Skrivet: 14 juli 1919
Publicerat: F�rsta g�ngen i augusti 1919 i tidskriften Kommunistitjeskij Internatsional
K�lla: V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 39, s 90-109
�vers�ttning: Rolf Berner
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Den franska socialchauvinistiska tidningen L�Humanit� har i nr 5475 den 14 april 1919 en ledarartikel av Ramsay Mac-Donald, v�lk�nd anf�rare f�r det brittiska s k Oavh�ngiga arbetarpartiet, ett opportunistiskt parti som i realiteten alltid varit avh�ngigt av bourgeoisin. Denna artikel �r s� typisk f�r inst�llningen inom den str�mning, som brukar kallas �centern� och som kallades s� av Kommunistiska internationalens 1:a kongress i Moskva, att vi anf�r den i dess helhet med L�Humanit�-redaktionens inledande rader:
V�r v�n Ramsay MacDonald var f�re kriget Labourpartiets popul�re ledare i underhuset. Som socialist och som en man med �vertygelser ans�g han det vara sin plikt att f�rd�ma detta krig s�som imperialistiskt i motsats till dem som v�lkomnade det s�som ett krig f�r det r�tta. Som en konsekvens h�rav avgick han efter den 4 augusti fr�n posten som arbetarpartiets (Labour Party�) ledare och drog sig inte f�r att tillsammans med kamrater fr�n Independent (Oavh�ngiga arbetar�partiet) och med Keir Hardie som vi alla beundrar f�rklara krig mot kriget.
Detta erfordrade hj�ltemod dag efter dag.
MacDonald visade med sitt exempel att mod, s�som Jaur�s sade, �best�r i att inte underkasta sig den triumferande l�gnens lag och inte tj�na som eko av dumbommarnas appl�der och fanatikernas hyssjande�.
I de �beordrade�� valen i slutet av november besegrades MacDonald av Lloyd George. Vi kan vara lugna f�r att MacDonald kommer att ta revansch, och det inom en mycket snar framtid.
Uppkomsten av separatistiska str�mningar i socialismens nationella och internationella politik har varit en olycka f�r hela den socialistiska r�relsen.
Naturligtvis �r det inte alls n�gon olycka att det inom socialismen f�rekommer nyanser i uppfattningarna och skillnader i metoderna. V�r socialism befinner sig ju �nnu p� experiment�stadiet.
Dess huvudprinciper �r fastslagna, men det b�sta s�ttet att till�mpa dem, de kombinationer som kommer att medr�ra revolutionens seger, den socialistiska statens organisation � allt detta �r fr�gor som m�ste diskuteras och d�r det sista ordet �nnu inte �r sagt. Endast ett f�rdjupat studium av alla dessa fr�gor kan f�ra oss fram till en h�gre sanning.
Ytterligheter kan konfronteras med varandra, och denna kamp kan bidra till att bef�sta socialistiska �sikter, men det onda b�rjar n�r var och en betraktar sin motst�ndare som f�rr�dare, som en troende som f�rlorat n�den och som partiparadisets portar m�ste st�ngas f�r.
N�r socialister �r beh�rskade av dogmatismens anda, liknande den som en g�ng i kristenhetens historia anstiftade inb�rdeskrig till Guds �ra och f�r att krossa dj�vulen, kan bourgeoisin sova lugnt, ty dess herrav�ldes tid �r �nnu inte till �nda, hur stora framg�ngar socialismen �n uppn�r lokalt och internationellt.
F�r n�rvarande m�ter v�r r�relse tyv�rr ett nytt hinder p� sin v�g. I Moskva har en ny International bildats.
Detta g�r mig personligen mycket bedr�vad, eftersom den socialistiska Internationalen f�r n�rvarande �r ganska �ppen f�r alla former av socialistiskt t�nkande, och trots alla teoretiska och praktiska meningsskiljaktigheter, bolsjevismen gett upphov till inom den kan jag inte se n�gon grund f�r att dess v�nsterflygel skulle beh�va avskilja sig fr�n centern och bilda en sj�lvst�ndig grupp.
F�rst och fr�mst m�ste vi h�lla i minnet att vi �nnu befinner oss i revolutionens f�dslotid. De styresformer, som vuxit fram ur de av kriget framkallade politiska och sociala h�rjningarna, har �nnu inte best�tt proven och kan inte ses som slutgiltigt etablerade.
I b�rjan sopar en ny kvast anm�rkningsv�rt bra, men hur den kommer att fungera till slut kan man inte s�kert bed�ma i f�rv�g.
Ryssland �r inte Ungern. Ungern �r inte Frankrike och Frankrike inte England, och den som med en enda nations erfarenheter som v�gledning f�rs�ker splittra Internationalen �dagal�gger d�rf�r en kriminell tr�ngsynthet.
Vad �r f�r �vrigt Rysslands erfarenheter v�rda? Vem kan svara p� det? De allierade regeringarna �r r�dda f�r att l�ta oss f� full information h�rom. Men det finns tv� saker som vi vet.
F�rst och fr�mst vet vi att det inte fanns, n�gon i f�rv�g utarbetad plan, enligt vilken den nuvarande ryska regeringen �stadkom revolutionen. Den utvecklade sig enligt h�ndelsernas f�rlopp. Lenin inledde kampen mot Kerenskij med att kr�va en konstituerande f�rsamling. H�ndelserna drev honom till att uppl�sa denna f�rsamling. N�r den socialistiska revolutionen br�t ut i Ryssland kunde ingen ana att sovjeterna skulle inta den plats i regeringen de kom att g�ra.
Helt riktigt uppmanade Lenin sedan ungrarna att inte slaviskt ta efter Ryssland utan l�ta den utvecklas fritt enligt sin egen karakt�r.
