Originalets titel: What is to be done?.
�vers�ttning: ???
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Detta �r Karols bidrag till Il Manifestos �steuropakonferens 1977, d�r flera andra k�nda teoretiker (de flesta fr�n Sydeuropa) deltog, d�ribland Louis Althusser, Charles Bettelheim, Fernando Claud�n, Lucio Magri, Jir� Pelik�n (fr�n Tjeckoslovakien), Leonid Plusjtj (fr�n Ukraina) och Rossana Rossanda.
Mitt inl�gg ska bli kort och �ven det inneh�lla personliga erfarenheter. Av en slump �r jag den �ldste av de h�r n�rvarande ryssarna. Ty 1939, samme �r som Plusjtj och Weil f�ddes, fick jag mitt sovjetiska pass. Det blev inte tillf�lligt � som jag d� trodde � utan f�r gott. Mitt f�delseland Polen existerade inte l�ngre p� kartan. Men att bli sovjetisk medborgare passade mej inte illa: jag hade grundligt anpassat mej till vad jag hoppades vara mitt nya socialistiska fosterland. Och d�r gjorde jag erfarenheter, som utan tvekan var mycket olika Plusjtjs, men d�remot mer lika Weils. Hur som helst: till skillnad fr�n dem deltog jag i andra v�rldskriget.
� andra sidan har jag bott i v�st i 30 �r. D�r har jag l�rt mej vad man h�r t�nker om samh�llena i �st. Vidare hur man ska uttrycka sej som v�sterl�nning med kamraterna fr�n �st. Det �r utifr�n detta mitt f�rflutna, som jag skulle vilja g�ra mitt inl�gg. Inte s� mycket aprop� det f�rflutna utan genom att st�lla n�gra fr�gor, som f�refaller mej viktiga ang�ende nuet.
F�r det f�rsta: varf�r har de nya id�er och kampformer, som berikat den traditionella och nya v�nstern h�r, inte tr�ngt in i �steuropa? Jag har framf�r mej kamrat Gianni Usai fr�n Fiat-Mirafiori. Och jag kan inte l�ta bli att t�nka p�, att samma Fiat existerar i Togliattigrad. Det �r precis detsamma, uppbyggt efter samma modell, med samma hierarki, ja t o m med en h�rdare ledning �n i Turin. Det saknas inte heller f�rbindelser mellan de b�da, m�nskor som reser mellan fabrikerna. I Turin har man emellertid deltagit i de mest omv�lvande strider, med kampplattformar som vi alla k�nner. Hur �r det d� m�jligt att dessa ting, som blivit alla italienska metallarbetares arvegods, �r helt ok�nda i Sovjetunionen? Givetvis vet vi, att det finns informationsproblem, och allt vad Plusjtj sagt oss om vikten av information �r korrekt. Dock vet vi, att n�r n�gon har ett desperat behov av att veta samtidigt som det g�rs reflektioner, s� jagar han fram dem, rycker dem till sej och l�r k�nna dem. S� g�r det inte till i Sovjetunionen, som om dessa id�er inte vore intressanta! Nyligen kom Fiat-chefen Agnelli till Paris. D�r deltog han i en presskonferens, och n�r man fr�gade honom om skillnaden mellan Fiat/Turin och Fiat/Togliattigrad, s� svarade han med en f�retagarvits: �I Togliattigrad arbetar man i samma takt som man g�r i Neapel n�r det �r under noll�. En olycklig liknelse eftersom det finns en hel del napolitanare, som flyttat till Turin och Fiat-jobb! Skillnaden har inte alls med klimatet att g�ra. Det g�ller det faktum, att de sovjetiska arbetarnas enda vapen �r den l�ga arbetsproduktiviteten. Stridsmedlet �r passivt. K�rnan i Turinarbetarnas strider, som kvalitativa krav, demokratisk arbetsorganisering, former f�r politisk klassj�lvst�ndighet, de tr�nger inte fram till Togliattigrad.
F�r det andra. Det �r f�r oss om�jligt att f�rst� varf�r de kinesiska f�rslagen, i synnerhet d� kulturrevolutionens l�rdomar, �ver huvud taget inte tr�ngt in i Sovjetunionen. Jag �r ense med Eduarda Masi om mycket av vad hon sade ig�r.
Eduarda b�r inst�mma, n�r jag s�ger att Sovjet och Kina ej �r j�mf�rbara, varken vad g�ller utvecklingsmodell eller v�rdenormer. Faktum �r, att i Kina har man rest fr�gan om j�mlikheten liksom arbetsdelningens upph�vande, skillnaderna mellan manuellt och intellektuellt arbete, mellan stad och land. Det �r visserligen sant, att den kinesiska propagandan �r avskyv�rd, sv�r att �verf�ra och m�rkt av just de stalinistiska tvetydigheter, som skr�mmer massorna i �st.
