Digitaliserat av Jonas Holmgren f�r Marxists Internet Archive.
Den st�llning som marxismen intar i samtidens tankeliv �r i m�nga avseenden unik. Inte nog med att l�ran p� ett i historien enast�ende s�tt har genomsyrat de breda massornas medvetande och inspirerat deras politiska m�ls�ttning, den har i ett omf�ng som kanske ingen annan id�str�mning dominerat ocks� den efterf�ljande vetenskapliga diskussionen och p�verkat problemst�llningen inom s� vitt skilda �mnen som sociologi, historia, nationalekonomi, filosofi och estetik. Och detta inflytande inskr�nker sig - v�l att m�rka - ingalunda enbart till utanverken utan ber�r intimt grundvalarna f�r hela v�r teoretiska verksamhet. I sj�lva verket ligger det knappast n�gon �verdrift i p�st�endet att marxismen under de hundra �r som f�rflutit sedan dess tillkomst alltmer entydigt kommit att framst� som det enda allvarliga alternativet till den samh�llsuppfattning och livssyn som vi med en sammanfattande ben�mning brukar beteckna som borgerlig.
Att s� �r fallet erk�nns v�l numera ocks� p� motst�ndarh�ll. Men samtidigt f�religger p� den punkten - inte minst f�r den officiella vetenskapens vidkommande - en p�fallande mots�gelse. Ty lika villigt som kritiken forts�tter att fascineras av de marxska tankeg�ngarna och brottas med deras �vervinnande, lika angel�gen �r den � andra sidan att framh�lla deras "f�r�ldrade" och "orimliga" karakt�r - ja, ofta nog finner man dem framst�llda som produkter av ett felt�nkande som utan st�rre sv�righet borde kunna genomsk�das av ett tolv�rs barn. Den av marxismen till�mpade dialektiska metoden avf�rdas som en filosofisk begreppsskolastik utan varje f�rnuftig inneb�rd, dess materialistiska historieuppfattning reduceras till en samling banaliteter av enklaste slag - banaliteter som inte desto mindre ska ha givit den akademiska historieskrivningen ytterst v�rdefulla "impulser" - och vad den marxska ekonomil�ran ang�r, s� �r den begravd under ett s�dant lass av l�rda inv�ndningar att man har sv�rt att tro att den n�gonsin kan ha existerat.
Det �r klart - f�r att l�na en av Hedenius pr�glad klyscha - att "n�got m�ste vara galet h�r". Man forts�tter inte �r efter �r att �gna tid och krafter �t vederl�ggningen av en �sk�dning som l�ngesedan �r definitivt vederlagd. Redan str�mmen av st�ndigt nya d�dsattester m�ste v�cka en misstanke om att det inte kan st� r�tt till med utst�llarnas tillf�rlitlighet. "Marxismen obducerad" - s� lyder den betecknande titeln p� ett arbete som 1941 kom ut i svensk �vers�ttning. Det �r f�rfattat av en amerikansk professor vid namn Parkes som muntert visslande kavlar upp skjort�rmarna f�r att med dissekerknivens hj�lp �vertyga de tvivlande. Men han m�ste trots allt ha en k�nsla av att liket tittar, ty han argumenterar hela tiden i presensform och tillgriper de mest invecklade besv�rjelser f�r att h�lla det kvar p� dess plats. Och p� samma s�tt med den �vriga skaran av mer eller mindre professionella marx�tare - fr�n Sombart och B�hm-Bawerk till Max Eastman, Cassel och Tingsten.
Nu �r visserligen en s�dan attityd fr�n kritikens sida psykologiskt ingalunda obegriplig. Man m�ste komma ih�g att marxismen - trots sin vetenskapliga syftning - knappast �r n�gon ren vetenskap i ordets egentliga mening. I likhet med varje annan l�ra som ber�r m�nskliga f�rh�llanden rymmer den ocks� en rad antaganden och omd�men av mer eller mindre v�rderande karakt�r - antaganden som inte s�llan g�r stick i st�v mot de inom officiell vetenskap g�ngse. Och inte nog med det: vad som ytterligare m�ste sk�rpa mots�ttningen �r att dessa antaganden och omd�men till sin teoretiska sida n�rmast framst�r som en konsekvent vidareutveckling av de f�ruts�ttningar som ligger i det borgerliga t�nkandets egen struktur. Liksom Marx och Engels i filosofiskt avseende utg�r fr�n den klassiska traditionen i Tyskland (Kant, Fichte, Hegel), s� anknyter de p� det nationalekonomiska omr�det till den engelska liberalismens ledande teoretiker (Adam Smith, Ricardo) och inom historieskrivningen till den franska restaurationstidens stora namn (Mignet, Thierry, Guizot). P� s� s�tt blir deras l�ra i grund och botten en sammanfattning av hela den f�reg�ende utvecklingen och m�ste f�r den borgerliga kritiken te sig som ett slags lejonets kula dit alla sp�r leder in men varifr�n inga sp�r leder tillbaka. D�rav den egendomliga splittring - den inre os�kerhet och ambivalens - som pr�glar den senares st�llning.
Trots detta f�r man inte uppfatta kritikens reaktion som betingad av uteslutande k�nslom�ssiga motiv. Utan tvivel har den ocks� en saklig bakgrund. Till en b�rjan �r det tydligt att den konflikt vari marxismen f�rsatt den borgerliga vetenskapen genom att st�lla den i harnesk mot sitt ideologiska f�rflutna inte har kunnat undg� att �terverka p� den fortsatta utvecklingen. Med avst�ndstagandet fr�n det klassiska arvet i filosofi och specialvetenskaper f�ljer inte bara en �kad os�kerhet om den egna uppgiften utan ocks� en terminologisk vilsenhet som g�r att man ofta nog inte ens �r i st�nd att f�rst� marxismens spr�k.
Det �r den ena sidan av saken. Men d�rtill kommer en annan omst�ndighet som inte f�r gl�mmas. Man har enligt min uppfattning p� marxistiskt h�ll n�got ensidigt uppeh�llit sig vid den borgerliga kritikens negativa attityd utan att beakta hur man sj�lv medverkat till denna h�llning genom en p�taglig motvilja mot att f�ruts�ttningsl�st ta st�llning till det nya material som forskningen efter Marx och Engels bragt i dagen. Tyv�rr kan det inte bestridas att utvecklingen d�rigenom r�kat in i en �terv�ndsgr�nd. Under en l�ng rad av �r i slutet av 1800-talet och b�rjan av 1900-talet domineras l�ran av en dogmatisk och ofruktbar marx-exegetik som genom en mekanisk utl�ggning av isolerade textst�llen gjort sitt b�sta f�r att bringa dialektiken i vanrykte. Och �ven sedan detta tillst�nd genom Lenins banbrytande insats i huvudsak �vervunnits f�r den politiska och sociala analysens vidkommande, s� forts�tter inst�llningen inte desto mindre att s�tta sin pr�gel p� �tskilliga av marxismens bidrag till den historiska, filosofiska och estetiska diskussionen. Trots enstaka lysande undantag m�ste vi s�ga oss att vad som �stadkommits p� den punkten knappast st�r i niv� med den teoretiska �verl�gsenhet som metoden garanterar och som upphovsm�nnen sj�lva uppn�tt i sin behandling av fr�gorna.
P�pekandet g�ller - som rimligt �r - i f�rsta hand utvecklingen i V�steuropa: om l�get i Sovjetunionen kan jag p� grund av obekantskap med spr�ket inte s�kert uttala mig. Men det finns �tminstone tecken som tyder p� att problemet inte heller d�r saknar aktualitet. Man kan erinra om det v�ldsamma angrepp som Maxim Gorkij vid f�rfattarkongressen 1934 riktade mot den ryska litteraturkritiken. "V�r kritik" - s�ger han - "har inte utarbetat en enda sj�lvst�ndig kritiskt filosofisk id� utan n�jer sig med att upprepa samma till leda omtuggade citat fr�n Marx, Engels och Lenin, utan att n�gonsin s�tta sina omd�men om �mnesval, psykologi och social skildring i relation till verklighetens egen rika m�ngfald." � andra sidan visar ju uttalandet att tendensen observerats p� ledande h�ll och medvetet bek�mpas som ett ideologiskt riskmoment. Inte minst b�r understrykas att Stalin vid upprepade tillf�llen tagit avst�nd fr�n varje form av petrifierad ortodoxi. "Det finns en dogmatisk marxism och en skapande marxism. F�r min del st�r jag p� den senares grund."
Orden skulle kunna st� som motto f�r den uppgift som f�resv�vat mig vid utarbetandet av efterf�ljande framst�llning. Min avsikt har inte varit att ut�ka litteraturen i �mnet med �nnu en samling mer eller mindre omsorgsfullt valda citat. Vad jag velat f�rmedla �r snarare en skiss av den verklighetsuppfattning som ger sig ur en till�mpning av de marxska id�erna och principerna p� det erfarenhetsmaterial som ligger till grund f�r den aktuella vetenskapliga diskussionen. Att jag d�rvid inte upptr�der med anspr�k p� att tala som auktoritet i fr�gor som faller under fackm�nnens domv�rjo beh�ver v�l knappast understrykas: meningen �r endast att teoretiskt ta st�llning till den allm�nna tolkning som forskningen ger sina r�n. Det �r en pr�vnings- och v�rderingsprocess som redan tagit sin b�rjan p� skilda h�ll i modern filosofi och som jag tror att inte heller marxismen kan undandra sig. Den har s� mycket mindre anledning att g�ra det som den enligt min uppfattning ensam �r i st�nd att antyda en utv�g ur den h�llningsl�sa eklekticism som den officiella vetenskapen i stor utstr�ckning hamnat i sedan sekelskiftet.
Programmet kan tyckas omfattande och naturligtvis har det inte kunnat undg�s att min st�llning till materialet under arbetet genomg�tt en viss f�rskjutning. N�r jag fr�n b�rjan tog itu med mitt �mne skedde det med en stark k�nsla av det apologetiska i min mission. Men jag uppt�ckte snart den apologetiska attitydens otillr�cklighet som utg�ngspunkt f�r en f�rdomsfri unders�kning. � ena sidan fann jag att konfrontationen med ett nytt erfarenhetsmaterial inte kan inskr�nka sig till ett godtyckligt utbyte av illustrationer och exempel: om den ska inneb�ra ett verkligt tillgodog�rande m�ste den i sin tur �terverka p� de ursprungliga f�ruts�ttningarna och med Lenins ord ge l�ran ett "nytt ansikte". � andra sidan blev det alltmer klart f�r mig att en s�dan fortskridande �versyn och revidering av de redan uppn�dda resultaten i viss m�n ligger i det dialektiska t�nkandets egen natur. Ty ocks� det f�rflutna �r f�r dialektiken underkastat den st�ndiga omdaningens lag: det f�r�ndras och antar ny gestalt allteftersom vi sj�lva tr�nger vidare. Inte bara i den meningen att vi ser det annorlunda fr�n den nya st�ndpunkt som vi arbetat oss fram till. Det skulle vara att s�ga f�r litet. Med varje ny l�nk som fogas till utvecklingskedjan blir kedjan som helhet en annan. Dess sp�nnvidd t�njs: relationen mellan delarna sinsemellan och mellan delarna och det hela f�rvandlas.
Det �r d�rf�r ingen tillf�llighet att min unders�kning kommit att utmynna i ett f�rs�k att precisera vad jag i mitt avslutande kapitel kallar f�r "marxismens gr�nser": en s�dan gr�nsbest�mning kombinerad med ett utskiljande av uttj�nta eller fr�n b�rjan fr�mmande best�ndsdelar h�r enligt min uppfattning till de n�dv�ndiga och regelbundet �terkommande kraven p� varje livskraftig vetenskaplig teori. Till undvikande av missf�rst�nd b�r emellertid understrykas att min kritik - s� vitt jag kan se - p� ingen avg�rande punkt ber�r l�rans teoretiskt grundl�ggande element; varken n�r det g�ller marxismens historiekonception eller dess tolkning av verklighetsbegreppet har jag sett n�gon anledning att fr�ng� den av Marx och Engels lanserade grundsynen. I b�gge dessa avseenden st�r jag tv�rtom reservationsl�st p� den marxistiska traditionens linje, och det �r den omst�ndigheten som g�r att jag - trots en rad polemiska inv�ndningar - i stort sett v�gar beteckna min uppfattning som marxism.
Sj�lvfallet g�r min framst�llning inga anspr�k p� systematisk fullst�ndighet. Mitt intresse under arbetet har i f�rsta hand varit inriktat p� de omr�den av teorin som �r av betydelse f�r de egentliga livs�sk�dningsproblemen, och �vriga avsnitt ber�rs endast i den m�n de p� ett eller annat s�tt kan p�verka v�rldsbildens allm�nna utformning. Att detta i sin tur m�ste leda till luckor i framst�llningen �r utan vidare klart. Inte minst m�ste jag med beklagande konstatera att den marxska ekonomil�ran blivit s� gott som lottl�s. Det �r emellertid min f�rhoppning att bristen i n�gon m�n ska uppv�gas av den relativa enhetlighet som i geng�ld pr�glar behandlingen av marxismens centrala filosofiska tankeg�ngar.
Trots den viktiga roll som det dialektiska betraktelses�ttet spelar i marxismen, saknas det i den hittillsvarande litteraturen p� omr�det en utt�mmande framst�llning av dialektikens inneb�rd. Omd�met g�ller i viss m�n ocks� om de b�gge l�rof�dernas skrifter. Vi vet visserligen genom Marx' brevv�xling att han vid skilda tillf�llen umgicks med tanken att "p� n�gra tryckark" sammanfatta det "rationella i den av Hegel uppt�ckta metoden". Men andra uppgifter kom emellan och planen fick tyv�rr f�rfalla. Inte heller den med praktiskt organisationsarbete st�ndigt �verhopade Engels blev n�gonsin i tillf�lle att p� ett f�r honom sj�lv tillfredsst�llande s�tt fylla luckan. I st�llet fick han n�ja sig med att i sin polemik mot D�hring och mot den samtida naturvetenskapen h�vda giltigheten av de hos Hegel uppst�llda lagarna - det vill s�ga av dialektikens grundprinciper - utan att n�rmare g� in p� fr�gan om vad han kallar deras "inre sammanhang".
Bristen har p� inget s�tt blivit mindre k�nnbar i forts�ttningen. Tv�rtom: i den m�n problemet varit f�rem�l f�r intresse hos de n�rmaste efterf�ljarna - man kan t�nka p� Labriola, Kautsky och Mehring - har behandlingen i allm�nhet inskr�nkt sig till ett f�renklat och f�rgrovat �tergivande av de hos Engels gjorda antydningarna. N�got f�rs�k till en utvidgning eller systematisering av hans synpunkter i anslutning till urk�llan, Hegel sj�lv, kan det i varje fall inte vara tal om.
Det skulle inte vara s� mycket att s�ga om den saken, om det h�r r�rde sig om ett historiskt detaljproblem utan betydelse f�r bed�mandet av den marxistiska �sk�dningen i dess helhet. Men s� �r ju f�r ingen del fallet. Ty Hegels inflytande p� Marx och Engels �r inte utt�mt med h�nvisningen till en eller annan enstaka yttre analogi: i sj�lva verket har de fr�n honom h�mtat hela sin vetenskapliga metod - sin grundsyn p� tillvaron och utvecklingen. Inte minst energiskt har detta faktum understrukits av Lenin. Med all r�tt kunde Lenin p� 1910-talet h�vda att ingen p� femti �r hade f�rst�tt Marx' "Kapitalet" d�rf�r att ingen under mellantiden hade gjort sig m�dan att tr�nga in i Hegel. Om detta �r sant redan betr�ffande ekonomil�ran, s� m�ste det naturligtvis i �nnu h�gre grad g�lla om marxismens filosofiska aspekt.
Lenins insats inskr�nker sig emellertid inte till ett s�dant negativt konstaterande, tv�rtom har han kanske mer �n n�gon annan f�re eller efter honom ocks� bidragit till en positiv belysning av problemst�llningen. Framf�r allt m�ste man i sammanhanget f�sta uppm�rksamheten vid hans efterl�mnade filosofiska anteckningar fr�n tiden f�r det f�rsta v�rldskrigets utbrott. De �r tillkomna i omedelbar anslutning till studiet av Hegels skrifter och inneh�ller en rad tr�ffande, ofta genialt skarpsinniga kommentarer - kommentarer av oskattbart v�rde f�r var och en som vill tr�nga djupare in i dialektiken. P� en avg�rande punkt l�mnar oss emellertid Lenin s� gott som helt i sticket. Lika litet som Engels blev han i tillf�lle att ge sina utkast en systematisk genomarbetning, och f�ljden �r att ocks� hos honom fr�gan om de behandlade begreppens och lagarnas "inre sammanhang" i viss m�n m�ste framst� som obesvarad.
Men �ven om Lenin allts� inte kan s�gas ha l�st det problem som h�r f�religger, s� har han inte desto mindre klart anvisat den v�g som forskningen i forts�ttningen m�ste sl� in p� om den vill n� fram till en riktig l�sning: det �r den v�g som fr�n Marx och Engels leder tillbaka till Hegel sj�lv. Tills vidare har emellertid parollen - �tminstone f�r V�steuropas vidkommande - knappast m�tts av n�gon st�rre entusiasm. Man kan i viss m�n f�rst� det. L�ttframkomlig kan den av Lenin utpekade v�gen minst av allt kallas. Inte nog med att Hegel �r en ovanligt tungl�st f�rfattare vad uttryckss�ttet betr�ffar, hans verk saknar ocks� l�nga stycken varje sp�r av inre �versk�dlighet ifr�ga om uppbyggnaden. Inte utan sk�l beklagar sig Croce - Hegels fr�mste l�rjunge i det borgerliga l�gret - �ver om�jligheten att utan hj�lp av rent mekaniska minnestrick h�lla ordningsf�ljden mellan hans deduktioner i huvudet.
Till dessa grundl�ggande sv�righeter ifr�ga om stil och planl�ggning kommer andra hinder av mer speciell natur. Den del av Hegels filosofi som h�r intresserar oss �r ju n�rmast hans vetenskapliga metodl�ra - hans dialektik. Men denna �r � andra sidan hos Hegel n�ra f�rbunden med en f�r�ldrad idealistisk metafysik, som bara med m�da kan skiljas fr�n metoden som s�dan. Det betyder att man i allm�nhet inte heller kan tillgodog�ra sig hans framst�llning utan en mer eller mindre ing�ende pr�vning av dess verklighetshalt. I sj�lva verket �r det f�rst en s�dan konfrontation med det bakomliggande erfarenhetsmaterialet som ger l�saren m�jlighet att genom den hegelska labyrinten av spekulation och skolastisk slutledningskonst leta sig fram till den empiriska k�rnan i hans f�rkunnelse.
D�rmed �r programmet f�r v�r inledande unders�kning i viss m�n p� f�rhand antytt. I sj�lva verket st�r vi - vad dialektiken ang�r - inf�r en tredubbel uppgift. Det g�ller till en b�rjan att frig�ra Hegels �sk�dning fr�n det mystifierande spr�kliga h�lje vari den som oftast �r insvept hos m�staren sj�lv. Det g�ller vidare att presentera de viktigaste av hans lagar p� ett s�dant s�tt att de os�kt framg�r ur varandra och bildar en sammanh�ngande logisk enhet. Och det g�ller - slutligen - att med utg�ngspunkt fr�n de realistiska elementen i hans filosofi motivera den omsv�ngning i materialistisk riktning som �ger rum i och med Marx.
Naturligtvis �r uppgiften inte till alla delar lika ny. S�v�l vid bem�strandet av de spr�kliga sv�righeterna som ifr�ga om kravet p� en n�rmare anknytning till det empiriska underlaget kan jag p� mer �n en punkt n�ja mig med att h�nvisa till Engels och Lenin. Men just f�r det centrala filosofiska problemets vidkommande - fr�gan om sammanhanget mellan de av dialektiken utvecklade satserna - r�r vi oss �n s� l�nge i stort sett p� obruten mark. Att framst�llningen m�ste vara beh�ftad med brister �r under s�dana f�rh�llanden klart. Inte desto mindre v�gar jag hoppas att den i sin m�n ska bidra till en klarare belysning av dialektikens v�rldsbild och p� s� s�tt underl�tta f�rst�elsen f�r s�dana sidor av den marxistiska teorin som f�rst l�ngre fram kommer att syssels�tta oss.
Ingenting kan mer verksamt ha bidragit till det hegelska t�nkandets isolering och vanrykte efter m�starens d�d �n den of�rsonligt avb�jande h�llning som han i sina skrifter intar till v�r traditionella logiska begreppsbildning och dess lagar. �ven om man bland dialektikens motst�ndare i allm�nhet inte g�r s� l�ngt som italienaren Rosmini och rent ut betecknar hans kamp mot den formella logiken som ett "vansinne", s� �r det i alla fall tydligt att vi h�r har att s�ka en av de avg�rande psykologiska sv�righeterna n�r det g�ller att f�rst� Hegels metod. Vi ska d�rf�r b�rja v�r framst�llning med att inledningsvis dr�ja n�got vid denna punkt.
T�nkandets f�rsta grundsats i den formella logiken �r enkel nog; den lyder som bekant: A �r A - varje sak �r identisk med sig sj�lv. Den andra �r denna lik: A �r aldrig n�got annat �n A - en sak kan inte vara en annan sak. Som man ser h�nger de b�gge satserna intimt samman; med namns n�mnande brukar vi beteckna den f�rsta som identitets-, den andra som mots�gelselagen. Tillsammans h�vdar de att varje sant omd�me ocks� m�ste vara entydigt: det �r om�jligt att ett och samma kan p� en g�ng s�gas och inte s�gas om ett och samma. Och i denna sin av Aristoteles givna formulering bildar de av �lder den s�kra grundvalen f�r allt logiskt t�nkande - en grundval som enligt h�vdvunnen uppfattning inte kan rubbas utan att hela v�r vetenskapliga v�rldsbild st�rtar samman.
Nu �r det emellertid just denna grundval som dialektiken angriper. Inte s� som skulle Hegel f�rneka att f�rem�len - i den m�n vi str�ngt isolerar dem fr�n varandra som stillast�ende enheter - f�rblir identiska med sig sj�lva: man visar �verhuvud den nyare tidens v�ldigaste t�nkare f�ga f�rst�else genom att tillvita honom ett dylikt nonsens. Inte heller bestrider han m�jligheten att mellan de p� detta s�tt fixerade f�rem�len fastsl� vissa logiskt entydiga relationer, s�dana som att rosen �r r�d eller att h�sten har fyra ben. Och han missunnar sj�lvklart ingen levande varelse r�tten att i likhet med Goethes Wagner hopa ett o�versk�dligt f�rr�d av liknande "fakta" i sitt medvetande f�r att sedan inf�r en h�pen m�nsklighet kr�ma sig med sin l�rdom. Vad han p� goda grunder betvivlar �r bara att n�gon p� denna v�g kan n� fram till en djupare insikt i verklighetens v�sen.
Inte nog med det. Som Hegel med all r�tt p�pekar �r det inte bara en sk�ligen torftig visdom som kommer till uttryck i omd�men som ovanst�ende - den �r ocks� mer �n lovligt dyrk�pt. F�ruts�ttningen f�r att den ska fungera �r ju att jag hela tiden har att r�ra mig med fasta och of�r�nderliga f�rh�llanden mellan entydigt best�mda begrepp. Detta kan i sin tur inte ske utan att den verklighet som begreppen uttrycker likaledes f�rblir of�r�ndrad. F�r att r�dda den formella logikens obegr�nsade giltighet blir jag f�ljaktligen tvungen att l�sa fast hela tillvaron i ett enda or�rligt och stillast�ende nu, d�r A f�r eviga tider �r lika med A och B lika med B. Ty l�ngre str�cker sig inte identitetslagens v�lde. I samma �gonblick som jag drar i spaken och s�tter maskineriet i g�ng �r det slut med den logiska entydigheten. Den dras obarmh�rtigt in och smulas s�nder mellan v�rldsf�rloppets remmar och hjul.
Det i filosofins historia klassiska uttrycket f�r denna erfarenhet �r Zenons k�nda bevis mot r�relsens m�jlighet. Om jag s�ger att ett f�rem�l - till exempel en flygande pil - r�r sig, s� g�r jag mig enligt Zenon skyldig till en oh�llbar mots�gelse. Ty l�t oss f�ruts�tta att pilen verkligen flyger. Det m�ste i s� fall inneb�ra att den i viss mening s�v�l befinner sig som inte befinner sig p� ett och samma st�lle; eller - om man s� vill - det m�ste inneb�ra att den anl�nder till ett st�lle i samma �gonblick som den h�ller p� att l�mna det. Men detta �r naturligtvis orimligt. Allts� befinner sig pilen hela tiden i vila. Och det hj�lper oss h�r inte ett dugg att det s� kallade sunda f�rnuftet i Diogenes' gestalt travar runt Zenon f�r att praktiskt demonstrera f�r honom oh�llbarheten i hans st�ndpunkt. Ty som Hegel vid upprepade tillf�llen framh�ller: vad Zenon f�rnekar �r sj�lvklart inte att v�ra sinnen f�regycklar oss en r�relse utan bara att den �r logiskt t�nkbar. Och p� den punkten har han otvivelaktigt alla konsekventa identitetsanh�ngare p� sin sida - alltifr�n eleaterna till Herbart och Bradley.
Men vad som h�r sagts om r�relsen g�ller i vidare mening ocks� om f�r�ndringen i dess helhet. Att ett f�rem�l kan f�r�ndras och �nd� f�rbli samma f�rem�l - den tanken strider s� uppenbart mot allt vad logisk skolvisdom heter att det inte tj�nar mycket till att spilla ytterligare ord p� f�rh�llandet. Mots�gelsen kommer p� s�tt och vis till uttryck redan i den enklaste erfarenhetssats. Vi s�ger till exempel "bladet har gulnat" och m�rker inte att vi d�rmed str�ngt taget uttalar en orimlighet, i det vi i subjektet f�ruts�tter en identisk fortvaro, medan predikatet anger att identiteten upph�rt och �verg�tt i en �tskillnad.
Nu finns det visserligen i modern filosofi en riktning som anser sig p� begreppsanalytisk v�g ha �vervunnit den antinomi som h�r f�religger. Det �r den riktning som f�r Sveriges vidkommande representeras av den s� kallade uppsalaskolan och vars l�sning av sv�righeten i korthet g�r ut p� att uppge tanken p� n�got slags identitet som genomg�r f�r�ndringen. Det finns enligt uppsalaskolans uppfattning inga "subjekt" som forts�tter att �ga best�nd tv�rs igenom de skiftande best�mningarna: det finns bara en serie tillst�nd som avl�ser varandra. Med detta antagande har den emellertid - som jag i annat sammanhang f�rs�kt visa - avskurit sig fr�n m�jligheten att alls f�rst� f�r�ndringen. Med f�r�ndring menar vi n�mligen av allt att d�ma just tanken p� n�got med sig identiskt - ett subjekt - som blir annorlunda: det �r f�rst genom att j�mf�ra f�rem�let med sig sj�lvt som vi �verhuvudtaget kan konstatera att en �ndring intr�tt. �n mer. I den m�n vi accepterar uppsalaskolans l�sning blir vi i sj�lva verket tvungna att avst� fr�n varje f�rest�llning om en kontinuitet i skeendet. Vi drivs att uppl�sa verkligheten i en serie varandra avl�sande "moment" av f�rsvinnande kort varaktighet och kan inte ens tilldela de p� detta s�tt v�xlande momenten vissa gemensamma best�mningar, vissa "egenskaper". Ty ocks� egenskaperna f�r�ndras ju i takt med f�rem�len och st�ller oss d�rmed inf�r samma logiska sv�righet som vi ville undvika. I st�llet f�r att f�rklara f�r�ndringen har vi definitivt upph�vt dess m�jlighet.
Dilemmat �r inte nytt. G�ng p� g�ng i filosofins historia st�ter vi p� tankeriktningar som p� detta s�tt med tillhj�lp av logiska abstraktioner har velat bannlysa mots�gelsen ur kunskapsprocessen och f�rvandla den till ett subjektivt sken. Men resultatet har of�r�nderligt blivit detsamma. Vad vi har f�tt i utbyte har inte varit en striktare och mer mots�gelsefri f�rklaring av tillvaron utan ett slags begreppsanalytisk terrorregim med en st�ndig underjordisk oppositionsr�relse som ofr�nkomligt komplement. Vid sidan av eleatismen finner vi den antika sofistiken och skepticismen, vid sidan av uppsalaskolan och logistiken "existentialismen" och Bergson. Dessa oppositionella revoltstr�mningar �r heller ingen tillf�llighet, de h�r lika n�dv�ndigt ihop med det antidialektiska t�nkandet som prostitutionen h�r ihop med det borgerliga �ktenskapet.
Man m�ste h�lla dessa fakta i minnet f�r att f�rst� Hegels l�nga och of�rsonliga kamp mot den formella logikens diktaturanspr�k. Hegel har klart sett den konflikt som h�r f�religger mellan t�nkande och erfarenhet. Men han drar d�rav inte samma slutsats som s� m�nga filosofer f�re och efter honom, n�mligen att erfarenheten m�ste vika. Tv�rtom - om n�gon ska l�mna b�ten, s� �r det den inst�llning som med tillhj�lp av abstrakta begrepp vill upph�va vad vi faktiskt vet vara sant. Och detta inte d�rf�r att den har or�tt - i s� fall skulle den vara relativt ofarlig - utan tv�rtom d�rf�r att den, formellt sett, har alldeles r�tt. Som man ser v�nder Hegel med ett dj�rvt grepp upp och ner p� hela den eleatiska bevisf�ringen. Om r�relse och f�r�ndring �r mots�gelsefulla f�rest�llningar - n�v�l, s� m�ste vi tydligen, tv�rtemot vad Aristoteles p�st�r, i viss m�n kunna t�nka oss ocks� det mots�gande. Ja - Hegel stannar inte ens vid detta. Han g�r ett stycke l�ngre och f�rs�ker visa att mots�gelsen �r en f�r medvetandet i dess helhet djupare och mer omfattande tankekategori �n identiteten. Ty den senare uttrycker endast f�rem�len i deras "d�da vara". Mots�gelsen d�remot �r "roten till all r�relse och all verksamhet: endast i den m�n n�got har mots�gelse r�r det sig, visar drift och handlingsf�rm�ga".
D�rmed �r samtidigt det viktigaste karakt�rsdraget angivet i den nya, "dialektiska" logik, varmed Hegel vill ers�tta den aristoteliska. Det ligger just i framh�llandet av r�relsen, v�xlingen, av den st�ndiga f�r�ndringen som tillvarons grundl�ggande egenskap. Man kan s�ga att Hegel framf�r allt v�nder sig mot vad Chesterton n�gonstans kallar f�r "det konservativa misstaget", det vill s�ga mot f�rest�llningen att om vi l�mnar f�rem�len �t sig sj�lva, s� l�mnar vi dem som de �r. Det g�r vi som bekant inte. Vi utl�mnar dem tv�rtom till en virvel av f�r�ndringar. Om jag m�lar en p�le vit och sedan l�mnar den, ska det snart visa sig att jag inte l�ngre har en vit p�le utan en svart p�le eller en gr� p�le av en eller annan nyans - ofta s� l�ngt fr�n vitt som g�rna �r m�jligt. F�r t�nkandets vidkommande betyder detta att den formella logikens drakoniska lagbest�mmelser inte utan vidare �r till�mpliga p� verkligheten s�dan vi k�nner den och d�rmed inte heller p� v�r vetenskapliga begreppsbildning. De m�ste utbytas mot en smidigare och mer t�njbar formulering - ett tankeschema d�r A inte bara �r A utan p� samma g�ng n�got helt annat: ett A i full f�rd med att f�rvandla sig till ett B. (Macmurray.)
Det kan vara sk�l att n�got utf�rligare belysa tankeg�ngen. Utan en klar uppfattning av dess inneb�rd torde det i sj�lva verket vara uteslutet att alls bilda sig n�gon f�rest�llning om dialektikens v�sen. Och gud ska veta att det d�rvidlag har syndats �tskilligt. Inte nog med att Hegel - till och med av sina egna meningsfr�nder - beskyllts f�r att ha missf�rst�tt Aristoteles; den inv�ndningen �r ju n�rmast av filologiskt intresse och v�ger kanske inte s� �verv�ldigande tungt. V�rre �r att han, om man f�r tro en stadgad filosofisk opinion, genom att upph�va identitetslagens giltighet och f�rvandla mots�gelsen till en absolut egenskap hos verkligheten har avh�nt sig sj�lv varje sanningskriterium.
L�t oss se hur d�rmed f�rh�ller sig.
F�r att kunna pr�va argumentets v�rde m�ste vi f�rst g�ra klart f�r oss vad Hegel egentligen menar med mots�gelse. Att d�rmed inte kan �syftas varje t�nkbart slag av mots�gelse �r v�l tydligt nog; i annat fall skulle ju konsekvensen bli den att vansinnet vore det enda kloka och att jag inte beh�vde g�ra n�got annat �n prata i v�dret f�r att bli h�llen f�r en synnerligen vis man. Fullt s� enkelt f�rh�ller det sig emellertid inte. Det r�r sig hos Hegel �verhuvud inte om godtyckligt utspekulerade mots�gelser utan om logiska sv�righeter som framg�r ur f�rem�lens egen best�mning. Skillnaden kan l�tt illustreras. Om jag tar en avgr�nsad verklighetspartikel - till exempel en v�teatom - och p�st�r att den �r p� en g�ng gr�n och inte gr�n, s� mots�ger jag mig visserligen men uttalar annars ingen djupare dialektisk sanning, eftersom v�teatomen �verhuvud inte st�r i n�gon f�rest�llbar relation till n�gon som helst f�rgkvalitet - gr�n eller annan. Rent formallogiskt sett m�ste allts� v�teatomen otvivelaktigt betecknas som entydigt "inte gr�n". Men sannolikt var det v�l knappast uteslutningsf�rh�llanden av det slaget som Aristoteles avs�g med sin mots�gelselag. Vad han ville h�vda var snarare att om ett f�rem�l besitter en viss egenskap - till exempel elektrisk laddning - s� kan dess negation inte samtidigt tillkomma samma f�rem�l. Och det �r h�r som saken genast st�ller sig mer problematisk. S�lunda kan jag, f�r att fortfarande h�lla mig till v�teatomen, mycket v�l p�st� att den �r p� en g�ng elektrisk och elektriskt neutral. Sanningen �r att den kan uppvisa vilken som helst av dessa tv� varandra mots�gande best�mningar beroende p� den tillf�lliga f�rskjutningen mellan atomens k�rna och dess elektronh�lje.
Kanske ska det inv�ndas att exemplet m�ste bli missvisande, eftersom det inte tar tidsmomentet med i r�kningen. I den m�n som jag isolerar atomen i ett alldeles best�mt tidsl�ge, s� kan jag otvivelaktigt med r�tt stor exakthet avg�ra huruvida den �r elektrisk eller inte, �vensom uts�ga graden av dess eventuella elektriska laddning. Men detta bestrides - som vi i b�rjan av kapitlet s�g - heller inte av Hegel. Visserligen avsliter jag genom en dylik �gonblicksbetraktelse atomens inre kontinuitet och h�nvisar den till ett slags synkoperad tillvaro av osammanh�ngande elektriska urladdningar. Och visserligen finns det andra fall d�r en s�dan entydig best�mning kan st�lla sig vanskligare, till exempel i den moderna psykologin, d�r vi r�r oss med n�got som kallas f�r ambivalens - en f�reteelse som i sin enklaste formulering inneb�r att en och samma m�nniska vid en och samma tidpunkt b�de vill och inte vill en och samma sak. Inte desto mindre �r det otvivelaktigt Hegels mening att den beskrivande vetenskapen befinner sig i sin fulla r�tt, n�r den p� detta s�tt "sl�r av" v�rldskontakten f�r att gripa ut f�rem�len ur deras komplicerade sammanhang och klassificera dem som stillast�ende enheter; �tminstone f�refaller det sv�rt att p� annat s�tt tolka hans l�ra om den "abstrakta f�rst�ndsidentiteten". Det �r en praktiskt n�dv�ndig �tg�rd av samma slag som n�r polisen tar fingeravtryck av en f�rbrytare f�r att i framtiden kunna identifiera honom eller n�r t�vlingsarrang�rerna vid en l�pning s�tter nummerlappar p� de t�vlande i avsikt att l�ttare skilja dem �t.
Inte nog med det. Om v�rt sista exempel ska vara riktigt, s� m�ste det tydligen f�rh�lla sig s� att identitetslagen forts�tter att �ga en viss begr�nsad giltighet ocks� innanf�r den mots�gelsernas v�rld d�r vi lever och har v�r varelse. Det tj�nar uppenbart ingenting till att jag vid starten s�tter en nummerlapp p� vinnaren, om jag sedan t�nker f�rv�gra honom priset med en h�nvisning till att han blivit svettig och andf�dd under mellantiden och p� grund av dessa f�r�ndringar inte l�ngre kan betraktas som samma m�nniska. I praktiken f�rfar naturligtvis heller ingen p� det s�ttet. Tv�rtom har vi h�r alla mer eller mindre accepterat den tillvarons paradox som ligger i att f�rem�len m�ste betraktas som mots�gande, f�r�nderliga, och samtidigt i denna sin mots�gelse som identiska med sig sj�lva. Och vad Hegel beg�r av oss �r ingenting annat �n att vi ska forts�tta att betrakta dem s� - �ven om det inte p� varje punkt g�r ihop med de aristoteliska tankelagarna.
Vi ser av det sagda hur f�r Hegel den traditionella logikens abstrakta f�rst�ndsidentitet i sin till�mpning p� verkligheten omedelbart pekar ut �ver sig sj�lv. Vad den f�rmedlar �r, om man s� vill, v�rt t�nkandes r�material: en serie godtyckliga tv�rsnitt genom tillvaron s�dan den ter sig f�r en isolerad �gonblicksbetraktelse under f�ruts�ttning av en postulerad, absolut j�mvikt. Men vid en s�dan �gonblicksbetraktelse kan naturligtvis ingen i l�ngden bli st�ende. I den m�n jag vill f�rs�ka tr�nga in under f�reteelsernas yta drivs jag ocks� automatiskt fram till en annan och djupare identitetsf�rest�llning - en identitet som str�cker sig tv�rs igenom tidens v�xlande best�mningar och som binder samman v�rt medvetandes splittrade �gonblicksvyer till en f�r den rationella betraktelsen tillg�nglig v�rldsbild.
Hegels proklamerande av den formella logikens otillr�cklighet �r under s�dana omst�ndigheter inte n�gon fullt s� radikal �tg�rd som det f�rst kan f�refalla. Hans avsikt �r ingalunda att s�tta identitetslagen ur funktion och att f�rvandla det mots�gande till enda sanningskriterium. Om vi granskar hans tankeg�ng med h�nsyn till dess logiska konsekvenser, s� ska vi finna att den i allm�nhet inte s� mycket har avseende p� v�rt s�tt att handskas med de redan f�rdiga begreppen som fastmer p� den akt varigenom begreppen blir till. Den erinrar om det element�ra faktum att v�ra begrepp i grund och botten inte �r n�gonting annat �n namn med vilka vi betecknar vissa i erfarenheten givna enheter - vissa subjekt - och fastsl�r deras identitet. Men dessa subjekt skiftar i praktiken oupph�rligt gestalt och kommer f�ljaktligen att vid skilda tidpunkter uppvisa varandra uteslutande best�mningar eller egenskaper. I den meningen �r mots�gelsen i v�r begreppsbildning f�rvisso fundamental och l�ter sig inte bringas ur v�rlden genom n�got slags logiska entydighetsdekret. Det hindrar emellertid inte att vi i g�rligaste m�n m�ste str�va efter att till�mpa den formella logikens regler p� de kombinationer till vilka vi i forts�ttningen sammanf�r begreppen. �ven om begreppen �r knutna till f�r�nderliga subjekt och s� till vida mots�gande, s� st�r det oss med andra ord ingalunda fritt att under resonemangets lopp godtyckligt utbyta dem mot varandra. Om s� sker f�rfar vi inte l�ngre dialektiskt utan g�r oss skyldiga till en mots�gelse av den typ som Engels kallar absurd.
Man ser allts� att den popul�ra uppfattningen av kunskapen som ett infogande av begreppen i ett mots�gelsefritt sammanhang ingalunda saknar sin begripliga mening. Den inneh�ller en sida av sanningen och en mycket v�sentlig s�dan. Men det ligger samtidigt i sakens natur att denna str�van efter mots�gelsefrihet i en av f�r�ndring pr�glad verklighet m�ste ha sina mycket best�mda gr�nser. � ena sidan f�rh�ller det sig ju ingalunda s�, att den logiska sv�righet som vidl�der v�r grundl�ggande begreppsbildning definitivt skulle vara bragt ur v�rlden genom postulerandet av en s�dan relativ och betingad identitet. Den finns d�r som en st�ndigt latent konflikt som i den aktuella situationen n�r som helst p� nytt kan tr�da i dagen. � andra sidan best�r all vetenskaps v�sen i inf�randet av st�ndigt nya begrepp och d�rmed �ven av nya relationer mellan begreppen - relationer som med n�dv�ndighet hotar att spr�nga den redan uppn�dda j�mvikten och driva oss ut i ny mots�gelse. P� s� s�tt kommer kunskapen f�r Hegel att i yttersta hand f�rvandlas till en o�ndlig process. Ty de mots�gelser som under vetenskapens fortsatta verksamhet tr�der i dagen �r naturligtvis inte heller de eviga eller absoluta: de m�ste �vervinnas, och detta kan i sin tur endast ske genom deras infogande i ett st�rre och mer omfattande sammanhang. Man f�r d�rf�r inte f�rest�lla sig dialektikens betydelse f�r vetenskapen som utt�md med analysen av begreppsbildningen som s�dan. I sj�lva verket framst�r den inte bara som t�nkandets utg�ngspunkt, den representerar ocks� den immanenta drivkraft som st�ndigt driver oss fram�t fr�n l�sning till l�sning - med den absoluta enheten som riktpunkt i ett ouppn�eligt fj�rran, som gr�nsv�rde.
Det �r, f�refaller det mig, f�rst h�r som vi har att s�ka det definitiva svaret p� fr�gan hur Hegel kan acceptera mots�gelsen som ett led i kunskapsprocessen utan att vetandets m�jlighet samtidigt �ventyras. Att detta accepterande inte f�ruts�tter n�got absolut upph�vande av identitetslagens giltighet har redan p�pekats: de tv�, identitet och mots�gelse, betingar fastmer �msesidigt varandra. Vi ser nu klarare vad en s�dan uppfattning inneb�r. Den inneb�r - framf�r allt - ett memento att aldrig sl� oss till ro med redan vunna resultat, att aldrig ge tappt inf�r mots�gelsen och avst� fr�n fortsatt s�kande utan att st�ndigt p� nytt h�lsa den som genomfartspunkt till en allsidigare och mer utt�mmande verklighetsf�rklaring. Man kan, om man s� vill, ur denna synpunkt med Papini beteckna dialektiken som en protest mot f�rs�ken att "hejda t�nkandets utveckling genom att rulla logiska sv�righeter i dess v�g". Skillnaden �r bara den att medan Papini betraktar sv�righeterna ifr�ga som tillf�lliga och snart borttv�ttade sk�nhetsfl�ckar i sanningens tidl�sa ansikte, s� framst�r de f�r Hegel - �ven sedan de f�tt en tillfredsst�llande dialektisk l�sning - som erfarenhetens egna ofr�nkomliga f�ror och �rr. I sj�lva verket �r det f�rst deras f�rekomst som s�ger oss hur mycket v�r kunskap �r v�rd.
Och d�rmed skulle vi �ntligen vara framme vid den f�rsta konkreta verklighetsbest�mningen - vi �r framme vid Hegels definition av tillvaron som en levande organisk enhet av f�r�nderliga element. Denna sats representerar om man s� vill kontentan av den hittills gjorda framst�llningen, dialektikens positiva utg�ngspunkt.
Men ocks� bara utg�ngspunkten. Ty med denna prelimin�ra best�mning f�ljer samtidigt en ny sv�righet. Om det n�mligen f�rh�ller sig s� att f�rem�len - trots sin oupph�rliga v�xling och r�relse - m�ste betraktas som i viss m�n identiska med sig sj�lva, s� reser sig � andra sidan fr�gan hur l�ngt identiteten i praktiken str�cker sig. Det �r nog gott och v�l att jag f�rbeh�ller mig r�tten att tv�rs igenom alla yttre och inre f�r�ndringar behandla en m�nniska som en och samma individ. Men uppenbarligen f�r jag inte driva principen d�rh�n att jag f�rnekar att m�nniskan n�gonsin kan upph�ra att finnas till. Det m�ste med andra ord finnas en gr�ns ocks� f�r t�njbarheten hos det nya identitetsbegrepp varmed Hegel vill ers�tta det traditionella. Och var denna gr�ns g�r - det �r den saken han f�rs�ker klarg�ra f�r oss genom sin andra stora huvudtes eller l�ran om den kvantitativa f�r�ndringens �verg�ng i en kvalitativ.
Sj�lva principen �r i och f�r sig enkel nog. Den uts�ger i sin allm�nnaste formulering att varje egenskap hos ett givet f�rem�l obehindrat kan f�r�ndras - kan tillv�xa eller avta - �nda till en viss best�md punkt. Men heller inte l�ngre. Ty i samma �gonblick som denna punkt �r n�dd, intr�der inte l�ngre en gradskillnad utan en artskillnad: f�r�ndringen sl�r - helt eller delvis - �ver i f�rintelse. Det gamla f�rem�let med sina typiska egenskaper och lagar upph�r att finnas till och ett helt nytt f�rem�l med andra egenskaper och en ny form av lagbundenhet tr�der i dess st�lle.
L�t mig illustrera det sagda med ett l�ttfattligt exempel. En liter vanligt vatten h�lls i ett k�rl och s�ttes �ver elden f�r att koka. Vi vet alla vad som sedan f�ljer. Till en b�rjan ingenting anm�rkningsv�rt: vattnet blir visserligen varmare och varmare, men denna uppv�rmning sker hela tiden ytterst korrekt och kontinuerligt och jag kan gradvis f�lja dess tillv�xt genom att m�ta den med en termometer. Men vid kokpunkten intr�ffar pl�tsligt ett omslag: den kontinuerliga uppv�rmningen upph�r och vattnet f�rvandlas till vatten�nga. Och p� samma s�tt om jag g�r den omv�nda v�gen genom att successivt avkyla det uppv�rmda vattnet. Intill en viss temperatur blir vattnet h�r kallare och kallare, men underskrids denna temperatur f�r jag inte l�ngre kallt vatten utan is. Den kvantitativa f�r�ndringen har �verg�tt i en kvalitativ.
Det �r likadant inom den organiska naturen. Vi har redan sett att d�den i viss m�n kan betraktas som en i livet sj�lvt inneboende egenskap - som den n�dv�ndiga dialektiska negation som driver varje levande v�sen mot f�rintelsen. Och ur denna synpunkt framst�r inte heller �ldrandet som n�gon yttre och tillf�llig egenskap i naturen utan tv�rtom som en organismernas ofr�nkomliga inre uppl�snings- och s�nderfallsprocess. Men just d�rf�r att s� f�rh�ller sig - just d�rf�r m�ste naturligtvis ocks� processen ha en alldeles best�md gr�ns, d�r en fortsatt f�r�ndring utefter samma linjer inte l�ngre �r m�jlig och d�r livet faktiskt upph�r. Denna gr�ns �r v�lk�nd sedan gammalt: det �r den fysiologiska d�den. Genom dess intr�dande f�rvandlas den en g�ng levande organismen till en d�d materieanhopning, till ett stoff som inte l�ngre �r underkastat biologins utan kemins och fysikens lagar.
Man kan ocks� v�lja den motsatta utg�ngspunkten och f�lja livets g�ng fr�n konceptionen till f�delse�gonblicket. Redan konceptionen som s�dan inneb�r ju ingenting annat �n uppkomsten av en helt ny kvalitet, framsprungen ur sammansm�ltningen av tv� dessf�rinnan artskilda best�ndsdelar, men �nnu tydligare blir till�mpningen om vi betraktar fostrets utveckling i moderlivet. Det �r en spirande livsm�jlighet som h�r kvantitativt tillv�xer och f�r�ndras �nda till den punkt d�r en helt ny varelse st�r f�rdig att spr�nga banden med sitt alstringssk�te och g�ra sitt intr�de i v�rlden.
Nu ska det efter de anf�rda exemplen kanske se ut som skulle vi h�r ha att g�ra med en fullst�ndigt sj�lvklar sats, vars inneb�rd redan p� f�rhand kan f�ruts�ttas allm�nt k�nd och accepterad. S� f�rh�ller det sig ingalunda. I de ovan diskuterade fallen r�r det sig ju hela tiden om �verg�ngar som med relativt stor noggrannhet l�ter sig fastst�llas. Men en l�ng rad av de f�r�ndringar som vi st�ter p� i det praktiska livet har knappast denna osammansatta karakt�r - n�got som l�saren l�tt kan �vertyga sig om genom att i fem minuter fundera �ver var den exakta gr�nsen g�r mellan vinter och v�rbrytning eller p� vilken speciell punkt av sin tillvaro en �ppelkart �verg�r i ett moget �pple. Den logiska sv�righet som vidl�der begreppsbest�mningar av denna typ var v�lk�nd redan f�r de gamla grekerna, som f�rspillde �tskilligt med dyrbar tid p� s�dana till synes meningsl�sa diskussioner som att f�rs�ka ange hur m�nga h�rstr�n en m�nniska m�ste ha f�rlorat innan man kunde beteckna henne som flintskallig eller hur m�nga sandkorn som beh�vde hopas p� ett och samma st�lle f�r att man skulle f� en sandh�g. Vi ler numera �t dessa naiva spetsfundigheter men ingen kan f�rneka att bakom de sk�mtsamma formuleringarna d�ljer sig ett allvarligt filosofiskt problem. Och det klassiska t�nkandet var f�r sin del f�ga h�gat att h�r tala om n�gon verklig �verg�ng utan anf�rde tv�rtom sina "elenker" - s� kallades i forntiden dessa logiska r�vsaxar - som ett argument mot f�r�ndringens t�nkbarhet �verhuvud.
Hegels l�sning av sv�righeten best�r - liksom ovan ifr�ga om mots�gelsen - i viss m�n i en h�nvisning till v�r praktiska erfarenhet. Lagens till�mpning blir f�r honom helt enkelt en omd�messak, en fr�ga om detta s�regna som kallas sinne f�r nyanser. Vi vet ju alla vad som d�rmed menas. Det �r den egenskapen som skiljer till exempel en god kritiker fr�n en d�lig och s�tter honom i st�nd att rent instinktivt f�rnimma den punkt d�r en viss anhopning av konstn�rlig talang �verg�r i genialitet. Det �r den som s�ger en insiktsfull regering var ett oklart j�sande missn�je hotar att f�rvandlas till en medveten, organiserad opposition eller en revolution�r ledare hur l�ngt han i givet �gonblick kan driva sin kamp utan att - som det betecknande heter - "sl� �ver" och d�rigenom �ventyra sympatierna fr�n sina egna anh�ngare.
Napoleon �gde - �tminstone p� det milit�ra omr�det - i h�g grad denna medf�dda k�nsla f�r gr�nser, f�r proportioner, f�r �verg�ngar. Typisk �r till exempel hans analys av de varierande styrkef�rh�llandena mellan det v�ldisciplinerade men illa beridna franska kavalleriet � ena sidan och de vilda och oorganiserade men individuellt utomordentligt skickliga mamlukiska ryttarna � den andra. "Tv� mamluker" - s�ger han - "var genomg�ende �verl�gsna tre fransm�n; hundra mamluker och hundra fransm�n h�ll varandra ungef�r st�ngen; trehundra fransm�n var i regel b�ttre �n trehundra mamluker och ett tusen fransm�n besegrade undantagsl�st ett tusen femhundra mamluker." Det kan p� goda grunder betvivlas att Napoleon enbart med tillhj�lp av den formella logikens regler n�gonsin hade kunnat komma fram till en insikt som den preciserade. D�remot l�mnar resonemanget - som Engels p�pekar - en l�rorik illustration till dialektikens nyss utvecklade, andra huvudsats.
Men man beh�ver visst inte g� s� l�ngt som till Napoleon f�r att hitta exempel - i sj�lva verket g�r vi alla s� gott som stundligen bruk av satsen i v�rt dagliga liv. Vi talar till exempel om att "m�ttet �r r�gat" eller att n�gon "sp�nner b�gen f�r h�gt" och uttrycker d�rmed v�r �vertygelse att n�got kan drivas till en viss punkt men inte l�ngre. Vi s�ger: "f�r mycket och f�r litet sk�mmer allt" och uppdrar omedvetet en gr�ns vars �verskridande f�rvandlar de flesta av v�ra m�nskliga dygder till sin egen motsats - till laster. Vi skiljer frikostigheten fr�n sl�seri, modet fr�n dumdristigheten, ordningssinnet fr�n pedanteriet, frispr�kigheten fr�n taktl�sheten. Och vi g�r det just tack vare tilltron till den speciella k�nsla som i varje s�rskilt fall s�ger oss var den kvantitativa tillv�xten av en viss egenskap �verg�r i en kvalitativ f�r�ndring.
Viktigare �n denna fr�ga om principens praktiska till�mpning �r emellertid de teoretiska konsekvenser som Hegel drar ur sin andra tankelag. F�r det f�rsta representerar ju satsen en radikal brytning med den i all hittillsvarande vetenskap med s�dan f�rk�rlek omhuldade f�rest�llningen att allt skeende m�ste �ga rum kontinuerligt, i form av otaliga etapper och �verg�ngar: natura non facit saltus[1]. Denna f�rest�llning h�ller - p�pekar Hegel - �verhuvud inte streck. Utvecklingens v�sen best�r tv�rtom d�ri att den s� sm�ningom skeende f�r�ndringen p� ett visst stadium av sin bana avbryts och ett spr�ng intr�der: det gamla f�rsvinner och n�got kvalitativt nytt tr�der i dess st�lle. "M�ttet �r r�gat": intill en given gr�ns har k�rlet kunnat fyllas gradvis, men p� en g�ng g�r inte detta l�ngre - det fl�dar �ver. Vattnet som fryses f�rvandlas inte s� sm�ningom om�rkligt till is, utan of�rmedlat och utan �verg�ng. Eller tag exemplet med f�delsen. Med ett enda slag blir nu av ett foster, som f�rut varit en del av moderorganismen och delat dess funktioner, ett sj�lvst�ndigt m�nskligt v�sen, som andas och skriker, mottar sin egen f�da och avs�ndrar den genom tarmen. Naturligtvis f�ruts�tts i samtliga fall den f�reg�ende kvantitativa f�r�ndringen: k�rlet m�ste ha fyllts, vattnet m�ste kontinuerligt ha avkylts, fostret m�ste ha utvecklat sina egna organ, innan metamorfosen kan �ga rum; men sj�lva �verg�ngen inneb�r inte desto mindre en pl�tsligt intr�dande omv�lvning, ett spr�ng.
Man kan kanske b�st illustrera den revolution�ra inneb�rden av Hegels l�ra p� denna punkt genom att konfrontera den med en annan uppfattning som utformades ungef�r samtidigt och som i forts�ttningen kom att dominera det europeiska t�nkandet l�ngt in p� 1900-talet: jag menar evolutionismen. Dess utg�ngspunkt �r fr�n b�rjan en rakt motsatt. F�r utvecklingsl�ran i dess evolutionistiska form framst�r i grund och botten allt kausalt betingat skeende som kontinuerligt. Lyell inf�rde inom geologin f�rest�llningen om en l�ngsamt verkande omdaningsprocess som sm�ningom givit jordytan dess nuvarande utseende, och p� biologins omr�de f�rs�kte Darwin till�mpa samma betraktelses�tt genom att f�rklara de best�ende djur- och v�xtarterna som resultatet av ett om�rkligt skeende "naturligt urval". Genom Spencer och hans skola blev denna uppfattning ocks� sociologins. Och s� erh�ll teorin organiskt sin avslutning i f�rest�llningen om den m�nskliga historien som en sammanh�ngande serie av successiva f�r�ndringar, en gradvis fortskridande "evolution" mot allt h�gre och mer komplicerade samh�llsformer.
Det �r sv�rt att f�rest�lla sig en mer utpr�glad kontrast till Hegels dramatiska, i viss mening tragiska historiesyn �n denna verklighetsfr�mmande �nskedr�m om en helt igenom harmonisk och friktionsfri utvecklingsprocess. Historiens v�g g�r f�r Hegel genom kamp - genom sammandrabbningen av m�nskliga lidelser och m�nskliga viljor som alla fullf�ljer "f�rnuftiga", om ocks� var f�r sig begr�nsade paroller. D�rf�r blir f�r Hegel ocks� p� samh�llslivets omr�de mots�gelsen djupast sett nyckeln till en allsidig f�rst�else av det som sker. Endast genom mots�gelse, genom strid, genom konflikt kan n�got nytt i tiden arbeta sig fram. N�r ett samh�lle g�r under, s� sker det inte d�rigenom att dess "goda" sidor om�rkligt v�xer in i ett nytt sammanhang medan de "d�liga" successivt �vervinns. Processen p�minner l�ngt snarare om en katastrof: det gamla samh�llet med sina s�v�l positiva som negativa sidor utvecklas inom givna gr�nser till den punkt d�r det slutligen spr�ngs s�nder av sina egna inneboende mots�ttningar och ett helt nytt samh�lle, p� gott och ont, tr�der i dess st�lle. Varf�r och i vilken utstr�ckning detta nya samh�lle samtidigt i viss m�n kan betraktas som ett h�gre utvecklingsstadium av det gamla som f�rintats - den fr�gan skall f�rst i f�ljande avsnitt syssels�tta oss. H�r har vi tills vidare n�rmast velat f�sta uppm�rksamheten vid processens s� att s�ga formella sida: vid mots�gelsefullheten, kampen, vid den spr�ngvisa f�r�ndringen.
Resultatet av den f�reg�ende unders�kningen f�refaller ur m�nsklig synpunkt knappast alltf�r uppmuntrande. D�dens allenav�lde: s� skulle man med ett visst ber�ttigande kunna sammanfatta dess inneb�rd. Ty allt som blir till �r ju f�r den dialektiska uppfattningen f�rr eller senare d�mt att g� under p� sin egen inneboende antagonism. Ur varje f�rem�l, varje egenskap framg�r p� en best�md punkt av utvecklingen ett kvalitativt annatvara som f�rintar det f�rut existerande och intar dess plats. Materia och ande, organiskt och oorganiskt: allt dras in i ett meningsl�st kretslopp med graven som m�l. Till och med den fl�mtande gnista av gudomligt f�rnuft som vi hittills trott oss iaktta i den m�nskliga historien tycks vid f�rsta �gonkastet utpl�nad. Historien framst�r inte l�ngre som f�r 1700-talets radikala upplysningsoptimister som n�gon m�nsklighetens successiva "uppfostran" till �kad harmoni och j�mvikt utan som ett pandemonium av m�nskliga lidelser - en h�xdans ekande av vapenklirr och st�veltramp, av barnaf�derskors skrin och d�dsd�mdas rosslingar. Och s� ser det trots allt ut som skulle f�r Hegel till slut mots�gelsen ha beh�llit sista ordet. (Visserligen en logiskt hyfsad mots�gelse, befriad fr�n de orimligheter som i filosofiskt avseende vidl�der den, men i alla fall.) Inte utan sk�l har Engels sammanfattat denna aspekt av hans t�nkande i det bekanta goetheordet: "Denn alles was entsteht ist wert dass es zugrunde geht."
Hur n�raliggande en s�dan pessimism �n kan f�refalla, s� skulle den inte desto mindre vara f�rhastad. Till en b�rjan �r det ju att m�rka att processen ocks� har en annan och rakt motsatt sida. Det �r inte bara d�den som �r evig utan ocks� nyf�delsen, inte bara underg�ngen utan ocks� tillblivelsen. Mots�gelsens uppgift �r d�rf�r ingalunda enbart att f�rinta: den har samtidigt och i lika h�g grad till funktion att s�rja f�r tillvarons f�rnyelse. Och inte nog med det. Om vi ser n�rmare efter skall vi snart uppt�cka att "f�rnyelsen" samtidigt ofta inneb�r en intensitetsstegring, en potentiering av tidigare krafter. Ur d�dens famntag f�ds livet oavl�tligt p� nytt. Men det f�ds inte p� samma utvecklingsstadium och under identiskt likartade betingelser. Mots�gelsen sj�lv har tvingat det fram�t och drivit det att organisera sig p� ett nytt och h�gre plan. Detta �r - i korthet - kontentan av Hegels l�ra om "negationens negation" eller om utvecklingen som determinerad av det ber�mda tredelningsschemat: tes, antites och syntes. (Man kan ocks� beteckna den som dialektikens tredje huvudsats, till skillnad fr�n de tv� f�reg�ende: lagen om identiteten som en enhet av motsatser och lagen om kvantitetens �verg�ng i kvalitet.)
Negationens negation: det �r inte utan en viss tvekan som man presenterar principen. I de flesta hittillsvarande framst�llningar har denna sats kommit att representera s� t�mligen allt vad vederb�rande �verhuvud tillgodogjort sig av Hegel, och hela dialektiken har reducerats till en mer eller mindre mekanisk till�mpning av det ovann�mnda tredelningsschemat. Att en s�dan tolkning m�ste bli missvisande �r emellertid tydligt. Ty Hegels tredje tankelag �r minst av allt n�got godtyckligt f�rs�k att tvinga in allt som h�nder och sker i en p� f�rhand f�rdig logisk tv�ngstr�ja. N�r den inf�rs s� sker det organiskt, som komplement till de b�gge f�reg�ende momenten i den dialektiska utvecklingen, och den kan heller inte f�rst�s annat �n i samband med dessa.
Vi ska nu f�rs�ka att n�rmare klarg�ra principens inneb�rd.
Som utg�ngspunkt f�r �ndam�let kan l�mpligen v�ljas Hegels h�rledning av lagen ur tankeprocessens egen natur. Ocks� den senare �r ju, om man f�r tro Hegel, helt igenom dialektisk. V�rt vetandes utveckling yttrar sig f�r honom inte i f�rsta hand som ett o�ndligt t�lmodigt kunskapssamlande utan som ett fram�tskridande genom kontroverser och mots�gelser, s� att s�ga diskussionsledes. P� grundval av vunna erfarenheter uppst�ller v�rt t�nkande frejdigt ett visst p�st�ende, en tes. N�r vi sedan f�rs�ker att n�rmare precisera tesen, s� visar det sig att den som oftast �r beh�ftad med en rad inre sv�righeter som mer eller mindre motvilligt driver oss i riktning mot den rakt motsatta st�ndpunkten - mot negationen, antitesen. Nu kan det i forts�ttningen t�nkas tv� principiellt olika m�jligheter. Det kan t�nkas att v�rt f�rsta p�st�ende visar sig vara ett tillf�lligt hugskott utan best�ende verklighetsunderlag: i s� fall har naturligtvis ocks� processen n�tt sin avslutning i och med att de falska f�ruts�ttningarna korrigerats. Men detta �r knappast det typiska f�rloppet. L�ngt vanligare torde vara att vi efter n�gon tid uppt�cker begr�nsningen ocks� i v�r nya uppfattning. Vi tvingas mer eller mindre �verge den - tvingas, som Hegel s�ger, att negera v�r egen negation - men inte l�ngre f�r att �terv�nda till v�r ursprungliga st�ndpunkt utan f�r att f�rs�ka f�rena det som �r sant och riktigt i b�gge de stridiga �sikterna. Lyckas denna f�rening, s� har vi ocks� uppn�tt det tredje och h�gsta stadiet i t�nkandets utveckling eller syntesen.
