Originalets titel: "Terrorismus und Kommunismus"
Publicerat: Berlin 1919
�vers�ttning: Folke Isaksson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Kautskys "Terrorismus und Kommunismus", i vilken drygt fyrtio sidor handlar om Pariskommunen, �r ett viktigt led i en omfattande polemik mellan socialismens center och v�nster.
[......]
Pariskommunen och sovjetrepubliken skiljer sig helt fr�n varandra redan i sina utg�ngspunkter. Och de skiljer sig lika fundamentalt ocks� i fr�ga om sina organ och metoder.
Visserligen hade ocks� Pariskommunen en organisation, som kan betraktas som en parallell till arbetar- och soldatr�den. Den befann sig ju i samma situation som den ryska revolutionen i s� m�tto att ocks� den eftertr�dde en despotisk regim, som f�rhindrat alla offentliga politiska massorganisationer och �nda till strax f�re sitt sammanbrott ocks� f�rbjudit alla fackf�reningsorganisationer.
Lika litet som de ryska arbetarna 1905 och 1917 hade de franska arbetarna efter den 4 september 1870 n�gra starka politiska och fackliga organisationer, som kunde leda dem i en enad kamp. Detta var ju, som vi redan sett, en av orsakerna till att Marx fann det angel�get att arbetarna f�rst och fr�mst utnyttjade den nya republiken till att organisera och informera sig, och p� s� s�tt f�rbereda sig f�r att ta makten, i st�llet f�r att i f�rtid sl�sa bort sina krafter p� statskupper, som inte ens i allra gynnsammaste fall kunde ge dem n�gon f�rblivande makt �ver samh�llet.
Men sedan de v�l kommit till makten, inte genom en kupp utan genom ett p�tvingat kraftprov, m�ste de f�rs�ka r�da bot f�r det faktum att de saknade politiska och fackliga organisationer genom n�got surrogat som redan fanns till hands.
F�r de ryska arbetarna fanns ett s�dant i storf�retagens organisation.
"Den moderna industrin har f�rvandlat den patriarkaliske m�starens lilla verkstad till den industrielle kapitalistens stora fabrik. De i fabriken sammantr�ngda arbetarmassorna organiseras som soldater. De st�lls som meniga industrisoldater under uppsikt av en fullst�ndig hierarki av underofficerare och officerare." (Marx-Engels: Kommunistiska manifestet)
Fabrikernas "industrisoldater" beh�vde bara ers�tta de av kapitalismen anst�llda underofficerarna och officerarna med s�dana som de sj�lva valt, f�r att fabriksorganisationen skulle kunna bli till en fabriksarbetarnas klassorganisation. Det var p� s� s�tt de ryska prolet�rerna skapade sina arbetarr�d. Dessa utg�r s�lunda inte en h�gre form av den prolet�ra organisationen �n de h�gre utvecklade l�ndernas parti- och fackorganisationer, utan �r i f�rsta hand en n�dl�sning som berodde p� att s�dana organisationer saknades.
Parisarbetarna hade emellertid inte n�gon s�dan n�dl�sning att tillg�. Den tidens industri i Paris[1] var till stor del en lyxindustri och inte n�gon storindustri. �nnu p� den andra Kommunens tid �verv�gde h�r "den patriarkaliske m�starens lilla verkstad", medan "den industrielle kapitalistens stora fabrik" n�stan helt lyste med sin fr�nvaro, i klar kontrast till vad som var fallet inom den ryska industrin, framf�r allt i Petersburg. Det ryska riket bevisar sin ekonomiska efterblivenhet just i brist p� industri, i det ringa antalet industriarbetare i j�mf�relse med b�nderna. Men det som fanns av en kapitalistisk industri var i allm�nhet av den allra nyaste storindustriella typen.
Parisarbetarna var allts� tvungna att s�ka sig ett annat surrogat f�r de politiska och ekonomiska massorganisationer som de saknade, och de fann denna ers�ttning i Nationalgardet.
1789 �rs revolution hade bland annat f�tt till f�ljd att folket sj�lvt bev�pnade sig �verallt i Frankrike och framf�r allt just i Paris. Denna folkbev�pning tj�nade ett dubbelt syfte. De l�gre klasserna, prolet�rer och fattiga sm�borgare, bev�pnade och organiserade sig f�r att kunna g�ra uppror. Revolutionen hade inte givit dem det som de beh�vde, och kunde som sakerna stod inte giva dem det. D�rav deras g�ng p� g�ng uppflammande str�van att driva revolutionen vidare genom en v�pnad revolt.
F�r bourgeoisien, kapitalisterna, de v�lm�ende sm�borgarna, de intellektuella som hade det hyggligt var l�get annorlunda. De hade f�tt vad de �nskade genom 1789 �rs revolution; allts� bev�pnade och organiserade de sig nu f�r att f�rsvara det vunna �t tv� olika h�ll - dels mot de reaktion�ra krafter som str�vade efter att �teruppr�tta den gamla feodala absolutismen, dels mot de l�gre skikt som ot�ligt tr�ngde p� f�r att f�ra revolutionen vidare. Deras v�pnade organisation var just Nationalgardet.
Bourgeoisien beh�ll segern i de revolution�ra striderna, och tillsammans med den h�vdade sig Nationalgardet som ett v�rn f�r de egendoms�gande klasserna. Det utn�mnde sj�lvt sina officerare och intog en viss sj�lvst�ndighet gentemot regeringen.
Sin glansperiod upplevde Nationalgardet under julikungad�met, 1830-1848. Det f�rm�dde dock inte r�dda monarkin och visade sig 1848 synnerligen op�litligt. Napoleon III ber�vade Nationalgardet dess sj�lvst�ndighet efter sin statskupp och upph�vde framf�r allt dess r�tt att sj�lvt utse sina officerare. Men han v�gade inte avskaffa det helt.