Sv�ngningarna och utvecklingen av de f�rs�k vi nu bevittnar borde absolut inte ha f�tt framkalla splittring inom Internationalen.
Alla socialistiska regeringar beh�ver Internationalens hj�lp och r�d. Internationalen b�r uppm�rksamt och med ett kritiskt �ga f�lja dessa f�rs�k.
Jag har nyss f�tt h�ra av en v�n som nyligen sett Lenin, att ingen �r friare �n Lenin sj�lv i sin kritik av sovjetregeringen.
*�� *
*
Om efterkrigstidens oroligheter och revolutioner inte r�ttf�rdigar en splittring, r�ttf�rdigas den d� inte av den h�llning vissa socialistiska fraktioner intog under kriget? Jag erk�nner uppriktigt att orsakerna h�r kan verka rimligare. Men om det verkligen finns en grund f�r en splittring inom Internationalen, s� har fr�gan i varje fall p� Moskvakonferensen st�llts p� ett h�gst olyckligt s�tt.
Jag h�r till dem som anser att diskussionen p� Bernkonferensen om vem som var ansvarig f�r kriget endast var en eftergift f�r den ickesocialistiska allm�nna opinionen.
I Bern var det inte bara om�jligt att i denna fr�ga komma fram till ett beslut som skulle ha haft n�got som helst historiskt v�rde (�ven om det kunde ha ett visst politiskt v�rde), utan �ven sj�lva fr�gan st�lldes inte s� som den borde ha st�llts.
Ett f�rd�mande av den tyska majoriteten (som den tyska majoriteten helt gjort sig f�rtj�nt av och som jag villigt ansl�t mig till) kunde inte tj�na som ett klarl�ggande av krigets orsaker.
Debatterna i Bern �tf�ljdes inte av n�gra uppriktiga diskussioner om den h�llning som andra socialister intog till kriget.
De gav ingen formel f�r hur socialister skall bete sig i ett krig. Allt som Internationalen hade sagt dessf�rinnan var att socialisterna i ett nationellt f�rsvarskrig m�ste ansluta sig till de andra partierna.
Vem skall vi under s�dana omst�ndigheter f�rd�ma?
N�gra av oss visste att dessa Internationalens beslut inte betydde n�got och inte utgjorde n�gon praktisk v�gledning till handling.
Vi visste att ett s�dant krig skulle sluta med seger f�r imperialismen, och utan att vara pacifister eller antipacifister i ordets egentliga mening ansl�t vi oss till en politik, som enligt v�r mening var den enda som kunde f�renas med internationalism. Men Internationalen f�reskrev oss aldrig n�gon s�dan beteenderegel.
Det var d�rf�r Internationalen kollapsade n�r kriget br�t ut. Den f�rlorade sin auktoritet och utf�rdade inte ett enda beslut, p� vars grund vi skulle ha r�tt att nu f�rd�ma dem som hederligt fullgjorde de internationella kongressernas resolutioner.
F�ljaktligen m�ste vi idag inta f�ljande st�ndpunkt: i st�llet f�r att g� �t olika h�ll p� grund av s�dant som varit, l�t oss skapa en verkligt aktiv International som hj�lper den socialistiska r�relsen under den period av revolution och �teruppbyggande vi nu tr�tt in i.
Vi m�ste �terst�lla v�ra socialistiska principer. Vi m�ste skapa en fast grund f�r v�rt internationella socialistiska beteende.
Men om det skulle visa sig att vi v�sentligt skiljer oss �t i dessa principer, om vi inte kan ena oss i fr�gan om frihet och demokrati, om v�ra �sikter om de betingelser, varunder proletariatet kan ta makten, g�r definitivt is�r och om det slutligen visar sig att kriget har angripit vissa sektioner i Internationalen med imperialismens gift, s� kan det komma till en splittring.
Dock tror jag inte att en s�dan olycka skall h�nda.
Det �r d�rf�r jag beklagar moskvamanifestet som minst sagt f�rhastat och s�kerligen onyttigt, och jag hoppas att mina franska kamrater, som tillsammans med mig f�tt utst� s� mycket f�rtal och olyckor under de senaste fyra olycksaliga �ren, inte i ett utbrott av ot�lighet skall medverka till att bryta den internationella solidariteten.
Annars m�ste deras barn �teruppr�tta den, om proletariatet n�gonsin skall styra v�rlden.
J Ramsay MacDonald
F�rfattaren till denna artikel f�rs�ker, s�som l�saren ser, bevisa att splittringen var on�dig. Men tv�rtom framg�r dess oundviklighet av det s�tt p� vilket Ramsay MacDonald argumen�terar, denne typiske representant f�r Andra internationalen och v�rdige medk�mpe till Scheidemann och Kautsky, Vandervelde och Branting osv etc.
Ramsay MacDonalds artikel �r det b�sta exemplet p� de lediga, v�lljudande och schablon�artade, till synes socialistiska, fraser som i alla framskridna kapitalistiska l�nder sedan l�nge bidrar till att d�lja borgerlig politik inom arbetarr�relsen.
L�t oss b�rja med det som �r minst viktigt men s�rskilt karakteristiskt. Liksom Kautsky (i hans broschyr Proletariatets diktatur) upprepar f�rfattaren den borgerliga l�gnen att ingen i Ryssland f�ruts�g sovjeternas roll, att bolsjevikerna och jag b�rjade bek�mpa Kerenskij enbart f�r den konstituerande f�rsamlingens skull.
