�vers. Staffan Jacobson 2014
ANARKISM (fr�n grekiskans an och archos, motsatsen till auktoritet), betecknar en ben�mning p� en princip eller en teori f�r ett levnadss�tt och beteende varunder samh�llet formas utan regering. Harmonin i ett s�dant samh�lle uppn�s inte genom underkastelse under n�gra lagar eller auktoriteter, utan genom frivilliga �verenskommelser mellan olika grupper, territoriella och yrkesm�ssiga, fritt grundade f�r produktion och konsumtion, och f�r att tillfredsst�lla de o�ndligt varierande behoven och �nskem�len hos en civiliserad varelse.
I ett samh�lle som utvecklas utefter dessa linjer, kommer de frivilliga sammanslutningar som redan b�rjat t�cka in alla former av m�nsklig aktivitet att utvidgas �nnu mer till att ers�tta Statens alla funktioner. De kommer att utg�ra ett sammanv�vt n�tverk av o�ndligt varierande grupper och federationer av alla storlekar och digniteter, lokala, regionala, nationella och internationella, tillf�lliga eller mer eller mindre permanenta – f�r alla t�nkbara �ndam�l: produktion, konsumtion och utbyte, kommunikationer, sanit�ra arrangemang, undervisning, �msesidigt skydd, territoriellt f�rsvar, och s� vidare. Och � andra sidan f�r att tillfredsst�lla ett st�ndigt �kande antal vetenskapliga, konstn�rliga, litter�ra och sociala behov. Dessutom skulle ett s�dant samh�lle inte vara or�rligt. Tv�rtom, vilket kan ses i det organiska livet i stort, skulle harmoni bli resultatet av en st�ndigt v�xlande pr�vning och ompr�vning av balansen mellan m�ngfalden av krafter och influenser, och denna reglering vore desto l�ttare att uppn� d� ingen av dessa krafter skulle f� s�rskilt skydd av Staten.
Om vi f�ruts�tter att samh�llet organiseras efter dessa principer, skulle m�nniskan inte begr�nsas av ett kapitalistiskt monopol uppr�tth�llet av Staten i sitt fria ut�vande av sina krafter i produktivt arbete, inte heller skulle hon begr�nsas i sin fria vilja av r�dslan f�r straff eller av lydnad mot enskilda individer eller metafysiska v�sen, som b�da leder till h�mmad initiativf�rm�ga och allm�n underd�nighet. Hon skulle v�gledas i sitt handlande av sitt eget f�rst�nd, naturligtvis under intryck av en fri interaktion mellan det egna jaget och omgivningens etiska begrepp. M�nniskan skulle d�rmed bli i st�nd att utveckla sin fulla potential intellektuellt, skapande och moraliskt, utan att h�mmas av �verarbete f�r monopolisterna eller av servilitet och en sinnenas avtrubbning av alla de slag. Hon skulle d� kunna uppn� individualisering, vilket inte �r m�jligt varken under det nuvarande tillst�ndet av individualism, eller i n�got annat statssocialistiskt system i en s� kallad Volkstat, en folkstat.
De anarkistiska f�rfattarna menar dessutom att deras koncept inte �r en utopi, konstruerad efter a priori metoden efter att n�gra f� �nskem�l tagits som postulat. De framh�ller att det �r utvecklat fr�n en analys av tendenser som redan �r verksamma, �ven om statssocialismen tillf�lligt kan gynnas av reformer. Den moderna teknikens framsteg, som p� ett makal�st s�tt f�renklar produktionen av alla livets f�rn�denheter; den v�xande andan av oberoende och den snabba spridningen av fria initiativ och fritt kunnande inom alla sektorers aktiviteter – inklusive de som f�rr betraktades som Statens och kyrkans r�ttm�tiga angel�genheter – f�rst�rker stadigt icke-regeringstendensen.
Vad g�ller deras ekonomiska uppfattningar vidh�ller anarkisterna liksom alla socialister, bland vilka de utg�r v�nstern, att det nuvarande systemet med privat�gd mark och en kapitalistisk profitstyrd produktion representerar ett monopol som strider b�de mot principen om r�ttvisa och utilitarism. De �r de fr�msta hindren f�r att den moderna teknikens framsteg skall bli tillg�ngliga f�r alla och kunna producera allm�nt v�lst�nd. Anarkisterna betraktar l�neslaveriet och den kapitalistiska produktionsordningen som ett hinder f�r framsteg. Men de po�ngterar ocks� att Staten var, �r och forts�tter att vara det huvudsakliga instrumentet f�r f�talets monopolisering av marken och f�r kapitalisternas oproportionerliga andel av det �rliga produktions�verskottet. D�rf�r bek�mpar anarkisterna med samma energi som de bek�mpar markmonopolet och hela kapitalismen ocks� Staten - som den huvudsakliga st�djande byggnadsst�llningen f�r detta system. Inte den ena eller den andra varianten utan Staten i sig, vare sig det �r en monarki eller en republik styrd med hj�lp av n�got referendum.
