Texten �r h�mtad ur Erich K�hler: Esprit und arkadische Freiheit. Aufs�tze aus der Welt der Romania, Frankfurt am Main & Bonn 1966, s. 9-27. �vers�ttning Birgitta Sandberg.
Digitaliserat av Jonas Holmgren f�r Marxists Internet Archive.
Erich K�hler (1924-1981) var en tysk romanist med studier i Leipzig och Hamburg; professor i romansk filologi i Heidelberg mellan 1958-1970 och i Freiburg fr�n 1970 till sin d�d. Han har publicerat flera l�rda arbeten och �gnat speciell uppm�rksamhet �t den provensalska och franska riddardiktningen. I flera av dessa studier �r hans marxistiska l�rdomar fullt tydliga, fast�n han sj�lv f�redrar att tala om sin "historisk-sociala" forskningsmetod.
I sin artikel "Vues sur les conceptions courtoises dans les litt�ratures d'oc et d'o�l au XIIe si�cle" [Begreppen f�r det h�viska i 1100-talets franska och provensalska litteratur], publicerad 1959 i Cahiers de civilisation m�di�vale, har Jean Frappier �nnu en g�ng klargjort begreppen "courtoisie" [h�viskhet] och "amour courtois" [h�visk k�rlek]. Uppsatsen inleds med n�gra anm�rkningar, som �r av principiell natur och som vi d�rf�r skall ta till utg�ngspunkt f�r den kommande diskussionen.
"Det �r under 1100-talet", skriver Frappier, "som det h�viska idealet f�ds och utbreder sig i Frankrike. Det innefattar ett socialt och ett litter�rt faktum i ouppl�slig f�rening; och det motsvarar en v�ndpunkt i civilisationen, en ny livsstil. Om det beh�vdes bevis p� vilka godtyckliga gr�nser f�r f�rst�elsen som st�lls upp - och vilka risker som skapas - genom den idag s� popul�ra metoden att betrakta ett litter�rt verk helt avskuret fr�n historien, som i ett lufttomt rum eller som under en glaskupa, s� skulle medeltidens h�viska litteratur med l�tthet kunna leverera material. Det s�ger sig sj�lvt, att ett socialt och litter�rt faktum s�v�l h�r som vid andra tillf�llen p�verkar varandra �msesidigt: den h�viska verkligheten har framkallat ett uttrycksbehov och tj�nar som en spegel, vari den kan besk�da sig; den poetiska bilden har f�tt v�rde som modell, den har format regler f�r upptr�dandet och lyft upp latenta, ibland h�gst mots�gelsefulla aspirationer till en allt klarare medvetenhet."[1]
Vi godtar varenda mening, och vi tror oss t.o.m. kunna g� �nnu l�ngre i den riktning Frappier antyder, d.v.s. vi �r �vertygade om att ett konsekvent historiskt-sociologiskt betraktelses�tt kan leda fram till nya forskningsresultat ocks� i fr�ga om den h�viska lyriken.
Leo Spitzer tror sig ha funnit l�sningen p� "l'amour courtois' " stora g�ta i det kristna k�rleksbegreppet. D� han talar om Jaufre Rudels "amour lointain" [k�rlek p� avst�nd], ger han uttryck �t sin �vertygelse att "denna k�rlek, insvept som den �r i dr�mmens sl�jor, �r det mest patetiska uttrycket f�r vad jag vill kalla 'k�rleksparadoxen', vilken tj�nar som bas for hela trubadurlyriken: en k�rlek som inte vill �ga men v�l finna sin njutning just i detta icke-�gande, en k�rlek - Minne - som p� en g�ng rymmer den sinnliga �tr�n att r�ra vid den levande kvinnan och det kyska avst�ndet, en kristen k�rlek som f�rts ner p� ett v�rldsligt plan, som vill have and not have".[2] Spitzer har sj�lv mera detaljerat definierat denna "paradox", som han kallar "a priori kristen", med orden: "�ga - inte �ga; se - inte se; n�ra - avl�gsen".[3] I sistn�mnda, mycket tr�ffande definitioner kan man redan ana konkreta, sociala fakta under den sublima id�n om det "a priori kristna" och under dess metaforiska anv�ndning. Denna misstanke djupnar, d� man ytterligare specificerar den lyckans "paradoxe amoureux" [k�rleksparadox] som ligger i att avst�: man f�r�dlas till sin moral genom en k�rlek, som i grund och botten �r �ktenskapsbrott, man bef�ster sin samh�llsst�llning genom socialt bedr�geri och genom att smussla med de mest intima relationerna m�nniskor emellan.[4] Vi vill alls inte f�rneka, att kristna id�er kan ha bidragit, men vi betraktar inte detta bidrag som det avg�rande. Vad som f�refaller oss viktigt �r att s�ka f�rklara, varf�r dessa kristna - och eventuellt andra - impulser kom att allm�nt accepteras, hur de kunde bli till uttrycksmedia f�r ett nytt, v�rldsligt samh�lle - n�mligen det h�viska. Det g�ller d� att unders�ka id�er och motiv, som har denna "h�viska k�rlekens" "k�rleksparadox" i centrum och som utg�r dess inneh�ll. Vi m�ste d� ocks� se till, att detta centrala begrepp t�cker alla de id�er som ligger i dess periferi; och slutligen f�r vi inte dra oss f�r att s�ka orsakerna till den litter�ra �verbyggnadens id�blomster hos det samh�lleliga fundament de har sina r�tter i, eller hos f�r�ndringar i detta fundament.
Vi b�rjar d� med den id�, som tydligast demonstrerar detta sammanhang - givmildheten: "largueza"[5]. Den �r "vertut principal" [den fr�msta dygden] och st�r i rang �nnu h�gre �n den ridderliga tapperheten:
Dels � V � bons aibs per c'oms es plus honratz
Es largueza � l
premiers, qui ver en tria,
E � l segons es pres de cavalaria
Car per aquel es totz hom plus duptatz.[6]
[Av de fem goda egenskaper f�r vilka m�nniskan �r mest hedrad �r givmildheten den fr�msta, f�r den som unders�ker sanningen i detta, och den andra �r ridderlighetens pris, ty genom den �r varje man mer fruktad.]
En stormans hov �r till f�r att man d�r skall "sk�nka" och "mottaga", ty i annat fall �r det - enligt trubaduren Sordel - inget hov, utan en f�rsamling uselt folk:
E � si � l donars o � l penres li es menz,
Non es ges cortz, mas
ajostz d'avols gents.[7]
[Och om det hos honom inte finns n�got givande eller tagande, d� �r det inte alls n�got hov, utan en samling uselt folk.]
