styrkorna att minska. Men p� grund av dessa f�r�ndringar m�ste en annan illusion f�rsvinna, den illusion som bourgeoisin, den h�rskande klassen, h�nger sig �t. Om ni l�ser tidningar fr�n de sista dagarna, de tidningar som kommit ut efter h�ndelserna den 24 december kan ni inte undg� att se tydliga uttryck f�r den desillusion blandad med indignation som uppkommit p� grund av det faktum att bourgeoisins b�dlar, de som sitter i maktens s�ten, har visat sig ineffektiva.(Ja! Ja!)
Man hade v�ntat sig att Ebert och Scheidemann skulle visa sig vara starka m�n, framg�ngsrika lejont�mjare. Med vad har de uppn�tt? De har sl�tt ner ett antal mindre upptr�den och som en konsekvens av detta har revolutionens hydra rest sitt huvud �n mer beslutsamt �n tidigare. Desillusionen �r �msesidig, ja t.o.m. allm�n. Arbetarna har totalt f�rlorat den illusion som fick dem att tro att en f�rening mellan Haase och Ebert-Scheidemann skulle leda till en socialistisk regering. Ebert och Scheidemann har f�rlorat den illusion som fick dem att tro att de med hj�lp av prolet�rer i uniform skulle kunna sl� ned prolet�rer i civila kl�der f�r all framtid. Bourgeoisin har f�rlorat illusionen att de genom att utnyttja Ebert, Scheidemann och Haase skulle kunna lura hela den socialistiska revolutionen i Tyskland och f� den dit de ville. Allt detta �r enbart negativt f�r dem, och allt de nu �ger �r spillrorna av krossade illusioner. Men det �r verkligen en stor seger f�r proletariatet att endast spillror �terst�r av revolutionens f�rsta fas, ty det finns inget som �r s� destruktivt som illusioner. Ingenting kan vara revolutionen till st�rre nytta �n den nakna sanningen. Jag vill h�r p�minna om vad en av v�ra stora klassiska f�rfattare skrivit, en man som f�rvisso inte var en prolet�r revolution�r, men som hade ett revolution�rt-borgerligt medvetande. Jag t�nker p� Lessing, som i slutet av sitt liv var bibliotekarie i Wolfenb�ttel och som d�r skrev detta stycke, vilket alltid v�ckt mitt livliga intresse:
"Jag vet inte om det kan vara en plikt att offra lyckan och livet f�r sanningen ... Men s� mycket vet jag att det �r v�r plikt som sannings�lskare att l�ra sanningen, hela sanningen, eller ocks� inte alls, att l�ra den klart och tydligt, oreserverat, inspirerade av ett totalt f�rtroende f�r dess makt... Ju st�rre misstag vi g�r, desto kortare och mer direkt �r den v�g som leder oss till sanningen. Men ett raffinerat misstag kommer utan tvekan att st�ndigt h�lla oss borta fr�n sanningen och detta g�ller i �n h�gre grad om vi inte inser att det �r ett misstag ... Den som vill ge m�nskligheten en maskerad och sminkad sanning, �r kanh�nda sanningens kopplare men han kan aldrig bli sanningens �lskare."
Kamrater, herrarna Haase, Dittmann etc. har velat ge oss revolutionen, har velat inf�ra socialismen bet�ckt med en mask, spacklad med smink, och f�ljaktligen har de visat sig vara kontrarevolutionens suten�rer. I dag har dessa kl�dnader slitits bort och det som erbjuds oss visas nu fram i herrarna Eberts och Scheidemanns brutala och r�a uppsyn. Idag kan inte ens den tr�gaste av oss missta sig. Det som erbjuds �r kontrarevolutionen i all dess vederstyggliga nakenhet. Den f�rsta akten �r slut. Vilka �r nu de m�jligheter som �terst�r? Det kan naturligtvis inte vara tal om profetior. Vi kan endast dra de logiska konsekvenserna av det som redan skett, och sedan dra slutsatser om de framtida m�jligheterna f�r att vi skall kunna anpassa v�r taktik efter dessa m�jligheter.
Kamrater, vart tycks v�gen leda? Vi kan f� vissa ledtr�dar fr�n de senaste uttalandena fr�n regeringen Ebert-Scheidemann. uttalanden som �r fria fr�n tvetydighet. Vad kan denna s.k. socialistiska regering g�ra nu d� den, som jag redan visat, har sett sina illusioner g� upp i r�k? Dag f�r dag f�rlorar regeringen nu st�det fr�n proletariatets breda massor. F�rutom sm�bourgeoisin har den nu bara st�d fr�n n�gra f� skikt bland arbetarna. och vad g�ller dessa �r det utomordentligt tveksamt huruvida de kommer att forts�tta att ge sitt st�d �t Ebert och Scheidemann. Regeringen f�rlorar ocks� alltmer sitt st�d fr�n arm�n, ty soldaterna har nu b�rjat sj�lvpr�vning och sj�lvkritik. Effekterna av denna process kan till en b�rjan tyckas vara ringa, men de kommer oundvikligen att leda till att soldaterna f�r ett heltigenom socialistiskt medvetande. Vad g�ller bourgeoisin har Ebert och Scheidemann ocks� d�r f�rlorat sin prestige, ty de har inte visat sig tillr�ckligt starka. Vad kan de d� g�ra? De m�ste snart sluta med den socialistiska politikens komedi. N�r ni l�ser programmet fr�n dessa herrar kommer ni att se att de nu f�r fulla segel g�r in i den andra fasen, n�rmar sig den uttalade kontrarevolutionen, eller som man ocks� kan uttrycka det: �teruppr�ttandet av de f�rrevolution�ra f�rh�llandena.