Sedan kom kriget 1870 och de f�rsta nederlagen. �n en g�ng var fosterlandet i fara, �ter vaknade andarna fr�n 1793,[2] traditionen om den segerrika kampen mot hela Europa med hj�lp av massuppb�det, hela folkets v�pnade resning mot fienden.
I denna besv�rliga situation antog den lagstiftande f�rsamlingen i Paris den 11 augusti p� f�rslag av Jules Favre en lag, som f�rvandlade Nationalgardet fr�n ett borgarv�rn till en folklig f�rsvarsorganisation. Till de sextio tidigare nationalgardesbataljonerna i Paris, vilkas medlemmar tillh�rde de besuttna, kom nu tv�hundra nya bataljoner ur de fattiga klasserna som fick r�tt att sj�lva utse sina officerare.
P� s� s�tt blev Nationalgardets nya bataljoner i Paris �kta prolet�ra organisationer.
Denna lag om en ut�kning av Nationalgardet var ett resultat av den pl�tsliga skr�ck som drabbat landet och inte av n�gra lugna �verv�ganden. Snart nog fruktade dess f�der f�r sitt barn, och de gjorde beslutsamt allt f�r att f�rhindra att det skulle v�xa sig alltf�r starkt. Man kunde visserligen inte hindra att Parisproletariatet bev�pnade sig, men d�remot gjorde milit�rmyndigheterna i Paris under Trochus ledning allt f�r att f�rhindra att nationalgardena utvecklades till verkligt kampdugliga avdelningar. Det innebar att de f�rr�dde sitt eget land, men de fruktade arbetarna i Paris mer �n Wilhelms soldater.
N�r bel�gringen av Paris inleddes fanns det i staden 100.000 man linjesoldater, plus 100.000 man mobilgardister. Antar man att 200.000 av de 300.000 nationalgardisterna var dugliga till f�lttj�nst, gjorde detta en arm� p� 400.000 man sammanlagt. Tyskarna som stod utanf�r Paris var inte mycket mer �n h�lften s� m�nga, och deras styrkor var utspridda �ver en vid omkrets.
Man hade gott om tid att utbilda nationalgardisterna, fr�n augusti och fram�t.
F�ljaktligen hade Paris milit�rbef�lhavare en stor �vermakt att st�lla upp mot tyskarna. Han hade bara beh�vt bryta igenom den tyska j�rnringen runt Paris p� en enda punkt, f�r att den tyska arm�ns utsikter att vinna kriget skulle ha blivit ytterst obetydliga.
Men en s�dan utveckling skulle ha kr�vt att man genast tog itu med att ge nationalgardisterna milit�r utbildning. Och h�ga vederb�rande ryggade tillbaka f�r detta. Hellre f�rlorade man kriget och avstod Elsass-Lothringen till motst�ndaren.
Parisarna var medvetna om den saken, och det var det som v�ckte deras raseri mot dessa makthavare som f�rr�dde Frankrike.
N�r sedan Paris kapitulerat, den nya nationalf�rsamlingen valts och denna p� ett ytterst provocerande s�tt �dagalagt sitt hat mot republiken och mot huvudstaden, ins�g parisarna att en sv�r konflikt var oundviklig. Den enda maktfaktor som de kunde st�dja sig p� var Nationalgardet.
De revolution�ra bataljonerna hade tagit n�ra kontakt med varandra redan under bel�gringen, och nu sl�t de sig samman till ett f�rbund, en federation; h�rav beteckningen de federerade.
Den 15 februari m�ttes delegater fr�n de revolution�ra bataljonerna f�r f�reta g�ngen f�r att diskutera federationen och dess angel�genheter. De tillsatte en kommission som fick till uppgift att utarbeta stadgar f�r organisationen. Dessa skulle sedan f�rel�ggas ett nytt gemensamt sammantr�de den 24 februari. Men eftersom man vid det h�r laget redan fruktade att tyskarna skulle rycka in i Paris, var delegaterna alltf�r uppr�rda f�r att kunna diskutera i lugn och ro. De avbr�t sammantr�det f�r att delta i en revolution�r demonstration p� Place de la Bastille.
De n�rmaste dagarna bildades s� en provisorisk centralkommitt� f�r Nationalgardet, en h�gst n�dv�ndig �tg�rd eftersom det inf�r tyskarnas n�ra f�rest�ende inmarsch g�llde att se till att folk inte tappade huvudet. Den definitiva organisationen genomf�rdes f�rst genom ett sammantr�de den 3 mars med valda ombud. D�rvid best�mdes att man skulle utse en centralkommitt� f�r Nationalgardet, best�ende av tre delegater f�r vart och ett av de tjugo distrikt (arrondissements) som Paris var indelat i. Tv� av de tre skulle v�ljas av legionsr�det och den tredje av bataljonscheferna. Nationalgardet var n�mligen organiserat s�, att de olika bataljonerna i ett arrondissement tillsammans bildade en legion. Den 15 mars sammantr�dde de valda i den definitiva centralkommitt�n och avl�ste d�rmed den provisoriska kommitt� som dittills fungerat.
Eftersom denna centralkommitt� valts av nationalgardisterna, kan den naturligtvis betecknas som ett soldatr�d. Den hade emellertid valts endast av de prolet�ra nationalgardena och de som stod proletariatet n�ra, f�r de besuttnas bataljoner deltog inte i valen. Enligt Centralkommitt�ns eget meddelande hade denna den 18 mars 215 av det parisiska Nationalgardets 260 bataljoner bakom sig.
I s� m�tto var den allts� ocks� ett slags arbetarr�d. F�ljaktligen kan den mycket v�l j�mf�ras med ett centralr�d f�r arbetar- och soldatr�den. Men �nd� utvecklades Pariskommunen inte till n�gon sovjetrepublik.
N�r regeringen den 18 mars tog sin mats ur skolan och l�mnade den h�gsta myndigheten obesatt, tillf�ll denna automatiskt Centralkommitt�n. Det var den enda organisation i Paris som fortfarande �tnj�t allm�nt anseende och f�rtroende, trots att alla dess medlemmar var ok�nt folk.
