Publicerat: F�rsta upplagan utkom 1953 under titeln "The ABC of socialism".
F�religgande upplaga �r utgiven av Socialistiska F�rbundet 1968.
�vers�ttning: Ljusk Siw Eriksson, Christer Hogstedt, Gunnel Th�rnander.
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
"De flesta amerikaner vet inget annat om socialismen �n att de ogillar den. De har f�rletts till att tro att socialismen antingen b�r f�rl�jligas d�rf�r att den �r opraktisk eller fruktad d�rf�r att den �r dj�vulens verktyg."
Med dessa ord inledde den store amerikanske marxisten Leo Huberman sitt f�rord f�r femton �r sedan n�r detta h�fte kom ut f�r f�rsta g�ngen, mitt under det kalla krigets och mccarthyismens h�rdaste tid.
Idag lever mer �n en miljard m�nniskor i socialistiska system och alltfler ser socialismen som det efterstr�vansv�rda m�let och den riktiga metoden f�r att uppn� frihet, j�mlikhet och fred. USA:s angreppskrig mot Vietnam har uppm�rksammat massor av m�nniskor p� imperialismen och de ekonomiska f�rh�llanden som f�rorsakat kriget. Det har l�nge saknats en enkel introduktion till socialism och marxism p� svenska. Vi �r synnerligen tacksamma mot Leo Huberman f�r att han givit Socialistiska F�rbundet r�tten att �vers�tta och distribuera hans utm�rkta h�fte, The ABC for Socialism, i Sverige. Vi tror att det har ett stort behov att fylla. Antingen man �lskar, hatar eller �r likgiltig f�r socialismen kr�vs det att man kan dess grunder.
Vi har valt att g�ra en direkt�vers�ttning utan att f�rsvenska texten med inhemska exempel. Dels menar vi att illustrationer fr�n v�rldens starkaste kapitalistiska stat, USA, �r belysande och n�dv�ndiga n�r man diskuterar socialism och kapitalism i v�rldsm�ttstock. Dels finns det redan rikliga exempel p� svenska av likartade f�rh�llanden i t.ex. En ny v�nster (Tema-serien), Monopol och Storfinans (Tema-serien), Koncentrationsutredningens bet�nkanden, SAPO-utredningen m.m. Endast n�gra f�, mindre v�sentliga exempel har strukits fr�n originalet.
F�rsta delen presenterar den socialistiska analysen av den kapitalistiska ekonomin - dess struktur och fel. Den andra halvan sysslar med den socialistiska teorin - med dess st�rsta t�nkare och vad dessa l�rde. De �verl�gset viktigaste och mest inflytelserika personerna som utvecklat den grundl�ggande socialistiska doktrinen �r Karl Marx och Friedrich Engels. Det �r deras socialism som har �verlevt och idag �r grundstenen f�r alla socialistiska r�relser �ver hela v�rlden - och som �r basen f�r detta h�fte.
Det b�r p�pekas att detta h�fte bara ger en grov, f�renklad bild av socialismen, ett skelett. Intresserade l�sare b�r ta del av den enorma litteratur som finns av socialismens ideologer, fr�n Marx och Engels, till Lenin, Mao, Che Guevara m.fl.
Detta h�fte �r ett sammandrag av Leo Hubermans bok The Truth about Socialism (Sanningen om socialismen).
Stockholm i februari 1968.
Socialistiska F�rbundet arbetsutskottet
Det spelar ingen roll om man �r rik eller fattig, stark eller svag, vit, svart, gul eller brun, folken �verallt m�ste producera och distribuera vad de beh�ver f�r att leva.
Produktionssystemet och distributionssystemet i USA kallas kapitalism. M�nga andra l�nder i v�rlden har samma system.
F�r att producera och distribuera br�d, kl�der hus, bilar, radioapparater, tidningar, mediciner, skolor och mycket annat kr�vs tv� f�ruts�ttningar:
1. Jord, gruvor, r�material, maskiner, fabriker - det som ekonomerna kallar produktionsmedel.
2. Arbetskraft - arbetare som anv�nder sin styrka och skicklikhet f�r att med och ur produktionsmedlen skapa �nskade produkter.
I USA, liksom i andra kapitalistiska stater, �r produktionsmedlen inte allm�n egendom. Jorden, r�materialet, fabrikerna, maskinerna �gs av individer - av kapitalister. Detta �r av oerh�rd betydelse. D�rf�r att om man �ger eller inte �ger produktionsmedlen best�mmer ens st�llning i samh�llet. Om man tillh�r den lilla gruppen av �gare till produktionsmedlen - kapitalistklassen - kan man leva utan att arbeta. Om man tillh�r den st�rre gruppen som inte �ger produktionsmedlen - arbetarklassen - kan man inte leva om man inte arbetar.
En klass lever av att �ga; den andra klassen lever av att arbeta. Kapitalistklassen erh�ller sina inkomster av att anst�lla andra som arbetar f�r den; arbetarklassen erh�ller sina inkomster i form av l�ner f�r utf�rt arbete.
Eftersom arbetskraft �r av avg�rande betydelse f�r produktion av varor, som vi beh�ver f�r att kunna leva, skulle man kunna tro att de som utf�r arbetet - arbetarklassen - skulle bel�nas rikligt. S� �r inte fallet. I det kapitalistiska samh�llet �r det inte de som arbetar mest som f�r de h�gsta inkomsterna utan de som �ger mest.
