"Die Internationale" nr 1, 1915.
Den 4 augusti 1914 tog den tyska socialdemokratin sitt politiska avsked, och samtidigt st�rtade den Socialistiska internationalen samman.[1] Alla f�rs�k att f�rneka eller d�lja detta faktum har, oavsett vilka motiv som kan ligga bakom, endast en objektiv tendens: att f�reviga de socialistiska partiernas �desdigra sj�lvbedr�gerier, att g�ra de inre brister, som lett till sammanbrottet, till tingens normala tillst�nd, att p� l�ng sikt g�ra en fiktion, ett hyckleri av den Socialistiska internationalen. Sj�lva sammanbrottet saknar motstycke i historien. Socialism eller imperialism - detta alternativ sammanfattar arbetarpartiernas politiska orientering under det senaste decenniet. S�rskilt i Tyskland anv�ndes det som socialdemokratins paroll i otaliga programtal inf�r folkf�rsamlingar, i broschyrer och i tidningsartiklar; det var formeln f�r socialdemokratins uppfattning av den r�dande historiska fasen och dess tendens.
V�rldskrigets utbrott har f�rvandlat ordet till k�tt, har f�rvandlat alternativet fr�n en historisk tendens till en politisk situation. St�lld inf�r detta alternativ, som socialdemokratin var den f�rsta att inse och upplysa folkmassorna om, str�k socialdemokratin flagg och gav utan kamp segern �t imperialismen. Aldrig i klasskampernas och de politiska partiernas historia har det funnits n�got annat parti som i likhet med det tyska socialdemokratiska partiet efter en femtio�rig oavbruten tillv�xt, efter att ha er�vrat en f�rsta rangens maktposition och efter att ha vunnit miljoner v�ljare p� s� kort tid fullst�ndigt g�tt upp i r�k som politisk faktor. I sin egenskap av internationalens b�st organiserade och b�st disciplinerade f�rtrupp, tj�nar v�rt parti som det tydligaste beviset f�r socialismens sammanbrott.
Kautsky, som representerar det s�kallade "marxistiska centrum" eller, i politiska termer: tr�skets teoretiker, har redan i flera �r degraderat teorin till springpojke �t "partiinstansernas" officiella praxis och p� s� s�tt duktigt bidragit till partiets ammanbrott, och nu har han redan t�nkt ut en ny teori, som skall r�ttf�rdiga sammanbrottet och framst�lla det i en gynnsam dager. Enligt den teorin skall socialdemokratin visserligen utg�ra ett instrument f�r freden, men inget medel mot krig. Eller, som Kautskys trogna l�rjungar i den �sterrikiska "Der Kampf" med m�nga suckar p�bjuder aprop� den tyska socialdemokratins f�rvillelser: socialdemokratins enda l�mpliga politik s� l�nge kriget varar �r "tigandets politik"; f�rst n�r fredsklockorna kl�mtar, skall den �ter tr�da i funktion. Denna den frivilliga eunucktillvarons teori, som endast tror sig kunna r�dda socialdemokratins dygd genom att koppla bort partiet som politisk faktor under avg�rande skeden i v�rldshistorien, lider av samma grundfel som alla den politiska impotensens r�kningar: den �r uppgjord utan v�rden.
St�lld inf�r alternativet: f�r eller emot kriget, m�ste socialdemokratin i samma �gonblick, som den gav upp alternativet "emot", genom historiens j�rnh�rda tv�ng kasta hela sin vikt i v�gsk�len f�r kriget. Samme Kautsky, som pl�derade f�r kreditbevillning p� den minnesv�rda fraktionsr�dgivningen den 3 augusti, och samma "austromarxister" (som de sj�lva kallar sig), som nu i "Der Kampf"[2] anser det sj�lvklart att den socialdemokratiska fraktionen skall bevilja krigskrediter, gjuter emellan�t t�rar �ver de socialdemokratiska partiorganens nationalistiska excesser och �ver deras otillr�ckliga teoretiska skolning, s�rskilt vad betr�ffar den h�rfina uppdelningen av begreppet "nationalitet" och andra "begrepp", som uppges ha skuld till dessa felsteg. Men tingen har sin egen logik, �ven n�r m�nniskorna inte vill veta av den. Sedan socialdemokratin genom sina representanter i parlamentet beslutat sig f�r att fr�mja kriget, f�ljde resten av sig sj�lv med det historiska �dets oundviklighet.