Statens organisation, som alltid b�de i antiken och i den moderna historien (Makedonska imperiet, Romerska imperiet, moderna europeiska stater byggda p� ruinerna av de autonoma st�derna) varit instrument f�r att etablera de h�rskande minoriteternas monopol, kan inte anv�ndas f�r att riva ner dessa monopol. D�rf�r menar anarkisterna att �verl�tandet av alla det ekonomiska livets resurser till Staten – marken, gruvorna, j�rnv�garna, bankerna, f�rs�kringsbolagen, o.s.v. – och �ven alla industrisektorer, att l�ggas till de funktioner som redan ackumulerats i dess h�nder (utbildning, statsst�dda religioner, territoriellt f�rsvar etc.), endast skulle inneb�ra ett nytt instrument f�r tyranniet. Statskapitalism skulle bara �ka byr�kratins och kapitalets makt. Verkliga framsteg ligger ist�llet i linje med en decentralisering, b�de territoriell och funktionell s�dan, i utvecklandet av lokala och personliga initiativ, och i fria federationer fr�n det enkla till det sammansatta, i st�llet f�r den nuvarande hierarkin fr�n centrum till periferin.
I likhet med de flesta socialister noterar anarkisterna att som all evolution i naturen f�ljs perioder av l�ngsam utveckling i samh�llet av accelererad evolution som kallas revolutioner; och de anser att eran av revolutioner �nnu inte n�tt sitt slut. Perioder av snabb f�r�ndring kommer att f�lja p� perioder av l�ngsam evolution, och dessa perioder m�ste utnyttjas – inte f�r att ut�ka och utvidga Statens makt, utan f�r att reducera den, genom lokala grupper av organiserade producenter och konsumenter i varje stad och kommun, och �ven i de regionala och i f�rl�ngningen de internationella federationerna av dessa grupper.
Utifr�n ovanst�ende principer v�grar anarkisterna att vara en del av den nuvarande Statens organisation och f�rse den med nytt friskt blod. De vill inte utg�ra politiska partier i parlamentet och uppmanar arbetarna att inte g�ra s� heller. F�ljaktligen har de sedan F�rsta Internationalen bildades 1864-1866 bem�dat sig om att f�respr�ka sina id�er of�rmedlat i arbetarnas organisationer och uppmuntra dessa fackliga organisationer till direkt kamp mot kapitalet, utan att f�rlita sig p� regering och lagstiftning, s�rskilt s� i de tidiga reformr�relserna och dess f�reg�ngare.
F�rest�llningen om ett samh�llsskick som det vi just skisserat, och den tendens som �r dess dynamiska uttryck, har alltid funnits hos m�nskligheten i opposition till den styrande hierarkiska tendensen – d�r �n den ena, �n den andra varit dominerande i olika historiska perioder. Till den f�rra kan vi r�kna massornas egen utveckling av dessa tendenser – klanen, bysamh�llet, gillet, den fria medeltida staden – genom vilka massorna undgick ingripande fr�n de h�rskande och maktlystna minoriteterna. Samma inriktning h�vdade sig med kraft i de stora religi�sa r�relserna under medeltiden, s�rskilt i de tidiga reformr�relserna och dess f�reg�ngare. Vid samma tid uttryckte den sig bevisligen i vissa t�nkares skrifter, sedan Lao-tze’s tid, men i enlighet med sitt icke-akademiska och folkliga ursprung blev den mindre popul�r bland de l�rda �n vad som var fallet med den motsatta tendensen.
Som det har p�pekats av prof. Adler i dennes Geschichte des Sozialismus und Kommunismus, l�rde redan Aristippus (430 f.Kr.), en av grundarna av den Kyreneiska skolan, att de kloka inte skulle ge upp sin frihet f�r Staten, och i ett svar p� en fr�ga fr�n Sokrates sade han att han inte �nskade tillh�ra varken den styrande eller den styrda klassen. En s�dan attityd verkar d�remot mer ha dikterats av en epikureisk syn p� massornas liv.