Den 19 mars sammantr�dde kommitt�n f�r att r�dsl� om vad som var att g�ra. Som s� ofta sker formulerade man ocks� denna g�ng problemet som en "antingen-eller"-fr�ga, trots att ett "b�de-och" skulle ha varit mer p� sin plats. P� samma s�tt har socialisterna ofta tvistat inb�rdes om reform eller revolution, i st�llet f�r att s�ga sig att kampen f�r reformer och str�van efter revolution mycket v�l kan f�ras p� ett s�dant s�tt att den ena av dessa str�vanden ingalunda utesluter den andra, utan tv�rtom st�der varandra inb�rdes.
Vid detta sammantr�de den 19 mars kr�vde n�gra av Centralkommitt�ns medlemmar att man skulle marschera mot Versailles, andra att man genast skulle v�dja till folket i val och ytterligare andra att man omedelbart skulle gripa till revolution�ra m�tt och steg. Som om inte alla dessa �tg�rder faktiskt varit lika n�dv�ndiga, samtidigt som ingen av dem utesl�t de b�da andra. Nu best�mde sig emellertid Centralkommitt�n f�r att b�rja med en enda av dessa �tg�rder, den som f�ref�ll kommitt�n den mest angel�gna: n�mligen att visa att majoriteten av v�ljarna stod bakom resningen i Paris och p� s� s�tt ge upproret en st�rre moralisk tyngd. Detta var ju alltigenom riktigt t�nkt - det �r bara det att det skulle ha varit p� sin plats att f�rst�rka den moraliska auktoritet som den allm�nna r�str�tten gav med rent milit�ra maktmedel gentemot motst�ndaren, som sj�lv i f�rsta hand st�dde sig p� krigsmakten.
Visserligen m�ste det betraktas som absolut oundg�ngligt att man genast valde en kommunal f�rvaltning f�r Paris, p� grundval av den allm�nna r�str�tt som kejsard�met f�rv�grat parisarna. Omedelbart efter kejsard�mets fall, i september 1870, hade arbetarna i Paris avtvingat den nya provisoriska regeringen ett l�fte om att den snart skulle skrida till val av en kommun. Det faktum att regeringen inte h�llit detta l�fte hade bidragit en hel del till oron under bel�gringen. Upprorsf�rs�ken den 31 oktober och den 22 januari skedde under ropen: "Leve Kommunen!"
F�ljaktligen var det n�dv�ndigt att genast skrida till val av en kommun. Valen utlystes till f�rst den 22 och sedan den 26 mars. Centralkommitt�n f�rklarade att den betraktade sig som en interimsregering och omedelbart efter valet skulle �verl�mna makten �t de valda.
I Journal Officiel de la R�publique Fran�aise sous la Commune f�r den 20 mars meddelade man Paris medborgare:
"Om tre dagar kommer ni att kallas att fullst�ndigt fritt v�lja Paris kommunala representation. D�refter kommer de som av den tvingande n�dv�ndigheten f�ranl�tits gripa makten att �verl�mna sina provisoriska befogenheter till folkets valda f�retr�dare."
Och l�ftet infriades. S� snart Kommunen konstituerat sig, den 28 mars, �verl�mnade Centralkommitt�n sin makt till Kommunen. Den ville till och med uppl�sa sig sj�lv. Kommunen ville emellertid inte detta, och d�rf�r fortsatte den att fungera under Kommunen, som en del av dess milit�ra apparat. Detta f�renklade inte verksamheten och kom att inneb�ra ett handikapp i krigf�ringen. Men Centralkommitt�n gjorde aldrig minsta f�rs�k att r�ra vid principen om att den h�gsta makten m�ste tillfalla dem som valts genom allm�n r�str�tt. Den gjorde aldrig anspr�k p� att makten borde tillfalla arbetar- och soldatr�den, i detta fall allts� arbetarbataljonernas centralkommitt�.
P� den punkten framst�r Pariskommunen som raka motsatsen till den ryska sovjetrepubliken.
Och �nd� skrev Friedrich Engels den 18 mars 1891, p� tjugo�rsdagen av Pariskommunen:
"Mina herrar, vill ni veta hur proletariatets diktatur ser ut? Se p� Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur."
Som synes ans�g Marx och Engels ingalunda att proletariatets diktatur skulle inneb�ra upph�vandet av den allm�nna och lika r�str�tten eller av demokratin �ver huvud taget.
[......]
Trots sitt vulkaniska temperament fann Marx ingenting att anm�rka p� detta f�rsiktiga s�tt att g� tillv�ga. Han skriver i sin Inb�rdeskriget i Frankrike:
"Kommunens stora samh�lleliga bedrift var helt enkelt att den visade sig kunna fungera. De �tg�rder den vidtog vittnade genomg�ende om handlandet hos en regering av folket och genom folket."
Och sedan Marx s�lunda karakteriserat proletariatets diktatur som en regering av folket och genom folket, allts� en demokrati, g�r han vidare och lovordar Kommunens finansiella �tg�rder som "m�rkliga genom den klokhet och moderation som utm�rkte dem".
N�got tidigare i samma skrift ger Marx en antydan om de grundsatser som m�ste vara v�gledande f�r �verg�ngsperioden fr�n kapitalism till socialism:
"Arbetarklassen v�ntade sig inga underverk av Kommunen. P� det h�llet har man inga f�rdiggjorda utopier, som bara v�ntar p� att inf�ras par d�cret du peuple. Arbetarna vet att f�r att kunna genomf�ra sin egen frig�relse, och d�rmed ocks� den h�gre form som det nuvarande samh�llet oemotst�ndligt �r p� v�g mot genom sina egna ekonomiska organ, m�ste de f�rst utk�mpa l�ngvariga strider, ta sig igenom en hel serie av historiska processer som omvandlar b�de omst�ndigheterna och m�nniskorna. De har inga ideal som m�ste f�rverkligas, mer �n detta att frig�ra de element hos det nya samh�llet som det gamla s�nderfallande borgerliga samh�llet redan g�r havande med."