Vilket program har den nya regeringen? Den f�resl�r an en president skall v�ljas, som skall ha en st�llning som ligger n�gonstans mittemellan den som kungen av England och USA:s president har. (Ja! Ja!) Han kommer allts� att bli en kung Ebert. F�r det andra f�resl�r den att man skall �teruppr�tta en federal r�dsf�rsamling.[14] Ni l�ste kanske idag de sydtyska regeringarnas sj�lvst�ndigt utformade krav, vilka betonar det tyska rikets federala karakt�r. �teruppr�ttandet av den gamla goda federala r�dsf�rsamlingen, naturligtvis med dess komplement, den tyska riksdagen - �r nu bara en fr�ga om n�gra veckor. Kamrater, Ebert och Scheidemann har slagit in p� den v�g som leder tillbaka till ett simpelt �teruppr�ttande av de f�rh�llanden som r�dde f�re den 9 november. Men d�rigenom har de kommit ut p� ett br�ddjup och kanske kommer de snart att finna sig liggande med brutna ben i avgrundens botten. Ty genom den 9 november har �teruppr�ttandet av de f�rh�llanden som r�dde dessf�rinnan redan blivit gammalt, och Tyskland av idag befinner sig miltals fr�n en s�dan m�jlighet. F�r att erh�lla st�d fr�n den enda klass var klassintressen regeringen verkligen f�retr�der, f�r att erh�lla st�d fr�n bourgeoisin - ett st�d som i praktiken dragits tillbaka p� grund av de senast timade h�ndelserna - tvingas Ebert och Scheidemann att fullf�lja en alltmer kontrarevolution�r politik. Kraven fr�n de sydtyska staterna som publicerades idag i Berlins dagstidningar uttrycker. klart en �nskan om att s�kra en "b�ttre ordning" f�r det tyska riket. Rakt p� sak betyder detta att de �nskar en proklamation om krigstillst�nd mot "anarkister, kuppmakare och bolsjeviker" d.v.s. mot socialisterna. Genom omst�ndigheternas tryck m�ste Ebert och Scheidemann tillgripa diktaturens medel, antingen de nu proklamerar undantagstillst�nd eller inte. S�lunda: som ett resultat av den f�reg�ende utvecklingen, genom h�ndelsernas egen logik och genom funktionen hos de krafter som kontrollerar Ebert och Scheidemann kommer f�ljden att bli en mycket mer uttalad oppositionsstr�mning och en alltmer accentuerad klasskamp under revolutionens andra akt. (Ja! Ja!) Denna intensifiering av konflikten kommer, inte bara p� grund av de politiska influenser som jag redan n�mnt, att sopa bort alla illusioner och leda till en direkt kraftm�tning mellan revolutionen och kontrarevolutionen; men dessutom: p� grund av flammorna fr�n en ny eld som sprider sig ur samh�llets djup - den ekonomiska kampen.
Kamrater, det var typiskt f�r revolutionens f�rsta period fram till den 24 december att revolutionen - detta m�ste vi g�ra klart f�r oss sj�lva - endast blev politisk. Detta var orsaken till denna revolutions barnsliga karakt�r, otillr�cklighet och halvhj�rtade m�ll�shet. Den var det f�rsta stadiet i en revolution�r omvandling vars huvudm�l ligger p� det ekonomiska omr�det, vars st�rsta uppgift �r att genomf�ra en omfattande f�r�ndring i de ekonomiska f�rh�llandena. Dess steg var lika os�kra som ett barns f�rsta f�rs�k att g�, den vacklade fram utan att veta m�let. Ty vid detta stadium hade revolutionen - jag upprepar det �n en g�ng - en rent politisk inriktning. Men under de sista tv�-tre veckorna har ett antal strejker brutit ut helt spontant. Nu ser jag det som sj�lva revolutionens mening att strejkerna blir alltmer utbredda, till dess de slutligen utg�r revolutionens huvudfr�ga (Appl�der). D�rigenom skall vi ha en ekonomisk revolution och f�ljaktligen en socialistisk revolution. Kampen f�r socialism m�ste emellertid f�ras av massorna och endast av massorna; sida vid sida k�mpar de mot kapitalismen. Striden m�ste f�ras inom varje yrke, av varje prolet�r mot hans arbetsgivare. Endast s� kan det bli en socialistisk revolution.
De tankl�sa hade en helt annan uppfattning om tingens utveckling. De trodde att det r�ckte med att st�rta den gamla regeringen, uppr�tta en socialistisk regering och sedan inf�ra socialismen genom dekret. Men detta var �nnu en illusion. Socialismen kan inte inf�ras genom regeringsdekret, hur socialistisk regeringen �n m� kalla sig. Socialismen m�ste skapas av massorna, m�ste genomf�ras av varje prolet�r. D�r kapitalismens kedjor verkligen �r smidda, d�r m�ste dessa kedjor krossas. Endast detta �r socialism och endast s� kan socialismen f�rverkligas.
Vilken �r den yttre formen i kampen f�r socialismen? Strejken, och d�rf�r har utvecklingens ekonomiska fas kommit i f�rgrunden i revolutionens andra akt. Jag vill h�r ocks� betona att detta �r n�gonting som vi kan vara stolta �ver, ty ingenting kan ta ifr�n oss denna �ra. Vi i Spartakusgruppen, vi i Tysklands kommunistiska parti, �r de enda i hela Tyskland som �r p� de strejkande och k�mpande arbetarnas sida (Ja! Ja!). Ni har om och om igen bevittnat de oberoende socialisternas[15] attityd gentemot strejkerna. Det fanns ingen skillnad mellan Vorw�rts st�ndpunkter och Freiheits �sikter.[16] B�da tidningarna slog an samma ton: Varen flitiga, ty socialism inneb�r h�rt arbete. S� talade de medan kapitalismen fortfarande hade kontrollen! Socialismen kan inte genomf�ras p� ett s�dant s�tt. Nej, endast genom att f�ra en outtr�ttlig kamp mot kapitalismen. Likv�l ser vi att kapitalisternas krav inte bara f�rsvaras av de v�rsta profitj�garna, utan �ven av de oberoende socialisterna och deras organ, Freiheit. Vi ser att v�rt kommunistiska parti �r ensamt d� det f�rsvarar arbetarna mot kapitalets utpressning. Detta r�cker f�r att visa att alla idag �r ih�rdiga och of�rsonliga fiender mot strejken, utom de som intagit samma st�ndpunkt som vi, som st�r p� den revolution�ra kommunismens plattform.