Men varf�r har inte den minsta glimt av de viktiga fr�gor som v�ckts n�tt Sovjet � till skillnad fr�n alla andra revolution�ra kulturer som p�verkats d�rav? J�mf�rt med oss var ryssarna ju i princip b�ttre rustade att f�rst� den kinesiska diskussionen: de hade ju samma utg�ngspunkt. B�ttre �n vi kunde de fatta vilka misstag Kina f�rs�kte undvika, mot bakgrund av vilket �siktsspektrum de diskuterade. T ex betydelsen av att betona masskampen och n�dv�ndigheten av att rikta kritik mot partiet. �ven om dessa id�er spreds d�ligt, s� slog de snabbt en br�sch inom arbetarr�relsen i v�st. Varf�r s� inte i Sovjet?
Jag tror inte, att den enda anledningen �r bristen p� information. Jag tror, att en allm�nt utbredd ideologisk avsk�rmning motverkat �maoismens� id�er. Att det h�r faktiskt r�r sej om ett annat samh�llssystem. Och det �r klart, att vi m�ste sl� fast dess karakt�r. Boris Weil har r�tt i, att vi m�ste sluta tala om �den faktiskt existerande socialismen� eller socialism inom citationstecken. D�remot vet jag inte, om det �r tillr�ckligt att beteckna Sovjet som statsmonopolkapitalistiskt. M�jligen utvecklas det dit�t. Detta skulle dock kr�va en niv� p� strukturering och sammanh�llning, som �r �verl�gsen den nuvarande. Hur som helst, vilket namn vi �n vill kl� det med, s� �r det sant att formerna f�r utsugning i detta samh�lle �r mycket lika v�ra. De verkar dock mot bakgrund av en annan ideologi. Man f�r f � inte underv�rdera dennas betydelse: hur l�nge var det inte i v�st i allm�nhet s�, att l�neslaven accepterade sin roll och var tacksam mot kapitalisten bara f�r att han f�tt m�jlighet att arbeta? Givetvis kan den ideologi som �r kopplad till produktionsf�rh�llandena i Sovjet inte vara densamma som i v�st. Privategendomen �r ju avskaffad och kapitalister finns inte mer. Men varf�r s� social arbetsdelning? Det �r ju klart, att man inte kunde avskaffa den fr�n en dag till en annan. Men skulle man inte kunnat leda samh�llet mot arbetsdelningens gradvisa f�rsvinnande? Sextio �r efter oktoberrevolutionen: i vems namn �r den ene i dag arbetare, den andre tj�nsteman, den tredje intellektuell? Varf�r �r den sociala r�rligheten s� begr�nsad liksom m�jligheterna att v�lja sin egen v�g?
Stalinismen var ett f�rs�k att l�gga en ideologisk grundval till arbetsdelningens fortlevnad. I utvecklingens namn utvecklade den en ideologi om produktivitetst�vlan som samh�llsnytta. Enligt detta syns�tt var stachanovismen[1] lika mycket ett bonussystem som en samh�llsideologi. Hur mycket Plusjtj och Weil �n skulle vilja det, s� fungerade emellertid denna ideologi aldrig, den var aldrig som ett monolitiskt block utan sprickor. Det �r osant, att Sovjet skulle ha levt i en viljem�ssig masshysteri �nda till Stalins d�d. Osant �r ocks�, att det var f�rst efter 1956 som man blev cynisk och desillusionerad. S� var inte fallet. Redan fr�n b�rjan utvecklades i Sovjet ett speciellt och envist klassmotst�nd. P� �individuell� basis f�rs�kte man efter f�rm�ga f�rsvara sin arbetskraft och detta utan att ens se den som en vara. F � l�rs inte s�dana begrepp ut i de sovjetiska skolorna (s�dana marxistiska begrepp m�ste man s�ka i den underjordiska litteraturen, just som Weil gjort). Detta samh�llssystem �r i sj�lva verket ogenomtr�ngligt. Det till�ter inte sina medborgare att genomsk�da det med marxistiska glas�gon, hur mycket man �n utropar marxismen till officiell statsfilosofi.