Det klassiska - och samtidigt outslitliga - exemplet p� f�rfaringss�ttet �r Hegels analys av det rena "varats" begrepp, som f�r honom p� grund av sin absoluta best�mningsl�shet omedelbart sl�r �ver i sin egen motsats, i intet. Ur dessa b�gge varandra mots�gande f�rest�llningar framg�r s� tillblivelsen eller "vardandet" som en syntes som i sig innesluter s�v�l tanken p� ett relativt vara som p� ett relativt intetvara. Men det finns annars ingen anledning att klamra sig fast vid enstaka till�mpningar. I sj�lva verket �r f�r Hegel hela filosofins historia ingenting annat �n en serie probleml�sningar efter nu antytt m�nster. Och det �r en enkel uppgift att visa att ocks� de s�lunda funna l�sningarna sinsemellan st�r i ett ouppl�sligt inb�rdes sammanhang och historiskt som logiskt betingar varandra. Man m�ste n�mligen komma ih�g att syntesen, r�tt uppfattad, inte inneb�r n�got slags yttre, eklektisk sammanfattning av de f�reg�ende uppfattningarna - en kompromiss mellan tv� of�rsonliga extremer - utan att den bildar en i sig sluten och enhetlig �sk�dning, en ny kunskapskvalitet. Som s�dan framtr�der den samtidigt som ett nytt p�st�ende, en ny tes, och blir i denna egenskap utg�ngspunkten f�r en f�rnyad dialektisk utveckling enligt samma schema som ovan - och s� vidare in infinitum. Vi har ocks� sett hur f�r Hegel det m�nskliga vetandet i dess helhet framst�r som en sammanh�ngande process, d�r de senare �vervunna probleml�sningarna, korrigerade och tillr�ttast�llda, lever vidare som underordnade moment i en st�rre och mer omfattande tanketotalitet.
Nu m�ste man h�r dra sig till minnes Hegels filosofiska utg�ngspunkt: identiteten mellan tanke och vara. I v�rt t�nkande bankar - som H�ffding tr�ffande uttrycker saken - "tillvarons egen puls", och den bankar i b�gge fallen med samma rytm. Det framst�r d�rf�r f�r Hegel fr�n b�rjan som en sj�lvklar f�ruts�ttning att den syntesens lag som best�mmer v�r vetenskapliga begreppsbildning ocks� m�ste g�lla f�r verkligheten. Vackert �sk�dligg�r H�ffding i samband med sitt ovan citerade yttrande hans tanke genom att h�nvisa till det psykiska och organiska livets v�rld, d�r resultaten av tidigare utvecklingsstadier kan s�gas ing� som medbest�mmande i de senare stadierna:
"Barnets oskuld upph�vs genom tvivlets, reflexionens och lidelsens oro; men genom denna sk�rseld utbildas en fast, harmonisk karakt�r, i vilken barndomens omedelbarhet �terv�nder i en h�gre form. S�deskornet m�ste uppl�sas f�r att plantan ska kunna bli till; men i plantan �r det v�sentliga av s�deskornet bevarat."[2]
Exemplen b�r uppfattas som illustrationer, inte som bevis. S�kert har det aldrig varit Hegels mening att h�rleda sin tredje tankelag ur ett uteslutande empiriskt material. Vad han har velat klarg�ra �r snarare att vi p� den punkten st�r inf�r ett ofr�nkomligt logiskt dilemma. Ty s� mycket �r tydligt: antingen f�rh�ller det sig s�, som f�reg�ende avsnitt tycktes ge vid handen, att den dialektiska processens inneb�rd �r utt�md i och med negationen; i s� fall �r ocks� predikarens veklagan �ver upprepningens och kretsg�ngens meningsl�shet den m�nskliga kunskapens sista ord. Eller ocks� finns det en annan sida - en utveckling mitt i all v�xlingen - och d� m�ste denna utveckling rimligtvis ta formen av en sammanfattning av n�got slag: ett �vervinnande av tidigare mots�gelser genom de motsatta ledens inordnande som "moment" i ett nytt och rikare sammanhang, i en ny enhet.
Hegel ansluter sig f�r sin del helt och fullt till det senare alternativet. Och han g�r det anm�rkningsv�rt nog under �beropande av ett erfarenhetsomr�de, vars skenbara irrationalitet och meningsl�shet han kanske djupare �n n�gon annan t�nkare f�re honom hade genomsk�dat: historiens. Inte s� som skulle Hegel i h�vdernas m�rka anhopning av list och v�ld, av bedr�geri och blodsutgjutelse, ytterst se n�got slags moralisk exempelsamling till tesen om det ondas sj�lvf�rintelse och godhetens slutliga triumf; i den m�n man f�r tro honom p� hans eget ord p�minner honom anblicken snarare om "en slaktb�nk p� vilken folkens lycka, staternas vishet och individernas dygd framburits som offer". M�nniskornas handlande best�ms enligt Hegel l�ngt mindre av n�gra s� kallade "ideella" bevekelsegrunder �n av deras privata �nskningar och behov, deras individuella s�rintressen. Trots detta v�grar han h�rdnackat att betrakta historien enbart som ett utslag av passionernas och drifternas blinda spel. Tv�rtom f�rs�ker han visa hur tv�rs igenom dessa passioner och drifter - ofta omedvetet f�r de agerande sj�lva - en djupare liggande mening, en id� arbetar sig fram. Denna id� �r ingenting annat �n den m�nskliga friheten, vars f�rverkligande trots alla �terfall och bakslag bildar den hegelska historieuppfattningens ledande grundmotiv. Och det b�r h�r samtidigt understrykas att detta frihetens "f�rverkligande" inte sker absolut kontinuerligt utan spr�ngvis och i etapper, s� att f�r Hegel den m�nskliga samlevnadens grundl�ggande historiska former - asiatisk despotism, antik aristokrati och demokrati samt modern monarki - bildar lika m�nga avgr�nsade stadier p� v�gen till det slutgiltiga m�l som heter hela m�nsklighetens frivilliga inordnande i en full�ndad statsf�rfattning.
Man ser av det sagda att den ovan ber�rda mots�ttningen mellan Hegel och en senare tids evolutionst�nkande inte �r fullt s� radikal som det vid f�rsta p�seendet kan tyckas. Kontroversen mellan dem g�ller snarare v�gen �n m�let, snarare detaljerna �n helhetssynen. Ifr�ga om uppfattningen av v�rldsf�rloppet som ett universellt fram�tskridande mot h�gre organisation och sammanhang st�r Hegel i sj�lva verket fr�n b�rjan p� utvecklingsl�rans st�ndpunkt. Det �r bara det att han inte kan dela den popul�ra f�rest�llningen om detta fram�tskridande som en �verv�gande harmonisk och friktionsfri process utan kr�ver uppm�rksamhet ocks� f�r den motsatta sidan - f�r kampen, f�r �verg�ngarna och den spr�ngvisa f�r�ndringen.
L�gg m�rke till uttrycket: ocks� f�r den motsatta sidan. Ty Hegel bestrider f�r sin del ingalunda f�rekomsten av enstaka kontinuerliga sammanhang eller serier av sammanhang; tv�rtom bildar dessa - som vi har sett - f�r honom f�ruts�ttningen f�r varje verklig f�rst�else av den senare intr�dande kvalitativa f�r�ndringen. Men samtidigt �r det tydligt att enbart ur kontinuiteten som s�dan kan f�r�ndringen aldrig h�rledas. F�r att en utveckling h�r skall komma till st�nd beh�vs det �ven n�got annat och mer; det beh�vs ett element av revolt och oro, av mots�gelse och strid. Och det �r det elementet som Hegel inf�r genom sin dialektik. Hans l�ra om fram�tskridandet som en antagonistisk process �r d�rf�r inte bara o�ndligt mycket mer verklighetsbetonad �n evolutionsteorin: den �r i grunden ocks� �verl�gsen ifr�ga om djup och omfattning. Inte utan sk�l betecknar Lenin fr�n den utg�ngspunkten dialektiken som den allsidigaste och mest utt�mmande utvecklingsfilosofi som hittills sett dagen.
Vi har i f�reg�ende kapitel redogjort f�r huvudpunkterna i Hegels dialektiska �sk�dning s�dan den ter sig sedan den frigjorts fr�n det mystifierade spr�kliga h�lje vari den som oftast �r insvept hos m�staren sj�lv. V�r analys har - som jag hoppas - samtidigt bestyrkt riktigheten av Marx' karakteristik av hans �sk�dning som till sitt v�sen "kritisk och revolution�r". Den har visat oss Hegels l�ra som en allomfattande dynamisk teori - en utvecklingsl�ra som i kampen och mots�gelsen, i oron och den oavl�tliga f�r�ndringen, ser fram�tskridandets utm�rkande k�nnetecken. Den har ocks� avsl�jat f�r oss luckorna, spr�ngen och avbrotten i detta fram�tskridande och den har - slutligen - uppvisat den �verg�ende och provisoriska karakt�r som enligt Hegel m�ste vidl�da allt existerande, i det f�r honom alla givna �sikter och samh�llsformer framst�r som genomg�ngsstadier p� v�gen till f�rverkligandet av en st�ndigt rikare och mer omfattande historisk syntes. Att en inst�llning som denna i praktiken skall vara f�ga �gnad att styrka tilltron till det best�endes fullkomlighet inses l�tt.
Nu f�r man naturligtvis inte f�rest�lla sig att en t�nkare av Hegels rang skulle vara blind f�r det drag av radikalism som s�lunda p� viktiga punkter pr�glar hans uppfattning: tv�rtom har han sj�lv vid upprepade tillf�llen h�nvisat till det och �ven antytt dess historiska bakgrund. F�r Hegel framst�r i sj�lva verket hela den klassiska tyska filosofi vars h�jdpunkt och avslutning han med full r�tt anser sig representera som ett ideologiskt komplement till den v�ldiga omdaningsprocess fr�n feodal till borgerlig ordning som samh�llet vid samma tid genomg�r - framst�r f�r att begagna hans eget uttryck som "revolutionen i tankens form". Och denna karakteristik avser, m�rk v�l, ingalunda n�got slags stillsam skrivbordsrevolution i stil med den som v�ra filosofihistoriker g�rna f�rest�ller sig n�r de talar om den klassiska tyska idealismen som en vetenskaplig omv�lvning, som fj�rran fr�n den brutala verkligheten genomf�rts i studiekammarens lugna och v�lombonade v�rld. Att Hegel med revolutionen i tankens form tv�rtom �syftar en h�gst levande och v�sentlig best�ndsdel i den historiska processen framg�r - som Korsch p�pekar - med �nskv�rd tydlighet av forts�ttningen av hans yttrande, d�r det om tiden efter 1789 heter:
"I denna stora historiska period har bara tv� folk tagit del, n�mligen det tyska och det franska, hur olika de �n kan vara eller just d�rf�r att de �r olika ... I Tyskland har denna princip" - det vill s�ga revolutionens - "framtr�tt som tanke, som ande, begrepp, i Frankrike har den stormat ut i verkligheten."
� andra sidan har ju denna revolution�ra insikt hos Hegel sina mycket best�mda historiska gr�nser. Inte nog med att han i sitt privata liv alltid f�rblev en h�gst respektabel och laglydig tysk universitetsprofessor, det �r ocks� ett omvittnat faktum att han p� det politiska och religi�sa omr�det s� sm�ningom hamnade i en str�ngt genomf�rd konservativ ortodoxi. Denna utveckling �r heller ingen tillf�llighet utan h�nger samman med en viss oklarhet i m�ls�ttningen som fr�n b�rjan utm�rker hans t�nkande. Den hegelska metoden �r - vi upprepar det - till sitt v�sen helt igenom revolution�r. Dess djupaste inneb�rd �r �vertygelsen om v�rldsf�rloppet som en o�ndlig process, en st�ndigt fortskridande utveckling genom �vervinnande av tidigare mots�gelser. Men samtidigt �r Hegel �nnu tillr�ckligt mycket metafysiker i ordets h�vdvunna betydelse f�r att vilja se ett slut p� processen och sammanfatta v�rt vetande i en definitiv och �versk�dlig formel - i ett system. Det kan i sin tur inte ske utan inf�randet av n�got slags avslutande princip som ligger till grund f�r det hela och vars utfinnande s�lunda blir den m�nskliga kunskapens yttersta m�l. Och d�rmed �r vi framme vid pudelns k�rna: vi �r framme vid id�n, v�rldsanden, gud.
Nu �r det visserligen sant att inf�randet av en s�dan absolut och of�r�nderlig storhet i resonemanget inte omedelbart beh�ver medf�ra den f�r�dande verkan f�r dialektiken som man f�rst kunde vara b�jd f�r att tro. Tack vare den f�r Hegel utm�rkande identifieringen av id�ns v�rld och verklighetens v�rld motverkas i viss m�n den metafysiska syftningen av hans idealism och hans analys av begreppen �verg�r i till�mpningen helt enkelt till konkret erfarenhetsanalys. (Det �r framf�r allt genom att anknyta till denna sida hos Hegel som jag i det f�reg�ende har kunnat ge en �verv�gande empirisk och realistisk tolkning av hans filosofi.) � andra sidan �r det klart att en s�dan sammanj�mkning av tvenne i grunden of�renliga st�ndpunkter inte �r m�jlig l�ngre �n till en best�md gr�ns. I samma �gonblick som jag g�r allvar av min f�rest�llning om id�ns primat �r det ocks� slut med identitetssvindeln. Erfarenheten sjunker nu mer eller mindre ner till en verklighet av l�gre rangordning och i st�llet f�r en v�rld av faktiskt existerande och f�r�nderliga f�rem�l f�r vi ett komplex av tidl�sa logiska relationer - ett statiskt f�rh�llande mellan begrepp vilkas inb�rdes sammanhang redan av begynnelsen �r reglerat och fastst�llt.
Man kan s�rskilt tydligt iaktta denna platoniserande tendens hos Hegel i hans naturfilosofi. Hegel var alltid mycket intresserad av de exakta vetenskapernas framsteg och har h�mtat en stor del av illustrationsmaterialet till sin dialektik ur den samtida naturforskningen. Ingenting kunde under s�dana omst�ndigheter ha varit mer v�lmotiverat �n att han just p� detta omr�de med utg�ngspunkt fr�n sitt eget utvecklingsschema hade f�rs�kt att ge oss en bild av den faktiska evolutionsprocess som �ger rum i naturen och som biologerna vid denna tid p� allvar b�rjar f� upp �gonen f�r. S� sker emellertid ingalunda. Tv�rtom - inte nog med att Hegel �ppet f�rsm�r en l�sning som den antydda, han v�nder sig i ganska irriterade tonfall mot varje tanke �t det h�llet.
"Naturen �r" - f�rklarar han i sin encyklopedi - "att betrakta som ett system av utvecklingsstadier av vilka det ena med n�dv�ndighet framg�r ur det andra. Detta f�r emellertid inte fattas s� som skulle i verkligheten det ena stadiet ha frambringats av det andra; sammanhanget ligger fastmer i den inre id� som bildar naturens grundval. Sj�lva f�rvandlingen tillkommer endast begreppet och endast dess f�r�ndring �r utveckling ... S�dana oklara och i grunden sinnliga f�rest�llningar som att plantorna och djuren skulle ha uppst�tt ur vatten eller att de mer utvecklade djurorganismerna i forts�ttningen skulle ha framg�tt ur de l�gre m�ste den t�nkande betraktelsen best�mt fr�ns�ga sig."
N�r det g�ller historieuppfattningen - fr�gan om det m�nskliga samh�llet och dess f�r�ndringar - �r f�rh�llandet n�got mer komplicerat. H�r kan ju Hegel inte utan att hemfalla �t rena absurditeter g� s� l�ngt att han fr�nk�nner processen en viss empirisk realitet. Ocks� h�r h�mnar sig emellertid hans metafysiska utg�ngspunkt d�rigenom att den absoluta id� som enligt Hegel ligger till grund f�r v�rldsf�rloppet s� sm�ningom f�rvandlas till ett mer eller mindre definitivt slutm�l med vars f�rverkligande hela maskineriet avstannar. Vilket detta slutm�l �r, �r naturligtvis heller inte sv�rt att gissa. Det �r helt enkelt Hegels eget filosofiska system, genom vars slingrande irrg�ngar v�rldsanden f�r f�rsta g�ngen n�r fram till medvetande om sig sj�lv. Och eftersom den ideologiska avklarningsprocessen f�r Hegel i sin tur bildar en sammanfattning i tankens form av det reella historiska skeendet, s� ligger det i sakens natur att l�sningen samtidigt m�ste ha sin motsvarighet i verklighetens v�rld. N�rmare best�mt �r den att s�ka i Fredrik Vilhelm den tredjes preussiska byr�kratstat, vars centraliserade f�rvaltningsapparat representerar den m�nskliga frihetskampens h�gsta ideal och slutliga f�rverkligande h�r p� jorden. Eller �tminstone n�got som bra n�ra liknar ett s�dant f�rverkligande.
Man ser av det sagda hur Hegels grandiosa f�rs�k att pressa samman sin �sk�dning till ett filosofiskt system efter klassiskt m�nster utmynnar i en ol�slig inre konflikt, en hoppl�s mots�ttning mellan teori och praktik. Vad teorin, metoden, betr�ffar �r Hegel helt och h�llet dialektiker och utvecklingsfilosof. Som s�dan utg�r han fr�n f�rest�llningen om den historiska och f�rg�ngliga karakt�ren hos allt best�ende - hos institutioner som r�ttsf�rest�llningar, hos samh�llsformer som �sikter. � andra sidan tvingas han av sin egen idealism och av sin str�van efter enhet och slutenhet i konceptionen att dra en mer eller mindre godtycklig gr�ns d�r till�mpningen av det dialektiska schemat i praktiken upph�r: en gr�ns som rimligtvis m�ste g� just d�r hans egen insats tar vid. S�lunda har det - som Marx tr�ffande uttrycker saken - f�r Hegel funnits en historia men nu finns den inte l�ngre. Fr�n "kritisk och revolution�r" har hans �sk�dning �verg�tt till att bli konservativ och samh�llsbevarande.
F�r att f�rst� denna underliga "omsv�ngning" hos Hegel - denna p�fallande mots�ttning mellan intentioner och slutresultat - �r det n�dv�ndigt att kasta en blick p� den sociala milj� vari l�ran bottnar. En s�dan �tg�rd �r ju heller inte mer �n en g�rd av enkel historisk r�ttvisa. Man m�ste n�mligen komma ih�g att om Hegel - som ovan visats - stick i st�v mot sina egna f�ruts�ttningar hamnar i ett okritiskt accepterande av det ur napoleonkrigens brytningar framg�ngna tyska samh�llet, s� �r � andra sidan ocks� detta samh�lle ett helt annat �n det mot vilket den klassiska filosofin i sin ursprungliga gestalt hade v�nt sina vapen. I sj�lva verket ligger det knappast n�gon �verdrift i att med Kampffmeyer beteckna restaurationstidens Tyskland som en i viss m�n revolution�r samh�llsbildning.
Omd�met g�ller inte minst de omr�den som under Napoleon hade st�tt under franskt "protektorat". H�r kan man med sk�l tala om ockupations�ren som en genomgripande nationell uppryckning. Tack vare kejsarens jakobinskt f�rgade f�rakt f�r alla ned�rvda lokala traditioner p�skyndades i h�g grad Tysklands enande. Inte mindre �n etthundratolv f�rutvarande suver�na statsbildningar indrogs och nyf�rdelades. D�rtill kom f�r�ndringarna i den ekonomiska och sociala strukturen. F�rvaltningen f�renklades, massor av gamla tullgr�nser slopades och en enhetlig borgerlig civillagstiftning (Code Napol�on) inf�rdes i st�llet f�r den brokiga och oorganiserade feodala sedvaner�tten. Men inte heller det �vriga landet med Preussen i spetsen f�rblev ober�rt av revolutionsid�erna. Tv�rtom - en av de viktigaste f�ruts�ttningarna f�r den f�ljande nationella frihetskampen mot fransm�nnen l�g h�r i det omfattande reformarbete som just under dessa �r ig�ngsattes. S�rskilt betydde den korta period under vilken Stein var minister f�r Preussens vidkommande en v�ndpunkt. Den centrala f�rvaltningen omorganiserades, kabinettsstyrelsen f�ll och en modern departementsregering skapades. Genom f�rordningen om st�dernas administration 1808 br�ts i stor utstr�ckning byr�kratins makt �ver dessa och ledningen �vergick i h�nderna p� det besuttna borgerskapet. Slutligen stadgades - trots junkerd�mets motst�nd - att all jord fick besittas utan h�nsyn till b�rd eller st�ndstillh�righet; livegenskapen upph�vdes. Den av Stein inledda omv�lvningen fullf�ljdes av Hardenberg, som visserligen br�t med Steins sj�lvstyrelseprinciper och utvecklade f�rvaltningen i centralistisk riktning, men som i geng�ld gick l�ngre �n f�reg�ngaren ifr�ga om ekonomiska och sociala reformer. Skr�na upph�vdes och n�ringsfrihet inf�rdes 1811, b�nderna fick r�tt att frik�pa sina g�rdar, judarna erh�ll medborgarr�tt och allm�n grundskatt inf�rdes - alltsammans �tg�rder som ytterst syftade till ett frig�rande av de spirande kapitalistiska krafterna i n�ringslivet.
Nu �r det visserligen sant att sedan kampen mot fransm�nnen - under det tyska folkets h�nf�rda medverkan - v�l hade f�rts till ett lyckligt slut s� var det ocks� mycket snart p� upph�llningen med myndigheternas reformiver. Det dr�jde heller inte l�nge f�rr�n reaktionen, i Tyskland som �verallt i Europa, befann sig i okvald besittning av den politiska makten. Tack vare ivriga polis�gon som spanade �ver landet var det �ven s�rjt f�r att inga ansatser till opposition eller "demagogisk skadeg�relse" hade tillf�lle att g�ra sig g�llande. Hur l�ngt de makt�gandes skuggr�dsla kom att str�cka sig kan man f�rst� n�r man h�r att en bok som Fichtes "Tal till tyska nationen" f�rbj�ds som statsfientlig. Frisinnade andar som Arndt, Schleiermacher och Jahn stod under st�ndig polisuppsikt och inte ens Stein - segerns egentlige organisat�r - gick under de senare �ren av sitt liv fri fr�n misstankar. Inte att undra p�, under s�dana f�rh�llanden, att det under reformarbetets dagar delvis undantr�ngda junkerd�met p� nytt b�rjade v�dra morgonluft och sammansl�t sig f�r att - som det hette i den schlesiska adelsunionens program - "�teruppv�cka den tyska adelns privilegier och r�ttigheter som fallit offer f�r en period av snedvridna statsteorier". Och hand i hand med den feodala reaktionen marscherade den klerikala med krav p� �kat inflytande f�r de kyrkliga och ortodoxa intressena, f�r religion och pr�sterskap.
Lika viktigt som det �r att komma ih�g dessa fakta, lika viktigt �r det emellertid att inte �verdriva de bak�tstr�vande krafternas betydelse. Trots allt var det i grund och botten en r�tt maktl�s reaktion. V�l lyckades den att f�r ett �gonblick hejda den anstormande borgerliga frihetsr�relsen; men n�got f�rs�k att p� allvar vrida utvecklingens hjul tillbaka genom att upph�va de gjorda reformerna v�gade den sig inte p�. I den m�n det g�ller fr�gan om Hegels politiska st�llningstagande m�ste man dessutom h�lla i minnet att han alltid energiskt bek�mpat varje tanke p� ett �terv�ndande till f�rh�llandena under l'ancien r�gime, n�got som bland annat framg�r av hans polemik mot den historiska skolan inom r�ttsvetenskapen. Hegels accepterande av den samtida preussiska monarkin g�ller under s�dana f�rh�llanden mindre den tillf�lliga maktut�vningen �n f�rfattningen som s�dan, i vilken han s�g en garanti ocks� f�r de borgerliga intressenas r�ttm�tiga tillgodoseende inom st�ndssamh�llet.
S� l�ngt kan man f�rresten i viss m�n ge honom r�tt. Inte som skulle den preussiska f�rfattningen vid denna tid i j�mf�relse med de mer framskridna europeiska staternas representera n�gon h�gre grad av politisk eller historisk fullkomlighet; tv�rtom �r det nogsamt bekant att den f�r den senare framtr�dande borgerliga oppositionen mycket snart kom att st� som en symbol f�r de tyska f�rh�llandenas allm�nna efterblivenhet och f�rfall. Inte desto mindre skulle det vara missvisande att bed�ma Hegels st�llningstagande i ljuset av denna l�ngre fram utformade kritik. Problemet m�ste fastmer betraktas historiskt. I sin blandning av gammalt och nytt motsvarade restaurationstidens preussiska stat trots allt t�mligen v�l de oklara klassf�rh�llanden som h�rskade i Tyskland. Det tyska borgerskapets politiska medvetande var �nnu svagt och outvecklat och n�gon liberal r�relse att r�kna med existerade inte. Oppositionen - i den m�n man kan tala om en s�dan - inskr�nkte sig helt och h�llet till studentkretsarna: men dessas omogna politiska demonstrationsuppt�g var � andra sidan alltf�r barnsliga f�r att kunna tilltala en man med Hegels utpr�glade sinne f�r det konkreta och verklighetsbetonade. D�rtill kom i f�religgande fall att han �nda fr�n sina tidigaste ungdoms�r - en tid n�r han annars �ppet sv�rmade f�r den franska revolutionen och dess heroer - hyste en obetvinglig motvilja mot den parlamentariska representativf�rfattning som vid sidan av det nationella enhetskravet var studentsammanslutningarnas viktigaste politiska programpunkt. N�r Hegel d�rf�r till slut stannar vid ett accepterande av status quo i de best�ende tyska f�rh�llandena, s� �r �tg�rden knappast fullt s� �verraskande som det f�rst kan tyckas. I sj�lva verket befinner han sig p� den punkten i b�sta �verensst�mmelse inte bara med majoriteten av den borgerliga medelklass ur vilken han framg�tt utan ocks� med sitt eget politiska f�rflutna.
Dubbeltydigheten i Hegels st�llningstagande �terspeglar under s�dana f�rh�llanden i grund och botten tidens eget janusansikte. Han hade v�xt upp i en epok av de kanske v�ldigaste politiska och sociala omv�lvningar som v�rlden sk�dat sedan folkvandringarna. Med entusiasm och h�nf�relse hade han som ung h�lsat den stora franska revolutionen som en det borgerliga f�rnuftets str�lande "soluppg�ng" efter den feodala absolutismens l�nga natt. Och inte nog med det. Utan att l�ta sig f�rvirras av blodsutgjutelsen och terrorn hade han gentemot den reaktion�ra historiska skolan i sin dialektik f�rs�kt visa hur revolutionen, l�ngt ifr�n att representera n�got v�ldf�rande av historiens "naturliga" f�rlopp, i sj�lva verket n�rmast gav oss en sammantr�ngd bild av den f�rnyelsens lag som m�ste g�lla f�r all utveckling. Det �r en uppfattning som n�ra sammanfaller med Tegn�rs:
"Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans n�tta l�xa
evigt repas upp igen.
Vad
f�rmultnat �r, skall ramla
och det friska, nya v�xa
upp utur f�r�delsen."
Detta �r emellertid bara sakens ena sida. Ty Hegel hade ocks� upplevt n�got annat och mer. Han hade upplevt hur den borgerliga revolutionsr�relsen i hans eget hemland efter de f�rsta grundl�ggande landvinningarna hade st�tt p� best�mda historiska gr�nser som i den f�religgande situationen helt enkelt inte kunde �vervinnas eftersom det saknades ett socialt underlag f�r ett fortsatt fram�tskridande. Och han reagerade p� detta f�rh�llande p� samma s�tt som vilken som helst f�rnuftig medborgare i samma situation: han accepterade tacksamt vad som n�tts och st�llde resten p� framtiden.
� andra sidan �r det klart att vad som f�r den tyska bourgeoisin p� Hegels tid �nnu kunde te sig som en acceptabel kompromiss ifr�ga om samh�lleligt inflytande inte var �gnat att f�rbli s� i evighet. Tack vare det starka ekonomiska uppsving som f�ljde i det steinhardenbergska reformverkets sp�r - jag erinrar h�r endast om tullunionen 1834 och det kort d�refter inledda j�rnv�gsbyggandet - f�rsk�ts tv�rtom i forts�ttningen den sociala maktbalansen mycket snabbt. Det dr�jde heller inte l�nge efter Hegels d�d f�rr�n en ny borgerlig opposition av l�ngt farligare och mer aggressiv karakt�r �n de tidigare burschenschaftsorganisationerna stod f�rdig att g�ra sitt intr�de p� arenan. Visserligen var ocks� denna nya opposition till en b�rjan �verv�gande intellektuellt och akademiskt betonad - och kunde heller inte vara annat med de str�nga restriktioner som �nnu g�llde f�r allt politiskt arbete i Tyskland. Till skillnad fr�n sina f�reg�ngare stod den emellertid inte isolerad utan kunde r�kna med starka sympatier bland de breda lagren av de borgerliga befolkningsgrupper vilkas intressen den ytterst representerade. Att man med ett visst ber�ttigande rent av kan tala om ett socialt massunderlag visade sig senare vid revolutionen 1848.
Den nya oppositionsr�relsens framv�xt skedde i etapper. I spetsen marscherade som s� ofta tidigare i historien de obligatoriska stormvarslarna och orosstiftarna: poeterna. Redan vid tiden f�r julirevolutionen i Frankrike 1830 hade den geniale kritikern och satirikern B�rne i sina ber�mda brev fr�n Paris br�nnm�rkt den tyska bourgeoisins efterblivenhet och undfallenhet gentemot de feodala makthavarna, och ungef�r samtidigt skrev Platen - den frivilligt landsflyktige aristokraten - sina lidelsefulla "Polenlieder", d�r han i hetsigt pockande strofer tillropade sina landsm�n att st�da polackerna i deras frihetskamp mot det tsaristiska f�rtrycket. I deras fotsp�r framtr�dde vid mitten av �rtiondet den litter�ra skola som brukar g� under namn av det unga Tyskland och som i forts�ttningen, genom diktare som Heine, Herwegh och Lenau, s� sm�ningom kom att skapa den kanske slagkraftigaste och mest m�lmedvetna politiska kampdikt som n�gonsin sett dagen. (Det g�ller framf�r allt Heines "Deutschland"-cykel och Herweghs "Gedichte eines Lebendigen".) Men inte heller �vriga omr�den av kulturlivet f�rblev ober�rda av radikaliseringsprocessen. Tv�rtom kan man utan st�rre �verdrift s�ga att denna fr�n och med slutet av 1830-talet t�mligen undantagsl�st beh�rskar allt av betydelse p� det andliga omr�det som vid denna tidpunkt skapas i Tyskland.
Det �r i denna period av kamp och oro, av revolt och j�sande missn�je, som Marx och Engels g�r sina f�rsta l�rosp�n, och det �r - som vi strax ska se - ur dess problemst�llningar som den slutgiltiga och f�rdigbildade marxistiska teorin s� sm�ningom framg�r.
P� det filosofiska omr�det framtr�der oppositionen mot det best�ende till en b�rjan i den s� kallade unghegelianismens form. Denna r�relses program kan efter v�r ovan gjorda framst�llning i viss m�n betraktas som givet p� f�rhand. Det m�ste - s� tycker man - ligga i att frig�ra de radikala elementen i Hegels t�nkande fr�n deras konservativa h�lje, att skilja teorin fr�n slutsatserna, metoden fr�n systemet, f�r att p� s� s�tt n� fram till en �sk�dning �gnad att tj�nstg�ra som grundval f�r en rent praktisk, revolution�r verksamhet. I sj�lva verket �r detta ocks� den v�g som utvecklingen ganska snart tar, och vi ska i forts�ttningen se hur marxismen p� s�tt och vis kan s�gas representera den definitiva l�sningen av det f�religgande problemet och d�rmed av Hegels eget historiska dilemma. Men v�gen till l�sningen �r knappast s� enkel som man med den slutgiltiga formuleringen f�r �gonen kunde vara b�jd att tro. Utvecklingen fr�n Hegel till Marx �r fastmer sj�lv en dialektisk process. Den g�r genom mots�ttningar och kamp, genom �terfall och bakslag, och dess resultat �r inte n�gon eklektisk sammanfattning av de under mellantiden framst�llda �sikterna utan en sj�lvst�ndig filosofisk syntes - en ny enhet som inordnar de f�rut spridda och mots�gande elementen i en sammanh�ngande vetenskaplig teori av v�rldsomfattande sp�nnvidd.
Vi ska h�r dr�ja n�got utf�rligare vid etapperna i denna process.
Den unghegelianska r�relsens f�rsta framtr�dande faller, betecknande nog, inte inom politikens utan inom religionsfilosofins r�m�rken. Som dess f�delse�r brukar anges 1835 - det fj�rde �ret efter m�starens bortg�ng. Det var detta �r som den unge teologen och hegeladepten David Friedrich Strauss, �nnu inte tretti, utgav sitt epokg�rande bibelkritiska arbete "Jesu liv" - en bok som omedelbart �stadkom en storm av f�rbittring i samh�llsbevarande kretsar och som samtidigt f�r den uppv�xande radikala ungdomen kom att framst� som trumpetsignalen som kallade till kamp mot alla h�rskande kyrkliga och vetenskapliga auktoriteter.
Effekten kan i och f�r sig tyckas �verraskande. Att k�tterska �sikter om de bibliska ber�ttelsernas sanningsv�rde har en viss inneboende f�rm�ga att s�tta de polemiska lidelserna i svallning har vi visserligen ocks� senare sett exempel p�: jag beh�ver bara erinra om namn som Renan, Delitzsch, Drews, Brandes och - f�r Sveriges vidkommande - Viktor Rydberg. I samtliga de anf�rda fallen r�r det sig emellertid om mer eller mindre �verg�ende, lokala verkningar, medan Strauss' arbete d�remot snart kom att spela en betydande roll inte bara f�r den fortsatta teologiska utvecklingen utan f�r kulturdebatten i dess helhet. Ingen kunde f�rresten vara mer f�rv�nad �ver denna verkan �n bokens egen f�rfattare, som med sin utpr�glat fridsamma l�ggning knappast kan betecknas som n�gon mer skr�ckinjagande revolution�r. Strauss' ursprungliga avsikt var heller ingalunda att �stadkomma n�gon brytning med kristendomen eller ens med kyrkan. Vad han syftade till var snarare en i hans egna �gon h�gst renl�rig och bokstavstrogen komplettering av Hegels �sk�dning p� en punkt d�r denne - sin vana trogen n�r det g�llde br�nnbara �mnen - uttalat sig n�got dunkelt och sv�vande: jag menar ifr�ga om den kristna uppenbarelsetron.
Vi erinrar oss fr�n v�r f�reg�ende framst�llning Hegels uppfattning av v�rldsf�rloppet som en universell utvecklingsprocess. Id�n, det rena begreppet, bildar utg�ngspunkten. Detta rena begrepp �r emellertid i och f�r sig absolut tomt och best�mningsl�st; f�r att kunna f� n�got inneh�ll, f�r att kunna "realiseras", m�ste det "sl� �ver" i sin egen motsats - i naturen, materien. Ur detta sitt "annatvara" arbetar sig s� begreppet s� sm�ningom fram till en allt rikare medvetenhet och klarhet f�r att allra sist, i den logiskt motiverade och differentierade kunskapen, "�terf�renas" med sig sj�lv som ande. Vad som intresserar i sammanhanget �r kanske inte s� mycket de olika leden i processen sj�lv som de religionsfilosofiska konsekvenser som Hegel drar ur sitt utvecklingsschema. Det identifieras av honom utan vidare med den kristna treenighetsl�ran. Gud fader - det �r begreppet i sitt rena vara, det �r den fr�n v�rlden och materien str�ngt isolerade id�n. Gud sonen d�remot �r den i naturen, i materien nedstigna id�n: ordet som vart k�tt. Den helige ande slutligen representerar syntesen eller "f�rsoningen" mellan det rena begreppet och den rena materien, guden som via sitt m�nniskovardande blivit medveten om sin egen gudomlighet.
Ingenting kan under s�dana f�rh�llanden vara Hegel mer fr�mmande �n tanken p� n�got slags antagonism mellan hans egen filosofiska �sk�dning och de h�vdvunna religi�sa f�rest�llningarna. De tv�, religion och filosofi, uttrycker fastmer tv� olika sidor av en och samma �vertygelse.
"Filosofin" - heter det i hans religionsfilosofi - "kan f�rklara sig sj�lv bara i den m�n den f�rklarar religionen, och den kan f�rklara religionen bara i den m�n den f�rklarar sig sj�lv ... P� s� s�tt sammanfaller religion och filosofi, filosofin �r i sj�lva verket gudstj�nst, om ocks� de tv� dyrkar gud p� olika s�tt."
Att �sikter som dessa tacksamt skulle accepteras av den h�rskande teologiska spekulationen �r inte sv�rt att f�rst�. Visserligen h�jdes v�l �nnu under Hegels livstid en och annan r�st ur det ortodoxa l�gret som ondgjorde sig �ver hans tendens att - trots all reverens f�r dogmernas pedagogiska syfte - betrakta religionen i dess helhet som ett slags l�gre uppenbarelseform av samma eviga sanningar som han sj�lv med l�ngt st�rre klarhet uttryckt i sitt filosofiska system. I stort sett var emellertid bel�tenheten f�r stor f�r att dessa st�mningar skulle vinna starkare geh�r. Man m�ste f�r att f�rst� situationen dra sig till minnes att den klassiska filosofiska traditionen i Tyskland alltifr�n upplysningen och fram till Kant och Fichte hade f�rh�llit sig avgjort kritisk till all religi�s dogmbildning �verhuvud. V�l hade Schleiermacher i b�rjan av det nya �rhundradet gjort ett aktningsv�rt f�rs�k att rehabilitera religionen i den bildade allm�nhetens medvetande men det hade i viss m�n skett genom att avsk�ra dess intellektuella rottr�dar och h�nvisa den till ett bekymmersamt vegeterande i k�nslornas artificiella drivhusatmosf�r. Nu kom emellertid samtidens f�rn�msta auktoritet p� omr�det och f�rklarade att de centrala kristna begreppen, l�ngt ifr�n att representera de orimliga anhopningar av absurditeter och mots�gelser som upplysningsm�nnen hade velat g�ra g�llande, i sj�lva verket gav ett f�r menige man ytterst l�rorikt koncentrat av t�nkandets djupaste inneh�ll. Sj�lvklart fanns det ingen anledning f�r ortodoxin att tillbakavisa en s�dan bundsf�rvant.
Inte desto mindre fanns i Hegels st�llningstagande till kristendomen en viss tvetydighet, som s� sm�ningom skulle bringa hans med yttersta omsorg utt�nkta och genomf�rda gr�nsreglering mellan tro och vetande p� fall och komma den latenta mots�ttningen mellan de b�gge att �verg� i �ppet krigstillst�nd. Tvistepunkten l�g i fr�gan om Kristi historiska existens.
Ur Hegels egen synpunkt erbj�d problemet visserligen inget st�rre intresse: f�r honom var det nog att, som han ans�g, ha uppvisat kristendomens djupare, spekulativa inneh�ll. Resten var utanverk och ov�rdigt f�r t�nkandet att syssla med.
"G�r med Kristus" - ropar han i sina f�rel�sningar om historiens filosofi - "i exegetiskt, kritiskt och historiskt avseende vad ni vill; visa, om ni s� �nskar, att kyrkans l�ra p� koncilierna tillkommit tack vare biskoparnas privata intressen och lidelser eller har sin rot i den ena eller andra omst�ndigheten - det enda viktiga �r id�n eller sanningen om Kristus i och f�r sig."
Att problemet emellertid inte �r fullt s� l�tt avf�rdat skulle snart visa sig. Ty �ven f�rutsatt att Hegel har r�tt i sin tolkning av treenighetsl�ran - vad mer! Vi vet ju alla mycket v�l att kristendomen i sitt praktiska framtr�dande inte n�jer sig med att h�vda n�dv�ndigheten av en "f�rsoning" mellan gudomligt och m�nskligt, mellan materia och ande i st�rsta allm�nhet. Den inneb�r framf�r allt en orubblig �vertygelse att f�rsoningen faktiskt har �gt rum, p� ett best�mt historiskt st�lle och vid en best�md historisk tidpunkt. Och denna �vertygelse - den kan i sin tur bara pr�vas p� samma s�tt som f�rnuftet pr�var andra p�st�enden om f�regivet historiska h�ndelser, det vill s�ga genom en kritisk analys av de uppgifter p� vilka den bygger.
Det �r p� denna punkt som Strauss s�tter in sitt angrepp. Hans syfte med "Jesu liv" �r - som han sj�lv uttrycker saken - att "pr�va sannolikheten eller osannolikheten av att evangelierna f�rfattats av �gonvittnen eller av personer med tillf�rlitlig f�rstahandsinformation". Och slutresultatet av unders�kningen blir f�rkrossande negativt. Med �verl�gsen dialektisk skicklighet uppvisar Strauss den inneboende of�renligheten mellan de olika evangeliernas utsagor och fastsl�r om�jligheten att p� grundval av deras vittnesb�rd bilda sig n�gon konkret f�rest�llning om det verkliga h�ndelsef�rloppet. Inte s� som skulle Strauss - som ofta popul�rt f�ruts�tts - f�rneka Jesu historiska existens; vad han vill h�vda �r snarare att fr�gan �r av underordnad betydelse i sammanhanget. Ty evangeliernas v�rde ligger ingalunda i de torftiga och i och f�r sig f�ga tillf�rlitliga uppgifter de ger oss om Kristi person utan fastmer i den inblick som de f�rmedlar i den f�rsta kristna f�rsamlingens subjektiva behov och f�rest�llningar. Kristusgestalten f�rsvinner p� detta s�tt f�r Strauss bakom "kristusmyten" som helt enkelt �r en symbol, en kollektiv �nskef�rest�llning framsprungen ur tidens djupa inre n�d och l�ngtan efter avsp�nning.
N� - allt det �r ju i och f�r sig inte s� skr�ckinjagande radikalt. Inte heller de religionsfilosofiska reflexioner med vilka Strauss kompletterar sin framst�llning och som g�r ut p� att den av Hegel kr�vda "f�rsoningen" mellan natur och ande aldrig kan vara ett verk av en enstaka historisk person utan m�ste realiseras genom en universell process, omfattande m�nskligheten i dess helhet, torde v�l hos en nutida l�sare uppv�cka n�gon st�rre f�rskr�ckelse: �tskilliga moderna teologer har uttalat v�rre ting �n s� utan att v�rlden d�rf�r r�kat i gungning. S� labilt var emellertid det historiska l�get och s� full av outl�sta inre mots�ttningar tiden att Strauss knappast hade hunnit publicera sin bok f�rr�n en veritabel storm br�t l�s. �ver f�rfattaren kastade sig inte bara representanterna f�r hela den ortodoxa teologin utan ocks� majoriteten av Hegels n�got �ldre l�rjungar, de s� kallade gammalhegelianerna, som inte utan sk�l fruktade att hans s�tt att handskas med m�starens auktoritet skulle diskreditera hegelianismen i myndigheternas �gon.
Kring Strauss' baner flockar sig � andra sidan Tysklands akademiska ungdom. Det var mestadels folk fr�n en v�lb�rgad medelklassmilj� - radikala borgars�ner som efter julirevolutionen i Frankrike med alltmer kritiska blickar betraktade de efterblivna feodala f�rh�llandena i sitt hemland och som med tacksamhet grep tillf�llet att demonstrera mot restaurationens viktigaste bundsf�rvant p� det kulturella omr�det: kyrkan. Det dr�jde f�rresten inte l�nge f�rr�n ledarna f�r den nya r�relsen fann ocks� Strauss f�r ljum. Redan n�gra �r efter offentligg�randet av "Jesu liv" var den unge berlinteologen och filosofen Bruno Bauer - en ungdomsv�n till Marx - f�rdig att p� ett l�ngt grundligare s�tt �n Strauss g�ra rent hus med varje f�rest�llning om ett historiskt underlag f�r de evangeliska ber�ttelserna. Visserligen m�ste Bauer f�r att n� detta syfte g�ra sig skyldig till en avsev�rd f�rgrovning av den historiskt analytiska metod som Strauss introducerat. Medan evangelierna f�r den senare hade framst�tt som spontana uttryck f�r en primitiv kulturniv�s mytskapande fantasi, s� uppfattades de av Bauer efter gott upplysningsmaner som medvetna bedr�gerier och f�rfalskningar. Men tendensen i hans kritik �r inte desto mindre signifikativ och l�ter oss ana vidden av det intellektuella jordskred som Strauss utl�st.
Sitt teoretiskt som historiskt mest betydande uttryck har den unghegelianska religionskritiken f�tt i Feuerbachs 1841 utkomna "Kristendomens v�sen" - en bok som ifr�ga om den omedelbara effekten visserligen knappast kan m�ta sig med "Jesu liv", men som i geng�ld vida �vertr�ffar den n�r det g�ller inflytande p� den fortsatta utvecklingen. Det sammanh�nger i sin tur med den oj�mf�rliga dj�rvhet i sj�lva problemst�llningen som k�nnetecknar den feuerbachska polemiken. Medan Strauss - och �ven Bauer - i stort sett hade n�jt sig med att ifr�gas�tta kristendomens historiska trov�rdighet, s� riktar Feuerbach sina vapen mot varje form av teologisk och metafysisk f�rkunnelse �verhuvud. D�rmed �r han ocks� i st�nd att ge sin kritik en helt annan principiell r�ckvidd �n vad n�gon av f�reg�ngarna hade f�rm�tt.
Att Feuerbach i viss m�n anknyter till Strauss kan f�ruts�ttas som bekant. Men det s�tt p� vilket han kompletterar tankeg�ngen i "Jesu liv" �r samtidigt betecknande. Strauss hade velat f�rklara evangeliernas kristusbild som en produkt av den kristna f�rsamlingens mytskapande fantasi. Gott och v�l. Men denna kritik tr�ffar ju inte bara evangelierna: i sj�lva verket �r den mer eller mindre till�mplig p� all religion. Ty den religi�sa upplevelsens inneh�ll �r till sitt v�sen helt igenom fiktivt. Det har inte sin rot i objektiv iakttagelse av ytterv�rlden utan i subjektiva impulser och behov hos oss sj�lva. D�rmed givetvis inte sagt att religionen i psykologiskt avseende skulle sakna verklighetsunderlag. Snarare kan man likna dess struktur vid dr�mmens. Den �r - s�ger Feuerbach - ett slags gemensam dr�m som med �ppna �gon dr�ms av hela m�nniskosl�ktet. Men inte ens i dr�mmen r�r vi oss som bekant i en heltigenom uppdiktad v�rld utan med material som h�mtats ur den faktiska verkligheten omkring oss - l�t vara att det infogats i ett snedvridet och f�rvirrat sammanhang.
Konstaterandet g�r ett �verraskande modernt intryck. I sj�lva verket beh�ver man heller inte ha l�st m�nga sidor i "Kristendomens v�sen" f�r att frapperas av sl�ktskapen mellan Feuerbachs uppfattning och den som mer �n femti �r senare skulle h�vdas av psykoanalysen. I b�gge fallen har vi att g�ra med en psykologisk kompensationsteori som str�var efter att uppl�sa f�rest�llningarna i deras element�ra best�ndsdelar och som s�ker religionens ursprung inte s� mycket i f�rnuftet som i k�nslan. Men ingalunda i en k�nsla av vilket slag som helst. Ocks� den gamla teologin hade ju i viss m�n varit inne p� samma linje, n�r den velat motivera religionens n�dv�ndighet med en h�nvisning till m�nniskornas medf�dda "o�ndlighetsbehov". Feuerbach har ingen anv�ndning f�r s�dana metafysiska konstruktioner. Det r�r sig hos honom inte om n�got slags transcendenta evighetskrav utan om h�gst konkreta jordiska drifter och �nskningar, som av en eller annan anledning blivit tillbakatr�ngda i det omedvetna och inte kunnat f� utlopp i verkligheten. D�rmed �r emellertid inte deras inflytande ur v�rlden. I v�ra religi�sa f�rest�llningar tar vi skadan igen och skapar oss ett himmelskt komplement till den materiella tillvarons begr�nsning.
Man kan s�rskilt tydligt iaktta sammanhanget betr�ffande den f�rest�llning som av �lder bildar den centrala id�n i all religi�s f�rkunnelse - gudsbegreppet. Om man vill f�rst� gudsbegreppets utveckling, s� r�cker det enligt Feuerbach inte med att h�nvisa till de gudomliga attributens m�nskliga ursprung och natur. En s�dan h�nvisning inneh�ller visserligen en sida av sanningen: men den inneh�ller inte hela sanningen. I sina gudar speglar m�nniskan sig sj�lv. Otvivelaktigt. Men hon speglar sig inte i sin omedelbara naturliga skr�plighet och ofullkomlighet utan i idealiserad form; hon speglar sig utrustad med just de egenskaper och f�rm�genheter som det verkliga livet f�rmenat henne. Och sedan hon p� detta s�tt skapat en idealiserad avbild av sig sj�lv v�nder hon sig till avbilden med sina offer och b�ner om hj�lp. Det �r - med Feuerbachs egen terminologi - "religionens avsl�jade hemlighet". M�nniskan projicerar sitt eget v�sen f�r att i sin tur f�rvandla sig till en projektion av det projicierade.
Det �r - som synes - en kritik som varken saknar sk�rpa eller precision. M�nga av de i "Kristendomens v�sen" framf�rda argumenten har ocks� visat sig �ga en �verraskande livskraft, och man kan l�tt �vertyga sig om att deras aktualitet p� mer �n en punkt fortfarande �r of�rminskad. Trots detta �r det knappast i den religi�sa polemiken som Feuerbachs fr�msta insats �r att s�ka. Av l�ngt st�rre betydelse f�r den fortsatta utvecklingen �r de konsekvenser av allm�nt teoretisk natur som han drar ur sin uppfattning - konsekvenser som delvis finns antydda i "Kristendomens v�sen", ehuru de f�r sin slutliga formulering f�rst i hans kort efter�t publicerade "Prelimin�ra teser till en reform av filosofin" (1842) och i "Principerna f�r framtidens filosofi" (1843). I dessa skrifter v�nds den unghegelianska kritiken f�r f�rsta g�ngen p� ett effektivt s�tt som vapen mot m�staren sj�lv.
Att uppg�relsen f�rr eller senare m�ste komma var naturligtvis oundvikligt och man m�ste snarast f�rv�nas �ver att den l�t v�nta p� sig s� pass l�nge som den gjorde. F�rklaringen till uppskovet ligger inte enbart i respekten f�r Hegels personliga auktoritet. Denna var visserligen betydande nog men i alla fall inte st�rre �n att Feuerbach redan flera �r tidigare hade kunnat underkasta hans filosofi en ganska n�rg�ngen kritisk granskning. Det visar sig emellertid snart att den grundl�ggande dualismen hos Hegel - mots�ttningen mellan dialektisk metod � ena sidan och metafysisk systemstr�van � den andra - knappast l�ter sig �vervinnas genom en rent immanent kritik. Det �r f�rst sedan Feuerbach tack vare sin religionspolemik f�tt upp �gonen f�r den metafysiska problemst�llningens principiella orimlighet, som han blir i st�nd att klart skilja de b�gge leden i kritiken fr�n varandra och g�ra rent hus med de spekulativa resterna i Hegels t�nkande.
Utg�ngspunkten f�r hans angrepp �r Hegels identifiering av filosofi och religion. Att man i Hegels eget fall kan tala om en sl�ktskap mellan de tv� - den saken bestrids visserligen inte av Feuerbach. Men det beror inte - som Hegel sj�lv tror - p� att religionen �r maskerad filosofi utan p� att filosofin i dess hegelska utformning innerst inne �r en maskerad religion. Den �r en till logik f�rkl�dd teologi. F�rh�llandet kommer till uttryck p� m�nga s�tt. N�r till exempel Hegel i sin naturfilosofi betecknar naturen som anden i dess "annatvara", s� �r ju detta ingenting annat �n en spekulativ omskrivning f�r den gamla teologiska uppfattningen att den materiella verkligheten har skapats av gud. I och f�r sig - det vill s�ga tolkad efter ordalydelsen - saknar naturligtvis satsen varje f�rnuftig mening. Men den erh�ller ett slags sken av begriplighet d�rigenom att vi i medvetandet associerar den med en rad oklara f�rest�llningar av religi�st ursprung som vi p� grund av tradition och vana tror att vi f�rst�r.
I ovanst�ende exempel �r sammanhanget relativt l�tt att genomsk�da, eftersom vi r�r oss med en problemst�llning - fr�gan om verklighetens yttersta "grund" - som i viss m�n �nnu faller inom teologins r�m�rken. Men ocks� d�r s� inte �r f�rh�llandet och d�r Hegel i forts�ttningen �verg�r till en konkret analys av realvetenskapernas inneh�ll kommer det teologiska inflytandet mer eller mindre tydligt till synes. I praktiken m�ste naturligtvis Hegel p� dessa omr�den l�na materialet till sin framst�llning ur erfarenheten. Inte desto mindre v�grar han hela tiden h�rdnackat att erk�nna inneh�llets empiriska ursprung och f�rs�ker i st�llet att p� deduktiv v�g h�rleda det ur tankeprocessen som s�dan. D�rav det drag av charlataneri, av spekulativt hokuspokus, som vidl�der hans uppfattning av kunskapen. F�rem�lens faktiska best�mningar trollas fram ur deras begrepp lika beh�ndigt som gudomens "attribut" i teologin trollas fram ur guds v�sen.
Orimligheten i tillv�gag�ngss�ttet kascheras endast n�dtorftigt d�rigenom att Hegel - i avsikt att g�ra sitt konststycke mer trov�rdigt - i yttersta hand l�ter begrepp och verklighet sammanfalla. L�sningen �r ju knappast ny och bygger i sj�lva verket ocks� den p� en rent teologisk tankeg�ng. P� samma s�tt som den religi�sa spekulationen i sina h�gsta former utmynnar i panteism, s� utmynnar den hegelska idealismen i panlogism, det vill s�ga den utmynnar i postulerandet av en absolut �verensst�mmelse mellan tanke och vara. Men d�rmed �r - som Feuerbach p�pekar - den punkt n�dd d�r idealismens teoretiska oh�llbarhet inte l�ngre l�ter sig �verskylas. Ty det ligger samtidigt i sakens natur att tanke och verklighet aldrig n�gonsin kan sammanfalla, aldrig kan bli ett. N�r vi talar om n�got som verkligt, s� menar vi tv�rtom just att det inte �r fr�ga om n�got enbart f�rest�llt, n�got enbart t�nkt. Det m�ste med andra ord i t�nkandet sj�lvt ligga en referens till n�gonting utanf�r t�nkandet som �ger karakt�ren av realt objekt. Utan en s�dan relation till n�got faktiskt existerande f�rlorar v�ra omd�men all rimlig inneb�rd, de blir en rad tomma ordsammanst�llningar utan mening.
Man ser allts� att Feuerbachs tolkning av kunskapen i viss m�n representerar en radikal omv�rdering av Hegels. Gentemot den senares spekulativa konstruktivism st�ller han det empiriska kravet p� induktion och iakttagelse, gentemot Hegels spiritualism och idealism sin materialistiska �vertygelse om en oberoende av t�nkandet existerande verklighet i tid och rum som �r oss given genom sinnenas f�rmedling. Inte som skulle Feuerbach stanna vid en ren sensualism som f�rnekar den roll tanken faktiskt spelar i kunskapsprocessen. I likhet med de flesta av oss �r han utan vidare p� det klara med att vi i all vetenskaplig verksamhet avl�gsnar oss ganska l�ngt fr�n v�r omedelbara �sk�dning f�r att med abstraktionens hj�lp leta oss fram till de allm�nna lagar och principer som best�mmer skeendet. Det inneb�r emellertid inte att kontakten med erfarenhetsunderlaget definitivt skulle vara avbruten. Tv�rtom - om abstraktionerna ska ha n�gon mening, s� m�ste det ocks� finnas en v�g tillbaka till sinnenas v�rld som g�r det m�jligt f�r oss att konfrontera resultatet av v�r unders�kning med unders�kningens f�rem�l. Denna v�g �r pr�vningens, det praktiska experimentets. Varje sats om verkligheten och dess beskaffenhet har avseende p� n�got i erfarenheten givet och kan bekr�ftas eller vederl�ggas genom empirisk iakttagelse.
Med Feuerbach �r unghegelianismens insats p� den teoretiska filosofins omr�de i stort sett avslutad. Det �r hans kritik som har ryckt undan grundvalarna f�r Hegels idealistiska system och d�rigenom m�jliggjort det frig�rande av den dialektiska metoden fr�n dess metafysiska f�ruts�ttningar som fr�n b�rjan framstod som r�relsens viktigaste uppgift. Och inte nog med det. Genom sin skarpsinniga analys av kunskapsproblemet har han ocks� - efter �rhundraden av spekulativa utsv�vningar - �terf�rt filosofin till det s�kra fundament som m�ste bilda den sj�lvklara f�ruts�ttningen f�r all vetenskaplig forskning, han har �terf�rt den till den materialistiska �vertygelsen om en i tid och rum given verklighet som existerar oberoende av v�rt eget medvetande. Men detta "�terf�rande" har hos Feuerbach samtidigt i h�g grad karakt�ren av teoretiskt framsteg, i det han till skillnad fr�n den gamla mekaniska materialismen under 1700-talet med dess ensidigt sensualistiska inriktning �r klart medveten om den faktiska v�xelverkan mellan t�nkande och �sk�dning som f�religger i kunskapen. I alla dessa stycken kan hans insats med en viss r�tt betecknas som banbrytande, och det �r ingen tillf�llighet att Marx och Engels ofta n�mner honom som den viktigaste impulsgivaren till den dialektiska materialism som de sj�lva hyllar.
Trots detta m�ste man lika avgjort akta sig f�r att �verskatta hans betydelse. Med all sin dj�rvhet i ansatsen var Feuerbach knappast n�gon absolut nydanare p� det filosofiska omr�det. Inte nog med att han saknar den omfattande universalitet i �verblicken som utm�rker t�nkare s�dana som Aristoteles, Spinoza och Hegel - han visar sig ocks� ur st�nd att med samma f�rbittrade intensitet som till exempel Hume fullf�lja en enskild tankeg�ng till dess yttersta konsekvenser. Det kommer p� s�tt och vis till synes redan i hans analys av kunskapsprocessen. V�l kan Feuerbach h�r g�ra anspr�k p� �ran att i princip ha dragit upp riktlinjerna f�r problemets l�sning. Det hindrar emellertid inte att hans egen terminologi som oftast �r tvetydig och vacklande. Den ena g�ngen �terfaller han i en st�ndpunkt som n�rmast m�ste betecknas som nominalistisk, det vill s�ga han f�rnekar att v�ra begrepp �verhuvud kan ha n�gon motsvarighet i verkligheten. P� andra st�llen hamnar han i den motsatta ytterligheten och n�rmar sig Hegels metafysiska identitetsl�ra. Det h�nger i sin tur samman med att Feuerbach i grund och botten aldrig v�gade g�ra allvar av sin tes om praktikens roll som sanningskriterium utan f�redrar att ta sin tillflykt till formuleringar som han sj�lv i andra sammanhang utd�mt som orimliga.
V�rre �n denna teoretiska begr�nsning �r en annan brist i Feuerbachs utrustning - hans totala avsaknad av historiskt sinne. Hela det vidstr�ckta omr�de av v�r erfarenhet som innesluter andens och den m�nskliga kulturens utveckling var f�r f�rfattaren till "Kristendomens v�sen" i stort sett en bok med sju insegel. Inte utan sk�l p�pekar Engels att Feuerbach, s� snart det g�ller att ta st�llning till n�got slags historiskt faktum, �terfaller i en naiv �vertro p� det ideologiska momentets betydelse som bj�rt kontrasterar mot hans materialistiska �vertygelse i �vrigt. P� den punkten �r han i sj�lva verket avgjort underl�gsen Hegel som trots sin utpr�glat konstruktiva l�ggning alltid hade en mycket stark k�nsla f�r id�ernas organiska samh�righet med de materiella f�rh�llanden i vilka de bottnar.
Till Feuerbachs f�rsvar m�ste s�gas att bristen inte uteslutande �r av personlig natur. Uppgiften att p� det historiska omr�det dra ut de revolution�ra konsekvenserna av Hegels dialektiska �sk�dning och samtidigt ge hans metod en h�llbar materialistisk motivering - denna uppgift �r i sj�lva verket praktiskt ol�slig innanf�r ramen av en r�relse som i likhet med unghegelianismen st�r kvar p� borgerlig grund och delar borgerskapets allm�nna politiska m�ls�ttning. Inte som skulle det inom bourgeoisin vid denna tid saknas ansatser till en revolution�r kritik av det best�ende. Det �r emellertid borgerskapets historiska tragedi att det �nnu inte har hunnit sl� ner sin egentlige arvfiende - feodalismen - f�rr�n en ny revolution�r klass dyker upp p� scenen och framtr�der med anspr�k p� att �verta ledningen i samh�llet: arbetarklassen, proletariatet. Till �ppen politisk brytning skulle denna konflikt visserligen leda f�rst under revolutions�ret 1848 - framf�r allt i Frankrike - men redan dessf�rinnan hade den kommande uppg�relsen i �tskilliga l�nder hunnit kasta sin skugga framf�r sig i form av en rad spontana massaktioner fr�n proletariatets sida mot den borgerligt kapitalistiska utsugning som eftertr�tt feodalismens f�rtryck p� det ekonomiska omr�det. Ludditr�relsen i England 1815 till 1825, arbetarkravallerna i Lyon p� 1830-talet och de schlesiska v�varnas uppror i maj 1844 - alla dessa tilldragelser ing�r mer eller mindre som led i den omfattande sociala differentieringsprocess som nu �ger rum och som i forts�ttningen alltmer of�rsonligt st�ller bourgeoisi och proletariat i harnesk mot varandra.
� andra sidan f�r man naturligtvis inte f�rest�lla sig att m�nniskorna omedelbart skulle vara p� det klara med den historiska r�ckvidden av den frontbildning de h�r bevittnade. F�r de flesta av borgerskapets talesm�n framstod konflikten utan tvivel n�rmast som ett isolerat problem innanf�r ramen av den allm�nt demokratiska omdaning av samh�llet som oppositionen efterstr�vade. De var ofta djupt uppr�rda �ver de sociala missf�rh�llanden som f�ljde i industrialismens sp�r, och vi har ingen anledning att ifr�gas�tta allvaret i deras mer eller mindre filantropiskt inspirerade projekt till n�dens avhj�lpande. Samtidigt kan man emellertid inte undg� att tv�rs igenom de varmhj�rtade deklarationerna f�rnimma en viss inre os�kerhet - en iskall fl�kt av �ngest inf�r de nya krafter som r�r sig bland massorna och vilkas riktning man inte l�ngre k�nner sig i st�nd att betvinga. D�rav den p�tagliga ambivalens - den psykologiska dubbeltydighet - som fr�n och med denna tid i allm�nhet vidl�der bourgeoisins politiska st�llningstagande. Dess kamp mot de feodala resterna i samh�llet h�mmas oupph�rligt av tanken p� de sociala konsekvenserna av en eventuell revolution�r omst�rtning.