Den slutsats som skall dras �r inte bara den att strejkerna kommer att bli vanligare under revolutionens andra akt. Strejkerna kommer att bli revolutionens fr�msta drag och avg�rande faktor, och de rent politiska fr�gorna kommer i bakgrunden. Den oundvikliga konsekvensen av detta �r att kampen p� det ekonomiska omr�det kommer att bli enormt intensifierad. Revolutionen kommer d�rigenom att f� drag som inneb�r att vi inte l�ngre bara driver g�ck med bourgeoisin. Bourgeoisin kan till�ta mystifikationer p� det politiska omr�det, d�r maskerader fortfarande �r m�jliga, d�r figurer som Ebert och Scheidemann kan kl� ut sig till socialister. Men de grips av skr�ck d� deras profit direkt angrips. Kapitalisterna kommer d�rf�r att ge f�ljande alternativ till Ebert-Scheidemann-regeringen. Antingen, s�ger de, m�ste ni f� slut p� strejkerna, ni m�ste stoppa denna strejkr�relse som hotar att f�rst�ra oss. Om inte, har vi inte l�ngre n�gon nytta av er. Jag tror faktiskt att regeringen redan d�mt sig sj�lv genom sina politiska �tg�rder. Ebert och Scheidemann �r bekymrade �ver att bourgeoisin inte l�ngre har f�rtroende f�r dem. Kapitalisterna kommer att t�nka sig f�r mer �n en g�ng innan de best�mmer sig f�r att kl� uppkomlingen Ebert i hermelin. Om det g�r s� l�ngt att en kung beh�vs kommer de att s�ga: "Det r�cker inte med en kung som har blod p� sina h�nder. Han m�ste ocks� ha bl�tt blod i sina �dror." (Ja! Ja!) Om det skulle g� s� l�ngt kommer de att s�ga: "Om vi tvunget m�ste ha en kung, vill vi inte ha en uppkomling som inte ens vet hur man kl�r sig kungligt." (Skratt)
Kamrater, Ebert och Scheidemann har s�lunda n�tt den punkt d�r en kontrarevolution�r r�relse kommer att starta. De kommer inte att kunna sl�cka den ekonomiska klasskampens eld, och samtidigt kommer de trots alla anstr�ngningar att g�ra bourgeoisin besviken. Det kommer att bli desperata f�rs�k f�r att f� ig�ng en kontrarevolution, kanske en direkt milit�rdiktatur under Hindenburg. Kanske kommer kontrarevolutionen att visa sig i annan form; men i vilket fall, m�ste v�ra hj�ltar d� dra till skogs. (Skratt) Det �r om�jligt att tala utf�rligt om detaljerna. Men vi befattar oss inte h�r med detaljer, med fr�gan om exakt vad som kommer att h�nda eller exakt n�r det h�nder. Det r�cker med att vi vet den kommande utvecklingens breda linjer. Det r�cker med att vi vet att revolutionens f�rsta akt, den fas d� den politiska kampen var den dominerande, kommer att f�ljas av en fas som fr�mst karakteriseras av en intensifierad ekonomisk kamp, och att Ebert-Scheidemann-regeringen f�rr eller senare m�ste g� till de s�lla jaktmarkerna.
Det �r mycket sv�rt att s�ga vad som kommer att ske med Nationalf�rsamlingen[17] under revolutionens andra akt. Om f�rsamlingen verkligen kommer till st�nd, kan den kanske visa sig vara en utbildningsskola f�r arbetarklassen. Men det tycks mig troligast att Nationalf�rsamlingen aldrig kommer till st�nd. L�t mig inom parentes skjuta in - f�r att f� er att f�rst� den grund p� vilken vi f�rsvarade oss i g�rdagens debatt - att v�r enda inv�ndning riktades mot att begr�nsa taktiken till ett enda alternativ. Jag skall inte b�rja om hela diskussionen fr�n b�rjan, men jag vill bara s�ga n�gra ord s� ni inte tror att jag talar med kluven tunga. V�r st�ndpunkt idag �r precis densamma som ig�r. Vi vill inte att vi skall basera v�r taktik gentemot Nationalf�rsamlingen p� vad som endast �r en m�jlighet och inte en s�kerhet. Vi v�grar att satsa allting p� tron att Nationalf�rsamlingen aldrig kommer till st�nd. Vi vill vara beredda p� alla eventualiteter, inkl. m�jligheten att utnyttja Nationalf�rsamlingen f�r revolution�ra �ndam�l om den n�gon g�ng skulle f�rverkligas. Huruvida den kommer till st�nd eller inte �r likgiltigt, ty vad som �n h�nder �r revolutionens framg�ng s�krad. Vilka fragment kommer d� att �terst� av Ebert-Scheidemans eller en annan p�st�dd socialdemokratisk regering som kanh�nda �r vid makten n�r revolutionen �ger rum? Jag har p�pekat att arbetarmassorna redan st�r fr�mmande inf�r regeringen och att soldaterna inte l�ngre kan r�knas som kontrarevolution�r kanonf�da. Vad kan de stackars dv�rgarna d� g�ra? Hur kan de r�dda situationen? De kommer fortfarande att ha en sista chans. Kamrater, de av er som l�st dagens tidningar har sett var de sista reserverna finns, har f�rst�tt vem det �r den tyska kontrarevolutionen vill skicka mot oss om det v�rsta skulle intr�ffa. Ni har alla l�st att de tyska trupperna i Riga redan marscherar sida vid sida med engelsm�nnen mot de ryska bolsjevikerna.
Kamrater, jag har dokument i min �go som kastar ett intressant ljus �ver det som nu sker i Riga. Det hela handlar om den �ttonde arm�ns h�gkvarter, vilket samarbetar med Herr August Winnig, den tyska socialdemokraten och fackf�reningsledaren. Vi har alltid f�tt h�ra att de olyckliga Ebert och Scheidemann �r de allierades offer. Men sedan m�nga veckor, �nda sedan b�rjan av v�r revolution har det varit Vorw�rts politik att h�vda att undertryckandet av den ryska revolutionen �r de allierades uppriktiga �nskan. Vi har h�r dokumentariskt bevis hur allt detta arrangerades f�r att skada det ryska proletariatet och den tyska revolutionen. I ett telegram daterat den 26 december s�nder �verstel�jtnant B�rkner, chef f�r �ttonde arm�ns generalstab, information om de f�rhandlingar som ledde till �verenskommelsen i Riga. Telegrammet lyder p� f�ljande s�tt:
"Den 23 december �gde ett samtal rum mellan den tyska ambassad�ren Winnig och den brittiske ambassad�ren Masonquet, f.d. generalkonsul i Riga. Samtalet skedde ombord p� HMS Prinsessan Margareta och de tyska truppernas kommandoofficer var �ven inbjuden. Jag uts�gs att representera arm�ns bef�l. Avsikten med samtalet var att bef�sta vapenstillest�ndsavtalet. Samtalet utvecklades s�lunda:
Fr�n den engelska sidan: de brittiska skeppen i Riga kommer att �vervaka att vapenstillest�ndsavtalet f�ljs. P� dessa betingelser baseras f�ljande krav:
1. Att tyskarna skall bibeh�lla en tillr�cklig styrka i detta omr�de f�r att h�lla bolsjevikerna i schack och hindra dem fr�n att utstr�cka det omr�de som nu har ockuperats.
Och l�ngre ner:
3. Ett utl�tande om de otillr�ckliga resurserna hos de trupper som k�mpar mot bolsjevikerna, inkl. de tyska och lettiska soldaterna, skall s�ndas till den brittiska stabsofficeren, s� att information kan vara tillg�nglig f�r flottkommandot. Alla framtida �tg�rder som vidtas av trupperna i kampen mot bolsjevikerna m�ste likas� vidarebefordras till samma officer.
4. En tillr�cklig kampstyrka m�ste h�llas bev�pnad vid f�ljande punkter f�r att hindra att de intas av bolsjevikerna och f�r att hindra att bolsjevikerna �verskrider den linje som sammanbinder f�ljande platser: Walk, Wolmar, Wenden, Friedrichstadt, Pensk, Mitau.