� andra sidan: �ven om stalinismen inte lyckades cementera samh�llskroppen, s� berodde det inte p� att den saknade sammanh�llning. Sk�let var snarare, att dess regim aldrig i praktiken lyckades inr�tta de ekonomiska mekanismer som b�st skulle passat det. Efter �verg�ngs�ren efter revolution, krigskommunism och valet av en stalinistisk plan, n�r sovjetmakten vacklade mellan spr�ng fram�t och �tert�g, s� skulle inf�randet av statsmonopolkapitalism kunna ske utan hj�lp av massiv terror. Visserligen skulle man motarbetat oktoberrevolutionens och sovjeternas �nskningar och hopp om j�mlikhet, men i utbyte f�tt ett enande och ordnande av samh�llet. Man hade t ex kunnat r�ttf�rdiga arbetsdelningens fortlevande, hierarkins upph�jdhet (�kadrerna avg�r allt�) och n�dv�ndigheten av statens st�rkande i st�llet f�r bortd�ende genom att peka p� n�dv�ndigheten av den nationaliserade egendomens tillv�xt. I utbyte hade man dock m�st visa upp en mer effektiv och reglerad utvecklingstakt.
Tv�rtom s� f�rm�dde det nya systemet fr�n f�rsta b�rjan inte uppr�tta ett effektivt samband mellan l�nen och konsumtionsvarumarknaden (detta med anledning av det om�jliga i att stampa ut vissa sociala behov, f�ljt av n�dv�ndiga kompromisser med en del av befolkningen gentemot den andra (= bondeklassen; �.a.)). Mycket snabbt valde ledarna en l�sning, som de troligen trodde var provisorisk. Den bestod i att garantera alla arbetare en viss m�ngd absolut oundg�ngliga varor och tj�nster och att det sedan var vars och ens ensak att tillfredsst�lla ytterligare behov. Utifr�n detta uppstod redan fr�n b�rjan tv� ekonomier: dels den officiella med sina priser och distributionsfinesser, dels den parallella som d�remot styrdes av lagen om tillg�ng och efterfr�gan.
F�r att ge er ett exempel fr�n min egen erfarenhet: mot slutet av kriget arbetade jag i Rostov p� en stor fabrik med f�rsvaret som kund. Min officiella l�n skulle kanske r�ckt till mitt uppeh�lle � om konsumtionsvarusektorn fungerat, om den f�rm�tt ge mej vad min l�n lovat. Eftersom s� ej var fallet, s� var jag f�r att kunna leva tvingad att v�nda mej till ekonomi nr 2, d�r priserna var helt annorlunda. Allt var upp-och-ner: en m�nadsl�n motsvarade ett kilo br�d p� svarta marknaden. P g a detta s� var det mitt och alla andra sovjetiska arbetares problem att f� tag p� de pengar som var g�ngbara p� svarta marknaden.
F�ljaktligen f�rekommer d� l�g produktivitet och n�rvaro. D�rav n�dv�ndigheten av att spara sina krafter f�r att kunna tj�na pengar n�gon annanstans. Nej, kamrater, jag tror inte att de ryska arbetarnas l�ga produktivitet beror p� deras bondebakgrund eller p�st�tt �f�rindustriella vanor�. Den kommer av n�dv�ndigheten att f�rsvara sej mot en rad av f�rmyndare, som inte kan garantera en rimlig levandsstandard. Den l�ga arbetstakten �r en anpassning till de konkreta behoven, priserna och medlen att tillfredsst�lla dessa. Dvs en verklighet som kontrasterar mot den officiella bild som regimen ger av sej sj�lv.
Samma sak g�ller f�r inst�llningen till den �kollektiva egendomen�. Ingen respekterar den, men det �r inte p g a historiskt betingat asocialt beteende, utan p g a att ingen uppfattar den som kollektiv. Efter vad jag vet, s� tolererar inget annat samh�lle st�lder av en s�dan omfattning som i Sovjet, och ingen f�rd�mer dem heller. N�r jag var student i Rostov, s� var det normalt att en student kom till f�rel�sningen och sade: �Tusan! Jag skulle sno en klocka, men misslyckades�. Och alla sade lugnt: �S� synd! En s�dan otur!�.