Detta �r en borgerlig l�gn. I sj�lva verket st�llde jag redan den 4 april 1917, f�rsta dagen efter min ankomst till Petrograd, upp �teser� med krav om en sovjetrepublik och inte en borgerligt parlamentarisk republik. Under Kerenskijs tid upprepade jag detta m�nga g�nger i pressen och p� m�ten. Bolsjevikpartiet deklarerade detta h�gtidligt och officiellt i besluten p� sin konferens den 29 april 1917. Att inte veta detta �r att inte vilja veta sanningen om den socialistiska revolutionen i Ryssland. Att inte vilja f�rst�, att en borgerligt parlamentarisk republik med en konstituerande f�rsamling �r ett steg fram�t j�mf�rt med en s�dan republik utan en konstituerande f�rsamling, medan en sovjetrepublik �r tv� steg fram�t j�mf�rt med den, �r detsamma som att blunda f�r skillnaden mellan bourgeoisi och proletariat.
Att kalla sig socialist och inte se denna skillnad tv� �r efter det att fr�gan st�lldes i Ryssland och halvtannat �r efter det att sovjetrevolutionen segrade i Ryssland, �r detsamma som att envist f�rbli helt f�ngad av �den ickesocialistiska allm�nna opinionen�, det vill s�ga av bourgeoisins id�er och politik.
Med s�dana personer �r en splittring oundg�nglig och ofr�nkomlig, eftersom det inte g�r att g�ra socialistisk revolution hand i hand med s�dana som dras �t det borgerliga h�llet.
Och om personer som Ramsay MacDonald eller Kautsky etc inte var villiga att �vervinna ens den obetydliga �sv�righet�, som f�r dessa �ledare� bestod i att bekanta sig med dokumenten om bolsjevikernas inst�llning till sovjetmakt och om hur denna fr�ga st�lldes f�re och efter den 25 oktober (7 november) 1917, skulle det d� inte vara l�jligt att av s�dana personer v�nta sig en beredvillighet och en f�rm�ga att �vervinna de oj�mf�rligt st�rre sv�righeterna i en verklig kamp f�r en socialistisk revolution?
V�rre �n alla d�va �r de som inte vill h�ra.
L�t oss g� �ver till den andra osanningen (bland de otaliga osanningar som Ramsay Mac�Donalds artikel �r sp�ckad med, eftersom det nog finns fler osanningar �n ord i den artikeln). Den osanningen �r tydligen den allra viktigaste.
Ramsay MacDonald p�st�r att Internationalen f�re 1914-18 �rs krig bara sade att �socialisterna i ett nationellt f�rsvarskrig m�ste ansluta sig till de andra partierna�.
Detta �r en monstru�s, flagrant avvikelse fr�n sanningen.
Alla k�nner till att Baselmanifestet 1912 antogs enh�lligt av alla socialister och att det �r det enda bland Internationalens alla dokument som h�nf�r sig just till det krig mellan den engelska och den tyska gruppen av imperialistiska r�vare som uppenbart f�r alla h�ll p� att f�rberedas 1912 och br�t ut 1914. Just om detta krig sade Baselmanifestet tre saker som MacDonald nu f�rtiger, varigenom han beg�r en grov f�rbrytelse mot socialismen och bevisar, att en splittring med s�dana personer som MacDonald �r n�dv�ndig, eftersom de i verkligheten tj�nar bourgeoisin och inte proletariatet.
Dessa tre saker �r f�ljande:
- det hotande kriget kan inte p� minsta s�tt r�ttf�rdigas med den nationella frihetens intressen;
- i detta krig skulle det fr�n arbetarnas sida vara en f�rbrytelse att skjuta mot varandra;
- kriget leder till en prolet�r revolution.
D�r har vi de tre grundl�ggande, fundamentala sanningarna, som MacDonald �gl�mmer� (trots att han skrev under p� dem f�re kriget) och d�rigenom i handling g�r �ver p� bourgeoisins sida mot proletariatet och bevisar att splittringen �r n�dv�ndig.
Kommunistiska internationalen kommer inte att inl�ta sig p� enhet med partier, som inte vill erk�nna denna sanning och inte �r i st�nd att genom handlingar bevisa sin beslutsamhet, beredvillighet och f�rm�ga att g�ra massorna medvetna om dessa sanningar.
Versaillesfreden bevisade �ven f�r dumbommar och blindstyren, �ven f�r de m�nga kortsynta att ententen varit och f�rblivit en lika blodig och smutsig imperialistisk r�vare som Tyskland. De enda som kunnat undg� att se detta �r antingen hycklare och l�gnare, som medvetet bedriver en borgerlig politik inom arbetarr�relsen, direkta agenter och f�rvaltare �t bourgeoisin (labour lieutenants of the capitalist Glass, arbetarofficerare i kapitalistklassens tj�nst s�som de amerikanska socialisterna s�ger), eller personer som s� till den grad gett efter f�r borgerliga id�er och borgerligt inflytande att de endast i ord �r socialister men i handling �r sm�borgare, filistrar och medl�pare �t kapitalisterna. Skillnaden mellan den f�rsta och den andra kategorin �r viktig ur personlighetssynvinkel, dvs n�r det g�ller att avg�ra vem som �r Johan eller Per bland socialchauvinisterna i alla l�nder. F�r en politiker, dvs med avseende p� relationerna mellan miljoner m�nniskor, �r skillnaden inte v�sentlig.
De socialister, som under kriget 1914-18 inte begrep att detta krig var brottsligt, reaktion�rt, r�varaktigt och imperialistiskt fr�n b�da sidor, �r socialchauvinister, dvs socialister i ord men chauvinister i handling; arbetarklassens v�nner i ord men i handling den �egna� nationella bourgeoisins lakejer, som hj�lper den att lura folket genom att framst�lla kriget mellan den engelska och den tyska gruppen av r�varimperialister, vilka i lika m�n, �r smutsiga, egen�nyttiga, blodiga, kriminella och reaktion�ra, s�som ett �nationellt� krig, ett �befrielsekrig�, ett �f�rsvarskrig�, ett �r�ttm�tigt� krig etc.