Man kan f�r Tysklands vidkommande s�rskilt tydligt iaktta konflikten ifr�ga om den n�got yngre riktning inom unghegelianismen som i b�rjan av 1840-talet avl�ser den av Strauss och Feuerbach f�retr�dda religi�sa och filosofiska polemiken. Denna riktning k�nnetecknas utan tvivel av en �rlig vilja att f�ra �ver kritiken p� det politiska omr�det och d�rvid g�ra rent hus med alla historiska och sociala argument som reaktionen kunde f�rskansa sig bakom. Men resultatet svarar p� inget s�tt mot de ursprungliga intentionerna. Inte nog med att riktningen visar sig ur st�nd att fullf�lja den av Feuerbach inledda materialistiska omv�lvningen av vetenskapen genom en konkret analys av historiens drivkrafter, den hamnar ocks� vid sin praktiska till�mpning av dialektiken i en intets�gande ordekvilibristik som saknar all sp�nst och slagkraft. I det avseendet representerar den en inst�llning diametralt motsatt Hegels. Hegel hade med utg�ngspunkt fr�n borgerskapets radikala upprensning med feodalismen 1789 kunnat utarbeta en teori som till sitt syfte �r klart revolution�r, �ven om han ifr�ga om uttryckss�ttet g�rna iakttar en viss f�rsiktighet och moderation. Unghegelianismen d�remot �r obegr�nsat radikal i sitt formella framtr�dande: men n�r det g�ller konklusionerna stannar den som oftast i allm�nna och obest�mda uttalanden utan varje f�rpliktande inneb�rd.
Oviljan till konkret st�llningstagande motiveras p� olika s�tt hos olika av riktningens representanter. Hos den redan tidigare omtalade Bruno Bauer tar sig f�raktet f�r det best�ende den extrema formen att han inte ens vill nedl�ta sig till att bek�mpa det. Inte fullt s� nogr�knad �r Arnold Ruge - en man av ganska blygsamt andligt format som emellertid tack vare sin verksamhet som organisat�r kom att spela rollen av ett slags sammanh�llande kraft f�r r�relsen i dess helhet. Teoretiskt intresserar Ruge n�rmast genom sitt f�rs�k att med hj�lp av Hegels dialektik bevisa oppositionens lagliga r�tt att sluta sig samman till ett parti. Men stort l�ngre str�cker sig heller inte hans radikalism. Som n�got mer avancerad framst�r den av Gr�n och Moses Hess ledda grupp av ungdomar som under franskt inflytande �verg�tt till att kalla sig sj�lva socialister (till och med "sanna" socialister). Den "socialism" de sanna socialisterna f�retr�dde var emellertid av en ytterst vag och obest�md karakt�r och maldes i forts�ttningen obarmh�rtigt s�nder av den geniale enst�ringen och individualisten Max Stirner, som i sin bok "Den ende och hans egendom" - en av anarkismens klassiska k�llskrifter - med �verl�gsen skicklighet avsl�jade ih�ligheten och mots�gelsefullheten i deras st�ndpunkt.
Det �r mot bakgrunden av denna allm�nna teoretiska f�rvirring som man m�ste f�rst� den f�rbittrade kritik som Marx och Engels i sina f�rsta mogna arbeten - "Den heliga familjen" och "Ideologin i Tyskland" - riktar mot unghegelianismen p� det politiska och sociala omr�det. Marxismens teoretiska grundl�ggare hade b�gge under sin utbildningstid tillh�rt den unghegelianska r�relsens politiskt aktiva falang. Utledsna vid de radikala fraserna hade de emellertid var f�r sig - de r�rde sig delvis i olika kretsar - arbetat sig fram till �vertygelsen att en verkligt effektiv kritik av de best�ende f�rh�llandena var m�jlig endast p� grundval av en resolut brytning med oppositionens dittillsvarande f�ruts�ttningar och i anslutning till de nya sociala krafter som den industriella utvecklingen frigjort.
Vi ska h�r inte f�lja de enskilda leden i den process genom vilken Marx och Engels ur sin politiska uppg�relse med unghegelianismen n�r fram till klarhet om sin egen syn p� utvecklingen och de sociala sammanhangen. Dels skulle en s�dan framst�llning i rent teoretiskt avseende knappast erbjuda samma intresse som den g�r personligt och litter�rt, dels och framf�r allt har processen redan s� ofta varit f�rem�l f�r behandling i litteraturen - Mehring, Mayer, Hook, Cornu - att det i stort sett inte finns mycket att till�gga. Vi n�jer oss med p�pekandet att de tv� grundl�ggande element som deras st�ndpunkt bygger p� - det materialistiska elementet och det dialektiskt revolution�ra - intimt betingar och kompletterar varandra. Den dialektiska inst�llningen till problemen leder organiskt �ver i en materialistisk analys av samh�llets ekonomiska och sociala betingelser, och denna materialistiska analys ger i sin tur den revolution�ra m�ls�ttningen f�rnyad styrka genom att uppvisa det konkreta underlag som ligger till grund f�r kritiken. Vad en s�dan uppfattning i detalj inneb�r och vilka konsekvenser den leder till vid sin till�mpning p� det historiska skeendet i dess helhet - den fr�gan ska vi l�ngre fram utf�rligt �terkomma till. Innan s� kan ske �r det emellertid n�dv�ndigt att kasta en blick p� marxismens st�llning till de problem av mer allm�nt filosofisk natur som Feuerbach introducerat.
Vi g�r alla i dagligt tal en instinktiv skillnad mellan verkligheten och v�ra f�rest�llningar om verkligheten - v�ra "id�er". Vilket led som �r det ursprungliga i denna relation - verkligheten eller id�erna - beh�ver vi i allm�nhet knappast tveka om: d�rtill framst�r verklighetens f�retr�desr�tt som alltf�r uppenbar. Den bildar id�ernas sj�lvklara f�ruts�ttning - den fasta punkt som v�ra f�rest�llningar, i sin egenskap av f�rest�llningar, med n�dv�ndighet m�ste r�tta sig efter. N�r vi d�rf�r talar om de senare i betydelsen av sanna eller falska, s� �r inneb�rden utan vidare klar. Med en sann f�rest�llning menar vi helt enkelt en f�rest�llning som svarar mot n�got faktiskt, ett givet f�rh�llande, med en falsk f�rest�llning d�remot en f�rest�llning som saknar en s�dan objektiv grundval. Vi �r med andra ord - f�r att anv�nda Marx' terminologi - i praktiken mer eller mindre utpr�glade kunskapsteoretiska materialister: vi uppfattar ytterv�rlden som prim�r i f�rh�llanden till tanken, varat som best�mmande i f�rh�llande till medvetandet.
Denna inst�llning har djupa psykologiska r�tter. I sj�lva verket �r den s� f�rtrogen f�r oss att vi nog snarast �r ben�gna att p� f�rhand avf�rda varje avvikande uppfattning som nonsens. Om vi fr�n den egna eftertanken g�r till studiet av filosofins historia ska vi emellertid finna att problemet inte �r fullt s� l�tt uppklarat. L�ngt ifr�n att dela den spontana materialism som kommer till uttryck i det popul�ra f�rest�llningss�ttet har filosofins tongivande representanter i allm�nhet valt att inta en st�ndpunkt som pekar i rakt motsatt riktning - en st�ndpunkt f�r vilken inte l�ngre verkligheten utan id�erna framst�r som det prim�ra och som i materiebegreppet ser en mer eller mindre ofullkomlig �terspegling av en till sitt innersta v�sen andlig realitet.
Vi ska strax �terkomma till fr�gan om de teoretiska motiv som kan ligga till grund f�r en s�dan uppfattning. Innan vi ger oss i kast med den uppgiften kan det emellertid vara sk�l att med ett par ord dr�ja vid problemets sociala aspekt. Man m�ste komma ih�g att filosofin - lika v�l som all annan m�nsklig verksamhet - sj�lvklart m�ste vara knuten till vissa praktiska betingelser. Om inte annat f�ruts�tter den i sina h�gre former tillvaron av filosofer, det vill s�ga den f�ruts�tter en intellektuell yrkesgrupp som just i sysslandet med id�er ser sin egentliga kallelse, sin livsuppgift. Nu finns det emellertid hos varje s�dan yrkesgrupp en p�taglig tendens till �verskattning av den egna insatsen - en ben�genhet att uppfatta den som n�got m�rkv�rdigare och f�rmer �n �vriga gruppers insats. P� samma s�tt som en utpr�glat estetisk inst�llning till tillvaron g�rna utmynnar i l'art pour l'art, i l�ran om konstens oberoende av det konstn�rliga inneh�llet, p� samma s�tt kan man i filosofin iaktta en str�van att till f�rm�n f�r t�nkandet upph�va det objekt fr�n vilket t�nkandet i sista hand utg�r. Id�erna f�rvandlas mer eller mindre medvetet till sj�lv�ndam�l.
Denna tendens till �verskattning av id�erna st�rks ytterligare genom �verv�ganden av teoretisk natur. Vi har redan sett hur den primitiva materialismen utg�r fr�n antagandet av en utanf�r oss sj�lva existerande verklighet genom vars inverkan p� v�ra sinnen id�erna s� att s�ga automatiskt kommer till st�nd. Emellertid �r det tydligt att en s�dan uppfattning inte st�mmer l�ngre �n till en viss punkt. Den f�rbiser det drag av spontan aktivitet som samtidigt ing�r i medvetandet. I sj�lva verket �r det ju ganska s�llan som v�r tanke n�jer sig med en rent mekanisk reproduktion av de impulser som sinnena f�rmedlar. Den besitter ocks� f�rm�gan att rata och v�lja - att sammanf�ra intrycken till nya och h�gre kombinationer. L�t oss betrakta de f�rest�llningar med vars hj�lp vi bringar en f�rsta provisorisk reda i f�rnimmelsernas o�versk�dliga m�ngfald: artbegreppen. Ifr�ga om dem kan man ju knappast tala om n�got direkt �sk�dningsunderlag f�r kunskapen. Vad en individuell hund �r f�r n�got vet vi genom omedelbar iakttagelse. Men �nnu har ingen sett hundens begrepp springa omkring och st�lla till oh�gn i verkligheten. Det f�ruts�tter - liksom varje begrepp av mer allm�n natur - ett element av urval och abstraktion som inte utan vidare l�ter sig h�rledas direkt ur sinnesintrycken.
Visserligen �r vi numera knappast b�jda f�r att dra n�gra alltf�r vittg�ende slutsatser ur ett s�dant konstaterande. Vi vet av erfarenhet att den sj�lvst�ndighet som tanken �dagal�gger gentemot verkligheten �r av en ganska begr�nsad omfattning och att v�ra id�er f�r ingen del besitter den absoluta och of�r�nderliga karakt�r som den s� kallade begreppsrealismen vill g�ra g�llande. Snarare kan man beteckna dem som teoretiska hj�lpf�rest�llningar, som f�r att kunna vara oss till nytta st�ndigt p� nytt m�ste konfronteras med erfarenheten och omformas efter dess anvisningar. Men f�r den primitiva uppfattningen med dess starka beroende av en religi�st magisk f�rest�llningsv�rld st�ller sig saken i viss m�n annorlunda. I dess tolkning framst�r tankens ordnande av materialet samtidigt som ett frambringande av materialet. De konkreta f�rem�len ber�vas sin individuella existens och erh�ller betydelse f�r kunskapen f�rst i den m�n som de genom logisk underordning "har del" i det sant varande - i id�erna eller begreppen.
P� grundval av dessa och liknande �verl�ggningar uppst�r redan p� ett tidigt stadium av den antika filosofins utveckling idealismen eller l�ran om verkligheten som en �terspegling, en avbild, av en till sitt innersta v�sen andlig realitet. Den f�r sin klassiska utformning i platonismen och kommer i forts�ttningen att genom f�rmedling av Aristoteles och den kristna teologin dominera det v�steuropeiska t�nkandet under praktiskt taget hela medeltiden. I medeltidens skolatiska filosofi fyller begreppen som bekant en tredubbel funktion. De existerar f�re allt skapat i form av tankar eller f�rest�llningar hos gud. De ing�r i den av gud frambringade verkligheten som dess egentliga v�sen eller k�rna. Och de framst�r slutligen - i m�nniskans medvetande - som mer eller mindre ofullkomliga f�rs�k att i efterhand �terge verklighetens faktiska struktur. I denna tredje tanke spelar som man ser en reflex av den materialistiska uppfattningen in. Id�ernas psykologiska beroende av "verkligheten" erk�nnes. Men eftersom denna verklighet ur en annan synpunkt inte �r n�gonting annat �n id� - ja, identisk med guds eget t�nkande - s� blir inskr�nkningen i till�mpningen utan betydelse.
I och med ren�ssansen intr�der emellertid en �ndring. I n�ra anslutning till de nya sociala krafter som vid medeltidens slut �vertar ledningen av kulturutvecklingen - borgard�met och kungamakten - v�nder sig filosofin i forts�ttningen alltmer bort fr�n skolastikens spekulativa t�nkande f�r att i st�llet s�ka anknytning till den framv�xande empiriska forskningens metoder och ideal. N�gon definitiv brytning med teologin och kristendomen kommer visserligen inte till st�nd - d�rtill �r motst�ndet fr�n de gamla samh�llsmakternas sida �nnu f�r starkt. Men idealismen f�r i viss m�n en ny karakt�r. Fr�n att ha varit en offensiv idealism, som utan vidare utstr�cker sitt herrav�lde till hela den existerande verkligheten, drar den sig tillbaka inom m�nniskan sj�lv. Den blir en defensiv, "subjektiv" idealism. V�l m�ste den �nnu, f�r att �verhuvud kunna betecknas som idealism, vidh�lla satsen att kunskapen ytterst har sitt ursprung i t�nkandet. Men i motsats till vad som var fallet under antiken och medeltiden avst�r den fullt medvetet fr�n att ur detta f�rh�llande dra n�gra konkreta slutsatser med avseende p� inneh�llets beskaffenhet. I sj�lva verket p�minner dess st�llning n�rmast om monarkens i en konstitutionell stat. Den n�jer sig med det formella erk�nnandet av sin �verh�ghet och �verl�ter sedan �t specialvetenskaperna att - envar i sitt departement - handha den praktiska sidan av maktens ut�vning.
Med denna inskr�nkning i befogenheter f�ljer en motsvarande f�rskjutning i idealismens teoretiska motivering. Medan den antika idealismen i stort sett utg�r fr�n ett f�rnekande av sinnenas betydelse som kunskapsk�lla, s� sl�r dess moderna avl�ggare fr�n b�rjan in p� en f�rsiktigare v�g. Den erk�nner utan vidare att all kunskap empiriskt sett inneb�r ett slags anpassning av v�ra id�er efter en oberoende av id�erna existerande "erfarenhet", och det �r f�rst n�r det g�ller tolkningen av n�mnda erfarenhet som dess uppfattning radikalt skiljer sig fr�n materialismens. L�t oss unders�ka - s�ger den - vad vi i sj�lva verket menar n�r vi talar om att id�erna "r�ttar sig" efter erfarenheten. Till en b�rjan kan det ju se ut som om det h�r r�rde sig om en entydig relation mellan n�got faktiskt � ena sidan och n�got enbart f�rest�llt � den andra. Fullt s� enkel �r emellertid inte saken. Man m�ste n�mligen komma ih�g att ocks� den erfarenhet som v�ra sinnen f�rmedlar i viss m�n �r av andlig natur. Den f�ruts�tter alltid tillvaron av ett medvetande vari den, som erfarenhet, ing�r. Vad som sker n�r vi fr�n id�ernas v�rld h�nvisar till den s� kallade verkligheten �r f�ljaktligen inte att vi j�mf�r v�r uppfattning av f�rem�len med f�rem�len sj�lva utan endast med v�ra intryck av f�rem�len. Det vill med andra ord s�ga: vi j�mf�r vissa f�rest�llningar i medvetandet som har sin rot i v�rt t�nkande med andra f�rest�llningar i medvetandet som har sin rot i v�r varseblivning. Ut�ver denna principiella begr�nsning till medvetandet och dess f�rnimmelser kan vi i sj�lva verket aldrig komma i v�r kunskap.
Man ser av det sagda att den moderna idealismen - trots sin metafysiska inriktning - knappast kan betecknas som rent spekulativ i samma mening som den antika. I sj�lva verket representerar den n�rmast en kompromiss - ett f�rs�k att med bibeh�llen idealistisk grundinst�llning �verbrygga mots�ttningen mellan materialism och idealism i dess ursprungliga form. D�rav den dubbelhet, den ol�sta inre dialektik, som �nda fr�n f�rsta stund vidl�der dess insats. � ena sidan understryker den energiskt n�dv�ndigheten att vid analysen av fakta till�mpa ett str�ngt empiriskt f�rfaringss�tt och verifiera id�erna genom omedelbar iakttagelse: det �r den objektiva, materialistiska sidan av dess l�sning. � andra sidan kan den ju inte undg� att observera de f�r idealismen �desdigra konsekvenser som tycks f�lja ur en s�dan uppfattning. Den r�ddar sig ur dilemmat genom att i forts�ttningen reducera �ven iakttagelsens inneh�ll till en rent subjektiv f�reteelse - en egenskap hos iakttagaren.
Vi har redan p�pekat den subjektiva idealismens n�ra samband med den omsv�ngning i t�nkandet som �ger rum mot medeltidens slut. Sin definitiva historiska form f�r den emellertid f�rst hos Descartes, i hans bekanta l�ra om jaget som den enda s�kra grunden f�r all kunskap. I sin fortsatta utveckling delar den sig p� i huvudsak tv� olika linjer. Hos Descartes' n�rmaste efterf�ljare p� den europeiska kontinenten dominerar den s� kallade rationalismen som i f�rsta hand l�gger tonvikten p� det logiska elementet i kunskapen - p� tankens insatser vid bearbetningen av erfarenhetsmaterialet. I empirismen d�remot, som n�r sin h�gsta utveckling i England, understryks framf�r allt kunskapens praktiska sida: dess beroende av sinnesintrycken och v�r omedelbara varseblivning. Hos vissa av empirismens senare anh�ngare - Diderot och de franska upplysningsfilosoferna - �r denna inriktning p� det praktiska s� stark att den spr�nger st�ndpunktens ram och f�rvandlar den till en mer eller mindre �ppet uttalad materialism. Men det �r undantagsfall. I stort sett - det f�r inte gl�mmas - utg�r s�v�l empirism som rationalism fr�n en i princip subjektiv och idealistisk tolkning av kunskapen.
Inte heller hos Kant kan man tala om n�gon avg�rande brytning med subjektivismen. Kants historiska betydelse ligger framf�r allt i den skarpsinniga kritik som han innanf�r ramen av subjektivismens kunskapsl�ra underkastar de olika elementen i erfarenheten och i den utomordentliga formella elegans med vilken han f�renar empirismens och rationalismens l�sningsf�rs�k i en h�gre enhet. Men den kunskap som p� detta s�tt kommer till st�nd �r ocks� enligt Kant helt och h�llet bunden till medvetandet - den �r till sitt innersta v�sen subjektiv. Visserligen f�ruts�tter Kant bortom medvetandet samtidigt tillvaron av en s.k. intelligibel verklighet - ett "ting i sig" - genom vars inverkan p� v�ra sinnen erfarenheten kommer till st�nd. Men eftersom denna verklighet �r i princip otillg�nglig f�r m�nsklig kunskap, s� spelar den i forts�ttningen ingen praktisk roll. Den f�rsvinner ur resonemanget och ers�tts hos Fichte och Hegel med l�ran om anden eller "jaget" som ende frambringare av verkligheten i dess helhet.
Men d�rmed �r ocks� den idealistiska utvecklingens kulmen n�dd och en �terg�ng blir n�dv�ndig. Tanken m�ste v�nda om, s�ka sig tillbaka. Den m�ste �terknyta kontakten med den v�g som fr�n subjektet, medvetandet, �ter leder �ver till objektet. Det dr�jer heller inte l�nge i forts�ttningen f�rr�n man finner den p� full retr�tt i antydd riktning. Redan hos Feuerbach har vi kunnat iaktta hur Hegels extrema idealism avl�ses av en klart uttalad materialistisk inst�llning, och hos Marx och Engels �r denna tendens ytterligare sk�rpt och utbyggd till en konsekvent genomf�rd kritik - teoretisk som praktisk - av den idealistiska uppfattningen i dess helhet.
Idealismens avg�rande misstag p� det kunskapsteoretiska omr�det ligger enligt marxismen d�ri att den p� ett ober�ttigat s�tt identifierar v�r uppfattning av f�rem�len med f�rem�len sj�lva. Den f�rest�ller sig medvetandet som ett i sig slutet system av "intryck" - utan relation till n�got slags verklighet som i intrycken f�rnimmes. Men en s�dan tolkning �r givetvis orimlig. I sj�lva verket m�ste det f�rh�lla sig tv�rtom. Vad medvetandet �n m� vara till sitt begrepp, s�kert �r att det alltid �r ett medvetande om n�gonting. Det kr�ver med logisk n�dv�ndighet ett komplement utanf�r medvetandet som det h�nvisar till - det kr�ver ett objekt. Eller som Marx i n�ra anslutning till Feuerbach uttrycker samma tanke: "Ett v�sen som inte k�nner n�got objekt utanf�r sig �r �verhuvud inget objektivt v�sen."[3]
Man inser l�tt att subjektivismen under s�dana f�rh�llanden m�ste utmynna i oh�llbara konsekvenser. I sj�lva verket leder den - f�ljdriktigt genomf�rd - till kunskapsteoretisk solipsism, det vill s�ga den leder till en �sk�dning som inte erk�nner n�gon som helst verklighet utanf�r det egna jaget. Man kan tydligt iaktta det f�rh�llandet redan hos Descartes. I sina ryktbara "betraktelser" �ver filosofins grundvalar st�ller sig Descartes fr�gan vad vi egentligen har f�r garanti att inte hela v�r tillvaro �r en dr�m, en serie godtyckliga fantasif�rest�llningar hos oss sj�lva. Han kommer till det resultatet att n�gon s�dan garanti inte existerar, �ven om guds godhet i praktiken utesluter m�jligheten av ett bedr�geri p� den punkten. I subjektivismens senare "transcendentalfilosofiska" skede �r den solipsistiska tendensen n�dtorftigt kascherad d�rigenom att det medvetande som "frambringar" erfarenheten h�r inte uppfattas som en privat egenskap hos den enskilde individen utan som en logisk f�ruts�ttning f�r kunskapen - som ett "medvetande �verhuvud". Men d�rmed �r naturligtvis inte problemet ur v�rlden, p� sin h�jd kan man s�ga att det f�rskjutits till ett annat plan.
Nu �r givetvis ocks� subjektivismens representanter p� det klara med solipsismens praktiska orimlighet: om man f�r tro en auktoritet som Schopenhauer h�r den i till�mpningen rent av hemma p� d�rhuset. Det hindrar emellertid inte Schopenhauer fr�n att i samma andetag beteckna den solipsistiska uppfattningen som logiskt oangriplig. Vi st�r allts� inf�r det paradoxala faktum att subjektivismen till slut ser sig n�dsakad att anbefalla en psykiatrisk kur: v�l att m�rka, inte f�r sina motst�ndare utan f�r de personer som vill dra ut konsekvenserna av dess egen st�ndpunkt. Den tvingas att med eller mot sin vilja f�ruts�tta tillvaron av tv� radikalt skilda slag av "sanning": en teoretisk f�r det filosofiska t�nkandets vidkommande och en praktisk f�r det dagliga livets behov. Vi har hamnat i en definitiv s�nderspr�ngning av sj�lva verklighetsbegreppet.
Marxismen kan f�r sin del inte acceptera ett s�dant dubbelt bokh�lleri p� kunskapens omr�de. Varje vetenskaplig verksamhet �r enligt dess uppfattning inriktad p� utforskandet av en f�r hela m�nskligheten gemensam verklighet och man kan inte skilja pr�vningen av resultatets "riktighet" fr�n fr�gan om dess praktiska till�mpning p� erfarenhetsmaterialet.
"I praktiken m�ste m�nniskan bevisa sanningen av sitt t�nkande, det vill s�ga bevisa dess verklighet och makt. All strid om verkligheten eller overkligheten hos ett t�nkande som �r isolerat fr�n praktiken �r en rent skolastisk angel�genhet."[4]
Med dessa kortfattade satser - ur teserna om Feuerbach - proklamerar Marx sin �vertygelse om en ouppl�slig enhet mellan teori och praktik och understryker han n�dv�ndigheten att inf�ra praktiken som sanningskriterium vid sidan av den teoretiska betraktelsen.
Man kan inte p�st� att principen som regel m�tts av n�gon st�rre f�rst�else. I allm�nhet har den snarast uppfattats som ett utslag av intellektuell desperation, ett f�rs�k att sl� spelet �ver�nda n�r man inte l�ngre kan komma �t sin motst�ndare p� den logiska argumenteringens v�g. Inte minst g�ller detta diskussionen om solipsismens ber�ttigande: m�nga m�nniskor f�rest�ller sig h�r att h�nvisningen till praktikens vittnesb�rd m�ste inneb�ra detsamma som ett uppgivande av den teoretiska kritiken som s�dan. Men som vi har sett med or�tt. Ty marxismens vederl�ggning av solipsismen inskr�nker sig ingalunda till konstaterandet av dess praktiska orimlighet. Tv�rtom har jag velat framh�lla att denna praktiska orimlighet ur en marxistisk synpunkt mer eller mindre framst�r som en konsekvens av st�ndpunktens logiska otillr�cklighet.
I grunden r�r det sig givetvis om en �msesidig avh�ngighet, ett v�xelf�rh�llande: om teorin p�verkar praktiken, s� m�ste i sin tur praktiken �terverka p� teorin. Vad solipsismen ang�r �r v�l den saken utan vidare klar. Ty t�nkandet kan aldrig f�rst�s som en helt igenom isolerad process. I likhet med all annan andlig verksamhet f�ruts�tter det en v�djan till n�gon form av m�nsklig gemenskap. Varje filosof med sj�lvaktning skriver f�r en viss ideal publik - oberoende av om den kommer att l�sa honom eller inte. Det ligger d�rf�r i sakens natur att den solipsistiska bevisf�ringen m�ste r�ra sig i en st�ndig cirkel. Den kan inte ens bestrida sina medm�nniskors existens utan att i yttersta hand rikta sig till samma medm�nniskor. Den tvingas av rent spr�kliga sk�l att mots�ga sig p� snart sagt varenda sida, i varenda mening, varenda sats. I sin ber�mda apologi f�r det sunda f�rnuftet har den engelske filosofen G. E. Moore givit en rad roande exempel p� detta dilemma.
Nu kan det visserligen se ut som skulle inf�randet av en s�dan yttre faktor i betraktelsen i viss m�n inneb�ra ett avsteg fr�n principen om forskningens f�ruts�ttningsl�shet. Att vetenskapen - inte minst filosofin - m�ste st� ober�rd av det praktiska livets krav f�r att i geng�ld med s� mycket st�rre energi g� in f�r det opersonliga s�kandet efter sanningen: den satsen har ju f�r m�nga m�nniskor i v�ra dagar antagit en n�stan axiomatisk karakt�r. Vi har h�rt den upprepas s� ofta att vi utan vidare utg�r fr�n den som sj�lvklar. Trots detta kan dess psykologiska h�llbarhet p� goda grunder s�ttas ifr�ga. Inte nog med att den f�rbiser den roll som v�ra praktiska behov m�ste spela f�r problemens utformning, den gl�mmer att det just �r den lidelsefulla personliga upptagenheten som g�r oss aktivt engagerade i sanningens sak. S� l�nge vi �nnu n�jer oss med att st� kvar p� stranden - s� l�nge kan det vara oss sk�ligen likgiltigt om isen b�r eller inte och v�r �sikt i �mnet kan p� sin h�jd tillskrivas ett akademiskt intresse. Det �r f�rst i det �gonblick vi l�mnar v�r roll som passiva �sk�dare och sj�lva st�r i begrepp att ge oss ut p� isen som det blir av livsavg�rande betydelse f�r oss att finna ett objektivt riktigt svar p� v�r fr�ga.
Ingenting kan under s�dana f�rh�llanden vara mer missvisande �n att uppfatta h�nvisningen till v�r praktiska erfarenhet som ett nonchalerande av den teoretiska unders�kningens betydelse i och f�r sig. Vad marxismen p� denna punkt h�vdar �r inte - som en popul�r riktning i modern filosofi - att kunskapens v�rde ligger i dess praktiska nytta och att bara det �r sant som "gagnar" oss. Vad den h�vdar �r tv�rtom att bara det i l�ngden kan gagna oss som faktiskt �r sant. I sin polemik mot Mach har Lenin med sk�rpa understrukit detta. Mach f�rs�kte som bekant g�ra sin idealistiska och solipsistiska kunskapsteori mer tilltalande f�r en modern smak genom att blanda upp den med diverse "pragmatiska" tillsatser och genom att i sin strid mot materialismen �beropa sig p� den biologiska nyttosynpunkten: en teoris ber�ttigande ligger enligt Mach inte i dess �verensst�mmelse med en mer eller mindre fiktiv verklighet utan i dess anv�ndbarhet som vapen i kampen f�r tillvaron. Lenin framh�ller till en b�rjan det inkonsekventa i Machs f�rfaringss�tt och p�pekar att det i en f�ljdriktigt genomf�rd solipsism �verhuvud inte finns plats f�r n�gra pragmatiska faktorer - biologiska eller andra. Men d�rtill kommer att Machs definition av kunskapen som biologiskt fr�mjande inte ger n�gon utt�mmande bild av f�rh�llandet. Den gl�mmer att en teoris anv�ndbarhet i kampen f�r tillvaron beror just p� dess anpassning efter verkligheten.
"Biologiskt fr�mjande - fr�mjande f�r det m�nskliga handlandet och f�r livets och sl�ktets fortbest�nd - kan kunskapen verka bara d�r den �terspeglar en objektiv, av m�nniskorna oavh�ngig sanning."[5]
Det �r n�dv�ndigt att h�lla dessa fakta i minnet f�r att f�rst� marxismens uppfattning av f�rh�llandet mellan teori och praktik. Meningen med den �r - �n en g�ng - inte att ge avkall p� kravet p� opartiskhet och vetenskaplig objektivitet i unders�kningen, l�ngt mindre vill den reducera v�r teoretiska argumentering till en ideologisk skenf�ktning. Meningen �r snarare att genom h�nvisningen till teorins praktiska konsekvenser ge filosofin en k�nsla av nytt ansvar f�r vad den s�ger. Alltf�r m�nga orimligheter och misstag p� det filosofiska omr�det har helt enkelt sin rot d�ri att vederb�rande t�nkare tack vare den h�vdvunna uppdelningen av erfarenheten i en teoretisk och en praktisk sf�r utan ringaste samband med varandra har ansett sig sitta inne med dispens fr�n skyldigheten att mena n�gonting alls med sina uttalanden. Och att indra ett s�dant oansvarighetsintyg - det betyder i grund och botten inte att inkr�kta p� tankens befogenheter utan att utvidga dem. Det betyder att fr�n en v�rldsfr�mmande kammarvetenskap f�rvandla filosofin till en aktivt ingripande faktor i historien och m�nniskolivet och d�rigenom �terge teorin dess ursprungliga plats i ett st�rre konkret sammanhang.
I vilken riktning vi �n fullf�ljer analysen visar det sig allts� att idealismens l�sning av problemet inte �r h�llbar: den leder - teoretiskt som praktiskt - till orimliga konsekvenser. D�rmed naturligtvis inte sagt att den idealistiska uppfattningen p� varje enskild punkt med n�dv�ndighet m�ste vara falsk. Om vi n�rmare granskar dess f�ruts�ttningar ska vi tv�rtom finna att den utg�r fr�n iakttagelser som i m�nga fall otvivelaktigt �r riktiga �ven om dess tolkning av dem inte kan godk�nnas. Till dessa iakttagelser h�r framf�r allt p�pekandet att kunskapen inte l�ter sig f�rklaras som en helt igenom passiv process, ett automatiskt inregistrerande av utifr�n kommande sinnesintryck. Vi har redan p� tal om den antika filosofin kunnat konstatera att en s�dan uppfattning g�r r�ttvisa bara �t kunskapens ena sida. Vad sj�lva begreppsbildningen betr�ffar - den verksamhet genom vilken vi knyter samman de sinsemellan disparata sinnesintrycken till en enhetlig vetenskaplig v�rldsbild - s� pekar den klart och tydligt ut�ver den rena varseblivningen till sammanhang av en delvis annan karakt�r. Och det �r och f�rblir - trots riktningens brister i �vrigt - idealismens obestridliga f�rtj�nst att ha f�st uppm�rksamheten vid denna djupare aspekt av kunskapen.
Inte minst energiskt har den saken understrukits av Marx. I teserna om Feuerbach kritiserar han den �ldre materialismen just f�r dess passiva och odialektiska inst�llning till verkligheten, och han framh�ller som idealismens best�ende insats att den i motsats till den materialistiska uppfattningen har f�st uppm�rksamheten vid den m�nskliga aktivitetens medverkan i kunskapsprocessen. Men samtidigt varnar han inte mindre entr�get mot det idealistiska misstaget att f�rest�lla sig denna medverkan i form av n�got slags transcendental skapelseakt som "frambringar" erfarenhetsinneh�llet ur medvetandet. Vad han vill insk�rpa �r snarare begreppens rent praktiska funktion, det �r deras roll som instrument eller redskap med vilkas hj�lp vi orienterar oss i tillvaron och l�gger den tillr�tta f�r v�ra syften. En s�dan praktisk och i viss mening subjektiv inriktning hos begreppen utesluter emellertid p� inget s�tt deras objektivitet. Tv�rtom �r det tydligt att subjektivt och objektivt p� den punkten st�r i en n�dv�ndig v�xelverkan, i det instrumenten f�r att kunna tj�na sitt �ndam�l sj�lvklart m�ste vara anpassade efter den verklighet som vi i handlandet vill p�verka.
V�l att m�rka - allt detta s� l�nge vi h�ller oss till den centrala tankeg�ngen i marxismens kunskapsteori, dess dominerande grundtendens. Men denna tendens korsas g�ng p� g�ng hos l�rans mer betydande representanter av en annan uppfattning som hotar att i viss m�n �ventyra resultatet av v�r f�reg�ende unders�kning och p� nytt reducera kunskapen till en rent mekanisk reproduktionsakt. Det �r den uppfattning som s�ger att v�r kunskap i grund och botten inte �r n�gonting annat �n en avbildning - en �terspegling eller reflex - av den verklighet som vi i sinnesintrycken f�rnimmer. Tesen �r i och f�r sig inte ny. Den f�rf�ktades redan av 1700-talets franska materialister - Helv�tius, Holbach - och har fr�n dem obesedd �vertagits av Engels, som annars var mycket angel�gen att avgr�nsa sig fr�n upplysningsfilosofernas ensidiga och metafysiska uppfattning. Inom den senare marxismen har avbildningsteorin framf�r allt h�vdats av Plechanov och Lenin - n�got som givit den en stor auktoritet i ortodoxa kretsar. Inte desto mindre �r den enligt min uppfattning falsk. Den strider inte bara mot marxismens f�ruts�ttningar i �vrigt utan - vad v�rre �r - mot element�ra fakta om kunskapsprocessens natur.
P�st�endet att v�r kunskap "avbildar" verkligheten �r inte entydigt. I sj�lva verket kan det ha tv� principiellt skilda betydelser. Det kan - till en b�rjan - inneb�ra ett konstaterande av att v�ra sinnen ger oss en tillf�rlitlig uppfattning av ytterv�rldens beskaffenhet. Och taget i denna bem�rkelse �ger uttalandet otvivelaktigt en viss metaforisk riktighet, �ven om det i sin onyanserade form str�ngt taget �r direkt till�mpligt bara p� synsinnet. Vad v�ra �vriga sinnesintryck betr�ffar st�ller sig saken n�got mera komplicerad. Det �r sv�rt att f�rknippa n�gon f�rnuftig tanke med f�rest�llningen att v�rt sm�rtsinne skulle "avbilda" tandborren eller att v�rt �ra vid �h�randet av en symfoni skulle "avbilda" musiken. Vad avbildningsteorins anh�ngare �syftar f�refaller ocks� att vara n�got helt annat. Av allt att d�ma vill de n�rmast understryka det faktum att det i varseblivningen - som Lenin i n�got sammanhang uttrycker saken - f�religger en omedelbar kontakt mellan medvetande och verklighet. Och i den m�n l�ran inte ges n�gon annan inneb�rd finns det i princip knappast n�got att inv�nda mot dess till�mpning. Den ger en visserligen inexakt men i det stora hela fullt begriplig omskrivning f�r den process som ligger till grund f�r sinnesintrycken.
Men sinnesintrycken �r �nnu inte detsamma som kunskap. Om s� vore fallet skulle - som Hegel p�pekar - v�r vetenskapliga verksamhet s�llan erbjuda n�gra st�rre problem. Den skulle best� i att se, h�ra och lukta och �ven djuren skulle p� sitt s�tt vara vetenskapsm�n. Men vi vet alla av bister erfarenhet att fullt s� enkelt g�r det inte till: v�gen fr�n varseblivning till kunskap �r tv�rtom oftast b�de l�ng och besv�rlig. Innan v�ra sinnesintryck kan f�rvandlas till ett verkligt vetande m�ste de f�rst underkastas t�nkandets bearbetning och uttryckas i begreppets logiska form. Men d�rmed har ocks� diskussionen f�rts �ver till ett plan d�r avbildningsteorin mister varje konkret inneb�rd. Den bild p� v�r n�thinna genom vars f�rmedling vi uppfattar en fyrbent stol m�ste - f�r att vara riktig - sj�lv vara utrustad med fyra ben. Men v�rt begrepp om en fyrbent stol �r f�rvisso inte ett begrepp med fyra ben, lika litet som v�rt begrepp om en meter �r detsamma som ett en meter l�ngt begrepp. Det projicierar v�r varseblivning av stolen till en kvalitativt ny sf�r d�r kategorier s�dana som form, f�rg och utstr�ckning - oundg�ngliga f�r varje avbildande framst�llning - inte �ger n�gon omedelbar till�mplighet.
Och som med begreppen s� med de enheter av h�gre logisk dignitet till vilka vi i forts�ttningen sammanf�r dem - med v�ra omd�men, slutledningar och bevis: inte heller ifr�ga om dem kan man tala om n�gon avbildning i egentlig mening. Omd�met att Gustav Adolf stupade vid L�tzen 1632 konstaterar visserligen ett faktiskt f�rh�llande betr�ffande verkligheten: men man kan inte g�rna utan att g�ra v�ld p� normalt spr�kbruk beteckna det som en "avbild" av Gustav Adolfs d�d. Newtons gravitationslag - f�r att ta ett annat exempel - s�tter oss i st�nd att exakt ber�kna hastigheten hos en fallande kropp: men den inneh�ller inte n�gon "�terspegling" av den verkliga fallr�relsen. �nnu mer missvisande skulle det naturligtvis vara att med Lenin kalla den f�r en reflex av den yttre f�reteelse som lagen vill uttrycka. Om anblicken av en fallande kropp vore tillr�cklig f�r att utl�sa gravitationslagen som reflex i �sk�darens hj�rna skulle m�nskligheten inte ha beh�vt avvakta den ber�mda konstellationen med Newton och �pplet f�r att bli medveten om dess existens.
Nu �r naturligtvis inte heller Lenin okunnig om detta faktum. I sin framst�llning betonar han tv�rtom g�ng p� g�ng hur vetenskapsmannen i sin verksamhet �r tvungen att g� bakom sinnesintryckens vittnesb�rd f�r att med tankens hj�lp f�rs�ka n� fram till de djupare sammanhang som beh�rskar skeendet, och p� ett st�lle talar han till och med om fantasins n�dv�ndiga medverkan vid begreppens tillkomst. Men d�rmed uppst�r - f�refaller det mig - p� denna punkt en bet�nklig mots�gelse i den leninska avbildningsteorin. Ty s� mycket �r tydligt att om man med Lenin betecknar v�ra sinnesintryck som avbilder eller rent av som "kopior" av den yttre verkligheten, s� kan samma terminologi inte utan vidare till�mpas p� begreppen - s� vida man n�mligen inte f�rest�ller sig att dessa senare omedelbart sammanfaller med sinnesintrycken. Men det �r en st�ndpunkt som Lenin aldrig intagit utan tv�rtom best�mt f�rkastar.
Trots detta - det f�r inte gl�mmas - har avbildningsteorin otvivelaktigt r�tt i princip. Den terminologi i vilken den oftast framf�res �r missvisande och oh�llbar, s� mycket st�r fast. Men samtidigt f�r man f�r utanverken inte gl�mma l�rans faktiska syfte. Vad Lenin innerst inne vill uttrycka �r inte s� mycket id�ernas och begreppens avbildande funktion i egentlig mening som deras avh�ngighet av en oberoende av medvetandet existerande verklighet. Och denna avh�ngighet �r inget godtyckligt antagande: den existerar som ett element�rt erfarenhetsfaktum och upph�vs p� inget s�tt d�rigenom att begreppen uppfattas som en samling i viss m�n godtyckligt valda symboler f�r de verkliga f�rem�len och deras relationer. Det finns f�r att ta ett konkret exempel ur rent logisk synpunkt ingenting som hindrar oss att kalla en r�d f�rg f�r en gr�n f�rg eller en soffa f�r en stol och att - i �verensst�mmelse d�rmed - uttrycka det f�rh�llandet att vi ser en r�d soffa med p�st�endet att vi ser en gr�n stol. Men har vi v�l en g�ng kommit �verens om en s�dan terminologi, s� �r vi i forts�ttningen inte bara bundna av v�r egen �verenskommelse: i den m�n vi vill att v�ra omd�men ska vara sanna �r vi framf�r allt bundna av de objektiva relationer som verkligheten sj�lv uppvisar och som vi kan kontrollera med tillhj�lp av v�ra sinnesintryck. Vi kan med andra ord inte i sin tur utbyta det i angiven bem�rkelse sanna omd�met: "detta �r en gr�n stol" mot det lika p�tagligt falska: "detta �r en randig ottoman".
Man ser av det sagda att ett uppgivande av avbildningsteorin i dess onyanserade form ingalunda - som Lenin f�rest�ller sig - beh�ver inneb�ra n�got avst�ndstagande fr�n tron p� kunskapens objektivitet. Ty �ven om v�ra begrepp inte direkt avbildar verkligheten, s� �r det inte desto mindre tydligt att de p� ett eller annat s�tt �terger n�got verkligt - att de svarar mot vissa yttre fakta. D�rmed f�ljer ocks� som en sj�lvklar konsekvens att vi inte �r fria att i v�ra omd�men handskas med dem efter eget gottfinnande. Det s�tt p� vilket vi i medvetandet sammanf�r begreppen m�ste tv�rtom f�r att kunna tillskrivas vetenskaplig giltighet r�tta sig efter den ordning som f�rem�len sj�lva inb�rdes uppvisar: det �r f�rst n�r en s�dan objektiv motsvarighet intr�tt mellan verklighet och omd�me som vi �ger r�tt att beteckna v�ra uttalanden som riktiga.
Man brukar i g�ngse filosofisk praxis skilja den kunskapsteoretiska fr�gan om vetandets inneb�rd fr�n den s� kallade ontologiska fr�gan eller fr�gan om verklighetens natur och faktiska beskaffenhet. Emellertid �r det tydligt att en s�dan uppdelning i viss m�n bygger p� en konstlad abstraktion. I sj�lva verket inneh�ller ju varje kunskapsteoretiskt p�st�ende samtidigt n�got slags antagande om verkligheten och kommer s� till vida alltid att uppvisa en mer eller mindre ontologisk syftning. Om vi till exempel ansluter oss till den subjektivistiska tesen om kunskapens ursprung ur medvetandet, s� har vi d�rmed accepterat f�rest�llningen om tillvaron som en till sitt innersta v�sen andlig f�reteelse; utg�r vi fr�n den motsatta uppfattningen om vetandets beroende av objektet s� har vi omv�nt proklamerat oss som anh�ngare av tron p� v�rldens yttre, dess sinnliga existens.
Denna senare st�ndpunkt �r som vi sett marxismens. Marxismen �r ontologiskt som kunskapsteoretiskt en materialistisk teori, det vill s�ga den erk�nner tillvaron av en utanf�r oss existerande verklighet som framst�r som prim�r i f�rh�llande till medvetandet. Men karakteristiken kr�ver samtidigt en komplettering. Vi har redan konstaterat hur marxismen p� det kunskapsteoretiska omr�det tar avst�nd fr�n den metafysiska materialismen med dess odialektiska tolkning av begreppsbildningens natur och detsamma g�ller - mutatis mutandis - ocks� dess st�llning till de ontologiska problemen. Om vi vill bilda oss en f�rest�llning om marxismens verklighetsuppfattning s�dan den ter sig i konkret till�mpning, s� r�cker det f�ljaktligen inte med att h�nvisa till den gamla materialismen i den mekaniska form som den under intryck av de newtonska id�ernas segert�g antog i 1800-talets naturvetenskapliga t�nkande. I sj�lva verket visar tv�rtom en j�mf�relse med denna senare �sk�dning hur starkt den av marxismen f�retr�dda dialektiska materialismen skiljer sig fr�n varje f�rs�k till en renodlat mekanisk tolkning av erfarenheten.
L�t oss erinra oss hur 1800-talets mekaniskt inriktade naturvetenskap f�rest�llde sig universums byggnad. Dess v�rldsbild torde - i huvudsak - kunna sammanfattas p� f�ljande s�tt. Det finns ett absolut rum som �r tomt, likformigt och �ndl�st utstr�ckt i alla riktningar. I detta tomma rum r�r sig ett obegr�nsat antal rent kvantitativt best�mda materiepartiklar, de s� kallade atomerna, som p�verkar varandra genom det tomma rummet, attraherar varandra eller st�ter varandra tillbaka. Genom sammanslutningen av atomer uppst�r i sin tur molekylerna och ur molekylernas sammanslutning de fysikaliska kropparna eller massorna. Varje s�dan st�rre sammanslutning framst�r som ett "system" av mindre partiklar som befinner sig i ett tillst�nd av tillf�llig j�mvikt i f�rh�llande till varandra; n�r denna j�mvikt rubbas och uppl�ses, uppl�ses �ven systemet och de ursprungliga best�ndsdelarna forts�tter sin v�g isolerade eller ing�r i nya sammanslutningar, nya system. Vad v�ra bedr�gliga sinnen uppfattar som kvaliteter hos de fysikaliska kropparna - ljus, f�rger, ljud, ja, till och med egenskaper som liv, medvetande och tankef�rm�ga - �r ingenting annat �n kombinationer av sinsemellan likartade atomer som i enlighet med mekanikens lagar f�renats p� ett visst s�tt. Allt skeende i naturen l�ter sig i yttersta hand reduceras till en verksamhet av s�dana element�ra materiepartiklar. Om vi t�nker oss en o�ndlig intelligens utrustad med k�nnedom om samtliga partiklars "impuls" och l�ge i ett visst �gonblick, s� skulle denna intelligens d�rur kunna ber�kna allt vad som n�gonsin h�nt eller kommer att h�nda: inte bara jordytans f�r�ndringar och himlakropparnas r�relser utan ocks� organismernas utveckling och den m�nskliga historiens f�rlopp, den skulle kunna f�ruts�ga framtida krig och naturkatastrofer lika v�l som filosofernas skarpsinnigaste tankar och poeternas �mt�ligaste f�rnimmelser. (Laplaces v�rldsande.)
Det kan f�ruts�ttas som bekant att tilltron till den laplaceska v�rldsandens ofelbarhet genom de senaste femti �rens naturvetenskapliga uppt�ckter bet�nkligt rubbats i sina grundvalar och att namn s�dana som Planck, Einstein, Bohr och Dirac representerar lika m�nga steg bort fr�n dr�mmen om en helt igenom mekanisk och deterministisk tolkning av orsakssammanhangen. Mindre k�nt torde d�remot vara att Engels redan �tskilliga �rtionden innan denna utveckling tog sin b�rjan i sitt geniala arbete om dialektiken i naturen underkastat den mekaniska uppfattningen en f�rintande kritik och d�rvid f�regripit ett flertal av de inv�ndningar som en senare tids forskning riktat mot den. Tyv�rr f�rblev hans verk en torso och har - i ofullst�ndigt skick - kunnat publiceras f�rst tretti �r efter hans d�d. Trots sin fragmentariska karakt�r inneh�ller det emellertid tillr�ckligt mycket av positivt material f�r att man p� grundval av de av Engels gjorda antydningarna ska kunna bilda sig en f�rest�llning om huvudpunkterna i den nya dialektiska materialism varmed marxismen vill ers�tta den mekaniska.
Den mekaniska materialismens avg�rande misstag ligger enligt marxistisk uppfattning i dess ensidigt abstrakta och metafysiska inriktning. I st�llet f�r att utg� fr�n verkligheten s�dan den ter sig f�r v�r omedelbara upplevelse - en verklighet full av konkret �sk�dlighet och "sinnligt poetisk glans" - v�nder den sig till den sammanfattning som vi i t�nkandet g�r av tillvarons allm�nnaste egenskaper och tror sig d�rmed ha n�tt fram till tingens innersta v�sen, till materien "som s�dan". Men materien i denna allm�nna mening och avkl�dd varje kvalitativ best�mdhet �r naturligtvis ingenting i sig existerande. Den �r en ren tankeskapelse, en abstraktion.
"Ord s�dana som materia och r�relse" - p�pekar Engels - "�r ingenting annat �n stenografiska f�rkortningar f�r de gemensamma egenskaper som utm�rker de isolerade, i sinnesf�rnimmelsen givna f�rem�len."[6]
Att vilja �terf�ra erfarenhetens brokiga m�ngfald p� ett kvantitativt f�rh�llande mellan partiklar i det tomma rummet betyder under s�dana f�rh�llanden inte att g� materialistiskt utan idealistiskt till v�ga. Det betyder att ers�tta verkligheten i dess omedelbara �sk�dlighet med ett ur verkligheten h�rlett begrepp som vi kallar f�r materia.
D�rmed givetvis inte sagt att f�rfaringss�ttet skulle sakna varje teoretiskt ber�ttigande. I viss m�n inneb�r ju all vetenskaplig verksamhet ett inf�rande av begrepp som i f�rh�llande till erfarenhetsinneh�llet m�ste betecknas som mer eller mindre abstrakta. N�r fysiken i sin str�van att komma tillr�tta med f�reteelsernas mekaniska lagbundenhet i princip bortser fr�n deras kvalitativa egenart f�r att i st�llet inrikta sin uppm�rksamhet p� de kvantitativt m�tbara sammanhangen, s� finns allts� i och f�r sig inte s� mycket att inv�nda. Tv� ting f�r emellertid inte gl�mmas i sammanhanget. Till en b�rjan m�ste man komma ih�g att denna str�van till mekanisk fullkomning av v�rldsbilden ocks� inom fysiken har sina mycket best�mda gr�nser - gr�nser som f�r det mikrokosmiska skeendets vidkommande n�rmare anges av den heisenbergska os�kerhetsrelationen f�r f�rh�llandet mellan elektronernas l�ge och deras hastighet. �verskrids dessa gr�nser kommer vi inte fram till alltmer f�renklade mekaniska sammanhang utan hamnar i en sf�r d�r v�ra kvantitativa best�mningar mister varje teoretisk inneb�rd eftersom vi inte l�ngre har n�gon m�jlighet att verifiera dem.
Det �r den ena sidan av saken. Den andra och kanske �nnu viktigare �r att vi p� denna punkt st�r inf�r vad som p� vetenskapligt spr�k kallas f�r ett irreversibelt f�rh�llande, det vill s�ga vi st�r inf�r en relation som utifr�n mekanikens egna f�ruts�ttningar inte l�ter sig omv�ndas. F�r att st�lla saken p� sin spets: det m�ter visserligen ingen teoretisk sv�righet att ur den �sk�dliga och levande verklighet som omger oss konstruera fram ett mekaniskt system av partiklar i ett abstrakt x-, y-, z-rum. Men vi har ingen som helst m�jlighet att utan erfarenhetens hj�lp ur partiklarnas l�ge och verksamhet i det tomma rummet bygga upp verkligheten omkring oss med dess kvalitativa m�ngfald av ljus, f�rger och ljud, l�ngt mindre kan vi r�kna med att p� denna v�g n� fram till en f�rst�else av de biologiska organismernas s�tt att fungera eller av m�nniskornas psykologiska konstitution och historiska handlande.
Orsaken till denna of�rm�ga �r i sin tur inte sv�r att se. Den sammanh�nger med negligerandet av den dialektiska v�xelverkan som alltid m�ste f�religga mellan kvantitet och kvalitet. Den mekaniska uppfattningen m�rker inte att den kvantitativa f�r�ndring ur vilken den vill f�rklara allt skeende i universum p� en viss punkt av sin utveckling sl�r �ver i en kvalitativ och d�rvid ger upphov till nya sammanhang som inte l�ter sig best�mmas enbart p� grundval av k�nnedomen om de kvantitativa faktorerna. L�t oss ta en enkel f�reteelse ur v�r dagliga erfarenhet. Den moderna fysiken har som bekant uppst�llt satsen att en kropps v�rmeutveckling har sin rot i en mekanisk r�relse hos de molekyler av vilka den �r sammansatt, och det har lyckats den att i en enkel matematisk formel uttrycka f�rh�llandet mellan kroppens temperatur och r�relsehastigheten hos dess molekyler (Boltzmann). Det �r s� till vida helt och h�llet i sin ordning, och p�st�endet ger inte anledning till n�gra erinringar. Men tyv�rr n�jer sig forskaren i allm�nhet inte med detta. Han g�r ett steg l�ngre och f�rklarar att vad vi kallar f�r v�rme till sitt v�sen inte �r n�gonting annat �n molekylr�relse. D�rmed har han emellertid uppenbart �verskridit sin befogenhet. Ty resultatet av en process kan naturligtvis inte utan vidare identifieras med processen sj�lv. �ven om jag aldrig s� ing�ende beskriver molekylernas r�relse i en varm kropp, s� har jag d�rmed �nnu inte givit n�gon f�rest�llning om den konkreta f�rnimmelse som v�rmesensationen erbjuder f�r v�ra sinnen. �n mer. Det �r tydligt att den kvalitativa egenart hos kroppen som vi upplever i sinnesf�rnimmelsen i f�rh�llande till den mekaniska - eller fysiologiska - f�rklaringen framst�r som det kunskapsteoretiskt prim�ra. Man kan inte grunda vetenskapen p� erfarenheten och samtidigt f�rneka erfarenhetens giltighet med en h�nvisning till de av vetenskapen inf�rda begreppen.
Och som med sinnesf�rnimmelserna, s� med de speciella kvaliteter inom erfarenheten som vi f�rknippar med f�rest�llningen om ett medvetande eller en sj�l. Den gamla metafysiska och mekaniska materialismen var som bekant mycket angel�gen att reducera alla s�dana sj�lsliga kvaliteter till n�got i grunden kroppsligt - till en atomr�relse som skiljer sig fr�n �vriga materiella fenomen endast d�rigenom att den f�rsigg�r i den m�nskliga hj�rnan. Engels har med den st�rsta sk�rpa tillbakavisat alla s�dana f�rs�k. Utan tvivel kommer - s�ger han - vetenskapen en g�ng att kunna p�visa de kemiska och fysikaliska f�rlopp som ligger till grund f�r t�nkandet: men d�rmed �r t�nkandets egenart naturligtvis inte p� minsta s�tt utt�md. Och lika best�mt uttalar sig Lenin. Att beteckna v�ra osinnliga f�rest�llningar som materiella, det betyder enligt Lenin "att ta ett oriktigt steg och hamna i en sammanblandning av materialism och idealism".
Men vad som h�r har sagts om kvaliteterna g�ller ocks� om de enheter - de empiriska objekt eller f�rem�l - till vilka kvaliteterna i upplevelsen �r knutna. Vi har redan sett hur den mekaniska materialismen f�rest�ller sig varje i erfarenheten given enhet som en kombination, ett system av mindre best�ndsdelar som i sin tur l�ter sig uppdelas i �nnu mindre o.s.v. Till en viss grad �r denna tolkning naturligtvis alldeles riktig och l�ter sig utan vidare erfarenhetsm�ssigt bekr�ftas. M�nniskan "best�r" f�rvisso av celler, cellerna av kemiska molekyler, molekylerna av atomer och atomerna av protoner och elektroner. Men vad den mekaniska uppfattningen f�rbiser, det �r - vi f�ljer h�r Rudas - att samma f�rem�l som ur en viss synpunkt framst�r som "sammansatta" av enklare best�ndsdelar i sin tur �r enheter av en radikalt annan karakt�r �n best�ndsdelarna. Elektroner och protoner bildar en atom, men atomen �r en enhet. Som s�dan �r den n�got i princip skilt fr�n sina best�ndsdelar elektronerna och protonerna: den �r en atom av ett visst grund�mne, det vill s�ga, en v�te-, helium-, syreatom och s� vidare. I denna sin egenskap uppvisar den en viss specifik lagbundenhet och ing�r som best�ndsdel i molekylen. Men varje molekyl �r likas� en enhet av ny typ: den �r en vattenmolekyl eller molekyl av n�gon annan kemisk f�rening. Ur sammans�ttningen av molekyler, det vill s�ga ur de kemiska f�reningarna, uppst�r sedan cellen som i sin tur �r en enhet underkastad en annan lagbundenhet �n molekylernas. Cellen �r en organism. Den besitter f�rm�ga att uppta n�ring och uts�ndra avfallsprodukter, att f�rnimma och fortplanta sig - allt saker och ting som molekylen inte uppvisar n�gon motsvarighet till.
Konstaterandet kan f�refalla element�rt. Att varje av best�ndsdelar sammansatt enhet i naturen f�reter en viss specifik lagbundenhet - det �r n�got som sj�lvklart inte heller den mekaniska uppfattningen f�rnekar. Men den mekaniska teorins anh�ngare stannar som bekant inte vid detta utan �r bem�dade att h�rleda de sammansatta enheternas lagbundenhet ur enklare enheters. Dialektiken kan f�r sin del inte godta ett s�dant f�rfaringss�tt. Den lagbundenhet som ligger till grund f�r en sammansatt enhet �r enligt dess uppfattning varken en summa eller en modifikation eller en sammanfattning av best�ndsdelarnas lagbundenhet utan en realitet av ny och h�gre ordning, som �verhuvudtaget inte kan f�rst�s om man tar sin utg�ngspunkt fr�n best�ndsdelarna och deras lagar. �ven om vi i detalj k�nner elektronernas och protonernas r�relser s� har vi ingen m�jlighet att p� grundval d�rav ber�kna atomernas r�relser. Ty atomen r�r sig som ett helt, den har sina egna lagar vari best�ndsdelarnas lagbundenhet p� sin h�jd ing�r som underordnat moment. Och likas� lyder molekylen i sin tur andra lagar �n atomen ehuru den senare forts�tter att r�ra sig inom molekylen i enlighet med sin specifika lagbundenhet.
Det f�rh�ller sig p� samma s�tt med cellen. Men ifr�ga om den tillkommer ett nytt element i f�rh�llandet mellan enhet och delar som vi inte tidigare har gjort bekantskap med. Liksom varje levande v�sen besitter ocks� cellen f�rm�ga att frambringa nytt liv - ett frambringande som i f�religgande fall �ger rum genom delning. Men denna delning tillg�r inte s� att den individuella cellen s�nderfaller i sina ursprungliga best�ndsdelar, i molekyler och atomer. Dessa best�ndsdelar ing�r visserligen i delningsprocessen men ut�var inget direkt inflytande p� f�rloppets lagbundenhet. Cellen delar sig genom att bilda en ny cell, det vill s�ga varje del av den gamla cellen �r sj�lv en levande organism - men en organism som har en historia bakom sig, som har genomg�tt en utveckling. Den nya cellen kommer inte till st�nd genom sammans�ttning av kemiska molekyler utan framst�r som en produkt av den gamla cellen s�som enhet och �r underkastad biologins specifika lagar g�llande f�r anpassning, �rftlighet och s� vidare. Genom cellernas sammans�ttning till h�gre enheter uppst�r sedan de olika v�xt- och djurarterna som i sin tur differentierar sig genom att utbilda olika organ.
Det f�religger emellertid en viktig skillnad mellan de element varav en h�gre enhet ursprungligen �r sammansatt och de best�ndsdelar som den sj�lv skapar sig genom differentiering eller delning. De f�rra bildar visserligen en f�ruts�ttning f�r den h�gre enhetens existens men ing�r i den endast som underordnade moment - inte som delar i ordets egentliga mening. D�rmed naturligtvis inte sagt att f�rbindelsen mellan de ursprungliga best�ndsdelarna skulle sakna betydelse. Vi har tv�rtom redan sett hur varje s�dan f�rbindelse p� samma g�ng representerar intr�det av n�got principiellt nytt i utvecklingen: den kvalitativa m�ngfald hos verkligheten som vi ovan talat om har i sj�lva verket sin rot just h�r. Det visar sig emellertid i forts�ttningen att sedan den uppkomna f�rbindelsen v�l stabiliserats, f�rlorar de gamla best�ndsdelarna sin karakt�r av delar i den nya enheten som i st�llet ger upphov till nya element eller best�ndsdelar av egenartad beskaffenhet. Och dessa element - de st�r i sin tur i en st�ndig v�xelverkan med enheten som s�dan, de uppkommer tillsammans med enheten och utvecklas som led inom samma enhet.
L�t mig illustrera denna �msesidiga v�xelverkan mellan enhet och delar med ett enkelt exempel. Ocks� samh�llet �r enligt mekanisk uppfattning ingenting annat �n ett slags mer komplicerat j�mviktssystem av isolerade individuella partiklar som inverkar p� varandra - m�nniskorna. Innan samh�llet kan komma till st�nd m�ste det allts� f�rst finnas m�nniskor. Dessa m�nniskor har - s� lyder tesen - framg�tt som en biologisk art ur djurriket och d�refter slutit sig samman till ett samh�lle. Det l�ter s� sj�lvklart att det knappast beh�ver diskuteras. Inte desto mindre s�tter dialektiken hela detta betraktelses�tt ifr�ga. Ty djuret som h�ller p� att utveckla sig till m�nniska �r enligt dess uppfattning �nnu ingen m�nniska. M�nniskan som biologisk art uppst�r ur djurriket f�rst genom samverkan med sina likar i arbetsprocessen. Men denna f�ruts�tter i sin tur redan tillvaron av en begynnande social organisation - ett samh�lle. Intr�det i samh�llslivet sker d�rf�r inte genom n�got slags socialt kontrakt i Rousseaus mening, inte heller betyder det fr�n m�nniskans sida en mer eller mindre frivillig inskr�nkning i hennes individuella frihet i avsikt att uppn� vissa materiella f�rdelar. Det f�rh�ller sig tv�rtom s� att m�nniskan f�rst genom samh�llslivets f�rmedling blir m�nniska i ordets egentliga mening och det �r f�rst genom tillh�righeten till ett samh�lle som hon f�rm�r utveckla sina individuella anlag i olika riktningar.
Den mekaniska materialismens egentliga glansperiod infaller under senare delen av 1800-talet. Om dess nivellerande inverkan p� kulturlivet vid denna tid f�religger �tskilliga vittnesb�rd. I sin bekanta dikt "Grubblaren" fr�n 1890 har Viktor Rydberg gett ett f�rt�tat uttryck �t sin k�nsla av vanmakt, av �dslighet och f�rtvivlan inf�r den avsj�lning av verkligheten som l�ran inneb�r. Dess universum framst�r f�r honom under bilden av en ofantlig mekanisk v�vstol vars maskineri utfyller det tomma rummet:
"Sp�nd �r dess r�nning genom alla tider,
den har ej slut, ej b�rjan. V�ven
skrider,
allt, som den v�xer, med de v�vda tingen
ned i en avgrund, pejlad �n
av ingen.
D�r v�vas, kretsande i rymden, stj�rnor
och tankar, kretsande i m�nskohj�rnor.
D�r v�ves alstringen, d�r v�ves d�den,
och tingens skepnader och folkens
�den.
Vi tro oss vilja, tro oss kunna �ven,
men �ro tr�dfigurer blott i v�ven,
och
tanken letar ut i varp och v�fter,
vad som skall tima tusen �r h�refter."