Jag kan avst� fr�n att citera de otaliga bel�ggen. I st�llet �verg�r jag till att sammanfatta de slutsatser, vi tror oss kunna dra ur dessa bel�gg. Den omfattande polemiken mot sm�sinthet och sn�lhet har sitt ursprung hos den j�mte Jaufre Rudel mest originelle f�rfattaren under den andra generationen: Marcabru[8]. F�r honom inneb�r "donar", givandet, kvintessensen av alla dygder, n�stan identiskt med "proeza" [tapperhet], medan � andra sidan "avareza" [sn�lhet] utm�las som alla lasters moder; "escarsedat" [snikenhet] likst�lls i sin tur med "malvestat" [elakhet]. F�r v�rldens f�rfall - ett huvudtema hos Marcabru - ger diktaren de rika och m�ktiga baronerna skulden, ty de uppfyller endast motstr�vigt sin viktigaste uppgift, n�mligen givandet. Rikedom och prestation, social roll och moralisk kvalifikation motsvarar inte l�ngre varandra. Fr�n och med Marcabru kan man st�ndigt lyssna till f�rebr�elserna mot de "rics malvatz" [ondskefulla rika]. Trubadurerna f�rtr�ttas inte i sina f�rs�k att hos baronerna inplanta den id�n, att givmildheten utg�r grundvalen f�r deras makt, att den utg�r adelns sj�lva v�sen, och t.o.m. �r enda m�jligheten f�r de rika och m�ktiga att bli v�rdiga den h�ga k�rlek, som de annars �r utest�ngda fr�n. Det finns f�rmodligen ingen som skulle vilja h�vda, att denna upph�jelse av givmildheten endast och allenast kan f�rklaras med h�nvisning till jongl�rernas och trubadurernas materiella behov. Vilka �r det egentligen som ligger bakom detta tema? Maningarna till givmildhet t�cker alla nyanser, fr�n den underd�nigt smickrande b�nen och till det krassa kravet, eller snarare: fr�n b�nen om en g�va, som man egentligen inte f�rtj�nat, och till ett krav man anser sig ha r�ttsliga anspr�k p�. B�da st�ndpunkterna reflekteras ocks� i f�rh�llandet mellan den �lskande och hans h�rskarinna: b�nen om "merce" [n�d] och kravet p� v�lf�rtj�nt l�n. Vi tror oss kunna urskilja tv� ursprungliga positioner: dels den �ldre, men fattiga adelns, som �beropar ned�rvda r�ttigheter, dels den som f�rekommer hos den nyligen uppkomna l�gadeln, "les chevaliers", som till en b�rjan m�ste k�mpa f�r erk�nnande och f�r en viss stabilitet i sina ekonomiska livsvillkor. B�da parterna finner en gemensam n�mnare f�r sina sociala anspr�k, d� de upph�jer dem till ett moraliskt krav och ett etiskt conditio sine qua non f�r hovet och f�r storm�nnens �ra och makt.
Eftersom det moraliska v�rdet av makt och �godelar h�r erk�nns endast i de fall, d�r de inte nyttar endast innehavaren, �r det i h�g grad legitimt att p�minna om den lag som g�llde f�r feodalsamh�llets tillkomst. Laudatio temporis acti[1*] hos Marcabru och hans efterf�ljare h�nf�r sig till en tid, d� milit�rtj�nsten �terg�ldades med en "don", ett reellt f�rl�nat gods, som s�krade innehavarens existens och utgjorde basen f�r vasallrelationen. M�nga trubadurer vidgade sina beskyllningar f�r sn�lhet till ett tvivel p� h�gadelns legitimitet som institution betraktad. Guiraut de Bornelh erinrar baronerna om att adeln ursprungligen valts och konfirmerats allt efter sina prestationer, och han bestrider att en misslyckad seigneur skulle ha n�gon r�tt till sin faders arv. Folquet de Romans utg�r ocks� fr�n beskyllningarna f�r sn�lhet och g�r i sin kritik s� l�ngt som till att kr�va att en m�ktig h�rskare borde kunna avs�tta adeln, expropriera den och konstituera en ny adel.
Detta f�ranleder oss att diskutera fr�gan b�rdsadel kontra sinnelagsadel.[9] En rad trubadurer f�rkunnar alla m�nniskors likhet inf�r k�rleken s�v�l som inf�r Gud. Framf�r allt de l�gre skikten inom adeln g�r d�rvid anspr�k p� att �ga adlig finess och m�jlighet att tillgodog�ra sig hovm�ssig bildning, medan man fr�nk�nner "malvatz rics" dessa egenskaper. Under senare h�lften av 1100-talet blir fr�gan om huruvida de rika och m�ktiga �ver huvud taget �r i st�nd att �lska h�viskt till ett giftigt tema inom lyriken. I ett k�nt Joc partit[2*] kring detta tema tvingas kung Alfons II av Aragon att erk�nna inf�r sin partner trubaduren Guiraut de Bornelh, att makt och rikedom hindrar den h�viska k�rleken - varvid han dock g�r ett undantag f�r sig sj�lv. En annan f�rn�m kollega till Guiraut de Bornelh, Raimbaut d'Orange, protesterar emellertid energiskt mot den - som han medger - mycket spridda �sikten att en dam inte skulle f� sk�nka k�rlek �t n�gon h�gt uppsatt man, eftersom denne inte skulle ha gjort sig f�rtj�nt av s�dan k�rlek. Han tar avst�nd fr�n den uppl�sning av rangordningen inom st�ndet, som blir f�ljden av trubadurernas teori om att l�gadeln skulle vara likaber�ttigad eller rentav ha f�retr�de vad g�ller k�rleken. Samme Raimbaut d'Orange uppfattar den dunkla, sv�rtillg�ngliga stilart som kallas "trobar clus" som ett esoteriskt spr�k f�r h�gadeln, vilken b�r ha ensamr�tt till den sanna k�rleken; medan Guiraut de Bornelh helt konsekvent h�nvisar l�gadeln till att med hj�lp av den l�ttare stilen, "trobar leu", propagera f�r de h�viskt-ridderliga idealen.[10]
De konkreta anklagelserna mot storbaronerna lyder som f�ljer: den som �r rik och m�ktig �r inte beredd att tj�na den k�rlek, som ocks� inneb�r f�rsakelse - den tyske trubadurens "Minnedienst" - utan v�ntar sig omedelbar h�ngivelse, d.v.s. ren sinnlig njutning. D�rmed bryter han mot den h�viska k�rlekens v�sen, som �r en bildningsupplevelse framvuxen ur sp�nningen mellan beg�r och uppfyllelse, och han f�rst�r den h�viska livsordning denna k�rlek konstituerar. Det r�der v�l knappast n�got tvivel om var man b�r s�ka grogrunden f�r dylika perspektiv: det �r l�gadeln, som anser sig sj�lv vara utvalda f�rk�mpar f�r st�ndets verkliga livsvillkor och dessutom de sannaste representanterna f�r den ridderliga m�nsklighet, som avspeglar sig p� den h�viska k�rlekens omr�de. �r dessa anspr�k egentligen ber�ttigade?