Den b�sta exponenten f�r anarkistisk filosofi i antikens Grekland var Zenon fr�n Kition (333-264 f.Kr.), den stoiska filosofins grundare, som med eftertryck h�vdade sitt koncept med en fri kommun utan regering i polemik mot Platons statsutopi. Zenon f�rnekade Statens allmakt, dess ingripande och dess regemente, och proklamerade den suver�na individens moraliska lag. Zenon anm�rker redan att medan den n�dv�ndiga sj�lvbevarelsedriften leder m�nniskan till egoism, s� har naturen bifogat ett korrektiv till den genom att f�rse m�nniskan med en annan instinkt – den sociala. N�r m�nniskor blir mogna nog att f�lja sina naturliga instinkter kommer de att enas �ver gr�nserna och besitta kosmos. De kommer inte att ha behov av domstolar eller polis, av tempel eller offentliga gudstj�nster och inte anv�nda pengar – fria g�vor tar utbytets plats. Tyv�rr har Zenons skrifter inte n�tt oss och �r bara k�nda genom fragmentariska citat. Emellertid visar det faktum att hans formuleringar liknar formuleringar som nu �r i bruk hur djupt den tendensen i den m�nskliga naturen ligger f�r vilken han var en talesperson.
Under medeltiden finner vi samma syn p� Staten uttryckt av den ber�mde biskopen av Alba, Marco Girolamo Vida, i hons f�rsta dialog De dignitate reipublicae (Ferd. Cavalli, i Mem. dell'Istituto Veneto, xiii.; Dr E. Nys, Researches in the History of Economics). Men det �r s�rskilt i flera tidiga kristna r�relser, med b�rjan i nionde �rhundradets Armenien, och i de tidiga Hussiternas predikningar, i synnerhet Chojecki, och de tidiga anabaptisterna, s�rskilt Hans Denk (Keller, Ein Apostel der Wiedertaufer), som man finner samma id�er kraftfullt uttryckta. Naturligtvis med s�rskild vikt lagd vid dess moraliska aspekter.
Rabelais och Fenelon har ocks� uttryckt liknande id�er i sina utopier, och de var �ven n�rvarande under 1700-talet bland de franska encyklopedisterna. Vilket kan konstateras utifr�n flera separata uttryck som d� och d� p�tr�ffas i Rousseaus skrifter, i Diderots f�rord till Voyage av Bourganville, och s� vidare. Emellertid kunde s�dana id�er f�rmodligen inte utvecklas vidare just d� beroende p� den romerska katolska kyrkans rigor�sa censur.
Dessa id�er kom till uttryck senare under den stora Franska Revolutionen. Medan jakobinerna gjorde allt i sin makt f�r att centralisera allt i regeringens h�nder verkar det nu, enligt nyligen publicerade dokument, som att folkets massor i sina f�rsamlingar och sektorer �stadkom ett anm�rkningsv�rt konstruktivt arbete. De uts�g domarna, organiserade f�rn�denheter och utrustning �t arm�n, liksom f�r de stora st�derna, arbete �t de arbetsl�sa, socialt underst�d och s� vidare. De f�rs�kte etablera direkt korrespondens mellan de 36 000 kommunerna i Frankrike f�rmedlad genom ett s�rskilt r�d frist�ende fr�n Nationalf�rsamlingen (Sigismund Lacroix, Actes de la commune de Paris).
Det var Godwin som i sin Enquiry concerning Political Justice (Unders�kning av den politiska r�ttvisan, 2 vol., 1793), var den f�rste som formulerade anarkismens politiska och ekonomiska koncept, �ven om han inte anv�nde den beteckningen p� detta sitt anm�rkningsv�rda arbete. Han skrev att lagarna inte �r resultatet av v�ra f�rf�ders visdom: ist�llet �r de produkten av en rad motstridiga k�nslor och ambitioner. Den medicin som skrivs ut �r ofta v�rre �n det onda som skall botas. Om, och endast om, alla lagar och domstolar avskaffades, och besluten i de uppkomna konflikterna l�mnades �ver till kloka m�nniskor, utvalda f�r denna uppgift, skulle riktig r�ttvisa s� sm�ningom kunna utvecklas. Vad g�ller Staten f�respr�kade Godwin helt dess avskaffande. Han skrev att ett samh�lle mycket v�l kan fungera utan regering: bara kommunerna �r sm� och helt sj�lvst�ndiga. Ang�ende egendomen ans�g han att ”varje �mne som var till nytta f�r m�nniskan” m�ste distribueras r�ttvist: ”till den som b�st beh�ver det”. Hans slutsats var kommunism. Emellertid hade Godwin inte modet att framh�rda i sina �sikter. Han omarbetade senare kapitlet om egendomen och mildrade sin syn p� kommunismen i den andra upplagan av Political Justice (8 vol, 1796).