5. J�rnv�gen mellan Riga och Libau m�ste skyddas mot bolsjevikiska attacker, och alla brittiska f�rr�dsvagnar och postt�g l�ngs denna linje skall ha f�retr�desr�tt."
Ytterligare n�gra krav f�ljer. L�t oss nu se hur herr Winnig, den tyska ambassad�ren och fackf�reningsledaren svarar:
"�ven om det �r ovanligt att �nskan uttrycks om att en regering skall bibeh�lla ockupationen av en fr�mmande stat (Detta s�ger herr Winnig, den tyska fackf�reningsledaren! ) �r det i detta fall v�r egen �nskan att g�ra s�, ty det g�ller att skydda det tyska blodet. (De baltiska baronerna!!) Dessutom betraktar vi det som v�r moraliska plikt att bist� det land som befriat sig fr�n sin forna forne f�rtryckare. V�ra anstr�ngningar kan dock bli f�f�nga; f�r det f�rsta p� grund av truppernas kondition, ty v�ra soldater i detta omr�de �r ofta m�n av h�g �lder och relativt ol�mpliga f�r milit�rtj�nst och de �r p� grund av vapenstillest�ndet ivriga att �terv�nda hem och har f�ga stridsvilja kvar. F�r det andra genom de baltiska regeringarnas attityd, ty de betraktar tyskarna som f�rtryckare. Men vi skall s�ka rekrytera frivilliga, vilka best�r av m�n med kampanda och detta har redan delvis utf�rts."
H�r ser vi hur kontrarevolutionen arbetar. Ni l�ste f�r inte l�nge sedan om bildandet av en J�rndivision vars syfte uttryckligen var att bek�mpa bolsjevikerna i de baltiska provinserna. Vid den tiden var det oklart vilken attityd Ebert-Scheidemannregeringen intog. Ni ser nu att initiativet f�r att skapa en s�dan styrka i sj�lva verket kom fr�n denna regering. Kamrater, ytterligare n�gra ord om Winnig. Det �r ingen tillf�llighet att en fackf�reningsledare utf�r en s�dan politisk g�rning. Vi kan tvekl�st s�ga att de tyska fackf�reningsledarna och de tyska socialdemokraterna �r de st�rsta skurkar v�rlden n�gonsin sk�dat. (Livliga appl�der och inst�mmande tillrop) Vet ni var dessa figurer, Winnig, Ebert och Scheidemann borde vara om allt stod r�tt till? Om man f�ljer den tyska strafflagen, som de p�st�r fortfarande �r i bruk, borde de sitta i tukthus! (Livliga appl�der och inst�mmande tillrop) Ty enligt den tyska strafflagen �r det ett brott som straffas med tukthus att rekrytera tyska soldater f�r fr�mmande tj�nst. Idag st�r i spetsen f�r Tysklands "socialistiska" regering m�n vilka inte bara �r den socialistiska regeringens Judas Iskariot och den prolet�ra revolutionens f�rr�dare, utan �ven f�ngelsekunder, som �verhuvudtaget inte borde ha n�gon plats i ett anst�ndigt samh�lle. (V�ldsamma appl�der)
I detta sammanhang vill jag som slutpunkt i mitt referat l�sa en resolution,[18] som jag hoppas ni skall godk�nna. D�rigenom kommer vi att upptr�da med eftertryck gentemot dessa m�nniskor, som numera leder Tysklands �den. Kamrater; f�r att sammanfatta min framst�llning: det �r uppenbart att alla dessa manipulationer, bildandet av J�rndivisionen och, framf�r allt, den ovann�mnda �verenskommelsen med de brittiska imperialisterna m�ste ses som de sista reserverna som kan mobiliseras i h�ndelse av att man beh�ver strypa den tyska socialistiska r�relsen. Dessutom �r kardinalfr�gan, fr�gan om freden, intimt sammankopplad med detta. Vad kan s�dana f�rhandlingar leda till annat �n att kriget �ter blossar upp? Medan dessa skurkar spelar komedi i Tyskland och f�rs�ker �vertyga oss om att de arbetar �vertid f�r att skapa fredsvillkor och som f�rklarar att vi spartakister �r oroselement som bekymrar de allierade och s�lunda f�rsenar fredsuppg�relsen, bl�ser de sj�lva under krigselden, skapar de ett krig i �ster som snart m�ste f�ljas av ett krig p� tysk jord. �n en g�ng ser vi en situation vars f�ljder endast kan bli skarpa mots�ttningar. Detta tvingar oss att inte bara f�rsvara socialismen och revolutionen, utan �ven v�rldsfreden. H�ri ser vi ett r�ttf�rdigande av den taktik som vi i Spartakus-gruppen konsekvent och vid varje tillf�lle f�ljt under de fyra krigs�ren. Fred inneb�r proletariatets v�rldsomfattande revolution! Endast p� ett s�tt kan fred uppr�ttas och s�kras - genom det socialistiska proletariatets seger. (L�nga appl�der)
Kamrater, vilka allm�nna taktiska slutsatser kan vi dra av detta? Hur kan vi b�st dra f�rdel av den situation vi kommer att m�ta under den n�rmaste framtiden? Er f�rsta slutsats kommer troligen att bli att Ebert-Scheidemann-regeringen st�r inf�r sitt fall, och att den kommer att ers�ttas av en klart uttalad socialistisk prolet�r, revolution�r regering. F�r min del skulle jag vilja att ni f�ste uppm�rksamheten p� basen och inte p� toppen. Vi f�r inte �n en g�ng falla f�r den illusion vi hyste under revolutionens f�rsta fas. Vi f�r inte tro att det r�cker med att st�rta den kapitalistiska regeringen och s�tta upp en annan regering f�r att genomf�ra en socialistisk revolution. Det finns bara ett s�tt att vinna segern f�r den prolet�ra revolutionen. Vi m�ste b�rja genom att underminera Ebert-Scheidemanns regering, genom att f�rst�ra dess grundvalar via en revolution�r masskamp fr�n proletariatets sida. L�t mig dessutom p�minna er om n�gra av den tyska revolutionens brister, brister som inte �vervunnits d� revolutionens f�rsta akt slutade. Vi har l�ngt ifr�n n�tt den punkt d�r regeringens st�rtande kan s�kra socialismens seger. Jag har s�kt visa er att revolutionen den november f�rst och fr�mst var en politisk revolution. Men den revolution som skall f�rverkliga