I en f�rmodligen mycket tidig Joc partit st�ller den i �vrigt ok�nde trubaduren Jutge den lika ok�nde Esteve inf�r fr�gan, om en �del dam b�r f�redra en rik och m�ktig herre eller en fattig, skuldsatt �lskare. D�rvid tar han den fattiges parti, med den motiveringen, att den fattige �r beredd att underkasta sig st�ndigt v�xande anstr�ngningar, medan den rike endast k�nner yttre glans, beg�r och bedr�geri.[11] Den fattige kavaljeren kallas f�r "cortes" [h�visk], som om detta vore n�got sj�lvklart. Den h�viska k�rleken f�ruts�tter l�ngvarig uppvaktning, vilket inneb�r en fortl�pande process av inre och yttre f�r�dling och f�rfining, och detta har den rike och m�ktige inte n�got behov av f�r att n� framg�ngar. Enligt "gr�ldikten" i fr�ga existerar det allts� ett samband mellan den h�viske kavaljerens bildningsstr�van mot h�gre m�l och den egendomsl�sa l�gadelns sociala kamp f�r att n� h�gre, och vi har anledning f�rmoda, att detta samband medf�r utslagsgivande impulser f�r trubadurdiktningens uppkomst. Det g�ller d� att p�visa denna bakgrund i sj�lva begreppet h�visk k�rlek.
H�r �terv�nder vi till Spitzers "k�rleksparadox": "�ga - inte �ga". "L'amour courtois" ("fons de bondat" hos Marcabru, "fons et origo omnium bonorum" [k�lla och ursprung till allt gott] hos Andreas Capellanus) utg�r en bildande och fostrande upplevelse, som mobiliserar alla m�nniskans talanger, en sj�lvf�r�dlande process, som principiellt sett inte kan full�ndas, men som erfordrar ett oupph�rligt upp�tstr�vande. Detta upp�tstr�vande har till m�l att n� h�rskarinnans hela gunst och d�rmed k�rlekens fullbordande. Om man a priori avstode fr�n att n� detta m�l, skulle n�gon anstr�ngning aldrig komma till st�nd, men om man � andra sidan n�dde m�let, skulle sp�nningen slappna och den �lskande skulle �terg� till utg�ngspunkten. Denna paradox kan man betrakta som ett viktigt och karakteristiskt drag i "fin' amor" [den h�viska k�rleken]. Paradoxens egenartade struktur �r emellertid exakt analog med feodalsamh�llets struktur under den h�viska epoken, s� som denna struktur tedde sig f�r l�gadeln, ett samh�llsskikt, som rent historiskt tvingades att s�ka bef�sta och utvidga den sociala position det uppn�tt. Emedan adelsgr�nserna brutits, finns det inga gr�nser f�r detta skikts ideella f�rv�ntningar; men materiellt sett �r gr�nserna desto krassare. Temat "amar desamatz", k�rlek utan genk�rlek, som f�tt sin mest sublima poetiska utformning i Jaufre Rudels "amor de lonh" [k�rlek p� avst�nd], utg�r en exakt projektion av ett tillst�nd av legitim f�rv�ntan, som ej kan uppfyllas p� grund av sitt absoluta anspr�k.
Denna analogi i strukturen kan man f�lja in i minsta detalj. Den h�viska h�rskarinnan har inte bara r�ttigheter, utan ocks� plikter - som bekant kan kavaljeren s�ga upp sin tj�nst hos henne, om hon inte uppfyller dessa plikter, precis som vasallen kan g�ra gentemot sin l�nsherre.[12] Det �r individen, som ber om hennes gunst, hans k�rlek har en exklusiv karakt�r. Men hennes plikt som "domna" vid ett hov g�ller m�nga. Det �r m�nga som tj�nar vid hovet och som har ouppn�eliga anspr�k p� �gande. Konsekvensen blir allts�, att det �r om�jligt f�r en enda individ att �ga h�rskarinnans gunst. Och just d�rf�r kan Daude de Pradas s�ga aprop� tj�nandet f�r kvinnan, att den ingenting f�rst�r d�rav, som vill ha sin dam - "si donz"! - helt f�r sig sj�lv:
Non sap de dompnei pauc ni pro
Qui del tot vol si donz aver.[13]
[Ingen kan vare sig lite eller mycket om uppvaktandet av damer som vill ha sin dam helt och h�llet.]
"Domnan" tillh�r alla, hon �r s� att s�ga hovets allm�nna egendom. D�rf�r finns inte n�got utrymme f�r svartsjuka i den h�viska k�rleken, och minst av allt f�r den �kta mannens svartsjuka.
Om man � ena sidan v�ntar sig att hovets h�rskarinna skall uppfylla sina l�nsherreplikter, s� har hon dock � andra sidan r�tten till fria och egna beslut. Individens anspr�k kan endast motiveras utifr�n helhetens synpunkt, d.v.s. han m�ste ocks� erk�nna anspr�k fr�n de andra som befinner sig i samma situation. Det �r ju fr�gan om en hel social grupp, som skall avancera upp�t och integreras i det adliga st�ndet. Den h�viska k�rleken omfattar d�rf�r ett komplex av id�er, som m�ste vara bindande f�r hela det h�viska samh�llet. Den blir det b�rande elementet i ett nytt st�ndsmedvetande. Eftersom detta medvetande h�nf�r sig till r�ttigheter, som i huvudsak ej �r ned�rvda, utan som m�ste motiveras och manifesteras (�ven om det har den existerande l�nsordningen som riktpunkt), s� �r det tvunget att fylla de l�nsr�ttsliga begreppen med ett moraliskt inneh�ll, �nda tills dessa l�sg�rs fr�n sin konkreta betydelse. Just h�r finner vi orsakerna till att k�rleken spiritualiseras.
Den h�viske �lskaren v�ntar sig att vinna social prestige genom k�rleken och genom att f�lja dess lagar, "pretz e onor". Medan man f�rr fordrade av l�nsherren, att han �terg�ldade utf�rda tj�nster med en f�rl�ning - "onor" - fordrar man nu av "domnan" att hon skall �terg�lda "minne"-tj�nsten med "�ra", som ocks� kan betecknas som "onor".