Den dialektiska materialismen har efter vad jag tror mer m�lmedvetet �n n�gon annan filosofisk riktning bidragit till att �vervinna den renodlade maskinteorins mardr�m. Men v�l att m�rka - inte �vervinna genom att ers�tta dess ensidiga och abstrakta materialism med en lika ensidig och abstrakt idealism som reducerar ytterv�rldens tillvaro till ett tomt sken. �vervinnandet sker fastmer d�rigenom att den tv�rs igenom de mekaniska abstraktionerna leder oss fram till verkligheten s�dan den ter sig f�r v�r omedelbara sinnliga upplevelse med dess outt�mliga m�ngfald av former och kvaliteter. Den bryter begreppens trollcirkel och �tersk�nker oss kontakten med en ung och morgonfrisk v�rld d�r solskenet lyser och daggen glittrar, d�r himlen sp�nner sig som en bl� sidenduk �ver v�ra huvuden och gr�set vid v�ra f�tter �r gr�nt och svalt.
Men denna v�rld - det �r samtidigt en f�r�ndringens och nyskapelsens v�rld. Det �r en v�rld vars framtida beskaffenhet aldrig restl�st l�ter sig f�ruts�gas ur k�nnedomen om de "element" varav den i ett visst �gonblick �r sammansatt. Inte som skulle den dialektiska materialismen f�rneka tillvaron av vissa lagbundna sammanhang som m�jligg�r en vetenskaplig beskrivning av skeendet: det �r minst av allt fallet. Man m�ste emellertid komma ih�g att dessa sammanhang aldrig framst�r som utt�mda med konstaterandet av f�rem�lens och h�ndelsernas rent kausala relationer, deras orsaksm�ssiga f�rbindelse. I sj�lva verket bildar den orsaksm�ssiga f�rbindelsen bara en aspekt av den m�ngskiftande dialektiska lagbundenhet under vilken erfarenheten l�ter sig sammanfattas och som f�rutom kausaliteten ocks� omfattar en rad relationer av h�gre och mer komplicerad typ, s�dana som f�rh�llandet mellan identitet och mots�gelse, mellan kvantitet och kvalitet, mellan enhet och delar.
Inte nog med det. Vid sidan av denna allm�nna dialektiska lagbundenhet som i viss m�n g�ller f�r all erfarenhet finns det som vi sett en rad specifika lagar f�r de olika plan av verkligheten som representeras av atomernas, molekylernas, cellernas, organismernas, sj�lslivets och det m�nskliga samh�llets v�rld. De �r av varierande karakt�r. Vi har mekaniska lagar f�r ber�kningen av fysikaliska masseffekter, optiska lagar f�r ljusfenomenen, akustiska f�r ljudet och fysiologiska lagar f�r livsfunktionerna och s� vidare. Dessa lagar l�ter sig i sin tur sammanf�ras i vissa enhetliga grupper som sinsemellan st�r i en intim v�xelverkan och tillsammans bildar en genomg�ende utvecklingsserie, d�r varje nytt stadium av lagbundenhet i sig innesluter det f�reg�ende som underordnat moment och d�rigenom i nya sammanhang f�rl�nar det en ny och egenartad betydelse.
L�t mig f�r att i en mer konkret form illustrera det sagda anknyta till ett fr�n Hegna l�nat exempel.
Gravitationen �r en fysikalisk lag som har sin till�mpning p� den oorganiska materien. G�ller den ocks� f�r m�nniskan som �r en representant f�r den biologiska verkligheten och som dessutom tillh�r samh�llet? Utan tvivel. Ty ocks� m�nniskan ing�r som del i fysikens v�rld - hon har en kropp. Om m�nniskan ger sig ut p� hal is och slinter, s� faller hon och dras till jorden av exakt samma krafter som skulle ha dragit l�t oss s�ga en mj�ls�ck fr�n lasset. Gravitationslagen �r allts� lika v�l giltig f�r m�nniskan som f�r mj�ls�cken. Det hindrar emellertid inte att de tv� i n�sta �gonblick beter sig h�gst olika. Mj�ls�cken f�rblir liggande. M�nniskan d�remot s�tter nerver i funktion och muskler i r�relse. Hon reser sig igen och g�r vidare. M�nniskan framtr�der s� till vida som representant f�r den biologiska verkligheten. Hon demonstrerar att hon �r f�rmer �n en mj�ls�ck.
Men det �r tills vidare allt. I �vrigt f�r man akta sig f�r att �verdriva det egenartade i hennes upptr�dande. En gris som kommer ut p� isen och faller i det den dras till jorden av gravitationen kommer i det stora hela att bete sig p� samma s�tt. Den kommer likaledes att s�tta nerver och muskler i funktion, den kommer att resa sig och g� vidare lika obesv�rat som n�gonsin en m�nniska.
Naturligtvis finns det n�gon skillnad. Grisen kommer till exempel att resa sig p� alla fyra men det kommer sannolikt ocks� m�nniskan att g�ra - till en b�rjan. M�nniskan kommer kanske att sv�ra en stund men i geng�ld kan ju grisen grymta. I den m�n vi ser saken fysiologiskt kan allts� m�nniskan och grisen - med en n�got ensidig metafor - ta varandra i hand. Den avg�rande skillnaden mellan dem m�ste s�kas p� ett annat plan. Den ligger d�ri att m�nniskan n�sta g�ng hon ger sig ut p� hal is har skaffat sig en brodd. En s�dan kan k�pas fullt f�rdig i varje j�rnhandel, �ven om man d�r aldrig h�rt talas om mj�ls�cken, grisen och m�nniskan och om deras gemensamma �ventyr p� isen. Trots detta har man broddar som passar utm�rkt f�r vars och ens behov. Nu ger sig m�nniskan �ter ut p� isen. Hon vandrar s�ker och trygg, en v�rdig exponent f�r en verklighet - det medvetna f�rutseendets - som ligger ovanf�r s�v�l det fysikaliska skeendet som den biologiska anpassningen.
Vi ser allts� att det h�r inte bara r�r sig om en olikhet utan om en faktisk gradering, en kvalitativ ordningsf�ljd. Mj�ls�cken, grisen och m�nniskan �r alla kroppar med vikt underkastade samma fysikaliska lagar. Grisen och m�nniskan �r d�rut�ver b�gge led i den levande naturen med dess gemensamma biologiska lagbundenhet. Men bara m�nniskan av de tre �r medlem av ett samh�lle, det vill s�ga medlem av en organisation f�r planm�ssig ber�kning som s�tter henne i st�nd att utnyttja s�v�l de fysikaliska som biologiska lagarna f�r sina syften. Med henne g�r ett helt nytt element sitt intr�de i utvecklingen: f�rm�gan av val, av sj�lvbest�mning, av aktiv insats. Den vetenskap som f�rs�ker att beskriva m�nniskans upptr�dande enbart utifr�n de faktorer som best�mmer mj�ls�ckens eller grisens beteende m�ste rent empiriskt sett ohj�lpligt komma till korta.
D�rmed �r vi framme vid den punkt i framst�llningen som kanske djupast skiljer den dialektiska uppfattningen av verkligheten fr�n den mekaniska: vi �r framme vid problemet om den m�nskliga viljan och dess roll i utvecklingen. Om den mekaniska materialismens inst�llning p� den punkten kan naturligtvis inte r�da n�gon tvekan. Den �r till sitt v�sen klart deterministisk. Inte bara i den meningen att viljan f�r den framst�r som bunden av sina egna "motiv" - det �r en st�ndpunkt som delas av m�nga - utan deterministisk i den djupare och mer omfattande betydelsen att viljeakten fr�nk�nns varje som helst f�rm�ga att p�verka skeendet. Ty vad som intr�ffat eller kommer att intr�ffa har ju enligt mekanisk uppfattning ingenting med m�nskliga �verl�ggningar eller beslut att g�ra. Det ligger av begynnelsen inneslutet i atomernas relationer i det tomma rummet och m�ste med n�dv�ndighet f�rverkligas vare sig vi "vill" det eller inte. P� sin h�jd erk�nner anh�ngarna av denna teori - ehuru ocks� det stick i st�v mot sina egna f�ruts�ttningar - att vi �ger en viss frihet att avg�ra om vi ska spj�rna emot n�dv�ndigheten eller frivilligt underordna oss dess krav: varvid de samtidigt inte f�rsummar att p�peka att vi naturligtvis g�r klokast i att v�lja det senare alternativet. Ducunt volentem fata, nolentem trahunt.[7]
Det �r klart att en s�dan uppfattning inte kan ha mycket att s�ga marxismen. Om vi erk�nner tillvaron av kvalitativt olika utvecklingsplan med egenartade element och best�ndsdelar som f�ljer sin egen lagbundenhet, s� finns det inte l�ngre n�gon anledning varf�r vi skulle se oss n�dsakade att reducera historiens och det m�nskliga handlandets v�rld till en mekanisk r�relse hos inb�rdes likartade materiepartiklar. Tv�rtom s�ger oss den enklaste �verl�ggning att vi ifr�ga om viljeakten st�r inf�r en f�reteelse som alls inte l�ter sig beskrivas med tillhj�lp av rent mekaniska kategorier. �ven om jag k�nner till vartenda led i den serie av atomkombinationer som beledsagar utf�randet av en viss handling s� har jag d�rmed inte kommit dess f�rst�else ett steg n�rmare. Ty handlingens realitet faller inom ett helt annat omr�de: den h�r hemma i en sf�r av psykologiska, historiska och sociala relationer som f�r mitt medvetande �ger en minst lika omedelbar verklighet som fysikens tr�ghet eller tyngd.
Men detta konstaterande av viljans och den m�nskliga aktivitetens faktiska existens inneb�r f�r ingen del inf�randet av n�got slags element av godtycke i betraktelsen. Vi har tv�rtom redan sett att varje p� angivet s�tt avgr�nsad "sf�r" av verkligheten �ger sin specifika lagbundenhet som ligger till grund f�r den vetenskapliga utforskningen av densamma. Det g�ller sj�lvklart ocks� f�r det m�nskliga handlandets v�rld. Varje viljeakt anknyter till en viss konkret situation och �r beroende av de �verl�ggningar och impulser fr�n vilka den utg�r. Huruvida detta beroende i sin tur f�ruts�tter en absolut f�rutbest�mdhet inom den psykologiska sf�ren som s�dan - den fr�gan kan visserligen diskuteras. I allm�nhet brukar man nog p� marxistiskt h�ll f�rest�lla sig att s� m�ste vara fallet. Men enligt min uppfattning med tvivelaktig r�tt. Tv�rtom f�refaller det mig ofr�nkomligt att h�r som tidigare till�mpa lagen om den kvantitativa f�r�ndringens �verg�ng i en kvalitativ. Ty det beslut varigenom v�rt handlande i det ena eller andra fallet kommer till st�nd framst�r ju aldrig som en passiv mekanisk produkt, en enkel sammanr�kning av v�ra f�reg�ende motiv. Vad man med visshet kan fastsl� �r att beslutet alltid m�ste vara betingat av en rad tidigare �verl�ggningar: personliga som sociala. Men sj�lva handlingens utl�sning inneb�r inte desto mindre n�got annat och mer. Den representerar en kvalitativ nyskapelse av samma karakt�r som vi ovan varit i tillf�lle att iaktta p� det fysikaliska och kemiska planet utan att dessa omr�dens immanenta lagbundenhet d�rf�r har beh�vts s�ttas ifr�ga.
Inte heller finns det, s� vitt jag kan se, n�gon anledning att ur dialektisk synpunkt f�rest�lla sig viljans insats i skeendet som ett brytande av det naturliga kausalsammanhanget utanf�r den psykologiska sf�ren. Ocks� p� den punkten kan det vara sk�l att erinra om den f�reg�ende unders�kningens resultat. Det f�rh�ller sig ju ingalunda s� att antagandet av en h�gre form av lagbundenhet i och f�r sig upph�ver de l�gre formerna. Att m�nniskan p� isen beter sig annorlunda �n grisen och mj�ls�cken betyder - �n en g�ng - inte att hon har satt de fysikaliska och biologiska lagarna ur funktion. Hennes �verl�gsenhet �ver sina medagerande yttrar sig tv�rtom just d�ri att hon ensam av de tre har l�rt sig att tillgodog�ra sig dessa lagar, att hon har kunnat teoretiskt bem�stra dem och utnyttja dem f�r sina egna syften och behov. Det �r inte genom att negligera eller upph�va naturkrafterna som m�nniskan visar sin frihet utan genom att medvetet anpassa sig efter dem.
Det �r inte minst viktigt att understryka denna senare omst�ndighet. Vi har i modern filosofi en riktning som anser sig ha vederlagt hela f�rest�llningen om n�got slags kausal lagbundenhet med en h�nvisning till den "frihet" som enligt vissa nyare r�n uppges ligga till grund f�r det mikrokosmiska skeendet. Det s�ger sig sj�lvt att en s�dan uppfattning inte har n�got med dialektisk materialism att g�ra. Ty frihetsbegreppet �r f�r den en kategori som �ger konkret inneb�rd bara i f�rh�llande till medvetandet och det sociala livet: att vilja till�mpa det p� den oorganiska materien �r ett misstag av exakt samma karakt�r som den mekaniska uppfattningen g�r sig skyldig till n�r den f�rs�ker analysera sj�lslivet med tillhj�lp av rent fysikaliska eller kemiska begrepp. I sj�lva verket leder sammanblandningen i b�gge fallen till ett likartat resultat, det vill s�ga den leder till ett upph�vande av friheten f�r viljans r�kning. Med frihet menar vi ju, som ofta p�pekats, ingenting annat �n m�nniskans f�rm�ga att aktivt ingripa i skeendet och p�verka dess g�ng. Men denna f�rm�ga - den f�ruts�tter i sin tur lagbundenheten, den f�ruts�tter ett orsaksm�ssigt sammanhang som vi i kunskapen kan l�ra oss att beh�rska och i vilket v�r vilja under givna betingelser l�ter sig inskjutas som led, som medbest�mmande faktor f�r den fortsatta utvecklingen. Utan denna dialektiska v�xelverkan mellan frihet och lagbundenhet faller ocks� frihetsbegreppet samman, det reduceras till en subjektiv illusion.
Man kan s�tta ifr�ga om den v�rldsbild som ovan antytts i ordets egentliga mening f�rtj�nar att kallas f�r materialistisk. Vi har sett att marxismen avvisar den mekaniska materialismens tes att medvetandet till sitt v�sen inte �r n�gonting annat �n materia, och det ligger under s�dana omst�ndigheter n�ra till hands att f�rest�lla sig dess st�ndpunkt som ett slags modifierad dualism d�r "t�nkande" och "utstr�ckning" p� kartesianskt maner spelar rollen av tv� sj�lvst�ndiga substanser utan n�gon egentlig f�rbindelse med varandra. Men tolkningen skulle inte desto mindre vara falsk. Det finns tv�rtom enligt marxismen en rent erfarenhetsm�ssigt fastst�llbar ordningsf�ljd mellan medvetande och materia, som vi alla i praktiken vet vara den riktiga och som s�ger att materien v�l kan existera utan medvetande men att medvetandet alltid och undantagsl�st f�ruts�tter ett materiellt substrat och inte l�ter sig t�nkas utan detta som underlag.
Inte minst energiskt har denna senare synpunkt understrukits av Engels. I sin k�nda skrift om Feuerbach - tillkommen mer �n fyrti �r efter Marx' teser i samma �mne - framh�ller han som en av materialismens mest avg�rande f�rtj�nster att den utg�r fr�n ett obrutet naturligt utvecklingssammanhang d�r anden p� ett visst stadium framg�r som en produkt av den biologiskt organiserade materien, medan idealismen f�r sin del v�nder upp och ner p� det faktiska f�rh�llandet och l�ter materien framst� som en skapelse av anden eller gud. P�pekandet �r ju p� inget s�tt unikt men f�rtj�nar inte desto mindre observeras. Det visar - �n en g�ng - att Engels' kritik av idealismen inte avser att tr�ffa �vertygelsen om de andliga f�reteelsernas realitet eller kvalitativa egenart; vad han v�nder sig mot �r den f�rvanskning av v�r historiska och vetenskapliga erfarenhet som ligger i att det empiriska sammanhanget mellan de b�gge leden i serien omkastas. Lika orimligt som det skulle vara att f�rneka materiens existens, lika orimligt skulle det enligt Engels vara att betvivla att den till tiden g�r f�re medvetandets uppkomst. Och det �r just i denna dubbla �vertygelse som han - i god �verensst�mmelse med b�sta filosofiska tradition - finner den teoretiska motiveringen f�r sin materialistiska st�ndpunkt.
Knappast n�gon punkt i hela den marxistiska teorin har fr�n b�rjan blivit mer lidelsefullt omstridd �n den materialistiska historieuppfattningen. D�ri ligger i och f�r sig inget �verraskande. Den dialektiska materialismen �r till sitt v�sen en k�mpande, revolution�r �sk�dning, vars till�mpning p� samh�llslivets omr�de inte g�rna kan undg� att st�ta p� patrull hos den best�ende ordningens v�ktare. Inte heller den omst�ndigheten att polemiken i stor utstr�ckning r�rt sig med rena f�rvr�ngningar och missf�rst�nd beh�ver - tycks det mig - ge anledning till f�rv�ning: s�dana vantolkningar bottnar oftare i vederb�rande kritikers sociala begr�nsning �n i bristande vetenskapligt samvete. Man f�r ta dem som de �r och inte l�ta sig bringas ur fattningen av argumenteringens skenbart "objektiva" karakt�r.
Men �ven om en marxist allts� mycket v�l kan f�rst� den ovilja som den materialistiska historieuppfattningen p� sina h�ll utl�st s� st�ller honom inte desto mindre sj�lva faktum inf�r en ganska unik sv�righet vid uppl�ggningen av hans �mne. N�r det g�ller vilken annan vetenskaplig �sk�dning som helst kan framst�llaren i allm�nhet utg� fr�n en viss oengagerad likgiltighet fr�n l�sarens sida som �tminstone inte g�r honom oben�gen att lyssna till vad som faktiskt s�gs. Ifr�ga om den materialistiska historieuppfattningen �r detta tyv�rr bara undantagsvis fallet. De flesta m�nniskor har h�r redan p� f�rhand en mycket best�md uppfattning om vad saken g�ller - och i nio fall av tio en fullst�ndigt missvisande uppfattning. Detta medf�r att den som vill f�rmedla en bild av teorins inneb�rd m�ste sl� in p� en v�g rakt motsatt den i liknande situationer brukliga. I st�llet f�r att f�rs�ka bibringa l�saren en positiv uppfattning av sitt �mne m�ste han g� in f�r att ta honom ur hans f�rutvarande uppfattning. I st�llet f�r att tala om f�r honom vad den materialistiska historieuppfattningen �r m�ste han b�rja med att tala om vad den materialistiska historieuppfattningen - marxistiskt sett - inte �r. Det �r ocks� den v�g som h�r n�rmast skall f�ljas.
Vad man f�rst m�ste g�ra klart f�r sig �r att den materialistiska historieuppfattningen aldrig har varit - och aldrig avsett att vara - n�gon teori som vill f�rklara allt m�nskligt handlande i historien som en produkt av det materiella f�rv�rvsbeg�ret, av det v�lf�rst�dda ekonomiska intresset. Det �r s� mycket mer n�dv�ndigt att understryka detta som en s�dan tolkning med irriterande regelbundenhet �terv�nder i s� gott som all hittillsvarande marxkritik. Det �r ju ocks� l�tt att f�rst� varf�r. Sedan de grundl�ggande utg�ngspunkterna f�r en diskussion p� detta s�tt snedvridits �r det naturligtvis ingen st�rre konst f�r vederb�rande att i forts�ttningen uppvisa de "misstag" och "orimligheter" varav den materialistiska historieuppfattningen vimlar.
Ett typiskt exempel p� metodens anv�ndbarhet erbjuder Hendrik de Man. I sitt stora arbete "Socialismens psykologi" utvecklar de Man utf�rligt varf�r marxismens historiesyn enligt hans uppfattning inte �r h�llbar. Som sk�l anf�rs framf�r allt den �verdrivna betydelse f�r handlandet som marxismen tillm�ter det ekonomiska motivet.
"Varje ekonomisk l�rosats och varje politiskt strategisk �sikt hos Marx" - heter det ordagrant - "bygger p� f�rest�llningen att de m�nskliga viljemotiv som b�r upp den sociala utvecklingen i f�rsta hand dikteras av det ekonomiska intresset. Samma tanke skulle p� den moderna socialpsykologins spr�k uttryckas s� att det sociala handlandet best�ms av f�rv�rvsdriften, det vill s�ga driften att till�gna sig sakliga v�rden."
Nu �r det visserligen sant - som de Man �rligt medger - att Marx sj�lv i sina verk inte har givit n�got direkt uttryck �t en uppfattning s�dan som den h�r relaterade. Men den omst�ndigheten generar honom inte s� v�rst mycket eftersom tanken, enligt vad han f�rs�krar oss, i alla fall finns d�r som en "outtalad f�ruts�ttning". Marx' egen tystnad i fallet f�rklaras helt enkelt med att tron p� f�rv�rvsdriftens grundl�ggande betydelse f�r handlandet g�llde som ett slags commune bonum f�r hela det samtida ekonomiska t�nkandet, varf�r det m�ste ha tett sig som en �verloppsg�rning f�r honom att speciellt understryka den i resonemanget.
S� l�ngt de Man. Man ser av referatet om inte annat med vilken avundsv�rd nonchalans den traditionella marxkritiken f�rst�r att l�gga uppgifterna tillr�tta f�r sig. D�rf�r att f�rest�llningen om den m�nskliga viljan som determinerad genom f�rv�rvsdriften ligger till grund f�r hans samtids ekonomiska t�nkande - d�rf�r m�ste ocks� Marx ha delat denna f�rest�llning. de Man underl�ter, klokt nog, att p�peka att Marx' livsverk fr�n b�rjan till slut inte �r n�got annat �n ett storstilat f�rs�k att bryta s�nder den f�rest�llningsv�rld som dominerar den samtida vetenskapen och att han gett sitt stora huvudarbete "Kapitalet" till underrubrik: Kritik av den politiska ekonomin. P� s� s�tt kommer han att p�dyvla Marx �sikter som denne aldrig hyst, l�ngt mindre n�gonsin uttalat.
Han st�r emellertid inte ensam. Hos de Man kan den anf�rda polemiken �nnu urs�ktas med f�rfattarens lovv�rda syfte att komma den materialistiska historieuppfattningen till livs och ers�tta den med en �sk�dning som han anser b�ttre �gnad att tj�na arbetarna i deras kamp. Mer bet�nksam blir man onekligen n�r man kommer p� en r�ttrogen marxist som George Luk�cs med exakt samma missf�rst�nd (och det till p� k�pet i "Historia och klassmedvetande" - ett arbete som p� m�nga s�tt varit banbrytande f�r hela den moderna marxforskningen). Inte som skulle Luk�cs - i likhet med de Man - f�rneka teorins anv�ndbarhet p� den historiska processen �verhuvud. Minst av allt. Men den lider i alla fall enligt hans uppfattning av en "begr�nsning" som g�r att den i sin klassiska form str�ngt taget bara �r till�mplig p� den kapitalistiska utvecklingen fr�n senare h�lften av 1700-talet och fram till v�ra dagar. Under denna period beh�rskas n�mligen kulturlivet p� ett helt annat s�tt direkt av ekonomin �n vad som tidigare varit fallet. F�rv�rvsbeg�ret framtr�der naknare och mer oh�ljt som utvecklingens drivkraft. (Luk�cs uttrycker sig i en mer filosofisk och tillkr�nglad terminologi men detta �r otvivelaktigt inneb�rden av hans kritik.) V�l f�religger enligt Luk�cs ocks� i de f�rkapitalistiska samh�llena ett sammanhang mellan ekonomi och kultur. Men detta sammanhang �r av en "finare" och "mer komplicerad" natur varf�r den materialistiska historieuppfattningen h�r m�ste handhas med betydligt st�rre "urskillning".
Vi beh�ver inte sv�va i tvivelsm�l om vad Marx sj�lv skulle svara p� en kritik som ovanst�ende: han har redan svarat p� den. Det sker i en not till f�rsta bandet av "Kapitalet" d�r han bem�ter en inv�ndning som riktats mot honom i en tysk-amerikansk tidning som - i korthet - hade h�vdat att Marx' uppfattning v�l kunde �ga till�mpning p� den moderna tillvaron som beh�rskades av materiella intressen men d�remot inte p� medeltiden som beh�rskades av katolicismen eller p� antiken som beh�rskades av politiken. Marx visar sig inte alltf�r imponerad av detta slags argumentering.
"Till en b�rjan" - kommenterar han ironiskt - "m�ste det f�rv�na att n�gon kan f�ruts�tta att dessa v�rldsbekanta tales�tt om medeltid och antik skulle vara ok�nda f�r n�gon m�nniska. Men s� mycket �r v�l klart att medeltiden inte kunde leva av katolicism, lika litet som den antika v�rlden av politik. Det s�tt p� vilket de vann sitt livsuppeh�lle f�rklarar omv�nt varf�r i det ena fallet politiken kom att dominera och i det andra fallet religionen."[8]
Marx �r allts� visst inte blind f�r det faktum att f�rv�rvsdriften som medveten drivkraft spelat en mycket varierande roll i historien. Redan i ungdomsverket "Filosofins el�nde" uppeh�ller han sig utf�rligt vid denna f�reteelse och visar hur den sammanh�nger med den olika st�llning i samh�llslivet som bytesprocessen intar p� skilda stadier av utvecklingen. I de f�rkapitalistiska samh�llena utbyts till en b�rjan endast �verfl�det - produktionens �verskott �ver f�rbrukningen. Det ekonomiska motivet har h�r f�ljaktligen en ganska begr�nsad ram att r�ra sig inom. D�rp� f�ljer en period av hela produktionens oml�ggning f�r utbytet, f�r marknaden: den begynnande kapitalismens tid med dess blandning av dj�rv f�retagargl�dje och sniken guldt�rst. Och slutligen �r vi framme vid v�ra dagars fullt utvecklade finansoligarki d�r praktiskt taget allt vad m�nniskorna hittills ansett f�r of�rytterligt blir f�rem�l f�r k�p och byte:
"Det �r den tid n�r f�rem�l som tidigare �verl�tits men aldrig utbytts, bortsk�nkts men aldrig saluf�rts, f�rv�rvats men aldrig k�pts: dygd, k�rlek, �vertygelse, vetande, samvete - n�r med ett ord allt har blivit till handelsvara. Det �r den allm�nna korruptionens, den universella besticklighetens tid eller - f�r att tala ekonomins spr�k - det �r den tid n�r varje f�rem�l, fysiskt som moraliskt, f�rs till marknaden som bytesobjekt f�r att taxeras till sitt r�tta v�rde."[9]
Men nog med citat. Tv� ting framg�r med �nskv�rd tydlighet av det sagda. � ena sidan m�ste man konstatera att Luk�cs naturligtvis har r�tt i princip n�r han varnar f�r att utan vidare till�mpa kapitalismens grundl�ggande kategorier p� de f�rkapitalistiska samh�llena. Men lika tydligt �r att n�r han sedan vill begagna denna insikt som tillhygge mot den materialistiska historieuppfattningen i dess "klassiska form" s� hamnar han i en oh�llbar position. Ty Marx har aldrig p�st�tt att m�nniskorna leds uteslutande av sitt f�rv�rvsbeg�r. N�r han talar om ekonomins grundl�ggande betydelse f�r den historiska utvecklingen, s� syftar han inte p� n�gon subjektiv faktor i m�nniskornas medvetande utan p� de objektiva betingelser under vilka de f�rv�rvar sitt livsuppeh�lle. Det �r fr�n analysen av dessa senare som historieskrivningen enligt Marx har att utg�, och det �r �vertygelsen om deras dominerande inflytande som ger hans uppfattning dess "materialistiska" karakt�r.
Man kan fr�ga sig hur tv� s� pass goda marxk�nnare som de Man och Luk�cs har kunnat f�rbise en s� grundl�ggande distinktion som den mellan ekonomiska intressen och ekonomiska betingelser. Orsaken ligger uppenbart d�ri att b�gge har velat tolka den materialistiska historieuppfattningen som en psykologisk teori - som en l�ra om de motiv som besj�lar m�nniskorna i deras handlande. Men den materialistiska historieuppfattningen �r ingen psykologisk teori. Vad den vill unders�ka �r, som vi sett, inte s� mycket m�nniskornas privata bevekelsegrunder som fastmer de praktiska f�ruts�ttningarna f�r deras verksamhet. Och dessa f�ruts�ttningar finner den framf�r allt ligga i deras arbetsorganisation - i det s�tt p� vilket de frambringar och f�rdelar det som �r n�dv�ndigt f�r livets uppeh�lle och fortbest�nd. Den erinrar om det element�ra faktum att m�nniskorna "m�ste �ta, dricka, bo och kl�da sig innan de kan bedriva politik, konst och religion", och d�rmed f�ljer att det materiella livets produktion bildar den grundval ur vilken de h�gre livsyttringarna har framg�tt varf�r de "m�ste f�rklaras ur denna grundval och inte som hittills har skett omv�nt"[10].
V�l att m�rka - med denna prelimin�ra best�mning �r den materialistiska historieuppfattningens inneb�rd givetvis inte p� n�got s�tt utt�md. Vi har velat avgr�nsa teorin fr�n den �sk�dning som l�mpligen skulle kunna kallas f�r den psykologiska materialismen eller l�ran om utvecklingen som f�rutbest�md av uteslutande ekonomiska motiv. Men d�rmed �r inte alla m�jligheter till f�rv�xling undanr�jda. Tv�rtom, just den energi med vilken vi ovan understrukit de yttre, objektiva faktorernas roll tvingar oss att i forts�ttningen n�rmare sk�rsk�da teorins f�rh�llande till ett par andra tankestr�mningar som arbetar i samma riktning och med vilka den g�rna l�per en viss risk att sammanblandas. Vi har d�rvid f�rst att ta h�nsyn till den geografiska materialismen.
Geografisk materialism: beteckningen f�r i viss m�n uppfattas som en n�dfallsprodukt. N�gon konsekvent genomf�rd �sk�dning med detta namn existerar i sj�lva verket inte �ven om ansatser inte har saknats i t�nkandets historia. Redan 1700-talets radikala upplysningsfilosofer med Montesquieu och Herder i spetsen var mycket angel�gna att framh�lla den geografiska milj�ns inflytande p� kulturutvecklingen och hos engelsmannen Buckle, vars m�rkliga arbete "Civilisationens historia" utkom vid mitten av 1800-talet, har dessa tendenser vidareutbildats till n�got som - �tminstone f�r de utomeuropeiska l�ndernas vidkommande - n�stan p�minner om ett avslutat system: en kulturfilosofi d�r folkens historiska karakt�rer genomg�ende framst�lls som framg�ngna ur och formade av det omgivande landskapet.
Vad som vid f�rsta p�seendet g�r en s�dan uppfattning s�rskilt bestickande �r att den utan tvivel mycket v�l svarar mot vissa drag i v�rt popul�ra medvetande. Det g�ller - som Wigforss p�pekar - inte minst f�rest�llningen om klimatets inverkan p� temperamenten. Redan l�ngt f�re Buckles tid har forskningen �lskat att dr�ja vid analogin mellan den grekiska kulturens beh�rskade m�ttfullhet och det milda, subtropiska medelhavslandskapet och lika ofr�nkomligt har varit att de gamla nordbornas "vildhet" �terf�rts p� den og�stv�nliga kargheten hos en mindre lyckligt lottad natur. I 1800-talets historiska och mytologiska m�leri har detta syns�tt drivits n�stan till karikatyr. Man beh�ver bara t�nka p� B�cklins klassiska landskap med deras fridfullt ringlande vattendrag och susande poppellundar under en st�ndigt klarbl� himmel. Och omv�nt: om vi i en �ldre historisk framst�llning konfronteras med bilden av en samling sk�ggiga vikingar med vilda ansikten och dragna sv�rd, s� kan vi vara �vertygade om att rymden ska befinnas �verdragen med hotfullt skockade ov�dersmoln medan ett rytande vattenfall kastar sig utf�r den s�nderskurna klippan vid k�mparnas f�tter. I litteraturen �terfinns samma betraktelses�tt hos g�terna och - �nnu tidigare - i Franz�ns minness�ng �ver Creutz:
"Ingen Erato p� Tules fj�llar
gratierna bj�d till dans. D�r klang
i dess stormbebodda h�llar
ingen lesbisk s�ng. Blott Rota sprang
tjutande kring heden; och i sp�ren
d�den fl�g fr�n rad till rad.
Barden stod p� klippans brant, och h�ren
p� hans hj�ssa reste sig. Han kvad."
Och s� vidare - man ser hur perfekt alltsammans klaffar. Eftersom de gamla vikingarna var k�nda som ett vildsint och r�barkat sl�kte, s� m�ste ocks� bakgrunden l�ggas tillr�tta d�refter. F�ljaktligen konstruerade man fram en natur som st�ndigt stormade och sj�d och darrade under elementens raseri. Att denna ossianinspirerade f�rest�llning har mycket litet att g�ra med det aktuella nordiska landskapet som vi k�nner det ur v�r dagliga erfarenhet beh�ver v�l inte s�rskilt understrykas.
Man har en liknande k�nsla inf�r Buckles teori om Spanien. Den spanska folkkarakt�ren har i alla tider haft ett visst rykte om sig som fanatisk och of�rdragsam. Buckle accepterar utan vidare denna f�rest�llning och h�rleder egenskaperna ifr�ga ur det "vulkaniska" spanska landskapet som med sina jordb�vningar och andra skr�ckinjagande naturkatastrofer uppges s�rskilt �gnat att uppamma religi�s vidskepelse och �vertro - en f�rklaring som med r�tta blivit f�rem�l f�r �tl�je (Plechanov). Till en b�rjan kan det ju s�ttas ifr�ga om det spanska landskapet verkligen �r s� vulkaniskt som Buckle vill g�ra g�llande. Om man undantar den beryktade jordb�vningen i Lissabon 1755 som s� v�ldsamt skakade Voltaire i hans tro p� den b�sta av alla v�rldar, finns det knappast n�got som tyder p� att den pyreneiska halv�n i historisk tid varit mer utsatt f�r naturkatastrofer �n �vriga delar av Europa. Men d�rtill kommer att det psykologiska sammanhanget mellan vulkaner och religi�s fanatism i och f�r sig �r ganska dubi�st. Buckle hade inte beh�vt g� l�ngre �n till s�dra Italien f�r att f� bel�gg f�r den saken. Inv�narna i Neapel och p� Sicilien �r visserligen vidskepliga men p� samma g�ng k�nda f�r en viss l�ttvindighet och �lskv�rd nonchalans i sitt umg�nge med de heliga tingen.
Trots de �verdrifter som vidl�der Buckles teori i dess extrema form �r det emellertid tydligt att hans uppfattning inte utan vidare l�ter sig avf�rdas som nonsens. Ingen vetenskap som realistiskt vill unders�ka f�ruts�ttningarna f�r m�nniskornas historiska verksamhet kan rimligtvis blunda f�r det faktum att de i sitt handlande �r bundna till en viss geografisk milj� och h�nvisade till att f�lja de v�gar som naturen sj�lv utpekar f�r f�rverkligandet av deras syften. Den materialistiska historieuppfattningen f�rnekar heller inte denna m�nniskornas avh�ngighet av naturen. Men den n�jer sig inte med att stanna p� de l�sa och oklara analogiernas omr�de utan f�rs�ker genom konkret analys uppvisa vad en s�dan avh�ngighet praktiskt inneb�r och hur l�ngt den i sina verkningar str�cker sig. Den kommer till det resultatet att det h�r inte r�r sig om ett ensidigt mekaniskt beroende utan om ett �msesidigt orsaksf�rh�llande - en v�xelverkan. M�nniskornas handlande framg�r visserligen fr�n b�rjan ur vissa yttre naturbetingelser: men samtidigt �r detta handlande i grund och botten ingenting annat �n en enda fortskridande omdaningsprocess av de omgivningar som frambragt det.
L�t oss i anslutning till Pokrovskijs ryska historia ge ett enkelt exempel p� vad detta inneb�r. F�r de ursprungliga inv�narna p� den ryska sl�tten - framh�ller Pokrovskij - bildade skogen ett n�stan o�vervinnligt hinder f�r deras framtr�ngande: ett hinder befolkat med de mest fruktansv�rda vidunder och troll som �nnu forts�tter att sp�ka i diverse ryska folksagor. Att genomtr�nga en skog betydde ett hj�lted�d som man ber�ttade om l�nge efter�t. Den ursprungliga befolkningen i Ryssland uppeh�ll sig d�rf�r huvudsakligen i omr�dena mellan skogen och st�ppen d�r de f�rde en nomadiserande tillvaro och var h�nvisade till den livsf�ring och de t�nkes�tt som av �lder sammanh�nger med en s�dan. S� kom de f�rsta bofasta folken - slaverna - till Ryssland. De medf�rde j�rnyxor med vilkas hj�lp man kunde tr�nga in i vildmarken. De f�llde tr�den, utrotade skogen och anlade svedjebruk d�r s�den kunde v�xa. Och vad som tidigare hade varit m�nniskornas v�rsta yttre fiende f�rvandlades p� s� s�tt inom kort till den m�nskliga hush�llningens viktigaste hj�lpmedel i kampen f�r samh�llet.
�nnu l�ttare �r det naturligtvis att belysa denna naturens omdaning genom m�nniskorna med exempel fr�n v�r egen tid och dess h�gt utvecklade teknik. Norra Afrika utgjordes som bekant l�nge av en enda stor ofruktbar �ken, Sahara, d�r allt �kerbruk p� ekonomins d�varande utvecklingsstadium var om�jligt. N�r sedan Nordafrika besattes av fransm�nnen medf�rde dessa moderna tekniska hj�lpmedel. De b�rjade borra i jorden och uppt�ckte snart att det i Sahara finns gott om vatten om man bara g�r tillr�ckligt djupt: med tillhj�lp av artesiska brunnar kan man n� detta vatten och f� det att komma i dagen. P� grundval d�rav kunde fransm�nnen anl�gga ett konstgjort bevattningssystem och skapa en rad fruktbara oaser d�r dadelpalmen ger gl�nsade sk�rdar. Och eftersom dadlar i dessa trakter �r befolkningens huvudn�ring som f�r araberna ers�tter b�de fisk och k�tt �r det l�tt att f�rest�lla sig vilken revolution i deras dittillsvarande livsf�ring som ett s�dant framsteg m�ste inneb�ra.
D�rmed naturligtvis inte sagt att m�nniskornas avh�ngighet av naturen skulle ha upph�vts genom teknikens landvinningar. Men f�rh�llandet mellan dem antar med n�dv�ndighet en ny karakt�r och - v�l att m�rka - en karakt�r som inte i f�rsta hand l�ter sig h�rledas ur studiet av de geografiska omgivningarna. I den m�n den geografiska materialismen vill l�gga dessa senare till grund f�r en vetenskaplig bearbetning av historien m�ste den allts� ohj�lpligt komma till korta. I sj�lva verket r�r sig dess bevisf�ring p� den punkten i en st�ndig cirkel. Den m�rker inte att den bakgrund ur vilken den vill f�rklara det m�nskliga handlandet i viss m�n framst�r som en produkt av samma handlande och att naturen sj�lv �r en historisk kategori.
I det avsnitt av "Ideologin i Tyskland" som �r �gnat kritiken av Feuerbach - det vill s�ga arbetets f�rsta del - har Marx och Engels med sk�rpa understrukit detta f�rh�llande. Feuerbachs svaghet ligger enligt deras uppfattning bland annat just i hans mekaniska och odialektiska tolkning av naturbegreppet. Han vill inte inse att den materiella verklighet som omger honom inte �r given av begynnelsen som ett of�r�nderligt faktum utan har tillkommit som ett resultat av m�nniskornas historiska verksamhet, deras aktiva omdaning av naturen och ytterv�rlden. Till och med det k�rsb�rstr�d vars existens Feuerbach anser sig kunna konstatera som en omedelbar "sinnlig visshet" har planterats i hans tr�dg�rd av andra m�nniskor och detta i sin tur f�rst sedan det i likhet med �vriga frukttr�d inf�rts i Tyskland av tidigare generationer som h�mtat det fr�n l�ngre bort bel�gna delar av jordklotet. Utan en s�dan bakomliggande social aktivitet skulle Feuerbach snart vara tvungen att konstatera en oerh�rd f�r�ndring i m�nniskornas hela tillvaro, ja, det kan s�ttas ifr�ga om hans egen existens alls skulle vara m�jlig.
Men vad som h�r sagts om naturen g�ller ocks� den del av naturen som man popul�rt skulle kunna kalla f�r m�nniskornas egen natur, deras fysiska och psykiska utrustning: inte heller denna faktor framst�r f�r den materialistiska historieuppfattningen som n�gon konstant och f�r alla tider of�r�nderlig storhet. Tv�rtom �r s�v�l Marx som Engels ytterst angel�gna att understryka dess relativa och historiska karakt�r
"I det m�nniskorna f�r�ndrar och p�verkar den omgivande naturen" - heter det i "Kapitalet" - "f�r�ndrar de samtidigt sin egen natur. De utvecklar de i dem sj�lva slumrande m�jligheterna och l�gger deras krafters spel under sitt medvetna herrav�lde."[11]
Uttalandet �r v�rt att observera. Det visar att den materialistiska historieuppfattningen p� denna punkt inte bara befinner sig i mots�ttning till den geografiska materialismen utan ocks� till alla teorier som vill f�rklara det historiska skeendet ur vissa konstanta biologiska f�rh�llanden, ur en of�r�nderlig ras- eller folkkarakt�r. ("Biologisk materialism.") Inte som skulle Marx f�rneka vissa medf�dda olikheter mellan m�nniskorna - inte ens rasolikheter. Om n�gon tror det kan man h�nvisa honom till "Studier om merv�rdet" d�r det p� tal om turkarna heter att inte alla folk av naturen �ger samma anlag f�r kapitalistisk produktion. Men Marx stannar inte vid detta konstaterande. Han visar samtidigt hur dessa olikheter visar en p�taglig tendens att utj�mnas under utvecklingens g�ng. S�rskilt har ju den moderna storindustrin dragit in de efterblivna folken i sin nivelleringsprocess och bidragit till skapandet av ett slags kapitalistisk genomsnittsstandard efter vilken de nationella och rastypiska egenskaperna mycket snart anpassat sig.
L�t oss n�ja oss med ett typiskt exempel - Japan. N�r den moderna industrialismen i slutet av 1800-talet tr�nger in i �stasien �r Japan i det stora hela �nnu en medeltida feodalstat med alla de traditioner och inr�ttningar som organiskt h�r hemma i en s�dan. Men den tekniska revolutionen g�r n�stan omedelbart sin verkan. Under loppet av n�gra f� �rtionden f�rvandlas Japan under dess inflytande till en typisk kapitalistisk och imperialistisk stormakt, som inte bara lyckas milit�rt besegra det tsaristiska Ryssland utan till och med ta upp konkurrensen med tidens m�ktigaste ekonomiska organisation - F�renta staterna. Samtidigt g�r nya id�er och t�nkes�tt sitt intr�de i det f�rut isolerade �riket. I en svensk tidning kunde man p� 30-talet l�sa en intervju med en hemv�ndande resen�r som gav uttryck �t sin f�rv�ning �ver den stora popularitet som Ibsen �tnjuter i Japan: man skulle inte ha trott - menade han - att en s� utpr�glat europeisk, ja, nordisk diktare kunde ha n�got att s�ga en japansk publik. Uttalandet illustrerar p� ett f�rtr�ffligt s�tt faran av att p� detta omr�de r�ra sig med alltf�r schematiska och onyanserade f�rest�llningar. Om vederb�rande hade gjort sig m�dan att analysera Ibsens sociala f�ruts�ttningar s� skulle han ha vetat att konstellationen f�r ingen del �r tillf�llig. I sj�lva verket kretsar hela Ibsens diktning kring moraliska konflikter och problem, som med n�dv�ndighet m�ste aktualiseras �verallt d�r industrialismen tr�nger in i f�rkapitalistiska produktionsformer och uppl�ser den gamla patriarkaliska ordningen med dess traditionella sl�kt- och familjeband. Det g�ller inte bara de typiska samtidssk�despelen - "Samh�llets pelare", "Ett dockhem", "Geng�ngare", "En folkfiende" - utan ocks� i viss m�n hans tidigare och senare id�dramatik.
Nu �r det visserligen sant att denna europeisering av kulturlivet f�r Japans vidkommande just under mellankrigstiden st�tt p� f�rbittrat motst�nd och blivit f�rem�l f�r en v�ldsam reaktion. Men det betyder givetvis inte att processen skulle vara en onaturlig produkt av "artfr�mmande" str�vanden som saknar jordm�n i Japan. Tv�rtom: just den rigor�sa karakt�ren av de undertrycknings�tg�rder som vidtagits visar att det r�r sig om en djupt rotad tendens som i l�ngden inte l�ter sig hejdas genom n�got slags yttre maktdekret. Man m�ste komma ih�g att kapitalismens framtr�ngande s�llan f�rsigg�r absolut likformigt. �verallt d�r den industriella maskinarm�n v�ller fram bildar sig bakom den egentliga frontlinjen ett slags isolerade motst�nds�ar - kvarlevande rester av �ldre samh�llsskikt som i tider av stockning och ekonomisk kris g�rna �verg�r till ideologisk motoffensiv. N�gon g�ng kan det till och med h�nda att de lyckas s�tta sig i besittning av den politiska makten och d�rmed tillf�lligt hindra det sociala livets inneboende lagbundenhet att g�ra sig g�llande.
Vi ser allts� att det biologiska betraktelses�ttet inte hj�lper oss s� v�rst l�ngt. Orsaken ligger n�ra till hands. I sj�lva verket �r ju den s� kallade ras- eller folkkarakt�ren ingenting annat �n en abstrakt sammanfattning av de dominerande egenskaper som k�nnetecknat den hittillsvarande utvecklingen inom ett visst avgr�nsat kultur- och spr�komr�de. Men en s�dan sammanfattning till�ter naturligtvis inga slutsatser med avseende p� framtiden. Just d�rf�r att den bygger p� en statisk uppfattning av of�r�nderliga element, just d�rf�r m�ste den visa sig of�rm�gen att f�rst� den omformning som m�nniskornas natur genomg�r i den ekonomiska produktionsprocessen. Den kommer i varje given historisk situation att betrakta de redan uppn�dda resultaten som definitiva och slutgiltiga. �nnu i slutet p� f�rra �rhundradet kunde den franske historikern Vacher de Lapouge - en varm anh�ngare av rasteorin - f�rklara att det japanska folket "av naturen" saknade all nationell expansionsdrift: ett vid den tidpunkten mycket rimligt antagande eftersom Japan dittills aldrig utvidgat sitt territorium. Detta var s� sent som 1894. I juli samma �r utbr�t det f�rsta kinesiskjapanska kriget och Lapouge st�lldes p� det mest eftertryckliga s�tt inf�r n�dv�ndigheten att revidera sin tidigare uppfattning.
Misstaget �r p� inget s�tt unikt. Vi har i v�ra dagar i l�ngt st�rre skala upplevt ett exempel p� samma slags felbed�mning i anslutning till tesen om en konstant och of�r�nderlig folkkarakt�r: jag menar ifr�ga om Ryssland. I hundra �r och mer har den v�sterl�ndska kulturens representanter �lskat att f�rest�lla sig det ryska folket i dess helhet som hemfallet �t ett slags mystisk och in�triktad religi�s livsk�nsla parad med en praktiskt taget obegr�nsad passivitet och underd�nighet p� det politiska omr�det, ja, rent av med en pervers k�rlek till knutpiskan och det tsaristiska f�rtrycket. Uppfattningen st�rktes genom bekantskapen med "slavofilernas" nationella propaganda inom Ryssland och erh�ll en �gonskenlig bekr�ftelse av de bittert kritiska bilder ur det samtida ryska livet som f�rmedlades av f�rfattare som Gogol, Ljeskov, Tolstoj och Dostojevskij. Att det i Ryssland existerade en v�sterl�ndskt influerad motstr�mning till slavofilernas reaktion�ra str�vanden - Bjelinskij, Dobroljubov, Herzen - var man visserligen inte okunnig om: men dessa m�n uppfattades n�rmast som en samling v�rldsfr�mmande ideologer utan n�gon verklig kontakt med folket som s�dant. Till och med efter den prolet�ra revolutionens seger 1917 kunde Oswald Spengler i "V�sterlandets underg�ng" framst�lla det kommunistiska f�rs�ket att bygga upp en sj�lvst�ndig industri i Ryssland som p� f�rhand d�mt att misslyckas, eftersom det ryska folket till sitt v�sen stod fr�mmande f�r maskinkulturen och den rationella livsf�ring som kr�vs f�r dess effektiva handhavande. Under mellankrigsperioden varierades denna argumentering i tusentals mer eller mindre autentiska skildringar av m�nniskor som varit �ver p� bes�k i den enda avsikten att leta efter bevis p� den allm�nna desorganisationen och f�rfallet. Kom s� stormaktskriget och det tyska �verfallet p� Sovjetunionen sommaren 1941 och avsl�jade pl�tsligt f�r v�rlden hur det folk av dagdrivare, mystiker och v�rldsfr�nv�nda dr�mmare, som den vant sig att r�kna med, under tjugofem �rs m�lmedvetet arbete p� att bem�stra den moderna industrialismens tekniska och organisatoriska problem f�rvandlats till n�got helt nytt: en ung nation full av sjudande aktivitet och kampvilja, av slagkraft, effektivitet och h�nf�relse. "Oblomoveriet" m� ha varit en aldrig s� typisk rysk egenskap under tsarismens tid. I den ur oktoberrevolutionen framg�ngna unionen av socialistiska republiker har det ingen plats.
Givetvis �r den omv�lvning i livsf�ring och t�nkes�tt som industrialismen f�rt med sig inte inskr�nkt till Ryssland och Japan. Att jag valt just de l�nderna som exempel sammanh�nger helt enkelt med att de moderna produktivkrafterna h�r introducerats i ett mer eller mindre fullg�nget skick utan att f�rst beh�va genomg� n�got l�ngvarigt f�rs�ksstadium av tekniskt experimenterande och trevande. D�rigenom har ocks� effekten kunnat bli s� mycket mer pl�tslig och chockartad �n f�r V�steuropas vidkommande. Men det ligger samtidigt i sakens natur att det h�r snarare r�r sig om en skillnad i grad �n i art och att en motsvarande f�r�ndring i m�nniskornas sinnesf�rfattning och psykologiska konstitution ska komma till uttryck ocks� i detta senare fall. Betrakta det tyska folkets livsstil i slutet p� 1700-talet och b�rjan av 1800-talet s�dan man kan studera den i den samtida konsten - p� Chodowieckis kopparstick eller Spitzwegs och Schwinds tavlor - och j�mf�r dess egenartade sammansm�ltning av gedigen hantverkskultur och f�rdr�md innerlighet med den vilhelminska erans p�sande uppkomlingsmaner och vaxade mustascher. Man har sv�rt att f�rest�lla sig kontrasten mer tillspetsad.
N�got annorlunda ligger saken kanske till i England. England �r ju det land d�r den kapitalistiska och industriella utvecklingen �gt rum mest organiskt och utan p�verkan utifr�n. Att kontinuiteten d�rigenom blivit st�rre och den relativa stabiliteten hos den s� kallade folkkarakt�ren mer p�fallande st�r utom tvivel. Men ocks� h�r - vilka spr�ng i sammanhanget, vilka tv�ra omkastningar till och med inom ramen av en mycket begr�nsad tidrymd. Man beh�ver bara st�lla mot varandra den cromwellska diktaturens fanatiska puritanism och restaurationstidens l�ssl�ppta liderlighet n�gra �rtionden senare, f�r att f�rst� vad jag menar. L�t vara att det h�r r�r sig om extremer: mellan mots�ttningar av denna typ pendlar i sj�lva verket hela den engelska utvecklingen, fr�n Chaucers och riddartidens merry England med dess gillessammanslutningar och folkfester, dess pilgrimsf�rder och v�rdshusliv (robusta, �ldrickande lantjunkare, sippa abbedissor, snikna munkar och halvsvultna finniga klerker) och fram till den viktorianska epokens blandning av v�lm�ende borgerlighet, prostitution, barnarbete, bostadsn�d och moraliskt hyckleri. Sj�lvklart finns det i och f�r sig inget som hindrar att man sl�r samman alla dessa f�reteelser under en gemensam rubrik och betraktar dem som uttryck f�r en underliggande engelsk "folkkarakt�r". Tydligt �r emellertid att vi med en s�dan abstrakt sammanfattning inte har kommit f�rklaringen av de enskilda leden i processen ett steg n�rmare. I den m�n vi vill f�rst� dessa senare m�ste vi g� l�ngre. Vi m�ste fr�n den konstanta faktorn - "folkkarakt�ren" - s�ka oss fram till de omst�ndigheter av f�r�nderlig natur som g�r att innanf�r ramen av en och samma psykologiska enhet �n det ena, �n det andra karakt�rsdraget kommer att dominera. I sj�lva verket �r det f�rst tillvaron av ett s�dant variabelt element som i egentlig mening g�r historien till historia och s�tter oss i st�nd att skilja den fr�n vetenskaper som antropologi och folkkunskap.
Vi har i det f�reg�ende behandlat den geografiska och biologiska materialismen som tv� sj�lvst�ndiga storheter som uppst�tt och utvecklats oberoende av varandra utan att p� n�gon punkt tr�da i n�rmare kontakt. Men det �r samtidigt tydligt att en s�dan �tskillnad i viss m�n vilar p� en konstlad abstraktion. I sj�lva verket f�religger - historiskt som logiskt - mellan de b�gge �sk�dningarna ett djupg�ende inre sammanhang. Den geografiska materialismen �r en teori som h�rleder m�nniskornas handlande ur vissa p� f�rhand givna, of�r�nderliga naturbetingelser - ur det landskap och det klimat som omger dem. Den s� kallade rasl�ran delar som vi sett i huvudsak samma uppfattning, l�t vara att det f�r den inte �r landskapet utan �rftligheten som spelar den avg�rande rollen. Vid n�rmare p�seende ska man ocks� finna att den geografiska materialismen visar en p�taglig tendens att glida �ver i en biologisk och omv�nt. Man kan s�rskilt tydligt iaktta sammanhanget hos Taine som i sin "milj�teori" f�rs�ker f�rena dem till ett slags syntes, i det landskapet, klimatet och rasen hos honom uppfattas som ett system av utifr�n verkande krafter som tillsammans best�mmer individernas handlingar och t�nkande. Det hela �r - f�rklarar Taine uttryckligt - ett rent mekaniskt problem: l'effet total est un compos� d�termin� tout entier par la grandeur et la direction des forces qui le produisent.
Vi har redan sett vad marxismen i princip har att inv�nda mot resonemang som det anf�rda. Gentemot en s�dan mekanisk och deterministisk tolkning av orsakssammanhanget f�rsummar den aldrig att insk�rpa den m�nskliga aktivitetens avg�rande betydelse f�r det historiska skeendet. Man beh�ver inte ha tr�ngt s�rskilt djupt i studiet av Marx och Engels f�r att observera det draget - vittnesb�rden �terfinns p� s� gott som varenda sida av deras verk. "M�nniskorna g�r sj�lva sin historia." "Den viktigaste produktivkraften �r den revolution�ra klassen sj�lv." Och inte nog med det. Marx har i ord s� tydliga att de �verhuvud inte kan missf�rst�s tagit avst�nd fr�n den extrema milj�teorin.
"Den materialistiska l�ran att m�nniskorna �r produkter av omst�ndigheter och uppfostran, f�r�ndrade m�nniskor allts� produkter av andra omst�ndigheter och �ndrad uppfostran, gl�mmer att omst�ndigheterna �ndras just av m�nniskorna."[12]
Nu f�r � andra sidan r�ckvidden av ett s�dant isolerat polemiskt uttalande inte �verdrivas. Taget efter ordalydelsen kan det i f�rstone se ut som en bek�nnelse till idealismen, det vill s�ga till tron p� id�ernas och den s� kallade fria andens sj�lvskapande verksamhet. Men s� �r f�r ingen del avsikten. Till en b�rjan m�ste man komma ih�g att n�r Marx talar om den m�nskliga aktivitetens �terverkan p� omst�ndigheterna och dess omformning av dessa, s� t�nker han inte i f�rsta hand p� s�dana "andliga" faktorer som religion och filosofi utan p� m�nniskornas rent praktiska verksamhet, deras materiella produktion. Men d�rtill kommer att denna �terverkan i hans �gon inte framst�r som n�gon godtycklig individuell viljeakt. Den �r tv�rtom en lagbunden kollektiv process som har sina givna historiska gr�nser - gr�nser som i varje s�rskilt fall best�mmes av teknikens och den m�nskliga hush�llningens allm�nna niv�.
N�r s�v�l Marx som Engels med en s�dan ih�rdighet insisterar p� att beteckna historien som en m�nniskornas egen skapelse, s� f�r uttrycket allts� inte missf�rst�s. I sj�lva verket har det ett dubbelt syfte. Ingen kan b�ttre �n de vara p� det klara med det m�nskliga handlandets avh�ngighet av de "betingelser" ur vilka det framg�r. Men de vet ocks� att dessa betingelser ur en annan synpunkt inte �r n�got annat �n resultatet av f�reg�ende sl�ktleds samf�llda verksamhet. Hela problemst�llningen m�nniska kontra milj� blir p� s� s�tt mer eller mindre meningsl�s. Det f�religger p� den punkten inte n�got radikalt uteslutningsf�rh�llande utan en �msesidig v�xelverkan. Motsatserna sl�r dialektiskt �ver i varandra. I "Ideologin i Tyskland" kan man finna de b�gge leden i processen p� ett m�nstergillt s�tt belysta. Varje ny generation - heter det d�r - st�ter vid sitt intr�de i historien p� "en viss summa av produktivkrafter, ett historiskt givet f�rh�llande till naturen och m�nniskorna sinsemellan som utg�r ett arv fr�n n�rmast f�reg�ende generation". Detta arv "modifieras i sin tur av den nya generationen men p�trycker samtidigt denna sina egna livsbetingelser och ger dess utveckling en speciell karakt�r", varf�r - detta blir sammanfattningen - "omst�ndigheterna i lika h�g grad skapar m�nniskorna som m�nniskorna skapar omst�ndigheterna".
Man ser av det sagda att marxismens uppfattning av milj�ns betydelse inte �r fullt s� entydig och avvisande som den anf�rda feuerbachtesen kunde ge anledning att tro. I sj�lva verket kan man i viss mening beteckna ocks� den materialistiska historieuppfattningen som en milj�teori, en l�ra om m�nniskornas beroende av den omgivande verkligheten. Men den skiljer sig fr�n den klassiska - mekaniska och deterministiska - milj�teorin p� tv� viktiga punkter. Till en b�rjan �r den p� det klara med att den "milj�" i vilken det historiska skeendet utspelas varken �r av geografisk eller biologisk natur utan av ekonomisk och social. I den m�n geografiska och biologiska faktorer p�verkar handlandet, s� sker detta inte direkt utan genom samh�llslivets f�rmedling. Men d�rmed f�ljer en annan avg�rande skillnad. Milj�begreppet relativiseras, f�rm�nskligas. Det mister sin gamla naturbetingade karakt�r och dras in i den historiska processen som f�r�nderligt, dynamiskt, �verg�ende. I sj�lva verket best�r ju all historisk verksamhet d�ri att m�nniskorna genom sitt arbete skjuter s� att s�ga en ny natur mellan sig och den ursprungliga naturen, en ekonomisk och social milj� i andra hand som skiljer sig fr�n naturmilj�n d�rigenom att den �r en skapelse av deras egen aktivitet och oupph�rligt skiftar gestalt i och med att de sj�lva f�r�ndras och utvecklar sina verktyg och sitt t�nkande.
Denna senare omst�ndighet �r inte den minst viktiga. Man har s� mycket mer anledning att understryka den som det i det samh�lle i vilket vi f�r n�rvarande lever - det kapitalistiska - finns en tendens att besl�ja de m�nskliga relationer som ligger till grund f�r arbetsprocessen och l�ta dem framst� som ett f�rh�llande mellan d�da ting. Produktionen i det kapitalistiska samh�llet har visserligen, i likhet med varje annan produktion, i yttersta hand till syfte att tillfredsst�lla m�nskliga behov. Denna dess samh�lleliga inriktning kommer emellertid inte omedelbart till uttryck i kapitalismens ekonomiska organisation som i st�llet bygger p� en anarkisk - "fri" - produktion av varor f�r marknaden. D�rigenom kommer ocks� de ekonomiska sammanhangen att i m�nniskornas �gon anta en alltmer fr�mmande och ogenomtr�nglig karakt�r. De liksom l�sg�res fr�n sin sociala bakgrund och uppfattas som frist�ende, sj�lvst�ndiga "krafter" utanf�r m�nniskornas kontroll.
Marx kallar denna f�reteelse f�r fetischism. Man kan s�rskilt tydligt iaktta den i den kapitalistiska nationalekonomin med dess outrotliga ben�genhet att operera med det ekonomiska livets m�nskligt betingade lagbundenhet som med ett slags eviga naturlagar oberoende av samh�llets vilja. Men ocks� i historieskrivningen g�r sig en liknande tendens m�rkbar. Vi har under de senaste sexti-sjutti �ren i det borgerliga l�gret f�tt en hel rad framst�ende vetenskapsm�n, som under inflytande av marxismens kritik blivit alltmer p� det klara med det ekonomiska momentets betydelse f�r utvecklingen och �ven understrukit den i sin framst�llning. Dit h�r forskare som S�e i Frankrike, Pirenne i Belgien, Dopsch i �sterrike - i Sverige Heckscher och den weibullska skolan. I de flesta fallen r�r det sig visserligen om ett rent eklektiskt infogande av ekonomin vid sidan av �vriga historiska faktorer utan n�got f�rs�k att best�mma det inb�rdes sammanhanget mellan dem, och f�rfaringss�ttet saknar s� till vida allt metodologiskt intresse. Vad som �r av betydelse �r emellertid att i samma m�n som man p� den kanten gjort allvar av sitt program och inte n�jt sig med ett oorganiskt och �tskillnadsl�st uppradande av sinsemellan disparata element, i samma m�n har man ocks� undantagsl�st hamnat i en rent mekanisk och deterministisk tolkning av sammanhangen. (Typiska exempel p� denna inst�llning �r tyskarna Lamprecht och Beloch.) Vi har f�tt en ekonomisk materialism av samma ensidiga och oh�llbara karakt�r som den geografiska och biologiska.
Vi ska h�r inte g� in p� n�gon utf�rlig kritik av denna �sk�dning. Vi n�jer oss med p�pekandet att den materialistiska historieuppfattningen givetvis inte heller f�r f�rv�xlas med en ekonomisk materialism i ovan antydd mening. Den uppgift marxismen st�ller sig �r tv�rtom, h�r som annorst�des, att bryta s�nder fetischismen, att bortom alla "eviga" och of�r�nderliga faktorer s�ka sig fram till det aktiva elementet i processen, till m�nniskan sj�lv. Men v�l att m�rka inte till m�nniskan som id�varelse, som isolerad abstraktion, utan till den levande konkreta m�nniskan med sina �nskningar och behov s�dan hon p� grundval av de f�religgande materiella betingelserna i samarbete med sina likar gestaltar sina institutioner och livsformer, l�gger under sig naturen och utvecklar sina inneboende anlag och m�jligheter. F�rst n�r detta skett kan man tala om materialistisk historieuppfattning i marxistisk mening.
Med idealistisk historieuppfattning f�rst�s i detta sammanhang den syn p� utvecklingen och det historiska skeendet som i huvudsak dominerar den officiella historieskrivningen under st�rre delen av 1800-talet och som - trots vissa ansatser i motsatt riktning - i en mer eller mindre urvattnad och eklektisk form p� m�nga h�ll �nnu i dag praktiseras i undervisningen vid v�ra skolor och universitet. Vad denna syn i detalj inneb�r och vilken individuell utformning den erh�llit hos sina teoretiskt mer betydande representanter - fr�n Macaulay och Ranke till Eduard Meyer - den fr�gan ska h�r inte n�rmare syssels�tta oss. V�r framst�llning skulle emellertid vara ofullst�ndig utan en kortfattad konfrontation med den �sk�dning fr�n vars bek�mpande den materialistiska historieuppfattningen trots allt i f�rsta hand utg�r.