v�ra m�l m�ste dessutom ock huvudsakligen vara en ekonomisk revolution. Men dessutom var den revolution�ra r�relsen begr�nsad till st�derna, och �n idag �r jordbruksomr�dena praktiskt taget or�rda. Socialismen vore en illusion om den inte f�r�ndrade v�rt nuvarande jordbrukssystem. Ur den socialistiska ekonomins stora perspektiv kan industrin inte omvandlas s�vida den inte p�skyndas genom en socialistisk omvandling av jordbruket. Den ledande tanken i den ekonomiska omvandling som skall f�rverkliga socialismen �r avskaffandet av kontrasten och skillnaden mellan stad och land. Denna �tskillnad, denna konflikt, denna mots�ttning �r ett rent kapitalistiskt fenomen och det m�ste f�rsvinna s� snart vi intar en socialistisk st�ndpunkt. Om vi verkligen menar allvar med den socialistiska �teruppbyggnaden m�ste vi lika mycket f�sta uppm�rksamheten p� den �ppna landsbygden som p� industricentra. Men vad g�ller den f�rra har vi inte ens tagit de f�rsta stegen. Detta �r n�dv�ndigt, inte bara d�rf�r att vi inte kan genomf�ra socialism utan ett socialiserat jordbruk; utan �ven d�rf�r att vi, trots att vi s�kt ber�kna kontrarevolutionens sista reserver och dess sista resurser, likv�l inte t�nkt p� en annan viktig reserv. Jag menar b�nderna. Just d�rf�r att b�nderna f�rblir ober�rda av socialismen, utg�r de en reserv f�r den kontrarevolution�ra bourgeoisin. Det f�rsta v�ra fiender kommer att g�ra n�r de socialistiska strejkerna b�rjar sveda deras f�tter �r att mobilisera b�nderna, som �r fanatiska anh�ngare till den privata �gander�tten. Det finns bara ett s�tt att hejda denna hotande kontrarevolution�ra kraft. Vi m�ste f�ra ut klasskampen i jordbruksomr�dena. Vi m�ste mobilisera det jordl�sa proletariatet och de fattiga b�nderna mot de rika b�nderna. (Starka appl�der)
Utifr�n detta m�ste vi nu best�mma vad som skall g�ras f�r att s�kra socialismens framg�ng. F�rst och fr�mst m�ste vi utstr�cka systemet med arbetarr�d i alla riktningar. Det vi tagit �ver fr�n den 9 november �r bara en d�lig b�rjan och inte ens denna har vi lyckats bevara intakt. Under revolutionens f�rsta fas f�rlorade vi i sj�lva verket stora styrkor. Ni �r medvetna om att kontrarevolutionen varit engagerad i att systematiskt f�rst�ra systemet med arbetar- och soldatr�d. I Hessen har dessa r�d definitivt krossats av den kontrarevolution�ra regeringen. P� andra st�llen har de f�rlorat all sin makt. Men det r�cker inte med att utveckla systemet med arbetar- och soldatr�d. Vi m�ste �ven f�rs�ka f� jordbruksarbetarna och de fattiga b�nderna att acceptera detta system. Vi m�ste gripa makten, och maktproblematiken har denna aspekt: vad kan varje arbetar- och bonder�d uppn� i Tyskland? (Bravorop) H�r ligger pudelns k�rna, makten. Vi m�ste underminera den borgerliga staten och vi m�ste g�ra det genom att �verallt avskaffa maktf�rdelningen. Makten m�ste f�renas i arbetar- och soldatr�dens h�nder.
Kamrater, h�r finns mycket vi m�ste utf�ra. Vi m�ste bygga nerifr�n och upp, till dess arbetar- och soldatr�den samlat s� mycket makt att de kan st�rta Ebert-Scheidemann eller n�gon liknande regering. Detta blir d� bara dramats slutakt. F�r oss kommer maktens er�vring inte i ett enda slag. Det blir en stegvis handling; vi er�vrar successivt alla den kapitalistiska statens positioner och med n�bbar och klor f�rsvarar vi allt det vi uppn�tt. Dessutom kommer den ekonomiska kampen enligt min och m�nga av mina n�rmaste kamraters uppfattning, att forts�ttas av arbetarr�den. Handhavandet av ekonomiska fr�gor, och den fortsatte expansionen p� detta omr�de, m�ste sk�tas av arbetarr�den. R�den m�ste ha hela statsmakten. Mot detta m�l m�ste vi inrikta all v�r aktivitet under den n�rmaste framtiden och det �r helt uppenbart att det m�ste bli en enorm och omedelbar intensifiering av kampen om vi f�ljer denna linje. Ty steg f�r steg, genom kamp man mot man, i varje provins, i varje stad, i varje by, i varje kommun, kommer hela statsmakten efterhand att �verf�ras fr�n bourgeoisin till arbetar- och soldatr�den. Men innan dessa �tg�rder kan vidtas m�ste medlemmarna i v�rt eget parti och prolet�rerna i allm�nhet vara skolade och disciplinerade. Ocks� d�r arbetar- och soldatr�d redan existerar, har dessa r�d �nnu inte helt f�rst�tt f�r vilket �ndam�l de existerar. (Ja! Ja!) Vi m�ste f� massorna att inse att arbetar- och soldatr�den m�ste vara den centrala kraften i statsmaskineriet, att den m�ste koncentrera all makt hos sig, och att den m�ste utnyttja all makt f�r ett enda �ndam�l: att genomf�ra den socialistiska revolutionen. De arbetare som redan �r organiserade f�r att bilda arbetar- och soldatr�d har l�ngt ifr�n insett detta, och endast isolerade prolet�ra minoriteter �r hittills klara �ver de uppgifter som �ligger dem. Men det finns ingen anledning att beklaga detta, ty det �r ett normalt tillst�nd. Massorna m�ste l�ra sig anv�nda makten genom att ut�va makt. Det finns inget annat s�tt. Vi har lyckligtvis haft framsteg sedan de dagar d� man ville "utbilda" proletariatet socialistiskt. Marxister av Kautskys skola tycks fortfarande leva i dessa svunna dagar. Att skola de prolet�ra massorna socialistiskt innebar att man h�ll f�rel�sningar, spred pamfletter och flygblad till dem. Men det �r inte genom s�dana �tg�rder som prolet�rer skolas. Arbetaren av idag kommer att l�ra sig i handlingens skola. (Ja! Ja!)