Proudhon var 1840 (Qu'est-ce que la propriete?) den f�rste att anv�nda namnet anarki p� ett samh�lle utan Stat. Ben�mningen ”anarkister” anv�ndes under Franska Revolutionen av Girondisterna p� de revolution�rer som inte ans�g att Revolutionens sak var uppn�dd med st�rtandet av Louis XVI. De insisterade p� en rad ekonomiska �tg�rder. (T.ex. avskaffandet av de feodala r�ttigheterna utan r�tt till inl�sning, �terl�mnandet till byr�den den kommunala mark som tillh�rt dem sedan 1669, minskningen av innehav av markegendom till 120 Acres, progressiv inkomstskatt, nationell organisation av varuutbyte baserad p� en r�ttvis v�rdering - som redan b�rjat realiseras i praktiken, o.s.v.)
Nu f�respr�kade Proudhon ett samh�lle utan regering och anv�nde ordet anarkism f�r att beskriva det. Som bekant avvisade Proudhon alla kommunistiska schemata enligt vilka m�nskligheten skulle drivas in i kommunistiska kloster eller baracker, men ocks� alla system med Stat eller statsst�dd socialism som f�rordades av Louis Blanc och kollektivisterna. N�r han i sin f�rsta skrift om egendomen proklamerade att ”Egendom �r st�ld!” avs�g han endast egendom i den nuvarande, romerska-lagen-varianten: ”r�tt till bruk och missbruk”. I egendomsr�tt, � andra sidan, f�rst�dd som ett begr�nsat sorts innehav, s�g han det b�sta skyddet mot statliga ingrepp. Samtidigt ville han inte med v�ld expropriera de nuvarande �garna till land, fastigheter, gruvor, fabriker etc. Han f�redrog att uppn� samma sak genom att g�ra kapitalet of�rm�get att tj�na vinstintressen. Och detta f�reslog han att man gjorde med en nationalbank, baserad p� �msesidigt f�rtroende bland alla de som deltar i produktionen och som samtycker till att mellan sig utbyta sina produkter till kostnadsv�rdet, genom arbetssedlar motsvarande den arbetstid det tagit att utf�ra produkten i fr�ga. I ett s�dant system, som Proudhon kallade 'Mutuellisme' (mutualism) skulle allt utbyte av tj�nster vara strikt likv�rdiga. Dessutom skulle en s�dan bank kunna l�na ut pengar utan r�nta, med ett uttag p� kanske 1% eller mindre f�r att t�cka administrativa kostnader. Var och en skulle d� kunna l�na de pengar hon beh�vde f�r att k�pa ett hus och ingen skulle l�ngre vilja betala en �rlig r�nta f�r att anv�nda det. En allm�n ”social likvidation” skulle d� enkelt kunna genomf�ras utan v�ldsam expropriering. Detsamma g�ller gruvor, j�rnv�gar, fabriker o.s.v.
I ett samh�lle av denna typ skulle Staten inte l�ngre beh�vas. De viktigaste relationerna mellan medborgarna skulle bygga p� fria �verenskommelser och regleras med vanlig kontof�ring. Konflikter kunde l�sas med skiljedom. En ing�ende kritik av Staten och alla former av regeringar och en djup insikt i alla ekonomiska problem �r en v�lk�nd karakt�ristik av Proudhons arbete.
Det �r v�rt att notera att fransk mutualism hade sin f�reg�ngare i England, i William Thompson, som b�rjade som mutualist innan han blev kommunist, och i hans efterf�ljare John Gray. (Se: A Lecture on Human Happiness, 1825; The Social System, 1831) och J. F. Bray (Labour's Wrongs and Labour's Remedy, 1839). Den hade ocks� f�reg�ngare i Amerika. Josiah Warren, som f�ddes 1798 (W. Bailie, Josiah Warren, the First American Anarchist, Boston, 1900) och tillh�rde Owens koloni ”New Harmony”, ans�g att detta f�retags misslyckande fr�mst berodde p� individualitetens undertryckande och brist p� initiativf�rm�ga och ansvar. Dessa defekter var, ans�g han, inneboende i varje auktorit�rt system f�r egendomsgemenskap. Han f�respr�kade d�rf�r total individuell frihet. I Cincinnati �ppnade han 1827 en liten lanthandel som var f�rst med ”r�ttvis handel” och som kom att kallas ”tidsbanken” eftersom den baserades p� arbete som utbyttes timme f�r timme f�r alla sorters produkter. ”Prisets m�tt �r kostnaden” och i konsekvens d�rmed ”ingen r�nta” var mottot f�r denna aff�r och senare f�r hans ”r�ttvisa samh�llsbildning” n�ra New York, som fortfarande existerade 1865. Mr. Keiths 'House of Equity' i Boston, som grundades 1855, �r ocks� v�rt att n�mna.