I och f�r sig kan - det m�ste genast p�pekas - den idealistiska historieuppfattningen f�r ingen del betecknas som marxismens absoluta motsats. Tv�rtom f�religger �tminstone p� en punkt en avg�rande likhet mellan dem. Den idealistiska historieuppfattningen avb�jer liksom marxismen en ensidigt deterministisk tolkning av verkligheten och den utg�r - liksom marxismen - fr�n l�ran om det m�nskliga handlandet, den m�nskliga aktiviteten, som historiens grundl�ggande faktum. Men sedan skiljer sig visserligen v�garna. Medan marxismen f�rs�ker f�rst� detta handlande utifr�n dess objektiva betingelser har idealismen sitt intresse framf�r allt riktat p� den subjektiva psykologiska process genom vilken handlandet kommer till st�nd. Och d�rmed �r den snart framme vid tesen om id�erna som den i egentlig mening utslagsgivande faktorn i skeendet. Om vi psykologiskt analyserar m�nniskornas handlande ska vi n�mligen finna att till grund f�r detsamma alltid ligger ett mer eller mindre planm�ssigt syfte, en �ndam�lsf�rest�llning, en tanke. Tanken - det blir f�r denna uppfattning historiens faktiska drivkraft, dess primus motor. I sin ursprungliga form �r v�l p�st�endet ingenting annat �n ett empiriskt konstaterande av det enkla faktum att m�nniskorna handlar under intryck av vissa medvetna motiv. Men samtidigt g�r sig p� den punkten en tendens till hypostasering m�rkbar, besl�ktad med den som vi tidigare har kunnat iaktta inom kunskapsteorin. Id�erna l�sg�res ur sitt konkreta sammanhang och f�rvandlas till ett slags sj�lvst�ndiga makter som ligger ovanf�r och dirigerar det historiska f�rloppet. Man kan s�rskilt tydligt f�lja processen hos Hegel, f�r vilken hela historien fr�n b�rjan till slut ju inte �r n�got annat �n ett successivt f�rverkligande av de "moment" som ing�r i det rena begreppet.
Det �r sant att en senare tids mer empiriskt inriktade forskning inte har kunnat f�lja Hegel p� den punkten. Men det betyder ingalunda att den metafysiska inst�llningen i princip �vergivits. Tv�rtom forts�tter de hegelska id�erna, frigjorda fr�n sin ontologiska bakgrund, att sp�ka i form av mer eller mindre frist�ende andliga "str�mningar" och "krafter" som uppfattas som det centrala i skeendet. Men d�rmed intr�der f�r forskningens vidkommande ett egendomligt dilemma. � ena sidan kan den ju inte blunda f�r att de id�er, som den utg�r fr�n i sin framst�llning, oupph�rligt skiftar gestalt - att de v�xlar fr�n epok till epok. � andra sidan har den inte l�ngre n�gon m�jlighet att med Hegel f�rklara dessa st�ndiga tronskiften i andens v�rld med en h�nvisning till "begreppets" egen inneboende dialektik. F�ljden har blivit en egendomlig hj�lpl�shet, som framf�r allt kommer till synes i den groteskt dominerande betydelse f�r utvecklingen som m�nniskornas ombytlighet tillm�ts i all hith�rande historieskrivning. "Man tr�ttnade": se d�r den bekv�ma fras med vilken �verg�ngen fr�n gammalt till nytt avf�rdas. Ren�ssansens italienare "tr�ttnade" p� medeltidens str�nga askes och uppt�ckte pl�tsligt sinnev�rldens sk�nhet, 1700-talets rokokom�nniskor "tr�ttnade" p� salongernas konstlade liv och b�rjade l�ngta efter en ny tillvaro med starka, opudrade k�nslor: �r det n�gon som vill ha fler exempel s� r�ck upp en hand! Man skulle faktiskt kunna tro att historiens omskrutna panteon inte �r n�got annat �n en skr�pkammare f�r bortsl�ngda livsformer - former som ratats, v�l att m�rka, inte d�rf�r att de s� sm�ningom blivit urv�xta och ol�mpliga f�r sitt syfte utan emedan de p� grund av modets nyckfullhet r�kat ur bruk.
Att marxismen inte kan acceptera en s�dan syn �r utan vidare klart. Ocks� p� den punkten g�ller det emellertid att till en b�rjan g�ra sig fri fr�n ett popul�rt missf�rst�nd. Man f�rest�ller sig ofta p� borgerligt h�ll att den materialistiska historieuppfattningens motsatsst�llning till den idealistiska yttrar sig i ett radikalt f�rnekande av id�ernas roll och inflytande i historien. Ingenting kan vara oriktigare. Vi vet tv�rtom av det f�reg�ende att m�nniskornas tillvaro f�r marxismen representerar ett utvecklingsplan som �r kvalitativt skilt inte bara fr�n den oorganiska naturens utan ocks� fr�n det biologiska livets, och det principiellt nya som h�r kommer till �r just att deras verksamhet - i motsats till djurens - avspelas p� den medvetna �verl�ggningens omr�de. M�nniskorna handlar alltid under inflytande av vissa f�rest�llningar och motiv - vissa id�er. Dessa senare ing�r d�rf�r som konstituerande element i all historisk verklighet. Redan i en av sina tidigaste artiklar i Rheinische Zeitung polemiserar Marx mot uppfattningen att till exempel de filosofiska problemst�llningarna skulle sakna betydelse f�r bed�mandet av det konkreta historiska f�rloppet.
"Filosofin" - s�ger han p� sitt m�lande spr�k - "befinner sig lika litet utanf�r v�rlden som hj�rnan befinner sig utanf�r m�nniskan d�rf�r att den inte ligger i magen".[13]
Fr�gan f�r den materialistiska historieuppfattningen �r under s�dana f�rh�llanden inte om det finns n�got s�dant som id�er, inte heller om de spelar en roll i det historiska skeendet eller inte. Fr�gan �r fastmer: vad �r det som f�rl�nar id�erna deras makt och historiska inflytande? Vad �r det som g�r att vissa id�er tycks f�rutbest�mda att ing� som integrerande del i m�nniskornas handlande, medan andra f�rblir verkningsl�sa och p� sin h�jd kan p�r�kna intresse som kuriositeter vid sidan av den egentliga utvecklingen?
Svaret b�r efter det tidigare sagda inte vara sv�rt att ge. F�r den materialistiska historieuppfattningen framst�r id�erna inte som n�gra sj�lvst�ndiga och mystiskt verkande krafter som p� egen hand best�mmer skeendet utan som konkreta uttryck f�r m�nniskornas faktiska livsl�ge, f�r den historiska situation som de befinner sig i. Vad som sker n�r en tankeform, en historiskt given �sk�dning undantr�nger en annan �r d�rf�r ingalunda att "folk" pl�tsligt �ndrar uppfattning och t�nker raka motsatsen till vad de t�nkte f�rut (enskilda individer �ndrar i gemen mycket s�llan sina prim�ra v�rderingar) - vad som sker �r helt enkelt att de tidigare tongivande skikten i samh�llet p� grund av f�rskjutningar i den grundl�ggande ekonomiska strukturen f�r ge vika f�r andra skikt med nya v�rderingar och �ndrade ideal. S�v�l ren�ssansen som 1700-talet �r i sj�lva verket typiska exempel p� s�dana sociala omgrupperingar. I b�gge fallen r�r det sig om avgr�nsade faser i borgarklassens l�nga och segslitna historiska process mot det medeltida feodalsamh�llet och dess rester - den ena g�ngen sammanh�ngande med handelskapitalets, den andra g�ngen med industrikapitalets begynnande politiska genombrott.
Nu finns det visserligen ett omr�de d�r den idealistiska historieuppfattningen skenbart �ger ett mycket starkt st�d och d�r den av allt att d�ma ingalunda �r h�nvisad att falla tillbaka p� en s� os�ker faktor som m�nniskonaturens ombytlighet f�r att f�rklara v�xlingen i id�ernas inflytande: det vetenskapliga fram�tskridandets omr�de. N�r en ny och riktigare vetenskaplig uppfattning undantr�nger en �ldre, felaktig, s� beh�ver man - kan det tyckas - knappast tillgripa en s� l�ngs�kt f�rklaring som en h�nvisning till �ndringarna i m�nniskornas materiella livsbetingelser: det r�cker med att helt enkelt h�nvisa till den nya uppfattningens st�rre sanningshalt. Denna st�rre sanningshalt f�rl�nar den samtidigt en spontan f�rm�ga att �vertyga som g�r att den s� sm�ningom m�ste bana sig v�g och bryta ner motst�ndet hos de i villfarelse f�ngna representanterna f�r den gamla uppfattningen.
Det l�ter f�rvisso �vertygande nog. Att sanningen f�rr eller senare kommer att segra �ver l�gnen: det �r en �vertygelse som inte bara med psykologisk n�dv�ndighet m�ste besj�la varje talesman f�r en ny vetenskaplig uppt�ckt utan som ocks� - tack vare otaliga exempel ur vetenskapens historia - mer eller mindre ing�tt som en sj�lvklar ingrediens i det popul�ra medvetandet. Inte desto mindre torde det finnas anledning att i denna dess allm�nna form ta satsen med en nypa salt. I sj�lva verket �r historiens vittnesb�rd p� den punkten ingalunda s� entydigt som det kan se ut. En opartisk granskning l�r oss tv�rtom att vetenskapliga misstag mycket ofta kan forts�tta att leva vidare �rhundraden, ja, till och med �rtusenden efter det den riktiga f�rklaringen framst�llts. Under hela antiken och medeltiden levde m�nskligheten i �vertygelsen om det ptolemeiska systemets ofelbarhet. Men det berodde inte p� att den kopernikanska teorin som sedan slog igenom under 1500-talet var obekant f�r denna tids m�nniskor. Tv�rtom �r det ett faktum att grundvalarna f�r Kopernikus' l�ra uppdrogs redan av den grekiske astronomen Aristarkos fr�n Samos p� 300-talet f�re Kristus men att den i forts�ttningen avvisades av den vetenskapliga forskningen som orimlig och stridande mot det sunda f�rnuftet.
Upplysningstidens radikala historieskrivning hade en mycket enkel f�rklaring till hands n�r det g�llde att komma tillr�tta med dessa och liknande fakta. Det var - menade man - helt enkelt kristendomen och kyrkan som hade f�rblindat m�nniskorna s� att de inte l�ngre f�rm�dde inse sanningen utan b�jde sina huvuden i slavisk underd�nighet under de h�rskande religi�sa auktoriteterna och under bibelns utsagor om solens g�ng runt jorden. Emellertid hj�lper oss den l�sningen inte s� v�rst l�ngt i f�religgande fall, eftersom kristendomen vid tiden f�r Aristarkos' framtr�dande �nnu inte existerade. Inte heller kan motst�ndet mot hans l�ra i f�rsta hand skyllas p� den antika religionens f�retr�dare. D�remot vet vi med best�mdhet att den utan inskr�nkning avvisades av tidens st�rsta vetenskapliga auktoritet p� omr�det - Arkimedes.
D�ri ligger i och f�r sig inget �verraskande. I sj�lva verket kunde den ptolemeiska v�rldsbildens �verl�gsenhet vid denna tidpunkt knappast betvivlas. Inte nog med att dess matematiska och logiska grundvalar utarbetats med en i vetenskapens historia dittills o�vertr�ffad precision, den st�mde samtidigt v�l �verens med alla gjorda iakttagelser. Vi vet ocks� att det dr�jde l�nge efter Kopernikus' d�d innan tekniken f�rfinat sina hj�lpmedel s� l�ngt att det blev m�jligt att vinna en experimentell bekr�ftelse p� hans teori. �nnu den store danske astronomen Tyko Brahe som levde ett �rhundrade efter Kopernikus kunde trots �rsl�nga noggranna m�tningar inte uppt�cka den f�rskjutning i fixstj�rnornas l�ge - den "parallax" - som enligt Kopernikus borde intr�da n�r man observerar dem utifr�n tv� motsatta punkter p� jordens �rliga omloppsbana kring solen. Att vid sidan av dessa objektiva sv�righeter ocks� bet�nkligheter av religi�s och politisk natur inverkade h�mmande p� forskningens villighet att tillgodog�ra sig den nya l�ran ska givetvis inte bestridas. Vad jag har velat understryka �r att dessa bet�nkligheter kunde ut�va n�got verkligt inflytande bara s� l�nge de �gde ett st�d i det materiella underlaget och i teknikens allm�nna utvecklingsniv�. N�r detta st�d hade fallit sopades de ideologiska inv�ndningarna mycket snart undan. Numera accepteras den kopernikanska teorin utan vidare av anh�ngarna av samma kyrka som lade Galilei p� tortyrb�nken och ledde Giordano Bruno till b�let. Men vad som h�r sagts om vetenskapen g�ller i vidare mening om id�ernas inflytande �verhuvud. Av alla de otaliga id�er och f�rest�llningar som har sett dagen under tidernas lopp - och man kan tryggt p�st� att det inte finns n�gon uppfattning s� orimlig att den inte i n�gon epok haft n�gon f�respr�kare - kan bara de g�ra anspr�k p� verklig betydelse som p� ett eller annat s�tt korresponderar mot m�nniskornas aktuella l�ge, deras ekonomiska och sociala f�ruts�ttningar. Men innanf�r ramen av dessa f�ruts�ttningar �r id�erna f�r ingen del verkningsl�sa. Tv�rtom representerar de - f�r att tala med Stalin - "en h�gst betydande kraft som hj�lper oss att l�sa de nya uppgifter som utvecklingen st�llt". �n mer. Som Stalin med all r�tt p�pekar visar redan id�ernas existens att de i viss m�n �r n�dv�ndiga f�r samh�llet och att det utan deras "organiserande, mobiliserande och omdanande insats" �r om�jligt att komma tillr�tta med det materiella livets problem.[14]
Diskussionen om id�ernas roll i historien antar i nyare kontroverser g�rna formen av en diskussion om individernas roll, om den s� kallade personlighetens betydelse. Orsaken till denna f�rskjutning �r i sin tur inte sv�r att se. Den sammanh�nger uppenbart med �vergivandet av den idealistiska metafysiken i dess gamla form. I och med att den hegelska v�rldsanden bortfaller g�ller det f�r idealismen att finna ett nytt substrat som b�r upp de andliga krafter och str�mningar som enligt dess uppfattning bildar det centrala i skeendet - ett substrat som d� rimligtvis inte kan vara n�got annat �n de individer fr�n vilka id�erna emanerar. P� s� s�tt kommer man i denna historieuppfattning fram till satsen om den stora personligheten, det banbrytande geniet, som p�trycker tiden sin tanke och l�nkar h�ndelsef�rloppet efter sin vilja. Eller som Treitschke p� sin oefterh�rmliga fanjunkartyska n�got gr�tmyndigt dekreterar: M�nner machen Geschichte - det �r karlar som g�r historien.
Visserligen f�rest�ller sig v�l i allm�nhet inte heller den idealistiska historieuppfattningen den stora personligheten som n�gon absolut isolerad och f�ruts�ttningsl�s f�reteelse - �tminstone s�gs detta inte direkt. Till och med en s� utpr�glat "borgerlig" historiker som Eduard Meyer, som inleder f�rsta upplagan av sin "Geschichte des Altertums" med p�st�endet att "historien b�rjar p� den punkt d�r individualiteten f�rst framtr�der som ingripande faktor i ett folks liv", ser sig senare f�ranl�ten att uttryckligt �terkalla detta yttrande och beteckna personligheten som i sin tur "betingad av de allm�nna faktorer som h�rskar i m�nniskolivet och f�ljaktligen ocks� i historien". Men detta generella medgivande spelar i praktiken mycket liten roll och hindrar honom inte fr�n att i forts�ttningen h�rleda hela den antika v�rldens utveckling "under �rhundraden" ur det s�tt p� vilket Augustus i �verensst�mmelse med sin individuella l�ggning r�kade gestalta den romerska staten. Och mer �n s�. Eftersom den koncentration av statsmakten som genomf�rdes under Augustus i sin tur hade till f�ruts�ttning ett uppgivande av planerna p� att underkuva och latinisera de germanska stammarna i Tyskland, s� drar Meyer den fullt konsekventa slutsatsen att det tyska spr�kets nuvarande karakt�r av germanskt spr�k �r en direkt f�ljd av Augustus verksamhet. L�ngre �n s� kan man knappast driva tron p� den personliga insatsens betydelse.
Nu �r det inte min avsikt att g� in p� n�gon polemik mot ett s� upplagt d�rhusm�ssigt exempel som det meyerska. En sak b�r emellertid fr�n b�rjan understrykas. Man m� privat hysa vilken mening man vill om personlighetens roll i historien: s�kert �r att de "stora m�n" som den idealistiska historieuppfattningen s� g�rna h�nvisar till, i allm�nhet haft en betydligt mer blygsam syn p� sin g�rning. Det �r ur den synpunkten l�rorikt att j�mf�ra Treitschkes ovan citerade yttrande med den v�rdering som den av honom h�gt beundrade Bismarck p� �ldre dagar g�r av sin politiska insats. I ett tal i Jena 1892 f�rklarar Bismarck:
"Hela denna utveckling" - det g�ller det tyska rikets enande - "f�r ingalunda tillskrivas min f�rutber�knande skicklighet. Det skulle vara en f�rh�velse av mig om jag ville s�ga att jag f�rutsett och f�rberett det historiska f�rloppet."
Och i ett annat tal i Friedrichsruh tre �r senare:
"M�nniskan kan inte skapa eller dirigera tidens str�m, hon kan p� sin h�jd styra och navigera p� dess v�gor."
Man brukar i v�ra dagar g�rna illustrera p�st�endet om personlighetens unika insats med en h�nvisning till det nationalsocialistiska genombrottet i Tyskland, som d�rvid - helt i �verensst�mmelse med r�relsens egna intentioner - framst�lls som en produkt av Hitlers geniala propagandabeg�vning. Visserligen har v�l den moraliska v�rderingen av hans insats under �rens lopp f�rskjutits en smula. Medan den "upplysta" bourgeoisin i Frankrike och England under mellankrigsperioden n�rmast betraktade Hitler som en guds utvalde den d�r definitivt skulle g�ra slut p� den kommunistiska hydran i Mellaneuropa och befria v�rlden fr�n hotet fr�n �ster, s� uppfattas han numera som ett slags dj�vulens s�ndebud och uppl�saren av den borgerliga tillvarons heligaste kulturarv. Det beh�ver givetvis inte s�gas att b�gge betraktelses�tten bottnar i en oh�llbar �verskattning. Vi har inte f�r avsikt att i detta sammanhang n�rmare analysera det komplex av faktorer som f�rde nationalsocialismen till makten i Tyskland. Utan tvivel har Hitlers propaganda och hans speciella organisationsbeg�vning varit av betydelse d�rvidlag. Men att de skulle ha skapat nationalsocialismens inflytande �ver det tyska folket - det �r en myt som snarast b�r f�rvisas till historiens skr�pkammare. I sj�lva verket visar redan en flyktig blick p� utvecklingen fram till 1933 hur detta inflytande p� varje punkt st�r i en direkt relation till det ekonomiska l�get. I maj 1923 var Hitlers st�llning �nnu tillr�ckligt stark f�r att vid riksdagsvalen tillf�rs�kra nazisterna ett r�stetal p� tre miljoner, ett halv�r senare hade deras andel i v�ljark�ren sjunkit till ett f�rsvinnande minimum. Vad som intr�ffat under mellantiden var inte n�gon f�r�ndring i nazisternas propaganda utan helt enkelt en stabilisering av det inre tillst�ndet i landet: inflationskrisen var �vervunnen och h�gkonjunkturen hade tagit sin b�rjan. Kom s� den stora depressionen 1930 och partiets r�stetal sprang p� n�gra m�nader upp i �ver sju miljoner. L�ngt ifr�n att s�ga n�got om propagandans och personlighetens utslagsgivande betydelse visar exemplet allts� snarare motsatsen. Det visar hur oerh�rt starkt den enskildes insats �r beroende av faktorer som han inte sj�lv beh�rskar, av konjunkturer och str�mningar utanf�r hans individuella r�ckvidd.
I viss m�n erk�nns v�l detta av mer kritiskt inriktade forskare p� borgerligt h�ll. Inte ens den mest extreme anh�ngare av den idealistiska historieuppfattningen torde driva sin tro p� personlighetens betydelse s� l�ngt att han p� allvar vill g�ra g�llande att l�t mig s�ga Amerika aldrig skulle ha uppt�ckts om inte Kolumbus hade funnits. Tv�rtom vet var och en att Amerikas uppt�ckt �r ett n�dv�ndigt led i den v�ldiga koloniseringsprocess av fr�mmande v�rldsdelar genom den vita rasen som var en f�ljd av handelskapitalets framv�xt och navigeringskonstens utveckling mot slutet av medeltiden. Men dels inskr�nker sig denna insikt, som fallet Eduard Meyer visar, �n s� l�nge mestadels till enstaka n�dtvungna medgivanden utan varje f�rpliktande inneb�rd, dels och framf�r allt g�r man p� den punkten s�llan ut�ver m�nniskornas politiska och tekniska verksamhet. S� snart vi kommer in p� den rena id�utvecklingen - till exempel i vetenskap och filosofi - f�rnekas sammanhanget �ter radikalt.
�nd� finns det kanske knappast n�got omr�de d�r relativiteten i den enskildes insats �r s� l�tt att visa som just h�r. L�t oss ta ett typiskt exempel - den biologiska utvecklingsl�ran. I den form utvecklingsl�ran slog igenom i biologin �r den som bekant n�rmast en skapelse av Darwin, vars namn f�r efterv�rlden med all r�tt har kommit att f�rknippas med dess tillkomst. Det hindrar emellertid inte att redan f�re Darwin en l�ng rad framst�ende vetenskapsm�n varit inne p� liknande tankeg�ngar. H�r kan i f�rsta hand n�mnas fransm�nnen Lamarck och Geoffroy Saint-Hilaire: den f�rstn�mnde gav i sin "Philosophie zoologique" 1809 en teori f�r arternas omvandling som i klarhet och djup enligt m�nga till och med �vertr�ffar Darwins. Vid denna tidpunkt hade emellertid vetenskaper s�dana som geologi, embryologi och paleontologi �nnu inte hunnit sammanf�ra det v�ldiga f�rr�d av fakta p� vilket Darwin sedermera kunde st�dja sig och det var under s�dana f�rh�llanden en relativt l�tt sak f�r tidens stora biologiska orakel Cuvier att tillbakavisa hela utvecklingstanken som orimlig. Men d�rtill kommer en annan omst�ndighet som inte f�r gl�mmas n�r det g�ller att f�rklara den darwinska l�rans seger och hastigt f�rv�rvade popularitet. Darwin kunde f�r sin teori om kampen f�r tillvaron och det naturliga urvalet �beropa sig p� vissa statistiska fakta som dragits fram i ljuset av den engelske nationalekonomen Malthus - fakta som med r�tt eller or�tt uppfattades som ett st�d f�r liberalismen i dess kamp f�r fri konkurrens inom n�ringslivet. Den darwinska l�ran kom p� s� s�tt att tj�na den framstegsv�nliga bourgeoisin som ett tacksamt tillhygge i den samtida politiska och ekonomiska diskussionen, till en b�rjan n�rmast mot konservatismen men i forts�ttningen alltmer markerat ocks� mot socialismen och den framtr�ngande arbetarr�relsen.
Inte ens i denna sin mycket tidsbetingade och personligt begr�nsade utformning �r emellertid darwinismen n�gon skapelse av Darwin ensam. I sj�lva verket uppst�lldes l�ran om det naturliga urvalet ungef�r samtidigt med Darwin och fullst�ndigt oberoende av honom av en annan engelsk forskare, Alfred Wallace - senare framf�r allt k�nd som banbrytare p� djurgeografins omr�de. Slumpen ville till och med att Darwin fick ett sammandrag av Wallaces teori i sin hand medan han som b�st h�ll p� att utarbeta grundvalarna f�r sin egen. Som den samvetsgranne och sannings�lskande vetenskapsman han var gjorde han inget som helst f�rs�k att l�gga beslag p� prioritetsr�tten f�r egen r�kning utan offentliggjorde b�gge framst�llningarna i en och samma tidskrift under den gemensamma rubriken "On the tendency of species to form varieties" (1858).
Tilldragelsen �r p� inget s�tt unik. Den f�r all senare fysikalisk forskning grundl�ggande l�ran om energins of�rst�rbarhet och v�rmets mekaniska ekvivalent uppst�lldes mellan �ren 1842 och 1847 av inte mindre �n fyra olika vetenskapsm�n utan f�rbindelse med varandra, n�mligen Mayer, Helmholtz, Joule och Colding. Mendelejevs schema f�r grund�mnenas periodiska system 1869 sammanfaller till och med till �rtalet med Lothar Meyers. Och vad de allra nyaste fysikaliska och kemiska uppt�ckterna betr�ffar, s� �r det en k�nd sak att det ofta �r en ren tillf�llighet vilken av de m�nga parallellt arbetande institutionerna och vetenskapsm�nnen som r�kar komma f�rst med publicerandet.
Den idealistiska historieuppfattningen brukar g�rna - konfronterad med fakta som ovanst�ende - tala om id�er som vid en viss tidpunkt ligger s� att s�ga "i luften". Uttryckss�ttet �r vilsef�rande och �gnat att besl�ja det verkliga sammanhanget. Det �r inte id�erna som ligger i luften utan vissa problemst�llningar som p� grundval av experimentens utslag och den vetenskapliga teknikens utvecklingsgrad med n�dv�ndighet tvingar sig p� forskaren och pockar p� sin l�sning. Ett klassiskt exempel p� detta sammanhang har vi i Michelsons och Morleys ber�mda f�rs�k 1887 att best�mma ljusets hastighet i f�rh�llande till etern - ett experiment vars negativa resultat direkt ledde till uppst�llandet av Einsteins speciella relativitetsteori sjutton �r senare. Redan dessf�rinnan hade emellertid Fitzgerald och Lorentz utarbetat de flesta av de antaganden p� vilka teorin bygger, och Einsteins betydelse ligger inte s� mycket i inf�randet av n�gra nya element som fastmer i den nya och revolutionerande aspekt under vilken han sammanfattar de gamla. (Det f�rtj�nar i sammanhanget p�pekas att de sensationella konsekvenser med vilka nitiska popularisat�rer har f�r vana att illustrera den oj�mf�rliga dj�rvheten i de einsteinska tankeg�ngarna - stavar som f�rkortas i sin egen r�relseriktning, ur som g�r l�ngsammare och livsfunktioner som sackar efter i samma m�n som hastigheten tilltar - inte h�rleder fr�n Einstein utan fr�n Lorentz. Sin slutgiltiga matematiska formulering erh�ll den speciella relativitetsteorin f�rresten f�rst 1908 genom Minkovski.)
L�t mig inte bli missf�rst�dd. Meningen med det sagda har inte varit att framst�lla personlighetens insats som n�gon enligt materialistisk uppfattning likgiltig eller negligerbar storhet. Lika litet som marxismen f�rnekar id�ernas faktiska roll som psykologisk drivkraft, lika litet faller det den sj�lvklart in att bestrida att historien g�rs av individer. Och det �r likaledes tydligt att dessa individer sinsemellan uppvisar mycket stora kvalitativa differenser ifr�ga om beg�vning och andlig utrustning. F�rvisso �r det inte envar givet att kunna uppst�lla relativitetsteorin: d�rtill kr�vs en Einsteins vetenskapliga geni och h�gt organiserade hj�rna. F�rvisso �r det inte envar givet att uppt�cka Amerika: det f�ruts�tter m�nniskor med just den s�llsynta blandning av okuvlig energi, planl�ggande ber�kning och ob�ndig �ventyrslust som utm�rkte Kolumbus. � andra sidan har vi redan konstaterat det orimliga i antagandet att Amerika skulle ha f�rblivit ouppt�ckt om inte Kolumbus hade funnits, och lika litet finns det n�gon anledning att tro att vetenskapen utan Einstein skulle ha visat sig of�rm�gen att teoretiskt bem�stra de sv�righeter som framkallades genom Michelsons och Morleys experiment.
Det kan i sin tur bara betyda en sak. Om det f�rh�ller sig s� att historien inte �r h�nvisad till en enda f�r �ndam�let s�rskilt utkorad person f�r genomf�randet av sina syften, s� m�ste trots allt m�nskligheten ifr�ga om andlig utrustning vara betydligt rikare och mer differentierad �n vad den traditionella uppdelningen i "stora m�n" kontra massa ger anledning att f�rmoda. Det f�refaller faktiskt som skulle naturen ocks� f�r de s� kallade banbrytarnas vidkommande tillhandah�lla en ganska omfattande biologisk reserv. D�r de stora uppgifterna vinkar, d�r finner vi i de flesta fall ocks� det m�tt av dj�rvhet, d�dkraft, skarpsinne och organisationstalang som kr�vs f�r deras genomf�rande. I den meningen m�ste man ge Marx r�tt n�r han s�ger att historien inte st�ller sig andra uppgifter �n s�dana som den kan l�sa.[15]
Det g�ller till och med f�r det omr�de av kulturlivet d�r den personliga insatsen f�refaller som mest oers�ttlig, n�mligen det konstn�rliga skapandets. Man m�ste bara komma ih�g att problemst�llningen h�r delvis �r en annan. Det kan till exempel knappast betecknas som fair play n�r Sidney Hook till den materialistiska historieuppfattningens representanter riktar den f�rs�tliga fr�gan om de tror att n�gon "annan" skulle ha skrivit Shakespeares sk�despel d�rest inte Shakespeare hade funnits. Naturligtvis �r Shakespeares sk�despel i den form de f�religger ett typiskt uttryck f�r hans individuella upplevelser och kunde s� till vida inte ha f�rfattats av n�gon som inte var Shakespeare. Men den elisabetanska dramatiken �r f�rvisso inte en skapelse av Shakespeare, lika litet som den protestantiska kyrkomusiken �r en skapelse av Bach eller rokokooperan av Mozart. Om man fr�gar varf�r en s�dan rad lysande litter�ra beg�vningar i England just vid slutet av 1500-talet kastar sig �ver dramatiken som konstform, s� r�cker det inte med att h�nvisa till Shakespeare (vars inflytande p� samtiden ingalunda var s� �verv�ldigande): vi m�ste fastmer granska de speciella faktorer som bidrar att g�ra perioden till en glanstid f�r engelsk teater och att i en dittills osedd omfattning stimulera det produktiva intressets inriktning p� dramatiken.
Det �r likadant inom bildkonsten. Till och med om vi v�ljer ett s� extremt fall som barocken, d�r ett enstaka banbrytande geni - Michelangelo - f�r efterv�rlden har kommit att framst� som initiativtagare till en hel stilriktning, ska vi finna samma erfarenhet bekr�ftad. Vi kan i sammanhanget l�mna �sido fr�gan hur l�ngt barockstilen i sin upprinnelse medvetet anknyter till Michelangelos titaniska brottning med materialet och med sin egen konstn�rliga uppgift. Men s� mycket kan i varje fall s�gas att barockens segert�g i forts�ttningen avgjort mindre sammanh�nger med Michelangelos personliga inflytande �n med den str�van efter �kad monumentalitet i det konstn�rliga uttrycket som f�ljer med motreformationens, absolutismens och den statliga centraliseringens genombrott p� det politiska omr�det. Michelangelos personliga insats skulle - kanske - i huvudsak ha varit densamma utan dessa yttre incitament, �ven om deras roll f�r hans p�vliga uppdragsgivare inte f�r f�rbises. Men s�kert �r att om vi vill f�rst� hans historiska betydelse - hans inverkan p� efterv�rlden - s� �r det den senare synpunkten som m�ste skjutas i f�rgrunden.
Med denna objektivitet i stilutvecklingen sammanh�nger en annan omst�ndighet som v�llat den hittillsvarande forskningen mycket huvudbry: jag t�nker p� den ur biologisk synpunkt skenbart of�rklarliga anhopningen av originalitet och konstn�rlig skaparkraft inom ett f�tal skarpt avgr�nsade tidsavsnitt. D�r de speciella betingelser som ligger till grund f�r en viss konstform �r f�r handen, d�r n�jer sig naturen mycket s�llan med att frambringa en eller annan framst�ende beg�vning, snarare hemfaller den �t ett sl�seri som vid f�rsta �gonkastet verkar n�stan �verv�ldigande. Betrakta den florentinska konsten under 1400-talet. Inom ramen av ett knappt �rhundrade finner vi h�r sammantr�ngd en s�dan m�ngfald av lysande namn att en uppr�kning bara ger en mycket ofullst�ndig bild av rikedomen: Brunelleschi, Alberti, Donatello, Ghiberti, Verrocchio, Massaccio, Filippo Lippi, Ghirlandajo, Botticelli och Benozzo Gozzoli. N�stan �nnu mer koncentrerad �r det flaml�ndska och holl�ndska m�leriets blomstringstid i b�rjan p� 1600-talet: den omfattar f�ga mer �n ett halvt sekel. Inom denna korta tidrymd levde och verkade samtliga de betydande m�stare som givit den nederl�ndska konsten i nyare tid dess rykte.
Ingenting kan under s�dana f�rh�llanden vara mer missvisande �n den popul�ra f�rest�llningen om de "stora m�nnen" inom konsten och litteraturen som ett slags isolerade bl�nkfyrar godtyckligt utplanterade h�r och var �ver medelm�ttans hav. Tv�rtom: n�stan varje banbrytande geni p� omr�det har mer eller mindre varit en primus inter pares, en den f�rste bland j�mlikar. Det g�ller om Dante, Shakespeare och Goethe likav�l som om Rembrandt, D�rer och Beethoven: allesammans har de vuxit fram ur en milj� vars kulturella genomsnittsstandard �r s� h�g att man m�nga g�nger har sv�rt att praktiskt avgr�nsa deras insatser fr�n �vriga samtidas. S�rskilt under �ldre perioder med deras sv�vande kronologi �r denna os�kerhet p�fallande. Vi vet till exempel att Shakespeare vid utarbetandet av "Henrik den �ttonde" intimt samarbetade med sin yngre kollega John Fletcher; men det finns ingen m�jlighet f�r oss att p� grundval av versens kvalitet avg�ra vilka partier som �r av den ene och vilka som �r av den andre. Den utomordentligt vackra orfeusdikten som finns inlagd i sk�despelet - en av h�jdpunkterna i tidens lyriska produktion - tillskrivs av m�nga k�nnare snarast Fletcher. Och p� samma s�tt inom m�leriet: de aldrig tystnade diskussionerna om den eller den tavlans "�kthet" illustrerar h�r b�st vad jag menar. Man skulle kanske kunna tro att den os�kerhet som i s�dana fall kommer till uttryck bottnar i det omdiskuterade verkets egen obetydlighet (ocks� framst�ende konstn�rer har ju sina oinspirerade �gonblick n�r de �stadkommer relativt likgiltiga saker); men s� �r visst inte genomg�ende fallet. Tv�rtom r�r det sig ofta om skapelser som - d�rest de �r �kta - m�ste r�knas till p�rlorna i vederb�rande m�stares produktion. Det kan diskuteras om det praktfulla helfigursportr�tt av Alessandro del Borro som finns i Berlins museum �r m�lat av Velasquez eller inte; men ingen har mig veterligt satt ifr�ga att bilden av den frodige landsknektskaptenen har en must och en schwung som gott kan t�vla med Velazquez' b�sta. Eller t�nk p� den f�rtjusande profilbilden av Beatrice d'Este i Milano. Under en l�ng f�ljd av �r g�llde denna tavla f�r en genuin Leonardo och m�nga �sk�dare f�redrog p� goda grunder den h�rn�tsprydda prinsessans pikant spetsiga leende framf�r Mona Lisas stereotypa madonnesmil. De har ingen anledning att revidera sitt omd�me d�rf�r att portr�ttet sedermera visat sig vara m�lat av den relativt ok�nde Ambrogio del Predi.
Hunna s� l�ngt som hit m�ste vi vara beredda p� en n�raliggande inv�ndning. M�nga av marxismens motst�ndare ska s�kert utan vidare acceptera den framf�rda kritiken: men samtidigt ska de inte f�rsumma att framh�lla att den sedan Marx och Engels f�rlorat �tskilligt av sin aktualitet. De ska erinra om den genomgripande f�r�ndring som v�rldsbilden genomg�tt under de senaste hundra �ren, och de ska g�ra g�llande att det i v�ra dagar knappast existerar n�gon idealistisk historieuppfattning som p� allvar g�r sk�l f�r namnet. Inte nog med att den hegelska metafysiken spelat ut sin roll: ocks� den mer halvhj�rtade form av idealism som f�retr�ddes av sekelskiftets akademiska historieskrivning tillh�r - ska de h�vda - numera i stort sett det f�rflutna.
Till en viss grad kan man s�kert ge dem r�tt. Marxismens framtr�dande har ju ingalunda g�tt den officiella vetenskapen sp�rl�st f�rbi. Mycket av den spekulativa �vertron har f�rsvunnit och ersatts med en empiriskt inriktad positivism som efter b�sta f�rm�ga f�rs�ker g�ra r�ttvisa �t de ekonomiska och sociala faktorernas roll i utvecklingen. Men det inneb�r enligt min uppfattning inte att idealismen numera kan betraktas som �vervunnen eller att v�r polemik skulle sl� in �ppna d�rrar. Till en b�rjan f�r man inte gl�mma att det h�r �n s� l�nge r�r sig om en tillf�llig modestr�mning som ingalunda kan g�ra anspr�k p� n�got slags absolut hegemoni: vid dess sida forts�tter den gamla inst�llningen obekymrat att leva vidare som om ingenting h�nt. I all synnerhet �r detta fallet p� det konst- och litteraturhistoriska omr�det samt inom s�dana grenar av forskningen som r�r sig med ett material av �verv�gande ideologisk beskaffenhet (filosofi, etik, r�ttsutveckling, religionshistoria).
Men d�rtill kommer en annan omst�ndighet - den viktigaste. Med all aktning f�r den nyorientering som �gt rum i modern historieskrivning kan det med fog s�ttas ifr�ga om den till metoden och syftet skiljer sig s� v�rst mycket fr�n den traditionella. I sj�lva verket �r den i likhet med den akademiska idealismen efter Hegel oftast avgjort eklektisk till sin natur och n�jer sig med en ganska vag och obest�md fordran p� st�rre "realism" i framst�llningen utan n�gon egentlig analys av de principer som d�rvid m�ste komma till anv�ndning. Vad ett s�dant program i till�mpningen inneb�r kan man kanske b�st se p� de mer eller mindre omfattande historiska uppslagsverk som under medverkan av framst�ende fackm�n tid efter annan utges av v�ra ledande f�rlag. Man finner d�r en imponerande samling av fakta fr�n olika omr�den sammanf�rda och redovisade i en l�ttillg�nglig form - men tyv�rr utan antydan om n�got slags inre sammanhang. �versikterna av den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen levereras var f�r sig i hermetiskt tillslutna f�rpackningar och staplas ovanp� varandra som burkarna i ett konservlager. Att infoga materialet under ett enhetligt perspektiv som l�ter id�erna framg� ur sitt organiska underlag blir l�sarens ensak.
Man ser av det sagda att marxismens kritik av den officiella historieskrivningen visst inte utan vidare kan avf�rdas som "f�r�ldrad". Vare sig vi utg�r fr�n vetenskapliga specialstudier eller h�ller oss till de popul�ra sammanfattningarna, s� st�ter vi oupph�rligt p� verk som bottnar i en rent subjektiv och idealistisk syn, ja, som visar att fr�gan om sammanhanget mellan den andliga utvecklingen och den materiella i m�nga fall inte ens observerats. Vi tar p� en slump fram f�rsta b�sta l�robok f�r v�ra gymnasier. Vi f�r i v�r hand n�got som kallas f�r "Repetitionskurs i nya tidens allm�nna historia" av Olof Johnsson och l�ser d�r p� tal om ren�ssansen f�ljande:
"Grekerna och romarna hade en h�g uppfattning om m�nniskan och hennes kulturarbete och som det f�rn�msta av alla m�nskliga verk g�llde staten. Den kristna kyrkan inplantade emellertid den �sikten att allt m�nskligt i sig sj�lvt var syndigt och av gud f�rbannat. Kyrkan kunde dock r�dda m�nskligheten om den blint �tlyddes och kyrkov�ldet gjorde sig ocks� g�llande i politik, vetenskap, konst och sk�nlitteratur. J�mte kyrkov�ldet var feodalismen n�got betecknande f�r medeltiden och �ven den stred mot den grekiskromerska �sk�dningen enligt vilken staten var allsm�ktig och inte kunde t�la mer eller mindre sj�lvst�ndiga makter i samh�llet.
Sedan V�steuropa under korst�gen l�rt k�nna antiken f�ljde emellertid en f�rvandling i inv�narnas sinnen. Man k�nde kyrkov�ldet tryckande och furstarna samt de bildade klasserna emanciperade sig mer eller mindre fullst�ndigt. Denna emancipation kallas ren�ssansen eller humanismen och b�rjade p� 1200-talet i Italien f�r att p� olika tider g�ra sig g�llande i olika l�nder. H�jdpunkten n�ddes omkring 1500 och d�rf�r r�knas den nya tiden fr�n 1500-talets b�rjan. Staterna frigjorde sig fr�n kyrkans f�rmynderskap och feodalismen blev i det stora hela �vervunnen. Vetenskapen emanciperade sig och v�gade �ter forska fritt. Konsten v�gade avbilda det m�nskliga och naturliga. Sk�nlitteraturen f�ddes p� nytt. Bildningen blev ett behov i allt vidstr�cktare kretsar och bildningsarbetet blev oerh�rt underl�ttat genom Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten."
Punkt - och slut p� citatet. Och d�rmed �r problemet om ren�ssansens ursprung lyckligt och v�l ur v�rlden. Det skedde en "f�rvandling" i folks sinnen. Att det skulle kunna finnas en f�rklaring till detta pl�tsligt intr�dande mirakel - det �r en tanke som tydligen aldrig har fallit f�rfattaren in. Om den genomgripande f�r�ndring som under mellantiden �gt rum i samh�llets ekonomiska struktur och om de f�rskjutningar som med anledning d�rav intr�tt i den sociala och politiska maktbalansen - f�rskjutningar som ensamma �r i st�nd att ge perspektiv och mening �t den efterf�ljande utvecklingen p� det kulturella omr�det - om allt det erfar vi i hans framst�llning ingenting. Det faller utanf�r ramen av vad svensk l�roverksungdom i detta nu anses beh�va veta.
Exemplet �r givetvis tillspetsat. Men det kan f�r ingen del avf�rdas som ensamst�ende. Om vi fr�n l�robokens koncentrerade och med n�dv�ndighet starkt f�renklade framst�llning g�r till den skildring av ren�ssansens framv�xt som ges i v�rt lands oj�mf�rligt fr�msta samlingsverk p� det historiska omr�det - "Norstedts v�rldshistoria" - s� ska vi snarast f�rv�nas �ver likheterna ifr�ga om principiell uppl�ggning. Norstedts framst�llning �r f�rfattad av uppsalaprofessorn Johan Nordstr�m och kan i vetenskapliga kretsar gl�dja sig �t ett mycket stort anseende. Tack vare de utomordentliga lovord som kommit den till del har den till och med befunnits v�rd att �vers�ttas till franskan - en efter svenska f�rh�llanden ytterst s�llsynt utm�rkelse. Och f�rnekas ska ingalunda att arbetet som helhet �r pr�glat av en imponerande l�rdom: s�rskilt visar Nordstr�m ett stort skarpsinne n�r det g�ller att sp�ra ren�ssansens r�tter l�ngre tillbaka i tiden �n vad som hittills i allm�nhet skett. Men lika s�kert �r att hans skildring till metoden skiljer sig mycket litet fr�n l�robokssammanfattningen. "Id�er" och "str�mningar" trollas under professorns f�rfarna grepp fram lika beh�ndigt som kaninerna och �ggen ur n�gon trollkarls hatt. Att den egentliga historiska problematiken p� s� s�tt m�ste komma till korta och att hela prestationen l�tt f�r en anstrykning av konststycke - det �r en sak som tydligen undg�tt ocks� honom sj�lv.
Tyv�rr finns det ingen m�jlighet att inom ramen av det utrymme som st�r till f�rfogande f�r en element�r framst�llning g� in p� n�gon mer utf�rlig analys av de ekonomiska och sociala f�ruts�ttningar som ligger till grund f�r ren�ssansen. Eftersom vi sj�lva f�rt �mnet p� tapeten �r det emellertid rimligt om l�saren �tminstone kr�ver n�got slags antydan om problemets l�sning. Och vi kan s� mycket l�ttare tillm�tesg� hans anspr�k p� den punkten som det i sj�lva verket f�religger en m�nstergill utredning som vi kan anknyta till. Det �r Martins arbete "Ren�ssansens sociologi" - "Soziologie der Renaissance" - ett verk som till sin vetenskapliga metod otvivelaktigt m�ste betecknas som tv�rs igenom marxistiskt, �ven om dess f�rfattare av en eller annan anledning underl�ter att tala om f�r oss var han h�mtat sin historiesyn och sin terminologi.
I det medeltida samh�llet hade som bekant borgerskapet spelat en ganska obetydlig roll i j�mf�relse med den feodala hierarkins tongivande auktoriteter - adeln och kyrkan. Visserligen hade v�l redan omkring �r 1100 st�dernas hantverkare och k�pm�n efter v�ldsamma strider med feodalherrarna lyckats tillk�mpa sig ett relativt oberoende i den kommunala sj�lvstyrelsens tecken. Men deras yttre villkor �r �nnu blygsamma och livsf�ringen skiljer sig i stort sett f�ga fr�n den livegna lantbefolkningens. I och med penninghush�llningens begynnande genombrott efter korst�gen �ndrar sig emellertid allt detta. Hantverkaren och k�pmannen f�rvandlas alltmer till f�retagare i stor skala och bourgeoisin blir en ekonomisk och politisk makt att r�kna med. P� samma g�ng b�rjar uppluckringen av de h�vdvunna �sk�dningarna och t�nkes�tten, en ny klass, st�dd p� penningens och intelligensens makt l�per till storms mot den h�rskande feodala ideologin. Gentemot feodalismens traditionsbundna v�rldsbild och orubbliga tro p� v�rdenas rangordning s�tter den individens krav att fritt gestalta sitt liv i enlighet med sina egna f�ruts�ttningar och anlag, gentemot teologins och skolastikens spekulativa fantasteri reses kravet p� rationell ber�kning och exakt kunskap om verkligheten. Det �r en liberalt demokratisk r�relse, varvid demokratin d� som nu f�r tj�na som t�ckmantel f�r den kapitalistiska bourgeoisins str�van att h�vda sin st�llning. I sj�lva verket f�ruts�tter ren�ssansdemokratin - jag framf�r h�r en tanke som jag inte direkt v�gar tillskriva Martin - en s�nderspr�ngning av den primitiva demokrati som r�tt inom medeltidsst�dernas skr�n och gillen och som i den gotiska katedralen med dess storartade enhetlighet i planl�ggningen och obegr�nsade frihet i detaljen funnit sitt mest of�rg�tliga historiska uttryck. I j�mf�relse d�rmed framst�r ren�ssansen n�rmast som en oligarki d�r ett f�tal rika magnater styr medan resten av befolkningen proletariseras och r�kar i beroende av det allt m�ktigare handelskapitalet. Det �r den "fria konkurrensens" gyllne princip som f�r f�rsta g�ngen �ppet proklameras gentemot den gudomliga v�rldsordningen.
Men ren�ssansens str�van att rationalisera tillvaron och l�gga den under den medvetna ber�kningens herrav�lde har samtidigt sina mycket best�mda gr�nser. Kapitalismen i sin f�rsta merkantila form arbetar visserligen p� att driva ut gud ur v�rldsf�rloppet: men i motsats till den senare industrikapitalismen l�ter den livet �nnu beh�lla en viss rest av m�nsklighet. Rikedomen, pengarna, �r �n s� l�nge inget sj�lv�ndam�l utan ett medel till att f�rv�rva frihet och oavh�ngighet, att vinna anseende och ber�mmelse. Man har �nnu tillr�ckligt med tid �ver f�r att k�nna sig som en "personlighet" och f�ra en kulturell tillvaro. Detta drag av aristokratisk generositet f�rbinder fr�n b�rjan den unga ren�ssanskulturen med den feodala livsinst�llningen, och det �r ocks� dess �verhandtagande som s� sm�ningom kommer att medf�ra r�relsens urartning och stagnation. Ren�ssansen - s�ger Martin - b�rjar som en borgerlig r�relse i st�derna men den slutar med en kapitulation f�r de feodala idealen vid furstehoven.
Denna utveckling sammanh�nger i sin tur intimt med handelskapitalets snabbt intr�dande ekonomiska stagnation. Martin citerar Sombarts ord att "borgaren fetmar i samma m�n som han blir rikare och v�njer sig vid att f� ut sina pengar i form av r�ntor s� att han kan ge sig h�n �t lyxen". I st�llet f�r att s�tta in sina pengar i nya kapitalistiska f�retag blir han bekv�m och f�rsjunker i en bekymmersfri rentiertillvaro: en utveckling som i ren�ssansens klassiska hemland Italien ytterligare p�skyndas d�rigenom att landets ekonomiska betydelse i och med de stora geografiska uppt�ckterna och handelsv�garnas oml�ggning i b�rjan av 1500-talet starkt minskas. Den ursprungliga kapitalistiska f�retagarandan bryter samman och borgerskapets viktigaste intresse i forts�ttningen blir att efterlikna adelns och furstehovens overksamma parasitliv.
Man kan tydligt f�lja avtagandet i bourgeoisins merkantila duglighet hos familjen Medici i Florens. Medan Cosimo Medicis livsstil �nnu uppvisar en upp�tstr�vande generations hela personliga str�nghet och enkelhet, lever sonen Lorenzo i en utpr�glad patricisk lyx. Cosimo ut�var sitt bankiryrke med den yttersta energi - Lorenzo f�rsummar aff�rerna �nda till bankruttens gr�ns. Och eftersom medic�erna med sin ekonomiska ledarst�llning samtidigt f�rbinder den politiska, s� blir resultatet p� den punkten ett likartat. Cosimo hade n�jt sig med att vara sin stads fr�mste medborgare, Lorenzo - "den magnifike" - �lskar ett furstligt och sl�saktigt upptr�dande. Cosimo tj�nar �nnu staten, Lorenzo utnyttjar den h�nsynsl�st f�r sina egna personliga syften.
Och som p� det ekonomiska och politiska omr�det, s� p� det kulturella: ocks� h�r �terg�r ledarskapet i stor utstr�ckning till de gamla feodala makthavarna vid furstehoven. Typisk f�r denna omvandling �r konstens utveckling fr�n "ungren�ssans" till "h�gren�ssans". Ungren�ssansens konst - framh�ller Martin - �r framf�r allt det borgerliga uppsvingets konst, den �r full av naturlighet, kraft och behag. Den har sina r�tter i en tid n�r breda skikt av borgerskapet �r stadda i en m�ktig r�relse fram�t och genomsyras av en medveten vilja till nydaning av livsf�ring och t�nkes�tt. I �verensst�mmelse d�rmed �r den nya konsten folklig och demokratisk, den �r realistisk och genreartad och str�var att med of�rvillade �gon �terge den yttre verkligheten i all dess rika och f�rbryllande m�ngfald.
Annorlunda h�gren�ssansen. Bourgeoisin har numera slagit sig till ro p� sina lagrar. Dess str�van g�r inte l�ngre ut p� att er�vra utan p� att njuta av det redan vunna. Verkligheten framst�r nu som n�got simpelt och tarvligt som det blir konstens uppgift att "f�r�dla" och lyfta till de rena id�ernas sf�r. Quattrocentos friska och klar�gda borgerliga realism eftertr�des under cinquecento av en aristokratisk patricierkonst som hos Correggio och Giorgione - liksom i Tizians ungdomsverk - �vergjuts av det betagande skimret fr�n ett njutningsgenomdr�nkt romantiskt sv�rmod. Samtidigt genomg�r konstn�rens yttre st�llning en genomgripande f�rvandling. Fr�n att ursprungligen ha st�tt i den demokratiska kommunens tj�nst och arbetat f�r hela stadens r�kning blir han alltmer beroende av privata best�llare inom ett litet privilegierat �verklasskikt som befinner sig i full f�rd med att i sin livsf�ring n�rma sig den feodala aristokratin. Man b�r ocks� observera att arkitekturen, den mest sociala av alla konstformer, vid denna tid i viss m�n f�rlorar i betydelse, medan de mer intima konstformerna skulptur och stafflim�leri f�r ett allt st�rre sv�ngrum och l�sg�r sig fr�n sitt tidigare stilberoende av arkitekturen.
I likhet med djuren ser sig ocks� m�nniskan st�lld inf�r n�dv�ndigheten att s�rja f�r sin egen och sin avkommas existens: hennes hj�rna �r - biologiskt sett - ett organ till utvinnande av f�da precis som svinets tryne. Men det s�tt p� vilket hon f�rv�rvar sitt uppeh�lle skiljer henne inte desto mindre radikalt fr�n alla andra levande v�sen som vi k�nner. Man kan visserligen inte p�st� att djurens behovstillfredsst�llelse alltid sker efter ett och samma m�nster: tv�rtom f�religger p� den punkten en m�ngfald beteenden som skiftar fr�n art till art. Svalan snappar till sig insekterna i flykten, lejonet f�rt�r sitt rov p� platsen d�r det f�llts, ekorren sl�par b�r och n�tter till sitt bo med tanke p� framtida behov. Men gemensamt f�r dem alla - liksom f�r djurriket i dess helhet - �r att f�dan f�rt�rs i obearbetat skick, den intas och tillgodog�res direkt s�dan den framg�tt ur naturens hand.
M�nniskans konsumtion har inte samma osammansatta karakt�r. Den �ger rum p� en omv�g - produktionens omv�g. Det br�d hon �ter och de kl�der med vilka hon skyddar sig mot vind och kyla framst�r i motsats till djurens n�ring och bekl�dnad som en skapelse av hennes eget arbete. Naturligtvis inte i den meningen att m�nniskan utan naturens medverkan skulle vara i st�nd att frambringa medlen till sitt uppeh�lle. Men v�l s� att naturinflytandet i hennes fall reducerar sig till ett minimum. I sj�lva verket inskr�nker det sig till tillhandah�llandet av de r��mnen varav hon framst�ller sina alster - r��mnen som i sin tur ofta f�rst genom en l�ng och invecklad teknisk process har kunnat bringas i dagen och g�ras tillg�ngliga f�r fortsatt bearbetning.
Konstaterandet kan f�refalla element�rt. Att m�nniskan m�ste arbeta f�r att kunna leva - det �r en sats s� sj�lvklar att ingen veterligt fallit p� id�n att bestrida den. Inte desto mindre torde det finnas goda sk�l att just f�r historieskrivningens vidkommande insk�rpa dess betydelse. M�nga vetenskapsm�n p� det historiska omr�det har en tendens att betrakta tillgodoseendet av tillvarons element�ra behov som n�got slags en g�ng f�r alla avslutad akt i den gr� urtiden: en akt som p� sin h�jd kan intressera forskningen innan folken �nnu kommit p� att �gna sig �t s�dana oj�mf�rligt mer avancerade syssels�ttningar som att f�ra krig, avs�tta regeringar, bygga tempel och f�rfatta epos eller tragedier. De gl�mmer att det r�r sig om en process som dagligen och stundligen �ger rum inf�r v�ra �gon och som oavl�tligt m�ste f�rnyas om inte all historisk verksamhet omedelbart ska avstanna.
Visserligen f�r man inte f�rest�lla sig den avh�ngighet som d�rvid kommer till uttryck som n�got slags utifr�n p�tvingat beroendef�rh�llande i stil med - l�t mig s�ga - v�xtlighetens beroende av klimatet. Snarare r�r det sig om en immanent lagbundenhet innanf�r den historiska processens egen ram. Vi m�ste komma ih�g att produktionen av materiella livsf�rn�denheter enligt det sagda inte bildar en n�dv�ndig f�ruts�ttning f�r all historisk verksamhet: den ing�r ocks� som ett led i kulturutvecklingen som s�dan. Den �r kulturens f�rsta grundl�ggande livsyttring - den prim�ra och st�ndigt upprepade akt som skiljer oss fr�n djuren och i varje �gonblick p� nytt lyfter oss till det medvetna f�rutseendets plan. N�r marxismen talar om att ekonomin "betingar" kulturen, s� inneb�r detta allts� ur en synpunkt sett ingenting annat �n en erinran om det element�ra faktum att varje m�nsklig aktivitet i viss m�n determinerar v�rt fortsatta handlande. M�nniskan blir - med Marx' tr�ffande ord - s�v�l f�rfattare som framst�llare av sitt eget drama.[16]
Men allt det �r �n s� l�nge omskrivningar. Om vi vill f�rst� den materialistiska historieuppfattningens inneb�rd, s� r�cker det inte med en analys av f�rh�llandet mellan m�nniska och milj�, personlighet och massa. Fr�n dessa allm�nna kategorier m�ste vi g� vidare till en behandling av de konkreta kategorier och lagar som ligger till grund f�r den ekonomiska och sociala utvecklingen och d�rmed f�r den historiska processen i dess helhet. Tv� begrepp har d�rvid av �lder st�tt i diskussionens medelpunkt - begreppet "produktivkrafter" och begreppet "produktionsf�rh�llanden" - och det �r ocks� till fixeringen av deras inneb�rd som vi nu n�rmast v�nder v�r uppm�rksamhet.
N�r det drar ihop sig till en krigisk konflikt, s� brukar man i fackkretsar g�rna diskutera n�got som man kallar f�r de engagerade makternas "krigspotential". N�gon absolut entydig definition av begreppet existerar mig veterligt inte; inte desto mindre torde dess inneb�rd i sammanhanget vara relativt klar. Att det i yttersta hand inte �r den milit�ra utan den ekonomiska beredskapens styrka som avg�r utg�ngen i ett modernt krig �r ju en uppfattning som i v�ra dagar alltmer har genomsyrat s�v�l sakkunskapen som det popul�ra medvetandet. Det ligger under s�dana omst�ndigheter n�ra till hands att f�rs�ka finna en sammanfattande formel f�r det komplex av faktorer som best�mmer produktionens kvalitet och omf�ng hos de i konflikten indragna staterna och d�rmed ocks� gr�nsen f�r deras milit�ra prestationsf�rm�ga. Tydligen �r det just dessa faktorers styrka i det enskilda fallet som avses n�r vi talar om ett lands eller ett folks krigspotential.
F�r den som �r f�rtrogen med marxismens historiesyn erbjuder tankeg�ngen inget nytt. Den representerar helt enkelt en till�mpning - f�r speciella �ndam�l och i en begr�nsad, nationell skala - av den f�r den materialistiska historieuppfattningen i dess helhet grundl�ggande l�ran om produktivkrafternas centrala roll i historien. Om vi vill f�rst� den historiska utvecklingen under en given period, s� r�cker det som vi har sett inte med att k�nna till de id�er och tankar som �r typiska f�r perioden, vi m�ste �ven och framf�r allt ta h�nsyn till de konkreta betingelser under vilka m�nniskorna lever och verkar. Men dessa betingelser - de �r i sin tur beroende av hur l�ngt de hunnit ifr�ga om industri och tekniskt kunnande, de �r beroende av vad Marx med en f�renklande term kallar f�r deras materiella produktivkrafter. "Materiella" - uttrycket f�r inte missf�rst�s. Det inneb�r inte att det skulle r�ra sig om faktorer av uteslutande materiell karakt�r, snarare �r det fr�ga om samtliga de krafter som medverkar vid framst�llningen av materiella livsf�rn�denheter. Dit h�r allts� inte bara r�varor, maskiner, transportmedel och fysisk arbetskraft utan ocks� s�dana f�r produktionen n�dv�ndiga ting som tillg�ngen till tekniska laboratorier och vetenskaplig forskning. Ja - mer �n s�. Liksom man i grund och botten inte kan bed�ma ett lands krigspotential utan h�nsyn till befolkningens offervilja och psykologiska motst�ndskraft, s� r�knar Marx till produktivkrafterna i denna mening ocks� arbetarnas moraliska och intellektuella utrustning, deras allm�nna omd�me och mognad.
Produktivkraftsbegreppet �r - om man s� vill - en abstraktion. Det �r en spr�klig symbol f�r de aktiva faktorer som vid en viss tidpunkt �r verksamma i produktionen och som tillsammans avg�r arten och graden av v�rt inflytande p� naturen. Men denna begreppets abstrakta karakt�r utesluter p� inget s�tt dess anv�ndbarhet f�r praktiska och vetenskapliga syften. Tv�rtom vet var och en som sysslat med politisk analys under de g�ngna krigs�ren hur v�rdefullt det har varit att kunna falla tillbaka p� dess milit�ra variant - l�ran om krigspotentialen. Och det g�ller, v�l att m�rka, inte bara ber�kningen av de olika staternas kvantitativa insats i krigf�ringen utan ocks� bed�mningen av deras inre stabilitet och h�llfasthet. Men d�rmed �r dess betydelse inte utt�md. I sj�lva verket torde man generellt kunna uppst�lla den satsen att vi f�rst med produktivkraftsbegreppet har erh�llit en realistisk utg�ngspunkt f�r unders�kningen av den historiska och ekonomiska processen som levande totalitet.
D�rmed inte sagt att produktivkrafterna ensamma skulle vara i st�nd att f�rklara utvecklingens inneboende lagbundenhet - inte ens p� det ekonomiska omr�det. L�t oss �n en g�ng �terv�nda till exemplet med den industriella krigf�ringen. Ingen har v�l h�r kunnat undg� att frapperas av den p�fallande tr�ghet som s�rskilt i krigets f�rsta skede k�nnetecknar utvecklingen i England och F�renta staterna om man j�mf�r den med utvecklingen i Tyskland. Det sammanh�nger inte enbart med sv�righeter av teknisk natur vid oml�ggningen av produktionen f�r krigs�ndam�l utan ocks� med de n�mnda staternas politiska och r�ttsliga struktur. Medan den tyska kapitalismen fr�n b�rjan �r �verv�gande statligt dirigerad, s� h�mmas den engelska och amerikanska krigsproduktionen av en rad f�r�ldrade institutioner och lagar som framf�r allt har till uppgift att s�kra den enskilde f�retagarens privata intressen - institutioner som ofta nog tillkommit i avsikt att befordra produktivkrafternas tillv�xt ehuru de med tiden snarast kommit att utveckla sig till ett hinder f�r deras utnyttjande. F�rst sedan detta hinder avl�gsnats �r det m�jligt f�r "demokratierna" att i full utstr�ckning g�ra sin �verl�gsenhet ifr�ga om krigspotential g�llande.
Vi ser allts� att produktivkraftsbegreppet i den allm�nna mening det ovan tagits i viss m�n �nnu sv�var i luften. F�r att f�rst� hur produktivkrafterna i detalj p�verkar den historiska och ekonomiska processen �r det n�dv�ndigt att konfrontera dem med en annan grupp av faktorer som enligt marxismen p� ett avg�rande s�tt underl�ttar eller modifierar deras inflytande - produktionsf�rh�llandena. Vad som d�rmed �syftas framg�r v�l utan vidare av sammanhanget. Produktionsf�rh�llandena - det �r helt enkelt de allm�nna sociala former under vilka produktionen �ger rum, det �r det m�tt av planm�ssig organisation och samh�llelig differentiering som erfordras f�r att produktivkrafterna ska komma till utveckling. Om de senare framst�r som det aktiva, skapande elementet i fram�tskridandet, s� representerar produktionsf�rh�llandena dess passiva substrat, de representerar vad som i den f�reg�ende framst�llningen med en mer obest�md term har kallats f�r "milj�n". Ursprungligen av ekonomisk natur har de i de flesta stater med den politiska maktens hj�lp upph�jts till juridisk dignitet - ja, ofta finner vi dem kringg�rdade med en n�stan magiskt religi�s nimbus. (Man kan t�nka p� den v�rdnad som genomsnittsamerikanen �gnar sina i konstitutionen garanterade "r�ttigheter".)