Vinsten (profiten) f�r hjulen att snurra i det kapitalistiska samh�llet. Den smarte aff�rsmannen �r den som betalar s� litet som m�jligt f�r vad han k�per och f�r s� mycket som m�jligt f�r vad han s�ljer. Det f�rsta steget p� v�gen till h�g profit �r att minska utgifterna (kostnaderna). En av produktionskostnaderna utg�rs av arbetsl�ner. Det ligger d�rf�r i arbetsgivarens intresse att betala s� l�ga l�ner som m�jligt. Det ligger likaledes i hans intresse att f� ut s� mycket arbete fr�n arbetarna som m�jligt.
�garna till produktionsmedlen och de som arbetar har helt motsatta intressen. F�r kapitalisterna �r egendomen ett f�rstahandsintresse, humanitet ett andrahandsintresse; f�r arbetarna �r humaniteten ett f�rstahandsintresse, egendom ett andrahandsintresse. Det �r d�rf�r som de tv� klasserna i ett kapitalistiskt samh�lle alltid �r i konflikt med varandra. B�da sidor i klasskriget handlar som de g�r d�rf�r att de �r tvungna. Kapitalisten m�ste skapa profit f�r att f�rbli kapitalist. Arbetaren m�ste str�va efter anst�ndig l�n f�r att kunna leva. Den ena kan endast lyckas p� den andras bekostnad.
Allt tal om "harmoni" mellan kapital och arbete �r nonsens. I det kapitalistiska samh�llet �r s�dan harmoni inte m�jlig d�rf�r att vad som �r bra f�r den ena klassen �r d�ligt f�r den andra och tv�rtom.
Det f�rh�llande som n�dv�ndigtvis m�ste existera mellan �garna till produktionsmedlen och arbetarna i ett kapitalistiskt samh�lle inneb�r kniven p� strupen.
I det kapitalistiska samh�llet producerar man inte varor man beh�ver f�r att tillfredsst�lla sina egna behov, man producerar varor f�r att s�lja till andra. Medan folk tidigare producerade varor som de sj�lva anv�nde, producerar de idag varor f�r marknaden.
Det kapitalistiska systemet sysslar med produktion och utbyte av varor.
Arbetaren �ger inte produktionsmedlen. Han kan f�rtj�na sitt levebr�d endast p� ett s�tt - genom att mot betalning hyra ut sig �t dem som �ger. Han ger sig ut p� marknaden med en vara att s�lja - sin arbetskapacitet, sin arbetskraft. Det �r vad arbetsgivaren k�per av honom. Det �r vad arbetsgivaren betalar honom f�r. Arbetaren s�ljer sin vara, arbetskraft, till �garen mot l�nen.
Hur stor l�n f�r han? Vad best�mmer l�nens storlek?
Svaret �terfinns i det f�rh�llandet att vad arbetaren har att s�lja �r en vara. V�rdet av hans arbetskraft, liksom v�rdet hos varje annan vara, best�mmes av den socialt sett n�dv�ndiga arbetstid som kr�vs f�r att producera den. Men eftersom arbetarens arbetskraft �r en del av honom sj�lv, �r v�rdet av hans arbetskraft likv�rdigt med den f�da, de kl�der och annat som han beh�ver f�r att kunna leva (och, eftersom tillg�ngen p� arbetskraft m�ste fortbest�, f�r att kunna bilda familj).
Med andra ord s� m�ste �garen till en fabrik, kvarn eller gruva, om han vill ha utf�rt fyrtio timmars arbete, betala den man som skall utf�ra arbetet tillr�ckligt f�r att denne ska kunna leva och skaffa barn, som kan �verta platsen n�r han sj�lv blir gammal f�r att arbeta eller d�r.
D�rf�r f�r arbetaren l�n f�r sitt uppeh�lle i utbyte mot sin arbetskraft. 1 vissa l�nder dessutom litet mer f�r att han ska kunna k�pa en radio, ett kylsk�p eller en biobiljett d� och d�.
Betyder denna ekonomiska lag, som ger arbetarna l�ner som endast r�cker till uppeh�llet, att arbetarnas politiska aktioner och fackf�reningsaktioner �r utsiktsl�sa? Nej, definitivt inte. Tv�rtom s� har arbetarna i n�gra l�nder inklusive USA, genom sina fackf�reningar kunnat h�ja sina l�ner �ver existensminimum. Det �r viktigt att komma ih�g att detta �r enda s�ttet f�r arbetarna att hindra denna ekonomiska lag fr�n att fungera hela tiden.
Varifr�n kommer d� profiten?
Vi hittar inte svaret i varuutbytet utan i produktionsledet. Vinsterna som g�r till kapitalistklassen kommer fr�n produktionen.
Arbetarna har, genom att f�rvandla r�material till slutprodukt, skapat v�lst�nd och nya v�rden. Skillnaden mellan den l�n som arbetaren f�r och det v�rde som han tillf�rt r�materialet �r vad arbetsgivaren beh�ller.
D�rifr�n kommer profiten.