Medan Proudhons id�er, s�rskilt de ekonomiska och om de mutualistiska bankerna fick st�d och �ven en praktisk till�mpning i USA, fick hans anarkistiska koncept endast ett litet gensvar i Frankrike. D�r var Lamennais’ kristna socialism och Fourieristerna, Louis Blancs statssocialism samt Saint-Simons efterf�ljare de dominerande. Dessa id�er fick dock ett tillf�lligt st�d bland v�nsterhegelianer i Tyskland, hos Moses Hess 1843 och Karl Gr�n 1845, som f�rordade anarkism. Dessutom hade Wilhelm Weitlings auktorit�ra kommunism gett upphov till opposition bland Schweiz arbetare. Wilhelm Marr gav uttryck f�r detta p� 1840-talet.
� andra sidan fann den individualistiska anarkismen sitt fulla uttryck i Max Stirner (Kaspar Schmidt) vars remarkabla verk (Der Einzige und sein Eigenthum och artiklar i Rheinische Zeitung) f�rblev ganska ok�nda tills de n�dde ryktbarhet genom John Henry Mackays f�rsorg.
Prof. V. Basch har visat, i sin l�sv�rda introduktion till den intressanta boken L'lndividualisme anarchiste: Max Stirner (1904), hur utvecklingen av den tyska filosofin fr�n Kant till Hegel och ”det absoluta” hos Shelling och Hegels Geist (V�rldsanden) n�r den anti-hegelianska revolten b�rjade - n�dv�ndigtvis provocerade predikandet av samma ”absoluta” i det rebelliska l�gret. Detta gjorde Stirner, och f�respr�kade inte bara en total revolt mot Staten och den underd�nighet som den auktorit�ra kommunismen skulle p�tvinga m�nniskorna, utan ocks� individens fulla frig�relse fr�n alla sociala och moraliska band - individens suver�nitet, total ”amoralitet” och ”egoisternas union”. Den yttersta konsekvensen av den sortens individualism har noterats av prof. Basch. Av detta f�ljer att m�let f�r varje h�gre civilisation inte �r att l�ta alla samh�llets medlemmar utvecklas normalt, utan att l�ta vissa b�ttre lottade individer ”utvecklas fullt ut”, �ven p� bekostnad av lyckan och sj�lva existensen hos m�nsklighetens stora massa. Detta inneb�r d�rf�r en �terg�ng till den allra vanligaste individualismen, f�respr�kad av alla minoriteter som g�r anspr�k p� �verl�gsenhet, och f�r vilka m�nniskans historia har att tacka f�r just Staten och allt annat som dessa individualister bek�mpar. Deras individualism g�r s� l�ngt att den slutar med en negation av deras egen utg�ngspunkt – f�r att inte tala om om�jligheten f�r individen att uppn� verklig full utveckling under f�rh�llandet att massorna f�rtrycks av ”de vackra aristokraterna”. Hennes utveckling skulle f�rbli ensidig. Det �r d�rf�r denna tankeriktning, oaktat dess riktiga och anv�ndbara f�rsvar f�r varje individs fulla utveckling, finner geh�r endast i begr�nsade artistiska och litter�ra kretsar.
En allm�n nedg�ng i propagandan f�r alla socialistiska fraktioner f�ljde som bekant p� nederlaget f�r arbetarupproret i Paris i juni 1848 och Republikens fall. Hela den socialistiska pressen f�rseddes med munkavle under reaktionsperioden som varade i hela 20 �r. Inte desto mindre b�rjade anarkismens tankar n� viss framg�ng, n�mligen i skrifter av Bellegarrique (Caeurderoy), och i synnerhet Joseph D�jacque (Les Lazareacute'ennes, L 'Humanisph�re), en anti-kommunistisk utopi, senare uppt�ckt och omtryckt. Den socialistiska r�relsen �terh�mtade sig f�rst efter 1864 n�r n�gra franska arbetare, samtliga ”mutualister”, under V�rldsutst�llningen i London m�tte engelska Owen-anh�ngare och bildade International Working Men's Association (F�rsta Internationalen). Detta f�rbund utvecklades mycket snabbt och utformade en policy f�r direkt ekonomisk kamp mot kapitalismen, utan inblandning i parlamentets politiska agitation, och denna policy f�ljdes fram till 1871. Emellertid, n�r Internationalen var f�rbjuden i Frankrike efter det fransk-tyska kriget och Pariskommunens uppror, insisterade de tyska arbetarna som f�tt manstarkt st�d i r�ster av dessa federationer i valet till det nyligen konstituerade Imperiets parlament, p� att modifiera taktiken.