Man har velat tolka uttrycket om att arbetarklassen inte har n�gra ideal att f�rverkliga s�, att Marx inte skulle ha velat uppst�lla n�gra best�mda m�l f�r den socialistiska r�relsen, inte skulle ha �nskat fastst�lla n�got best�mt program f�r den. Men d�remot talar redan det faktum att han sj�lv utarbetade flera socialistiska program, alltifr�n Kommunistiska manifestet 1847 och fram till det program f�r det franska arbetarpartiet som han utarbetade 1880, under medverkan av Guesde[3] och Lafargue. Och redan de h�r citerade raderna ger ju ett m�l f�r den socialistiska r�relsen: arbetarklassens befrielse genom dess segerrikt fortskridande klasskamp och genomf�randet av den "h�gre samh�llsform", som m�ste uppst� genom arbetarnas herrav�lde och p� den moderna teknikens grund.
Naturligtvis skulle man kunna replikera att de m�l som Marx h�r st�ller upp �r ideal och ingenting annat. Allts� har arbetarna �nd� ideal att f�rverkliga. Men med talet om ideal som inte m�ste f�rverkligas menar Marx uppenbarligen transcendenta ideal, s�dana som ligger bortom tid och rum, en evig r�ttf�rdighet och en absolut frihet. Arbetarr�relsens ideal framtr�dde genom den ekonomiska utvecklingen; och de speciella formerna f�r deras f�rverkligande befinner sig ocks� de i st�ndig utveckling och �r beroende av tiden och rummet. Socialismen �r f�r Marx ingen "f�rdiggjord utopi", utan en process som f�ruts�tter en l�ng utveckling b�de inom de ekonomiska f�rh�llandena och hos arbetarklassen och som ingalunda avslutas genom arbetarklassens politiska seger, utan bara s�tts i g�ng genom att denna "frig�r det nya samh�llets olika element". Redan tv� decennier tidigare hade Marx betecknat en m�ng�rig skolning av arbetarklassen och en klar insikt om de verkliga f�rh�llandena som grundl�ggande villkor f�r den sociala revolutionen.
[...]
F�ljaktligen �r arbetarklassen inte alltid och under alla omst�ndigheter mogen att �verta makten. �verallt m�ste den f�rst genomg� en viss utveckling som s�tter den i st�nd att g�ra detta. Emellertid kan den inte sj�lv v�lja det �gonblick som skall f�ra den till makten. Men om den lyckas med detta, f�r den inte helt enkelt bara v�nda ut och in p� de existerande produktionsmetoderna; i st�llet m�ste den knyta an till de existerande betingelserna och vidareutveckla dem i proletariatets anda, "frig�ra det nya samh�llets olika element", vilket kan betyda h�gst olika saker under olika yttre villkor. Och detta kommer alltid att f�refalla den desto �ndam�lsenligare. Ju klarare den uppfattar de verkliga f�rh�llandena och tar h�nsyn till dessa, desto snabbare kommer den fram till det i varje given situation �ndam�lsenliga.
N�r m�jligheten f�r en prolet�r revolution yppades i Paris efter Napoleons fall, ingav detta Marx stora bet�nkligheter. Visserligen var parisarna den tidens intelligentaste arbetare �ver huvud taget. De levde ju inte f�r inte i v�rldens hj�rta, i upplysningens och revolutionens stamort. � andra sidan hade kejsard�met undanh�llit dem en god utbildning och pressens frihet samt alla m�jligheter att organisera sig politiskt och l�nge ocks� fackligt. Allts� ans�g Marx att dagens bud den g�ngen borde vara, att man utnyttjade republiken f�r att skola och organisera arbetarmassorna b�ttre och under tiden gjorde allt f�r att f�rsvara republiken.
Mot en arbetarnas er�vring av den politiska makten talade ocks� det faktum att st�rre delen av landet fortfarande var agrart och att Paris sj�lvt var mycket sm�borgerligt betonat.
Men samtidigt �r det ju inte v�r egen vilja enbart som skapar v�rldshistorien. Den kan lika litet uppskjuta en revolution som den kan p�skynda den. Parisarbetarnas revolt och seger den 18 mars blev oundvikliga. Nu g�llde det att g�ra klart f�r sig, vad verkligheten kunde till�ta det segrande proletariatet att genomf�ra och att koncentrera alla krafter p� dessa punkter. Marx betraktade inte upph�vandet av de kapitalistiska produktionsmetoderna som Pariskommunens viktigaste uppgift. Han skriver i ett brev till Kugelmann av den 12 april 1871:
"Om du studerar det sista kapitlet i min 'Artonde brumaire', kommer du att uppt�cka att jag d�r skriver att den franska revolutionens n�sta f�rs�k inte liksom tidigare kommer att g� ut p� att �verf�ra det byr�kratiskt-milit�ra maskineriet ur en hand i en annan utan att krossa det, och att detta �r f�ruts�ttningen f�r varje verklig folkrevolution p� kontinenten. Det �r ju ocks� vad v�ra heroiska partikamrater i Paris har f�rs�kt g�ra."
Socialismen n�mns �ver huvud taget inte i brevet. Kommunens huvuduppgift var enligt Marx att sl� s�nder den byr�kratiskt-milit�ra maktapparaten.