I och med den fj�rde augusti har den tyska socialdemokratin l�ngt ifr�n att "tiga" �vertagit en synnerligen viktig historisk funktion: den som imperialismens vapendragare i det p�g�ende kriget. Napoleon sade en g�ng: tv� faktorer avg�r utg�ngen av en strid, den "jordiska" faktorn, det vill s�ga terr�ngen, vapnens beskaffenhet, atmosf�riska f�rh�llanden etc., och den himmelska" faktorn, dvs. h�rens moraliska sinnesf�rfattning, dess h�nf�relse, dess tro p� saken. F�r den "jordiska" faktorn i det p�g�ende kriget s�rjer p� tysk sida i huvudsak firman Krupp i Essen, f�r den "himmelska" faktorn �r framf�r allt socialdemokratin ansvarig. De tj�nster den har gjort och g�r den tyska krigsledningen alltsedan den fj�rde augusti �r om�tliga. Fackf�reningarna, som efter krigsutbrottet lagt alla l�nestrider p� hyllan och omger alla de milit�ra myndigheternas s�kerhets�tg�rder f�r att f�rhindra oroligheter bland folket med "socialismens" nimbus; de socialdemokratiska kvinnorna, som helt undandrar sig all socialdemokratisk agitation och i st�llet �gnar hela sin tid och kraft �t att arm i arm med borgerliga patrioter lugna n�dlidande krigarfamiljer, den socialdemokratiska pressen, som med n�gra f� undantag �gnar sina dagstidningar, vecko- och m�nadstidskrifter �t att framst�lla kriget som en nationell och prolet�r angel�genhet och g�ra propaganda f�r det, �t att alltefter krigslyckan utm�la den ryska faran och tsarregeringens illd�d eller prisge det perfida Albion �t folkets hat, �t att jubla �ver uppror och revolutioner i andras kolonier, �t att sia om Turkiets uppsving efter detta krig, �t att lova frihet �t polacker, rutener och alla andra folkslag, �t att undervisa den prolet�ra ungdomen i krigisk tapperhet och hj�ltemod - kort sagt �t att bearbeta folkmassorna och den allm�nna opinionen f�r krigets ideologi, och slutligen de socialdemokratiska riksdagsm�nnen och partiledarna, som inte endast beviljar medel f�r krigf�ringen, utan �ven svartm�lar varje oroande tendens till tvivel och kritik hos massorna som "intriger" vilka de energiskt s�ker f�rkv�va, medan de � sin sida diskret st�r till regeringens tj�nst med �kta tysk-nationella, patriotiska broschyrer, tal och artiklar - har man n�gonsin i v�rldshistorien sk�dat ett krig, i vilket s�dana ting f�rekommit?
Var och n�r har man n�gonsin med s�dan sj�lvklar undergivenhet funnit sig i att alla f�rfattningsenliga r�ttigheter upph�vdes? Var har man n�gonsin sjungit s�dana hymner till den ytterst str�nga av motst�ndarsidan dikterade presscensuren, som man nu g�r i vissa tyska socialdemokratiska tidningar? Aldrig f�rut har ett krig haft s�dana Pindaros-s�ner, aldrig har en milit�r diktatur funnit s�dan lydnad, aldrig har ett politiskt parti s� ivrigt offrat allt vad det �gde och har p� altaret f�r den sak, som det tusen g�nger om svurit sig och v�rlden att bek�mpa till sista blodsdroppen. J�mf�rt med denna f�rvandling �r nationalliberalerna st�ndaktiga som Cato och verkliga rochers de bronce (j�rnklippor). Just den m�ktiga organisationen av den tyska socialdemokratin, just dess ber�mda disciplin var det som gjorde det m�jligt, att dess fyra miljoner p� ett enda dygn gjorde en tv�rv�ndning p� kommando fr�n en handfull parlamentsledam�ter och l�t sp�nna sig f�r den vagn, som det varit deras livs m�l att bek�mpa. Socialdemokratins femtio �r av f�rberedande arbete b�r sina frukter i detta krig, vars tyngd och segerrika kraft p� tyskt fackf�renings- och partiledarh�ll framst�lls som ett resultat huvudsakligen av massornas "skolning" i prolet�ra organisationer. Marx, Engels och Lassalle, Liebknecht, Bebel och Singer[3] har skolat det tyska proletariatet f�r att Hindenburg skulle kunna leda det. Och d�rf�r att skolningen, organisationen, den ber�mda disciplinen, fackf�reningarnas standard och arbetarpressen st�r p� h�gre niv� i Tyskland �n i Frankrike, �r den tyska socialdemokratins krigshj�lp ocks� mycket effektivare �n den franska. De franska socialisterna och deras ministrar �r rena kl�pare i nationalismens och krigf�ringens ovana hantverk, om man j�mf�r deras prestationer med de tj�nster, som den tyska socialdemokratin och de tyska fackf�reningarna bevisar den fosterl�ndska imperialismen.