I ett Joc partit med Lanfranc Cigala h�vdar en diktare med namnet Guillem, att det genom k�rlekstj�nster vunna anseendet f�r m�nga �r viktigare �n att deras k�rlek fullbordas.[14] Liksom man v�ntar sig av en seigneur att han �r frikostig, om han inte l�ngre kan �terg�lda tj�nster med f�rl�ningar, s� blir det "domnans" plikt att f�rl�na �ra. M�ttstocken f�r denna �ra �r inte l�ngre landegendomar, utan en social prestige som blivit oberoende av konkreta �godelar. Trubadurerna betonar ideligen, att deras h�rskarinna st�r h�gt �ver dem, men att hon genom sina n�debevis h�jer kavaljererna �ver deras ursprungliga sociala position. P� detta s�tt kan man f�rklara uppkomsten av id�n att k�rleken kan �stadkomma underverk. "Fin' amor" �r ocks� "amor leial". "Lealtat" - "legalitas", ursprungligen vasallf�rdragets �msesidigt f�rpliktande relationer - har f�rvandlats till en ideell och moralisk f�rpliktelse gentemot "domnan". I fr�ga om begreppet "honor", "l�n", l�sg�r sig "�rans" moraliska v�rde - tidigare beroende av l�nets storlek och betydelse - fr�n sitt �gander�ttsliga beroende. "�ran" h�nger inte l�ngre samman med bel�ningens storlek, utan kommer att utg�ra individens enligt utf�rda tj�nster r�ttm�tiga andel av hela st�ndets �ra. Med andra ord: den fattige riddaren upph�jer sitt anspr�k p� �ra - som inte kan motiveras egendomsr�ttsligt - till ett moraliskt v�rde, som �r bindande f�r hela det adliga st�ndet, s�rskilt d� f�r dess h�gsta representanter, de som innehar makten. "Merce", ursprungligen den l�n man gjort sig f�rtj�nt av f�r utf�rda tj�nster och allts� en synonym till "guizardon" [eg. geng�va], kan inte l�ngre realiseras i n�gon st�rre omfattning och blir d�rf�r till "n�d": inte l�ngre en s�ker f�rv�ntan, utan ett ovisst l�fte, ett l�fte om lycka, som hela tiden kan �terkallas - men en lycka som i �gonblick av tillf�rsikt n�r sin h�jdpunkt i upplevelsen av "joy".
Det �r h�r viktigt, att vi inte blir missf�rst�dda: den l�nsr�ttsliga betydelsen av ovann�mnda begrepp har ingalunda d�tt ut, man associerar st�ndigt till denna betydelse. Men p� den h�viska diktningens omr�de upptr�der begreppen i moraliserad, idealiserad och spiritualiserad form, eftersom de realiter �r ouppn�eliga. Ocks� "domnan" sj�lv blir f�rem�l f�r denna spiritualiseringsprocess. Denna spiritualisering av l�nsr�ttsliga begrepp, som betecknar feodalsamh�llets sociala, politiska och ekonomiska grundvalar, inneb�r emellertid p� intet s�tt, att de tj�nande skulle ha givit upp alla krav p� materiell trygghet. Dessa krav �verflyttas i st�llet till moralens dom�ner och kommer s�ledes att f�rvandlas fr�n privata anspr�k till en angel�genhet f�r hela st�ndet.
De sakf�rh�llanden vi p�visat framst�r �nnu tydligare, om vi erinrar om ytterligare tv� viktiga omst�ndigheter. L�nsterminologins roll i den h�viska diktningen (som unders�kts f�rst av Wechssler, sedan av Pellegrini, och slutligen av Rita Lejeune[15]) b�r v�rderas inte endast som en naturlig metafor f�r "le service d'amour"; "k�rlekstj�nsten" utg�r i sj�lva verket dess substans, dess k�rnpunkt. Analogin g�ller h�r sj�lva samh�llsf�rh�llandena, som transponerats till etisk niv� och d�rigenom legitimerats. D� man vill f�rklara den, �r det utomordentligt viktigt att beakta det faktum, att "l'amour courtois" rent principiellt baserar sig p� det manliga perspektivet, d.v.s. p� mannen i underl�gsen st�llning. Det �r � andra sidan honom ensam "domnan" har att tacka f�r sin upph�jda position, och hon g�r �ter miste om denna sin v�rdighet - vilket trubaduren Perdigon understryker - om hon behandlar mannen med f�rakt. Perdigon visar ocks� exakt, vem det �r som h�rskarinnan har att tacka f�r sin nya position: "les cavaliers".
Lo nom de "la domna" desman,
Que � l nom pert, pos met en soan
Cavalhiers, don lo noms li sors.[16]
Den som f�r l�gadelns talan �r trubaduren eller hans spr�kr�r "jongl�ren". Han utg�r den tredje best�ndsdelen i intressegemenskapen l�gadlig riddare - "domna". Det �r d� inte heller n�got f�rv�nansv�rt, att trubaduren Sordel i sin "Ensenhamen" kr�ver, att ingen h�viskt t�nkande m�nniska b�r s�ga n�got negativt om de tre m�nniskogrupper, som skall h�jas i rang: damerna, de "fattiga riddarna" och jongl�rerna:
De tres genz no deu dire mal
Nulz oms, que am fin pretz cabal:
De
do(m)pnas, ni de cavaliers
Paubres, que � l mals es trop sobriers,
Ni
de juglars; quar, ses conten,
Cel fai trop mortal faillimen
Qui baissa zo
que � s deu levar.[17]
[Om tre sorters m�nniskor b�r ingen tala ont, ty de har ett fint och fullkomligt pris: Inte om kvinnor, inte om fattiga riddare, ty det �r ett oerh�rt stort ont, och inte heller om jongl�rerna; ty det �r ostridligen s� att den g�r en d�dlig f�rsyndelse, som f�rringar det som man b�r h�lla h�gt.]
Vilken historisk situation lever d� dessa "cavaliers" i, och hurdan �r deras relation till h�gadeln?
Jag har hittills r�ttat min f�rest�llning om det franska feodalsamh�llets historiska utveckling efter Marc Bloch.[18] Under intryck av den nyare historiska forskningen har jag emellertid tvingats modifiera mina �sikter. D�rvidlag drar jag nytta av uttalanden av en fransk historiker, som p� ett framst�ende s�tt bidragit till att arbeta fram nya insikter, n�mligen George Duby: "[Marc Bloch], som jag l�nge f�ljt, t�nkte sig att de ledande familjerna under tidigare medeltid hade d�tt ut, och att d�refter en helt ny adel hade etablerat sig under feodaltiden - med hj�lp av en viss f�rm�genhet, en livsstil som var skild fr�n hopens, och framf�r allt genom en speciell f�rdighet i att bruka vapen. I sj�lva verket kan man nu anse det fastslaget, att den karolingiska adeln fortplantats genom blodet in i en rik feodal efterv�rld."[19] Jag f�ljde Marc Bloch i den �sikten, att den adel, som nybildades i och med karolingerrikets f�rfall, differentierades i ett h�gre skikt och ett l�gre, och att detta l�gre skikt utvecklade en ideologi, som gick ut p� att reintegreras i ett gemensamt st�ndsmedvetande.
Denna �sikt m�ste jag i dagens l�ge korrigera, utan att dock beh�va �ndra sj�lva andemeningen i min tes. Det r�r sig inte om n�gon reintegration, utan i st�llet om att ett helt nytt skikt skall integreras. Vi kan nu till�ta oss att anse f�ljande utveckling f�r sann - av tvingande sk�l schematiserar jag: Det fanns l�ngt f�re l�gadelns tid en h�gadel, framvuxen ur karolingertidens grevefamiljer, som stod kungen n�ra, och denna adel var exklusiv, med en skarp gr�ns ner�t.[20] Dess storhetstid, fursted�mets epok, inf�ll under 900-talet och b�rjan av 1000-talet.
