Die Rote Fahne (Berlin) Nr 36, 21 dec. 1918.
R�dskongressens f�rsta sammantr�de �r avslutat. Om man ser p� resultaten s� som de till det yttre f�religger i debatterna och besluten, �r de en seger f�r regeringen Ebert, en seger f�r kontrarevolutionen �ver hela linjen. Utest�ngningen av den revolution�ra "gatan",[1] annullering av arbetar- och soldatr�dens politiska makt, inkallande av nationalf�rsamlingen, diktatorisk makt till 6 december-klicken[2] - vad mer kunde v�l bourgeoisin �nska sig under nuvarande omst�ndigheter? "Diktatorerna vill inte veta av den diktatur man velat lasta p� dem", triumferar "Freiheit", det sorgliga organet f�r politisk tvetydighet.
I st�llet f�r att bem�ktiga sig den politiska makten f�r revolutionens sak, vilket var dess mission, har arbetar- och soldatr�dens sj�lvvalda organ likviderat sig sj�lvt och utl�mnat den makt som anf�rtrotts det till fienden.
I detta kommer inte bara den allm�nna otillr�ckligheten under revolutionens f�rsta omogna stadium till uttryck utan �ven denna prolet�ra revolutions specifika sv�righet, den historiska situationens s�regenhet.
Under alla tidigare revolutioner upptr�dde k�mparna med �ppna visir p� arenan: klass mot klass, program mot program, sk�ld mot sk�ld. Och n�r det under varje kontrarevolution f�rekommit komplotter, r�nker och skurkstreck, s� var det just kontrarevolutionens, rojalisternas, aristokraternas och reaktion�ra milit�rers komplotter, r�nker och skurkstreck. Det var alltid anh�ngare av det st�rtade eller hotade systemet som i detta systems namn vidtog kontrarevolution�ra �tg�rder f�r att r�dda det. Det r�ckte att dra fram de komprometterade sk�ldarna och vapnen i ljuset f�r att folkm�ngden under stor upphetsning skulle plocka s�nder de gamla f�gelskr�mmorna.
Under den nuvarande revolutionen upptr�der den gamla ordningens skyddstrupper inte p� arenan under de h�rskande klassernas egna sk�ldar och vapen utan under ett "socialdemokratiskt partis" fanor. Om herrarna Ebert och Haase �ppet och �rligt kallade sig Heydebrandt, Gr�ber och Fuhrmann,[3] hade inte en enda av arbetar- och soldatr�dens delegerade f�ljt dem. Om revolutionens kardinalfr�ga �ppet och �rligt l�d kapitalism eller socialism, vore tvekan och vacklan en om�jlighet i proletariatets stora massa idag.
Men s� l�tt och bekv�mt g�r inte historien det f�r oss. Det borgerliga klassherrav�ldet utk�mpar idag sin sista v�rldshistoriska kamp under fr�mmande flagg, under revolutionens egen flagg. Det �r ett socialistiskt parti, det �r arbetarr�relsens och klasskampens genuina skapelse som har f�rvandlat sig till den borgerliga kontrarevolutionens viktigaste instrument. K�rnan, tendensen, politiken, psykologin, metoderna - allt �r �kta kapitalistiskt. Det enda kvar av socialism �r standaren, apparaten och fraseologin. Men standar, apparat och fraseologi r�cker f�r att bedra breda massor om politikens inneh�ll och k�rna, f�r att degradera det revolution�ra proletariatets delegatr�d till kontrarevolutionens legotrupper!
Det �r l�rdomen fr�n den tyska socialdemokratins skola, det �r slutr�kningen fr�n de senaste 25 �rens verksamhet. Anden fr�n den 4 augusti 1914 sv�vade �ver r�dskongressens sammantr�deslokal, Hohenzollrarnas, Hindenburgs och Ludendorffs gamla Tyskland, bel�gringstillst�ndet och b�delsarbetet i Finland, Baltikum och Ukraina var �nnu intakt och vid liv i riksdagens sessionssal - trots sammanbrottet p� slagf�lten i Frankrike och trots 9 november!