Naturligtvis kan proletariatet inte ta makten utan att vid sidan av f�r�ndringar i statens organisation ocks� s�ka genomf�ra s�dana f�r�ndringar i organisationen av produktionsprocesserna som f�rb�ttrar dess egna villkor. Och om man betecknar alla ingrepp i detta syfte fr�n den politiska maktens sida som socialism, d� fanns det f�rvisso socialism ocks� under Kommunen. Men den socialismen skilde sig i h�g grad fr�n vad man numera menar med socialism. Naturligtvis berodde detta delvis p� tidsbrist; hela resningen varade ju bara n�gra veckor. Till stor del ocks� d�rf�r att den framf�r allt ber�rde sm�industrins Paris. H�r innebar sj�lva den ekonomiska basen att det inte kunde ske mycket mer �n att enskilda verkst�der omvandlades till produktionskooperativ. Att samla en hel industrigren till en enda enhetlig produktionsorganism och reglera s�v�l avs�ttningen som r�varuf�rs�rjningen, skulle knappast ha varit m�jligt. F�r landet i dess helhet skulle, om Kommunen lyckats er�vra hela den statliga regeringsapparaten, ocks� ett f�rstatligande av j�rnv�garna, kanske ocks� av kolgruvorna och j�rnverken ha kunnat komma i fr�ga. Men ingenting av allt detta skulle ha kopplat bort kapitalismen helt, mycket av det fanns eller f�rbereddes redan i grannlandet Tyskland; men naturligtvis skulle s�dana �tg�rder under en prolet�r-demokratisk regim ha h�jt arbetarklassens sociala st�llning betydligt.
J�mte den knappa tiden och landets ekonomiska efterblivenhet framstod ocks� kommunardernas brist p� teoretiskt kunnande som ett annat viktigt hinder f�r en "socialisering". Jakobinerna och blanquisterna struntade blankt i det ekonomiska. D�remot lade internationalisterna stor vikt vid dessa aspekter, men just vid tiden f�r Kommunen saknade de en teoretisk ryggrad. De h�ll p� att ge upp sina gamla proudhonistiska id�er, men hade �nnu inte n�tt s� l�ngt att de klart och entydigt kunde st�lla sig p� marxistisk grund.
Emellertid accepterade Marx, trots Kommunens r�ddh�ga, metoden att f�rst ordentligt utforska de ekonomiska aspekterna innan man vidtog n�gra f�r�ndringar och att inte genom br�dst�rtade dekret �stadkomma felaktigheter, som bara skulle f�rvirra och sl� ner modet. �ven om denna f�rsiktighet snarare berodde p� teoretisk os�kerhet �n p� teoretiska insikter, st�mde den dock �verens med vad Marx konsekvent med sin materialistiska uppfattning betraktade som n�dv�ndigt, n�mligen att vi i revolutionen inte l�ter oss ledas enbart av v�r vilja, utan av en insikt om de faktiska f�rh�llandena.
Mycket tr�ffande karakteriserar Dubreuilh denna sida av resningen i Paris i sin Commune:
"En politik inriktad p� metodiska exproprieringar var (alldeles bortsett fr�n de andra klassernas motst�nd) utesluten redan av det tungt v�gande sk�let att l�narbetarna i gemen knappast kunde f�rest�lla sig ett samh�lle som fungerade p� andra grundvalar �n de traditionella och inte hunnit utveckla n�gon av de intresse- och fackinstitutioner, som kr�vs f�r att garantera att produktion och varuutbyte fungerar normalt sedan de kapitalistiska institutionerna avskaffats. En ny regim improviseras inte fram genom dekret, och minst av allt en socialistisk; dekreten, lagarna, har i st�llet till uppgift att trygga redan existerande f�rh�llanden. Om Kommunen f�rs�kt g� f�re sin tid p� detta omr�de, skulle den f�rmodligen bara ha lyckats �stadkomma att en del av dess b�sta krafter v�nt sig mot den, utan att detta �stadkommit n�gon st�rre gl�d eller starkare h�ngivenhet hos l�narbetarna. Den kunde helt enkelt inte g�ra mer �n att under demokratiseringens t�ckmantel bana v�g f�r en allm�n social omvandling av de politiska institutionerna. Och det gjorde den ocks�."
S� s�g det allts� ut, det verk som p� det sociala omr�det utf�rdes av det historiska fenomen som enligt Engels �sk�dliggjorde det marxska begreppet "proletariatets diktatur".
Marx metod f�r socialisering, som stod s� n�ra Kommunens, m�ste i dag ocks� vara v�r.
D�rmed vare dock inte sagt att samma metod skulle kr�va samma �terh�llsamhet i dagens Tyskland som Kommunen visade i 1871 �rs Paris. F�r mellan d� och nu ligger ett halvt sekel av en enorm kapitalistisk utveckling. Det oerh�rda fram�tskridande som skett framg�r bland annat av att det den g�ngen bara var Paris som reste sig i en bara delvis prolet�r revolt och utan n�got st�d ute i landet, samt att det dukade under f�r �vermakten hos det med byr�kratin och storfinansen lierade bondest�nd som den g�ngen representerade majoriteten av befolkningen (53 procent �r 1872). Den tyska revolutionen 1918 br�t d�remot ut i alla delar av landet och leddes �verallt av proletariatet. Det tyska jordbruket omfattar knappt en fj�rdedel av befolkningen (29 procent 1907) och industrin har vuxit ut till j�ttef�retag, och till karteller best�ende av hela branscher. Parisproletariatet av �r 1871 frigjorde sig fr�n en regim, den bonapartistiska, som nekat det alla medel till skolning och massorganisation. Det tyska proletariatet inledde sin revolution med ett halvt sekels politiska och fackliga skolning bakom sig, med politiska och ekonomiska organisationer som tillsammans hade m�nga miljoner medlemmar. Och slutligen stod socialisterna i Paris 1871 i begrepp att �verge en ekonomisk teori som visat sig vara otillr�cklig. Men de hade �nnu inte n�tt s� l�ngt att de hunnit fram till en annan och b�ttre. Dagens tyska socialism f�rfogar �ver de historiska och ekonomiska insikterna och de klara metoderna hos en teori, vars storhet erk�nns av alla v�rldens socialister och till och med har befruktat det borgerliga t�nkandet, i kraft av sin enorma �verl�gsenhet �ver alla andra ekonomiska �sk�dningar.