Den officiella teori, som godtyckligt missbrukar marxismen till partiinstansernas husbehov f�r att urskulda deras f�rehavanden, den teori, vars organ �r tidskriften "Neue Zeit",[4] f�rs�ker bortf�rklara den lilla differensen mellan arbetarpartiets nuvarande funktion och dess tidigare deklarationer genom att s�ga, att den internationella socialismen visserligen �gnat mycken tid �t fr�gan om hur man skulle kunna f�rhindra krigsutbrottet, men d�remot inte sagt n�got om hur man skulle f�rh�lla sig efter detta krigsutbrott. (Se Kautskys artikel i "Neue Zeit" den 2 oktober i fjol.) Som allas �dmjuka tj�narinna f�rs�krar denna teori, att det r�der fullst�ndig harmoni mellan socialismens nuvarande praxis och dess f�rg�ngna, att inget av de socialistiska partierna har gjort sig skyldigt till n�got, som skulle kunna ifr�gas�tta dess medlemskap i internationalen. Och samtidigt tillhandah�ller denna smidiga och b�jliga teori en godtagbar f�rklaring till mots�ttningen mellan den internationella socialdemokratins nuvarande position och dess f�rg�ngna, en mots�ttning, som inte ens den dummaste person kan undg� att m�rka. Internationalen har endast ventilerat m�jligheterna att f�rhindra kriget. Men nu "�r kriget h�r", som formeln lyder, och nu visar det sig, att socialisterna efter krigsutbrottet skall f�lja helt andra f�rh�llningsregler �n f�re kriget. S� snart ett krig utbrutit, �r det enda alternativet f�r varje proletariat: seger eller nederlag. Eller som en annan "austromarxist", F. Adler,[5] mera naturvetenskapligt och filosofiskt uttrycker saken: liksom varje annan organism m�ste nationen framf�r allt f�rsvara sin existens. P� god tyska betyder det, att det f�r proletariatet finns inte en livsregel, vilket den vetenskapliga socialismen hittills f�rkunnat, utan i st�llet tv�: en som g�ller i fredstid och en som g�ller f�r krigstillst�nd. I fredstid har man inom landet klasskamp och ut�t internationell solidaritet, i krigstid har man klassolidaritet inom landet, men strid mellan arbetarna i olika l�nder. Den v�rldshistoriska appellen i Kommunistiska manifestet har f�tt ett v�sentligt till�gg och lyder nu i Kautskys korrigerade skick: Prolet�rer i alla l�nder, f�renen eder i fredstid och sk�r halsen av varandra i krigstid! I dag lyder parollen allts� "jeder Schuss ein Russ - jeder Stoss ein Franzos",[6] och i morgon efter fredsslutet: "Seid umschlungen, Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt".[7] Ty internationalen �r "i huvudsak ett fredsinstrument", men "inget verksamt medel i krigstider". (Se Kautskys artikel i "Neue Zeit" den 27 oktober i fjol.)