Denna inst�llning till arbete och kollektiv egendom best�r s� l�nge som den parallella ekonomin existerar. Varje g�ng jag �terv�nt till Moskva � vid 50-talets slut och under 70-talet � s� har n�gon meddelat mej en p�st�tt stor nyhet: �F�r att kunna f�rst� oss m�ste du utg� fr�n det faktum, att f n finns det en officiell ekonomi nr 1 och en parallell ekonomi nr 2�. Men s� har det alltid varit, till allas besk�dan och vetskap. Vem kan undg� att se, att man handlar antingen regelbundet p� UNIVERMAG eller s� i en tolkutja. Den senare typen finns i varje stad, och �ven om man inte exakt vet dess sortering, s� vet man var man finner det mesta t o m de mest egendomliga ting (och f�r att p�minna om att detta har sina r�tter l�ngt tillbaka, s� �r det bara att citera Zosjtjenkos ber�ttelse om en folkhops �ventyrliga jakt p� en apa som flytt fr�n zoo, varvid alla hoppades kunna s�lja den till en tolkutja[2]). Apan �r visserligen ett isolerat fall och ber�ttelsen i fr�ga om en tid med s�rskilt allvarlig n�d. Men faktum �r, att t o m i dag s� skyddas trappljusen i ledarnas och funktion�rernas kvarter av galler. I annat fall skulle gl�dlamporna osvikligt hamna i n�gons ficka och sedan p� svarta marknaden.
Att det vardagsliga livet ter sej s�h�r i praktiken leder samh�llet p� avv�gar, n�r skepticism, gr�nsar t o m till vansinne. Behovet av att stj�la allt inom arml�ngds avst�nd �r s� stort, att man i krigstid t o m riskerar livhanken. Under kriget var jag vid flyget. Flygplansmotorerna, som d� �nnu inte var speciellt perfekta, beh�vde en speciell blandning av alkohol och glycerin f�r att inte frysa �ver en viss h�jd. Men en dag kom n�gon p� id�n att dricka blandningen f�r att se hur den smakade. Sedan den dagen �terv�nde inte ett flygplan till marken med en minsta droppe i reservflaskorna. Detta trots officerarnas f�rebr�elser, d�r flygarna varnades f�r att f�rlora ett uns av denna v�tska, eftersom det g�llde allas liv och planens s�kerhet.
Vad sade Plusjtj? Att detta var en del av den kolossala, �msesidiga samh�llsl�gnen med vars hj�lp de styrande med de styrda som f�rebild kan ljuga, n�got som b�da g�r medvetet. Men detta �r en social f�reteelse som underminerar samh�llet grundvalar. En kv�ll �t jag och Althusser middag med en intellektuell, som kommit fr�n Moskva, och som alla andra ber�ttade om dessa �snatterier� med samma n�je som en som sk�mtar. Althusser anm�rkte: �Men detta �r ett allvarligt socialt problem�. Den andre blev f�rv�nad och svarade, att s� ej var fallet. Det var alls inte ett socialt problem, och f�r att bevisa detta tillade han; �Ty det �r olagligt: om de kommer p� en kan man �ka i f�ngelse�. Som om det �nd� inte, ja just av detta sk�l, vore ett socialt problem! Som om sovjetmedborgarnas speciella uppfattning om utsikten att �ka i f�ngelse inte var en del av den �sociala instinkten�! Den har blivit en del av vardagen och samtidigt f�rlorat sitt allvar.
I det f�rflutna gick repressionen till s�dana �verdrifter och var s� vardaglig, att den inte ens l�ngre var ett individuellt avskr�ckningsmedel. Sovjetmedborgarna vet mycket v�l, att varje storstad fick order om att regelbundet leverera 50 000 m�n f�r att utf�ra s�dana m�dosamma arbeten, som ingen annan arbetare ville utf�ra. Och att KGB allts� m�ste samla ihop dem p� m�f�. Lika mycket som med detta minne har ryssarna levt med repressionens mardr�m. Fatalismen har allts� utvecklats ur att man inte kan f�rsvara sej mot repressionen p� ett f�rnuftsm�ssigt s�tt. Den enda valm�jligheten har blivit den att inte visa sej f�r mycket, att inte ta alltf�r m�nga risker. I dag har repressionen avtagit och gjorts selektiv. Och detta folk, som aldrig varit fogligt, undflyr makten mer och mer eller undviker den genom en parallell organisering av livet, som �r underjordisk, �i smyg�, p� gr�nsen till den officiella. Detta har blivit ledarnas mardr�m.
Bettelheim och jag k�nde de ber�mda �reformat�rerna� fr�n 60-talet: Liberman, Nemximov m fl. N�r de kom till Paris talade de bara om vikten av att f�renhetliga ekonomin och g�ra den rationell. De talade om att undertrycka de vildvuxna och okontrollerbara mekanismerna. Dessa var deras mardr�m. De var fullt medvetna om att � utan detta �terst�llande av ordningen � s� skulle deras planer stanna p� papperet. Ett planerat samh�lle kan inte planeras bara till h�lften. Men f�renhetligandet lyckades ej. Den parallella ekonomin frodas till den grad, att det i dag �r de ledande kadrerna som gjort f�ljande vits: �Socialismen skulle g�ra oss alla till producenter � den har gjort oss alla till sm�handlare i st�llet�.