Enhet med socialchauvinisterna �r ett f�rr�deri mot revolutionen, ett f�rr�deri mot proletariatet, ett f�rr�deri mot socialismen, en �verg�ng till bourgeoisins sida, eftersom den �r en �enhet� med det �egna� landets nationella bourgeoisi mot det internationella revolution�ra proletariatet, en enhet med bourgeoisin mot proletariatet.
Kriget 1914-18 har slutgiltigt bevisat detta. Den som inte f�rst�tt detta m� bli kvar i socialf�rr�darnas gula Berninternational.
Med den komiska naiviteten hos en �salongs�socialist, som str�r ord omkring sig utan att alls f�rst� deras allvarliga betydelse och utan att alls t�nka p� att ord f�rpliktar till handling, f�r�klarar Ramsay MacDonald: i Bern gjordes �en eftergift f�r den ickesocialistiska allm�nna opinionen�.
Just det! Vi betraktar hela Berninternationalen som gul, f�rr�disk och trol�s, eftersom hela dess politik �r en �eftergift� f�r bourgeoisin.
Ramsay MacDonald vet mycket v�l att vi har byggt upp Tredje internationalen och f�rbeh�lls�l�st brutit med Andra internationalen, eftersom vi har �vertygat oss om att den �r hoppl�s och of�rb�tterlig och spelar rollen som imperialismens lakej och som verktyg f�r att sprida borgerligt inflytande, borgerliga l�gner och borgerligt f�rd�rv inom arbetarr�relsen. Om Ramsay MacDonald i sin �nskan att diskutera Tredje internationalen kringg�r sakens k�rna, str�r ut tomma ord och inte s�ger det som m�ste s�gas, s� �r skulden och brottet hans. Ty proletariatet beh�ver sanningen, och inget skadar dess sak mer �n plausibla, anst�ndiga, k�lkborgerliga l�gner.
Fr�gan om imperialismen och dess samband med opportunismen inom arbetarr�relsen och med arbetarledares f�rr�deri mot arbetarnas sak st�lldes redan f�r l�nge, mycket l�nge sedan.
I fyrtio �r, fr�n 1852 till 1892, p�visade Marx och Engels oavbrutet hur arbetarklassens toppskikt i England alltmer f�rborgerligades till f�ljd av landets ekonomiska s�rdrag (kolonier, monopol p� v�rldsmarknaden osv). P� 1870-talet �drog sig Marx ett �rofullt hat fr�n den d�varande �bernska� internationella riktningens f�raktliga hj�ltar, opportunisterna och reformisterna, d�rf�r att han br�nnm�rkte m�nga engelska tradeunionledare s�som personer, vilka s�lt sig till bourgeoisin eller fick betalt av den f�r de tj�nster de gjorde dess klass inifr�n arbetarr�relsen.
Redan under boerkriget� st�lldes i anglosaxisk press helt klart fr�gan om imperialismen som kapitalismens senaste (och sista) stadium. Om inte minnet sviker mig, s� var det ingen mindre �n Ramsay MacDonald som d� uttr�dde ur Fabian Society�, denna prototyp till den �bernska� Internationalen�, denna opportunismens plantskola och m�nsterexempel, som Engels i en brevv�xling med Sorge beskrev med genial kraft, sk�rpa och sannf�rdighet. �Fabiansk imperialism� var d� ett g�ngse uttryck i engelsk socialistisk litteratur.
Om Ramsay MacDonald har gl�mt detta, s� �r det v�rst f�r honom sj�lv.
�Fabiansk imperialism� och �socialimperialism� �r ett och samma: socialism i ord och imperialism i handling, att opportunismen v�xer �ver i imperialism. Denna f�reteelse har nu, under och efter 1914-18 �rs krig, blivit ett globalt faktum. Att inte ha f�rst�tt detta �r den �bernska�, gula, Internationalens st�rsta blindhet och v�rsta brott. Opportunismen eller reformismen m�ste ofr�nkomligen v�xa �ver i en f�reteelse av v�rldshistorisk betydelse, socialistisk imperialism eller socialchauvinism, ty imperialismen har f�rt fram en handfull mycket rika, framskridna nationer, som plundrar hela v�rlden, och d�rigenom gjort det m�jligt f�r dessa l�nders bourgeoisi att med h�jlp av sina monopolistiska extraprofiter (imperialismen �r monopolkapitalism) muta arbetarklassens toppskikt i dessa l�nder.
Endast totala ignoranter eller hycklare, som bedrar arbetarna genom att upprepa plattityder om kapitalismen och p� s� s�tt d�lja den bittra sanningen att en hel str�mning inom socialis�men g�tt �ver p� den imperialistiska bourgeoisins sida, kan undg� att se detta faktums ekonomiska oundviklighet under imperialismen.
Och ur detta faktum emanerar tv� obestridliga slutsatser:
F�rsta slutsatsen: �Berninternationalen� �r de facto, oberoende av de ena eller andra medlemmarnas goda vilja och fromma �nskningar, genom sin verkliga historiska och politiska roll en organisation av agenter f�r den internationella imperialismen, vilka verkar inom arbetarr�relsen och d�r sprider borgerligt inflytande, borgerliga id�er, borgerliga l�gner och borgerligt f�rd�rv.