Denna praktiska teori �ppnar inte bara lockande perspektiv f�r den socialdemokratiska praktiken, i det att den upph�jer drejskivefraktionens[8] metod att v�nda kappan efter vinden och centrumpartiets jesuitmetoder till den Socialistiska internationalens grunddogm. Den f�rkunnar �ven en helt ny "revision" av den historiska materialismen, en revision, mot vilken alla Bernsteins tidigare f�rs�k i den riktningen ter sig som oskyldiga barnlekar. Proletariatets taktiska riktlinjer skall vara helt olikartade f�re och efter krigsutbrottet, de skall rentav vara diametralt motsatta. Detta f�ruts�tter, att �ven samh�llsvillkoren, grundvalarna f�r v�r taktik, �r helt olikartade i fredstid och i krigstid. Enligt den av Marx grundade historiska materialismen �r hela v�r skrivna historia en klasskampernas historia. Efter Kautskys revision av materialismen m�ste man till�gga: med undantag f�r krigsperioderna. Enligt honom f�rl�per samh�llsutvecklingen, som ju i tusentals �r interfolierats av krig, enligt f�ljande schema: en period av klasskamper, sedan en paus, under vilken klasserna sluter sig samman och utk�mpar nationella strider, sedan �ter en period av klasskamper, �ter paus och klassammanslutning och s� vidare i en graci�s menuett. Varje krigsutbrott v�nder upp och ned p� samh�llslivets fredliga grundvalar, och i det �gonblick, d� man sluter fred, f�r�ndras dessa grundvalar �ter. Som man ser, �r detta inte l�ngre n�gon teori om samh�llets utveckling "genom katastrofer", mot vilken Kautsky f�rut m�ste f�rsvara sig tillsammans med andra "intrigmakare"; det �r en teori om samh�llsutveckling - genom kullerbyttor. Samh�llet r�r sig fram�t ungef�r som ett drivande isberg om v�ren, vilket efter en viss tid st�r p� huvudet, eftersom den ljumma v�rstr�mmen sm�lt bort dess bas, och sedan periodiskt upprepar denna f�rtjusande lek.
Men f�r det f�rsta utg�r alla k�nda historiska fakta ett slag i ansiktet p� denna reviderade historiska materialism, eftersom historien i st�llet f�r den nykonstruerade mots�ttningen mellan krig och klasskamp har att uppvisa st�ndigt �terkommande dialektiska �verg�ngar fr�n krig till klasskamp, fr�n klasskamp till krig, varigenom dessa b�da f�reteelser avsl�jar sin inre samh�righet. S� var det med medeltidens stadskrig, med reformationskrigen, med Nederl�ndernas befrielsekrig, med krigen under den stora franska revolutionen, med det amerikanska oavh�ngighetskriget, med Pariskommunens uppror och med den stora ryska revolutionen �r 1905. F�r det andra smular Kautskys teori �ven abstrakt och teoretiskt sett s�nder hela den marxistiska teorins historiska materialism, vilket redan en kort diskussion bevisar. Om det n�mligen som Marx antar f�rh�ller sig s�, att varken klasskamp eller krig faller ner fr�n himlen, utan i st�llet �r f�ljder av djupt liggande ekonomiska och sociala orsaker, s� kan ingendera f�rsvinna periodiskt, om inte dess orsaker uppl�ses i intet. Nu �r ju proletariatets klasskamp endast en f�ljd av l�nesituationen och bourgeoisins kapitalistiska klassherrav�lde. Men l�nesituationen upph�r inte att existera under kriget, utan den f�rs�mras tv�rtom genom de spekulationer och jobberier, som frodas i krigsindustrins b�rdiga jord och genom den milit�ra diktaturens press p� arbetarna. Lika litet upph�r bourgeoisins politiska klassherrav�lde i krigstider: tv�rtom stegras det till en naken klassdiktatur genom att de f�rfattningsenliga r�ttigheterna upph�vs. N�r allts� klasskampens ekonomiska och politiska k�llor fl�dar tio g�nger starkare i krigstider �n under fredliga f�rh�llanden, hur �r det d� m�jligt att klasskampen, den oundvikliga f�ljden av dessa f�reteelser, skulle kunna upph�ra? Det �r ju tv�rtom s�, att krig under den nuvarande historiska perioden �r resultat av olika kapitalistgruppers konkurrerande intressen och av kapitalets expansionsbehov. Men dessa b�da drivfj�drar fungerar inte endast medan kanonerna d�nar, utan �ven i fredstid, och d�rigenom f�rbereder de krigsutbrottet och g�r det oundvikligt. Kriget �r ju enligt Clausewitz - som Kautsky med f�rk�rlek citerar - endast "samma politik fortsatt med andra medel". Och det �r just den imperialistiska fasen av kapitalets klassherrav�lde som genom sina kapprustningar gjort freden till en om�jlighet, eftersom de i grund och botten har utropat militarismens diktatur, allts� ett permanent krigstillst�nd.