Det ligger i sakens natur att produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden bara p� ett mycket ofullst�ndigt s�tt kan skiljas fr�n varandra. � ena sidan har vi sett att utan en viss social organisation �r �verhuvud ingen produktion av livsf�rn�denheter m�jlig - produktivkrafterna kan inte komma till anv�ndning. � andra sidan �r det tydligt att den sociala och ekonomiska strukturen i sin tur m�ste vara beroende av produktivkrafternas natur och allm�nna utvecklingsgrad. Vi kan inte f�rest�lla oss en modern storindustri innanf�r ramen av ett primitivt agrarsamh�lle med dess outvecklade arbetsf�rdelning eller en slavhush�llning i antik mening tillsammans med de institutioner och r�ttsf�rh�llanden som k�nnetecknar v�r egen tid.
Det l�ter kanske ointressant nog s� l�nge vi h�ller oss till den sociala statikens omr�de. Men s� snart vi g�r �ver till dynamiken f�r�ndras bilden radikalt. Man m�ste komma ih�g att de produktivkrafter som ligger till grund f�r m�nniskornas ekonomiska verksamhet aldrig f�rblir of�r�ndrade. De v�xer oupph�rligt, v�rt vetande om verkligheten �kas och st�ndigt nya tekniska landvinningar s�tter oss i st�nd att b�ttre utnyttja v�r kunskap om den omgivande naturen. Men d�rmed f�ljer samtidigt kravet att i varje ny situation anpassa de best�ende formerna f�r m�nsklig samverkan efter produktivkrafternas nya niv�. I viss m�n representerar hela v�r sociala tillvaro ur en synpunkt ingenting annat �n en s�dan fortskridande omformning och anpassning av samh�llsordningen efter de tekniska och ekonomiska krafternas l�ge.
D�rmed �r emellertid relationen mellan de b�gge leden i serien inte utt�md. Ty saken har ocks� en annan sida - den dialektiska. Varje socialt system besitter i enlighet med det sagda en best�md t�njbarhet som m�ste till om inte allt fram�tskridande omedelbart ska avstanna. Men samtidigt f�r vi inte gl�mma att det, i sin egenskap av system, med n�dv�ndighet bildar en enhet. Det bygger p� vissa gemensamma principer f�r tillverkning, distribution och egendomsf�rdelning - principer som mer eller mindre fullst�ndigt genomsyrar de olika organens livsyttringar och som inte l�ter sig rubbas utan att systemet som s�dant r�kar i fara. Det �r d�rf�r utan vidare klart att t�njbarheten ifr�ga m�ste ha sina gr�nser. Intill en viss punkt �r det otvivelaktigt alltid m�jligt f�r produktionsf�rh�llandena i ett samh�lle att h�lla j�mna steg med produktivkrafternas utveckling. Men f�rr eller senare sl�r ocks� h�r den stund n�r den kvantitativa f�r�ndringen g�r �ver i en kvalitativ och konflikten tillspetsas till en kamp om de grundl�ggande f�ruts�ttningar p� vilka produktionen vilar. Vi intr�der d� i en revolution�r / strukturell / kris. De gamla formerna f�r produktion och samverkan sl�s s�nder och ett nytt system med andra principer och en radikalt ny ordning tr�der i deras st�lle.
L�t oss f�r ett �gonblick dr�ja vid den process genom vilken den kapitalistiska produktionsordningen blir till. Ur folkvandringstidens kaos och stormar reser sig vid medeltidens inbrott det sociala system som i historien g�r under namnet feodalism. Det vilar p� en of�r�nderlig, av kyrkan sanktionerad ordning d�r varje samh�llsklass eller "st�nd" av naturen �r h�nvisad till en viss best�md plats. I ekonomiskt avseende kan det feodala systemet n�rmast betecknas som en agrar sj�lvhush�llning. Dess tyngdpunkt ligger p� landsbygden och dess avg�rande sociala mots�ttning �r den mellan adelsman och bonde, mellan egendomsbesittande godsherre och livegen. S� sm�ningom bryts emellertid denna ordning d�rigenom att det i st�derna v�xer upp en ny klass av hantverkare och k�pm�n som bygger p� den begynnande penninghush�llningens princip - en klass som endast motvilligt l�ter sig infogas i den feodala hierarkin. Borgarklassen tillv�xer l�ngsamt och den har - med Viktor Rydbergs tr�ffande ord - under sin "genom �rhundraden r�ckande barndom" ingen aning om sin betydelse. Inte desto mindre �r det genom de av den l�sgjorda produktivkrafterna som den feodala ordningen till slut spr�ngs s�nder.
Till en b�rjan sker v�l denna utveckling i stort sett kontinuerligt. Men man kan d�rf�r inte s�ga att den saknar sina antagonistiska inslag: tv�rtom finner vi inom den en rad etapper som mer eller mindre tydligt f�reb�dar den kommande omv�lvningen. Redan det strider genom vilken borgarklassen i st�derna tillk�mpar sig r�tten att existera som sj�lvst�ndigt st�nd framst�r - som de franska restaurationshistorikerna visat - i viss m�n som en revolution�r usurpation. Med st�dernas frig�relse f�ljer s� mot slutet av medeltiden handelskapitalets uppsving och d�rmed den genomgripande oml�ggning av livsformer och t�nkes�tt som vi brukar beteckna som ren�ssans - i vetenskapligt avseende som humanism. Vi har i f�reg�ende kapitel belyst denna str�mning och visat hur den f�r Italiens vidkommande snart stagnerar och utmynnar i en kapitulation f�r de feodala idealen vid furstehoven. I det �vriga Europa antar emellertid r�relsen delvis en annan karakt�r. Den f�r h�r ett brett massunderlag som den italienska ren�ssansen saknar genom att anknyta till den v�ldsamma revolt mot kyrkans andliga och ekonomiska �verh�ghet som tar sig uttryck i reformationen. Men d�rtill kommer en fl�kt av dj�rvhet och d�dkraft, av �ventyr och kampvilja som n�rs av uppt�cktsf�rderna och er�vringst�gen till fr�mmande v�rldsdelar och som givetvis inte kan undg� att s�tta sp�r i det andliga skapandet. I Luthers och Kalvins teologiska spekulation, i Shakespeares dramatik, i Cervantes epik, i Rembrandts m�leri och Spinozas t�nkande har borgerlighetens unga sj�lvmedvetande erh�llit en konstruktiv resning och sp�nnvidd som under �rhundraden fram�t kommer att verka som ett revolution�rt ferment i kampen mot det best�ende.
Inte desto mindre intr�der ju ocks� norr om Alperna s� sm�ningom en stagnation. Trots sina obestridliga landvinningar k�nner sig bourgeoisin �nnu inte tillr�ckligt stark f�r att kr�va en omgestaltning av samh�llsordningen i dess helhet. I st�llet lierar den sig med den upp�tstigande kungamakten som utanf�r Italien g�r i spetsen f�r de nationella enhetsstr�vandena och som trots sitt feodala ursprung vid denna tidpunkt befinner sig i �ppen konflikt med den medeltida feodalismens b�gge ledande krafter: adeln och kyrkan. Det �r som bekant �ven tack vare sin allians med bourgeoisin och handelskapitalet som kungamakten �r i st�nd att bryta motst�ndet fr�n den gamla feodaladelns sida, ber�va den dess r�relsefrihet och infoga den under env�ldet som en lojal hov- eller �mbetsmannaadel. Men priset f�r framg�ngen �r ur borgerlig synpunkt dyrt. Ty v�l stabiliserad visar sig kungamakten f�ga h�gad f�r n�gon radikal brytning med feodalismen. Inte nog med att monarken i sin egenskap av landets st�rste gods�gare sj�lvklart m�ste vara engagerad i den feodala utsugningens bibeh�llande, han �r samtidigt genom otaliga sl�ktskapsband och ideologiska f�rdomar personligt knuten till den klass och de institutioner vars �verdrivna anspr�k han bek�mpar. Resultatet av utvecklingen blir d�rf�r p� m�nga s�tt ett annat �n bourgeoisin t�nkt sig. I sj�lva verket leder den i de flesta stater till ett slags restaurerad feodalism - en centraliserad byr�kratisk regim, d�r den hierarkiska principen under statlig kontroll utformats och genomf�rts in i minsta detalj. Och samtidigt �terintr�der s�rskilt i de katolska l�nderna kyrkan i sin ursprungliga funktion som den best�ende ordningens fr�msta ideologiska v�rn.
Alla f�rs�k att pressa in de spirande kapitalistiska krafterna i den feodala organisationens schema m�ste emellertid i l�ngden te sig f�f�nga. � ena sidan forts�tter handel och manufaktur - trots skr�tv�ng och godtycklig reglementering - oupph�rligt att tillv�xa. � andra sidan blir staten sj�lv med penninghush�llningens �kade utbredning alltmer aktivt intresserad av att gynna det fria n�ringslivets utveckling och d�rigenom �ka sina kontanta inkomster fr�n skatter och tullar. P� s� s�tt kommer kungamakten vid sidan av sin roll som det best�endes v�ktare att i viss m�n tj�nstg�ra som h�vst�ng f�r den nya historiska makt - industrikapitalet - som till slut ska kasta hela systemet �ver �nda. Det sker i huvudsak i tv� stora etapper. Genom den engelska revolutionen 1648 och den franska 1789 lyckas bourgeoisin i Europas ledande stater s�tta sig i besittning av den politiska makten, sl� s�nder de utlevade feodala institutionerna och mer eller mindre effektivt l�gga grunden till ett nytt, kapitalistiskt produktionss�tt.
Det �r sant att saken d�rmed inte �r utagerad. Liksom n�stan varje betydande historiskt framsteg f�ljs bourgeoisins seger av en str�mkantring i motsatt riktning som tillf�lligt �terf�r de tidigare h�rskande skikten till makten. Inte minst g�ller det om 1789 �rs omv�lvning, som efter Napoleons fall avl�ses av en allm�n reaktionsperiod p� hela det europeiska fastlandet. Men vi har sett att den politiska reaktionen - till och med i ett s� pass efterblivet land som Tyskland - p� det hela taget f�rblir socialt verkningsl�s. Trots alla f�rs�k att klavbinda utvecklingen forts�tter de kapitalistiska produktionsf�rh�llandena att stabiliseras samtidigt som bourgeoisin under trycket fr�n arbetarklassens revolution�ra opposition alltmer n�rmar sig sina gamla motst�ndare - monarkin och adeln - och med dem ing�r ett slags symbios grundad p� erk�nnandet av de borgerliga intressenas ekonomiska supremati.
Med kapitalismens genombrott har m�nskligheten i ekonomiskt avseende utan tvivel tagit ett mycket stort steg fram�t. Var och en som sysslat med 1800-talets historia k�nner till den v�ldsamma stegring i produktivkrafternas tillv�xt som f�ljer i industrialismens och den fria konkurrensens sp�r. Mot denna stegring svarar i sin tur en �kad t�njbarhet och smidighet hos de former i vilka arbetet och utbytet �ger rum. Inte utan sk�l talar Marx och Engels ur den synpunkten om den eviga "os�kerhet och r�relse" som fr�n b�rjan k�nnetecknar bourgeoisins epok: de sociala relationernas anpassning efter produktionen sker h�r i ett tempo som l�mnar den feodala tillvarons tr�ga livsrytm l�ngt bakom sig.
D�rmed inte sagt att konflikten mellan produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden skulle vara bragt ur v�rlden med bourgeoisins makt�vertagande. Tv�rtom �r det l�tt att konstatera att den i en st�ndigt sk�rpt och f�rdjupad form �terv�nder p� s� gott som samtliga omr�den av kapitalismens ekonomiska organisation. Marx f�ster i sammanhanget s�rskilt uppm�rksamheten vid de f�rh�rjande kriser som p� hans tid med j�mna mellanrum skakade det kapitalistiska systemet och f�r varje g�ng alltmer hotande tycktes ifr�gas�tta dess fortsatta existens. D�rtill kommer fattigdomen, otryggheten, den st�ndigt �kade pressen p� arbetskraften, men ocks� en m�rdande konkurrens mellan de kapitalistiska stormakterna om r�varuk�llor och avs�ttningsmarknader med kapprustningar och krig som ofr�nkomlig f�ljd. Vi n�rmar oss med andra ord den punkt d�r den av bourgeoisin skapade samh�llsordningen inte l�ngre f�rm�r betvinga de v�ldiga historiska krafter som den frambesvurit. Den m�ste st�rtas och ers�ttas med en samh�llets gemensamma kontroll �ver produktionen, med socialismen.
Men utvecklingen har inte bara lett oss in i en ekonomisk och politisk �terv�ndsgr�nd som med var dag som g�r g�r kravet p� en socialistisk omv�lvning alltmer br�nnande, den har ocks� frambragt en klass - den moderna arbetarklassen, proletariatet - som p� grund av sin st�llning i produktionsprocessen med n�dv�ndighet �r kallad att genomf�ra denna omv�lvning. Arbetarklassen �r en revolution�r klass, den st�r fr�n b�rjan i en lika of�rsonlig mots�ttning till den av bourgeoisin skapade samh�llsordningen som bourgeoisin till den feodala. Denna parallell inneb�r emellertid inte att arbetarklassens seger enligt marxismen m�ste resultera i en social organisation av samma ensidiga och klassbetingade karakt�r som den kapitalistiska. I sj�lva verket befinner vi oss p� den punkten i en unik historisk situation, i det m�nsklighetens produktiva f�rm�ga numera n�tt en s�dan h�jd att en allsidig behovstillfredsst�llelse �r m�jlig utan ekonomisk utsugning eller politiskt f�rtryck. Marx r�knar d�rf�r med att den antagonism som tidigare vidl�tt konflikten mellan produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden i forts�ttningen ska f�rsvinna och ers�ttas med en organiskt skeende anpassning av de b�gge leden i processen till varandra.
Det betyder i och f�r sig inte att mots�ttningen mellan produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden kommer att f�rsvinna under socialismen, vad satsen vill h�vda �r snarare att den kommer att transformeras till ett delvis annat plan. Den h�xcirkel av terror, blodsutgjutelse och v�ldsd�d som vi hittills r�rt oss inom m�ste brytas och ge rum f�r nya och h�gre former av dialektisk mots�ttning, av sp�nning och kamp. Vilka dessa former i sin tur kommer att bli - den saken torde det inte tj�na mycket till att spekulera �ver. S� mycket �r emellertid tydligt att det ocks� i framtiden kommer att g�ras landvinningar av teknisk och ekonomisk natur som st�ller oss inf�r n�dv�ndigheten av radikala ingrepp och f�r�ndringar i samh�llsorganisationen - ja, man kan v�ga en f�rmodan att i den federativt kommunistiska ordning som redan nu oklart skymtar bortom socialismens centraliserade statsmaskineri uppgifter och problem v�ntar om vilkas r�ckvidd vi i dag �verhuvud inte kan g�ra oss n�gon konkret f�rest�llning.
Men allt det vilar �n s� l�nge i gudarnas kn�n. Om n�gon trots allt skulle envisas att finna det antydda perspektivet alltf�r urvattnat och idylliskt, s� f�r han tr�sta sig med att v�gen till dess f�rverkligande i varje fall inte brister ifr�ga om sv�righeter och dramatisk tillspetsning: den g�r genom �terfall och bakslag och den leder - konsekvent fullf�ljd - till en revolution�r diktatur av samma slag som den genom vilken bourgeoisin 1648 och 1789 slog ned motst�ndet fr�n de feodala makthavarnas sida och s�krade sin egen samh�llsordning. Visserligen r�r det sig p� den punkten inte om n�gon evig tingens ordning. I motsats till den fascistiska diktatur om vilken bourgeoisin numera s� g�rna dr�mmer �r proletariatets diktatur en �verg�ngsform och kommer med tiden att avl�sas av en fri demokratisk association mellan alla samh�llsmedlemmar - "en association som utesluter klasserna och deras f�rtryck".
"Till dess och f�re varje ny omv�lvning av samh�llet kommer den sociala vetenskapens sista ord alltid att lyda: Kamp eller d�d; blodigt krig eller tomma intet. S� �r fr�gan ob�nh�rligt st�lld."[17]
I denna revolution�ra handlingsappell - ur "Filosofins el�nde" - utmynnar marxismens historiekonception.
Den syn p� utvecklingen som ovan redovisats utformades i sina grunddrag av Marx och Engels vid mitten av 1840-talet. Sin klassiska teoretiska sammanfattning har den emellertid f�tt f�rst fjorton �r senare i f�retalet till Marx' k�nda skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin".
"Vid framst�llningen av sina livsf�rn�denheter" - heter det d�r - "ing�r m�nniskorna vissa n�dv�ndiga, av deras (individuella) vilja oberoende produktionsf�rh�llanden som svarar mot ett best�mt utvecklingsstadium hos deras materiella produktivkrafter. I sin totalitet bildar dessa produktionsf�rh�llanden samh�llets ekonomiska struktur och representerar den faktiska grundval p� vilken den r�ttsliga och politiska �verbyggnaden i sin tur vilar ... P� ett visst stadium av sin utveckling r�kar samh�llets materiella produktivkrafter i konflikt med de f�rhandenvarande produktionsf�rh�llandena eller - vilket bara �r ett juridiskt uttryck f�r samma sak - med de egendomsf�rh�llanden i vilka de hittills r�rt sig. Fr�n att ha varit utvecklingsformer f�r produktivkrafterna f�rvandlas produktionsf�rh�llandena till en h�msko f�r deras utveckling. Vi intr�der i en period av social revolution. Med omdaningen av den ekonomiska grundvalen omv�lvs hela den v�ldiga �verbyggnaden i raskare eller l�ngsammare tempo. Vid studiet av s�dana omv�lvningar m�ste man alltid skilja mellan omv�lvningen i de ekonomiska produktionsvillkoren - en omv�lvning som l�ter sig fastst�llas med naturvetenskaplig exakthet - och de ideologiska former i vilka m�nniskorna blir medvetna om konflikten och utk�mpar densamma ... En samh�llsordning g�r aldrig under innan den utvecklat alla de produktivkrafter som den f�rm�r rymma och nya h�gre produktionsf�rh�llanden tr�der inte i dess st�lle innan de materiella betingelserna f�r dem utformats i det gamla samh�llets sk�te. D�rf�r st�ller sig m�nskligheten aldrig andra uppgifter �n s�dana som den kan l�sa, ty vid n�rmare p�seende visar det sig att problemet inte aktualiseras f�rr�n betingelserna f�r dess l�sning redan �r f�r handen eller �tminstone befinner sig i sin tillblivelse."
Med avsikt har jag sparat det anf�rda citatet - av central betydelse f�r all fortsatt diskussion om marxismen - ett stycke in i min framst�llning och l�tit det f�reg�s av en kortfattad redog�relse av de historiska former i vilka konflikten mellan produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden praktiskt kommit till uttryck. I allm�nhet brukar ju ordningsf�ljden annars vara den motsatta: man utg�r fr�n den av Marx gjorda sammanfattningen och f�rs�ker sedan exemplifiera med h�nvisning till den historiska verkligheten. F�ljden har blivit en viss f�rvirring som g�rna inst�ller sig vid l�sningen i det begreppen presenteras f�r oss i sin abstrakta renodling och utan f�rmedling av n�gon f�reg�ende analys: man f�r intrycket att det r�r sig om ett slags mystiska, med armar och ben utrustade fabelv�sen som r�kat i strid med varandra.
Det �r klart att en s�dan effekt svarar mycket illa mot Marx' intentioner. Produktivkrafter och produktionsf�rh�llanden �r f�r honom inga ideologiska principer som of�rsonligt "bek�mpar" varandra utan en sammanfattande beteckning f�r vissa reala tendenser i den verklighet som omger oss. Och den konflikt i vilken de utmynnar har ingenting med mystik att g�ra: den �r en h�gst konkret och p�taglig mots�ttning mellan handlande och levande m�nniskor eller grupper av m�nniskor som p� grund av sin st�llning i produktionsprocessen representerar motsatta intressen och besj�las av of�renliga ideal. I varje p� ekonomisk utsugning grundat samh�lle finns det alltid vissa grupper som drar f�rdel av den best�ende ordningen och str�var efter att uppr�tth�lla den medan d�remot de som lider under denna ordning - de undertryckta grupperna och klasserna - arbetar f�r en �ndring. Att denna ekonomiska mots�ttning i sin tur m�ste leda till en politisk och social sammanst�tning �r utan vidare klart. Som vi sett �r det just ur en s�dan sammanst�tning mellan intressen som den moderna kapitalismen historiskt har kommit till st�nd.
Vi har redan i ett tidigare sammanhang haft anledning att f�sta uppm�rksamheten vid den dualism som pr�glar marxismens st�llning till evolutionismen. � ena sidan �r den i sin egenskap av dialektisk �sk�dning med n�dv�ndighet antievolutionistisk: den v�rjer sig energiskt mot antagandet av n�got slags friktionsfri och om�rkligt fortskridande "fullkomning" av m�nniskosl�ktet p� den obrutna kontinuitetens v�g. � andra sidan kan den fr�n sina f�ruts�ttningar inte undg� att lika best�mt acceptera utvecklingstanken som s�dan. Det g�ller inte minst p� det ekonomiska omr�det. Orientaliskt patriarkat, antik slavhush�llning, medeltida feodalv�lde och modern kapitalism: alla dessa produktionss�tt framst�r f�r marxismen inte som isolerade, varandra bek�mpande och avl�sande sociala system, utan som progressiva stadier i en enhetlig ekonomisk process med produktivkrafternas maximala utnyttjande som yttersta m�l. Med all r�tt kan H�gerstr�m p� den punkten tala om en "social teleologi" i marxismen - en teleologi som, v�l att m�rka, inte har sin rot i n�got slags metafysisk �vertygelse om historiens inneboende "mening" utan bottnar i det element�ra faktum att s� l�nge m�nniskorna lever i en samh�llelig gemenskap, s� l�nge m�ste de sj�lvklart str�va efter b�sta m�jliga utnyttjande av sina tekniska och materiella resurser.
Det inneb�r i och f�r sig inte att resultatet av f�rb�ttringarna automatiskt m�ste komma m�nskligheten i dess helhet till godo. Huruvida s� i till�mpningen ska bli fallet - det �r en fr�ga som aldrig kan avg�ras p� f�rhand utan som m�ste l�sas fr�n situation till situation i samband med en analys av den sociala maktf�rdelningen. Alldeles oberoende av hur denna m� utfalla �r det emellertid tydligt att det finns �tminstone en synpunkt ur vilken processen ocks� f�r de undertryckta utan vidare m�ste te sig som ett framsteg: det �r den synpunkt som har avseende p� deras r�ttsliga st�llning. Den moderne l�narbetaren m� lika v�l som antikens slav och medeltidens livegne bonde eller hantverkare vara f�rem�l f�r ekonomisk utsugning fr�n de h�rskande klassernas sida. Det hindrar emellertid inte att han p� en mycket viktig punkt befinner sig i en unik situation. L�narbetaren �r i yttre avseende en fri man - han kan p� ett helt annat s�tt disponera �ver sin person och sina intressen �n sina f�reg�ngare i en �ldre tid. Och �ven om denna frihet �n s� l�nge �r av �verv�gande formell natur, s� representerar den inte desto mindre enligt marxistisk uppfattning ett omistligt m�nskligt v�rde som inte p� allvar kan s�ttas ifr�ga. Och likadant om vi j�mf�r den livegnes st�llning under medeltiden med den antike slavens: ocks� h�r m�ste vi konstatera att produktionsformernas omvandling g�tt hand i hand med en �kning av den personliga friheten och ansvaret som det skulle vara meningsl�st att f�rneka.
S� l�ngt gott och v�l. Men om vi sedan m�ter processens resultat i f�rh�llande till de behov som den ytterst avser att tillfredsst�lla, s� blir bilden tyv�rr en annan. Vi kan se det inte minst tydligt ifr�ga om m�nsklighetens aktuella l�ge. Ingen har v�l mer �vertygande �n Marx skildrat det v�ldiga uppsving i produktionen som den moderna industrialismen representerar. Men ingen har heller som han med ett n�stan gammaltestamentligt patos br�nnm�rkt den fruktansv�rda rovdrift med m�nsklig arbetskraft som ligger till grund f�r rikedoms�kningen. Inte nog med att kapitalismen - s�rskilt i sitt f�rsta skede - frambragt en yttre n�d och ett massel�nde av tidigare ok�nt omf�ng eller att den genom kriserna f�rsatt det stora flertalet i ett tillst�nd av permanent otrygghet. Vad som kanske �r v�rre, den har f�r oss alla f�rt med sig en andlig utarmning och f�rflackning utan motstycke i historien. Den har skilt arbetaren fr�n hans arbetsredskap och reducerat honom sj�lv till ett opersonligt tillbeh�r - en kugge i ett sj�ll�st maskineri. Den har undertryckt hans produktiva anlag och intressen och f�rvandlat hans arbetskraft till en marknadsvara som han s�ljer till den h�gstbjudande. Konsekvenserna har inte l�tit v�nta p� sig. De framtr�der p� det psykologiska omr�det i form av en djupg�ende splittring i livsf�ring och t�nkes�tt. F�r arbetaren i den kapitalistiska produktionen - p�pekar Marx - b�rjar livet i egentlig mening f�rst d�r hans verksamhet upph�r. Den senare har inte n�gon mening i och f�r sig utan enbart som f�rtj�nst, ett medel att existera. Arbetet ing�r inte l�ngre som en organisk best�ndsdel i hans tillvaro, det blir en d�d prestation, ett offer som han underkastar sig. Om vi t�nker oss att silkesmasken spann i avsikt att ekonomiskt m�jligg�ra sin existens som larv, s� har vi framf�r oss den perfekte l�nearbetaren.
Men det �r inte bara arbetaren som utarmas. Med kapitalismens utbredning till allt fler verksamhetsf�lt f�ljer �ven en tilltagande mekanisering och atomisering av tillvaron i dess helhet. Alla samh�llsgrupper dras utan �tskillnad in i samma f�r�dande nivellering.
"Den sj�ll�se borgaren blir en slav under sitt kapital och sin profithunger, juristen under sina petrifierade r�ttsf�rest�llningar som beh�rskar honom som en fr�mmande makt, de 'bildade st�nden' �verhuvud sn�rs in i sina skiftande fackf�rdomar och ensidigheter, i sin egen kroppsliga och andliga n�rsynthet. De f�rtvinar under en uppfostran som inriktats p� en enda specialitet och under en livsl�ng bundenhet vid denna specialitet - �ven i s�dana fall d�r specialiteten inte �r n�got annat �n rena dagdriveriet."[18]
Att denna andliga f�rkrympning i sin tur inte kan undg� att verka f�r�dande p� den kapitalistiska kulturproduktionen �r utan vidare klart. Parallellt med den psykologiska uppluckringsprocessen inom kapitalismen g�r i sj�lva verket fr�n b�rjan en ideologisk som har avseende p� kulturens allm�nna f�ruts�ttningar. V�rldsbildens inre enhet spr�ngs s�nder. I st�llet f�r en sammanh�ngande id�- och stilutveckling d�r de olika uttrycksformerna s� att s�ga organiskt framg�r ur varandra f�r vi en rad varandra frenetiskt bek�mpande kotterier och moderiktningar. Filosofin mister sin traditionella st�llning som centrum f�r det vetenskapliga arbetet och deklinerar till ofruktbar begreppsanalys. Konsten och litteraturen gl�mmer kontakten med den verklighet som omger dem och paralyseras av ett �verdrivet sysslande med de formella uttrycksmedlen: Narkissos p� kn� framf�r bilden av sitt eget ansikte i k�llan. F�rg�ves f�rs�ker det g�ngna �rhundradets profeter och f�rkunnare - en Blake, en Carlyle, en Fourier, en Krapotkin, en Burckhardt, en Butler - att resa en damm mot uppl�sningen. Deras protester f�rblir i stort sett lika verkningsl�sa som Ruskins och Morris' v�lmenande anstr�ngningar att med hj�lp av vackrare m�bler och stiliserade tapeter �terst�lla livsf�ringens spontanitet. Till slut f�refaller det som skulle till och med f�rm�gan av revolt g� f�rlorad f�r de intellektuellas vidkommande. De resignerar och finner sig i sitt �de som de med Spengler uppfattar som n�got slags metafysiskt betingad f�rlamning i skaparviljan eller talar med Freud om en ol�slig konflikt mellan det m�nskliga psykets inneboende destruktionsbeg�r och kulturarbetets n�dv�ndiga krav p� disciplin och underordning.
Naturligtvis finns det vid sidan av dessa st�mningar ocks� ansatser till en mer aktiv opposition. Hos kristligt inspirerade t�nkare som Chesterton, Maritain och Sombart ("Deutscher Sozialismus") eller nyliberaler av typen R�pke och Mumford m�ter vi en sociologiskt orienterad kritik av den moderna kulturens mekanisering som ifr�ga om sk�rpa inte st�r den materialistiska historieuppfattningens l�ngt efter. Men samtidigt m�ste vi konstatera att deras verk i stort sett bestyrker riktigheten av vad som ovan sagts om den intellektuella reaktionens v�xande desorientering och hj�lpl�shet. Det r�r sig hos dem inte l�ngre - som hos de stora 1800-talsrebellerna - om ett progressivt om �n oklart s�kande efter nya uttrycksformer. Tv�rtom, d�r man �verhuvud kan tala om ett positivt program inskr�nker det sig i allm�nhet till ett utopiskt sv�rmeri f�r det medeltida hantverket eller f�r en p� syntetisk v�g �stadkommen restauration av den unga kapitalismens fria konkurrens mellan sj�lvst�ndiga sm�f�retagare. Att marxismen inte kan acceptera en s�dan l�sning �r utan vidare klart. Den skulle enligt dess uppfattning inneb�ra ett uppgivande av vad som faktiskt uppn�tts under utvecklingens g�ng s�v�l ifr�ga om tekniska landvinningar som n�r det g�ller utvidgningen av massornas politiska och r�ttsliga inflytande. V�r uppgift m�ste i st�llet vara att genom en socialistisk omdaning av produktionen, innanf�r ramen av den moderna industrialismen, �ter bereda utrymme f�r k�nslan av spontanitet, av personlighet och skapande insats.
Men d�rmed f�ljer ocks� med avseende p� den kulturella m�ls�ttningen en omsv�ngning analog med den som vi tidigare bevittnat p� det ekonomiska och sociala planet. Perspektivet f�rskjutes och vidgas. Proletariatets kamp mot den kapitalistiska mekaniseringen och rationaliseringen v�xer ut till en m�nsklighetens gemensamma angel�genhet. Den blir en kamp f�r skapandet av en social ordning, d�r den f�rkrympning och andliga invaliditet som utm�rker tillvaron i kapitalismens v�rld definitivt upph�vts och ersatts med en allsidig utveckling av m�nniskornas produktiva anlag och intressen - en ny organisk kultur av l�ngt st�rre och mer omfattande sp�nnvidd �n n�gonsin den antika eller medeltida. D�rav det djupa humanistiska patos, den tro p� samh�righeten hos allt m�nskligt, som innerst inne utm�rker den materialistiska historieuppfattningen. Inte ens den starka tonvikt som Marx och Engels l�gger vid antagonismen och mots�gelsefullheten i den hittillsvarande utvecklingen �ndrar i grunden n�got d�rvidlag. Ty allt det �r �verg�ende fenomen. Vi m�ste komma ih�g att f�r marxismen �r till och med klasskampen str�ngt taget ingenting annat �n en gigantisk parentes. F�rst d�r den nuvarande splittringen mellan undertryckare och undertryckta upph�r - f�rst d�r slutar enligt Marx "m�nsklighetens f�rhistoria" och f�rst d�r tar dess verkliga tidr�kning vid.
Den centrala roll som klasskampen spelar i historien har rimligtvis inte kunnat undg� att observeras av forskningen ocks� f�re Marx och Engels. Redan i slutet av 1700-talet och b�rjan av 1800-talet finner vi hos enstaka geniala t�nkare som Barnave och Saint-Simon en klar insikt i de sociala konflikter ur vilka det moderna samh�llet v�xt fram. Men framf�r allt har restaurationstidens franska historieskrivare - en Guizot, en Thierry, en Mignet - inlagt stora f�rtj�nster om kartl�ggningen av den mots�ttning mellan feodalism och borgerskap som i stort sett dominerar den europeiska utvecklingen efter folkvandringarna. Att de d�rvid inte utg�r enbart fr�n empirisk iakttagelse av materialet utan bygger p� en medvetet till�mpad princip visar sig p� m�nga s�tt. S� kan man hos Guizot i hans 1828 publicerade f�rel�sningar om den europeiska civilisationens historia st�ta p� det �verraskande uttalandet att den best�ende ordningen i Europa "framg�tt ur kampen mellan samh�llets olika klasser" - en sats som ju ocks� till ordalydelsen visar en p�fallande �verensst�mmelse med inledningsorden till "Kommunistiska manifestet".
Det betyder visserligen inte att hans historiesyn i �vrigt skulle sammanfalla med den marxska. I sj�lva verket �r klasskampsuppfattningen hos Guizot och hans kolleger beh�ftad med r�tt sn�va gr�nser som framtr�der inte minst tydligt i deras b�sta verk. Thierry till exempel har i sin bok "Det tredje st�ndets uppkomst och utveckling" givit en framst�llning av de franska medeltidsst�dernas emancipationskamp mot feodalismen som tillvunnit honom livligt erk�nnande fr�n Marx' sida.[19] Men n�r det sedan g�ller att analysera orsakerna till processen visar han en p�fallande os�kerhet som framf�r allt yttrar sig i en orimlig �verskattning av utvecklingens r�ttsliga aspekt. Mots�ttningen mellan feodalism och borgerskap ter sig f�r honom inte i f�rsta hand som en mots�ttning mellan tv� olika produktionss�tt utan som en strid om kommunalf�rfattningens juridiska organisation. Vid sidan d�rav tillkommer hos Thierry en viss b�jelse f�r rasteoretiska resonemang som kan p�minna om Boulainvilliers eller rent av - i en senare tid - om Chamberlain och Gobineau.
I ett n�ra samband med denna teoretiska oklarhet st�r restaurationshistorikernas of�rm�ga att f�rst� den nya fas av klasskampen som intr�tt i och med bourgeoisins seger. Just d�rf�r att de inte �r i st�nd att skilja den r�ttsliga aspekten fr�n den ekonomiska - just d�rf�r kommer de oupph�rligt att f�rv�xla "st�nd" och "klasser", och upph�vandet av den feodala st�ndsindelningen blir f�r dem liktydigt med ett upph�vande av klasskampen �verhuvud. N�r arbetarna det oaktat envisas att forts�tta sin strid mot borgerskapet, s� kan de inte tolka den saken p� annat s�tt �n som ett tecken p� l�ngt g�ngen halsstarrighet och illvilja. Mycket typisk �r i det avseendet Guizots reaktion. Efter den misslyckade junirevolten 1848 skrev Guizot en broschyr d�r han f�rs�ker analysera den situation som uppst�tt genom parisarbetarnas uppror. Med �verraskande �ppenhj�rtighet klarl�gger han konfliktens r�tter. "En ny k�mpe har framtr�tt p� arenan: mot medelklassen reser sig de arbetande klasserna, mot bourgeoisin proletariatet." Men en s�dan utveckling vittnar enligt Guizot bara om "den skam och f�rnedring" �t vilken tiden hemfallit. Och p� samma s�tt med Thierry: f�r honom framst�r det rent av som en "�desdiger f�rdom" att uppfatta arbetarklassens revolt som en forts�ttning p� bourgeoisins kamp mot den feodala samh�llsordningen.
Marx och Engels har aldrig i en mer systematisk form sammanf�rt sina inv�ndningar mot restaurationstidens klasskampsuppfattning. Men det framg�r av diverse uttalanden att deras kritik i stort sett r�r sig efter tv� skilda linjer som i yttersta hand sammanstr�lar. � ena sidan ger de klasskampstanken en mer organisk motivering �n vad restaurationshistorikerna i allm�nhet hade f�rm�tt genom att �terf�ra den p� ett ekonomiskt motsatsf�rh�llande - en konflikt som har sin rot i de olika klassernas st�llning i produktionsprocessen. � andra sidan �r de just d�rigenom i st�nd att visa att klasskampen ingalunda - som Guizot och Thierry trott - inskr�nker sig till tiden f�r borgerskapets revolt mot feodalismen utan att den med n�dv�ndighet m�ste spela en utslagsgivande roll i varje samh�lle som bygger p� den ena klassens undertryckande och utsugning av andra klasser.
I vetenskapligt avseende representerar det marxska klasskampsbegreppet otvivelaktigt ett stort framsteg i j�mf�relse med restaurationshistorikernas. Men i likhet med varje vetenskapligt framsteg st�ller det oss samtidigt inf�r en rad nya problem. Inte minst g�ller detta den starka tonvikt som Marx l�gger vid klasskampens ekonomiska ursprung: man m�ste ju h�r fr�ga om inte en s�dan uppfattning leder oss tillbaka till den i annat sammanhang utd�mda f�rest�llningen om det materiella intresset som utvecklingsprocessens egentliga drivkraft. Vid f�rsta �gonkastet kan det l�tt se ut som skulle s� vara fallet. Om kampen mellan samh�llsklasserna �r det centrala i historien och denna i sin tur bottnar i en ekonomiskt betingad konflikt, s� kan av allt att d�ma slutsatsen inte bli mer �n en. Mots�ttningen reduceras p� nytt till en ekonomisk intressekamp och f�rv�rvsbeg�ret blir den i yttersta hand dominerande historiska faktorn.
Hur n�raliggande en s�dan tolkning kan f�refalla, s� �r den inte desto mindre enligt min uppfattning falsk. Allt kommer givetvis an p� vilken inneb�rd som vi i sammanhanget ger termen "materiellt intresse". Att klasskampen i yttersta hand r�r sig om realiteter av ekonomisk natur och s� till vida ur en viss synpunkt l�ter sig definieras som en materiell intressekamp - den saken �r utan vidare klar. Men det inneb�r f�r ingen del att den i psykologiskt avseende skulle bygga uteslutande p� f�rv�rvsbeg�ret, det vill s�ga bygga p� vad de Man kallar "driften att till�gna sig sakliga v�rden". Tv�rtom visar redan en flyktig blick p� klasskampens historia att dess register �r o�ndligt mer vidstr�ckt �n s�: det omfattar hela skalan av m�nskliga lidelser och affekter - fr�n de allra l�gsta till de allra h�gsta. Inte minst f�ruts�tter varje klasskamp i sin till�mpning en appell till de engagerade parternas moraliska instinkt. Den kr�ver s�v�l fr�n den enskildes som fr�n gruppens sida egenskaper s�dana som solidaritet, h�nf�relse, tro, mod, uth�llighet och offervilja - alltsammans f�reteelser som otvivelaktigt har mycket litet med materiellt intresse i inskr�nkt mening att g�ra.
Man ska kanske inv�nda att �ven om klasskampen empiriskt sett innesluter en rad motiv av skiftande val�r, s� �r i alla fall den medvetna m�ls�ttning som ligger bakom och dirigerar den helt igenom ekonomisk till sin inneb�rd, varf�r resultatet i grunden m�ste bli detsamma. Inte heller en s�dan uppfattning �r emellertid utan inskr�nkning riktig. Vi m�ste komma ih�g att kampen mellan klasserna som Marx och Engels ser den syftar betydligt l�ngre �n till tryggandet av en s�ker inkomst. Den g�ller inkomstf�rdelningen, det �r sant. Men den g�ller samtidigt och i lika h�g grad de allm�nna principer p� vilka produktionen och samh�llsordningen vilar - den g�ller m�nniskornas r�tt att gestalta sitt arbete och sina relationer till varandra p� det s�tt som b�st svarar mot deras yttre och inre f�ruts�ttningar. Det ligger d�rf�r i sakens natur att varje klasskamp med n�dv�ndighet m�ste bli en ideologisk kamp. Den m�ste bli en kamp om livsinst�llning och v�rdering, om v�rldsbild och ideal - en kamp som utk�mpas p� konstens, litteraturens och vetenskapens omr�de, lika v�l som p� ekonomins och det sociala livets. Och det f�rh�ller sig visst inte s� att de ideologiska parollerna d�rvidlag l�ter sig avf�rdas som ett l�st p�h�ng, en t�ckmantel bakom vilken de agerandes "verkliga" bevekelsegrunder f�rs�ker g�mma sig. Naturligtvis kan det vara p� det s�ttet, men det �r i s� fall snarast ett urartningsfenomen, en uppl�sning som intr�der n�r en klass inte l�ngre tror p� sin historiska uppgift. Men f�r de upp�tstigande klasserna i historien g�ller i full utstr�ckning Stalins ord om id�kampens "organiserande, mobiliserande och omdanande insats". Den ekonomiska m�ls�ttningen �r redan till sin upprinnelse oskiljaktigt f�rknippad med den ideologiska.
Of�rm�gan att fatta den n�ra samh�righet som f�rbinder de olika momenten i klasskampen med varandra har p� borgerligt h�ll lett till en egendomlig inkonsekvens i kritiken av den materialistiska historieuppfattningen. � ena sidan f�rebr�r man marxismen att den vill reducera allt historiskt skeende till en ekonomisk intressekamp. � andra sidan �r v�l ingenting vanligare �n att man i den aktuella situationen anklagar marxisterna f�r att p� grund av en extrem klasskampsinst�llning �ventyra arbetarklassens materiella v�lf�rd. S� till exempel finner vi inte s�llan efter en slutad strejk de borgerliga ledarskribenterna i full f�rd med att bevisa att de uppn�dda f�rb�ttringarna p� inget s�tt svarar mot de ekonomiska uppoffringar som arbetarna m�st underkasta sig f�r att genomf�ra konflikten. Inv�ndningen �r s� tillvida meningsl�s som fr�gan om en strejks ber�ttigande ur arbetarsynpunkt f�r ingen del �r utt�md med v�rderingen av dess materiella utbyte. Ty varje strejk ing�r vid sidan av det ekonomiska sammanhanget som led i en klasskamp p� l�ngre sikt d�r resultatet - �ven i h�ndelse av ett yttre misslyckande - kan komma arbetarklassen i dess helhet till godo i form av �kad kampberedskap, slagkraft och prolet�r medvetenhet. Det h�nder till och med - till bourgeoisins oh�ljda f�rbittring - att arbetarna kan strejka f�r klart politiska m�l, det vill s�ga utan ekonomisk m�ls�ttning alls.
Omv�nt b�r p�pekas att en materiell intressekonflikt i ekonomisk mening mycket v�l �r t�nkbar mellan olika grupper inom en och samma klass. Inte utan sk�l har Marx f�st uppm�rksamheten vid den oavl�tliga dragkamp om merv�rdets f�rdelning som bakom kulisserna �ger rum mellan kapitalisterna inb�rdes. Industrikapitalet f�retr�der i profith�nseende andra intressen �n bankkapitalet - k�pmanskapitalet str�var att �ka sin avkastning inte bara p� konsumentens utan ocks� p� fabrikanternas bekostnad. Och som bekant saknas det inte heller inom arbetarklassen tendenser till en likartad splittring, till exempel mellan exportindustrins arbetare och hemmaindustrins - en splittring som visserligen ofta �verreklamerats p� borgerligt h�ll och som sj�lvklart inte utesluter en djupare liggande gemenskap s�v�l av materiell som av ideologisk natur i arbetarnas f�rh�llande till kapitalistklassen i dess helhet.
Ett par likartade f�rtydliganden �r p� sin plats ocks� n�r det g�ller att ta st�llning till tesen om klasskampens revolution�ra m�ls�ttning.
I sin 1935 skrivna sj�lvbiografi har Wells med stor �ppenhj�rtighet klarlagt den springande punkten i sin brytning med marxismen. Han skildrar d�r hur han som ung arbetat sig fram till �vertygelsen att en socialistisk omdaning av produktionen var n�dv�ndig om den nuvarande ekonomiska anarkin skulle kunna �vervinnas. Hos Marx hade han trott sig inh�mta att denna omdaning m�ste vara ett arbetarklassens verk. Men han fann snart att verkligheten mycket illa svarade mot de f�rv�ntningar som han p� grundval av sin nyf�rv�rvade insikt ans�g sig ha r�tt att hysa. Arbetarna och deras ledare inom fackf�reningsr�relsen visade sig i allm�nhet betydligt mer intresserade av det dagliga ruting�rat i organisationernas tj�nst �n av kampen f�r en principiell omdaning av det best�ende. Och han drog d�rav den n�raliggande slutsatsen att Marx av allt att d�ma gjort sig skyldig till en �verskattning av arbetarklassens missn�je. Det visade sig stick i st�v mot Marx' uttalanden att "de egendomsl�sas f�rbittring och vantrevnad" inte var n�gon tillr�ckligt stark drivkraft f�r en revolution�r omst�rtning.[20]
Den erfarenhet som Wells p� den punkten ger uttryck �t �r ju f�r ingen del ny. Generation efter generation har unga intellektuella i V�steuropa p� detta s�tt n�rmat sig arbetarr�relsen f�r att hos den s�ka en utl�sning f�r sin egen oartikulerade revoltst�mning, generation efter generation har de dragit sig tillbaka - besvikna. I st�llet f�r en homogen massa, sammansvetsad i obruten kampfront mot bourgeoisin, har de funnit ett konglomerat av sinsemellan olikartade str�vanden och intressen. De arbetare som besj�lats av en �rlig nydanarvilja och revolution�r �lan har varit f� och inflytelsel�sa i j�mf�relse med det stora flertalet av andligt indifferenta, passiva, likgiltiga. Och inte nog med det. Vad som ytterligare bidragit till f�rvirringen har varit den p�fallande fluktuation i aktiviteten som k�nnetecknat verksamheten �ven inom de mest livaktiga organisationerna: i det ena �gonblicket uppsving, snabb nyrekrytering och v�lbes�kta m�ten, i det n�sta ett lika hastigt avtynande och utebbande av entusiasmen - stagnation, d�d. Inf�r fakta som dessa har de intellektuellas pubertetsbetingade reaktion mycket s�llan h�llit m�ttet, och eftersom de beh�vt n�got slags rationell motivering f�r sin omsv�ngning s� har argumenteringen blivit densamma som hos Wells: man konstaterar att Marx p� ett oh�llbart s�tt "�verdrivit" och "f�rstorat" den psykologiska effekt som utsugningen har p� arbetarna.
Men Marx har varken �verdrivit eller f�rstorat - hans bevisf�ring r�r sig p� ett annat plan. N�r Marx talar om klasskampen som en revolution�r kamp, s� menar han inte att den enskilde prolet�ren m�ste g� omkring med en k�nsla av st�ndigt gnagande hat och missn�je med det best�ende. Vad han vill ha sagt �r att arbetarklassen socialt och ekonomiskt befinner sig i en situation av otrygghet och labilitet som definitivt kan l�sas f�rst genom revolution�r omgestaltning av produktionsf�rh�llandena, genom socialismen. Men ett s�dant revolution�rt perspektiv utesluter f�r ingen del perioder av relativ avsp�nning och lugnt fram�tskridande inom kapitalismens ram - perioder n�r den revolution�ra tanken liksom tycks ha g�tt i ide och klasskampen �verv�gande tar formen av socialpolitiskt reformarbete eller av framst�tar f�r b�ttre l�ner.
Allt det f�r � andra sidan inte missf�rst�s. Lika n�dv�ndigt som det �r att i begreppet skilja den ekonomiska analysen fr�n den psykologiska, lika missvisande skulle det otvivelaktigt vara att f�rneka varje faktisk f�rbindelse mellan de tv�. Tv�rtom �r det tydligt att om v�rt konstaterande av ett organiskt samband mellan den materiella utvecklingen och den andliga skall vara n�got annat �n en tom fras, s� m�ste det �ven finnas n�got slags �vergripande moment som g�r det m�jligt f�r oss att sammanf�ra dem under en gemensam aspekt. Misstaget i den kritiserade st�ndpunkten ligger i och f�r sig allts� inte d�ri att den f�ruts�tter en eller annan form av �verensst�mmelse mellan det subjektiva och det objektiva elementet i klasskampen - mellan psykologi och ekonomi. Misstaget ligger fastmer i den ensidigt mekaniska och deterministiska tolkning som den ger �t f�rh�llandet, varigenom den drivs till en logiskt oh�llbar sammanblandning av de b�gge leden i processen.
Det g�ller ocks� med avseende p� diskussionen av klasskampens revolution�ra inneb�rd. Naturligtvis skulle det vara meningsl�st att bestrida tillvaron av varje subjektiv psykologisk motsvarighet till den i djupare mening revolution�ra situation vari proletariatet enligt marxismen befinner sig. Man m�ste emellertid komma ih�g att det p� den punkten inte r�r sig om n�got slags konstant och of�r�nderlig andlig storhet, likformigt f�rdelad �ver arbetarklassen i dess helhet: motsvarigheten kommer snarare till uttryck i den p�fallande ambivalens i k�nsloinst�llningen som k�nnetecknar arbetarnas reaktion mot det best�ende. D�rav de pl�tsliga kriser och tv�ra omkastningar i st�mningen som �r s� typiska f�r utvecklingen inom kapitalismen. Under en l�ng tid kan det se ut som skulle det sociala tillst�ndet i ett land vara idel idyll och �msesidigt samf�rst�nd. Men det beh�vs bara en aldrig s� obetydlig gnista f�r att arbetarklassens innest�ngda trots skall sl� ut i �ppen revolt. N�r skotten fr�n �dalskravallerna 1931 gav genljud �ver Sverige hade �terverkningarna av den internationella kris som med utg�ngspunkt fr�n den stora b�rskraschen i New York 1929 skakade v�rlden �nnu inte i full utstr�ckning n�tt in �ver v�ra gr�nser. N�ringslivet fungerade i stort sett normalt och det genom saltsj�badsavtalet inledda samarbetet mellan LO och arbetsgivarf�reningen tycktes garantera en fortsatt friktionsfri utveckling. �nd� dr�jde det inte m�nga timmar efter meddelandet f�rr�n en stormflod av revolution�r aktivitet svepte fram �ver landet. Spontana proteststrejker lamslog industrin fr�n norr till s�der. De fredliga skogsarbetarna i Norrland marscherade man ur huse f�r att riva upp j�rnv�gsr�lsen och hindra t�gen med milit�rf�rst�rkningar att komma fram. Gator och torg i v�ra storst�der fylldes med kompakta demonstrationst�g och r�da fanor bl�dde mot den skymmande v�rhimlen. Det kom till stenkastning och sammanst�tningar med polisen.
Vi gick hem och g�mde allt detta i v�rt hj�rta. Vi hade k�nt en pust fr�n den eviga eldstr�m som g�r fram genom historien och f�rbr�nner gamla samh�llsformer f�r att l�ta nya blomma ur ruinerna. Vi visste att revolten lever - och att den kommer att leva s� l�nge det �nnu finns undertryckare och undertryckta.
Det �r den saken som marxismens motst�ndare s� l�tt gl�mmer. De stirrar sig blinda p� de periodiskt �terkommande tiderna av utj�mning och samarbete och inbillar sig varje g�ng att om vinden f�r en stund mojnat, s� kan man lugnt negligera meteorologins stormvarningar. De v�nder sig mot den revolution�ra m�ls�ttningen inom arbetarr�relsen som otidsenlig och f�r�ldrad och m�rker inte att deras egen "tidsenlighet" endast �r en konjunkturf�reteelse, ett ideologiskt komplement till optimismen i storf�retagens och bankernas �rsber�ttelser. Vederlagda av utvecklingen vart tionde �r �r de efter varje nytt avtagande av de mellankommande ekonomiska och sociala konvulsionerna f�rdiga med en ny teori om kapitalismens definitiva stabilisering och om ett �vervinnande av den antagonism som hittills pr�glat f�rh�llandet mellan arbetare och bourgeoisi.
Men allt det kan v�l �nnu g� an. Att klasskampen mellan undertryckare och undertryckta �r en ekonomisk och psykologisk realitet som i tider av sk�rpt mots�ttning g�rna hotar att anta en revolution�r karakt�r - det �r n�got som marxismens motst�ndare givetvis mycket v�l inser, �ven om de i apologetiskt syfte f�rs�ker f�rringa iakttagelsens r�ckvidd. Vad som framf�r allt tycks irritera dem �r heller inte s� mycket den f�regivna "materialismen" i en s�dan st�ndpunkt som fastmer raka motsatsen: man irriteras av den starka tonvikt som marxismen enligt det f�reg�ende l�gger vid det ideologiska momentet i klasskampen. Marxismen ser i de vid en viss tidpunkt h�rskande produktionsf�rh�llandena inte bara en ekonomisk och social storhet utan ett komplex av andlig natur - ett system av principer, t�nkes�tt och v�rderingar, av traditioner och vanor, som det g�ller f�r de undertryckta klasserna att bryta om de ska kunna genomf�ra sin ekonomiska emancipationskamp. P� s� s�tt rycks f�r Marx och Engels ocks� kulturarbetet in under samma revolution�ra enhetsaspekt som k�nnetecknar utvecklingen i dess helhet, och arbetarklassens kamp f�r en ny samh�llsordning blir f�r dem en kamp f�r nya uttrycksformer inom moral och uppfostran, inom konst, vetenskap och litteratur.
Det �r en inst�llning som givetvis inte har kunnat undg� att st�ta p� patrull. Tv�rtom kan man l�tt konstatera att marxismen p� den punkten m�tts av en praktiskt taget obruten front p� borgerligt h�ll - fr�n h�ger till v�nster. Inf�r ett s�dant attentat mot de makt�gandes heligaste andliga tillh�righet - deras bildningsmonopol - f�rvandlas ocks� den mest nihilistiske borgerlige kulturkritiker till en av nit�lskan l�gande korsriddare, som hellre sl�ss till sista blodsdroppen �n han l�ter templet osk�ras av otrogna marxisthorder. D� gl�mmer han alla medgivanden som han i princip gjort betr�ffande det andliga arbetets beroende av ekonomin, och d� faller han tillbaka p� en allm�nt idealistisk kulturuppfattning som visserligen aldrig har erh�llit n�gon mer entydig formulering - d�rtill �r den i sj�lva verket alltf�r l�s och obest�md - men som i sina v�sentliga grunddrag lyder ungef�r som f�ljer:
Kultur - f�rklaras det - �r en allm�nm�nsklig angel�genhet. Dess m�l utg�rs av vissa f�r hela m�nskligheten gemensamma id�er och v�rden, s�dana som r�ttvisa, sanning, sk�nhet, moral och s� vidare. I kampen f�r dessa gemensamma id�er och v�rden ligger kulturarbetets egentliga inneb�rd. Att p� kulturen i dess helhet vilja till�mpa s�dana begrepp som "borgerlig", "prolet�r" och s� vidare �r f�ljaktligen uppenbart orimligt. Vi kunde lika v�l ge oss till att tala om liberal arkitektur, syndikalistisk matematik eller socialdemokratisk tonkonst.
Argumenteringen f�refaller sl�ende. Vem vill v�l neka till att kulturen ytterst �r allm�nm�nsklig, det vill s�ga att den str�var till att omfatta m�nskligheten i dess helhet. Inte desto mindre f�religger, som vi strax ska se, p� den punkten en anm�rkningsv�rd oklarhet i det popul�ra t�nkandet. Det �r n�mligen p�fallande att ocks� personer som energiskt h�vdar satsen om kulturens allm�nm�nsklighet i allm�nhet ingalunda drar sig f�r att g�ra bruk av uttryck som �gonskenligen st�r i en direkt motsats till denna sats, s�dana som "personlig kultur", "nationell kultur" och s� vidare. Hur ska man f�rst� en s�dan inkonsekvens?
F�rklaringen ligger, som jag tror, i den egendomliga dubbelbetydelse som �r utm�rkande f�r ordet kultur. Man talar om kulturen som ett enhetligt begrepp men menar i sj�lva verket tv� olika ting. I det ena fallet t�nker man p� kulturen som id�, som riktpunkt f�r hela m�nsklighetens samf�llda str�van: i denna mening �r sj�lvklart all kultur allm�nm�nsklig och vi har ocks� sett att marxismen f�r sin del starkt understryker den gemensamma humanistiska m�ls�ttning som ligger till grund f�r den klassiska kulturtraditionen. I det andra fallet d�remot t�nker man p� id�ns konkreta utformning i den levande historiska verkligheten - en utformning som v�l alltid m�ste vara beh�ftad med �tskilliga av tid och milj� betingade inskr�nkningar. Ja - p� s�tt och vis �r det f�rst genom dessa inskr�nkningar som en kultur erh�ller sin egentliga b�rkraft, sin realitet. P� 1700-talet talades g�rna om en ursprunglig "naturlig religion", som skulle vara gemensam f�r alla m�nniskor men som sedermera f�rdunklats av de positiva religionsformernas spetsfundiga dogmatik. 1800-talets religionshistoriska forskning v�nde med ett dj�rvt grepp upp och ned p� denna problemst�llning och visade att de positiva religionerna var de enda faktiskt existerande: p� sin h�jd kan man ur dem leta fram vissa �verensst�mmande f�rest�llningar som man genom en logisk kullerbytta hypostaserar som prim�ra. Och det f�rh�ller sig - m�ste vi till�gga - p� samma s�tt med kulturens �vriga uttrycksformer. Den allm�nm�nskliga kulturen �r i och f�r sig en abstraktion: ett mynt som blir g�ngbart f�rst sedan den som vill g�ra bruk av det st�mplat det med sin egen pr�gel.
Tydligen �r det en s�dan tanke som ligger under det ofta �terkommande talet om personlig kultur. Uttrycket har ibland f�tt ett l�jets skimmer genom en alltf�r flitig anv�ndning i en liberalt filantropisk folkbildnings tj�nst men saknar det oaktat inte sin goda mening. Det korrigerar den ensidiga inriktning p� det allm�nna och abstrakta som ligger till grund f�r den popul�ra uppfattningen och f�ster i st�llet uppm�rksamheten vid den enskildes s�tt att tillgodog�ra sig det gemensamma m�nskliga kulturarvet, vid hans f�rm�ga att omforma det efter sina egna f�ruts�ttningar och behov och g�ra det produktivt f�r egen r�kning. Innan en s�dan individualiseringsprocess �gt rum erk�nner vi inte en m�nniska som kulturellt skapande i ordets egentliga mening.
Men om detta �r sant betr�ffande individen, s� m�ste det ocks� g�lla f�r kulturen hos avgr�nsade grupper eller organisationer av m�nniskor. Inte heller f�r dem - f�r folk, nationer, klasser - kan det betraktas som deras egentliga uppgift att p� ett s� allm�nt och obest�mt s�tt som m�jligt ge uttryck �t vissa abstrakta kollektivf�rest�llningar. F�r att dessa f�rest�llningar ska bli levande m�ste de f�rst st�mplas i den speciella milj� varur de framv�xt och som �r typisk f�r deras b�rare. Visserligen: ju h�gre en kultur st�r, desto mer ger den i sin egenart otvivelaktigt ocks� uttryck f�r "allm�nm�nskliga" str�vanden. Men denna allm�nm�nsklighet f�r inte ligga enbart i den yttre formen. Den m�ste vara djupt rotad i vederb�rande kulturs innersta v�sen och framg� som en organisk produkt av likartade betingelser ifr�ga om milj� och f�ruts�ttningar.
Det �r som vi sett bland annat p� den omst�ndigheten som marxismen bygger sin �vertygelse att vi av en kommande, socialistisk kultur har r�tt att v�nta mer �n av n�gon f�reg�ende kultur i historien. De yttre f�rh�llanden under vilka denna kulturs b�rare - det vill s�ga arbetarklassen - v�xt upp �r ju i huvudsak desamma runt hela jorden: �verallt samma mekanisering, samma n�d, samma andliga utarmning - �verallt samma l�ngtan efter befrielse. Allt det har bidragit till att hos arbetarklassen framskapa en naturlig m�nsklig samh�righetsk�nsla, en solidaritet och offervilja av v�rldsomv�lvande betydelse. Den socialistiska r�relsens yttersta m�l �r avskaffandet av alla klasser och allt samh�lleligt f�rtryck, och d�rf�r kommer ocks� den socialistiska kulturen att bli den f�rsta verkliga allm�nm�nskliga kulturen, inte bara till sin id� utan p� grund av organisk n�dv�ndighet. N�got som sj�lvklart inte utesluter variationer av s�v�l nationell som personlig karakt�r inom ramen f�r den f�rdiga socialistiska kulturen.
Tyv�rr kan man inte p�st� att marxismen p� den punkten m�tts av n�gon st�rre f�rst�else - inte ens i socialismens eget l�ger. Att socialismen har en ny och egenartad kulturell uppgift att fylla �r man visserligen i allm�nhet p� det klara med. Men n�r det sedan g�ller fr�gan om den socialistiska kulturens f�rverkligande delar sig v�garna mycket snart. M�nga av arbetarr�relsens representanter menar n�mligen att en s�dan problemst�llning kan bli aktuell f�rst i och med arbetarnas definitiva �vertagande av makten. Och de st�der denna uppfattning med en h�nvisning till marxismens egen tes om ekonomins grundl�ggande betydelse f�r kulturutvecklingen: vi har, s�ger de, ingen som helst m�jlighet att p�verka kulturen innan vi p� allvar tagit itu med omdaningen av samh�llsstrukturen i dess helhet.
Gentemot en s�dan ekonomisk fatalism kan man aldrig tillr�ckligt ofta upprepa och understryka att det enligt Marx �r m�nniskorna som sj�lva g�r sin historia. Tron p� de ekonomiska krafternas roll inneb�r ju inte att vi ska s�tta oss med h�nderna i kors och l�ta orsakslagen sk�ta om det socialistiska samh�llets tillblivelse. Det �r genom oss som dessa krafter verkar, och det �r p� oss det kommer an att gestalta dem. Sj�lvklart kan f�rst i ett socialistiskt organiserat samh�lle den socialistiska kulturen slutgiltigt f�rverkligas: men f�r att detta m�l ska kunna n�s �r det n�dv�ndigt att vi redan nu tar vara p� de ansatser till en kulturell sj�lvverksamhet p� skilda omr�den som arbetarklassen utvecklar. Det f�rsta steget p� v�gen till den stora, gemensamma socialistiska kulturen �r den k�mpande prolet�ra kulturen s�dan den i nuvarande l�ge m�ste gestalta sig inom den kapitalistiska ordningens ram.
Vad som ur socialistisk synpunkt g�r underskattningen av de kulturella uppgifterna s� pass bet�nklig �r inte minst den skadliga �terverkan som attityden m�ste ha p� arbetarr�relsens politiska slagkraft. Man m�ste komma ih�g att m�nniskorna enligt det f�reg�ende p�verkas inte enbart av praktiska �verv�ganden: ocks� inflytanden fr�n kulturen i dess helhet, fr�n vanor, traditioner och uppfostran spelar d�rvid en ytterst viktig roll. S� l�nge arbetarklassen i ett land �nnu st�r relativt l�gt ifr�ga om formell skolning �r problemet kanske inte s� aktuellt. Men ju h�gre "upplysningen" stigit, ju st�rre l�s- och skrivkunnigheten �r, desto n�rmare rycker ocks� risken f�r ett f�rborgerligande genom kapitalismens skola, kyrka, press, TV och andra propagandainstitutioner. Och �ven om en s�dan ideologisk p�tryckning aldrig kan upph�va de p� djupare sikt verkande ekonomiska och sociala krafterna, s� representerar den i alla fall ett �terh�llande moment vars betydelse inte f�r underskattas. Vi har fr�n mellankrigs�ren alltf�r m�nga exempel p� f�rsummelser i det kulturella uppfostringsarbetet som i yttersta hand kommit bourgeoisin till godo.