I l�nder med gammal demokratisk-parlamentarisk kultur har bourgeoisin f�rtr�ffligt l�rt sig att operera inte bara med v�ld, utan ocks� med bedr�geri, mutor, smicker, �ven i h�gst raffinerad form. �Luncherna� f�r de engelska �arbetarledarna� (dvs bourgeoisins lakejer f�r att dra arbetarna vid n�san) har inte f�r intet blivit ber�mda, och redan Engels talade om dem38. Till samma kategori h�r herr Clemenceaus �charmerande� mottagande av social�f�rr�daren Merrheim, ententeministrarnas �lskv�rda mottagningar av ledarna f�r Bern�internationalen osv etc. �Ni l�r upp dem och vi k�per dem�, sade en klok engelsk kvinnlig kapitalist till herr socialimperialisten Hyndman, som i sina memoarer har ber�ttat om hur denna dam � klyftigare �n den �bernska� Internationalens alla ledare sammantagna � upp�skattade de intellektuella socialisternas �m�dor� med att l�ra upp arbetare till socialistiska ledare.
Under kriget, d� vanderveldarna, brantingarna och hela detta f�rr�darband arrangerade �internationella� konferenser, var de franska borgerliga tidningarna giftigt spefulla, och det med r�tta: �Dessa vanderveldare har n�got slags nerv�sa ryckningar. Precis som personer med s�dana ryckningar inte kan s�ga tv� meningar utan att det p� ett konstigt s�tt rycker i ansikts�musklerna, kan vanderveldarna inte framtr�da politiskt utan att som papegojor upprepa orden internationalism, socialism, internationell arbetarsolidaritet, proletariatets revolution o d. L�t dem upprepa vilka sakramentala formler som helst, bara de hj�lper oss att dra arbetarna vid n�san och tj�nar oss kapitalister, n�r det g�ller att f�ra det imperialistiska kriget och f�rslava arbetarna.�
De engelska och franska borgarna �r ibland mycket kloka och uppskattar f�rtr�ffligt �Bern�internationalens� lakejroll.
Martov skrev n�gonstans: ni bolsjeviker sm�dar Berninternationalen, men �er egen� v�n Loriot �r ju ocks� med i den.
Detta �r en skurkaktig slutsats. Alla vet ju att Loriot �ppet, �rligt och modigt k�mpar f�r Tredje internationalen. N�r Zubatov anordnade arbetarm�ten i Moskva 1902 f�r att f�rdumma arbetarna med �polissocialism� brukade arbetaren Babusjkin, som jag k�nt sedan 1894, d� han var med i min arbetarcirkel i Petersburg, en av de b�sta, mest h�ngivna arbetarna bland �iskraitema�, bland det revolution�ra proletariatets ledare, skjuten av Rennenkampf i Sibirien 1906, g� till Zubatovs m�ten f�r att bek�mpa zubatovismen och rycka arbetarna ur dess klor. Babusjkin var lika litet �zubatovanh�ngare� som Loriot �r �bernare�.
Andra slutsatsen: Tredje, Kommunistiska, internationalen grundades just f�r att hindra �socialister� att slippa undan med att i ord erk�nna revolutionen p� det s�tt Ramsay Mac�Donald ger prov p� i sin artikel. Detta erk�nnande av revolutionen i ord, vilket i verkligheten dolde en heltigenom opportunistisk, reformistisk, nationalistisk och sm�borgerlig politik, var den stora synden hos Andra internationalen, och mot detta onda f�r vi ett krig p� liv och d�d.
N�r det s�gs att Andra internationalen �r d�d, att den sk�ndligen har lidit bankrutt, m�ste man kunna f�rst� detta riktigt. Det betyder: opportunismen, reformismen, den sm�borgerliga socialismen �r bankrutt och d�d. Ty Andra internationalen har en historisk merit, kan notera en vinning dg �ci, (f�r alltid), som en medveten arbetare aldrig kommer att avst� fr�n, n�mligen att den bildat arbetarmassorganisationer, kooperativa, fackliga och politiska, att den utnyttjat den borgerliga parlamentarismen liksom alla borgerligt demokratiska institutioner �verhuvudtaget o d.
F�r att verkligen besegra opportunismen, som ledde till Andra internationalens sk�ndliga d�d, f�r att verkligen fr�mja revolutionen, vars annalkande till och med Ramsay MacDonald n�dgats erk�nna, m�ste man:
F�r det f�rsta bedriva all propaganda och agitation fr�n en revolution�r st�ndpunkt, i motsats till reformer, och systematiskt klarg�ra denna motsats f�r massorna s�v�l teoretiskt som praktiskt, vid varje steg i det parlamentariska, fackliga, kooperativa osv arbetet. Under inga omst�ndigheter f�r man avst� (utom i s�rskilda fall, undantagsvis) fr�n att utnyttja parlamen�tarismen och den borgerliga demokratins alla �friheter�; man f�r inte avst� fr�n reformer men m�ste se dem endast som en biprodukt av proletariatets revolution�ra klasskamp. Inget enda parti i den �bernska� Internationalen uppfyller detta krav. Inget enda uppvisar ens n�gon f�rst�else f�r att man i all propaganda och agitation m�ste klarg�ra skillnaden mellan reformer och revolution, f�r att s�v�l partiet som massorna oavl�tligt m�ste fostras till revolution.
F�r det andra m�ste det legala arbetet f�renas med det illegala. Det har bolsjevikerna alltid f�rkunnat och s�rskilt d� under kriget 1914-18. Den nedriga opportunismens hj�ltar raljerade �ver detta och prisade de v�steuropeiska l�ndernas, republikernas �laglighet�, �demokrati�, �frihet� etc. Numera kan endast rena skojare, som f�rs�ker lura arbetarna med fraser, f�rneka att bolsjevikerna hade r�tt. Det finns inte ett enda land i v�rlden, inte ens den mest fram�skridna och mest �fria� bland de borgerliga republikerna, d�r inte borgerlig terror r�der, d�r inte friheten till agitation f�r en socialistisk revolution, till propaganda och organisations�arbete i denna riktning �r f�rbjuden. Ett parti, som �nnu inte insett detta under bourgeoisins herrav�lde och inte bedriver systematiskt, allsidigt illegalt arbete, i strid med bourgeoisins och de borgerliga parlamentens lagar, �r ett parti av f�rr�dare och skurkar, som f�rs�ker lura folket genom att i ord bek�nna sig till revolutionen. S�dana partier h�r hemma i den gula, �bernska� Internationalen. I Kommunistiska internationalen kommer de inte att finnas.