Detta resulterar i ett antingen - eller f�r den reviderade historiska materialismen. Antingen �r klasskampen �ven i krigstider den allsm�ktiga lagen f�r proletariatets existens, och d� �r det ett brott mot proletariatets livsintressen att i krigstider i st�llet l�ta partiinstanserna proklamera harmoni mellan klasserna. Eller ocks� �r klasskampen �ven under fredliga f�rh�llanden ett brott mot "nationella intressen" och mot "f�derneslandets s�kerhet". Antingen klasskampen eller harmonin mellan klasserna �r samh�llslivets fundamentala faktor, i krigstid s�v�l som i fredstid. I praktiken blir alternativet �nd� tydligare: Antingen bek�nner socialdemokratin inf�r den fosterl�ndska bourgeoisin pater peccavi (Fader, jag har syndat), vilket f.d. unga g�p�are, numera gamla b�nesystrar i v�rt parti redan �ngerfullt f�reslagit, och d� m�ste partiet ocks� revidera hela sin fredstaktik och sina principer f�r att kunna anpassa sig till sin nuvarande socialimperialistiska position. Eller ocks� bek�nner socialdemokratin sitt pater peccavi inf�r det internationella proletariatet, och d� m�ste partiet anpassa sitt f�rh�llningss�tt i krigstider till sina fredsprinciper. Och det som g�ller f�r den tyska arbetarr�relsen, g�ller givetvis ocks� f�r den franska.
Antingen f�rblir internationalen en ruinh�g �ven efter kriget, eller man b�rjar dess �teruppbyggnad p� klasskampens grundvalar, eftersom klasskampen �r dess livgivande k�lla. Internationalen f�r inte nytt liv f�r att man efter kriget plockar fram det gamla positivet igen och fritt, friskt och frejdigt, som om ingenting h�nt, spelar upp samma melodier, som f�rtrollade v�rlden f�re den fj�rde augusti. Internationalen kan �teruppbyggas endast d�rigenom, att vi "grymt och grundligt h�nar v�ra egna halvheter och svagheter", h�nar v�rt moraliska f�rfall efter den fj�rde augusti och likviderar hela v�r taktik efter detta datum. Och det f�rsta steget i den riktningen �r en aktion, d�r vi k�mpar f�r att f� ett snabbt slut p� kriget och utforma freden i enlighet med det internationella proletariatets gemensamma intressen.
Tv� olika partiinriktningar har hittills tr�tt i f�rgrunden vad fredsfr�gan betr�ffar. Den ena, vilken representeras av partistyrelsemedlemmen Scheidemann[9] och av flera andra riksdagsm�n och partitidningar, pr�glar som ett eko av regeringen parollen "H�ll ut" och bek�mpar fredsaktionen som otidsenlig och farlig f�r f�derneslandets milit�ra intressen. Denna riktning propagerar f�r ett forts�ttande av kriget, och s�rjer s�lunda objektivt f�r, att kriget i de h�rskande klassernas intresse m�tte forts�ttas "till en seger, som kommer att gottg�ra v�ra offer", till en "tryggad fred". Med andra ord s�rjer dessa anh�ngare av "H�ll ut"-parollen f�r att krigets objektiva tendens s� n�ra som m�jligt sammanfaller med de imperialistiska er�vringar, vilka "Die Post", Rohrbach, Dix[10] och andra anh�ngare av Tysklands v�rldsherrad�me �ppet f�rklarar f�r krigets m�l. Om dessa vackra dr�mmar inte skulle bli uppfyllda, om den unga imperialismens tr�d �nnu inte v�xer upp i himlen, s� kan man sannerligen inte skylla detta p� redaktionen f�r "Die Post" och dess efterf�ljare i den tyska socialdemokratins led. Det �r uppenbarligen inte de h�gtidliga "uttalandena" i riksdagen "mot varje slag av er�vringspolitik", som �r av avg�rande betydelse f�r krigets resultat, utan rekommendationen att "h�lla ut". Det krig, som Scheidemann och andra vill forts�tta, har sin egen logik, men representanterna f�r den �r de kapitalistiska och agrara element, som sitter i sadeln i dagens Tyskland, och inte de obetydliga socialdemokratiska riksdagsm�nnen och redakt�rerna, som endast f�r h�lla i stigbyglarna, varigenom partiets socialimperialistiska h�llning f�r sina tydligaste uttryck.