V�r Bibel s�ger: I begynnelsen var handlingen. Handling inneb�r f�r oss att arbetar- och soldatr�den m�ste inse sin uppgift och l�ra sig hur de skall bli de enda offentliga myndigheterna i riket. Endast s� kan vi effektivt underminera marken och f�rbereda allt f�r den revolution som blir kronan p� verket. Kamrater, helt medvetet och med en klar insikt om betydelsen i v�ra ord, sade n�gra av oss till er ig�r, och s�rskilt jag sade det till er: "Tror ni att ni kommer att ha en lugn och sk�n tid framf�r er?" N�gra av kamraterna har felaktigt t�nkt sig att vi skulle bojkotta Nationalf�rsamlingen och sedan helt enkelt sitta med armarna i kors. Det �r om�jligt att under den tid som �terst�r noggrant diskutera denna fr�ga. Men l�t mig klarg�ra att jag aldrig dr�mt om n�got s�dant. Min mening var att historien inte kommer att g�ra v�r revolution till ett latmansg�ra, lika enkel som de borgerliga revolutionerna. I dessa revolutioner r�ckte det med att st�rta den officiella makten i centrum och ers�tta n�got dussintal personer i ledningen. Men vi m�ste arbeta underifr�n. D�ri ligger masskarakt�ren i v�r revolution, som siktar till att f�rvandla hela samh�llets struktur. Det �r s�ledes karakteristiskt f�r den moderna prolet�ra revolutionen att vi m�ste er�vra den politiska makten underifr�n, och inte vid toppen. Den 9 november var ett f�rs�k, ett vagt, halvhj�rtat, halv omedvetet och kaotiskt f�rs�k att st�rta den existerande makten och f� ett slut p� klassherrav�ldet. Vad som nu �r n�dv�ndigt f�r oss �r att medvetet koncentrera hela proletariatets styrkor f�r en attack mot sj�lva grunden i det kapitalistiska samh�llet. D�r vid roten, d�r den individuelle arbetsgivaren m�ter sin l�neslav, vid roten, d�r alla de ut�vande organen f�r klassherrav�ldet m�ter objektet f�r sitt herrav�lde, m�ter massorna. D�r m�ste vi steg f�r steg gripa makten fr�n h�rskarna, och ta den i v�ra egna h�nder. Genom att utnyttja en s�dan metod kan det tyckas som om processen skulle bli l�ngsammare och tr�kigare �n vad vi trodde i v�r f�rsta h�nf�relse. Men jag tror det �r bara bra att vi �r absolut klara �ver alla de sv�righeter och komplikationer som st�r i revolutionens v�g. Ty jag hoppas att b�de f�r mig och f�r er, skall de allt st�rre uppgifter som vi m�ste utf�ra inte sl�cka gl�den eller paralysera v�r energi. Tv�rtom: ju st�rre uppgiften �r, desto ivrigare kommer vi att samla krafterna. Vi f�r inte heller gl�mma att revolutionen kan utvecklas oerh�rt snabbt. Jag skall inte f�rs�ka f�ruts�ga hur mycket tid som beh�vs. Vilka bland oss t�nker p� tiden, s� l�nge v�ra liv r�cker f�r att f�ra kampen vidare? Det r�cker att vi klart vet vilket arbete som skall g�ras, och efter f�rm�ga har jag i stora drag s�kt skissera det arbete som v�ntar oss. (Stormande bifall)
[1] 1848. Frankrike: kejsaren Louis Philippe st�rtas i februari. Den 22-26 juni utbryter v�pnad kamp bland arbetarklassen i Paris f�r "r�tten till arbete". Fram till december var Paris en bel�grad stad.
I �sterrike utbryter uppror i Wien i mars och maj. Metternich och kejsare Ferdinand tvingas fly. Oktoberupproret sl�s ned och Frans Joseph I bestiger tronen.
I Italien revolterade kungen av Sardinien mot det �sterrikiska v�ldet (mars).
I Ungern ledde Kossuth en framg�ngsrik resning mot det �sterrikiska v�ldet.
I Tyskland st�rtades regeringarna i Baden, W�rtemberg, Bayern, Braunschweig, Hessen, Sachsen, Th�ringen, Hannover.
I Preussen (tvingades Friedrich Wilhelm IV att lova konstitutionella reformer. Allt detta var en kamp f�r borgerligt-demokratiska r�ttigheter; nationell sj�lvst�ndighet och konstitutionella reformer. Arbetarklassen deltog, men �verallt sk�rdade bourgeoisin det fr� som satts.
Marx och Engels f�respr�kade arbetarklassens sj�lvst�ndiga revolution�ra kamp f�r sina egna krav. Se: Klasskampen i Frankrike, Napoleon III:s artonde Brumaire, Inb�rdeskriget i Frankrike, Revolution och kontrarevolution i Tyskland, Skrivelse till Kommunistiska F�rbundets centralkommitt� etc.
[2] Pariskommunen. Som en f�ljd av Frankrikes nederlag i kriget mot Preussen (se not 5) gjorde arbetarna i Paris ett f�rs�k att gripa statsmakten. Den 28 mars 1871 utropades Pariskommunen. Den dr�nktes i blod mellan den 21 och 28 maj samma �r. Kommunen innebar slutet p� monarkin i Frankrike och b�rjan p� Tredje Republiken.
[3] Den 4 augusti 1914. Denna dag, n�gra f� dagar efter krigsutbrottet, kom fr�gan om krigskrediter upp p� dagordningen i den tyska riksdagen. Hela den socialdemokratiska delegationen, som bestod av 110 medlemmar, r�stade f�r krigskrediterna, trots partiets antimilitaristiska inst�llning dessf�rinnan. Vid partiets fraktionsm�te den 3 augusti, f�respr�kade under Karl Liebknechts ledning 15 delegater en r�stning mot krediten, men p� grund av partidisciplinen r�stade �ven de f�r krediten f�ljande dag.
Fyra m�nader senare, den 2 december, inledde Liebknecht kampen mot krigsbudgeten. I Ryssland r�stade bolsjevikpartiet mot krigsbudgeten i Duman. I Italien v�nde sig socialisterna ett �r senare mot krigsbudgeten.
Den 4 augusti innebar ett totalt sammanbrott f�r den tyska socialdemokratin och f�r Andra Internationalen, d�r Tyskland var den st�rsta och m�ktigaste sektionen.
[4] Erfurtprogrammet. Detta program, som skrevs av Karl Kautsky, antogs vid den tyska socialdemokratins kongress i Erfurt 1891, och ersatte det av Marx h�rt kritiserade Gothaprogrammet. Det blev snart en "modell" f�r de andra socialdemokratiska partiernas program, inklusive det program som de ryska socialdemokraterna antog 1903 (och �ven det svenska fr�n 1897). Erfurtprogrammet inf�rde p� allvar begreppen "minimiprogram", en serie krav som antogs vara uppn�eliga inom kapitalismens ram, och "maximiprogrammet", ett mer avl�gset socialistiskt slutm�l. Programmet n�mnde ingenting om proletariatets diktatur och den fulla betydelsen av denna "brist" klargjordes f�rst under de tumultartade dagarna i november 1918. (Se om detta program, Engels' brev till Kautsky, den 29/6 1891.)