Alltsedan mitten av 800-talet kan man f�rutom grevar och vicegrevar urskilja skiktet "vassi dominici" och "vicarii", som l�sg�r sig fr�n sitt beroende av kungahuset och i st�llet blir avh�ngiga av grevarna. Under 900- och 1000-talen blir de sedan till "ch�telains" och baroner.[21] �ven om de �r klart �tskilda fr�n grevarna, utg�r de dock tillsammans med dessa en adelsklass, och det existerar en djup klyfta mellan denna klass och de simpla friborna.[22] En stor del av detta skikt utarmas fr�n och med 900-talet, dels genom naturlig f�r�kning, dels genom arvuppdelning och h�gre materiella anspr�k.[23] Det �r f�rst mycket senare - i Provence mot slutet av 1000-talet[24] - som man kan f�rm�rka n�gon reaktion mot "l'�miettement des fiefs" [s�ndersmulningen av l�nen] p� arvsr�ttens omr�de. Till slut fanns det inte l�ngre n�gon st�rre skillnad mellan den sociala och ekonomiska situationen f�r dessa �ttlingar till det forna "vassi dominici"-skiktet och situationen f�r ett helt nytt skikt, n�mligen den l�gadel, som konstituerats under 900- och 1000-talen av den typ yrkesmilit�rer, som omfattade b�de fria och ofria. Dessa milit�rer fick sm� l�nsgods som bel�ning f�r sina tj�nster - och f�r att man ville f�rs�kra sig om deras p�litlighet - och dessa l�nsgods kom snart att g� i arv. P� detta s�tt kommer vi att f� ett allt mera omfattande samh�llsskikt mellan den gamla h�gadeln och b�nderna, mellan herrskap och tj�nstefolk; och detta skikt f�rvandlas fr�n att ha varit yrkesbundet till att bli medf�tt, det utvecklar ett korporativt medvetande och erh�ller slutligen adelsst�ndets privilegier.[25] Det �r f�rst sedan det l�gre ridderskapet integrerats i det adliga st�ndet - och just p� grund av detta, utifr�n ett behov av legitimation - som vi kan urskilja ett st�ndsmedvetande och en klassideologi hos riddarna. H�gadeln hade inte haft n�got behov av dylikt, men nu tenderar dessa f�reteelser att bli bindande f�r hela adeln.[26]
P� den uppmjukning av adelsskrankorna, som m�jliggjort krigarvasallernas intr�de i det adliga st�ndet och f�rvandlat ryttaren till riddare f�ljde nya skrankor ner�t, sedan en "classe de fait" f�rvandlats till en "classe de droit" och ett faktiskt l�ge getts r�ttslig sanktion. Det var just det l�gre ridderskapet, som � ena sidan bedrev propaganda f�r dygdadeln som id� f�r att r�ttf�rdiga sina aspirationer p� upp�tstigande - varvid de inte drog sig f�r att f�rfalska h�gadliga genealogier[27] - men som � andra sidan sk�rpte gr�nsen mot den icke-adliga v�rld, som i den h�viska kulturen karakteriseras med hj�lp av antitesen "courtoisie - vilenie" [h�viskhet - gemenhet].
Trubadurdiktningen kom till under den utvecklingsfas i feodalsamh�llet, d� ridderskapet (la chevalerie) de facto nobiliserats, men �nnu inte bef�sts eller legitimerats i medvetandet hos vare sig h�rskarna eller dem de h�rskade �ver. Detta sammanfallande �r inte slumpm�ssig eller beroende av n�gon enstaka individs genialiska infall, men det var naturligtvis en enda individ som var f�rst med att lyriskt f�rmedla de l�gadliga riddarnas latenta aspirationer.
Denna f�rsta trubadur �r emellertid inte identisk med f�rfattaren till den �ldsta trubadurlyrik vi k�nner till. Men troligen var det v�l Vilhelm IX av Poitiers som var h�gadelns f�rsta spr�kr�r, d� det g�llde att sanktionera den bild av riddaren som l�gadeln skapat, liksom dess st�ndsideal.
Avg�rande f�r det l�gre ridderskapets existens var dess f�rh�llande till den gamla h�gadeln. Om l�gadeln skulle kunna integreras fullst�ndigt i det adliga st�ndet m�ste f�rst tv� villkor uppfyllas. Det f�rsta villkoret var en partiell intressegemenskap, medan det andra utgjordes av ett krav p� l�gadeln att �vervinna sin utg�ngsposition och sublimera sina behov till att bli element i en gemensam st�nds- och m�nniskobild. Vi har redan f�rs�kt p�visa, hur trubadurlyriken uppfyllde det senare villkoret. Det �terst�r d� att s�ka utforska vilka motiv som f�ranledde h�gadeln att acceptera det nytillkomna skiktets, som alltid i moraliska termer uttryckta, ideologi och d�rigenom m�jligg�ra den h�viska diktningen s�dan vi nu k�nner den. Motiven i fr�ga �r huvudsakligen identiska med de motiv, som f�ranledde uppmjukningen av adelsskrankorna ner�t.
Den anarki som r�dde efter den karolingistka monarkins f�rfall hade tvingat grevarna, som nu blev oavh�ngiga, att skaffa sig eget milit�rt skydd. Inf�r utsikten av ett nytt, starkt kungad�me, och framf�r allt gentemot de egna storvasallernas farliga tendenser att i sin tur g�ra sig sj�lvst�ndiga (mycket belysande �r i detta sammanhang de sv�righeter grevarna av Toulouse och Poitiers upplevde), kom det att bli en fr�ga om ren sj�lvbevarelsedrift att f�rs�kra sig om s� m�nga stridsvilliga underlydande som m�jligt. Samma sak g�ller f�r de motsp�nstiga storvasallerna. Den logiska konsekvensen av detta blev att man gjorde den ena eftergiften efter den andra inf�r yrkesmilit�rernas anspr�k: f�rst f�rdelade man sm� l�nsgods - ett f�rfaringss�tt, som dock var materiellt begr�nsat och vars f�rpliktande verkan blev mindre redan f�r den f�ljande generationen, d� l�nen dessutom redan hade hunnit bli �rftliga. Det g�llde d�rf�r - f�rutom att g�ra hovet till ett fungerande centrum f�r en territoriellt sett st�rre f�rvaltningsenhet, med den personal detta kr�vde - att finna p� n�gon form av personligt beroende mellan de l�gre riddarna, som var i majoritet, och deras h�rskare, ett beroende som bestod av n�got mera �n utrustning och f�rs�rjning. Det kan n�stan vara befogat att tala om en konkurrens om det l�gre adelsskiktets trohet, eftersom detta skikt p� grund av den ekonomiska otryggheten var obundet och st�ndigt utsatt f�r frestelsen att byta h�rskare. Bruket att uppfostra vasalis�nerna vid hovet �r till sitt ursprung en politisk n�dv�ndighet. D�rmed f�r ocks� hovets h�rskarinna en ny, synnerligen viktig uppgift, s�rskilt som h�rskaren ofta var borta.