Medan �ven de franska partiledarna - ehuru med utg�ngspunkt fr�n en helt annan milit�r situation - h�ller fast vid parollen att "h�lla ut till segern", kan man i alla andra l�nder observera en allt kraftfullare aktion f�r en snabb avslutning av kriget. Det mest utm�rkande f�r alla dessa fredstankar och freds�nskningar �r den noggranna uppst�llningen av fredsgarantier, vilka skall kr�vas efter krigsslutet. H�r framtr�der inte endast det gemensamma kravet: inga er�vringar, utan �ven en hel rad nya krav: allm�n nedrustning, eller, mera modest: en planm�ssig begr�nsning av kapprustningarna, den hemliga diplomatins avskaffande, fri handel f�r alla nationer i kolonierna och flera andra vackra tankar. I alla dessa paragrafer, som skall g�ra m�nskligheten lyckligare och f�rhindra framtida krig, m�ste man beundra den of�rbr�nneliga optimism, som oskadd �verlevat det p�g�ende krigets fruktansv�rda katastrof och nu planterar nya - resolutioner p� de gamla f�rhoppningarnas gravkulle. Om sammanbrottet den fj�rde augusti har bevisat n�got, s� �r det den v�rldspolitiska l�rdomen, att man inte skapar n�gon effektiv fredsgaranti eller skyddsmur mot krig genom fromma �nskningar, utstuderade recept eller utopiska krav, utan endast och allenast med hj�lp av proletariatets handlingskraftiga vilja att f�rbli troget sin klasspolitik och sin internationella solidaritet trots imperialismens alla stormar. De socialistiska partierna i de ber�rda l�nderna, och framf�r allt det tyska partiet, har inte brustit i sina krav eller formler, utan i f�rm�gan att l�ta dessa krav f�ljas av en best�md vilja och av aktioner i klasskampens och internationalismens tecken. Om man i dag, efter allt vi upplevat, skulle fatta fredsaktionens uppgift som uppgiften att fundera ut de b�sta recepten mot krig, s� skulle man d�rmed fastsl�, att den internationella socialismen r�kat ut f�r den st�rsta faran av alla: n�mligen den, att trots alla grymma l�rdomar varken ha l�rt eller gl�mt n�got.
�ven f�r detta finner vi m�nsterexempel i Tyskland. I "Neue Zeit" framlade nyligen riksdagsman Hoch ett fredsprogram, som - enligt vittnesb�rd fr�n ett partiorgan - l�g honom varmt om hj�rtat. I detta program saknades ingenting: varken en numrerad lista p� "krav", som sm�rtfritt och s�kert skall f�rebygga krig i framtiden, eller en mycket �vertygande utl�ggning om hur m�jligt, n�dv�ndigt och �nskv�rt det vore med ett snart slut p� kriget. Det var bara en sak som fattades: f�rklaringen att man skall verka f�r denn fred och p� vilket s�tt man skall g�ra det, n�mligen med handlingar och inte med "�nskningar"! Artikelf�rfattaren tillh�r n�mligen den kompakta fraktionsmajoritet, som inte bara r�stat f�r krigskrediter tv� g�nger, utan dessutom varje g�ng p�pekat den politiska, fosterl�ndska och socialistiska n�dv�ndigheten av att dessa krediter beviljades, och som full�rd i sin nya roll �r redo att med samma sj�lvklarhet forts�tta att bevilja krediter f�r en fortsatt krigf�ring. Det �r ett klassiskt konststycke av samma det praktiska tr�skets politik, som teoretiskt propageras i "Neue Zeit", att rekommendera ytterligare medel till en fortsatt krigf�ring i samma andedrag som man prisar den efterl�ngtade freden och alla dess v�lsignelser, att "med ena handen trycka sv�rdet i regeringens hand och med den andra vifta med fredens mjuka palmkvist �ver Internationalen".