[5] Kriget 1870-71. Det fransk-tyska kriget. De h�rskande kretsarna i s�v�l Frankrike som Tyskland ville krig. I maj 1869 f�rklarade drottning Eugenie att endast ett krig kunde r�dda den bonapartiska dynastin. september 1869 uppn�ddes ett slags samf�rst�nd mellan �sterrike, Italien och Frankrike. Den 2 juli 1870 f�reslog den provisoriska regeringen i Spanien att prins Leopold av Hohenzollern skulle eftertr�da drottning Isabella p� Spaniens tron (hon hade avsatts i september 1868). Frankrike protesterade mot detta (6 juli) och sex dagar senare drogs f�rslaget tillbaka. N�sta dag beg�rde den franska ambassad�ren i Frankrike, Benedetti, en urs�kt fr�n kejsaren och en f�rs�kran att en tysk prins aldrig mer skulle aspirera p� Spaniens tron. Kejsaren vistades d� vid badorten i Ems. Bismarck skrev om kejsarens svar s� att ett krig skulle vara oundvikligt. Detta var den ber�mda kung�relsen fr�n Ems. Den 19 juli 1870 f�rklarade Berlin krig. Preussen, som s�krat sig om Rysslands och Englands neutralitet, marscherade mot Frankrike och vann en serie uppseendev�ckande segrar: vid Wittenberg den 4 augusti, vid Worth den 6 augusti. Den 27 oktober omringades 175.000 soldater vid Metz under marskalk Bazaines bef�l. Hela arm�n under marskalk MacMahons och kejsaren Napoleon III:s bef�l kapitulerade vid Sedan den 2 september 1870. Den 27 december bombarderades Paris p� Bismarcks direkta order och mot kejsarinnans och general Moltkes r�d. Paris f�ll efter fyra m�naders bel�gring (19 september 1870 till 28 januari 1871). Genom freden vid Frankfurt (10 maj 1871) f�rlorade Frankrike Moselle, Rhenomr�det, Elsass och Lothringen och tvingades betala ett skadest�nd p� 5 000 miljoner francs.
Preussens seger framtvingade den tyska unionen under preussisk hegemoni. Vilhelm I kr�ntes till tysk kejsare vid Versailles den 18 Januari 1871.
Frankrikes nederlag ledde till monarkins slut i Frankrike. Pariskommunen efterf�ljdes av den tredje republiken (se not 3).
[6] Blodsutgjutelsen i maj 1871. Pariskommunen f�ll efter en bitter strid den 21-28 maj 1871. Mellan 20 och 30 tusen kommunarder, inklusive kvinnor och barn, d�dades. Vid den efterf�ljande "r�tteg�ngen" d�dades 270, 400 d�mdes till f�ngelse och 7 000 drevs i exil.
[7] Franska miljarder. Vid freden i Frankfurt den 10 maj 1871 tvingades Frankrike att betala 5 000 miljoner francs till Tyskland, vilket flammannen lyckades �stadkomma inom tre �r, tack vare �verm�nskliga anstr�ngningar. Detta gav en kraftig impuls till den industriella revolutionen i Tyskland.
[8] Manlig r�str�tt 1866. Denna inf�rdes av Bismarck i Preussen i ett f�rs�k att kv�va den tyska socialdemokratins tillv�xt. Lagen fick inte den �nskade effekten. I augusti 1867 valdes Bebel, W. Liebknecht och fyra andra socialdemokrater till riksdagen med 18.000 r�ster. (Kvinnlig r�str�tt inf�rdes f�rst efter det att hohenzollrarna st�rtats. Kvinnor fick r�sta f�r f�rsta g�ngen den 19 januari 1919 i valen till Nationalf�rsamlingen.)
[9] Socialdemokratiska r�ster. 1871: 102 000; 1874: 352 000; 1877: 493 000. Efter socialistlagens inf�rande: 1881: 312 000; 1884: 550 000; 1887: 763 000; 1890: 1 427 000. N�r lagarna avskaffades: 1 787 000, d.v.s. mer �n 25 % av r�sterna. (Dessa siffror citerade efter Engels F�rord till Klasskampen i Frankrike.)
[10] Socialistlagen. "Undantagslagen" eller "uteslutningslagen" hade planerats av Bismarck �nda sedan hans makttilltr�de 1862. Den var en del i hans plan att krossa den socialistiska arbetarr�relsen. 1866 hade han s�kt r�ja undan marken under socialisternas f�tter genom att inf�ra r�str�tt f�r m�n (se not 8). 1878 gjordes tv� attentatsf�rs�k mot kejsar Wilhelm I (det f�rsta den 11 maj 1878 av en tennarbetare vid namn Hodel som sk�t mot kejsaren men missade; han avr�ttades vid Moabit den 16 augusti. Det andra f�rs�ket utf�rdes av Dr. Karl Nobiling som s�rade kejsaren och d�refter begick sj�lvmord den 2 juni 1878.) Dessa attentat gav Bismarck den f�rev�ndning han letat efter, trots att det bevisades att socialdemokratin inte hade n�got att g�ra med attentaten. Bismarcks f�rsta f�rs�k f�ll i riksdagen efter en debatt (den 23-24 maj; r�stsiffrorna: 251 mot 57 f�r). Efter det andra attentatet uppl�ste Bismarck riksdagen (11 juni) och nya val h�lls den 30 juli, vid vilka Bismarck vann 38 platser. Den 18 oktober genomdrev den nya riksdagen lagen med 221 r�ster mot 149. Men lagen hade de facto fungerat f�re dess formella inf�rande. Endast parlamentarisk aktivitet till�ts �t socialdemokratin. 900 arbetare drevs fr�n sina hemorter; 1.500 d�mdes till varierande former av f�ngslan; 1.300 publikationer drogs in och 332 arbetarorganisationer uppl�stes. Social-Demokraten, partiets officiella organ, m�ste i forts�ttningen tryckas i Schweiz. Lagen var i kraft till 1890, d� Bismarck l�t den falla. Socialdemokratin gick ur halvlegaliteten med en r�stsiffra p� �ver 11/2 miljon.
[11] Was will der Spartakusbund? (Vad vill Spartakusf�rbundet?) var det kommunistiska partiets programf�rslag, vilket antogs vid kongressen i Berlin i december 1919.
Den tyska socialdemokratins revolution�ra minoritetsgrupp kallade sig f�rst f�r Internationalen. Beslutet togs vid ett m�te i Liebknechts hem i Berlin p� ny�rsdagen 1916. De hade givit ut tidskriften Die Internationale i april 1915 och den hade omedelbart f�rbjudits. Fr�n och med 20 september 1916 b�rjade brev cirkulera illegalt, vilka var undertecknade med Spartakus (en Irakisk gladiator som ledde en slavrevolt mot Rom 73-71 f.Kr.) Dessa brev skrevs huvudsakligen av Luxemburg. Gruppen blev d� k�nd under namnet Spartakus-f�rbundet. Till i december 1918 tillh�rde gruppen formellt det Oberoende Socialistiska Partiet (se not 16), och bildade d�r v�nsterflygeln, men den hade samtidigt sin egen organisatoriska struktur och ett eget ledarskap.