V�nstern i v�st, och i synnerhet d� den nya v�nstern, har huvudsakligen betraktat dessa ekonomiska reformf�rs�k som ett f�rs�k fr�n de sovjetiska ledarna att bakv�gen �terinf�ra de kapitalistiska marknadsmekanismerna. Syftet med detta skulle vara, att gynna den styrande �nya klassen� och dess teknokratiska bundsf�rvanter. Min �sikt �r, att fr�gan �r mer komplicerad �n s�.
Om dessa reformer hade genomf�rts skulle det sovjetiska samh�llet blivit en smula l�ttare att genomsk�da. Dess osynliga, men inte desto mindre verkliga, sprickbildningar skulle blivit synliga. Och d� skulle de olika sociala akt�rerna � fr�n f�retagsdirekt�rerna till arbetarna � till�tits att spela sina roller. Detta i st�llet f�r att h�lla fast vid mystifierande roller som inte tycks st� i mots�ttning till varandra. Det �r inte av en slump, som den politiska strukturen i Sovjet og�rna ville l�pa denna risk. Men detta tillh�r inte dagens problem. Jag skulle bara vilja s�ga, att enligt min mening s� berodde �reformernas� misslyckande � �tminstone delvis �p� att det var i dagens privilegierade skikts intresse att bevara det gamla systemet. Varf�r?
Med st�d av fakta och siffror visade Daniel Singer oss i g�r, att den sovjetiska ekonomins utvecklingstakt snabbt minskar. Att t o m ledarna sj�lva medger, att framtidsutsikterna blir dystrare f�r varje dag som g�r. Men lika litet som i v�st s� kan i �st ett fenomen av denna storleksordning begr�nsas till enbart det ekonomiska omr�det. Dess sociala f�ljdverkningar �r omedelbara. H�r liksom d�r bromsas den sociala r�rligheten, bromsas ungdomens valm�jligheter samt skapas och �kas inflationen. Hos oss rasar den f�r �ppen rid�, men i �st och s�rskilt d� i Sovjet �r den integrerad i systemet. Vad �r f�rresten den nyss omtalade ekonomi nr 2 om inte en form av permanent inflation, som utpl�nats fr�n den officiella bilden f�r att inte vanst�lla den.
J�mf�rt med min tid, s� �r m�jligheterna till socialt avancemang i Sovjet av i dag mindre. Vi f�r inte lura oss sj�lva: ingen tycker om att vara arbetare, inte ens i Sovjet. �ven om produktiviteten �r l�g och arbetstakten mindre h�rd, s� �r fabriksarbete ingen sinekur d�r heller. P� min tid fanns �tminstone en h�g ekonomisk tillv�xttakt, som till�t en st�rre social r�rlighet. M�jligheten fanns att l�mna avdelningen, bli n�got annat �n arbetare eller �tminstone hoppas att sonen inte ocks� skulle bli arbetare. I dag �r bilden annorlunda. L�t oss inte f�sta alltf�r stor vikt vid statistiken p� antalet arbetarbarn vid de sovjetiska universiteten: Bresjnevs son finns med d�r, eftersom hans far en g�ng har varit arbetare. I sj�lva verket s� �r urvalsprocessen f�r h�gskolestudier benh�rd. Intr�desproven �r mycket sv�ra, och de skolor man sedan f�r tilltr�de till �r mycket olika. Det �r n�mligen en sak att g� p� ett gymnasium i Moskvas �rikemanskvarter�, en helt annan att g� p� ett i en arbetarf�rort till Kiev.
Det sovjetiska skolsystemet skapades f�r att komma bort fr�n analfabetismen och ge alla lika m�jlighet till framg�ng. Detta system har allts� i dag blivit ett m�ktigt instrument f�r att �verf�ra st�rre eller mindre privilegier. Nuf�rtiden m�ste man ha avg�ngsbetyg fr�n en h�gskola f�r att �ver huvud taget f� vara chef. Och det h�rda urvalet vid intr�det till universiteten g�r det allt sv�rare f�r vanliga m�nskor att komma in.