De b�rjade bygga ett socialdemokratiskt parti. Detta ledde snart till en splittring i Internationalen, och de latinska l�nderna, Spanien, Italien, Belgien och Jura (Frankrike kunde inte representeras) bildade mellan sig en federation som br�t helt och h�llet med Internationalens marxistiska generalf�rsamling. I dessa federationer utvecklades nu vad vi kan kalla den moderna anarkismen. Efter att namn som ”Federalisterna” och ”De antiauktorit�ra” anv�nts f�r en tid kom beteckningen ”anarkister” som deras motst�ndare brukade anv�nda att bli den varaktiga ben�mningen och slutligen allm�nt vedertagen.
Michail Bakunin blev snart den viktigaste inspirationsk�llan f�r utvecklandet av anarkismens principer bland dessa latinska federationer, vilket han gjorde i en m�ngd skrifter, pamfletter och brev. Han kr�vde ett fullst�ndigt avskaffande av Staten, vilken – som han skrev – �r en produkt av religionen, tillh�r en l�gre civilisationsform, representerar frihetens negation, och misslyckas ocks� med det den avser att g�ra f�r det allm�nna v�lst�ndet. Staten var historiskt sett ett n�dv�ndigt ont, men dess totala utpl�nande kommer f�rr eller senare att bli lika n�dv�ndigt.
Bakunin f�rkastade all lagstiftning, ocks� om den h�nvisade till allm�nna val. Bakunin kr�vde full autonomi f�r varje nation, varje region och varje kommun s� l�nge det inte var till skada f�r grannarna och full sj�lvst�ndighet f�r individen, med till�gget att man bara kan vara verkligt fri, och i proportion d�rtill, n�r alla andra �r fria. Fria federationer och kommuner bildar s� fria nationer.
Betr�ffande Bakunins ekonomiska koncept beskrev han sig sj�lv, liksom sina federalistiska kamrater i Internationalen (C�sar De Paepe, James Guillaume, Schwitzgu�bel) som en ”kollektivistisk anarkist”. Inte i Vidals och Pecqueurs mening p� 1840-talet, eller deras moderna socialdemokratiska efterf�ljare. Utan han ville uttrycka ett sakernas tillst�nd d�r alla de n�dv�ndiga produktionsmedlen �gs gemensamt av arbetargrupper och fria kommuner, d�r kompensationen f�r arbetet, kommunistiskt eller annat, best�ms av varje grupp f�r sig. Den sociala revolutionen, n�ra f�rest�ende som den uppfattades av alla socialister vid denna tid, skulle bli medlet att v�cka de nya f�rh�llandena till liv.
Jurafederationen, de spanska och italienska federationerna och Internationalens sektioner, och �ven de franska, tyska och amerikanska anarkistgrupperna var under de n�rmaste �ren de viktigaste centra f�r anarkistiskt t�nkande och propaganda. De avstod fr�n varje deltagande i parlamentarisk politik och stod alltid i n�ra kontakt med arbetarorganisationerna. Emellertid, under andra h�lften av 1800-talets 80-tal och det tidiga 90-talet n�r det anarkistiska inflytandet b�rjade m�rkas i strejker, i 1-maj demonstrationer, d�r de framf�rde id�n om en generalstrejk f�r �ttatimmarsdagen, och i den antimilitaristiska propagandan i arm�n, blev de f�rem�l f�r v�ldsam f�rf�ljelse, s�rskilt i de latinska l�nderna (inklusive fysisk tortyr i Barcelonas f�stning) och i USA (avr�ttningen av fem Chicagoanarkister 1887). Mot dessa f�rf�ljelser svarade anarkisterna med v�ldshandlingar, vilka i sin tur f�ljdes av fler avr�ttningar uppifr�n och nya h�mndaktioner underifr�n. Detta gav hos allm�nheten intrycket att v�ld �r anarkismens k�rna, n�got som tillbakavisades av dess anh�ngare, som framh�ll att v�ld i verkligheten anv�nds av alla parter i proportion till hur mycket deras �ppna handlingar hindras av repression och av att undantagslagar g�r dem olagliga. (Se: Anarchism and Outrage, av C. M. Wilson, och Report of the Spanish Atrocities Committee, i 'Freedom Pamphlets'; A Concise History of the Great Trial of the Chicago Anarchists, av Dyer Lum (New York, 1886); The Chicago Martyrs: Speeches, etc.).
Anarkismen fortsatte att utvecklas, delvis i riktning mot Proudhons mutualism men huvudsakligen som kommunistisk anarkism, till vilken en tredje riktning fogades av Tolstoj, kristen anarkism, och en fj�rde som skulle kunna beskrivas som litter�r anarkism uppstod bland vissa prominenta moderna f�rfattare.