N�r en arbetare hyr ut sig �t en arbetsgivare, s�ljer han inte vad han producerar; arbetaren s�ljer sin produktionsf�rm�ga. Arbetsgivaren betalar inte arbetaren f�r resultatet av �tta timmars arbete; arbetsgivaren betalar honom f�r �tta timmars arbete. Arbetaren s�ljer sin arbetskraft f�r hela arbetsdagens l�ngd - s�g �tta timmar. L�t oss anta att den n�dv�ndiga tiden f�r att producera v�rdet av arbetarens l�n �r fyra timmar. Men han slutar inte d� att arbeta och g�r hem. �nej. Han har blivit lejd f�r att arbeta i �tta timmar. D�rf�r forts�tter han att arbeta de �vriga fyra timmarna. Under dessa fyra timmar arbetar han inte �t sig sj�lv utan �t arbetsgivaren. En del av hans arbete �r betalt arbete; en del �r obetalt arbete. Arbetsgivarens vinst kommer fr�n det obetalda arbetet.
Det m�ste finnas en skillnad mellan vad arbetaren f�r i l�n och vad v�rdet av vad han producerar �r, annars skulle inte arbetsgivaren anst�lla honom. Skillnaden mellan vad arbetaren f�r i l�n och v�rdet av de varor han producerar kallas merv�rde.
Merv�rdet �r den vinst som g�r till arbetsgivaren. Han k�per arbetskraft till ett visst pris och s�ljer arbetsprodukten till ett h�gre pris. Skillnaden - merv�rdet - beh�ller han f�r sig sj�lv.
Kapitalisten startar med egna pengar. Han k�per produktionsmedel och arbetskraft. Arbetarna, som anv�nder sin arbetskraft p� produktionsmedlen, producerar varor. Kapitalisten tar dessa varor och s�ljer dem - f�r pengar. Den summa pengar han f�r vid slutet av processen m�ste vara h�gre �n den summa han startade med. Skillnaden �r hans profit.
Om penningsumman vid slutet av processen inte �r st�rre �n penningsumman han startade med, har det inte blivit n�gon profit och d� slutar han producera. Kapitalistisk produktion varken b�rjar eller slutar med m�nniskors behov. Den b�rjar och slutar med pengar.
Penningsummor v�xer inte av att st� still, genom att g�mmas p� kistbotten. De kan bara v�xa genom att anv�ndas som kapital, d.v.s. genom att k�pa produktionsmedel och arbetskraft och s�lunda f� del i de nya rikedomar som skapas av arbetare varje timme, varje dag och varje �r.
Detta blir en verklig karusell. Kapitalisten vill ha st�rre och st�rre profit s� att han kan f� mer kapital (produktionsmedel och arbetskraft), s� att han kan f� st�rre och st�rre vinst, s� han kan f� mer kapital, s� att han kan etc., etc. etc.
Nu �r det s� att man �kar profiten genom att f� arbetaren att producera fler och fler varor, fortare och fortare, till mindre och mindre kostnad.
En bra id�, men hur f�rverkligas den? Maskiner och vetenskaplig drift var (och �r) svaret. Mer arbetskraftsf�rdelning. Massproduktion. �kad hastighet. St�rre effektivitet. Fler maskiner. Automation, som m�jligg�r f�r en arbetare att utf�ra vad som tidigare utf�rdes av fem arbetare, av tio, arton, tjugosju ...
De arbetare som gjorts "�verfl�diga" av automationen blir en "industriell reservarm�" som l�ngsamt sv�lter ihj�l eller som, genom sin blotta existens, hj�lper till att s�nka l�nerna f�r dem som �r lyckliga nog att ha arbete.
Automationen skapar inte bara en �verfl�dsbefolkning av arbetare, den �ndrar ocks� arbetets karakt�r. Outbildad, l�gavl�nad arbetskraft kan - med hj�lp av en maskin - utf�ra arbete som tidigare kr�vde skicklig, h�gavl�nad arbetskraft. Barn kan inta de vuxnas plats i fabriken, kvinnor kan ers�tta m�n.
Konkurrens tvingar alla kapitalister att f�rs�ka producera varor billigare �n andra. Ju l�gre hans "arbetskraftskostnad" �r, desto l�ttare �r det f�r honom att s�lja billigare �n hans konkurrenter och �nd� f� vinst. Med automationens utbredning f�ljer att kapitalisten kan f� arbetare att producera mer och mer varor, fortare och fortare, billigare och billigare.
Men den nya och f�rb�ttrade maskinparken som g�r detta m�jligt kostar en massa pengar. Det betyder produktion i st�rre skala �n tidigare, det betyder st�rre och st�rre fabriker. Med andra ord, det betyder ackumulation av mer och mer kapital.
Kapitalisten har inget val. St�rsta vinsten f�r den kapitalist som anv�nder de mest avancerade och tekniskt effektiva metoderna. D�rf�r str�var alla kapitalister efter f�rb�ttringar. F�r att kunna h�lla sig kvar p� marknaden, f�r att kunna m�ta konkurrens fr�n andra och bevara vad han redan har, m�ste kapitalisten st�ndigt �ka sitt kapital.
Det �r inte bara s� att han vill ha st�rre profit, s� att han kan ackumulera kapital f�r att f� st�rre profit han uppt�cker att systemet tvingar honom till det.
Det gr�vsta humbug som n�gonsin drabbat det amerikanska folket �r det st�ndigt upprepade p�st�endet att v�rt ekonomiska system bygger p� den "fria privata f�retagsamheten".
Detta �r inte sant. Endast en del av v�rt ekonomiska system �r uppbyggt p� konkurrens, frihet och individualism. �terstoden - och den allra viktigaste delen - �r raka motsatsen: monopoliserad, kontrollerad och kollektiviserad.