Ett andra exempel p� principer som inf�rts f�r att gynna �de svaga� men sedan v�nts till de starkas f�rdel r�r just systemet med de dubbla ekonomierna. Vem som �n befinner sej p� toppen av den sociala rangskalan kan �tnjuta alla l�nens sociala sidor. Dvs n�stan gratis service, mycket m�ttliga hyror, allm�nnyttiga kommunikationer till l�jligt l�ga priser. �nnu b�ttre �r att han har f�rtur till de statliga aff�rerna, d�r man s�ljer till fasta och l�ga priser. Dessutom s� �tnjuter han tillg�ng till specialbutiker samt en rad av f�rturer, bl a till krediter f�r k�p av l�genhet eller villa. Med tanke p� kadrernas allt h�gre l�ner s� �r det inte f�rv�nande, att han sedan med de pengar som blir �ver, kan roffa �t sej huvuddelen av varum�ngden p� svarta marknaden (n�got som f�r tolkutjkans priser att stiga).
T o m statistiken p� genomsnittskonsumtionens tillv�xt m�ste g�ras detaljerad och noggrant unders�kas. Weil sade oss i g�r: �Vi �r �nnu inte m�ttade�. Vilka vi? De som m�ste k�a i aff�rerna? De som inte har r�d att k�pa de dyra matvarorna fr�n ekonomi nr 2? De som varken hittar k�tt eller ens ibland gr�nsaker? M a o flertalet vanliga d�dliga. I Sovjet skrattar man �t allt, t o m �t den h�r: �Voronezj? En heroisk stad! Sedan tre �r lever den utan k�tt och trots det kapitulerar den inte!� Inte s� att f�rdelningsplanen skulle ha gl�mt att Voronezj existerar. Det �r bara det, att dess k�ttranson bara r�cker till de grytor som �gs av folk med titlar, poster, prestige, l�ner, f�rtur.
Naturligtvis �r det ocks� s�, att vissa arbetarkategorier �r v�lbetalda. Vidare s� till�ter den fulla syssels�ttningen, eller snarare bristen p� arbetskraft, att arbetarna s�ker det jobb som �r b�st betalt och som samtidigt ger st�rst m�jligheter att en g�ng kr�ngla sej ut fr�n fabriken. Detta system �r delvis en kvarleva av det stachanovistiska arvet p� s� s�tt, att ackordsarbetet fortlever i Sovjet liksom i �vriga �ststater. Delvis beror systemet p� sv�righeterna att rekrytera arbetskraft till de ur klimatsynpunkt oh�lsosamma regionerna. I Sibirien t ex finns 3/4 av landets naturrikedomar, men sedan 1953 tillgriper man inte l�ngre tv�ngsarbete i stor skala f�r att exploatera dem. � andra sidan finns det inte politiskt motiverade frivilliga. S�ledes m�ste man premiera dem som ger sej av dit, vilket sker genom produktionsbonus och f�rdelar av alla de slag. Samma sak g�ller f�r nyckelindustrierna, speciellt de vars produktion g�r p� export eller till f�rsvaret. Alla dessa f�rm�ner ges utan preciserade regler eller villkor. Inget s�dant diskuteras offentligt, och ingen tycks k�nna till de egentliga drivkrafterna i denna �djungel�.
N�got som d�remot �r extremt tydligt �r att detta system underbl�ser rivaliteter, som paralyserar det och g�r att ingen medvetandeg�rs i det. Om ni samtalar med en vanlig intellektuell i Moskva, Prag eller Warszawa s� visar han p� de arbetare som �r �verbetalda, och gl�mmer samtidigt den stora massan av dem som �r underbetalda. Han medger att vissa sociala skikt lever i mis�r. T ex l�karna �r av tradition d�ligt avl�nande, n�got som inte g�ller de allt fler och dyrare l�kare som startar privatpraktik. Jag tror inte att den mur som skiljer de intellektuella fr�n arbetarna och folkets stora massa beror p� den ryska arbetarklassens brist p� fackliga och politiska traditioner. Rent allm�nt knappast heller p� nationella s�rdrag. Intelligensian i �st har h�llit fast vid Stalins j�mlikhetsfientliga uppfattningar. Man tror p� sin egen oundg�nglighet och sin ��verl�gsenhet� gentemot kroppsarbetarna. Man tvekar heller inte att definiera sej som �medelklass� (Andrej Amalrik har skrivit det svart p� vitt) och kr�ver �ppet, att l�ne- och privilegieskalan borde vara �nnu mer till deras f�rm�n och till�mpas mera str�ngt.