Om socialisterna i neutrala l�nder, som t.ex. p� konferensen i K�penhamn[11], p� allvar anser sig arbeta f�r ett snabbt slut p� kriget d� de p� papperet utarbetar fredskrav och fredsrecept, s� �r detta ett relativt oskyldigt misstag. Insikten om den springande punkten i internationalens situation f�r n�rvarande, och om orsakerna till dess sammanbrott kan och skall bli alla de socialistiska partiernas egendom. Den aktion, som leder till fredens och internationalens restauration, kan endast utg� fr�n de socialistiska partierna i de krigf�rande l�nderna. Det f�rsta steget p� v�g mot fred och international �r ett avsteg fr�n socialimperialismens v�g. Och om de socialdemokratiska riksdagsm�nnen forts�tter att bevilja medel f�r krigf�ring, s� �r deras freds�nskningar och fredsrecept precis detsamma som Kautskys "international", vars medlemmar "inte har n�got att f�rebr� sig" och omv�xlande omarmar varandra och sk�r halsarna av varandra, n�mligen - ett hyckleri, och v�rre �nd� - en hallucination. �ven h�r har tingen sin egen logik. Genom att bevilja krigskrediter sl�pper Hoch och hans likar taget i tyglarna och �stadkommer motsatsen till fred, n�mligen "uth�lligheten", lika v�l som Scheidemann och kompani, som genom att rekommendera "uth�llighet" faktiskt �verl�mnar tyglarna till folket p� "Die Post" och d�rigenom uppn�r motsatsen till sina h�gtidliga uttalanden mot "varje slag av er�vringspolitik", n�mligen att de imperialistiska instinkterna frig�rs och k�mpar - till sista blodsdroppen. �ven h�r finns det endast ett antingen-eller: antingen Bethmann Hollweg[12] eller - Liebknecht. Antingen imperialism eller en socialism av Marx' m�rke.
Liksom hos Marx sj�lv den skarpsinnige historieanalytikern och den dj�rve revolution�ren, tankens man och handlingens man ing�tt en ouppl�slig f�rening, d�r elementen underst�dde och kompletterade varandra, s� f�renade marxismen som socialistisk doktrin f�r f�rsta g�ngen i den moderna arbetarr�relsens historia teoretiska insikter med en proletariatets revolution�ra handlingskraft, d�r den ena sidan genomlyste och berikade den andra. B�da �r i lika h�g grad delar av marxismens innersta v�sen; skilda fr�n varandra f�rvandlar elementen var f�r sig socialismen till en sorglig karikatyr av sitt eget jag. Den tyska socialdemokratin har under loppet av ett halvsekel sk�rdat de rikaste frukterna av marxismens teoretiska insikter och n�rd av dem skapat en m�ktig organisation. St�lld inf�r sin st�rsta historiska pr�vning, en pr�vning som socialdemokratin f�r �vrigt teoretiskt f�rutsett i alla dess v�sentliga drag med en naturforskares s�kerhet, svek arbetarr�relsens andra livselement: den handlingskraftiga viljan att icke blott f�rst� historien, utan �ven skapa den. Socialdemokratin med alla sina m�nstergilla teoretiska insikter och hela sin organisatoriska kraft sveptes med av den v�rldshistoriska str�mvirveln, kantrade p� ett �gonblick likt ett vrak utan roder och utsattes f�r imperialismens vindar, mot vilka den skulle ha arbetat sig fram till socialismens r�ddande hamn. Hela internationalen hade varit d�md till nederlag redan till f�ljd av denna dess mest skolade, starkaste elittrupps olycks�de, �ven om andra partier varit utan fel.
Ett v�rldshistoriskt sammanbrott av f�rsta rang, vilket p� det mest riskabla s�tt komplicerar och f�rdr�jer m�nsklighetens befrielse fr�n kapitalismens herrav�lde. Men om nu detta var n�dv�ndigt, s� �r �tminstone marxismen helt utan skuld. Och alla f�rs�k att anpassa marxismen till den socialistiska praktikens nuvarande fallf�rdighet, att prostituera den till att tj�nstg�ra som fal apologet �t socialimperialismen, �r oj�mf�rligt mycket farligare �n alla skriande nationalistiska excesser ur partiets led; dessa f�rs�k leder inte endast till, att de verkliga orsakerna till internationalens djupa f�rfall h�ljs i dunkel, utan ocks� till att k�llorna till dess framtida �teruppr�ttelse sinar. Den nya internationalen s�v�l som en fred, vilken motsvarar proletariatets intressen, kan endast v�xa fram ur proletariatets sj�lvkritik och ur dess insikt om den egna makten, samma makt, som visserligen den fj�rde augusti kn�cktes av stormen likt ett vajande r�, men som i sin sanna gestalt �r historiskt kallad att kn�cka de sociala or�ttvisornas tusen�riga ekar och att f�rs�tta berg. Det �r v�gen till denna makt - och inte pappersresolutioner - som samtidigt �r v�gen till fred och till internationalens �teruppbyggnad.