Proudhons id�er, s�rskilt de som g�llde ett mutualistiskt bankv�sende motsvarande Josiah Warrens, fick en beaktansv�rd efterf�ljd i USA och skapade en hel skola, av vilka de vanligaste f�rfattarna �r Stephen Pearl Andrews, William Grene, Lysander Spooner (som b�rjade skriva 1850 och vars ofullbordade verk Natural Law var mycket lovande), och flera andra vars namn �terfinns i dr. Nettlau’s Bibliographie de l'anarchie.
En s�rskild position bland individualanarkister i Amerika tillkommer Benjamin R. Tucker, vars tidning Liberty startades 1881 och vars id�er �r en kombination av Proudhons och Herbert Spencers. Utifr�n argumentet att anarkister �r sj�lvh�vdande i strikt betydelse, och att varje grupp individer, det m� vara att hemligt s�llskap p� n�gra f� personer eller USA:s kongress, har r�tt att f�rtrycka hela m�nskligheten om det st�r i deras makt, menar han att lika frihet f�r alla och absolut j�mlikhet m�ste vara lag, och att ”l�t alla och var och en sk�ta sig sj�lva” �r anarkismens unika morallag. Tucker forts�tter med att visa att ett allm�nt och genomgripande till�mpande av dessa principer vore b�de v�lg�rande och riskfritt, eftersom varje individs makt skulle begr�nsas av alla de andras ut�vade lika r�ttigheter. Han pekar vidare (efter H. Spencer) p� skillnaden som ligger i ett �vergrepp p� n�gons r�ttigheter och motst�ndet mot ett s�dant �vergrepp; mellan dominans och f�rsvar. Det f�rra �r alltid f�rkastligt vare sig en kriminell ingriper mot en individ, eller en ingriper mot alla andra, eller alla andra mot en; medan motst�nd mot �vergrepp �r f�rsvarbart och n�dv�ndigt. F�r sitt sj�lvf�rsvar har b�de medborgarna och gruppen r�tt till vilket v�ld som helst och �ven d�dsstraff. V�ld �r ocks� f�rsvarbart f�r att tvinga n�gon att h�lla en ing�ngen �verenskommelse. Tucker f�ljer h�r Spencer och likt honom �ppnar han v�gen (enligt undertecknads �sikt) f�r att under beteckningen ”f�rsvar” �terskapa alla Statens funktioner. Hans kritik av det nuvarande tillst�ndet �r mycket tr�ffande, och hans f�rsvar f�r individens r�ttigheter �r mycket kraftfullt. I sin syn p� ekonomin f�ljer B.R. Tucker Proudhon.
De amerikanska proudhonisternas individualistiska anarkism har d�remot inte m�tts av mycket sympati fr�n de arbetande massorna. De som f�respr�kar den – de �r i huvudsak ”intellektuella” – uppt�cker snart att den individualisering de lovprisar s� h�gt inte kan uppn�s med enskilda anstr�ngningar, och antingen l�mnar man anarkisternas led och drivs in i den klassiska ekonomismens liberala individualism, eller s� retirerar man in i en sorts epikureisk amoralism eller �verm�nniskoteori, liknande den hos Stirner och Nietzsche. Den �verv�gande delen av de anarkistiska arbetarna f�redrar de anarkokommunistiska id�er som gradvis v�xt fram ur den anarkistiska kollektivismen i Internationalen. Till denna riktning h�r – f�r att bara n�mna de mer v�lk�nda exponenterna f�r anarkismen Elis�e Reclus, Jean Grave, Sebastien Faure, Emile Pouget i Frankrike; Errico Malatesta och Covelli i Italien; R. Mella, A. Lorenzo, och de oftast ok�nda f�rfattarna till m�nga utm�rkta manifest i Spanien; Johan Most bland tyskarna; Spies, Parson och deras efterf�ljare i USA; o.s.v., medan Domela Nieuwenhuis innehar en mellanliggande position i Holland. De viktigaste anarkistiska tidningarna som publicerats sedan 1880 h�r ocks� till denna riktning. Medan ett antal anarkister ur denna str�mning anslutit sig till den s.k. syndikalistiska r�relsen – det franska namnet p� den icke-politiska arbetarr�relsen, vigd �t direkt kamp mot kapitalismen, som blivit s� inflytelserik i Europa.