� andra sidan sl�s man av det uttalade och outtalade missn�jet i Sovjet, t o m bland de intellektuella. Identifieringen med regimen �r svag, t o m bland �mbetsut�varna. Ja t o m regeringsmedlemmar talar om statsmakten, som om de sj�lva inte deltog i dess ut�vning. De s�ger �dom�. I Polen t ex h�nde det sej att en medlem i partisekretariatet sade till mej: ��sch! L�t oss inte bli f�rtvivlade. Dom sitter inte kvar i evighet�. Men inte nog med det. Eftersom de intellektuella kadrerna eller ledande teknikerna har st�rre tillg�ng till information, s� blir deras missn�je f�rem�l f�r diskussion, bearbetning och kan t o m grundas p� intressanta analyser. Trots det stannar motst�ndet vid en tanke, man �r resignerad. Varf�r? Det tycks mej bero p�, att ingen l�ngre dr�mmer om att systemet sm�rtfritt och av sej sj�lvt ska r�ttas till, utan i st�llet fruktar m�nga dess sammanbrott.
Jag tror att br�derna Medvedev[3] �r de tv� sista idealisterna, d� de �nnu hoppas att partiet skulle kunna f�r�ndras f�r egen maskin. Jag kritiserar dem inte, ty det �r en synpunkt som �r v�rd all respekt. Men samtidigt �r den f�ga rimlig och utan tvekan delas den av mycket f� m�nskor. Det intryck man f�r �r tv�rtom, att den interna partikampen har avtagit sedan Chrusjtjovepoken. I dag blir man i st�llet vittne till en kontrovers om vilken man inget vet, och av vilken man enbart f�rv�ntar sej att den ska f�rv�rra l�get. De som kommer efter Bresjnev kommer att h�lla f�rre tal och vara h�rdare. Det �r vad som pl�gar folk. Och revoltr�relser f�rv�ntas inte heller inneb�ra n�gon utv�g, utan �ven de kommer att undertryckas brutalt.
Man m�ste f�rst� detta f�r att bli klar �ver varf�r detta samh�lle �r blockerat. Hos oss talar man om reform och revolution, men man ser inte revolutionen som en blodt�rstig uppg�relse. F�r arbetarr�relsen i v�st �r den inte l�ngre bilden av en minoritets, ett jakobinskt[4] makt�vertagande. H�r skulle Plusjtj anv�nt ordet �tjekistiskt�.[5] I ryssarnas minne s� betyder revolution detsamma som stormningen av Vinterpalatset, inb�rdeskriget, f�ngl�grens v�rld. Varje perspektiv av en social explosion tycks f�r dem inneb�ra en �nnu v�ldsammare och primitivare f�r�ndring �n oktoberrevolutionen. Ty i dag skulle det inte finnas en intelligent ledargrupp, typ bolsjevikerna, som kunde medla. Partiet producerar inte l�ngre revolution�rer. �terst�r ett rent utbrott av raseri, en revolt som exploderar bland massor utan f�rm�ga att yttra sej och som de intellektuella fruktar. Bristen p� tilltro till m�jligheterna att reformera systemet samt r�dslan f�r en revolution leder till total perspektivl�shet bland de intellektuella. �terst�r endast kampen f�r medborgerliga r�ttigheter, p�tryckningar f�r att garantera en smula mer sv�ngrum f�r frihet eller lagarnas f�ljande.
Men detta �r en flykt i f�rh�llande till de avg�rande fr�gest�llningarna, till vad som verkligen kv�ver Sovjet. S� �ter till fr�gan: �Vad b�r g�ras, hur och av vem f�r en positiv f�r�ndring?� H�r d�ljs er kamps begr�nsning, kamrater oppositionella. Det �r verkligen inte sv�rt f�r oss att st�dja er, att skriva under era upprop, att demonstrera f�r medborgerliga r�ttigheter i Sovjet. Det g�r vi st�ndigt. Det �r t o m s�, att vi sedan l�nge inte g�r mer �n s�. Men ingen kommer att ge er medborgerliga r�ttigheter, liksom ingen heller har beviljat v�r arbetarr�relse dem. De var inte en gener�s g�va fr�n parlament eller parlamentens anfader, Oliver Cromwell. L�ngt d�rifr�n. De var frukten av l�ngvariga social strider som tvingade de h�rskande klasserna att ge med sej. �ven kampen f�r r�tten att ha fackf�reningar var historisk, l�ng och bitter. L�t g� f�r att vi kr�ver medborgerliga r�ttigheter i Sovjet, t o m �nnu mer energiskt. Men tro inte, kamrater Plusjtj och Weil, att de ska uppst� som resultat av v�ra yttre p�tryckningar. N�got s�dant har aldrig intr�ffat, inte i n�gon del av v�rlden. De kan inte uppn�s annat �n genom en politisk massaktion. P� ett s�tt som i grunden �ndrar inte bara regimens utan �ven folkets s�tt att vara, s� att folket kommer i konflikt med och blir en verklig samarbetspartner till regimen, en faktor som den inte kan kringg�. Intill denna dag ska era f�ltrop klinga oh�rda.