Kamrat Luxemburgs uppsats skrevs redan i februari. Eftersom hon sedan sin h�ktning inte kan �ndra p� den sj�lv, k�nner jag mig f�rpliktad att anf�ra det faktum, att Kautsky senare f�rnekat, att han skulle ha pl�derat f�r krigskrediter. I en polemik s�ger han sj�lv om sin d�varande situation: "Jag trodde, att det var l�ttast att undg� den sv�ra situationen genom att avh�lla sig fr�n att r�sta. Eftersom varken majoriteten eller minoriteten inst�mde i denna �sikt, ans�g jag det �tminstone r�dligt att g�ra beslutet beroende av eventuella garantier." H�rtill anm�rker "Hamburger Echo", som har en eller t.o.m. tv� redakt�rer med i riksdagsfraktionen: "Tillf�rlitliga partikamrater och s�kra observat�rer s�ger f�r �vrigt, att Kautsky vid de officiella �verl�ggningar han deltog i aldrig p� allvar r�dde n�gon att nedl�gga sin r�st. Om han gjort det, s� har det v�l varit helt inofficiellt vid kaffebordet." H�rp� f�ljde inget svar. Se "Hamburger Echo" nr. 50 av den 28 februari i �r.
Vidare m�ste jag tillfoga, att kamrat Hoch den 20 mars h�rde till den fraktionsminoritet, som l�mnade riksdagssalen f�re omr�stningen, eftersom han inte ville bevilja den ekonomiska propositionen och inte heller tio miljoner mark i nya krigskrediter, utan endast fem miljoner.
Franz Mehring
[1] Den 4 augusti 1914 angreps Belgien av tyska trupper, samtidigt som den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppen sl�t upp bakom den tyska krigspolitiken.
[2] Den �sterrikiska socialdemokratins ledande teoretiska organ.
[3] Wilhelm Liebknecht var en av den tyska socialdemokratins grundare och far till Karl Liebknecht. August Bebel tillh�rde ocks� grundargenerationen och var vid sin d�d 1913 partiets ordf�rande. Tillsammans med Paul Singer, som dog 1911, spelade han en ledande roll inom den "centristiska" fraktionen.
[4] "Neue Zeit" var SPD:s ledande teoretiska organ med Karl Kautsky som redakt�r.
[5] Friedrich Adler. Ledande �sterrikisk socialdemokrat; 1917 f�r�vade han ett framg�ngsrikt attentat mot den �sterr. ministerpresidenten Sturgkh; efter kriget generalsekreterare i den soc. dem. internationalen.
[6] Bekant tysk hatslogan. Ordagrann �vers�ttn.: "varje skott en ryss, varje st�t en fransman". - �.a.
[7] "Omfamna varandra, miljoner, denna kyss �r f�r hela v�rlden"; ur ett Schillerode, som ocks� ing�r i Beethovens nionde symfoni.
[8] Ironisk beteckning p� det nationalliberala partiets riksdagsfraktion.
[9] Philipp Scheidemann �drog sig under denna period Luxemburgs speciella avsky som symbol f�r SPD-majoritetens politik. Han ingick i partistyrelsen och intr�dde som statssekreterare i Max von Badens regering 1918. Pressad av folkmassorna utropade han p� eget bev�g den tyska republiken 9 november 1918.
[10] "Die Post" var organ f�r det frikonservativa partiet. Paul Rohrbach och nationalliberalen Arthur Dix var b�da talesm�n f�r tysk expansionism.
[11] Den 17-18 januari samlades socialdemokrater fr�n neutrala l�nder i K�penhamn och v�djade till de neutrala l�ndernas regeringar att medla mellan de krigf�rande staterna.
[12] Theobald von Bethmann Hollweg var som rikskansler den politiskt huvudansvarige f�r den tyska krigf�ringen. I juli 1917 tvingades han avg�.