Konkurrens var, enligt teorin, n�got utm�rkt. Men kapitalisterna uppt�ckte att praktiken inte st�mde med teorin. De uppt�ckte att konkurrens minskade vinsten medan samverkan �kade vinsten. De var ju intresserade av vinst s� varf�r konkurrera? Utifr�n deras synpunkt var det b�ttre att samverka.
Och samverka gjorde de med olja, socker, whisky, j�rn, st�l, kol och en m�ngd andra varor.
"Fri, konkurrerande f�retagsamhet" var redan 1875 p� tillbakag�ng. �r 1888 hade truster och monopol ett s�dant strypgrepp p� den amerikanska ekonomin att president Grover Cleveland tyckte det var n�dv�ndigt att utf�rda en varning till kongressen:
"N�r vi betraktar resultaten av samlat kapital s� uppt�cker vi truster, karteller och monopol, medan medborgaren k�mpar l�ngst bak i k�n eller trampas till d�ds under en j�rnfot. Korporationer som omsorgsfullt skulle kontrollerats av lagen och bli folkets tj�nare, h�ller nu snabbt p� att bli folkets herrar."
Genom f�reningen av industrins och finansens kapital kunde n�gra korporationer expandera s� kraftigt att en handfull firmor inom n�gra industrigrenar idag producerar mer �n h�lften av den totala produktionen eller n�stan hela. Inom dessa industrier existerar inte l�ngre "det traditionella amerikanska systemet med fri konkurrerande f�retagsamhet". I dess st�lle har vi f�tt koncentration av den ekonomiska makten p� ett f�tal h�nder - monopol.
H�r �r n�gra exempel h�mtade fr�n 1946 �rs rapport fr�n representanthusets Committee on small Business, kallad United States Versus Economic Concentration and Monopoly:
General Motors, Chrysler, och Ford producerar tillsammans nio av tio bilar som framst�lls i USA.
1934 producerade de Fyra Stora tobaksbolagen American Tobacco Company, R. J. Reynolds, Ligget & Myers och P. Lorillard - 84% av cigarretterna, 74% av piptobaken och 70 av tuggtobaken.
De Fyra Stora gummibolagen - Goodyear, Firestone, U.S. Rubber och Goodrich - redovisar n�stan 93% av gummiindustrins totala nettof�rs�ljning.
F�re kriget kontrollerade de tre st�rsta bolagen inom tv�lindustrin - Proctor & Gamble, Lever Bros. och Colgate-Palmolive-Peet Co. - 80% av marknaden. 10% h�lls av tre andra bolag. De �terst�ende 10% stod uppskattningsvis 1.200 tv�lproducenter f�r.
Tv� bolag - Libby-Owens-Ford och Pittsburgh Palte Glass Co. - g�r tillsammans 95% av allt slipat glas i landet.
The United States Shoe Machinery Co. kontrollerar mer �n 95% av hela skoproduktionen i USA.
Det �r inte sv�rt att f�rst� att monopolkapitalisterna, med denna enorma dominans, �r i st�nd att best�mma priserna. Och det �r ocks� vad de g�r. De fastst�ller dem s� att de kan g�ra st�rsta m�jliga vinster. De fastst�ller dem genom �verenskommelser sinsemellan. Eller genom att den m�ktigaste korporationen fastst�ller priset, vilket g�r att resten av industrin m�ste f�lja efter. Eller, vilket ofta h�nder, de kontrollerar patenten och ger sedan tillverkningslicens, men endast till de som g�r med p� att stanna i ledet.
Monopol g�r det m�jligt f�r monopolkapitalisterna att n� sitt syfte - enorma vinster. Konkurrerande industrier g�r med vinst under goda tider men med f�rlust under d�liga tider.
Motst�ndet mot monopolens makt och profiter, som b�rjade sista kvartalet under f�rra �rhundradet har fortsatt detta �rhundrade. Men fast�n mycket blev sagt om "det tilltagande onda" gjordes mycket litet �t det. Varken Federal Trade Commission eller justitiedepartementets antitrustavdelning fick, ens n�r de ville g�ra n�got, de medel och det folk som beh�vdes f�r att �stadkomma n�got.
Ett faktum �r att mycket litet kunde g�ras. N�r Standard Oil Company "uppl�stes" 1911 p�st�s att Mr. J. P. Morgan gjort f�ljande riktiga kommentar: "ingen lag kan f� n�gon att konkurrera med sig sj�lv." Senare h�ndelser visade att Mr. Morgan hade r�tt. �r 1955:
En tiondels procent av samtliga f�retag i USA �gde 52 procent av alla tillg�ngar.
En tiondels procent av samtliga f�retag tj�nade 50 procent av de sammanlagda nettovinsterna.
Mindre �n fyra procent av alla industrier tj�nade 84 procent av samtligas nettovinster.
"En b�ttre mekanism f�r att g�ra den fattige fattigare och den rike rikare kan knappast t�nkas."
Detta �r vad TNEC-rapporten s�ger om monopol.
Som bevis tar den monopolens resultat f�r arbetare, r�varuproducenter, konsumenter och aktie�gare.
Arbetarna blir fattigare genom "monopolinnehavarnas f�rsummelse n�r det g�ller att betala l�ner som svarar mot deras produktivitet".
R�varuproducenterna (d.v.s. b�nder) blir fattigare genom "de l�ga priser som monopolinnehavarna ibland betalar".
Konsumenterna blir fattigare genom "de h�ga priser som monopolinnehavarna tar".