I dag �r tiden knapp, ty farorna hopas i Sovjet med blockstater. Sprickan mellan styrande och styrda fanns redan n�r jag bodde i Sovjet. Jag skulle kunna tala i timtal om �h�jdarnas� of�rm�ga att vinna �fotfolkets� sympati. Vidare om Stalin som inte hyste n�gra illusioner om �personkultens� effektivitet, om sin egen popularitet eller regimens d�liga s�tt att fungera.
Kan ett s�dant tillst�nd vara i evighet? Denna p�tvingade kompromiss mellan styrande och styrda, kan den uppr�tth�llas i all evighet? Det �r f� m�nskor som tror det. Kineserna tror, att Bresjnev eller hans efterf�ljare ska s�ka undfly konflikterna p� hemmaplan genom expansionism, t ex genom ett milit�rt �ventyr f�retr�desvis i Europa. Andra f�rutser okontrollerade revolter och nationella krig, vilda sammanst�tningar mellan de folk som finns i Sovjet eller dess blockstater.
Vi vill visa oss mindre pessimistiska. Inte s� att vi underskattar kraften och v�rdet hos Plusjtjs alarmerande profetior. Utan f�r att vi tror, att arbetarnas passiva motst�nd i hela �steuropa kan anta mer avancerade klasskampsformer, mer lika v�ra, mer effektiva och i morgon lika segerrika.
Vi �r samlade h�r f�r att tillsammans studera vad dessa samh�llssystem �r f�r n�got. F�r att fr�ga oss sj�lva om deras speciella utsugnings-, f�rtrycks- och integrationsmekanismer. Men kunskapen �r inte v�rt enda m�l. Vi �r militanter som sl�ss f�r att saker ska f�r�ndras, h�r som d�r. P� detta s�tt �r v�ra v�gar f�rbundna. Det spelar f�ga roll vilken teori som �r riktigast. Om det �r den om statsmonopolkapitalism eller den som talar om en speciell typ av kapitalism, d�r de politiska best�mningarna har �vertaget. Vad som r�knas �r, att i varje samh�lle med klasskillnader, d�r oj�mlikheten och or�ttvisorna �r uppenbara och skriande, s� organiserar sej arbetarna och k�mpar f�r sina r�ttigheter, sin v�rdighet och frihet.
Via kamrater som bor i dessa l�nder ska vi f�rs�ka introducera, jag s�ger inte element till en gemensam plattform med arbetarr�relsen i v�st, ty d�rtill �r skillnaderna f�r stora, men �tminstone inf�ra en del av klasskampens arvegods h�rifr�n. N�gonting som hj�lper massorna i �st att bli medvetna, att organisera sej. Jag vet vilka stora sv�righeter, som detta inneb�r. Det �r dock klart, att utan ett vidare perspektiv ska det bli sv�rt f�r Sovjetunionens folk att mobiliseras f�r att er�vra frihet och r�tt. Och vi �r alla eniga om, att frihet och r�tt inte �r den borgerliga demokratins privilegium utan helt klart �r verkliga och best�ende v�rden. Ty vi tror faktiskt att �Det finns ingen frihet utan j�mlikhet, och det finns ingen j�mlikhet utan frihet�. Dessa �r Fortinis ord och jag l�nar dem som avslutning.
Om Il Manifestos �steuropakonferens mer allm�nt, se Ernest Mandel: Sovjetunionens karakt�r, socialism, demokrati
Andra bidrag till �steuopakonferensen: Louis Althusser, Marxismens kris!; Charles Bettelheim, Sovjetsamh�llets natur; Fernando Claud�n, Ett nytt sorts antagonistiskt samh�lle
[1] stachanovismen; efter arbetaren Stachanov. Betyder v�ldsamt �vertr�ffande av produktionsnormerna, dvs en individualiserad typ av de socialistiska l�ndernas produktionst�vlan.
[2] Zosjtjenko � 1895-1958. Rysk satir-humor-f�rfattare from 20-talet.
[3] Medvedev � tv� sovjetiska marxister. Roj M. har skrivit en viktig bok om Stalin-tiden. Zjores M. en bok om psykv�rden (utgiven p� svenska)
[4] jakobinskt � efter elitistiska jakobinska partiet under franska revolutionen.
[5] tjekan � s�kerhetspolisen i Sovjet under revolutions�ren.