Vid kongressen i Berlin den 31 december 1918 �ndrade Spartakusf�rbundet sitt namn till Tysklands Kommunistiska Parti.
[12] 9 november 1918. Den dag d� Wilhelm II av Tyskland abdikerade. I sammandrag var de h�ndelser som ledde till detta f�ljande: 26 oktober: General Ludendorff, �verbef�lhavare f�r den tyska arm�n, som insett att kriget var f�rlorat, avgick och flydde till Holland. 29-30 oktober: i ett sista desperat f�rs�k att r�dda ansiktet, beordrade den tyska flottan kryssarna Helgoland och Th�ringen att l�mna Kiel f�r ett sj�lvmordsuppdrag mot den brittiska flottan. Sj�m�nnen v�grade och 600 arresterades, l november: det f�rsta sj�mansr�det bildades i Kiel. 3 november: trupper �ppnade eld mot demonstranter i Kiel och d�dade �tta och s�rade 29. 4-7 november: 100.000 sj�m�n, n�stan hela flottan. gjorde uppror. Officerarna arresterades, n�gra d�dades. De reste inga politiska krav, men endast socialdemokraterna kunde kontrollera r�relsen. D�r Haase misslyckats, lyckades Noske. Men sj�m�nnen f�ljdes av reservtrupper i Hamburg och den 7 november spred sig myteriet �ver hela landet med M�nchen som sydlig gr�ns. (Dynastin i Wittelsbach och den bayerska regeringen st�rtades samma dag av arm�n och b�nderna vilka leddes av Kurt Eisner i revolutionen i M�nchen.)
Innan revolutionen hann sprida sig till fronten, proklamerades eld upph�r, och arbetar- och soldatr�d bildades �ver hela landet. Revolution�rerna planlade ett makt�vertagande den 11 november.
9 november: Vilhelm II flydde till Holland. Prins Max von Baden som bildat regering i b�rjan av oktober, kungjorde kejsarens abdikation och avgick sj�lv som kansler till f�rm�n f�r socialdemokraten Ebert. Denne bad Max bli konung, men denne v�grade.
P� eftermiddagen spreds nyheten om kejsarens avg�ng och vakterna vid det kejserliga palatset lade ned sina vapen. Klockan tv� proklamerade Scheidemann republiken fr�n riksdagens trappa. En timme senare vajade en r�d flagga �ver palatset. Karl Liebknecht kom fram en stund senare och talade till de jublande massorna. F�ngelserna �ppnades och de politiska f�ngarna, inklusive Rosa Luxemburg frigavs. Ebert bildade den nya regeringen - av "folkkommissarier".
[13] 6 december 1918. Ett f�rs�k att arrestera exekutivkommitt�n i Berlins arbetar- och soldatr�d och samtidigt bibeh�lla Ebert som ledare f�r regeringen. F�rs�ket misslyckades och konspirat�rerna arresterades. I kampen mot kontrarevolutionen d�dades 16 spartakister och 12 s�rades av den milit�r som beordrats fram av socialdemokraten Otto Wels, d� dessa gav eld mot en demonstration i norra Berlin.
24 december 1918. Den 21 december f�rflyttades de marinsoldater som vaktade palatset, anklagade f�r st�ld. Dorrenbach, bef�lhavare f�r marink�ren, beordrade regeringshusets omringning och intog �ven Telefoncentralen. Otto Wels tillf�ngatogs och h�lls som gisslan till dess han gick med p� omf�rflyttningen. Lojala trupper beordrades ut och drev fram en �verenskommelse. Men marinsoldaterna vid de Kungliga Stallen h�ll ut och den 24 december beordrade general Lequist sina soldater att ge eld mot Stallen och Palatset. De republikanska trupperna drevs n�stan till myteri. Wels frigavs oskadd och avgick den 28 december.
[14] Federalt r�d eller Bundesrat var en skapelse av Bismarck p� 1870-talet. Den bestod av delegater fr�n de federala regeringarna, och dominerades av Preussen som hade 17 r�ster av 58. Den tyska nationens enande var en sentida skapelse. Till och med d� Otto Preuss (senare k�nd som f�rfattare till Weimarkonstitutionen) under novemberrevolutionen f�reslog att Preussen skulle uppl�sas, fann han inget st�d bland socialdemokrater p� h�gerkanten. En officiell tysk nationalitet p� passen inf�rdes f�rst av Hitler.
[15] Oberoende Socialister. USPD eller Tysklands Oberoende Socialdemokratiska Parti bestod av socialdemokrater som varit i opposition mot kriget. Den formella splittringen fr�n moderpartiet skedde den 24 mars 1916, och partiet grundades i Gotha (vilken �ven varit tr�ffpunkten f�r den �k�nda enighetskonferensen mellan Eisenacher och Lassalleaner 1875, den egentliga grundningen av den tyska socialdemokratin). Ordf�rande vid 1916 �rs kongress var Wilhelm Boch, som ocks� fyllt samma funktion i Gotha 1875. Haase valdes till det nya partiets ledare. Spartakisterna var formellt medlemmar av partiet till dess de proklamerade sin sj�lvst�ndighet vid kongressen i Berlin 1918.
[16] Vorw�rts. (Fram�t). Den tyska socialdemokratins teoretiska organ. Efter oktober 1916 blev den majoritetens (h�gerflygelns) tidning. Gavs ut i Berlin 1891-1933. Freiheit (Frihet) var det Oberoende Socialdemokratiska Partiets organ (USPD). Se not 15.
[17] Nationalf�rsamlingen. "Folkkommissariernas Regering" betraktade sig sj�lv som en provisorisk regering och tillk�nnagav valen till en konstituerande f�rsamling. Mot Luxemburgs och Liebknechts r�d besl�t det tyska kommunistpartiet vid sin grundningskongress med 62 r�ster mot 23 att bojkotta valen. Dessa val h�lls den 19 januari 1919. I dessa deltog kvinnorna f�r f�rsta g�ngen. Socialdemokraterna blev det st�rsta partiet med 11.500.000 r�ster och 163 mandat av sammanlagt 423.
F�rsamlingen avvisade demonstrativt den tyska militarismen och valde Weimar till sitt s�te, denna stad som gav associationer till Goethe, Schiller, Bach och Liszt. Ett annat argument - m�h�nda starkare - var dess fruktan f�r trycket fr�n arbetarna i Berlin. Den b�rjade sina sessioner den 6 februari. Konstitutionen, som kn�pats ihop av Otto Wels, var en idealisk borgerlig konstitution, men trots sin perfekta form, smulades den i sm�bitar i det krisdrabbade Tyskland. Formellt upph�vdes den av Hitler.
[18] Ordalydelsen till denna resolution har f�rlorats p� grund av de kaotiska f�rh�llanden under vilka det kommunistiska partiet tvingades existera. �.a.