Aktie�garna, � andra sidan, blir rikare genom "de on�digt h�ga vinster som monopolinnehavarna s�lunda lyckas f� ut".
N�r man n�gon g�ng g�r p�st�ende att vi har en farlig koncentration av makt och rikedomar i h�nderna p� ett f�tal s� f�rnekar f�rsvararna av Storfinansen att bilden �r s� svart som den utm�las. De p�st�r att �ven d�r vinsterna �r on�digt h�ga sprids dessa vinster bland befolkningens miljoner och inte inom en liten grupp. De p�st�r att aktie�garskapet �r vida spritt, att inte endast Mr. Big, utan ocks� Tom, Dick och Harry och miljoner andra vanliga m�nniskor �ger aktier i de j�ttelika monopolf�retagen. Det �r ett f�rtroendeingivande p�st�ende och det lurar ganska m�nga.
Men p�st�endet att "folket" �ger den amerikanska industrin �r nonsens. Antalet aktie�gare i ett bolag kan vara stort. Men detta �r inte avg�rande. Avg�rande �r i st�llet hur m�nga som �ger hur mycket. Avg�rande �r hur vinsterna delas bland aktie�garna. Och det �gonblick man f�r se den siffran f�rst�r man att "folket" som helhet �ger en mikroskopisk del av amerikansk industri, medan en handfull Big Boys �ger det mesta och inh�star de enorma vinsterna.
De mest imponerande och l�ttf�rst�dda siffrorna i detta sammanhang fick kongressen �r 1938 av president Roosevelt:
�r 1929 var ett f�reg�ngs�r vad det g�ller spridning av aktie�garskap. Men detta �r fick tre tiondels procent av v�rt folk 78 procent av den k�nda individuella utdelningen. Detta har samma effekt som om en p� tre hundra i v�r befolkning fick 78 cent f�r varje dollar i aktieutdelningen, medan �vriga 299 delade p� resterande 22 cent.
Den sanna bilden presenterades kongressen 1941 av senator O'Mahoney i Final Report and Recommendations of the Temporary National Economic Committee d�r han satt som ordf�rande:
"Vi vet att de st�rsta rikedomarna och inkomsterna i landet �gs av ett f�tal stora f�retag, att dessa f�retag i sin tur �gs av ett o�ndligt litet antal personer och att vinsterna fr�n dessa f�retags verksamhet g�r till en mycket liten grupp."
Det �r inte sant att vi amerikaner lever gott. Sanningen �r att medan ett lyckligt f�tal av v�ra landsm�n lever i lyx s� lever flertalet amerikaner bedr�vligt. Sanningen �r att "v�r h�ga levnadsstandard" �r tomt skryt - den omfattar inte flertalet av befolkningen.
President Roosevelt avsl�jade sanningen om v�r h�ga levnadsstandard i sitt andra intr�destal d� han sa: "En tredjedel av nationen har d�liga bost�der, �r d�ligt kl�dd och undern�rd."
I USA, som i alla �vriga kapitalistiska stater, har vi genom �ren sett en fortg�ende �kning av producerade varor och tj�nster. En �ndl�s str�m mycket anv�ndbara hj�lpmedel och otroligt underbara lyxartiklar har blivit tillg�ngliga f�r folket.
Men tillg�ngen p� detta �verfl�d av varor best�ms inte av folkets behov utan av dess f�rm�ga att betala. Och den del av nationalinkomsten som kommer de flesta amerikaner till del �r f�r liten f�r att de ska kunna k�pa det som skulle g�ra deras liv rikare och mer tillfredsst�llande.
Regeringens statistik bevisar att det �r s�. H�r f�ljer som exempel en tabell �ver inkomstf�rdelningen per familj i USA �r 1950, gjord av Bureau of the Census, U.S. Department of Commerce (den 25 mars 1952, Serie P-60, No 9):
| Familjeinkomst | Antal familjer | |||
|---|---|---|---|---|
| Under 1.000 | dollar | 4.600.000 | ||
| 1.000-1.999 | ,, | 5.200.000 | ||
| 2.000-2.999 | ,, | 7.100.000 | ||
| 3.000-3.999 | ,, | 8.200.000 | ||
| 4.000-4.999 | ,, | 5.400.000 | ||
| 5.000-5.999 | ,, | 3.600.000 | ||
| 6.000-6.999 | ,, | 2.100.000 | ||
| 7.000-7.999 | ,, | 2.300.000 | ||
| 10.000 och mer | 1.300.000 | |||
| Summa | 39.300.000 | |||
Notera att omkr. 9.800.000 familjer, eller omkr. 25 procent av hela antalet 1950 hade inkomster som understeg 2.000 dollar f�r ett �r. Detta betyder att var fj�rde familj i USA tj�nade mindre �n 40 dollar per vecka, vilket skall r�cka b�de till mat, dryck och annat. Man kan l�tt f�rest�lla sig hur l�ngt 40 dollar per vecka r�cker f�r en familj med de priser som f�rekom 1950.
Men vi beh�ver inte gissa. De siffror som regeringen presenterat undanr�jer alla tvivel om att amerikaner lever fattigt. "City Workers Family Budget" utarbetad av Bureau of Labor Statistics (B.L.S. Handbook of Labor Statistics, 1950 edition) ger den f�r �r 1950 ber�knade kostnaden i dollar f�r "en stadsarbetarfamilj p� fyra personer med en anst�ndig levnadsstandard". Den ber�knade kostnaden h�ller sig mellan 3.933 dollar i Milwaukee och 3.453 dollar i New Orleans. Se p� tabellen ovan. M�rk att �ver 50 procent av samtliga familjer i landet inte ens f�rtj�nar tillr�ckligt f�r att kunna h�lla en "anst�ndig" standard. Fler fakta fr�n Bureau of the Census: 1950 var medelinkomsten f�r samtliga familjer 3.319 dollar; f�r negerfamiljer var den endast 1.869 dollar!