Men det �r inte bara politiskt som likgiltigheten har h�mmat sig. Om m�jligt �nnu mer �desdiger m�ste den verka f�r kulturlivets eget vidkommande. V�r nuvarande borgerligt kapitalistiska ordning �ger ju inte l�ngre - som en g�ng i tiden - n�gon ung och livskraftig, upp�tstigande kultur, den k�nnetecknas tv�rtom p� en l�ng rad omr�den av fortskridande moralisk och intellektuell urartning, av dekadens och f�rfall. Genom att nu arbetarklassen f�rsummar sina egna kulturella insatser f�r att g�ra sig till ett led i den borgerliga kulturens uppl�sningsprocess, s� kommer den ocks� att �ventyra de m�jligheter till en kulturell f�rnyelse som den sj�lv besitter. Den fara som h�r hotar kan kanske enklast karakteriseras som amerikaniseringens fara. I st�llet f�r de fruktb�rande impulserna fr�n en arbetarr�relse som fostrats och h�rdats av klasskampens h�ga moraliska krav p� solidaritet och offervilja f�r vi - precis som i F�renta staterna - en av kapitalet dirigerad, "demokratisk" kultur som uppifr�n och ner �r genomsyrad av samma stupida och sl�tstrukna karri�rism, samma vidskepliga tro p� penningens allmakt och samma likgiltighet f�r andliga v�rden: en kultur d�r den intellektuella eliten k�mpar en alltmer hoppl�s och isolerad kamp mot masshysteri, veckopressf�rdumning och lackerad filmbanalitet.
Med ett perspektiv som det antydda f�r �gonen faller det sig sv�rt att i l�ngden uppr�tth�lla f�rest�llningen om kulturens oberoende av klasskampen. Tv�rtom m�ste man konstatera att deras �msesidiga avh�ngighet tr�der alltmer tydligt i dagen ju mer ing�ende vi granskar kulturens faktiska uttrycksformer. Det inneb�r visserligen inte att kulturen enligt marxistisk uppfattning skulle kunna reduceras till n�got slags biprodukt av den sociala utvecklingen, l�ngt mindre att det kulturella skapandet saknar varje praktisk funktion. I sj�lva verket r�r det sig som vi sett snarare om tv� olika aspekter p� en och samma historiska process. Vi har tills vidare n�rmast uppeh�llit oss vid den sociala sidan av denna process men ska nu �verg� till att i anslutning till ett konkret exempel unders�ka hur sammanhanget ter sig ur kulturens synpunkt.
Var och en som sysslat med studiet av den nyare tidens historia �r f�rtrogen med den �tstramning av samh�lls- och livsformer, som intr�der med ren�ssansens slut. Ur kampen mellan adel, borgare och kungamakt p� den europeiska kontinenten framg�r i b�rjan av 1600-talet en str�ngt centraliserad statsf�rfattning med en env�ldig monark i spetsen - en f�rfattning d�r den feodala st�ndsindelningen med tillhj�lp av en of�r�nderlig auktoritetsprincip tycks konserverad och fastl�st f�r eviga tider. Det �r en ordning som inte minst i sitt klassiska hemland Frankrike pr�glas av de gamla samh�llsmakternas �vervikt. Den franska adeln - liksom kyrkan - har visserligen f�tt sin sj�lvst�ndighet kringskuren men beh�ller i �vrigt sina ekonomiska och r�ttsliga privilegier. Det �r ur adelns led som monarkens n�rmaste omgivning rekryteras, och det �r den som bildar k�rnan i den nya byr�kratiska �mbetsaristokrati som centraliseringen gjort n�dv�ndig. Och �ven om man samtidigt - �tminstone till en b�rjan - efter b�sta f�rm�ga f�rs�ker tillgodose borgerskapets r�ttm�tiga intressen genom en merkantilistisk handelspolitik som st�der den framv�xande manufakturen och industrin, s� �verg�r detta f�rh�llande snart i sin motsats: st�det f�rvandlas efter hand till en olidlig tv�ngstr�ja, som med tiden driver det nya produktionss�ttets b�rare ut i en alltmer medveten revolt mot absolutismen.
I denna kamp mellan absolutism och bourgeoisi spelar det ideologiska momentet en mycket betydande roll - ja, man kan med en viss r�tt h�vda att det fr�n b�rjan framst�r som mots�ttningens mest p�tagliga yttre uttryck �verhuvud. Det sammanh�nger i sin tur med de speciella f�rh�llanden under vilka oppositionen framtr�der. I l�ngt h�gre grad �n n�gon senare restaurationsregim hade absolutismen lyckats skapa garantier mot varje politisk verksamhet fr�n de missn�jda elementens sida. Det gamla partiv�sendet fr�n hugenottkrigen och fronden var i grunden f�rintat, och n�gon parlamentarisk f�rfattning i modern mening som gav borgarna m�jlighet att h�vda sig existerade inte. Till och med de ansatser till en lokal sj�lvbest�mningsr�tt som funnits under medeltiden hade under Ludvig den fjortonde utrotats och st�der och provinser styrdes av kungliga �mbetsm�n utrustade med en snart sagt obegr�nsad maktbefogenhet.
Att kritiken mot det best�ende n�rmast kom att anta karakt�ren av en kulturkamp �r under s�dana f�rh�llanden inte sv�rt att f�rst�: de undertryckta griper med n�dv�ndighet efter de vapen som st�r dem till buds. I all synnerhet blir litteraturen vid denna tid f�r bourgeoisin ett instrument av o�vertr�ffad effektivitet. Inte som skulle den litter�ra verksamheten betraktas med n�got st�rre �verseende fr�n myndigheternas sida: tv�rtom finner vi att den �nda fram till revolutionen bildar ett k�rt objekt f�r censurens n�rg�ngna uppm�rksamhet. Inte desto mindre visar sig alla �tg�rder mot den i l�ngden sk�ligen verkningsl�sa. Dels finns det f�r en skicklig f�rfattare alltid m�jligheter att f�ra censuren bakom ljuset, dels saknades varken nu eller senare boktryckare villiga att riskera pengar och bekv�mlighet f�r den goda saken. I n�dfall kunde man dessutom l�ta trycka de misshagliga alstren i England eller Holland och d�rifr�n smuggla dem �ver den franska gr�nsen. Och den otrygghet som litteraturens ut�vare levde i kompenserades mer �n v�l av den auktoritet som f�rf�ljelsen och trakasserierna gav �t deras f�rkunnelse. Publiken var medveten om den personliga insats som l�g bakom orden och dess lyh�rdhet sk�rptes i motsvarande grad.
Oppositionen framspringer emellertid ingalunda f�rdig och fullrustad som en Pallas ur bourgeoisins huvud. Man m�ste komma ih�g att den av absolutismen skapade samh�llsordningen just i ideologiskt avseende utm�rker sig f�r en utomordentlig stabilitet. Inte nog med att den i sin sociala hierarki kan anknyta till ett fast system av vanor, traditioner och t�nkes�tt som har �rhundradens h�vd bakom sig och som f�r den stora massan av befolkningen framst�r som mer eller mindre sj�lvklara, den bygger ocks� f�r det egentliga kulturarbetets vidkommande p� en konception av enast�ende slutenhet och enhetlighet - en v�rldsbild d�r den fr�n hovetiketten emanerande smaken f�r politess och f�rfining ing�tt en ouppl�slig f�rening med aristokratins �mt�liga hederskodex och den str�nga rationalism som med n�dv�ndighet m�ste pr�gla livsf�ringen i dess helhet under en byr�kratisk och centraliserad regim. Vi brukar i litteraturhistorien beteckna denna inst�llning som "franskklassisk" och anger d�rmed dess mots�ttning till den n�rmast f�reg�ende epokens ob�ndiga frihetsstr�van. Gentemot ren�ssansens spontana bejakelse av de m�nskliga drifterna och lidelserna s�tter den en pessimistisk psykologi som i samh�llsauktoritetens namn kr�ver affekternas tyglande och restl�sa underordning under "f�rnuftet", l�ran om individens r�tt att sj�lv bryta sig v�g avl�ses av st�ndsprincipen som h�gsta norm f�r den enskildes upptr�dande. (Hur h�nar inte Moli�re i sina komedier de borgare som vill �verskrida sin "st�ndsm�ssiga" livsf�ring och efterlikna aristokratins vanor!)
Och som p� litteraturens och t�nkandets omr�de, s� inom konsten: �verallt m�ts vi av samma f�rk�rlek f�r det fasta, reglerade, avgr�nsade. "Min natur" - s�ger periodens tongivande m�lare Poussin - "driver mig att str�va efter v�lordnade f�rh�llanden och undvika all f�rvirrad sammanblandning." Den gotiska arkitekturen avf�rdas av klassicismens representanter som ett ovetande �rhundrades "avskr�ckande missfoster". Man g�r s� l�ngt att man i Notre-Dame avl�gsnar f�nstrens underbara glasm�lningar och ers�tter dem med genomskinliga rutor. I Versailles tr�dg�rdsanl�ggningar �r sj�lva naturen underkastad m�nniskornas omdanande vilja. Buskarna och tr�den klipps som pyramider eller prismor, rabatterna �r utformade med hj�lp av bestick och passare och g�ngarna dragna efter linjal. Till och med vattnet har tvingats in i kanalernas och bass�ngernas geometriska m�nster, det springer i font�nerna mot h�jden i en tuktad str�le.
Inf�r detta �verm�ktiga tryck fr�n en p� f�rhand utarbetad v�rldsbild och livssyn m�ste - som rimligt �r - bourgeoisins eget skapande till en b�rjan pr�glas av en viss inre os�kerhet. I sj�lva verket framtr�der det n�rmast i en form som jag med en fr�n Spengler l�nad term skulle vilja beteckna som pseudomorfos. Med pseudomorfos i historisk mening avser Spengler den f�reteelse som intr�der n�r en ung upp�tstigande kultur �nnu inte k�nner sig tillr�ckligt stark att spr�nga fj�ttrarna fr�n en �ldre, utlevad kulturtradition utan "anpassar" sig efter dess regler och f�rs�ker gjuta sitt inneh�ll i redan f�rbrukade former. Det �r som bekant exakt vad som sker n�r den s� kallade upplysningen i Frankrike i slutet av 1600-talet och b�rjan av 1700-talet tar upp kampen mot den politiska och religi�sa absolutismen. Inneh�llsligt sett �r upplysningsm�nnen utan tvivel besj�lade av en anda som radikalt avviker fr�n klassicismens: de f�rkastar l�ran om m�nniskonaturens medf�dda syndfullhet och f�rd�rv s�dan den utformats till exempel hos Pascal och s�tter i dess st�lle �vertygelsen om en o�ndlig "perfektibilitet" grundad p� milj�p�verkan och uppfostran (Holbach, Condorcet). Men dessa id�er framtr�der �n s� l�nge i en dr�kt som helt och h�llet �r l�nad fr�n klassiska f�rebilder. N�r Voltaire ska f�rkunna toleransens evangelium f�r tidens teaterpublik anknyter han i formellt avseende till Gorneille och Racine - �ven om intryck fr�n Shakespeare bidrar till att modifiera regeltv�nget - och Beaumarchais gycklar i "Barberaren" och i "Figaros br�llop" med aristokratin i en lustspelsstil som leder sina anor direkt tillbaka till Moli�re.
Men om denna mellanst�llning inte kan undg� att verka h�mmande p� upplysningslitteraturens omedelbarhet, s� bidrar den � andra sidan till att ge riktningen en enast�ende historisk genomslagskraft. Genom sin tro p� framsteg och reformer v�djar den till den borgerliga publikens intresse, genom sin eleganta och avslipade form vinner den insteg i de aristokratiska salongerna och sprids p� s� s�tt i en dubbel v�gr�relse ut �ver kontinenten, d�r den vid mitten av �rhundradet beh�rskar praktiskt taget hela den bildade smaken. Mycket tidigt sl�r den ocks� rot i England, d�r aristokratin och den rika bourgeoisin alltsedan den "�rorika" revolutionen 1688 levat i ett slags ekonomiskt och politiskt h�lftenbruk, och den erh�ller d�r i Popes poesi och i Addisons och Swifts prosa en mognad och rikedom som g�r den ytterligt bestickande.
Helt obestritt var emellertid aldrig den klassiska smakens v�lde. Genom hela upplysningslitteraturen g�r i sj�lva verket fr�n b�rjan en understr�m av l�ngt radikalare pr�gel �n den officiellt tongivande. Det �r den str�mning som Martin Lamm d�pt till upplysningstidens romantik och som genom sin opposition mot klassicismens ensidiga dyrkan av det rationella och f�rnuftsm�ssiga f�reb�dar en �ndring i t�nkes�tt och inst�llning. Den har sitt ursprung i de borgerliga kretsar i England och p� kontinenten d�r reformationens krav p� personlig och religi�s innerlighet f�rblivit mer levande �n f�r bourgeoisin i dess helhet och d�r reaktionen mot den aristokratiska livsf�ringens fl�rd och v�rldslighet i motsvarande grad m�ste komma att st�rkas. Som bekant �r det i stor utstr�ckning ocks� dessa kretsar med deras str�nga sparsamhetsetik som g�r i spetsen vid investeringen av kapital i den unga manufakturen och industrin: en omst�ndighet som - s� vitt jag kan se - f�rst p�pekats av Engels men som sedermera i polemiskt syfte utnyttjats mot marxismen av Max Weber och andra. Vi ska i f�religgande sammanhang inte ge oss in p� n�gon diskussion av Max Webers idealistiska tolkning av f�rh�llandet mellan puritanism och kapitalism utan n�jer oss med en h�nvisning till den m�nstergilla framst�llning i �mnet som Erich Fromm givit i "Flykten fr�n friheten". Fromm visar d�r p� ett i mina �gon �vertygande s�tt hur den nya religi�sa "anda" ur vilken Weber vill h�rleda industrikapitalets uppkomst i sin tur intimt sammanh�nger med borgerskapets �ndrade ekonomiska l�ge mot slutet av medeltiden.
I den m�n Max Webers kritik avser att tr�ffa den materialistiska historieuppfattningens principiella grundvalar m�ste den allts� tillbakavisas. D�remot tror jag man kan erk�nna att det inom marxismen funnits en viss tendens till underskattning av det religi�sa elementets roll innanf�r ramen av den ideologiska kamp som vid denna tid rasar mellan absolutism och bourgeoisi. N�r till exempel Engels i sin skrift om Feuerbach ska skildra den utveckling i Frankrike som leder fram till revolutionen, s� f�ster han s� gott som uteslutande uppm�rksamheten vid upplysningsm�nnens verksamhet och ser i omst�rtningen framf�r allt ett utslag av den "irreligi�sa" mentalitet som encyklopedisterna bidragit till att fostra. Det �r enligt min uppfattning en lika ytlig som missvisande inst�llning. Sant �r visserligen att upplysningslitteraturen, s�dan den ovan skildrats, vid mitten av 1700-talet genomg�r en allm�n radikaliseringsprocess som bland annat yttrar sig i en st�rre religionsfientlighet: den blir i motsats till den �ldre upplysningens "deism" klart materialistisk, sensualistisk och ateistisk. Trots detta �r den ocks� i sin nya form mer en angel�genhet f�r salongerna och de v�lb�rgade skikt inom bourgeoisin som �r finansiellt lierade med det best�ende - skattef�rpaktare och andra - �n f�r de breda lager av industriella, k�pm�n, hantverkare och �regiriga intellektuella som bildar revolutionens egentliga st�ttrupp. Man kan kanske s�ga att Mirabeau och de moderata girondisterna fullf�ljer encyklopedisternas linje (�nnu Danton h�r i stort sett hemma i detta sammanhang). Men f�r majoriteten av "berget" med Robespierre i spetsen framst�r denna motst�ndarnas materialism och gudl�shet n�rmast som ett uttryck f�r den fortskridande uppl�sningen innanf�r den aristokratiska samh�llsordningen.
Det kunde inte heller vara p� annat s�tt. Bourgeoisin st�r i och med revolutionen inf�r den mest heroiska uppgiften i hela sin historia: den st�r inf�r uppgiften att er�vra absolutismens ekonomiska och politiska maktapparat, att rycka upp dess sociala institutioner med r�tterna och med vapen i hand f�rsvara sina landvinningar mot den samlade reaktionens milit�ra angrepp. Och det ligger i sakens natur att den d�rvid inte kan stanna vid en rent negativ idealbildning. Minst av allt har den n�gon anv�ndning f�r den slappa epikureiska njutningsfilosofi som upplysningen urartat till i etiskt avseende. Med den heroiska uppgiften f�ljer kravet p� en heroisk livsstil - ett krav som i revolutionens senare skede tillgodoses genom att man i sin f�rkunnelse anknyter till den romerska republikens str�nga renhet i sederna och "stoiska" f�rakt f�r en f�rvekligad livsf�ring. Det m�ter emellertid ingen sv�righet att bakom den antika kostymeringen leta sig fram till riktningens verkliga inspirationsk�llor - till de protestantiska traditionerna fr�n hugenottkrigen och Cromwell, tillsatta med ett l�tt igenk�nnligt inslag av samtida pietistiskt k�nslosv�rmeri. Upplysningsm�nnen � sin sida m�ste naturligtvis st� ganska fr�mmande f�r en s�dan utveckling. De ser Robespierres omsorg om "dygden" uteslutande som ett utslag av bigotteri och of�rdragsamhet och �r lika litet i st�nd att fatta dess revolution�ra inneb�rd som v�steuropeiska intellektuella av typen Koestler, �verland eller Ivar Harrie kan f�rst� den omsv�ngning i riktning mot st�rre ideologisk disciplin och fasthet som f�re och under kriget mot nazismen �gt rum i Sovjetunionen.
Mots�ttningen mellan den moderata och den revolution�ra falangen inom borgerskapet �r emellertid av �ldre datum �n kampen mellan girondister och jakobiner, och den tr�der i likhet med tidens �vriga konflikter f�rst i dagen p� det litter�ra omr�det. Det sker med den "sentimentala" motstr�mning mot upplysningen som - p� angivet s�tt f�rberedd i puritanska och pietistiska kretsar - vid mitten av 1700-talet med en naturkrafts v�ldsamhet bryter fram i England och p� kontinenten och som i Richardsons romaner, Diderots kritik, Rousseaus samh�llsfilosofi och Klopstocks religi�sa epik f�r sina f�rsta stora uttryck. Det �r en str�mning av radikalt annan karakt�r �n den egentliga upplysningsr�relsen. Medan upplysningsm�nnen i stort sett hade inskr�nkt sig till en f�rsiktig och �verv�gande intellektuell kritik av de best�ende institutionerna samtidigt som de sj�lva r�rde sig som fisken i vattnet i salongernas v�rld - le bourgeois gentilhomme, s�ger Bruneti�re tr�ffande om Voltaire - s� blir oppositionen fr�n och med nu en angel�genhet f�r k�nslan och viljan, ja, f�r hela personligheten. I l�ngt h�gre grad �n tidigare anknyter den ocks� till bourgeoisins religi�sa och moraliska revolt mot den aristokratiska livsf�ringens tilltagande urartning. Gentemot adelns och hovkretsarnas erotiska libertinism s�tter den f�rh�rligandet av det borgerliga familjelivets oanfr�tta idyll med dess oskuldsfulla seder och gammaldags fromhet: det senare f�r �vrigt en inst�llning som �ven g�r igen inom konsten, d�r den i Chardins genrem�leri erh�llit sin estetiskt mest tilltalande ekvivalent. Mot slutet av �rhundradet �verg�r angreppen mot hovkulturens ruttenhet - s�rskilt f�r teaterns vidkommande - ofta i �ppen politisk revolutionspredikan, till exempel hos Lessing i "Emilia Galotti" eller i Schillers "Intriger och k�rlek".
Med det nya inneh�llet f�ljer kravet p� en ny och friare formgivning: pseudomorfosens osj�lvst�ndiga underkastelse under de klassiska idealen och f�rebilderna uppfattas nu �ver lag av bourgeoisin som f�r�ldrad och hindersam. Man brukar i litteraturhistorien g�rna framst�lla denna omsv�ngning som en nationell germansk reaktion mot den "franska" smakens ensidiga v�lde. Men �ven om en s�dan tendens otvivelaktigt spelar in i de nordiska l�nderna, s� visar redan en flyktig blick p� den estetiska diskussionen att den aldrig �r utslagsgivande. N�r till exempel Lessing i "Laokoon" och i sin "Hamburgska dramaturgi" i Tyskland �ppnar angreppen mot klassicismens formgivning, s� h�mtar han sina mest slagkraftiga argument inte fr�n Aristoteles utan fr�n fransmannen Diderot. Vi m�ste dessutom komma ih�g att den ideologiskt som stilistiskt mest banbrytande representanten f�r den revolution�ra riktningen likaledes �r en fransman: Rousseau.
I denna kamp mellan gammalt och nytt i litteraturen m�ste - som rimligt �r - den estetiska omv�rderingen av g�ngna epokers insats komma att spela en betydande roll. Med s�ker historisk instinkt griper bourgeoisin i sin uppg�relse med pseudomorfosen tillbaka till den tid n�r det unga borgerliga skapandet �nnu inte hade hunnit insn�ras i klassicismens tv�ngstr�ja: den griper tillbaka till ren�ssansen som den i medveten polemik mot absolutismens och upplysningens f�retr�dare framst�ller i en mer eller mindre f�rklarad dager. Man m�ste emellertid akta sig f�r att uppfatta denna omv�rdering av det f�rflutna som en process av �verv�gande vetenskaplig inneb�rd. Naturligtvis har den �ven en objektiv sida och naturligtvis kan det med en viss r�tt s�gas att det �r nu som kritiken p� allvar "uppt�cker" en Shakespeares, en Rembrandts eller en Spinozas storhet. Men det betyder f�r ingen del att man skulle infoga deras verk i n�got slags of�r�nderligt sammanhang med anspr�k p� giltighet f�r all framtid. Vad som sker �r snarare att det �ter f�rvandlas till ferment i en levande, organisk verklighet: det blir till en l�sen, ett f�ltrop, ett baner. I likhet med vad som �r fallet vid varje produktivt till�gnande tr�der det filologiska intresset avgjort tillbaka f�r det pragmatiska.
Man kan tydligt se det p� s�ttet att handskas med Spinoza. I all sin skenbara slutenhet och entydighet �r Spinoza otvivelaktigt en av de mest komplicerade gestalterna i det v�sterl�ndska t�nkandets historia - en man vars �sk�dning i sig innesluter de mest of�renliga element. I formellt avseende anknyter han som bekant n�rmast till Descartes' rationalistiska metod och kan s� till vida med en viss r�tt betecknas som representant f�r absolutismens allm�nna teoretiska grundtendens. Det g�ller inte minst hans l�ra om affekternas kuvande genom "intellektet", vars sl�ktskap med klassicismens psykologiska uppfattning ligger i �ppen dag. Men samtidigt finner man hos Spinoza ett djupt och sm�rtfyllt personligt engagemang och en inlevelse i de m�nskliga lidelsernas patologi som genom sin intensitet i grunden skiljer sig fr�n den klassiska. I sj�lva verket �r den av utpr�glad ren�ssansnatur. Ingen som l�st tredje boken av "Etiken" har v�l kunnat undg� att frapperas av sl�ktskapen med Shakespeares tragedier med deras v�ldsamma uppladdning av en till bristningsgr�nsen sp�nd k�nsla.
Det �r likadant med hans naturuppfattning. Var och en vet att Spinoza p� den punkten f�retr�der en str�ngt mekanisk och deterministisk inriktning som g�r betydligt l�ngre �n kartesianismen och pekar fram�t mot 1800-talets naturvetenskapliga materialism - en omst�ndighet som kanske mer �n n�gon annan f�rklarar hans enast�ende inflytande p� efterv�rlden. Inte desto mindre har man enligt min uppfattning s�rskilt p� marxistiskt h�ll �verskattat det mekaniska inslagets roll i spinozismen (Thalheimer, Deborin), i det man gl�mmer att Spinoza vid sidan av denna linje fullf�ljer en annan och rakt motsatt tendens som den siste store utl�paren av ren�ssansens naturfilosofi med dess panteistiska mystik och organiska naturbesj�lning. Det kan naturligtvis tvistas om vilket drag som �r det viktigaste, men s�kert �r att f�r den borgerligt revolution�ra livsk�nslan vid denna tid m�ste ren�ssansanknytningen betecknas som utslagsgivande. Hos Herder och Jacobi som i Tyskland inleder omv�rderingen av hans verk genomg�r Spinozas v�rldsbild en omformning i riktning mot det subjektiva och sentimentala som erinrar om Ellen Keys inst�llning mer �n hundra �r senare. Och f�r Goethe framst�r Spinoza som bekant i f�rsta hand som en r�ddare undan den d�da och sj�ll�sa materialism som vid l�sningen av Holbachs "Naturens system" fyllt honom med en s�dan obetvinglig motvilja.
Naturligtvis �r den gjorda framst�llningen starkt f�renklad. Jag har av rimliga sk�l m�st inskr�nka mig till att ange de viktigaste etapperna i den process genom vilken borgerskapet under senare h�lften av 1700-talet frig�r sig fr�n det ideologiska arvet fr�n absolutismen. Om vi fr�n studiet av denna allm�nna utvecklingstendens �verg�r till en analys av de enskilda fallen, s� finner vi emellertid att emancipationskampen s�llan f�rsigg�r efter n�got entydigt schema: snarare antar den formen av en rad individuella l�sningar, d�r de motsatta impulserna f�renas i en mer eller mindre personligt betingad syntes. Tag en diktare som Lessing. Vi har nyss sett att det �r Lessing som i Tyskland genomf�r brytningen med den klassiska formgivningen och s� till vida framst�r som pseudomorfosens egentlige estetiske baneman. Det hindrar inte att han i filosofiskt avseende n�rmast anknyter till den �ldre upplysningen, det vill s�ga till samma riktning fr�n vilken pseudomorfosen fr�n b�rjan utg�r. Men d�rmed �r inte allt sagt, ty samtidigt genomg�r Lessing mot slutet av sitt liv en utveckling i riktning mot ett slags modifierad spinozism som varken �r identisk med Herders och Goethes eller med den senare materialismens - en omsv�ngning som l�r ha g�tt hans gamle v�n och medk�mpe, den ortodoxe upplysningsmannen Mendelssohn, s� h�rt till sinnes att han dog p� kuppen.
�nnu mer komplicerad �r Diderots st�llning. Diderot har i sin kritik och sina sk�despel som kanske ingen annan gett uttryck �t det sv�rmeri f�r dygden och f�r en borgerligt moralisk livsf�ring som �r den sentimentala riktningens mest utm�rkande k�nnetecken. Men vid sidan d�rav f�retr�der han i sina romaner en erotisk libertinism av ofta ganska h�mningsl�s karakt�r: hans "Indiskreta brev" kan v�rdigt st�llas vid sidan av Gr�billon den yngres "Ottomanen" eller Louvets "Chevalier de Faublas' memoarer", och i m�sterverket "Rameaus brorson" l�ter han hj�lten med v�lbehag utveckla en cyniskt obesv�rad livssyn, som otvivelaktigt skulle ha kommit h�ren att resa sig p� den bourgeoisi som p� teatern appl�derade hans moraliserande "Familjefadern". Ocks� filosofiskt har Diderot genoml�pt hela skalan av m�jliga st�ndpunkter, fr�n en "upplyst" deism i Voltaires anda - "Brev om f�glarna" - till en materialistisk ateism med starka sentimentala och panteistiska inslag. L�gger man d�rtill att han med all sannolikhet �r upphovsman till ett flertal av de revolution�ra id�er om samh�llet som Rousseau framf�r i sin f�rsta prisskrift, s� f�rst�r man att forskningens motvilja mot honom har sina randiga sk�l: han v�grar att �verhuvudtaget l�ta sig infogas i n�got p� f�rhand f�rdigt fack. Men det �r �nnu inte allt. De mots�gelser som vi konstaterat hos Lessing och Diderot l�ter sig ju i viss m�n f�rklara som en �terspegling av den psykologiska konflikt i vilken bourgeoisin m�ste befinna sig i brytningen mellan revolution�r omdaningsvilja och �nskan att anpassa sig efter det best�ende. Vi m�ste emellertid komma ih�g att ingen diktare n�gonsin kan reduceras till enbart en social produkt. Om vi vill f�rst� hans insats, s� m�ste vi ocks� ta h�nsyn till den rad av personliga element och faktorer som best�mmer hans verksamhet: en uppgift som ingalunda underl�ttas av att de personliga elementen naturligtvis endast i abstraktionen kan skiljas fr�n den sociala m�ls�ttningen. L�t oss f�r att belysa problemet dr�ja en stund vid den centrala litter�ra gestalt som i sig sammanfattar de flesta av tidens andliga str�mningar, samtidigt som han kanske b�ttre �n n�gon annan illustrerar de praktiska sv�righeter som bourgeoisins kulturella representanter har att k�mpa med under absolutismen: Goethe.
De grundl�ggande yttre omst�ndigheterna kan kanske f�ruts�ttas bekanta. F�dd i Frankfurt och tillh�rande en gammal f�rn�m patricierfamilj kom Goethe efter slutad skolg�ng till universiteten i Leipzig och Strassburg f�r att l�sa juridik. D�r gjorde han bekantskap med den litter�ra riktning - "Sturm und Drang" - som i Tyskland markerar den borgerligt revolution�ra oppositionens definitiva genombrott och ansl�t sig med liv och sj�l till dess program. Goethes tv� f�rsta mer betydande arbeten, sk�despelet "G�tz von Berlichingen" och romanen "Werthers lidanden", �r b�gge typiska exponenter f�r sturm-und-drang, laddade till bristningsgr�nsen med radikala id�er och ett ungdomligt, himlastormande trots. I "G�tz von Berlichingen" �r hj�lten en av ledarna f�r det stora tyska bondeupproret 1525 som skildras med omissk�nnlig sympati. En �nnu starkare verkan p� samtiden fick "Werthers lidanden", som i en f�rebildligt enkel och naturlig form ger uttryck �t den sentimentala riktningens grundl�ggande patos: den k�nslom�ssiga revolten mot libertinismen och f�rk�rleken f�r den borgerliga familjeidyllen. Men inte nog med det. Goethe har i Werther ocks� inlagt en tydligt tendenti�s skildring av den f�r borgerskapet f�rhatliga adliga st�ndsh�gf�rden - man har i allm�nhet inte observerat att det �r s�rad klassk�nsla som n�rmast driver Werther till hans sj�lvmord - och den sista meningen i boken �r en udd mot kyrkan. ("Ingen pr�st f�ljde honom till graven.")
Sturm-und-drang�ren - tiden mellan 1771 och 1775 - �r f�r Goethe en period av �verstr�mmande poetisk aktivitet. Vid denna tid tillkommer inte bara "G�tz" och "Werther" utan �ven prometevsfragmentet och det f�rsta utkastet till sk�despelet "Egmont" - liksom "G�tz" betecknande nog med en omst�rtningsman som hj�lte - �vensom de centrala och mest levande partierna i det verk som skulle bli Goethes st�rsta litter�ra insats, hans andliga testamente: dramat om Faust. Vidare en rad underbara k�rleksdikter, ballader och oden - kanske de mest betagande han n�gonsin skapat. Lyriskt �r de epokg�rande. Med geniets obekymrade nonchalans sopar Goethe bort �rhundradens damm fr�n den poetiska diktionen och l�ter de n�tta klassiska metaforerna framst� som nytv�ttade, med en sinnlig �sk�dlighet och glans som �nnu i dag kommer l�saren att kippa efter andan. Den poetiska revolution som Wordsworth och Coleridge tjugofem �r senare inleder i England n�r de - med uppb�d av ett ansenligt teoretiskt maskineri - vill l�ra s�ngm�n att tala vardagens och medelklassens spr�k har Goethe till synes utan sp�r av tvekan eller anstr�ngning f�rverkligat redan i sin ungdomsdiktning.
V�ndpunkten i denna kurva betecknas av �ret 1775. Det �r detta �r som Goethe tr�der i tj�nst hos hertigen Karl August i Weimar. D�rmed �r sturm-und-drangperioden i stort sett avslutad: vad som sedan f�ljer �r den borgerlige revolution�rens omvandling till aristokratisk hovman och minister. F�r den officiella goetheuppfattningen framst�r denna utveckling som en ytterst organisk och naturbetingad process: ungdoms�ren med deras oklara och j�sande oro �r till�nda och diktaren tr�der renad och luttrad in i manna�ldern f�r att nu skapa sina stora och of�rg�ngliga m�sterverk och utveckla de rent "m�nskliga" sidorna av sitt v�sen till den o�tkomliga h�jd som efterv�rlden i mer �n hundra �r beundrat hos Goethe.
Tyv�rr finns det knappast n�gon m�jlighet att karakterisera denna typ av historieskrivning p� annat s�tt �n som ren och sk�r svindel. Visserligen skulle det vara missvisande att - som ibland skett - framst�lla Goethes anst�llning hos hertigen av Weimar som ett medvetet f�rr�deri mot de borgerliga intressen som han tidigare f�rf�ktat: tv�rtom �r det troligt att han fr�n b�rjan drevs av en politisk ambition av mindre vanliga m�tt. I den unge hertigen Karl August ans�g han sig ha funnit ett redskap som skulle hj�lpa honom att f�rverkliga den omdaning av det tyska samh�llslivet som han dr�mde om. Goethes f�rsta ministertid �r ocks� en period av rastl�sa reformer p� alla omr�den. Men motst�ndet fr�n de gamla makterna var f�r starkt. L�ser man hans dagboksanteckningar och brev fr�n weimartiden, s� m�rker man hur de f�rsta �rens ut�triktade optimism och verksamhetsgl�dje s� sm�ningom avl�ses av en bitter besvikelse och resignation som inte minst g�ller hertigen sj�lv. Goethe fann sig snart st� inf�r valet mellan ett uppgivande av sina innersta intentioner eller en fullst�ndig brytning. Med den f�r honom karakteristiska obeslutsamheten f�redrar han att g� omkring problemet: efter en br�dst�rtad hemlig avresa som inte g�rna kan betecknas som annat �n en flykt avviker han till Italien och inleder d�rifr�n diplomatiska f�rhandlingar med hertigen. Till slut g�r han med p� att �terv�nda - under f�ruts�ttning att hans personliga r�relsefrihet f�r framtiden l�mnas obeskuren.
Kompromissen kom att st� Goethe dyrt - b�de som m�nniska och som diktare. En obekymrad andlig rentiertillvaro s�dan som den han tillf�rs�krat sig �r ingen l�mplig jordm�n f�r produktivt skapande. Redan hans officiella st�llning vid hertigens hov band honom med tusen h�nsyn och f�rpliktelser som i l�ngden m�ste verka undergr�vande p� personligheten. Avskuren fr�n sin intellektuella ursprungsmilj� och i grunden djupt fientlig mot den aristokratiska omgivning i vilken han var d�md att leva k�nner han sig med �ren alltmer isolerad och fr�mmande f�r tidens str�vanden. Os�kerheten inf�r det uppv�xande sl�ktet tar sig uttryck i olust och irritation. "Missmodets bok" - "Buch des Unmuts" - lyder den betecknande titeln p� ett av avsnitten i "V�st-�stlig divan"; den kunde st� som motto �ver hela samlingen med dess provokatoriska f�rsvarsattityd gentemot ytterv�rlden:
"De s�nder mig alla sin h�lsning
och hatar mig alla till d�ds."
Med den tilltagande isoleringen f�ljer en tilltagande andlig passivitet. L�gg f�rst m�rke till hur Goethes litter�ra alstringskraft avtar. De f�rsta weimar�ren �r �nnu fyllda av en sprudlande produktivitet - det �r nu som utkasten till "Ifigenia", "Tasso" och "Wilhelm Meisters l�ro�r" ser dagen. Men d�rmed �r �ven de stora uppslagens tid s� gott som helt f�rbi: vad som sedan f�ljer i gestaltskapande avseende �r i huvudsak ett o�ndligt m�dosamt utarbetande av de n�mnda konceptionerna och av uppslagen fr�n sturm-und-drangperioden ("Faust", "Egmont").
Givetvis �r och f�rblir Goethes lyriska ingivelse alltf�r stark f�r att n�gonsin helt l�ta sig undertryckas. Den lever vidare i hans av spinozistisk naturk�nsla f�rgade tankepoesi ("Pro�mion"); och i enstaka dikter s�dana som "Marienbadelegin" och "Tornv�ktarens s�ng" - ur andra delen av "Faust" - kan den med element�r kraft bryta fram �nnu p� hans sena �lderdom. Ocks� �tskilliga av hans aforismer fr�n senare �r b�r otvivelaktigt vittne om sp�nstig iakttagelsef�rm�ga och avklarnad livs�verblick. Men det �r undantagsfall. I stort sett k�nnetecknas s�v�l hans vers som hans prosa efter �terkomsten fr�n den italienska resan av en st�ndigt tilltagande avmattning och f�rstelning, som inte minst g�ller den spr�kliga uttryckskraften. Den underbara friskheten och omedelbarheten i hans ungdomsverk f�rsvinner och ers�tts efter hand med en snirklad kanslistil, som endast i en period av mekanisering och f�rkonstling som v�r egen kunnat uppfattas som "klassisk". Inte heller har denna utveckling i och f�r sig n�got med Goethes �lder att g�ra. N�r man bet�nker hur diktare som Dante, Milton, Hugo och Yeats in i det sista forts�tter att fullkomna sin formgivning och utveckla dj�rvheten och pregnansen i sitt ordval, s� f�rst�r man att Goethes vid fyrti �r intr�dande konstn�rliga deklination knappast kan skyllas p� fysiologiska faktorer.
Parallellt med den poetiska utarmningen g�r en annan och l�ngt mer tragisk som g�ller m�nniskan. Goethes uppgivande av sin ungdoms politiska frihetsdr�mmar �r ingen akt av frimodig och historiskt n�dv�ndig underkastelse: den �r en skamset fortskridande borttr�ngningsprocess i det omedvetna som alstrar neuros och d�ligt samvete. Man beh�ver bara kasta en blick p� n�got av portr�tten fr�n hans senare �r f�r att se att den vid alla officiella minnestillst�llningar devot hyllade "olympiern" innerst inne �r en olycklig och missn�jd misantrop som f�raktar sig sj�lv och m�nskligheten. Och hur skulle det v�l kunna vara p� annat s�tt. Den man som vid tjugofem �rs �lder skapat gretchen-tragedin men som p� gamla dagar i sin egenskap av minister avb�jer hertigens f�rslag att ben�da en barnam�rderska som blivit d�md att mista livet - den mannen har i sj�lva verket s� effektivt avskurit rottr�darna till sitt eget djupaste patos att n�gon annan utv�g �n hypokondrin knappast st�r honom �ppen.
Det finns en historia om Goethes sammantr�ffande med Beethoven - vitsordad bland annat av Romain Roland - som b�ttre �n l�nga utl�ggningar belyser det sagda. Goethe var vid denna tid sextitre �r gammal. Beethoven var fyrtitv� och en lidelsefull revolution�r, men han var beredd att �dmjukt b�ja sig f�r den store diktaren som han beundrade �ven om han inte utan vidare ville kr�ka rygg f�r rang och arrogans. De tr�ffades under bar himmel i en park d�r det var mycket folk. Pl�tsligt viskades det att hertigen och hertiginnan n�rmade sig. Man bildade genast h�ck p� �mse sidor om v�gen. Ocks� Goethe st�llde sig �t sidan med hatten i hand och djupt nedb�jt huvud. Men d� stegrade sig Beethoven; ursinnigt tryckte han ner sin hatt i pannan och gick sin v�g.
Goethe gl�mde aldrig denna scen. Vi har Mendelssohns intyg p� att han i forts�ttningen konsekvent v�grade att lyssna till Beethovens musik som - enligt hans egen uppgift - "uppr�rde" honom alltf�r mycket f�r att tilltala hans estetiska sinne. Tydligen k�nde han b�ttre �n sina apologeter, inf�r de utbrott av en okuvad frihetsl�ngtan som m�tte honom i de beethovenska tong�ngarna, med vilka offer hans egen "harmoni" hade k�pts.
Man har mot den marxistiska tesen om kulturutvecklingens beroende av klasskampen inv�nt att de m�nniskor som i ordets egentliga mening "frambringar" kulturen - f�rfattare, konstn�rer, vetenskapsm�n - mycket s�llan st�r i n�got direkt f�rh�llande till den ekonomiska och politiska maktgrupperingen: den medeltida riddardiktningen �r - p�pekas det - lika litet en skapelse av riddarna sj�lva som 1700-talets franska hovm�leri �r en skapelse av hovm�nnen eller den borgerliga 1800-talsromanen en skapelse av industriidkarna. �nda sedan historiens gryning har den kulturella produktionen tv�rtom legat i h�nderna p� en alldeles speciell grupp i samh�llet, de s� kallade intellektuella, som har haft denna verksamhet till uppgift och funktion. Det kan under s�dana omst�ndigheter se ut som skulle den av oss f�retr�dda uppfattningen vila p� ett fundamentalt missf�rst�nd. Den vill f�rklara kulturen ur dess sociala f�ruts�ttningar men v�nder sig d�rvid inte till kulturens faktiska upphovsm�n utan s�ker h�rleda den ur mentaliteten hos vissa ledande skikt som inte har n�got med den omedelbara kulturproduktionen att g�ra.
Tankeg�ngen �r bestickande och inneh�ller s� till vida en riktig k�rna som den gentemot alla f�rs�k att reducera kulturproduktionen till en passiv, mekanisk reflex av omst�ndigheter och milj� f�ster uppm�rksamheten vid det aktiva m�nskliga medium genom vilket den �ger rum. (Som Goethes exempel visar r�r det sig ofta om ett medium av ytterst sammansatt natur.) Men det �r en erinran som mig veterligt ingen marxist beh�ver ta �t sig. Vad marxismen f�rnekar �r ju inte de intellektuellas existens eller faktiska insats i kulturutvecklingen: vad den v�nder sig mot �r f�rest�llningen att denna insats skulle f�rsigg� i form av n�got slags generatio aequivoca, det vill s�ga genom ett frambringande ur deras eget medvetandes djup. Inte heller bildar de - som de Man tycks vilja h�vda - en sj�lvst�ndig samh�llsklass med en av deras yttre st�llning avh�ngig "ideologi". De �r om man s� vill en grupp, ett yrke, ett hantverk. Men ett yrke har ingen ideologi - ingen avgr�nsad livssyn - som i och f�r sig skiljer sig fr�n andra yrkens. Den ideologi de intellektuella f�retr�der har sitt ursprung p� annat h�ll och kan f�rst�s bara om vi tar h�nsyn till de allm�nna faktorer som vid en given tidpunkt best�mmer den sociala v�rderingen och livsf�ringen i dess helhet.
L�t oss �n en g�ng betrakta den kultur som bildar utg�ngspunkten f�r v�r analys - den franskklassiska. Vi har sett att denna kultur s�v�l ifr�ga om form som inneh�ll utm�rker sig f�r en enast�ende fasthet och slutenhet som i sin tur n�ra sammanh�nger med stabiliteten hos det sociala system ur vilken den framg�tt. Det hindrar emellertid inte att dess upphovsm�n delvis har en mycket skiftande yttre bakgrund. N�gra av dem, som La Rochefoucauld och madame La Fayette, kommer fr�n hovets och aristokratins h�gsta kretsar. Men det �verv�gande stora flertalet - Boileau, Racine, Corneille, Moli�re, La Fontaine, La Bruy�re, Pascal och Descartes - tillh�r en milj� som otvivelaktigt n�rmast m�ste betecknas som "intellektuell" (om ocks� med starka borgerliga inslag). Trots detta skulle det vara meningsl�st att i f�rsta hand uppfatta dem som talesm�n f�r en enskild yrkesgrupp och dess intressen. Tv�rtom f�r det v�l betraktas som erk�nt ocks� utanf�r marxismens l�ger att deras f�rkunnelse genomg�ende �r pr�glad av de ideologiska principer - absolutismens och den feodala hierarkins - som ligger till grund f�r den samtida maktgrupperingen �verhuvud. Och likas� n�r upplysningsm�nnen n�gra �rhundrade senare v�nder sig mot samma principer: det �r en omsv�ngning som sker i mer eller mindre medveten anknytning till de nya sociala krafter som v�xt fram under mellantiden och som i de intellektuella i ordets egentliga mening funnit sina representanter, sina f�rmedlare.
D�rmed inte sagt att de intellektuellas verksamhet socialt sett skulle sakna varje sj�lvst�ndigt inslag. �ven om de inte besitter n�gon egen livssyn som entydigt avgr�nsar dem fr�n andra samh�llslager, s� uppvisar de otvivelaktigt i sin egenskap av intellektuella en viss yrkesegenart som inte kan undg� att s�tta sp�r i deras skapande. Dit h�r i f�rsta hand gl�djen och stoltheten vid sj�lva uppgiften - medvetandet att vara infogad i en stor tradition och med sin insats avg�ra kulturens utveckling och niv�. Och det �r �ven tydligt att en s�dan inst�llning s� till vida kan vara till nytta som den hj�lper dem att h�vda det andliga arbetets oavh�ngighet och v�rna den mot f�rs�k till ovidkommande yttre ingrepp. Men samtidigt rymmer attityden i psykologiskt avseende ett ofr�nkomligt riskmoment, i det den f�rst�rker den tendens till isolering och sj�lvtillr�cklighet som enligt sakens natur m�ste h�nga samman med tron p� den egna verksamheten som en uppgift eller ett kall.
Man kan s�rskilt tydligt se det p� konstens och litteraturens omr�de. I en samh�llsordning som i likhet med den kapitalistiska pr�glas av en alltmer tilltagande mekanisering och specialisering tar sig de intellektuellas kamp f�r sin integritet g�rna uttryck i l'art pour l'art, det vill s�ga i en uppfattning som menar att konsten �r till enbart f�r sin egen skull - att den �r ren form som inte har n�got med f�rkunnelse eller social syftning att g�ra. Vi ska h�r inte ge oss in p� n�gon utf�rlig kritik av denna �sk�dning. Den kan angripas med olika motivering, men den avg�rande inv�ndningen mot den ligger i att den i l�ngden g�r det om�jligt f�r sina anh�ngare att faktiskt producera konst. Ty konst �r uttryck och uttryck �r detsamma som �verbringande av ett inneh�ll, ett budskap. D�rav det �verraskande och till synes paradoxala f�rh�llandet att medan konsten som ers�ttare f�r religionen inom diktningen kulminerar i Gautiers ocks� estetiskt ganska likgiltiga guldsmedspoesi, s� har religionen som inspirationsk�lla f�r den konstn�rliga ingivelsen sk�nkt oss en rad of�rg�tliga diktverk av o�vertr�ffad storhet och schvung, alltifr�n "Divina commedia" till "Paradise lost".
N�got liknande g�ller ocks� om politiken. I och f�r sig kan v�l ingenting vara mer missvisande �n den popul�ra f�rest�llningen att de intellektuella p� den punkten skulle sakna egentligt inflytande: snarare kan det med en viss r�tt s�gas att den moderna politiken alltmer blivit en angel�genhet f�r s�rskilt utbildade intellektuella specialister. Men det inneb�r inte att de i sin egenskap av intellektuella skulle best�mma utvecklingens g�ng. Deras befogenhet - eller "mandat" som det betecknande heter inom parlamentarismen - str�cker sig precis lika l�ngt som deras uppdragsgivares vilja. Vi vet ocks� fr�n historien att de intellektuella har spelat sin st�rsta politiska roll i perioder av sk�rpt klasskamp, n�r de mer lidelsefullt och energiskt �n andra har kunnat f�retr�da de p� den ena eller andra sidan engagerade gruppernas gemensamma intressen, deras principiella m�ls�ttning. S�v�l den franska som den ryska revolutionen vittnar v�ltaligt om vad en m�lmedveten intellektuell elit i det avseendet f�rm�r utr�tta genom att anknyta till massornas instinkter och behov - n�got som i sin tur givit upphov till den lika orimliga tesen att alla s�dana omv�lvningar mer eller mindre skulle vara ett "verk" av de intellektuella.
Tyv�rr v�gar jag inte r�kna med att med dessa kortfattade antydningar ha utt�mt den invecklade fr�gan om de intellektuellas st�llning i klasskampen. Otvivelaktigt rymmer den ut�ver det sagda en rad moment som i det f�reg�ende inte ens har kunnat ber�ras. Med all r�tt har till exempel Erik Blomberg i sin studie om konsten och klasserna p�pekat att varje konstn�r vid sidan av yrkestraditionen och den sociala maktgrupperingen med n�dv�ndighet m�ste vara p�verkad av psykologiska reminiscenser fr�n den milj� i vilken han v�xt upp - reminiscenser som ofta korsar de str�vanden av mer allm�n natur som han ger uttryck �t i sina verk: till och med hos en s� utpr�glad "hovm�lare" som Watteau - framh�ller Blomberg - finner vi i hans scener ur b�ndernas och sm�folkets liv inslag som i avd�mpad form erinrar om hans prolet�ra ursprung. Det g�ller mutatis mutandis ocks� f�r litteraturen. Vi har tidigare talat om Moli�res gyckel med borgerskapets lust att efterlikna den aristokratiska livsf�ringen och satt det i f�rbindelse med absolutismens starka betoning av st�ndsprincipens helgd. Men kritiken har samtidigt en annan sida. Om vi lyssnar tillr�ckligt noga kan vi inte undg� att bakom det moli�reska skrattet f�rnimma ett maskerat borgerligt sj�lvmedvetande som med f�rbittring och v�mjelse v�nder sig mot den brist p� v�rdighet som ligger i uppkomlingsmaneren - en k�nsla besl�ktad med den som en socialistisk komedif�rfattare skulle �gna l�t oss s�ga inst�llningen hos en f�rborgerligad kommunalpamp eller korrumperad fackf�reningsledare.
Att konstatera detta inneb�r f�r ingen del ett �vergivande eller n�gon "modifikation" av den marxistiska st�ndpunkten. Men det b�r tj�na som en varning f�r oss mot en alltf�r schematisk och mekanisk till�mpning av metoden. Den materialistiska historieuppfattningen f�r - som Marx energiskt understryker - aldrig f�rvandlas till n�got slags universalnyckel med vars tillhj�lp alla vetenskapliga problem p� f�rhand f�ruts�tts vara l�sta. I sin polemik mot Rue har Blomberg givit en rad �vertygande exempel p� vilka missf�rst�nd som ett s�dant f�rfaringss�tt kan leda till. Och anledningen �r s� gott som genomg�ende densamma: den ligger i en otillr�cklig analys fr�n Rues sida av de intellektuellas st�llning och funktion och d�rmed av de personliga faktorernas inflytande p� inneh�ll och formgivning.
Det �r n�dv�ndigt att h�lla dessa fakta i minnet n�r det g�ller att bed�ma de ansatser till ett sj�lvst�ndigt prolet�rt kulturskapande som fr�n och med mitten av 1800-talet ing�r som en alltmer integrerande best�ndsdel i arbetarklassens emancipationskamp. Man har ofta f�rs�kt f�rringa dessa str�vandens betydelse med p�pekandet att de bara i ytterst begr�nsad utstr�ckning utg�r fr�n "arbetarna sj�lva". Inv�ndningen �r som vi sett meningsl�s. Ty ingen kultur i historien - vare sig h�rskande eller oppositionell - har n�gonsin tillkommit som en direkt produkt av de i den sociala maktkampen engagerade gruppernas egen verksamhet: processen �r i st�llet den att de intellektuella i sina verk l�ter sig inspireras av den ena eller andra sidans v�rderingar, gestaltar dess erfarenheter och bygger vidare p� dess ideal. Inte heller f�r vi l�ta oss f�rvirras av det faktum att den prolet�ra kulturkampen fr�n b�rjan otvivelaktigt �r starkt f�rgad av borgerliga traditioner och t�nkes�tt. I sj�lva verket f�religger ocks� p� den punkten en p�taglig parallell till den utveckling som ovan tecknats f�r absolutismens vidkommande. Lika litet som borgerskapets kulturella representanter omedelbart �r i st�nd att finna former som svarar mot deras innersta intentioner, lika litet f�rm�r de socialistiska intellektuella som st�r arbetarr�relsen n�ra att utan vidare skapa nya och adekvata uttryck f�r proletariatets str�vanden. Hur mycket de �n f�retr�der ett nytt inneh�ll m�ste deras formgivning inte desto mindre vara bunden till de regler och m�nster som de vid sitt framtr�dande har att anknyta till.
De f�rsta mer betydande f�rs�ken att i konsten och litteraturen gestalta de erfarenheter som ligger till grund f�r proletariatets livssyn infaller som bekant i den s� kallade naturalismens epok under senare delen av 1800-talet. Det �r en riktning som otvivelaktigt m�ste betecknas som �verv�gande borgerlig - l�t vara med en utpr�glat radikal och framstegsv�nlig tendens. Men samtidigt bygger den p� en estetisk doktrin som genom sitt krav p� ett allsidigt �tergivande av den yttre verkligheten i viss m�n driver konstn�ren ut �ver den borgerliga milj�n och h�nvisar honom till motiv som tidigare fallit utanf�r ramen av hans intresse. I m�nga fall r�r det sig visserligen om ett ganska ytligt reproduktionsf�rfarande, och resultatet har blivit n�got som snarare m�ste betecknas som socialt reportage �n som konst. I den m�n konstn�rens inlevelse i sitt �mne �r tillr�ckligt h�ftig och �kta �r det emellertid tydligt att han inte kan stanna vid detta: redan troheten mot materialet och hans egen uppgift tvingar honom att mer eller mindre tydligt �verskrida sin ursprungliga m�ls�ttning. Vi kan se det p� verk som Zolas "Gruvstrejken" och Hauptmanns "V�varna" lika v�l som p� Thomas Hoods "Linnes�ng", p� Courbets och Millets arbetsbilder lika v�l som p� Meuniers skulpturer eller Steinlens och K�the Kollwitz' grafik. Vad som m�ter oss i dessa arbeten �r inte bara ett revolution�rt patos av klart prolet�rt ursprung utan ocks� fermenten till en ny stil - en ny formgivning - som delvis spr�nger den naturalistiska utg�ngspunkten.
Och dessa ferment visar sig �ga en �verraskande livskraft. Med diktare som Nex�, Gorkij och Upton Sinclair ("Vildmarken") v�xer de inom loppet av ett par �rtionden inom litteraturen ut till en sj�lvst�ndig str�mning, som i medveten mots�ttning till den borgerliga diktens begynnande id�uppl�sning h�vdar en konsekvent genomf�rd socialistisk livssyn. Mest expansiv har den visat sig vara p� romanens omr�de d�r namn som Anna Seghers, Silone, Malraux och Traven under mellankrigs�ren p� ett v�ltaligt s�tt vittnar om dess inflytande. (I Sverige har vi hela raden av "prolet�rf�rfattare" fr�n Martin Koch till Frideg�rd och Lo-Johansson.) Inom dramatiken kan man n�mna Brechts, Tollers och Nordahl Griegs revolutionssk�despel, inom lyriken Langston Hughes' negerpoesi och Rudolf Nilsens agitationsvers samt Bechers storstadsskildringar fr�n 1920-talet ("Den hungriga staden"). Och �ven f�r den bildande konstens vidkommande g�r sig en liknande tendens m�rkbar, l�t vara att den d�r aldrig f�r samma styrka: Masereels och George Grosz' teckningar, Riveras fresker och Aulies, Midelfarts och Amelins stafflim�leri m� st� som exempel.
Man kan knappast beteckna denna till naturalismen anknytande riktning som en pseudomorfos i samma mening som 1700-talets borgerliga upplysningsr�relse: d�rtill �r den alltf�r medveten och egenartad. Inte desto mindre lider den s�v�l teoretiskt som konstn�rligt av en viss svaghet, som visserligen framtr�der mindre p�tagligt hos de egentliga banbrytarna �n hos vissa av skolans utl�pare, s�rskilt i den amerikanska litteraturen (Dos Passos, Farrell, Caldwell, delvis ocks� hos Steinbeck och Richard Wright). Marxistiskt skulle man kunna uttrycka saken s� att den f�ster ett alltf�r stort avseende vid det materialistiska elementet i framst�llningen och ett alltf�r litet vid det dialektiska. Den reducerar g�rna proletariatets insats till en passiv produkt av omst�ndigheter och milj� - en produkt d�r massornas instinktiva revolt mot det best�ende spelar den utslagsgivande rollen medan det aktiva, individuella initiativet s� gott som genomg�ende f�rbises. Det �r d�rf�r rimligt att arbetarnas makt�vertagande i Sovjetunionen och den d�rmed f�ljande konkretiseringen av socialismens problem i viss m�n m�ste resultera i en reaktion mot denna str�mning. Man v�nder sig mot dess ensidigt naturalistiska inst�llning och kr�ver en ny, socialistisk realism, som g�r st�rre r�ttvisa �t de skapande krafterna i utvecklingen, samtidigt som den i formellt avseende p� ett mer allsidigt s�tt tillgodogjort sig arvet fr�n den klassiska kulturtraditionen.
Naturligtvis �r det �nnu f�r tidigt att g�ra upp n�got definitivt bokslut �ver en riktning som p� detta s�tt befinner sig mitt i sin fulla utveckling. Otvivelaktigt har den i Sovjetunionen s�v�l p� litteraturens som musikens omr�de frambragt �tskilliga betydande namn - Sjolochov, Simonov, Fadejev, Sjostakovitj - och �ven inom skulpturen kan den peka p� en rad goda prestationer. Men tyv�rr kan det inte f�rnekas att anknytningen till klassiska f�rebilder samtidigt medf�rt en tendens till akademisk eklekticism av f�ga uppbyggligt slag - en eklekticism som s�rskilt starkt framtr�der i m�leriet liksom i sovjetarkitekturens �verdrivna betoning av det nationella, folkliga och monumentala. Ingenting kan v�l i och f�r sig vara mera f�rst�eligt �n att Sovjetunionens folk i sin arkitektur vill ge uttryck �t den sj�lvk�nsla som fyller dem i medvetandet om sina sociala framsteg och sin dyrt f�rv�rvade politiska sj�lvst�ndighet. Men n�r denna sj�lvk�nsla manifesterar sig i en byggnadskonst som skr�mmande p�minner om det vilhelminska Tyskland med dess heraldiska emblem och kolonn�verlastade fasader, s� m�ste det st� klart f�r envar att man p� den punkten knappast hunnit �ver begynnelsestadiet.
Tendensen till eklekticism st�rks ytterligare d�rigenom att den ryska kritiken i sin ber�ttigade reaktion mot den borgerliga konstens ensidiga experimenterande med de tekniska uttrycksmedlen ofta f�rbiser de formella landvinningar som d�rvid kommit till st�nd. Det �r enligt min uppfattning en mycket farlig attityd. Ty d�rmed avsk�r den sig ocks� fr�n viktiga impulser till f�rnyelse och utveckling. Man m� ha vilken uppfattning man vill om till exempel den moderna lyrikens esoteriska och sv�rtillg�ngliga formgivning. Men s�kert �r att ingen - inte ens den som i likhet med f�rfattaren till denna bok i en f�renkling av diktionen ser det egentliga idealet - i v�ra dagar kan skapa en poesi som g�r anspr�k p� tidsenlighet, om han inte dessf�rinnan tillgodogjort sig resultaten av Val�rys, Rilkes, Bloks och Eliots banbrytande insats. Varmed givetvis inte vill vara sagt att den socialistiske diktaren b�r fylla sina verk med reminiscenser fr�n deras vers: det m�ste r�ra sig om ett produktivt till�gnande, en omsm�ltning p� ett nytt och h�gre plan.
Att den socialistiska kulturen - s�v�l inom som utom Sovjetunionen - �nnu st�r inf�r en rad ol�sta problem �r dock i och f�r sig knappast �gnat att f�rv�na. S� l�nge den lever i en fientlig omv�rld och under trycket av en fr�mmande, �verm�ktig ideologi m�ste den med n�dv�ndighet brottas med en dubbel uppgift. � ena sidan g�ller det f�r den att under vaken kritik av alla avvikelser h�vda sin speciella egenart, � andra sidan kan den inte g�ra anspr�k p� att sj�lv bli betraktad som progressiv utan att med sig inf�rliva de v�rdefullaste och mest livsdugliga elementen i samma kultur som den bek�mpar. Och det ligger i sakens natur att en s�dan balans mellan is�rstr�vande krafter aldrig kan �stadkommas med tillhj�lp av n�gon p� f�rhand f�rdig formel. Det �r en uppgift som kr�ver st�ndig uppm�rksamhet och vakth�llning, en oupph�rlig f�rnyelse och anpassning, som g�r det m�jligt att i varje ny situation ta upp problemen till of�rvillad granskning.
Marxismens framtr�dande har f�rsatt den borgerliga vetenskapen i ett �desdigert dilemma. � ena sidan �r som vi sett den av Marx och Engels utformade teorin i sina grunddrag ingenting annat �n en vidareutveckling av de f�ruts�ttningar som ligger i det klassiska t�nkandets egen struktur: � andra sidan f�r den i sin till�mpning till en prolet�rt revolution�r �sk�dning som till hela sitt v�sen m�ste f�refalla bourgeoisin fr�mmande och motbjudande. � ena sidan m�ste den allts� bek�mpas: � andra sidan kan detta inte ske utan en genomf�rd brytning med det borgerliga kulturarvets stoltaste traditioner. Det �r som bekant ocks� den situation som ganska snart intr�der och som i forts�ttningen i stegrad omfattning s�tter sin pr�gel p� allt fler omr�den av bourgeoisins intellektuella verksamhet. Vi k�nner alla till symtomen. Avsp�rrad fr�n sin naturliga teoretiska bakgrund och of�rm�gen att bem�stra det v�ldsamt ansv�llande erfarenhetsmaterialet har forskningen hamnat i splittring och desorganisation. Inte nog med att verkligheten under dess bearbetning uppl�sts i en rad isolerade sf�rer som tycks skilda fr�n varandra genom vattent�ta skott: ocks� inom de p� detta s�tt avgr�nsade sf�rerna r�r den sig som oftast med en hoppl�s f�rvirring ifr�ga om urval och vetenskaplig metod.
Visserligen kommer tendensen inte omedelbart till uttryck i den tillspetsade form som ovan skildrats. N�r bourgeoisin i sin kamp mot marxismen v�nder sina vapen mot dialektikens revolution�ra v�rldsbild, s� kan det till en b�rjan tv�rtom ske under h�nvisning till en �sk�dning som ifr�ga om konceptionens slutenhet och enhetlighet - om ocks� ingalunda i omfattning och djup - skenbart mycket v�l kan m�ta sig med den hegelska. Det �r den av Spencer och hans skola utformade evolutionsteorin som under senare delen av 1800-talet ut�var en ytterst stark dragningskraft p� vetenskapens f�retr�dare. Psykologiskt sett sammanh�nger denna verkan inte minst med evolutionsteorins ensidiga betoning av kontinuiteten i skeendet och dess avvisande av alla pl�tsliga, dramatiska och of�rutsedda inslag. Vi m�ste, f�r att f�rst� effekten, dra oss till minnes det �ndrade politiska och sociala l�ge vari bourgeoisin under mellantiden blivit f�rsatt. Med �ret 1848 �r den revolution�ra process som ledde till feodalismens nedk�mpande p� den europeiska kontinenten i stort sett avslutad. Den kapitalistiska ordningen har �verallt stabiliserats och produktionen befinner sig i rask tillv�xt. Det �r den industriella expansionens gyllene era - en tid n�r till och med det permanenta krishot som vidl�der systemet tycks p� god v�g att �vervinnas genom den i snabbt tempo f�rsigg�ende exploateringen av nya, utomkapitalistiska avs�ttningsomr�den i kolonierna. Och samtidigt skapar de goda konjunkturerna f�ruts�ttningar f�r ett radikalt reformarbete i moderl�nderna, som ger liberalismen vind i seglen och v�cker f�rhoppningar om en friktionsfri utj�mning av klassmotsatserna. I denna situation kan en teori som tar avst�nd fr�n dialektikens �ventyrligheter f�r att i st�llet hylla det lugna fram�tskridandets sak inte undg� att g�ra ett gynnsamt intryck.