Under s�dana omst�ndigheter kan man socialisera l�ngt snabbare, mer omfattande och energiskt �n vad som hade varit m�jligt �r 1871.
Vi har h�r talat om Kommunens ekonomiska metod, men samtidigt p�pekat att n�gon s�dan metod i ordets egentliga mening inte existerade. En medveten, planm�ssigt till�mpad metod f�r Kommunens handlande fanns inte, och detta redan av det sk�let att flera sinsemellan h�gst motstridiga riktningar samarbetade d�r. F�ljaktligen blev Kommunens handlande resultatet av dessa mots�gelser och inte av n�gon best�md teori. Inte ens socialisterna inom Kommunen hade teorierna riktigt klara f�r sig, vartill kom att de var i minoritet. �nd� var det de som satte sin pr�gel p� Pariskommunens ekonomiska handlande, eftersom majoriteten lade liten vikt vid ekonomin och k�nde sig �nnu mer os�ker �n vad minoriteten gjorde p� detta gebit.
Med politiken l�g det annorlunda till. D�r var de mots�ttningar som tr�dde i dagen inom Kommunen avsev�rt h�rdare. De var n�ra att spr�nga den helt och inskr�nkte dess funktionsduglighet. Men den allm�nna tendens som s� sm�ningom v�xte fram gestaltade sig under omst�ndigheternas tryck till ett slags mittenpolitik, som Marx accepterade p� samma s�tt som han accepterade de ekonomiska �tg�rderna.
Vi vet redan att Kommunens majoritet bestod av jakobiner och blanquister. N�r dessa riktningar satsade p� en Pariskommun, menade de d�rmed n�gonting i samma stil som 1793, ett samh�lle som beh�rskade hela Frankrike och p�tvingade landet sin vilja. De var radikala republikaner och frit�nkare och ville krossa monarkins hela maktapparat, pr�stv�ldet likav�l som byr�kratin och den st�ende arm�n. Och �nd� skulle de ha kunnat ge Paris en s�dan maktst�llning endast med hj�lp av en statlig organisation, som kunde st�lla starkast m�jliga maktmedel till f�rfogande f�r en central instans i Paris. De gl�mde att Pariskommunen av �r 1793 hade banat v�g f�r Bonapartes kejsard�me, just genom de medel f�r det centraliserade v�ldet den utvecklade. De v�ntade sig alla t�nkbara f�rdelar av ett v�lf�rdsutskott[4] med diktatorisk makt, utan att t�nka p� att en diktatur som inte har en stramt disciplinerad arm� och f�rvaltningsorganisation att st�dja sig p�, m�ste bli en ren skuggdiktatur.
Proudhonisterna hade en helt annan uppfattning �n de centraliserande jakobinerna och s�g kritiskt p� traditionerna fr�n 1793, ja rentav med avsky. De genomsk�dade de illusioner som lett fram till skr�ckv�ldet, bedragit proletariatet och lett det in i den blodigaste f�rvildning utan att alls f�ra det n�rmare befrielsen. � andra sidan var de lika kritiska mot demokratin. Den allm�nna r�str�tten hade 1848 �stadkommit en reaktion�r nationalf�rsamling och blivit till ett st�d f�r kejsard�met. I sj�lva verket erbj�d de d�varande ekonomiska f�rh�llandena i Frankrike inga som helst hj�lpmedel f�r en statlig politik, den fick sedan vara demokratisk eller diktatorisk, att omedelbart befria proletariatet. Men det var ett s�dant hj�lpmedel socialisterna s�kte efter. Tanken p� en utveckling och d�rmed ocks� p� den betydelse, som demokratin skulle kunna f� f�r utvecklingen av proletariatets politiska kunnande och organisatoriska f�rm�ga, och d�rmed f�r dess slutliga befrielse, den var dem fortfarande fj�rran. Och vid denna tid l�mpade sig varken diktaturen eller demokratin f�r en omedelbar befrielse av proletariatet. Den saken var proudhonisterna v�l medvetna om. Men de slutsatser de drog var inte s�rskilt lyckade. Trots allt kunde de ju inte klara sig utan politik, �ven om de skulle ha f�redragit det. Nu erbj�d den kommunala politiken i ett antal industriella kommuner proletariatet helt andra m�jligheter �n den nationella politiken i ett �verv�gande agrart samh�lle. F�ljaktligen blev demokratin p� det kommunala planet lika viktig f�r dem, som den var oviktig f�r dem p� det statliga. Och fr�na kritiker och f�rh�nare av de statliga parlamenten, "dessa pratkvarnar", hade ingenting att inv�nda mot kommunala "pratkvarnar" och parlament.
Kommunens suver�nitet blev proudhonisternas ideal. Redan denna f�rest�llning vittnar om det sm�borgerliga tillst�nd inom industrin som de utgick fr�n. Och de hade inte en tanke p� att upph�va det fria utbytet av varor. �nd� fanns det redan p� deras tid olika f�retagsgrenar, vilkas ekonomiska betydelse n�dde ut�ver den enskilda kommunen. F�r att reglera dessas s�tt att fungera, borde de enskilda kommunerna sluta sig samman och ing� fria �verenskommelser. P� s� s�tt hoppades proudhonisterna att snabbt kunna befria industriproletariatet ocks� i jordbrukslandet Frankrike. De r�kade bara gl�mma bort den lilla bagatellen att ett uppl�sande av staten i enskilda kommuner ocks� det var en statstanke som f�r att genomf�ras kr�vde att man kullst�rtade den best�ende statsmakten, just det som proudhonisterna ville undvika.
F�ljaktligen var den proudhonistiska kommunuppfattningen den jakobinska uppfattningens diametrala motsats. F�r jakobinerna var Kommunen i Paris ett medel att vinna den statsmakt som skulle ge dem makten �ver hela Frankrike. Och f�r proudhonisterna var varje kommuns suver�nitet ett medel att g�ra slut p� statsmakten.