Medan flertalet amerikaner inte har tillr�ckligt med pengar f�r att kunna leva anst�ndigt s� har en liten grupp i toppen mer �n tillr�ckligt. Enligt "Survey of Consumer Finances", vid Federal Reserve Board, erh�ll �r 1950 de tio procenten av familjerna i toppen p� inkomstskalan 27 procent av den totala inkomsten f�r samtliga konsumentenheter i landet. Medan de 50 procenten i botten p� skalan endast erh�ll 24 procent. En tiondel h�gst upp hade h�gre inkomst �n de 50 procenten i botten. Men m�ste inte de mycket rika i toppen betala mycket h�ga skatter som tar st�rsta delen av deras pengar? Det �r vad de p�st�r, men det �r inte sant. Och ovanst�ende siffror visar inkomster efter det skatten �r dragen.
Det �r sant, att i j�mf�relse med flertalet andra l�nder har USA som helhet h�gre levnadsstandard. Men detta betyder inte att vi har det bra, utan endast att andra har det s� mycket s�mre. Det betyder inte vad propagandisterna vill f� oss att tro, n�r de talar om den 'h�ga levnadsstandarden" i USA.
Fakta om spridningen (eller snarare den bristande spridningen) av inkomster avsl�jar den grundl�ggande svagheten hos det kapitalistiska systemet utifr�n ekonomiska aspekter.
Inkomsterna f�r arbetarklassen �r vanligtvis f�r l�ga f�r att kunna k�pa upp industriproduktionen.
De besuttnas inkomst �r ofta f�r h�g f�r att det skall l�na sig att investera i en marknad som �r s� begr�nsad genom de m�ngas fattigdom.
Flertalet bland befolkningen, som skulle vilja k�pa varorna har inte r�d. Det f�tal som har r�d har s� mycket pengar att de inte kan g�ra av med alltihop.
Industrins ut�kning har sprungit iv�g med sjumilakliv; men �kningen av konsumenternas k�pkraft har sniglat sig fram.
Massproduktionens problem �r l�st; problemet med massf�rs�ljning av producerade varor �r inte l�st.
Det finns marknad f�r varorna om man avser arbetarnas behov; den finns inte om man avser deras f�rm�ga att betala f�r de varor de beh�ver.
Resultatet blir de periodiska nedg�ngar i systemet som vi kallar kriser och depressioner.
F�r att f� profit m�ste kapitalisten betala s� litet som m�jligt till sina arbetare.
F�r att kunna s�lja sina produkter m�ste kapitalisten betala s� mycket som m�jligt till sina arbetare.
Han kan inte g�ra b�de och. L�ga l�ner m�jligg�r h�ga profiter men samtidigt g�r de profiterna om�jliga d�rf�r att de reducerar efterfr�gan p� varor. Det �r en ol�slig mots�ttning.
Inom det kapitalistiska systemets ram finns det ingen v�g ut. Vi m�ste f� depressioner.
Efter krisen 1929 verkade det som om USA f�r alltid hade l�mnat bakom sig den tid d� kapitalismen fortfarande kunde expandera. 1 forts�ttningen skulle den inte vara sysselsatt med att utvidga sig, utan med att h�lla mots�ttningarna nere till ett minimum.
Folket ville ha arbete. Dess m�jligheter var d�liga. Enligt J. M. Keynes, den ber�mde engelske ekonomen, "pekar bevis p� att full, eller t.o.m. n�stan full syssels�ttning, �r en s�llsynt och kortlivad f�reteelse".
Det fanns emellertid ett s�tt p� vilket det kapitalistiska systemet kunde ge arbeten. Det fanns ett s�tt som kunde g�ra de paralyserande bristerna i kapitalismen - underkonsumtion och �verproduktion - �verkomliga. Det fanns ett s�tt som kunde f� bort den �verh�ngande faran av �verskott - ett s�tt som kunde f� allting som producerades att s�ljas med profit.
Det fanns ett botemedel f�r kapitalismens d�dliga sjukdomar: kriser och depressioner.
Krig
Efter 1929 stod det klart att endast genom f�rberedelser och genomf�rande av krig kunde det kapitalistiska systemet ge full syssels�ttning f�r m�nniskor, material, maskiner och pengar.
Den stora monopolindustrin medf�rde kraftigare utveckling av produktionskrafterna �n n�gonsin tidigare. Industri�garnas f�rm�ga att producera varor v�xte snabbare �n deras landsm�ns m�jligheter att konsumera dem.
Det betydde att de m�ste s�lja sina varor utanf�r landets gr�nser. De m�ste finna utl�ndska marknader som kunde avs�tta deras �verskottsvaror.
Var skulle de finna dem?
Det fanns ett svar - kolonier.
N�dv�ndigheten av att hitta marknader f�r �verskottsvaror var bara ett sk�l till p�tryckningarna f�r att skaffa kolonier. Massproduktion i stor skala kr�ver stora f�rr�d av r�varor. Gummi, olja, nitrater, tenn, koppar, nickel - dessa och flera andra r�varor var n�dv�ndiga f�r monopolkapitalisterna �verallt. De ville �ga eller kontrollera k�llorna f�r de n�dv�ndiga r�varorna. Detta var en andra faktor som ledde till imperialism.