F�r det tredje m�ste ett oavl�tligt och obarmh�rtigt krig f�ras f�r att ur arbetarr�relsen helt f�rdriva de opportunistiska ledare, som f�re och s�rskilt under kriget visade vad de gick f�r, s�v�l inom politiken som s�rskilt i fackf�reningarna och i kooperativen. Teorin om �neutralitet� �r en falsk och gemen undanflykt, som hj�lpte bourgeoisin att beh�rska massorna �ren 1914-18. Partier, som i ord �r f�r revolution men i handling inte bedriver ett oavl�tligt arbete f�r just det revolution�ra, endast det revolution�ra partiets inflytande inom arbetarnas samtliga massorganisationer, �r f�rr�darpartier.
F�r det fj�rde f�r man inte finna sig i att imperialismen f�rd�ms i ord, medan det i handling inte f�rs n�gon revolution�r kamp f�r att fr�n den egna imperialistiska bourgeoisin befria kolonierna (och de avh�ngiga nationerna). Detta �r hyckleri. Det �r den politik som bedrivs av borgaragenterna inom arbetarr�relsen (labour lieutenants of the capitalist class). Det engelska, franska, holl�ndska, belgiska osv parti, som i ord �r fientligt mot imperialismen men i handling inte bedriver revolution�r kamp inom de �egna� kolonierna f�r att st�rta den �egna� bourgeoisin, inte systematiskt st�der det �verallt redan p�b�rjade revolution�ra arbetet i kolonierna och inte s�nder vapen och litteratur till de revolution�ra partierna i kolonierna, �r ett parti av uslingar och f�rr�dare.
F�r det femte �r ett oerh�rt hyckleri typiskt f�r �Berninternationalens� partier, n�mligen att i ord bek�nna sig till revolutionen och inf�r arbetarna stoltsera med pomp�sa fraser om sin bek�nnelse till revolutionen, men i handling f�rh�lla sig rent reformistiskt till de embryon, groddar och yttringar av framv�xande revolution, som best�r i olika aktioner av massorna, vilka bryter mot de borgerliga lagarna och g�r utanf�r all legalitet, exempelvis masstrejker, gatudemonstrationer, soldatprotester, m�ten inom trupperna, spridning av flygblad i kaserner och l�ger o d.
Fr�gar man vilken hj�lte som helst inom den �bernska� Internationalen huruvida hans parti bedriver s�dant systematiskt arbete, s� svarar han antingen med undvikande fraser som d�ljer att s�dant arbete inte f�rekommer: det finns ingen organisation och apparat f�r det, hans parti �r of�rm�get att bedriva det; eller med en deklamation mot �putschism� (kuppmakeri), �anarkism� o d. Just h�ri best�r Berninternationalens f�rr�deri mot arbetarklassen och faktiska �verg�ng till bourgeoisins l�ger.
Alla Berninternationalens skurkaktiga ledare s�tter till alla klutar n�r det g�ller att deklarera �sympati� f�r revolutionen i allm�nhet och den ryska revolutionen i synnerhet. Men endast hycklare och dumbommar kan undg� att inse, att revolutionens s�rskilt snabda framg�ngar i Ryssland sammanh�nger med det revolution�ra partiets m�ng�riga arbete i den n�mnda riktningen, d� det i �ratal byggde upp en systematisk illegal apparat f�r ledning av demonstrationer och strejker, f�r arbete bland trupperna, d� metoderna studerades i detalj, det gavs ut illegal litteratur, som sammanfattade erfarenheterna och fostrade hela partiet i tanken p� revolutionens n�dv�ndighet, d� ledare f�r massorna f�r s�dana tillf�llen utbildades osv etc.
De djupaste och mest grundl�ggande meningsskiljaktigheterna, vilka sammanfattar allt som ovan sagts och klarg�r n�dv�ndigheten av att det revolution�ra proletariatet f�r en of�rsonlig teoretisk och praktisk-politisk kamp mot den �bernska� Internationalen, finns i fr�gorna om det imperialistiska krigets f�rvandling till inb�rdeskrig och om proletariatets diktatur.
Hur f�ngen Berninternationalen �r i borgerlig ideologi framg�r b�st av att den inte f�rstod (eller inte ville f�rst�, eller l�tsades att inte f�rst�) 1914-18 �rs krigs imperialistiska karakt�r och allts� inte f�rstod att det oundvikligen skulle f�rvandlas till ett inb�rdeskrig mellan proletariatet och bourgeoisin i alla framskridna l�nder.
N�r bolsjevikerna redan i november 1914 p�pekade denna oundviklighet svarade k�lk�borgarna i alla l�nder med dumma h�nflin, och till dessa k�lkborgare h�rde Bern�internationalens alla ledare. Nu har det imperialistiska krigets f�rvandling till inb�rdeskrig blivit ett faktum i en hel rad l�nder, inte bara i Ryssland utan ocks� i Finland, i Ungern, i Tyskland, rentav i det neutrala Schweiz, och i alla framskridna l�nder utan undantag kan man observera, k�nna och f�rnimma hur ett inb�rdeskrig v�xer fram.