[...]
Mots�ttningarna var oerh�rt stora, och fr�gan �r v�l om det skulle ha g�tt att �verbringa dem, ens om Kommunen segrat. Men nu segrade den allts� inte, och redan detta tvang de stridande viljorna att s�ka en medelv�g.
Fr�n den 3 april var Kommunen tvingad �ver p� defensiven, och man m�ste ge upp varje tanke p� att er�vra och beh�rska hela Frankrike. D�rmed fanns det inte l�ngre n�gra som helst m�jligheter att f�rverkliga jakobinernas id�er. L�ngt ifr�n att kunna hoppas p� att beh�rska hela landet med hj�lp av Kommunen, fick man vara glad om man �tminstone lyckades f�rhindra att friheten i Paris krossades av det reaktion�ra Frankrike.
Lika litet fanns det l�ngre n�gra f�rhoppningar om att kunna f�rverkliga den proudhonistiska dr�mmen om att sl� s�nder den franska staten och ge var och en av landets kommuner full sj�lvst�ndighet.
S�v�l de centralistiskt inst�llda jakobinerna som de federalistiska proudhonisterna tvingades genom omst�ndigheternas makt att inrikta sig p� samma m�l, ett m�l som med n�got s� n�r gynnsamma maktf�rh�llanden fortfarande tycktes m�jligt att uppn�, som framstod som en n�dv�ndighet f�r hela Frankrike och ocks� kr�vdes av m�nga av landets borgerliga politiker - n�mligen kommunernas sj�lvf�rvaltning, sj�lvst�ndighet �t kommunerna inom de gr�nser som drogs upp av den statliga demokratin, en inskr�nkning av den statliga byr�kratins maktbefogenheter och yrkesarm�ns ers�ttande med en milis.
Internationalens folk accepterade desto l�ttare detta erk�nnande av den demokratiska staten eftersom de, som vi redan sett, under kejsard�mets sista �r dragits in i kampen mot detta kejsard�me, allts� in i statspolitiken, och deras strikta proudhonism hade b�rjat genomsyras av marxistiska id�er.
Slutresultatet var en politik som Marx utan sv�righeter kunde godk�nna. Om han sj�lv hade varit i Paris, skulle han inte ha kunnat ansluta sig till n�gondera riktningen. Han skulle ha varit isolerad d�r. �nd� ledde omst�ndigheternas makt och klokheten hos Kommunens b�sta hj�rnor, som ocks� h�r r�knade mer med de "verkliga f�rh�llandena" �n med "viljans makt", till slut till politiska riktlinjer som i h�g grad n�rmade sig Marx egna. Mer i fr�ga om dessa riktlinjer �n om de ekonomiska �tg�rderna g�ller Mendelsons omd�me:
"Det f�ref�ll, som om Kommunens skapare inte sj�lva var medvetna om vad de hade skapat."
Kommunens politiska nyskapelser tillkom under h�rda inre strider mellan de b�da riktningarna. Den sv�raste av de �kommor som Kommunen led av var bristen p� organisation, en naturlig f�ljd av bristen p� vana vid organisation och f�rm�ga att organisera hos det d�tida Parisproletariatet, som tills helt nyligen hade levat under kejsard�met.
Kommunen befann sig alltifr�n begynnelsen i krig med Versailles, och aldrig �r organisation och disciplin n�dv�ndigare �n under ett krig. Kommunen saknade helt dessa tillg�ngar. Dess bataljoner leddes av officerare som valts av soldaterna sj�lva. Dessa officerare var d�rf�r oavh�ngiga av �verkommandot, men beroende av sina egna v�ljare. Det g�r inte att skapa en slagkraftig arm� under s�dana betingelser; de �r p� sin plats bara n�r det g�ller att desorganisera en arm�. Den saken ins�gs ocks� av bolsjevikerna i Ryssland som gjorde slut p� soldatr�dens makt och manskapets r�tt att sj�lva v�lja sina officerare, s� snart man r�kade in i ett allvarligt krig.
H�r var det de enskilda bataljonerna i Nationalgardet som helt p� egen hand best�mde om de skulle lyda �verkommandots order. F�ga underligt d� att antalet aktiva stridande f�r Kommunen var s� ringa. Man betalade ut sold till 162.000 man och 6.500 officerare, men antalet soldater som verkligen gick i elden och stred mot fienden varierade efter den �desdigra 3 april mellan 20 och 30.000. Dessa f�taliga tappra hade att b�ra hela den fruktansv�rda tyngden av kampen mot en v�ldisciplinerad och v�lrustad �vermakt, som under andra h�lften av maj var uppe i 120.000 man.
Desorganisationen nerifr�n f�rv�rrades ytterligare genom desorganisationen uppifr�n. Nationalgardets centralkommitt� fortsatte n�mligen hela tiden att existera vid sidan av Kommunen. Den hade visserligen �verl�mnat all makt till Kommunen, men fortsatte �nd� att blanda sig i alla beslut och �tg�rder som p� n�got s�tt hade med Nationalgardet att g�ra.
I sitt brev till Kugelmann om Kommunen, dagtecknat den 12 april 1871, betecknar Marx det som ett misstag att "Centralkommitt�n" l�mnade ifr�n sig sin makt alltf�r tidigt f�r att bereda plats f�r Kommunen. Tyv�rr motiverar han inte denna �sikt, och vi vet allts� inte varf�r han fann detta felaktigt. Men man f�r v�l f�rmoda, att det var beslutets �terverkningar p� krigf�ringen han t�nkte p�. Han kallar detta f�r parisarnas andra misstag - misstag nummer ett var att de inte marscherade mot Versailles genast, den 18 mars. De d�r b�da misstagen kan ha varit orsaken till att de dukade under.