� ena sidan var s�ledes den nya l�gadeln, b�de den l�ns�gande och den som var "non chas�" [icke-besutten], angel�gen om att komma i ett s�dant f�rh�llande till h�gadeln, att ett socialt avancemang s�kerst�lldes (om l�nsherren inte gav n�got "adoubement" [dubbande] kunde man till och med f�rlora sin adliga rang[28]), och � andra sidan m�ste h�gadeln g�ra allt som stod i dess makt f�r att f�rs�kra sig om sina riddares trohet. D�rf�r accepterade och gynnade denna h�gadel v�rldsbilder och levnadss�tt, som inte stod i n�gon som helst proportion till dess egen h�rkomst och sociala rang. Det kan l�ta m�rkligt, men det f�rh�ll sig faktiskt s�: h�viska egenskaper s�som h�nsynstagande till andra, gott uppf�rande och v�rdnad inf�r kvinnan kunde feodalherrarna endast och allenast l�ra sig av den klass, som m�ste se som sin viktigaste uppgift att s�kra sina avancemangsm�jligheter och sin existens just genom ett s�dant beteende gentemot de m�ktigare, en klass som st�ndigt m�ste sl� vakt om "mesura" [m�ttfullhet] och bevisa sin virtuella j�mb�rdighet genom ett dylikt, f�rfinat beteende. Men vilka bevekelsegrunder kunde d� f�rm� territorialh�rskarna att �verta en k�rleksuppfattning, som till sitt v�sen innebar underkastelse, v�rdnad, r�dsla, l�ngtan och f�rsakelse, samt en �nskan att h�vda sig - och som entydigt utformats ur ett visserligen pretenti�st, men otvivelaktigt l�gre skikts perspektiv? Och vad var det som f�rm�dde dem att d�rmed �verta ett komplex av f�rh�llningsregler f�r k�rleken, som de sj�lva f�rvisso inte var bundna av, och som de i praktiken mestadels inte heller iakttog?
Vi g�r i denna fr�ga till den f�rste furstetrubaduren: Vilhelm IX, greve av Poitiers och hertig av Aquitanien. I s�ng nr VII, ed. Jeanroy, finner vi f�ljande verser (stroferna V och VI):
Ja no sera nuils hom ben fis
Contr' Amor si non l'es aclis,
Et als estranhs et als vezis
Non es consens,
Et a totz sels d'aicels aizis
Obediens.
Obediensa deu portar
A motas gens qui vol amar,
E coven li que sapcha far
Faigz avinens,
E que � s gart en cort de parlar
Vilanamens.
[Ingen kommer n�gonsin att bli fullkomlig, om han inte underkastar sig k�rleken[s lagar], om han inte drar j�mt med fr�mlingar och grannar, eller om han inte lyder denna orts inv�nare. Den som vill �lska m�ste visa m�nga m�nniskor lydnad; han m�ste kunna �stadkomma angen�ma ting, och han m�ste akta sig f�r att tala som en 'vilain' vid hovet.]
Av dessa strofer framg�r det tydligt, vad den nya k�rleksuppfattningen kan �stadkomma i feodalherrarnas �gon. K�rleken �r h�r lika med en social ordningsprincip. Dess spelregler, som alla vid hovet m�ste iaktta, garanterar en social harmoni, som utesluter varje form av extrema partikul�rintressen. K�rlekens lagar, som m�nniskan m�ste f�lja f�r att bli fullkomlig, p�bjuder en anpassning till den h�viska livsstilen, och de r�ttar sig efter h�rskarinnan, "la domna", som �r h�rskarens hustru. I begreppet "mezura" blir denna anpassning ("obediensa" hos Vilhelm) till den h�gsta lag, som garanterar den h�viska v�rldens harmoni. H�visk blir man genom k�rleken, och "cortesia non es als mas mezura" [h�viskhet �r intet annat �n m�ttfullhet] (Folquet de Marseille)[29]. Nu inser vi ocks� vad det var som f�ranledde h�gadeln att �verta och gynna det l�gadliga ridderskapets "minne"-konception. Den skapade ett enhetligt tankem�nster, som band "le cavalier" vid "la domna" och s�g till att i ett gemensamt st�ndsideal �verbrygga sp�nningen mellan h�gadel och l�gadel, utan att d�rf�r upph�va distansen dem emellan.
Slutligen �terst�r det att s�ka f�rklara, varf�r detta st�ndsideal hos riddarna bygger p� just en k�rleksl�ra. Det utvecklingshistoriskt sett �ldre riddarideal, som representeras av les chansons de geste, hade inget behov av n�gon s�dan k�rlek - den ignorerades i st�llet praktiskt taget. F�r att kunna besvara fr�gan m�ste vi studera det nya livscentrum som hovet utgjorde. Just vid hovet m�ste ju den sociala problematik som h�nger samman med det l�gre ridderskapets upp�tstr�vande aspirationer upplevas s�rskilt intensivt, men det var ocks� vid hovet som skikten var tydligast h�nvisade till varandra och beroende av varandra. De b�da skikten m�ste integreras f�r att man skulle kunna leva tillsammans, och denna integration framtvingade gemensamma livsformer och v�rdem�tare. L�gadeln vid hovet bestod till �verv�gande del av unga m�nniskor, vars fadersl�n inte r�ckte till att leva av, d.v.s. en talrik skara ogifta "bacheliers", "escudiers" och "chevaliers" [knapar, v�pnare och riddare], som direkt underh�lls av l�nsherren och som levde tillsammans inom ett mycket begr�nsat utrymme, d�r det endast fanns ett f�tal kvinnor, av vilka en enda, "la domna", h�rskade p� en g�ng som h�rskarinna och uppfostrare, framf�r allt under de l�nga perioder, d� hovets h�rskare var borta. "I denna avskilda v�rld m�ste den dagliga samvaron leda till en erotisk h�gsp�nning, som f�r sitt uttryck i den h�viska, sublimerade k�rleken, eftersom den mestadels inte kunde avledas p� annat s�tt."[30]
K�rlekskulten i trubadurlyriken �r inte n�gon renodlad fiktion. De sinnliga, erotiska best�ndsdelarna �r omissk�nnliga; de levererar st�ndiga impulser till sublimerat f�randligande. Den inst�ngda samvaron vid hovet, som utgjorde l�gadelns s�rpr�glade sociala situation, �terspeglas i form av en permanent, sm�ktande dyrkan p� avst�nd, medan �nskningarna d�remot har helt och h�llet sinnlig karakt�r. Den psykologiska strukturen hos "l'amour courtois" �r som vi sett betingad av l�gadelns sociala, ekonomiska och politiska l�ge. Det �r en struktur som str�var efter integration, och som kommer att utforma hela det adliga st�ndets livsformer och ideal, eftersom den �r underkastad tv�nget att skapa harmoni vid hovet. Sin seger �ver det sociala sp�nningstillst�ndet baserar den p� den outsinliga k�lla, som den starkaste av m�nniskans drifter utg�r - men till f�ljd av den sociala distansen blir denna drift h�r h�mmad och upph�jd till en ordningsfaktor av h�g rang.