Men mer betydelsefull �n b�da dessa sk�l var n�dv�ndigheten av att finna en marknad f�r ett annat �verskott - �verskottet av kapital.
Detta var den huvudsakliga orsaken till imperialismen.
Monopolindustrin gav sina �gare stora profiter. F�r mycket profit. Mer pengar �n �garna visste vad de skulle g�ra av. Mer pengar �n de n�gonsin kunde anv�nda. Mer pengar �n de kunde finna inkomstbringande investeringar f�r i hemlandet. En �verhopning av kapital.
Denna industri- och finansallians som s�kte profiter i varu- och kapitalmarknader var imperialismens huvudorsak. S� t�nkte J. A. Hobson redan 1902, n�r han publicerade sitt banbrytande studium av �mnet:
"Imperialismen �r de stora industriledarnas str�van att bredda kanalerna f�r utfl�det av deras �verskottsrikedomar genom att s�ka fr�mmande marknader och fr�mmande investeringsobjekt f�r att avs�tta de varor eller det kapital som de inte kan s�lja eller anv�nda i hemlandet."
Behandlingen av koloniernas folk varierade vid olika tidpunkter och fr�n plats till plats. Sk�ndligheterna var dock genomg�ende - ingen imperialiststat hade rena h�nder. Leonard Woolf, en v�lk�nd expert i �mnet skrev:
"Precis som det under det sista �rhundradet har upptr�tt klart definierade klasser i de europeiska nationerna, kapitalister och arbetare, exploat�rer och exploaterade, har det ocks� internationellt b�rjat upptr�da klart definierade klasser, imperialistmakterna i V�st och de f�rtryckta raserna i Afrika och Asien, den ena regerar och exploaterar, den andra regeras och exploateras."
USA �r inget undantag fr�n andra imperialistiska nationer. Profiterna fr�n alla privata investeringar gick till de inblandade finansgrupperna men regeringens politik, regeringens pengar och regeringens styrka anv�ndes f�r att m�jligg�ra och skydda deras privata initiativ. President Taft var r�ttfram om de band som existerade mellan monopolkapitalisternas behov och regeringens politik: "�ven om v�r utrikespolitik inte b�r avvika en h�rsm�n fr�n r�ttvisans raka v�g, kan den gott omfatta aktiv interventionspolitik f�r att s�kra v�ra handelsm�ns och kapitalisters m�jligheter till vinstgivande investeringar."
P� 1900-talet v�xte monopolkapitalismen i varje stor industrination och d�rmed problemet vad man skulle g�ra med �verskottskapitalet och �verskottsvarorna. N�r giganterna, som kontrollerade den egna inhemska marknaden, m�ttes p� den internationella marknaden blev det f�rst konkurrens - l�ng, h�rd, bitter. Och sedan avtal, sammanslutningar, karteller p� internationell basis.
Med dessa stora internationella sammanslutningar som skrev avtal f�r att dela upp v�rldsmarknaden kunde det tyckas som om konkurrensen m�ste upph�ra och en period av best�ende fred b�rja. Men detta intr�ffar inte eftersom styrkef�rh�llandena st�ndigt f�r�ndras. En del f�retag blir st�rre och m�ktigare medan andra sjunker undan. Vad som var r�ttvist vid ett tillf�lle blir s�lunda or�ttvist vid ett senare tillf�lle. Den starkare gruppen �r missn�jd och en kamp f�r att erh�lla en st�rre andel b�rjar. Varje regering skyndar till f�rsvar av sina egna nationella f�retag. Det oundvikliga resultatet �r krig.
Imperialismen leder till krig. Men krig fastst�ller ingenting f�r alltid. Fientligheterna som inte l�ngre kan l�sas genom f�rhandlingar runt ett bord f�rsvinner inte d�rf�r att f�rhandlingarna utf�rs med kraftiga spr�ng�mnen, atombomber, leml�stade m�nniskor och stympade kroppar som argument.
Nej. Jakten efter marknader m�ste forts�tta. Monopolkapitalismen m�ste ha marknader f�r sina �verskottsvaror och �verskottsmaterial och nya krig kommer att forts�tta att utk�mpas s� l�nge som monopolkapitalismen forts�tter att existera.
Produktionsmedlen som privat egendom �r en s�rskild sorts egendom. Den ger den �gande klassen makt �ver den icke-�gande klassen. Det m�jligg�r f�r dem som �ger att inte bara leva utan att arbeta, utan dessutom att best�mma om icke-�garna skall arbeta och under vilka f�rh�llanden. Det skapar en herre-tj�nare-relation mellan kapitalistklassen, som befaller, och arbetarklassen, som m�ste lyda.
D� �r det f�rklarligt att det finns en evig konflikt mellan de tv� klasserna.
Genom sin exploatering av arbetarklassen �r kapitalistklassen rikligt bel�nad med rikedom, makt och prestige, medan arbetarklassen pl�gas av os�kerhet, fattigdom, el�ndiga levnadsf�rh�llanden.
Det �r tydligt att det m�ste finnas n�got s�tt varigenom denna form av egendomsf�rh�llanden - s� f�rdelaktig f�r de f� och s� of�rdelaktig f�r de m�nga - bibeh�lls. Det m�ste finnas n�gon maktinstitution som g�r att den rika minoritetens sociala och ekonomiska dominans �ver den arbetande majoriteten bibeh�lls.