Att nu f�rbig� denna fr�ga med tystnad (s�som Ramsay MacDonald g�r) eller avf�rda det oundvikliga inb�rdeskriget med lena f�rsonliga fraser (s�som herrar Kautsky & Co g�r) �r detsamma som att direkt f�rr�da proletariatet, som att de facto g� �ver p� bourgeoisins sida. Ty bourgeoisins verkliga politiska ledare har f�r l�nge sedan insett inb�rdeskrigets oundviklighet, f�rbereder sig f�r det p� ett utm�rkt, genomt�nkt och systematiskt s�tt och st�rker sina positioner inf�r det.
Hela v�rldens bourgeoisi f�rbereder sig f�r fullt, med kolossal energi, klokhet och beslut�samhet till att sl� ner proletariatet i det annalkande inb�rdeskriget, varvid den inte drar sig f�r n�gra som helst brott och d�mer hela l�nder till sv�lt och total utrotning. Men som f�rskallar, hycklande svartrockar eller pedantiska professorer sjunger Berninternationalens ledare sin gamla, uttr�skade, uttjatade reformistiska visa! N�got vidrigare, avskyv�rdare spektakel finns inte!
Kautskyanerna och macdonaldarna forts�tter att skr�mma kapitalisterna med revolution, g�ra bourgeoisin skr�ckslagen f�r inb�rdeskrig f�r att f� dem att g�ra eftergifter och samtycka till den reformistiska v�gen. Hela Berninternationalens alla skriverier, hela dess filosofi och politik g�r ut p� detta. Denna �mkliga lakejmetod kunde vi iaktta bland liberalerna (kadeterna) i Ryssland 1905 och bland mensjevikerna och �socialistrevolution�rerna� 1917-19. Att fostra massorna till medvetande om att bourgeoisin ofr�nkomligen och n�dv�ndigtvis m�ste besegras i inb�rdeskriget, att inrikta hela politiken p� detta m�l och belysa, ta upp och l�sa alla fr�gor ur denna synvinkel har Berninternationalens lakejsj�lar inte en tanke p�. V�rt m�l m�ste d�rf�r vara att driva ner de obotliga reformisterna, dvs nio tiondelar av Bern�internationalens ledare, i den slaskgrop d�r bourgeoisins hantlangare h�r hemma.
Bourgeoisin beh�ver s�dana hantlangare, som en del av arbetarklassen har f�rtroende f�r och som piffar upp och snyggar till bourgeoisin med prat om den reformistiska v�gens m�jlighet, sl�r bl� dunster i �gonen p� folket med detta prat och avleder folket fr�n revolution genom att utm�la den reformistiska v�gens h�rligheter och m�jligheter.
Kautskyanernas liksom �ven v�ra mensjevikers och socialistrevolution�rers alla skriverier g�r ut p� s�dana sk�nm�lningar eller �r inget annat �n snyftningar fr�n fega k�lkborgare som �r r�dda f�r revolution.
Vi har h�r inte m�jlighet att utf�rligt upprepa vilka grundl�ggande ekonomiska orsaker som har gjort just den revolution�ra v�gen och endast den revolution�ra v�gen ofr�nkomlig och gjort det om�jligt att p� annat s�tt �n genom inb�rdeskrig l�sa de fr�gor historien st�llt p� dagordningen. Hela b�cker m�ste och kommer att skrivas om detta. Om herrar Kautsky och andra ledare f�r Berninternationalen inte har f�rst�tt detta, s� �terst�r det bara att s�ga att okunnigheten ligger sanningen n�rmare �n f�rdomen g�r.
Ty okunniga men uppriktiga arbetande m�nniskor och anh�ngare till det arbetande folket f�rst�r nu, efter kriget, l�ttare revolutionens, inb�rdeskrigets och den prolet�ra diktaturens ofr�nkomlighet �n de med h�gl�rda reformistiska f�rdomar fullproppade herrar kautskyaner, macdonaldar, vanderveldar, brantingar, turatiar och tutti quanti[1].
Som en s�rskilt �sk�dlig bekr�ftelse p� den stegring av det revolution�ra medvetandet bland massorna, som kan iakttas �verallt i bred omfattning, kan man se Henri Barbusses romaner �Le feu� (�Elden�) och �Clart� (�Klarhet�). Den f�rra har redan �versatts till alla spr�k och i Frankrike spridits i 230 000 exemplar. Den visar ovanligt starkt, talangfullt och sannf�rdigt hur en totalt okunnig och av id�er och f�rdomar helt nedtryckt k�lkborgare och genomsnittsm�nniska under krigets inflytande f�rvandlas till revolution�r.
De prolet�ra och halvprolet�ra massorna �r f�r oss och g�r �ver till oss dagligen f�r att inte s�ga stundligen. Berninternationalen �r en stab utan arm� och kommer att falla ihop som ett korthus, om den helt avsl�jas inf�r massorna.
Karl Liebknechts namn utnyttjades i ententens hela borgerliga press under kriget till att lura massorna f�r att framst�lla den franska och engelska imperialismens str�tr�vare och plundrare som sympatis�rer till denne hj�lte, denne �ende hederlige tysk�, som de sade.
Nu sitter Berninternationalens hj�ltar i samma organisation som scheidemannarna, vilka iscensatte mordet p� Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, med scheidemannarna, som spelade rollen som b�dlar ur arbetarleden, vilka gjorde b�delstj�nst �t bourgeoisin. I ord hycklande f�rs�k att �f�rd�ma� scheidemannarna (som om ett �f�rd�mande� �ndrade p� saken!). I handling tillh�righet till samma organisation som m�rdarna.