Men: Detta Tyskland finns inte l�ngre. Det �r den underbara hemligheten i alla allvarliga, historiskt n�dv�ndiga omv�lvningar att en dag av revolution f�r�ndrar samh�llets ansikte och g�r det gamla till n�got o�terkalleligen f�rflutet.
Uppflammandet av den 9 november - hur svagt, otillr�ckligt och osammanh�ngande det �n var - skapade en o�verbryggbar klyfta mellan ig�r och idag. Liksom en liten sn�flinga r�cker f�r att s�tta ig�ng en gigantisk lavin och begrava klippor, dalar och byar nedanf�r, r�ckte den svaga impulsen fr�n den 9 november att rubba j�mvikten i de tyska klassf�rh�llandena och s�tta grundf�stena i gungning.
Denna process av omskakning och omv�lvning f�r det borgerliga klassherrav�ldet kan inte leda n�gon annan vart �n till den sociala revolutionens triumf, ty i och med imperialismens bankrutt finns ingen annan l�sning, ingen annan r�ddning �n socialismen.
Varje dag tillspetsas situationen, varje dag utmejslas det v�rldshistoriska dilemmat skarpare och obarmh�rtigare.
De �terv�ndande soldatmassorna f�rvandlas gradvis till arbetarmassor, de tar av sig imperialismens livr� och tar p� sig arbetarskjortan. D�rmed f�r soldaterna �ter kontakt med den moderliga jord d�r deras klassmedvetande �r rotat, och de band de tempor�rt har knutit med den h�rskande klassen brister.
Samtidigt reser sig de j�ttelika problemen med arbetsl�sheten, de ekonomiska striderna mellan kapital och arbete, och statens finansiella bankrutt. Den inre uppl�sningen av den kapitalistiska ekonomin visar dess Medusahuvud. H�ri de ekonomiska mots�ttningarna finns den flammande h�rd fr�n vilken ny gl�d dagligen h�mtas till klasskampen.
Och d�rmed �r det givet att den revolution�ra sp�nningen och massornas revolution�ra medvetande sk�rps dag f�r dag. Just r�dskongressen har genom sin skarpa, of�rmedlade motsatsst�llning till situationen och st�mningen bland massorna sj�lv gjort sitt b�sta f�r att de skall skolas och upplysas. Under de f� dagar �verl�ggningarna varade har den visat proletariatet liksom soldatmassorna att en strid p� kniven mot kontrarevolutionens regering �r en ofr�nkomlig och livsavg�rande fr�ga.
Det �r bara oklarheter och halvheter, bara besl�janden och dimrid�er som �r farliga f�r revolutionens sak. Varje klarg�rande, varje avsl�jande �r olja p� revolutionens eld.
P� n�gra f� dagar har r�dskongressen utf�rt sitt arbete s� grundligt, s� klart slitit bort alla kvardr�jande sl�jor fr�n kontrarevolutionens k�rna, att dess session liksom en exploderande mina m�ste v�cka de prolet�ra massornas samveten till liv.
Fr�n och med den stund r�dens delegerade har pratat f�rdigt, har arbetar- och soldatr�den i hela Tyskland, har arbetarmassorna ordet. De kommer att tala, och de kommer att handla. Regeringen Eberts seger kommer - liksom alla kontrarevolutionens segrar - att f�rbli en Pyrrhusseger.
[1] Ett f�rslag att l�ta Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht tala till kongressen, trots att de inte hade valts, avvisades med stor majoritet.
[2] Den 6 december 1918 hade en grupp officerare gjort ett kuppf�rs�k, avsatt verkst�llande utskottet f�r Berlins arbetar- och soldatr�d och utropat Ebert till president. Ledande socialdemokrater var ocks� inblandade i detta kuppf�rs�k.
[3] Ernst von Heydebrand var ordf�rande f�r det tyskkonservativa partiet.