Emellertid hade alla de grundl�ggande misstag som fr�n b�rjan gjorde Kommunens milit�ra situation hoppl�s, beg�tts redan innan Kommunen tr�dde samman f�r f�rsta g�ngen. Det finns ingenting som tyder p� att striden skulle ha kr�nts med st�rre framg�ng om den letts av Centralkommitt�n i st�llet f�r av Kommunen. Tv�rtom visade sig kommitt�n �n mer vacklande �n denna. Att f�ra krig �r inte direkt proletariatets starka sida.
[...]
Man f�rs�kte avhj�lpa den allm�nna oredan genom att f�rst�rka regeringsmakten. Den 20 april avl�stes exekutivkommissionerna[5] av ett exekutivutskott p� nio man, med en delegat fr�n var och en av de nio kommissionerna. Men det onda hade alltf�r djupa r�tter f�r att kunna avl�gsnas genom en s�dan �ndring. D� erinrade sig jakobinerna traditionen fr�n 1793 och kr�vde ett v�lf�rdsutskott med diktatorisk makt, som skulle f�rvandla Kommunen sj�lv till ett intet. Versaillestruppernas st�ndiga framtr�ngande ledde till att medlemmen av Kommunen Miot,[6] "som hade ett av 1848 �rs vackraste sk�gg" (Lissagaray),[7] den 28 april kr�vde att man skulle uppr�tta ett v�lf�rdsutskott, allts� en ny kommission som skulle st� �ver de andra kommissionerna. Alla var visserligen �verens om att det beh�vdes krafttag p� det verkst�llande omr�det, men d�remot kom det till h�ftig debatt om namnet. De revolution�ra jakobinerna trodde att om man d�pte den nya kommissionen till v�lf�rdsutskottet, skulle man d�rmed ocks� ge denna den segrande kraft som karakteriserade 1793 �rs franska republik och dess v�lf�rdsutskott. Medan proudhonisterna mycket best�mt v�nde sig mot denna tradition med dess �terupplivande av minnena fr�n skr�ckv�ldet.
Den 1 maj besl�ts om bildandet av ett s�dant utskott med 34 r�ster mot 28. Vid valet av dess medlemmar lade huvudparten av minoriteten (23 personer) ned sin r�st med motiveringen:
"Vi har inte st�llt upp n�gra kandidater och vill inte heller vara med om att utse medlemmar till en institution, som f�refaller oss lika f�rd�rvlig som onyttig. Vi betraktar n�mligen detta v�lf�rdsutskott som ett direkt negerande av de principer f�r sociala reformer, som f�ddes ur den kommunala revolutionen den 18 mars."
Detta v�lf�rdsutskott, som tillkommit f�r att stegra Kommunens energi till det yttersta och g�ra slut p� desorganisationen, b�rjade med att ytterligare �ka denna genom att splittra Kommunen i tv� l�ger.
[...]
Kampen om v�lf�rdsutskottet ledde rentav till en �ppen brytning. Den 16 maj publicerade minoriteten en f�rklaring i tidningarna, d�r den protesterade mot att Kommunen entledigades till f�rm�n f�r en oansvarig diktatur och meddelade att dess medlemmar i forts�ttningen inte t�nkte engagera sig i Kommunens verksamhet utan inskr�nka sin aktivitet till distrikten och Nationalgardet. P� s� s�tt, f�rklarade de avslutningsvis, hoppades de kunna bespara Kommunen de inre tvistigheter som de till varje pris ville undvika, eftersom majoriteten och minoriteten ju �nd� str�vade mot samma m�l. Trots det f�rsonligt formulerade slutet verkade det dock som om denna f�rklaring innebar en definitiv brytning.
[...]
Den 21 tr�ngde Versaillestrupperna in i Paris, och den 22 h�ll Kommunen sitt sista sammantr�de.
Dess politik erbjuder ett m�rkligt sk�despel. B�da de riktningar som var representerade i Kommunen, bek�nde sig till program som om de till�mpades konsekvent var ogenomf�rbara och inspirerade sina trogna till meningsl�sa handlingar. Men under omst�ndigheternas tryck skapade de b�da handlingsprogrammens inb�rdes v�xelspel ett politiskt program som inte bara var m�jligt att genomf�ra, utan i allra h�gsta grad motsvarade Frankrikes behov och fortfarande rymmer en fruktbringande k�rna: i f�rsta hand kravet p� sj�lvstyrelse f�r kommunerna och p� avskaffandet av den st�ende arm�n. Dessa b�da grundl�ggande krav fr�n Kommunens sida �r lika n�dv�ndiga f�r ett franskt fram�tskridande i dag som de var under den andra Pariskommunens tid.
[......]
[1] Enligt Jacques Duclos i "A l'assaut du ciel" (1961) arbetade sextio procent av de franska arbetarna omkring �r 1870 inom sm�industrin. Av Paris 1.900.000 inv�nare var 550.000 hantverkare och arbetare.
[2] Detta �r gick franska revolutionen in i en radikalare fas: Ludvig XVI avr�ttades, girondisterna tr�ngdes tillbaka och ett v�lf�rdsutskott tog �ver regeringsmakten medan Kommunen "den f�rsta Kommunen", under H�bert �kade sitt inflytande.
[3] Jules Guesde, journalist, arbetarledare. Grundare av Frankrikes f�rsta arbetarparti 1876.
[4] uppr�ttat den 12 maj. Ineffektivt och en orsak till f�rdjupad splittring inom Kommunen.
[5] missvisande uttryck. Kommunen uppr�ttade den 29 mars nio "kommissioner", ett slags provisoriska ministerier, med en "exekutivkommission" som samordnande och stadf�stande organ.
[6] Jules Miot, apotekare, medlem av Internationalen och av Kommunen.
[7] Prosper-Olivier Lissagaray, journalist och f�rfattare till "L'Histoire de la Commune de Paris" (1876), ett klassiskt verk.