Som en i den anarkokommunistiska riktningen har undertecknad under m�nga �r bem�dat sig om att utveckla f�ljande id�er: att p�visa det intima och logiska samband som finns mellan den moderna naturvetenskapliga filosofin och anarkismen. Att st�lla anarkismen p� vetenskaplig grund genom studiet av de tendenser i samh�llet vi kan se nu och som skulle kunna indikera dess fortsatta utveckling; och att utforma basen f�r en anarkistisk etik. Vad g�ller anarkismens eget inneh�ll var det Kropotkins m�l att bevisa att kommunismen �tminstone delvis har st�rre chanser att etablera sig �n kollektivismen, s�rskilt i kommuner som kan ta ledningen, och att fri anarkokommunism �r den enda form av kommunism som har m�jlighet att bli accepterad i civiliserade samh�llen. Kommunism och anarki �r d�rf�r tv� uttryck f�r utveckling som kompletterar varandra, den ena g�r den andra m�jlig och acceptabel. Han har dessutom pekat p� hur en stor stad under en revolution�r period, om inv�narna accepterar id�n, kunde organisera sig i linje med fri kommunism d�r staden kunde garantera varje inv�nare bostad, mat, kl�der i en utstr�ckning liknande den bekv�mlighet som endast medelklassen nu �tnjuter, i utbyte mot en halv dags eller fem timmars arbete. Och hur allt det som betraktas som lyx kan tillkomma den som den andra halvan av dagen deltar i alla sorters fria sammanslutningar som fullf�ljer alla m�jliga m�l – utbildande, litter�ra, vetenskapliga, artistiska, sportsliga o.s.v. F�r att bevisa det f�rsta av dessa antaganden har han analyserat m�jligheten att kombinera b�de arbetet i jordbruk och industri med intellektuellt arbete. Och f�r att belysa den m�nskliga utvecklingens huvudfaktorer har han analyserat den historiska konstruktiva roll som folkliga organ f�r �msesidig hj�lp har spelat, samt Statens historiska funktion.
Utan att sj�lv beteckna sig som anarkist har Leo Tolstoj, liksom sina f�reg�ngare i de folkliga religi�sa r�relserna under medeltidens �rhundraden Chojecki, Denk och m�nga andra, intagit en anarkistisk position. Det g�ller Staten och egendomen d�r han h�rleder sina slutsatser ur den allm�nna andan i Kristus f�rkunnelse och ur f�rnuftets n�dv�ndiga diktat. Med sin talangs hela f�rm�ga har han (s�rskilt i The Kingdom of God in Yourselves) utf�rt en kraftfull kritik av hela kyrkan, Staten och lagen tillsammans, och i synnerhet d� de nuvarande egendomslagarna. Han beskriver Staten som de ondas dominans med st�d av det brutala v�ldet. R�nare, s�ger han, �r betydligt mindre farliga �n en v�lorganiserad regering. Han g�r en tr�ffande kritik av de nuvarande f�rdomar som tilldelat f�rm�ner �t kyrkans m�n, Staten och egendomens distribution, och fr�n Kristus undervisning h�rleder han regeln om passivt motst�nd och ett absolut f�rd�mande av krig. Hans religi�sa argument �r emellertid s� v�l kombinerade med argument l�nade fr�n en saklig observation av tidens onda, att de anarkistiska delarna av hans verk tilltalar b�de den religi�sa och icke-religi�sa l�saren.
Det vore om�jligt att i denna korta skiss presentera � ena sidan de anarkistiska id�ernas inflytande p� den moderna litteraturen, och � andra sidan de b�sta nutida frihetliga f�rfattarnas inflytande p� anarkismens utveckling. Man f�r konsultera de tio stora volymerna av Suppl�ment Litt�raire till tidningen La R�volte och senare Temps Nouveaux, som inneh�ller reproduktioner av hundratals moderna skriftst�llare som uttrycker anarkistiska id�er, f�r att f�rst� hur n�ra anarkismen �r f�rbunden med v�r egen tids intellektuella r�relser. J. S. Mill's Liberty, Spencer's Individual versus the State, Marc Guyau's Morality without Obligation or Sanction, och Fouill�e's La Morale, I'art et la religion, Multatulis (E. Douwes Dekker) arbeten, Richard Wagner's Art and Revolution, verk av Nietzsche, Emerson, W. Lloyd Garrison, Thoreau, Alexander Herzen, Edward Carpenter o.s.v. Och p� fiktionens omr�de Ibsens dramer, Walt Whitmans poesi, Tolstojs War and Peace, Zolas Paris och Le Travail, det senaste verket av Merezhkovsky. Och en o�ndlig m�ngd verk av mindre k�nda f�rfattare. Alla fulla av id�er som visar hur t�tt anarkismen �r sammanfl�tad med tidens tankar i samma riktning som m�nniskans frig�relse fr�n b�de Statens och Kapitalets band.