V�r skissering av en av medeltidens stora historiska h�ndelser, n�mligen det l�gre ridderskapets upp�tstigande, �r - med tidsm�ssiga och regionala skillnader - giltig f�r hela Europas feodalsamh�lle. (H�ri ligger orsaken till att den h�viska lyriken fick en s� snabb och djupverkande utbredning.) Den g�ller dock s�rskilt Frankrike som feodalismens "klassiska" land. P� fr�gan varf�r det l�gadliga ridderskapets upp�tstigande f�rst fick litteratur- och kulturhistoriska frukter just i Sydfrankrike, kan man svara med de allm�nt bekanta sk�len till att omr�dena s�der om Loire hade en privilegierad st�llning: de var helt oberoende av monarkins centralmakt, och d�rf�r kunde feodalsamh�llet utvecklas s� snabbt; de s�dra delarna l�g f�re i civilisationsh�nseende, de hade �rvt den romerska kulturen och det romerska r�ttsv�sendet, kvinnans r�ttsliga st�llning var b�ttre, man hade f�rfinade seder och ett f�rfinat s�llskapsliv; det krigiska hj�lteidealet hade tr�ngts undan, och kyrkans auktoritet var inte s�rskilt stor.[31] H�r inskr�nker vi oss till att summariskt n�mna dessa fenomen, som utgjorde en gynnsam grogrund f�r den h�viska diktningens uppkomst i S�dern, eftersom vi endast varit intresserade av att understryka det l�gre ridderskapets avg�rande roll som p�drivande kraft vid den h�viska kulturens tillkomst.
L�gadeln lyckades med att f�rvandla sina sociala anspr�k till en ideologi, som kom att bli hela det adliga st�ndets ideal. Av "ryttaren" blev det en "riddare", med alla de sociala, etiska och estetiska v�rderingar detta begrepp innefattar. Den m�nniskobild l�gadeln konfirmerat i den h�viska k�rleken ger hela st�ndet en ny inneb�rd och legitimerar moraliskt och estetiskt dess anspr�k p� ledarskap och makt. "Le service d'amour", k�rlekstj�nsten, blir till ett tj�nande under de lagar som g�ller f�r hela adelns liv. Det historiska �gonblick, d� h�gadeln accepterade det l�gadliga ridderskapets str�van upp�t, underkastade sig ett ideal som pr�glats av detta ridderskap och inl�t sig i konkurrens med detta ideal (samtidigt som just h�gadeln gjort det materiellt m�jligt), framst�r p� detta s�tt som en av h�jdpunkterna i Europas historia. Utifr�n en relativt kortvarig klassharmoni skapades s�lunda en universell, omistlig id� - som f�r Frankrikes del kanske endast �r j�mf�rbar med den syntes klassicismen �stadkom av de heterogena str�vandena bakom "la cour et la ville" p� 1600-talet
[1] Cahiers de civilisation m�di�vale 2 (1959), s. 135.
[2] L'amour lointain de Jaufre Rudel et le sens de la po�sie des troubadours. (Cit. i Leo Spitzer, Romanische Literaturstudien 1936-56, T�bingen 1959, s. 364.)
[3] Romanische Literaturstudien, s. 413. - F. Schl�sser anser i sin kloka bok Andreas Capellanus, seine Minnelehre und das christliche Weltbild um 1200 (Bonn 1960), att man f�r ett allt starkare, till visshet gr�nsande intryck av att "ocks� den h�viska k�rleksuppfattningens v�sen: id�n om ett f�randligat, moraliskt luttrande k�rleksf�rh�llande till kvinnan, om�rkligt vuxit fram ur den kristna k�rleksmystiken" (s. 321). Den h�viska k�rleken betraktar han som "den �vernaturliga k�rlekens omvandling i ett renodlat jordiskt k�rleksideal" (s. 316). Ett bevis f�r denna teori anser han sig finna i verk av Andreas Capellanus, som "genom sitt 'contrafactum' till den kristna k�rleksreligionen frilagt den nya k�rleksl�rans r�tter" (s. 322). - Jfr i motsats h�rtill J. Coppin: Amour et mariage dans la litt�rature fran�aise du nord au moyen �ge, Paris 1961, s. 41 f.: "Vi vill g�rna tro, att de religi�sa f�rest�llningarna inte �r fr�mmande f�r denna idealisering av k�rleken, men varf�r skulle de inte ha kunnat verka ocks� inifr�n? Den str�nga katolska l�ran, albigenserkorst�gen och inkvisitionen har varken lagt hinder i v�gen f�r okyska romaner, les fabliaux eller Boccaccios noveller."
[4] Jfr Hugo Kuhn: Zur inner en Form des Minnesangs. I: Der deutsche Minnesang. Aufs�tze zur seiner Erforschung. Hrsg. von H. Fromm, Darmstadt 1961, s. 174: "Minnes�ngens paradox - lycka genom lidande, sedlighet genom �ktenskapsbrott, sociala relationer genom socialt bedr�gliga, hemliga k�rleksf�rbindelser - dessa paradoxer stabiliserar k�nens urgamla tr�ngtan till varandra, h�r �nnu utan n�gon sublimering till andliga eller k�nslom�ssiga sf�rer; i st�llet utg�r de en rent negativ akt, en tj�nst, och g�r dymedelst denna tr�ngtan till centralgestalten i de reella livsrelationerna inom ridderskapets h�viska v�rld."
[5] Ovan anf�rda kommentarer till "largueza" utg�r en resum� av resultaten fr�n en tidigare unders�kning; jfr E. K�hler: Trobadorlyrik und h�fischer Roman. Aufs�tze zur franz�sischen und provenzalischen Literatur des Mittelalters, Berlin 1962, s. 45 ff.
[6] Pillet-Carstens 461, 76, v. 1-4. - �ven hos Andreas Capellanus g�r givmildheten i spetsen f�r dygderna, men oskiljaktig fr�n k�rleken, och i det n�rmaste identisk med "curialitas" [h�viskhet]. Se Schl�sser, a.a., s. 88 ff.
[7] Ed. M. Boni: Sordello, Le poesie, Bologna 1954, nr XXXV, v. 7-8.
[8] Betr. det f�ljande jfr D. Scheludko: Klagen �ber den Verfall der Welt bei den Trobadours. Allegorische Darstellung des Kampfes der Tugenden und der Laster. I: Neuphilologische Mitteilungen 44 (1943), s. 22-45; och E. K�hler, Trobadorlyrik und h�fischer Roman, s. 45 ff.
[9] Jfr E. K�hler, a.a., s. 115 ff.