Den nu avlidne Harry Quelch blev 1907 av den tyska regeringen utvisad fr�n Stuttgart f�r att han hade ben�mnt en europeisk diplomatkonferens en �tjuvarnas f�rsamling�. Berninternationalens ledare �r inte bara en samling tjuvar, de �r en samling gemens m�rdare.
De kommer inte att undg� de revolution�ra arbetarnas dom.
Fr�gan om proletariatets diktatur avf�rdar Ramsay MacDonald med ett par ord som om den var ett �mne f�r diskussion om frihet och demokrati.
Nej. Det �r dags att handla. F�r diskussioner �r det f�r sent.
Det farligaste med Berninternationalen �r dess muntliga erk�nnande av proletariatets diktatur. Dessa personer �r i st�nd �tt erk�nna allt, skriva under p� allt bara f�r att f� vara kvar i spetsen f�r arbetarr�relsen. Kautsky s�ger numera att han inte �r emot proletariatets diktatur! De franska socialchauvinisterna och �centristerna� skriver under en resolution f�r proletariatets diktatur!
De f�rtj�nar inte ett uns f�rtroende.
Vad som kr�vs �r inte ett erk�nnande i ord, utan en total brytning i handling med reformis�mens politik, med f�rdomarna om borgerlig frihet och borgerlig demokrati, det kr�vs en politik f�r revolution�r klasskamp i handling.
Man f�rs�ker att i ord erk�nna proletariatets diktatur f�r att tillsammans med den smuggla in �majoritetens vilja�, �allm�n r�str�tt� (just s� g�r Kautsky), borgerlig parlamentarism och ett f�rkastande av id�n att totalt f�rinta, spr�nga och krossa hela den borgerliga statsapparaten. Det �r dessa nya undanflykter och nya kryph�l fr�n reformismens sida som man mest m�ste frukta.
Proletariatets diktatur skulle vara om�jlig, om inte befolkningens flertal bestod av prolet�rer och halvprolet�rer. Denna sanning f�rs�ker Kautsky & Co f�rfalska d�rh�n att det skall beh�vas en �r�stmajoritet� f�r att proletariatets diktatur skall erk�nnas som �riktig�.
Vilka komiska pedanter! De har inte f�rst�tt att r�stning inom den borgerliga parlamenta�rismens ram, i dess institutioner och med dess sedv�njor �r en del av den borgerliga stats�apparaten, som m�ste krossas och brytas s�nder uppifr�n och ner f�r att proletariatets diktatur skall kunna f�rverkligas och en �verg�ng ske fr�n borgerlig till prolet�r demokrati.
De har inte f�rst�tt att det �verhuvudtaget inte �r genom r�stning utan genom inb�rdeskrig som alla betydelsefulla politiska fr�gor avg�rs, n�r historien har st�llt proletariatets diktatur p� dagordningen.
De har inte f�rst�tt att proletariatets diktatur inneb�r makt f�r en enda klass, som tar hand om det nya statsv�sendets hela apparat, besegrar bourgeoisin och neutraliserar hela sm�bourgeoisin, b�nderna, k�lkborgerligheten, intelligentsian.
Kautskyanerna och macdonaldarna erk�nner i ord klasskampen f�r att i verkligheten gl�mma bort den vid den mest avg�rande historiska tidpunkten i kampen f�r proletariatets befrielse: vid den tidpunkt d� det av halvproletariatet st�dda proletariatet har gripit statsmakten och med hj�lp av denna makt f�ruts�tter klasskampen �nda fram till klassernas avskaffande.
Som �kta k�lkborgare upprepar Berninternationalens ledare den borgerliga demokratins glosor om frihet och j�mlikhet och demokrati utan att m�rka att de upprepar fragment av id�erna om den frie och j�mlike varu�garen, utan att f�rst� att proletariatet inte beh�ver staten f�r �frihetens� skull, utan f�r att undertrycka sin fiende, utsugaren, kapitalisten.
Varu�garens frihet och j�mlikhet �r lika d�da som kapitalismen. Kautskyanerna och macdonaldarna f�rm�r inte v�cka dem till liv igen.
Proletariatet beh�ver klassernas avskaffande � detta �r det reella inneh�llet i prolet�r demokrati, prolet�r frihet (frihet fr�n kapitalisten, fr�n varuutbytet) och prolet�r j�mlikhet (inte j�mlikhet mellan klasserna � den banaliteten f�rirrar sig kautskyanerna, vanderveldarna och macdonaldarna in p� � utan j�mlikhet mellan de arbetande m�nniskorna, som st�rtar kapitalet och kapitalismen).
S� l�nge det finns klasser �r frihet och j�mlikhet mellan klasserna ett borgerligt bedr�geri. Proletariatet tar makten, blir h�rskande klass, krossar den borgerliga parlamentarismen och den borgerliga demokratin, undertrycker bourgeoisin, sl�r ner alla andra klassers alla f�rs�k att �terg� till kapitalismen, ger de arbetande m�nniskorna verklig frihet och j�mlikhet (vilket kan genomf�ras endast om privat�gander�tten till produktionsmedlen upph�vs) och ger dem inte bara �r�tt� till, utan ocks� l�ter dem reellt �tnjuta det som tagits fr�n bourgeoisin.
Den som inte f�rst�tt detta inneh�ll i proletariatets diktatur (eller, vilket �r samma sak, sovjetmakten eller den prolet�ra demokratin) brukar detta ord i on�dan.
Jag kan inte h�r n�rmare utveckla dessa tankar, vilka jag behandlat i �Stat och revolution� och i broschyren �Den prolet�ra revolutionen och renegaten Kautsky�. Jag skall sluta med att till�gna dessa anm�rkningar �t delegaterna p� Berninternationalens kongress i Luzern den 10 augusti 1919.
[1] alla andra � Red