Men d�rtill kommer en annan omst�ndighet som inte f�r gl�mmas. I motsats till Hegels utvecklingsl�ra �r evolutionsteorin fr�n b�rjan starkt f�rgad av den mekaniska och deterministiska str�mning som vid mitten av �rhundradet g�r sitt segert�g genom naturvetenskapen, och den kommer d�rigenom rent automatiskt att i samtidens �gon framst� som den mer avancerade uppfattningen ocks� d�r vi numera �r b�jda f�r att d�ma p� rakt motsatt s�tt. De av evolutionsteorin uppst�llda lagarna f�r det biologiska och historiska skeendet skiljer sig i grund och botten mycket litet fr�n de lagar som beh�rskar den oorganiska naturen: i det f�rsta utkastet till sitt system - "Progress, its law and cause" 1857 - vill Spencer rent av h�rleda dem alla ur principen om energins of�rst�rbarhet. P� s� s�tt �ppnar sig f�r m�nniskoanden det tilltalande perspektivet av en obruten serie mekaniska sammanhang, d�r det nytillkomna material som forskningen levererar tv�ngsfritt l�ter sig inordnas p� sin best�mda plats i en noggrant graderad skala av stigande komplikation och d�r allt som kommer att intr�ffa med matematisk n�dv�ndighet kan deduceras ur k�nnedomen om det som redan intr�ffat.
Tyv�rr vilar den f�regivna "vetenskapligheten" i intrycket delvis p� en illusion. Inte minst har en senare tids antropologiska och etnografiska forskning visat att Spencer i sin framst�llning av samh�llets tillblivelse f�rfarit i h�g grad godtyckligt: f�r att passa in verkligheten i sitt schema har han varit tvungen att beg� minst lika grovt v�ld mot fakta som n�gonsin Hegel. Men ocks� fr�n biologiskt h�ll b�rjade tidigt inv�ndningar resas mot den dogmatiska tro p� en l�ngsamt och om�rkligt f�rsigg�ende naturlig urvalsprocess som ligger till grund s�v�l f�r darwinismen som f�r Spencers teori. Genom holl�ndaren de Vries inf�rdes f�r f�rsta g�ngen f�rest�llningen om en spr�ngvis intr�dande f�r�ndring - en mutation - av de best�ende v�xt- och djurarterna i biologin, och sedan dess har de kritiska inkasten blivit allt fler. F�r en modern uppfattning framst�r utvecklingen i naturen inte som en obruten och j�mnt f�rl�pande kurva fr�n l�gre till h�gre utan snarare som en rad experiment som fr�n skilda utg�ngspunkter genom �terfall, bakslag och splittring arbetar sig fram i riktning mot �kad medvetenhet och organisation.
Parallellt med denna immanenta kritik av kontinuitetstanken g�r en annan str�mning som steg f�r steg undergr�vt tilltron till det mekaniska betraktelses�tt p� vilket principen ytterst �r byggd. Ungef�r vid samma tidpunkt som de Vries utarbetade grunddragen av sin mutationsteori uppst�llde Planck inom fysiken sin ber�mda str�lningslag till f�rklaring av energif�rdelningen i en absolut svart kropps emissionsspektrum och inledde d�rmed en utveckling som inom loppet av n�gra f� �rtionden skulle medf�ra en fullst�ndig omv�lvning i hela v�r uppfattning av den materiella verklighetens struktur. Den av Planck introducerade konstanten "h" �r en mikrokosmisk storhet av f�ga imponerande dimensioner: uttryckt i tal skrivs den som ett decimalbr�k med en nolla f�re och 26 nollor efter kommat. Men sedd p� n�rmare h�ll avsl�jar den sig snart som en orosstiftare i stor skala som �verallt d�r den lyckats tr�nga in infekterat materiens minsta enheter, elektronerna, med uppstudsighetens och motsp�nstighetens anda. Den f�rleder dem att of�rmedlat springa �ver fr�n den ena banan till den andra i en atom, den knuffar dem ur deras l�ge n�r vi vill l�gga dem tillr�tta f�r exakt iakttagelse, och om vi borrar tv� tillr�ckligt n�raliggande h�l i ett gitter, s� �vertalar den en och samma elektron att g� genom b�gge h�len p� en g�ng. Och �ven om denna nyckfullhet hos elektronerna naturligtvis inte f�r tas till int�kt f�r n�gra mer vittg�ende slutsatser med avseende p� verkligheten i dess helhet, s� �r det i alla fall tydligt att den psykologiskt m�ste bidra till att rubba vetenskapsm�nnens tillit till skeendets absoluta regelbundenhet och f�rutbest�mdhet.
Trots detta �r det knappast i s�dana �verv�ganden som vi har att s�ka den avg�rande orsaken till den evolutionistiska �sk�dningens sammanbrott. Tveksamma eller avvikande r�ster p� den punkten hade i sj�lva verket aldrig saknats. Men n�r grunden till slut b�rjar vackla, s� sammanh�nger detta mindre med n�gra renodlat ideologiska motiv �n med en �ndrad riktning hos de sociala krafter som fr�n b�rjan burit fram evolutionismen till seger. Vid sekelskiftet 1900 �r den "fredliga" expansion som resulterat i v�rldens uppdelning i intressesf�rer mellan stormakterna i stort sett till �nda och systemets inneboende mots�ttningar tr�der alltmer oh�ljt i dagen. I st�llet f�r en fri kappl�pning ut�t f�r vi en aggressiv imperialism med �kade rustningar och v�xande misst�nksamhet mellan staterna, i st�llet f�r inrikespolitisk utj�mning en stegrad oro och sk�rpt aktivitet fr�n arbetarr�relsens sida. I det f�rsta v�rldskrigets masslakt med de d�rur framg�ngna revolution�ra omv�lvningarna kulminerar organiskt en gudsf�rg�ten och mekaniserad tids�lders dr�m om ett fortsatt friktionsfritt fram�tskridande inom kapitalismens ram. Det g�r med den borgerliga framstegstron som med Ture Nermans visa om k�rleken: den blir kvar i en massgrav i Flandern.
Men d�rmed �r vi f�r den teoretiska diskussionens vidkommande tillbaka vid det dilemma som inledningsvis antytts. Med evolutionsl�ran �r i sj�lva verket bourgeoisins sista alternativ till en enhetlig v�rldsf�rklaring f�rbrukat och den latenta kris som l�nge gjort sig g�llande inom forskningens olika grenar intr�der i ett akut skede. Naturvetenskapen forts�tter visserligen sin v�g fram�t ober�rd av alla principiella �verv�ganden, men med till synes allt mindre hopp att kunna sammanfatta resultaten av sin verksamhet till ett organiskt helt. I ekonomi, sociologi och historieskrivning tar de eklektiska och formalistiska elementen alltmer �verhanden. Och vad filosofin ang�r, s� drivs den inte ens l�ngre av ambitionen till n�got slags �versk�dlighet utan har blivit en begreppsanalys som n�jer sig med att kritiskt unders�ka de logiska f�ruts�ttningar fr�n vilka vetenskapsm�nnen i sina skilda fack utg�r - en unders�kning som i de flesta fall tills vidare utmynnat i skepticism och �kad f�rvirring.
Givetvis f�r man inte f�rest�lla sig den ovan skildrade mots�ttningen mellan marxistisk och evolutionistisk �sk�dning som n�got absolut uteslutningsf�rh�llande: s� entydig �r s�llan en historisk relation. Marx och Engels har visserligen aldrig upph�rt att bek�mpa den f�rgrovning av utvecklingstanken som evolutionsl�ran i dess mekaniska form representerar. Men samtidigt �r de som tidigare visats fullt p� det klara med dess i m�nga avseenden progressiva karakt�r och ser den som en v�rdefull bundsf�rvant inte bara mot en �ldre forsknings stelbenta fasth�llande vid vissa of�r�nderliga "artbegrepp" - Linn�, Cuvier - utan mot den metafysiska och religi�sa livsinst�llningen �verhuvud. Och lika litet som de drar sig f�r att st�dja liberalismens kamp mot samh�llets feodala kvarlevor, lika litet kan det r�da n�got tvivel om deras sympatier till exempel f�r darwinismen i dess uppg�relse med tidens klerikala och vetenskapliga obskurantism. Trots alla reservationer med avseende p� utg�ngspunkten har de heller aldrig tvekat att i diskussionen upptr�da till Darwins f�rsvar.
I och f�r sig kan v�l riktigheten av deras h�llning knappast s�ttas ifr�ga. Men i likhet med varje form av taktisk allians rymmer den samtidigt ett ideologiskt riskmoment. Med v�rt engagemang f�r en teori - det m� vara aldrig s� dubbelbottnat - f�ljer g�rna en mer eller mindre medveten terminologisk anpassning som i sin tur inte kan undg� att s�tta sp�r i v�r sakliga inst�llning till problemen. Identifieringsbehovet tar �verhand �ver kritiken. Marx och Engels har enligt min uppfattning inte undg�tt denna fara. Inte som skulle de n�gonsin i princip ha �vergivit sin revolution�rt dialektiska st�ndpunkt f�r att i st�llet bek�nna sig till Spencers evolutionistiska determinism. D�remot tror jag man kan erk�nna att en viss accentf�rskjutning med tiden �ger rum i deras t�nkande - en accentf�rskjutning som n�gon g�ng kan medf�ra att det mekaniska elementet tar �verhand �ver det dialektiska, passiviteten �ver aktiviteten, milj�n �ver m�nniskan. Till och med �verg�ngen till socialismen f�r ibland n�got av �desbest�md n�dv�ndighet �ver sig, den reduceras till en ren naturprocess.
Visserligen r�r det sig - vi upprepar det - snarare om en tillf�llig anpassning �n om en genomgripande revision och eftergifterna har aldrig till�tits att inkr�kta p� metodens integritet. Till och med p� de st�llen hos Marx och Engels d�r en mekanisk p�verkan otvetydigt kommer till uttryck m�ter det i allm�nhet ingen sv�righet att korrigera resonemanget med en h�nvisning till framst�llningen i dess helhet. I den m�n vi h�ller oss till upphovsm�nnens personliga insats kan det f�ljaktligen tyckas on�digt att �gna tendensen n�gon mer ing�ende uppm�rksamhet. Men n�r det g�ller att f�rst� marxismen som historisk r�relse r�kar saken i ett annat l�ge. Det visar sig n�mligen snart att just de drag som ur biografisk synpunkt framst�r som mest ov�sentliga i forts�ttningen kommit att tj�na som utg�ngspunkt f�r en l�ngt g�ende omtolkning och f�rvanskning av teorins faktiska inneb�rd. Parallellt med marxismens v�xande inflytande inom arbetarr�relsen g�r i sj�lva verket fr�n b�rjan en urvattnings- och f�rflackningsprocess som i stor utstr�ckning utmynnar i en ideologisk kapitulation: tron p� m�nniskans skapande insats avl�ses av en historisk fatalism, som efter evolutionistiskt m�nster l�ter de h�gre samh�llssystemen f�lja ur de l�gre med samma objektiva f�rutbest�mdhet som faserna i en m�nf�rm�rkelse. Men denna inst�llning uppfattas, v�l att m�rka, av sina f�retr�dare ingalunda som n�got avsteg fr�n den ursprungliga teorin. Tv�rtom - tack vare en ensidig anknytning till l�sryckta uttalanden av den typ som ovan ber�rts kan den under en l�ng tid rent av upptr�da med anspr�k p� att representera den enda tillf�rlitliga och "ortodoxa" formen av marxism.
Men det �r �nnu inte det v�rsta. Den ortodoxa marxismens f�retr�dare - en Kautsky, en Guesde, en Lafargue, en Labriola - m� sakna f�rst�else f�r den revolution�ra aktivitetens roll i utvecklingen. Men samtidigt har de �tminstone kvar ett visst sinne f�r processens yttre dialektiska aspekt: f�r mots�gelsefullheten och antagonismen, f�r avbrotten, luckorna och spr�ngen. Med den s� kallade revisionismen i Tyskland vid sekelskiftet framtr�der emellertid en riktning som kastat ocks� denna sista rest av dialektisk barlast �verbord och f�rvandlat l�ran i dess helhet till en genomf�rd evolutionistisk teori om ett successivt och kontinuerligt inv�xande i socialismen. Situationen har naturligtvis sin historiska komik, och man kan le �t den trohj�rtade naivitet med vilken Bernstein och hans meningsfr�nder inbillar sig f�ra det vetenskapliga fram�tskridandets talan n�r de med argument fr�n en tillf�llig och snart bortsopad modestr�mning vill befria marxismen fr�n dess hegelianska "tv�ngstr�ja". Men sedd mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen ter sig effekten inte fullt lika munter, och tyv�rr �r det knappast m�jligt att blunda f�r deras dryga del av ansvaret i den reformistiska illusionspolitik som under mellankrigs�ren kostat den europeiska arbetarr�relsen s� m�nga on�diga offer och bakslag.
D�rmed naturligtvis inte sagt att revisionismen skulle bottna i n�got slags medvetet f�rr�deri eller f�rs�k att skada arbetarna i deras kamp. En s�dan tolkning �r otillr�cklig redan d�rf�r att den g�r f�rbi den sida av problemet som ur marxistisk synpunkt m�ste framst� som den v�sentliga - den g�r f�rbi fr�gan om r�relsens sociala f�ruts�ttningar. Vi m�ste komma ih�g att det ekonomiska uppsving som s�tter sin pr�gel p� senare delen av 1800-talet inte kunnat undg� att p�verka �ven proletariatets st�llning. Inte nog med att den snabba koloniala expansionen m�ste bidra till att �ka kapitalismens stabilitet och d�rmed minska riskerna f�r depression och arbetsl�shet, den f�rser ocks� de makt�gande i moderl�nderna med en rundligt tilltagen extraprofit som ger dem m�jlighet att d�mpa arbetarnas missn�je genom eftergifter i form av l�nef�rb�ttringar och socialt reformarbete. I den meningen �r revisionismen snarast att uppfatta som ett symtom - en teoretisk �terspegling av den inriktning p� mer aktuella och n�raliggande f�rdelar som med n�dv�ndighet m�ste bli f�ljden av den revolution�ra aktivitetens avtynande. Och �ven sedan v�rldskriget 1914 definitivt slagit s�nder tron p� ett obegr�nsat kapitalistiskt fram�tskridande �r denna tendens �nnu tillr�ckligt stark f�r att binda breda skikt av arbetarklassen till en verksamhet av �verv�gande reformistisk anstrykning.
Det fanns emellertid ett land i Europa vars sociala struktur p� f�rhand var f�ga �gnad att inge arbetarna n�gra illusioner om att p� reformistisk v�g komma tillr�tta med sina problem - Ryssland. De ryska arbetar- och bondemassorna levde f�re revolutionen under en kombinerat feodal och kapitalistisk utsugning och en brutal politisk terrorregim som inte tycktes l�mna de undertryckta n�got annat val �n en v�ldsam omst�rtning av det best�ende. Och det �r l�rorikt att se hur denna insikt redan p� ett tidigt stadium driver oppositionens ledare in p� samma teoretiska banor som den revolution�ra r�relsen i V�steuropa. Med m�n som Belinskij, Bakunin, Tjernysjevskij och Herzen framtr�der p� 1840-talet en radikal och materialistiskt f�rgad hegelianism, vars l�ra om dialektiken som en "revolutionens algebra" ut�var ett starkt inflytande p� den uppv�xande generationen och f�rbereder marken f�r det marxistiska genombrottet n�gra �rtionden senare: ett genombrott som samtidigt inneb�r en ren�ssans av de element som genom den v�steuropeiska utvecklingen under mellantiden r�kat i gl�mska. Initiativtagaren till denna ren�ssans �r som bekant Plechanov, som emellertid �nnu st�r i ett alltf�r starkt beroende av den ortodoxa skolan i V�steuropa f�r att kunna g�ra anspr�k p� full sj�lvst�ndighet. Uppgiften att f�ra marxismen ur den �terv�ndsgr�nd vari den hamnat vid sekelskiftet och �terst�lla teorins inre enhet kommer i f�rsta hand att tillfalla Lenin - Plechanovs l�rjunge och kanske den ende av Marx' och Engels' efterf�ljare som ifr�ga om beg�vningens universalitet och r�ckvidd kan n�mnas vid sidan av l�rans b�gge grundl�ggare.
Men Lenins roll inskr�nker sig ingalunda enbart till uttolkarens. I sj�lva verket torde det knappast finnas ett omr�de av den marxistiska teorin d�r inte hans insats samtidigt betytt en impuls till vidareutveckling och f�rnyelse. Med sin unders�kning av imperialismen och dess �terverkan p� arbetarr�relsen har han fullf�ljt analysen av den kapitalistiska ekonomin in i dess nyaste etapp och p�visat de v�ldiga perspektiv mot framtiden som �ppnas genom de f�rgade folkens indragande i den sociala frihetskampen. Inte mindre banbrytande �r hans l�ra om staten, som f�r f�rsta g�ngen p� ett konkret s�tt st�ller fr�gan om det prolet�ra makt�vertagandet i diskussionens medelpunkt. Och slutligen har han i sin polemik mot machismen med en dittills ok�nd energi h�vdat marxismens filosofiska egenart gentemot den eklektiska h�llningsl�shet som i stort sett pr�glar s�v�l den revisionistiska som den ortodoxa inst�llningen p� denna punkt. I alla dessa stycken framst�r han utan vidare som dialektikens oj�mf�rliga m�stare - en svuren fiende till varje mekanisk, evolutionistisk och fatalistisk omtolkning av teorin.
Alldeles fritt fr�n odialektiska inslag �r emellertid inte heller det leninska t�nkandet. Omd�met g�ller visserligen inte s� mycket hans politiska och sociala analys - ett omr�de d�r han som oftast r�r sig med en n�stan s�mng�ngaraktig s�kerhet - som med avseende p� v�rlds�sk�dningsfr�gorna. Hur angel�gen Lenin �n �r att avgr�nsa sin uppfattning av verkligheten fr�n till exempel Dietzgens metafysiskt f�rgade materialism, s� kan det inte hj�lpas att hans vakth�llning p� den punkten ter sig mindre rigor�s �n ifr�ga om eventuella avvikelser i idealistisk riktning. Orsaken �r naturligtvis inte sv�r att se. Med den ytterst aktiva roll i reaktionens tj�nst som kyrkan spelar i det gamla Ryssland m�ste kampen mot klerikalismen bli i h�g grad best�mmande f�r den ideologiska verksamhetens inriktning. Och i den kampen tvekar Lenin inte att begagna sig av argument fr�n en ofta ganska dogmatisk naturvetenskaplig materialism: s� till exempel n�r han - fast�n helt p� det klara med bokens teoretiska otillr�cklighet - anbefaller ett verk som Haeckels "V�rldsg�torna" som vapen i den antireligi�sa propagandan. Att en s�dan attityd i sin tur inte kan undg� att �terverka p� den principiella problemst�llningen �r rimligt: liksom hos Marx och Engels f�r vi en anpassningstendens som mer eller mindre medvetet �verg�r i en saklig identifiering. P� s� s�tt kommer ocks� Lenins verk att trots sin klart dialektiska syftning uppvisa inspr�ngda rester av en f�r dialektiken fr�mmande �sk�dning. Vi erinrar om hans i annat sammanhang kritiserade l�ra om kunskapen som en mekanisk avbildning eller "reflex" av det i erfarenheten givna.
Det �r mot bakgrund av den i f�reg�ende avsnitt tecknade utvecklingen som man b�r f�rst� de kritiska reflexioner som h�r i forts�ttningen ska anknytas till ett par isolerade uttalanden av Marx och Engels. Meningen med dem �r inte att komma det centrala i deras framst�llning till livs, l�ngt mindre kan det vara tal om att avsl�ja n�gon grundl�ggande mots�gelse i sj�lva metoden. D�remot tycks det mig �nskv�rt att med en h�nvisning till den faktiska texten n�got mer utf�rligt belysa den immanenta utg�ngspunkten f�r den omformning av marxismen i mekanisk och deterministisk riktning som senare �gt rum och d�rigenom f�rbereda marken f�r en definitiv upprensning med alla ovidkommande tillsatser. Vi b�rjar som rimligt med den teoretiska v�rldsbilden och anknyter d�rvid till den kosmiska utblick med vilken Engels avslutar sitt i m�nga avseenden banbrytande arbete om dialektiken i naturen:
"Miljoner �r m� f�rg�, hundratusentals sl�ktled m� f�das och d�: f�rr eller senare n�rmar sig obevekligt den tid n�r den avtagande solenergin inte l�ngre �r i st�nd att sm�lta den fr�n polerna framtr�ngande isen och n�r m�nniskorna som mer och mer tr�ngt sig samman kring ekvatorn inte ska kunna finna v�rme nog f�r att leva; n�r de sista sp�ren av organiskt liv f�rsvunnit och jorden som ett utd�tt och tillfruset klot likt m�nen i djupaste natt och allt tr�ngre cirklar kretsar kring den likaledes utd�da solen f�r att slutligen falla in i densamma. Andra planeter har g�tt f�re den, andra kommer att f�lja efter ... Och som med v�rt eget solsystem s� �ven med alla �vriga system i v�r vintergata, ja, med hela den o�versk�dliga m�ngfalden av vintergator, till och med de vilkas ljus aldrig n�tt fram till jorden i tid f�r att kunna uppfattas av ett m�nskligt �ga."[21]
F�r att f�rst� den vision som Engels h�r frambesv�rjer �r det n�dv�ndigt att se den i relation till den samtida naturvetenskapens uppfattning. Under intryck av maskinteknikens segert�g hade forskningen vid mitten av 1800-talet alltmer b�rjat intressera sig f�r problemet om energins tillvaratagande och under lord Kelvins ordf�randeskap etablerat sig som ett slags universellt rationaliseringsutskott med uppgift att unders�ka balansen mellan debet och kredit i naturens stora hush�llning. Resultatet blev nedsl�ende: man fann att r�relsen som helhet g�r med ett st�ndigt v�xande underskott. Teoretiskt sett m�ste visserligen summan av den energi som finns i universum alltid f�rbli of�r�ndrad. Men denna energins "konstans" avsl�jade sig vid n�rmare p�seende snarare som ett bokf�ringsm�ssigt trick �n som en praktisk realitet. Vid varje kemisk, mekanisk och elektrisk process i naturen utvecklas n�mligen v�rme - en energiform som i sin tur bara i begr�nsad utstr�ckning �ter kan oms�ttas i kemiskt, mekaniskt och elektriskt arbete. P� s� s�tt m�ste i enlighet med termodynamikens andra huvudsats, den s� kallade entropilagen, all verksamhet s� sm�ningom upph�ra och naturen intr�da i det stadium som Clausius d�pt till "v�rmed�den". Namnet kan ge poetiska associationer till n�got mjukt, inb�ddat, s�vande. Men poesin f�rsvinner n�r vi erfar att tillst�ndet ifr�ga v�ntas intr�da vid en i rummet likformigt f�rdelad temperatur p� omkring tv�hundrasextifem minusgrader. Och den tidsfrist som �terst�r oss innan vi n�tt d�rh�n �r efter kosmiska m�tt inte alltf�r gener�st tilltagen: hos en auktoritet som Helmholtz uppskattas den till n�got �ver tjugo miljoner �r.
Som vi har sett accepterar Engels i princip det h�r redovisade utvecklingsperspektivet. Men det sker med ett mycket viktigt f�rbeh�ll. Ty den av Clausius h�vdade "irreversibiliteten" i skeendet kan enligt Engels ha n�gon mening bara s� l�nge som vi r�r oss inom ett best�mt avgr�nsat tidsavsnitt. N�r f�rloppet �r till �nda och maskineriet har l�pt ut, s� m�ste f�rr eller senare den i rymden utspridda energin �ter samlas och v�rmet koncentreras p� ett s�tt som g�r det m�jligt f�r utvecklingen att b�rja p� nytt. Vad som d�rvid f�resv�var honom �r ingen kurva av mer eller mindre upp�tstigande karakt�r utan ett evigt kretslopp som med "j�rnh�rd n�dv�ndighet" forts�tter att skapa nya v�rldssystem med organiskt liv och t�nkande varelser f�r att lika obarmh�rtigt utpl�na dem igen. Och detta upprepat - v�l att m�rka - inte hundra eller tusen eller hundra tusen g�nger utan i det o�ndliga.
Man beh�ver inte lida av kosmisk agorafobi f�r att k�nna sig fr�nst�tt av denna meningsl�sa multiplikation av ett p� f�rhand meningsl�st f�rlopp - i sj�lva verket framst�r den instinktivt f�r de flesta av oss som djupt motbjudande. Men ocks� teoretiskt inbjuder perspektivet till kritik. Inte minst m�ste man frapperas av den p�fallande mots�gelse som r�der mellan de empiriska och de filosofiska f�ruts�ttningarna f�r Engels' resonemang. Engels v�nder sig mot f�rest�llningen om tillvaron som en singul�r process och vill ers�tta den med tron p� en rad varandra avl�sande f�rlopp av mer eller mindre likartad beskaffenhet. Men d�rmed �r den principiella grundvalen f�r hans t�nkande tillspillogiven. Dialektiken har ber�vats sin universella giltighet och f�rvandlats till en delmetod, som v�l �ger till�mpning p� varje enskild cykel i det kosmiska skeendet men inte p� skeendet i dess helhet. I st�llet f�r en skapande utveckling som i forts�ttningen st�ller oss inf�r nya alternativ f�r vi en i det o�ndliga reproducerad, mekanisk upprepning - en upprepning vars outh�rdliga enformighet n�dtorftigt kacherats genom h�nvisningen till den praktiskt taget ofattbara tidrymd som m�ste ha f�rflutit innan v�rt eget led i serien �r till �nda.
Till grund f�r tankeg�ngen ligger en s�vitt jag kan se ur dialektisk synpunkt orimlig betoning av tillvarons kvantitativa aspekt. Ocks� p� den punkten �r Engels f�rvisso en typisk produkt av sin egen tid. Genom hela 1800-talets vetenskapliga t�nkande g�r fr�n b�rjan en tendens till �verskattning av den rent yttre effekten - av de v�ldiga tal och ofantliga avst�nd som m�ter oss i den astronomiska spekulationen. Redan Hegel hade i sin m�n observerat denna fara och varnat tanken f�r att g� vilse bland v�rldssystemens m�ngfald eller l�ta sig imponeras av vad han kallar deras "d�liga" o�ndlighet: den stj�rnhimmel som tjugo �r tidigare fyllt Kant med en s�dan stark v�rdnad avf�rdas av honom n�got respektl�st som ett kosmiskt "ljuseksem". Uttalandet bottnar naturligtvis inte i n�gon ringaktning f�r astronomin som s�dan, endast i en medveten insikt om begr�nsningen av dess r�ckvidd. Skeendets tyngdpunkt ligger f�r Hegel - liksom f�r dialektiken �verhuvud - inte i upprepningen utan i variationen, inte i likformigheten utan i frambringandet av nya och h�gre sammanhang. Och �ven om dessa sammanhang i sin tur skulle vara k�pta p� bekostnad av ett utpl�nande i framtiden - vad mer! I och med utvecklingstanken �r redan en kvalitativ urvalsprincip inf�rd i tillvaron som ger varje moment en inneboende mening som aldrig l�ter sig f�rintas. Men den kan heller inte m�ngfaldigas genom n�got aritmetiskt reproduktionsf�rfarande - lika litet som sk�nheten i en rembrandtetsning l�ter sig �kas genom att den sprids i ett obegr�nsat antal avtryck.
S� l�ngt resonemangets principiella aspekt. Sedan �r det en sak f�r sig att det nog ocks� rent empiriskt och vetenskapligt har sina hakar. I sj�lva verket kan det s�ttas ifr�ga om inte Engels - trots sina restriktioner p� den punkten - tillm�ter entropilagen en alltf�r omfattande roll. Visserligen �r han f�rsiktigare �n forskningen i gemen och vill inte erk�nna dess giltighet f�r de egenartade "tomrum" i skeendet som intr�der varje g�ng en kosmisk cykel har g�tt till �nda. Men annars �r principen i stort sett densamma. Man utg�r fr�n uppfattningen av universum som ett i sig slutet system av krafter vars energif�rbrukning och framtida prestationsf�rm�ga f�ruts�tts entydigt matematiskt fastst�llda. Erfarenheten ger oss emellertid ingen h�llpunkt f�r ett s�dant antagande. Den visar oss tv�rtom bilden av en �ppen v�rld - den visar oss en verklighet som i varje av oss k�nd riktning tonar ut mot det obest�mda och oavslutade. Inte nog med att v�r blick fram�t och bak�t i tiden snart f�rlorar sig i dunkel, ocks� rummets gr�nser uppfattas numera allm�nt - till och med av de vetenskapsm�n som accepterat tesen om universums "�ndlighet" - som mer eller mindre t�njbara. Och i denna i ordets egentliga mening provisoriska verklighet �r m�nniskan infogad: inte som kugge i ett automatiskt utl�pande urverk men som deltagare i en aktiv process. Nyss vaknad ur omedvetenhetens l�nga natt ser hon sig os�kert omkring: en nybyggare landsatt p� stranden av en ok�nd kontinent vars utstr�ckning hon �nnu inte utspanat och vars konturer hon endast gissningsvis kan ana. Men vem v�gar med visshet ange omfattningen av de resurser hon kommer att st�ta p� eller f�ruts�ga det slut som �r satt f�r hennes �ventyr.
M� man inte missf�rst� mig. Naturligtvis vill jag med det sagda inte ha ifr�gasatt entropilagens betydelse som heuristisk princip: vad jag velat understryka �r bara att dess till�mpning i kosmisk skala vilar p� en generalisering som saknar varje �sk�dningsunderlag. Att s� �r fallet erk�nns f�rresten ocks� av vetenskapsm�nnen. Som Boltzmann visat bygger termodynamikens andra huvudsats inte p� n�gon absolut n�dv�ndighet i samma mening som till exempel Newtons gravitationslag, endast p� en h�ggradig matematisk sannolikhet, och �nda sedan Maxwells dagar har ju forskningen p� olika s�tt s�kt efter n�got medel att empiriskt avgr�nsa dess giltighet. Av s�rskilt intresse i sammanhanget �r den av Hoyle antydda m�jligheten av en parallellt med nedbrytningen p�g�ende interstell�r process genom vilka nya energif�rr�d skulle skapas som motvikt mot det sl�seri som �ger rum i stj�rnorna. L�t vara att hans teorier tills vidare inte har kunnat bekr�ftas, rent logiskt sett f�refaller alternativet i alla fall mer tilltalande �n tanken p� en regeneration av universum sedan processen har v�l avstannat.
Att de mekaniska inslagen i marxismens naturuppfattning framf�r allt kommer till uttryck i de partier hos Engels som sysslar med fr�gan om universums framtid �r naturligtvis ingen tillf�llighet. �verhuvudtaget m�ste varje f�rs�k att p� detta s�tt ur k�nnedomen om det som skett entydigt best�mma vad som kommer att ske med n�dv�ndighet utmynna i en liknande konflikt. Det kvalitativt nyskapande element som �r k�rnan i den dialektiska processen g�r f�rlorat och ers�tts med en �ndl�s upprepning eller kombination av redan bekanta m�nster. Men d�rmed �r i grund och botten utvecklingens faktiska realitet upph�vd och skillnaden mellan f�rflutet och tillkommande reducerad till en rent subjektiv kategori. Ty den mekaniska betraktelsen k�nner i ordets egentliga mening inget tillkommande. F�r den finns redan framtiden - den ligger in nuce f�rdig i det en g�ng givna, ehuru vi p� grund av begr�nsningen i v�rt m�nskliga synf�lt �nnu inte f�rm�r �verblicka den.
Vi har sett att denna inst�llning redan f�r naturvetenskapens vidkommande leder till ganska tvivelaktiga konsekvenser. Dubbelt f�rvirrande m�ste den te sig n�r den fr�n det astronomiska planet projicieras p� historiens och det m�nskliga handlandets v�rld. Vi f�r d� en mer eller mindre fatalistisk utvecklingssyn, som l�ter den dialektiska sp�nningen mellan motsatserna f�rsvinna och uppg� i en p� f�rhand utstakad process av �desbest�md n�dv�ndighet. Den sociala revolutionen framst�r inte l�ngre som ett m�nsklighetens "spr�ng" in i frihetens rike - en uppgift som reser sig framf�r oss och vars utg�ng �nnu �r oviss - utan som en serie h�ndelser som v�ntar p� oss oberoende av v�rt eget g�rande och l�tande och som vi i forts�ttningen t�rnar ihop med ungef�r som vi vid en j�rnv�gsresa st�ter p� den ena stationen efter den andra, utan m�jlighet att p�verka vare sig ordningsf�ljden eller platsernas l�ge.
Man kan som exempel ta ett av de mest k�nda st�llena i "Kapitalet" - det ber�mda avsnitt i slutet p� f�rsta bandet som b�r �verskriften: "Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens." Marx skildrar d�r hur kapitalets "ackumulation" - dess anhopning i allt st�rre ekonomiska enheter - g�r parallellt med en m�rdande konkurrens mellan kapitalisterna som s�tter de mindre f�retagen ur spelet och koncentrerar rikedomen i ett f�tal h�nder. "Varje enskild kapitalist �ter ut en rad andra kapitalister." Men samtidigt tilltar n�den bland arbetarna och det sociala missn�jet stegras.
"Med det avtagande antalet kapitalmagnater som usurperar och monopoliserar f�rdelarna av utvecklingsprocessen �kas summan av el�nde, f�rtryck, slaveri, urartning och utsugning men �ven revolten hos den st�ndigt v�xande massan av arbetare som sammansmitts, organiserats och skolats genom den kapitalistiska produktionens egen mekanism. Kapitalmonopolet blir en boja f�r det produktionssystem med vilket det mognat och slagit ut i blom. Produktionsmedlens centralisering och sociala betydelse antar en omfattning som �r of�renlig med deras kapitalistiska ram. Denna spr�ngs s�nder. Den kapitalistiska privategendomens timma sl�r. Expropriat�rerna exproprieras."[22]
Nu �r det visserligen sant att ovanst�ende framst�llning - i motsats till Engels' kosmiska framtidsvision - knappast har karakt�ren av n�gon absolut och entydig prognos. Som alltid vid studiet av "Kapitalet" m�ste man h�lla i minnet att analysen bygger p� en abstrakt renodling av det kapitalistiska systemets inneboende grundtendens - en renodling d�r alla motverkande krafter och inflytanden tills vidare medvetet l�mnats ur r�kningen. Ocks� med vederb�rlig h�nsyn till denna metodologiska egenart tycks det mig emellertid obestridligt att citatet vittnar om en p�taglig �verbetoning av n�dv�ndighetsmomentet och en motsvarande underskattning av den m�nskliga viljans roll. V�l talar Marx - h�r som �verallt annars - hela tiden om arbetarnas psykologiska reaktion mot el�ndet och utsugningen som den drivande kraften i omst�rtningen. Men eftersom denna psykologiska reaktion i sin tur uppfattas som praktiskt taget restl�st best�md av deras yttre l�ge, s� �ndras d�rmed ingenting i princip. Vi �r tillbaka vid en materialism som i medvetandet ser en mer eller mindre automatisk reflex av omst�ndigheter och milj� - allts� exakt samma st�ndpunkt som i feuerbachteserna avvisats.
Att dessa mekaniska tillsatser utformats under p�verkan av evolutionsteorins deterministiska utvecklingskonception st�r enligt min uppfattning utom tvivel. I fullst�ndighetens intresse b�r emellertid p�pekas att de ocks� har en annan k�lla som i det f�reg�ende inte har kunnat ber�ras: Hegel. Men v�l att m�rka, inte dialektikern Hegel - den man som kanske klarare och mer energiskt �n n�gon filosof f�re honom understrukit den m�nskliga aktivitetens roll i historien. Den Hegel som �syftas i sammanhanget �r metafysikern och rationalisten, det �r systembyggaren som drivs av sitt om�ttliga beg�r efter en definitiv och slutgiltig formel som kan sammanfatta v�rt vetande om livet och universum. Och i yttersta hand har v�l all rationellt motiverad determinism sin rot i en s�dan str�van efter absolut fullkomning, avgr�nsning, d�d. Den bottnar i en andens sj�lvf�rh�velse, som v�grar att erk�nna n�dv�ndigheten av ett st�ndigt outspanat omr�de bortom v�r aktuella kunskap och f�r vilken redan tillkomsten av n�got nytt och of�ruts�gbart framst�r som en utmaning mot m�nsklighetens intellektuella ambitioner.
Men �ven om vi bortser fr�n dessa deterministiska inslag och uppfattar den marxska analysen som ett f�rs�k till empirisk sannolikhetsbest�mning av framtiden kan dess riktighet p� goda grunder s�ttas ifr�ga. Det l�ter sig knappast med fog h�vdas att kapitalismens fortsatta utveckling lett till en s�dan oh�mmad tillv�xt av den materiella n�den och el�ndet som uttalandet tycks f�ruts�tta. Tv�rtom m�ste vi konstatera att arbetarnas fackliga kamp i f�rening med en stegrad skattepolitisk press p� de st�rre f�rm�genheterna s� gott som �verallt i kapitalismens mer framskridna l�nder medf�rt en utj�mning i den sociala f�rdelningen av inkomsterna - en utj�mning som st�ller p�st�endet om en �kad utarmning av arbetarklassen i ytterst tvivelaktig dager. Och det hj�lper h�r inte med en h�nvisning till det faktum att "utarmningen" hos Marx �r ett relativt begrepp som m�ste ses mot bakgrunden av f�retagens st�ndigt sv�llande profitmassa. Hur n�dv�ndig en s�dan erinran �n kan vara som motvikt mot varje ensidig sk�nm�lning av kapitalismen, s� �r det helt enkelt inte sant om man vill g�ra g�llande att arbetarna i gemen skulle k�nna sig ha det ekonomiskt s�mre nu �n l�t oss s�ga f�r femti �r sedan.
Det inneb�r visserligen inte att mots�ttningen mellan kapitalister och arbetare numera skulle st� i begrepp att f�rsvinna: en s�dan slutsats vederl�ggs alltf�r uppenbart av erfarenheten. Trots alla f�rb�ttringar av l�nerna �r det tv�rtom tydligt att den ekonomiska kampen om arbetsresultatets f�rdelning - precis som Marx f�rutsagt - forts�tter att rasa vidare i of�rminskad omfattning. Med det �kade produktionsresultatet f�ljer med psykologisk ofr�nkomlighet kravet p� �kad delaktighet i det v�lst�nd som rikedomsstegringen skapat. Och s� l�nge vi lever i ett samh�lle som bygger p� privat �gander�tt till produktionsmedlen kommer denna konflikt otvivelaktigt att st�ndigt aktualiseras p� nytt.
P� samma g�ng tilltar styrkan av ett annat motiv i den socialistiska m�ls�ttningen som ingen har skildrat mer ing�ende och levande �n just Marx. Det har under den tid som f�rflutit sedan "Kapitalets" tillkomst blivit alltmer klart att kapitalismen �r ur st�nd att p� ett tillfredsst�llande s�tt s�rja f�r produktionens och distributionens ost�rda f�rlopp. Visserligen har det under efterkrigstiden lyckats den att genom marknadspolitiska ingripanden d�mpa de sv�raste konjunktursv�ngningarna och f�rhindra uppkomsten av n�gon mer genomgripande ekonomisk kris. I geng�ld har vi f�tt en permanent reservarm� av arbetsl�sa som ocks� i tider av relativt uppsving i de stora industril�nderna omfattar millioner m�nniskor d�mda till en existens vid sv�ltgr�nsen. Enligt officiella uppgifter ber�knas var tionde inv�nare i v�rldens "rikaste" kapitalistiska nation leva i "extreme poverty" och var fj�rde vid existensminimum.
Om vi vill f�lja revolten mot det kapitalistiska systemet i dess djupaste aspekt, s� m�ste vi emellertid med Marx g� ett steg l�ngre och visa hur ocks� de materiella framsteg med vilka kapitalismens apologeter vill r�ttf�rdiga dess existens i stor utstr�ckning k�pts p� bekostnad av omistliga m�nskliga v�rden. Inte s�llan har de �stadkommits med tillhj�lp av en h�nsynsl�s rationalisering och mekanisering som hotar att definitivt utrota allt som �nnu finns kvar av individuellt initiativ och spontan gl�dje vid arbetet. Tendensen framtr�der - som rimligt �r - med olika styrka i olika delar av v�rlden. Sina otvivelaktigt st�rsta triumfer har den firat i USA genom inf�randet av det l�pande bandets princip - en uppfinning som p� ett f�rebildligt enkelt s�tt tycks l�sa problemet att underordna den m�nskliga arbetskraften under maskinernas tempo och pressa den till det yttersta av dess f�rm�ga. Vad en s�dan ordning m�ste betyda f�r trevnaden p� arbetsplatsen beh�ver v�l inte s�rskilt understrykas. Inte utan sk�l kallas fordverkst�derna i Detroit d�r metoden f�rst b�rjade till�mpas av sina anst�llda f�r "idiotfabriken". De vill d�rmed p� ett l�ttfattligt s�tt ha uttryckt att vad som produceras hos Ford �r inte bara karosserier, st�nksk�rmar och bilmotorer utan plundrade och utbr�nda m�nniskohylsor som vid arbetstidens slut inte l�ngre har kvar n�got av det som ger tillvaron inneh�ll och mening.
Att Amerika g�tt i spetsen f�r den utvecklingen inneb�r inte att f�reteelsen kan avf�rdas som uteslutande amerikansk. I sj�lva verket st�r vi p� den punkten inf�r ett av de mest typiska dragen i den moderna kapitalismens ansikte som n�ra sammanh�nger med profitsystemet som s�dant. Det �r s�kert heller ingen tillf�llighet att den fackliga r�relsen i Sverige efter kriget i st�ndigt stegrad omfattning tvingats ta st�llning till de nya problem som rationaliseringen och tidsstudierna medf�rt. I romanen "D�d mans hand" har Folke Fridell gett oss ett v�gande bidrag till analysen av denna tendens. Med r�tta f�ster Fridell uppm�rksamheten vid den spontana karakt�ren av arbetarnas protest mot mekaniseringen och avsj�lningen - en spontanitet som inte s�llan tar sig uttryck i avtalsvidriga strejker och oorganiserat sabotage. Som socialist vet han ocks� att konflikten aldrig kan bringas ur v�rlden med b�ttre arbetshygien och �kade l�ner utan f�rst genom delaktighet och medansvar i f�retagens ledning.
Vad som h�r sagts g�ller givetvis i f�rsta hand f�rh�llandena i l�nder d�r den kapitalistiska och industriella utvecklingen n�tt en viss h�jd. Parallellt d�rmed f�rsigg�r emellertid i de koloniala och halvkoloniala l�nderna en process av delvis ny inneb�rd - ett intr�ngande av kapitalismen i f�rkapitalistiska produktionsformer med �tf�ljande uppl�sning av de primitiva gemenskapsorganisationerna till inb�rdes hj�lp och en i raskt tempo fortskridande massproletarisering av samma karakt�r som Marx skildrat i samband med framst�llningen av den ursprungliga ackumulationen i Europa. P� s� s�tt vidgas oupph�rligt basen f�r de antikapitalistiska krafternas verksamhet samtidigt som det ekonomiska uppbyggnadsarbetets framsteg i den socialistiska sektorn av v�rlden ger ul�ndernas f�rslavade miljoner en praktisk �sk�dningsundervisning i det mest �ndam�lsenliga s�ttet att l�sa f�rs�rjningsproblemen.
Det �r sant att ingen av dessa faktorer verkar automatiskt, med en naturlags blinda n�dv�ndighet. Eftersom det r�r sig om m�nskliga krafter r�r det sig om m�ngtydiga krafter. Inte minst m�ste vi h�lla i minnet den egenartade dubbelaspekt som mekaniseringen av arbetsprocessen uppvisar. Den skapar en intensiv olust och djup psykologisk reaktion mot den kapitalistiska utsugningen, s� mycket st�r fast. Men den bidrar ocks� till att frambringa en neurotisk och ambivalent m�nniskotyp som med sin utpr�glade suggestibilitet l�tt faller offer f�r en samvetsl�s och f�rljugen reaktion�r propaganda. I den v�steuropeiska arbetarr�relsen med dess starka f�rankring i en socialistisk tradition �r faran kanske inte s� stor: inte ens den tyska och italienska fascismen var h�r i st�nd att - s� l�nge den respekterade demokratins spelregler - g�ra n�gon djupare inbrytning i arbetarfronten. Men i Amerika d�r denna motvikt inte �r f�r handen tycks kapitalismen i viss m�n ha g�tt i land med konststycket att under demokratisk mask f�rverkliga �tskilliga av den fascistiska politikens element�ra �nskem�l: det har lyckats den att stabilisera en mentalitet som i sin blandning av sentimentalitet och brutalitet, av rashets och om�ttlig nationell sj�lvf�rh�velse - "Gods own country" - kommer den fascistiska skr�mmande n�ra.
L�t mig till�gga att jag inte betraktar h�llbarheten i denna stabilisering som absolut. I den m�n den amerikanska kapitalismen till�ts att fritt utveckla sig kommer otvivelaktigt ocks� de i systemet inneboende motsatserna att tr�da i dagen och framtvinga en frontbildning analog med den �vriga v�rldens. Fr�gan �r emellertid hur l�ngt en s�dan "fri" utveckling av de sociala krafterna under trusternas och monopolens herrav�lde �verhuvud l�ngre �r m�jlig. M�nga tecken tyder p� att reaktionen inf�r hotet av ett nytt ekonomiskt sammanbrott kommer att �verg� i �ppen diktatur, och samtidigt rycker risken f�r ett imperialistiskt preventivkrig mot Sovjetunionen och dess socialistiska bundsf�rvanter alltmer p�tagligt i f�rgrunden. Och �ven om det tills vidare inte finns n�gon anledning att misstr�sta om utg�ngen av en s�dan kraftm�tning, s� �r perspektivet i alla fall tillr�ckligt allvarligt f�r att l�ta oss ifr�gas�tta riktigheten i den ortodoxa tolkningen av marxismen som en l�ra om socialismens oundviklighet. I sj�lva verket k�nner vi oss snarare b�jda att p� den punkten f�rl�na en ny och djupare inneb�rd �t "Kommunistiska manifestets" ord att varje klasskamp i historien hittills slutat med den progressiva klassens seger eller med de k�mpande klassernas gemensamma underg�ng. Tyv�rr f�refaller det �tminstone som om det senare alternativet i atombombens tidevarv inte helt skulle kunna negligeras.
Man ska kanske s�tta ifr�ga om inte inf�randet av en s�dan "os�kerhetsprincip" med avseende p� framtiden m�ste leda till ett prisgivande av den vetenskaplighet och exakthet i problemst�llningen som enligt Engels bildar den moderna socialismens st�rsta landvinning. F�r min del kan jag inte finna att s� �r fallet. Ty att beteckna socialismen som en vetenskap - det inneb�r inte detsamma som att uppfatta utvecklingen som f�rutbest�md eller att se den sociala revolutionen som n�got slags yttre formalitet. Det vetenskapliga i socialismen ligger p� ett annat plan: det ligger i konstaterandet att de materiella f�ruts�ttningarna f�r socialismens f�rverkligande p� ett visst stadium faktiskt �r f�r handen. Huruvida de ocks� kommer att oms�ttas i praktiskt handlande - den saken kan aldrig avg�ras genom n�gon vetenskaplig analys utan m�ste bero p� ett m�nsklighetens fria val. P� det valet h�nger det om de undertryckta i tid ska vakna upp till besinning, riva t�mmarna ur den blinde k�rsvennens hand och hejda civilisationens vagn p� dess v�g mot avgrunden.
Till undvikande av missf�rst�nd m� p�pekas att den kritik som avbildningsteorin underkastas i v�r framst�llning naturligtvis inte har det bittersta med n�got slags "idealism" eller "agnosticism" att skaffa. Den inneb�r inte n�got accepterande av Kants tes om en f�r medvetandet otillg�nglig, "intelligibel" verklighet utom r�ckh�ll f�r erfarenheten, l�ngt mindre delar den nykantianismens f�rest�llning om ett objekt som kommer till st�nd genom kunskapsakten som s�dan (Rickert, Cassirer). I sj�lva verket utg�r resonemanget fr�n samma f�ruts�ttning som enligt Lenin ligger till grund f�r all materialism - och f�r materialismen ensam - n�mligen tanken p� en av medvetandet oberoende verklighet i tid och rum som i kunskapen beskrives. Vad jag har velat understryka �r endast att en s�dan beskrivning i viss m�n ligger p� ett annat plan �n avbildandets. Med full r�tt talar Marx ur denna synpunkt om det "ideella" - det vill s�ga om v�ra f�rest�llningar och begrepp - som "en oms�ttning och �vers�ttning i m�nniskans huvud" av det i verkligheten givna, av det materiella.[23] L�gg m�rke till uttrycket �vers�ttning. Det anger att det h�r inte g�rna kan vara fr�ga om n�got slags avbildnings- eller kopieringsf�rfarande. Ty en �vers�ttning avbildar inte originalets text. Den �verf�r dess mening fr�n ett visst spr�kligt sammanhang med vissa egenartade element och en best�md lagbundenhet till ett helt nytt sammanhang med nya element och en annan form av lagbundenhet.
Det �r - f�refaller det mig - f�rst mot bakgrunden av en s�dan tolkning som det �r m�jligt att f�rst� den roll som dialektiken enligt marxistisk uppfattning spelar i kunskapsprocessen. Om v�r vetenskapliga verksamhet inskr�nkte sig till en automatisk �terspegling eller reflex av de sammanhang som verkligheten sj�lv uppvisar, s� skulle insamlingen av fakta kunna p�g� i en st�ndigt ost�rd progression och n�gon stockning m�nskligt att d�ma aldrig beh�va intr�da. Men vi vet alla att s� tyv�rr inte �r fallet. Tv�rtom f�religger - som Engels vid upprepade tillf�llen understrukit - p� denna punkt en ofr�nkomlig konflikt mellan begreppsbildning och verklighet. V�rt t�nkande �r av begynnelsen metafysiskt inriktat. Det utg�r fr�n den formella logikens krav p� en absolut identitet, hos begreppen lika v�l som hos den verklighet som i begreppen uttryckes. Men samtidigt visar det sig att verkligheten f�r sin del �r f�ga h�gad att efterkomma dessa anspr�k. Den skiftar oupph�rligt, dess best�mningar uppvisar st�ndigt nya nyanser och grader - f�rem�len sj�lva uppkommer, utvecklas och f�rg�s. Men d�rmed �r vi �ven f�r materialismens vidkommande tillbaka vid den punkt fr�n vilken Hegel fr�n b�rjan utg�r: vi ser oss st�llda inf�r n�dv�ndigheten att operera med det i kunskapen givna som f�r�nderligt, det vill s�ga som p� en g�ng identiskt och �tskilt. Att detta p� samma g�ng inneb�r ett accepterande av mots�gelsen, av dialektiken, har redan tidigare visats.
Nu erbjuder � andra sidan dialektikens till�mpning inom marxismen en logisk sv�righet som i viss m�n var ok�nd f�r Hegel. N�r Hegel talar om det mots�gande som verkligt s� ligger d�ri ingenting orimligt, eftersom verkligheten f�r honom till sitt innersta v�sen �r av andlig natur och allts� �ven mycket v�l kan t�nkas "mots�ga" sig. Marxismen d�remot som utg�r fr�n materialismens tes om en verklighet som existerar oberoende av medvetandet kan - efter vad man tycker - inte g�rna uppfatta mots�gelsen som n�gon faktisk egenskap hos det verkliga. Tv�rtom f�refaller det som skulle dialektiken h�r reduceras till en mer eller mindre subjektiv faktor, till en princip som v�l �ger till�mpning p� v�rt s�tt att inb�rdes ordna v�ra f�rest�llningar men utan relation till n�got empiriskt givet. Det �r som bekant �ven inneb�rden av den kritik som D�hring i kunskapsteoretiskt avseende riktar mot Marx. Det mots�gande �r - som det heter hos honom - en kategori som endast kan tillh�ra en tankekombination, aldrig verkligheten som s�dan.
Det l�ter f�rvisso mycket bestickande. Att mots�gelsen �r en logisk best�mning som n�rmast har avseende p� det inre sammanhanget mellan v�ra f�rest�llningar - vem vill v�l neka till det. Inte desto mindre �r det kanske klokast att p� den punkten inte uttala sig alltf�r tv�rs�kert. Till en b�rjan m�ste man ju komma ih�g att den sammansm�ltning av mots�gande best�mningar som �ger rum d�rigenom att vi vid f�r�ndringen h�nf�r dem till ett och samma subjekt inte har sin rot i t�nkandet utan i varseblivningen. Innan vi betecknar de f�r�nderliga f�rem�len som identiska m�ste vi f�rst i �sk�dningen ha uppfattat dem som identiska. Inte utan sk�l talar Hegel i denna mening om f�r�ndringen och r�relsen som der leibhaftige Widerspruch, den f�rkroppsligade mots�gelsen. Om n�gon vill beteckna det mots�gande som en subjektiv kategori s� m�ste han allts� vara p� det klara med att denna subjektiva kategori samtidigt �r en n�dv�ndig f�ruts�ttning f�r all empirisk erfarenhet och d�rmed �ven, f�r vetenskapen - n�got som i praktiken naturligtvis inneb�r detsamma som att s�ga att kategorin ifr�ga inte �r subjektiv utan objektiv. Men detta �r inte allt. Det visar sig �ven att ett resonemang som det anf�rda i yttersta hand leder till ett upph�vande av varje form av f�rbindelse mellan tanke och verklighet. Inte nog med att den inom metafysiken vanliga identifieringen av de tv� uteslutes - den f�rlusten kan vi kanske �verleva - det blir �verhuvudtaget om�jligt att uppfatta dem som led i en och samma process. Ty mots�gelsen �r ju ingenting f�r sig existerande, den bildar endast identitetens logiska komplement. Lika v�l som vi bestrider att verkligheten �r mots�gande, lika v�l m�ste vi f�ljaktligen f�rneka att den kan vara identisk med sig sj�lv. Ty �ven identiteten �r som bekant en logisk kategori och kan i denna sin egenskap "endast tillh�ra en tankekombination".
Konsekvensen f�refaller orimlig. I sj�lva verket f�rh�ller det sig v�l ocks� s� - som Lenin n�gonstans p�pekar - att varje filosofisk �sk�dning som vill vara n�got mer �n en ren lek med ord m�ste utg� fr�n �vertygelsen att tankens lagar i en eller annan form skall vara m�jliga att till�mpa p� verkligheten: i annat fall finns det ju alls inget sk�l varf�r vi skulle str�va efter ett logiskt sammanhang mellan v�ra omd�men. Det g�ller sj�lvklart �ven ifr�ga om dialektiken. Huruvida jag sedan vill uttrycka detta f�rh�llande med p�st�endet att verkligheten "�r" mots�gande eller om jag f�redrar att s�ga att den uppvisar best�mningar som f�r medvetandet framst�r som mots�gande - den saken kan i sammanhanget vara ganska likgiltig. Huvudsaken �r att jag �r p� det klara med att det h�r inte r�r sig om n�got slags godtyckligt utspekulerad konflikt utan om en objektivt given relation mellan tanke och verklighet. Man ser denna mots�gelsens objektivitet ibland framst�lld i den formen att t�nkandets dialektik f�r marxismen g�r parallellt med verklighetens. Uttrycket f�refaller mig inte s�rskilt lyckat. Det antyder tillvaron av tv� oberoende serier som hela tiden l�per sida vid sida utan att n�gonsin sk�ra varandra eller ens konvergera. Men s� �r ju f�r ingen del fallet. En riktig bild av f�rh�llandet f�r vi f�rst n�r vi uppfattar dialektiken inom t�nkandet som ett f�rs�k till medveten anpassning efter verklighetens f�r�nderlighet och r�relse. Den representerar helt enkelt det s�tt p� vilket en i verkligheten ing�ende del - tanken, f�rnuftet - anstr�nger sig att komma tillr�tta med de omgivningar i vilka den �r inpassad och tillgodog�ra dem f�r sina syften. Det kan i sin tur endast ske genom att den s� smidigt som m�jligt f�ljer verklighetens egna best�mningar och �terger dem i sina omd�men. Och i den meningen kan man f�rvisso ge Engels r�tt n�r han talar om tankens lagar och verklighetens som "i sak identiska".
Men ocks� endast i den meningen. Ty uttrycket f�r under inga omst�ndigheter missuppfattas och tolkas som ett �terfall i den av Hegel f�retr�dda metafysiska identitetsst�ndpunkten. Hos Hegel - liksom tidigare hos Spinoza - sammanfaller tanke och vara, deras utveckling f�rl�per i detalj efter exakt samma m�nster. Varje andlig process motsvaras restl�st av en materiell och omv�nt. Liknande tankeg�ngar m�ter oss ibland �ven inom marxismen, framf�r allt hos Plechanov som g�rna vill bygga ut den dialektiska materialismen till en monistisk enhetsfilosofi av samma typ som de stora idealistiska systemens, ehuru med �ndrat f�rtecken. Det �r emellertid tydligt att en s�dan uppfattning inte l�ter sig genomf�ras. Inte nog med att vi p� denna v�g hamnar i ett slags potentiell besj�lning av hela den materiella verkligheten - en slutsats som Plechanov f�r sin del fullt konsekvent accepterar - st�ndpunkten leder �ven f�r kunskapsteorins vidkommande till en fullst�ndigt orimlig tolkning av den dialektiska metodens inneb�rd.
L�t oss ta ett konkret exempel. �nda fram till slutet av 1800-talet levde som bekant vetenskapsm�nnen i den f�rest�llningen att de materiella partiklar varav grund�mnena f�rest�lles uppbyggda - atomerna - �r odelbara. Vid denna tid uppt�ckte emellertid makarna Curie existensen av en hel grupp �mnen - de radioaktiva - som utan n�gon som helst p�verkan utifr�n spontant s�nderfaller i nya grund�mnen med l�gre atomvikt och drog d�rav den ofr�nkomliga slutsatsen att �ven dessa �mnens atomer m�ste vara sammansatta av enklare best�ndsdelar, en slutsats som snart nog utvidgades till att omfatta hela raden av grund�mnen. P� grundval av dessa r�n uppst�llde s� den engelske kemisten Rutherford en teori f�r atomernas byggnad, enligt vilken varje atom �r sammansatt av en positiv elektrisk k�rna kring vilken ett varierande antal negativt laddade elektroner kretsar ungef�r som planeterna kretsar kring solen. Det visade sig emellertid i forts�ttningen att �ven den rutherfordska atommodellen var alltf�r primitiv f�r att mots�gelsel�st kunna f�rklara vad som �ger rum vid den inre atom�ra processen. Med anledning d�rav konstruerade Bohr i b�rjan p� 1920-talet sin ber�mda atommodell d�r elektronerna of�rmedlat springer �ver fr�n en omloppsbana till en annan utan att n�gonsin befinna sig p� n�gon faktisk punkt mellan de b�gge banorna. Men �nnu var utvecklingen l�ngt ifr�n avslutad. Ur bristerna i Bohrs atommodell framgick i sin tur inom loppet av n�gra f� �r � ena sidan de Broglies och Schr�dingers "undulationsteori" som koordinerar varje elektronbana med en mekanisk v�gr�relse och � andra sidan den heisenbergska kvantummekaniken med dess fortsatta framh�llande av elektronernas partikelkarakt�r.
Vi har h�r ett typiskt exempel p� vad man kan kalla en dialektisk process inom naturvetenskapen - en fortskridande utvidgning och fullkomning av v�r kunskap om atomen p� grundval av vidgad erfarenhet och �vervinnande av tidigare mots�gelser. Men finns det n�gon som p� fullt allvar vill g�ra g�llande att varje enskilt led i denna process skulle motsvaras av ett analogt led i atomens egen utveckling. Jag v�gar utan vidare f�ruts�tta att s� inte �r fallet. Tv�rtom �r det uppenbart att atombegreppets dialektik avspeglas p� ett plan som �r kvalitativt skilt fr�n den verklighet d�r den reella atomen r�r sig och har sin varelse och att den endast kan f�rst�s utifr�n sina speciella teoretiska f�ruts�ttningar.
D�rmed naturligtvis inte sagt att varje f�rbindelse mellan de b�gge planen skulle saknas. Vi upprepar tv�rtom att det p� denna punkt sj�lvklart m�ste f�refinnas en viss prim�r �verensst�mmelse mellan tankens utveckling och verklighetens eller r�ttare sagt: att de tv� n�rmar sig varandra i en o�ndlig serie. Till grund f�r detta n�rmande ligger emellertid ingen mystisk "identitet" mellan t�nkande och vara, inte heller n�gon parallellism eller prestabilerad harmoni (Leibniz). �verensst�mmelsen har en annan och mer p�taglig karakt�r. Den inneb�r helt enkelt att den med f�rnuft och tankef�rm�ga utrustade m�nniskan ing�r som ett led, en best�ndsdel i samma utvecklingsprocess som hon i kunskapen f�rs�ker att beskriva. Det ligger d� ocks� i sakens natur att det instrument som hon under tidernas lopp utvecklat f�r att orientera sig i denna process - hj�rnan - m�ste vara mer eller mindre anpassat f�r sitt syfte. Inte s� som skulle den m�nskliga hj�rnan vara fullkomlig och inte kunna beg� n�gra misstag. Det kan den som bekant endast alltf�r l�tt. Men den �ger �ven f�rm�gan att med den dialektiska metodens hj�lp �vervinna sina fel och l�ta de tidigare misstagen, korrigerade och tillr�ttast�llda, uppg� i ett st�rre och riktigare helhetssammanhang.
[1] "Naturen g�r inga spr�ng". Carl von Linn�, Philosophia botanica (1751)
[2] H. H�ffding, Den nyere Filosofis Historie, 6-8.
[3] Karl Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript (1844)
[4] Karl Marx, Teser om Feuerbach (1845), 2:a tesen.
[5] V. I. Lenin, Materialism och empiriokriticism (1914)
[6] Friedrich Engels, Naturens dialektik (1883)
[7] "�det leder den villige och sl�par den ovillige". - Seneca d.y.
[8] Kapitalet, f�rsta boken, kapitel 1.4; not.
[9] Karl Marx, Filosofins el�nde (1847)
[10] Friedrich Engels, Tal vid Karl Marx grav (1883).
[11] Kapitalet, f�rsta boken, kapitel 5.1.
[12] Karl Marx, Teser om Feuerbach (1845), 3:e tesen.
[13] Karl Marx, Rheinische Zeitung Nr. 195 (1842)
[14] J. V. Stalin, Den dialektiska och historiska materialismen (1938)
[15] "D�rf�r st�ller sig m�nskligheten alltid blott s�dana uppgifter, som den kan l�sa, ty n�rmare betraktat skall det st�ndigt visa sig, att sj�lva uppgiften endast uppkommer, d�r de materiella betingelserna f�r dess l�sande redan �r f�rhanden eller �tminstone befinner sig i processen av sitt vardande." Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin (1859), F�rord.
[16] Karl Marx, Filosofins el�nde (1847)
[17] Karl Marx, Filosofins el�nde. Sista meningen �r ur inledningen till George Sands roman Jean Siska.
[18] Friedrich Engels, Anti-D�hring (1878)
[19] Brev till Engels den 27 juli 1854.
[20] H. G. Wells, "F�rs�k till sj�lvbiografi" (1935), vol. I.
[21] Friedrich Engels, Naturens dialektik (1883), Inledning.
[22] Kapitalet, f�rsta boken, kapitel 24.7.
[23] Kapitalet, f�rsta boken, efterskrift till andra upplagan (1873)