[10] Jfr E. K�hler, a.a., s. 133 ff.
[11] Pillet-Carstens 145, 1 = 279, 1. Betr. �ldern se L. Selbach: Das Streitgedicht in der altprovenzalischen Lyrik, Marburg 1886, s. 75. Texten enl. K. Bartsch: Denkm�ler der provenzalischen Literatur, Stuttgart 1856, s. 132. Jfr v. 9-12:
La dona deu per razon retener
Auquel que deu, car fa majors esfors
...
El ric no vol may lo bruc el bobans.
v. 25-28:
E dona deu lo cortes retener,
Car en luy es jois e chans e deportz.
E sitot deu, nol camja sos talans,
Et al ric platz cobezeza et enjans.
[12] Jfr kanzonens s�rskilda former: "comjat" och "chanson de change".
[13] Ed. Schutz: Po�sies de Daude de Pradas, Toulouse-Paris 1933, nr 14, v. 31 f.
[14] Pillet-Carstens 201, 4 b, v. 33-36:
Cuiatz, tuit cil, q'an entendut,
Aion cel ben d'amor aiut?
Non an; mas lo lau de la gen
Prenon en luec de joi plazen.
[15] E. Wechssler: Frauendienst und Vassallit�t. I: Zeitschrift f�r franz�sische Sprache und Literatur 24 (1902), s. 159-190; S. Pellegrini: Intorno al vassallaggio d'amore nei primi trovatori. I: Cultura neolatina 4-5 (1944-45), s. 21-36; R. Lejeune: Formules f�odales et style amoreux chez Guillaume IX d'Aquitaine. I: Communicazione letta all' VIII Congresso di studi romanzi (Firenze, 3-8 aprile 1956), s. 227-248.
[16] Pillet-Carstens 119, 6 = 370, 11 v. 34-36.
[17] "Ensenhamens d'onor", ed. M. Boni, s. 215, v. 563-569. Jfr �ven v. 573-576:
Ni cavalier paubre con ausa Destrigar mulz per nulla causa, Qui om deu donnar e servir, Enanzar e gen acuillir?
[18] M. Bloch: La soci�t� f�odale 2, Paris 1940, kap. 1.
[19] Une enqu�te � poursuivre: La noblesse dans la France m�di�vale. I: Revue historique 226 (1961), s. 6. Jfr h�rtill K. F. Werners omfattande forskningsrapport: Literaturbericht �ber franz�sische Geschichte des Mittelalters. I: Historische Zeitschrift, Sonderheft 1, 1962, s. 467-612, spec. s. 549. K. F. Werner har sj�lvt givit ett viktigt bidrag till denna nyorientering i sina Untersuchungen zur Fr�hzeit des franz�sischen F�rstentums (9.-10. Jahrhundert). I: Die Welt als Geschichte 18 (1958), s. 256-289; 19 (1959), s. 146-193; 20 (1960), s. 87-119.
[20] Jfr Duby, a.a., s. 6: "[...] ett h�danefter oemots�gligt faktum: den medeltida adeln st�r oberoende av ridderskapet och �r f�re detta i tiden; det �r fr�ga om en egenskap som stammar fr�n f�rf�derna, en fr�ga om 'ras'." Vidare s. 14 f.: "S�ledes fanns det alltifr�n tidig medeltid en 'adel', som tog del i den offentliga makten och som, efter att ha varit knuten till kungahuset, s� sm�ningom frigjorde sig d�rifr�n: medveten om sin st�llning och sin �rorika h�rstamning och, i enlighet h�rmed, st�ngd f�r uppkomlingar."
[21] Se Duby, a.a., s. 14; Werner i: Welt als Geschichte 18 (1958), s. 185.
[22] Se Duby, a.a., s. 14 f.
[23] Se P. Guilhermoz: Essai sur l'origine de la noblesse en France au moyen �ge, Paris 1902, s. 160; jfr s. 208: "Ur metoden att oupph�rligen f�reta uppstyckningar i arvsf�ljdens intresse och dessutom partiella avyttringar uppstod st�ndigt sm� f�rl�ningar, som var of�rm�gna att b�ra ens mycket begr�nsade tj�nstg�ringsskyldigheter [...], med p�f�ljd att man m�ste uppfinna nya former."
[24] Se R. Aubenas: La famille dans l'ancienne Provence. I: Annales d'histoire �conomique et sociale 8 (1936), s. 523-541.
[25] Jfr h�r A. Borsts givande uppsats Das Rittertum im Hochmittelalter, Idee und Wirklichkeit. I: Saeculum 10 (1959), s. 213-231.
[26] Jfr h�r A. Hausers utm�rkta skiss av utvecklingen: Sozialgeschichte der Kunst und Literatur, M�nchen 1958, 1, s. 211 ff.
[27] K. F. Werner anf�r (i: Welt als Geschichte 20 [1960], s. 116 ff.) en hel rad vittnesm�l fr�n tidigt 1100-tal om hur furstehusens genealogier f�rfalskades i linje med legenden om den fattige, men �dle och tappre ynglingen, som till tack f�r sina hj�lted�d f�r en f�rl�ning eller en kvinnlig arvinges eller �nkas hand och p� s� s�tt blir anfader f�r en stor sl�kt. "Alla dessa uppfinningar behandlar ett litter�rt motiv, som �r s�rskilt tilldragande f�r den l�gadel, som konstituerades under 900- och 1000-talen och som s�ker skapa en v�rldsbild, som g�r det m�jligt f�r denna adel att h�vda sig gentemot (den dittills enda) h�gre adeln."
[28] Guilhermoz, a.a., s. 477. - Jfr Bernart de Ventadorn, Pillet-Carstens 70, 23; Ed. Carl Appel: Bernart de Ventadorn, Halle 1915, s. 23:
Servirs c'om no gazardona,
Et esperansa bretona
Fai de senhor escuder
Per costum e per uzatge.
(v. 37-40)
[29] Se �ven Marcabru:
De cortesia s pot vanar
Qui ben sap mesur' esgardar.
Jfr J. Wettstein: "Mezura", l'id�al des troubadours. Son essence et ses aspects, Z�rich 1945.
[30] A. Hauser, a.a., s. 228. Jfr �ven M. S. Wisser: De figuur van de vrouw in de Troubadourslyriek. Een studie van de hoofse liefde, s'Gravenhagen 1950. Diss. Leiden.
[31] Jfr den instruktiva sammanfattningen hos P. Belperron: La joie d'amour. Contribution � l'�tude des troubadours et de l'amour courtois, Paris 1948, s. 14 ff.
[1*] (lat.) 'prisandet av det f�rg�ngna'; anspelning p� en vers i Horatius' De arte poetica, v. 173.
[2*] (fr. jeu parti) en art av "gr�ldikt" (ty. "Streitgedicht"), vari tv� kontrahenter debatterar en fr�gest�llning utifr�n varsin diametralt motstridande st�ndpunkt.