Det finns en s�dan instans. Det �r staten.
Det �r statens funktion att skydda och bevara de privata egendomsf�rh�llanden som g�r det m�jligt f�r kapitalistklassen att dominera �ver arbetarklassen.
Det �r statens funktion att bevara systemet med en klass' f�rtryck �ver en annan.
I konflikten mellan de som �ger produktionsmedlen och de som inte g�r det, finner �garna att staten �r ett oumb�rligt vapen mot icke-�garna.
Vi f�rleds till att tro att staten st�r �ver klasserna - att regeringen representerar hela folket, de rika, de fattiga och de h�ga och de l�ga. Men i sj�lva verket, eftersom det kapitalistiska samh�llet �r byggt p� privat egendom, f�ljer d�rav att varje attack p� det privata �gandet kommer att m�tas med motst�nd fr�n staten. Ett motst�nd som om det �r n�dv�ndigt kommer att ta till v�ld.
S� l�nge klasser existerar kan inte staten st� �ver klasserna - den m�ste st� p� de regerandes sida. Att staten �r den regerande klassens vapen var klart f�r Adam Smith redan 1776. I sin ber�mda bok Nationernas rikedomar, skrev Smith:
"Civila regeringar �r, s� l�nge som de inr�ttas f�r egendomens s�kerhet, i sj�lva verket inr�ttade f�r att skydda de rika mot de fattiga eller de som har egendomar mot de som inte har n�gra alls."
Klassen som regerar ekonomiskt - som �ger alla produktionsmedel - regerar ocks� politiskt.
Det �r riktigt att i en demokrati av USA-typ r�star folket in respektive kandidater i regeringen. Man kan v�lja mellan demokraten X eller republikanen Y. Men det �r aldrig ett val mellan en kandidat som �r p� en sida i klasskampen och en som �r p� den andra sidan. Det finns ingen skillnad i synen p� systemet med privat �gande mellan de stora partiernas kandidater. De skillnader som finns har huvudsakligen att g�ra med nyanser i betoningen eller i detaljer - n�stan aldrig med fundamentala saker.
Renodlat s� betyder arbetarens frihet att v�lja mellan demokrat X eller republikan Y bara friheten att v�lja vilken speciell representant f�r den kapitalistiska klassen, som kommer att g�ra lagar i kapitalistklassens intressen i kongressen.
Det band som finns mellan m�nniskorna som g�r lagar och de m�nniskor i vars intresse dessa lagar �r tillkomna, �r s� starkt att ingen kan tvivla p� f�rh�llandet mellan staten och den regerande klassen. En av v�ra st�rsta amerikaner var medveten om att det inte fanns n�got tvivel om att klassen som regerade ekonomiskt ocks� regerade politiskt:
Anta att du �ker till Washington och f�rs�ker tala med v�r regering. Du kommer att m�rka att man alltid lyssnar artigt till dig. Men de som verkligen konsulteras �r de som har st�rsta egendomarna - de stora bankirerna, de stora fabriks�garna, de stora finansherrarna, direkt�rerna i j�rnv�gsf�retag och �ngb�tsf�retag ... Herrarna �ver USA:s regering �r kapitalisterna och fabrikanterna i USA.
Detta verkligt avsl�jande uttalande publicerades 1913 i en bok av Woodrow Wilson. F�rfattaren hade en st�llning som gjorde att han visste vad han talade om. Han var d� USA:s president.
Fr�gan man st�ller sig �r: om statsmaskineriet kontrolleras av kapitalistklassen och fungerar i dess intresse hur kommer det sig d� att lagar som skall reglera och begr�nsa kapitalisternas makt n�gonsin kommer in i f�rfattningssamlingen?
Detta h�nde t.ex. under Franklin D. Roosevelts tid. Varf�r?
Staten handlar p� de icke-�gandes v�gnar, mot de �gande, n�r den tvingas att g�ra det. Den m�ste ge efter p� den eller den speciella punkten i en konfliktsituation n�r trycket fr�n arbetarklassen �r s� stort att eftergifter m�ste g�ras, n�r "lag och ordning" hotas eller - �nnu v�rre (fr�n den regerande klassens synpunkt) - n�r f�ljden kan bli en revolution. Men det �r viktigt att komma ih�g att vilka eftergifter som �n g�rs under s�dana perioder s� h�ller de sig inom gr�nserna f�r de r�dande �gandef�rh�llandena. Det kapitalistiska systemets ram l�mnas or�rt. Dessa eftergifter g�rs alltid inom denna ram. Den h�rskande klassens syfte �r att offra en del f�r att r�dda helheten.
Allt som arbetarklassen vann under president Roosevelts administration - och det var inte litet - kunde inte f�r�ndra systemet med produktionsmedlen som privategendom. De resulterade inte i att den ena klassen besegrade den andra. N�r Mr. Roosevelt dog �terfanns arbetsgivarna p� sina vanliga platser och arbetarna p� sina.
Eftersom staten �r den ena klassens instrument f�r att beh�lla sin dominans �ver den andra klassen finns det helt enkelt inte n�gon verklig frihet f�r den f�rtryckta majoriteten. Mer eller mindre frihet - beroende p� omst�ndigheterna - kan garanteras, men till syvene og sist kan inte "frihet" och "stat" kombineras i ett klassamh�lle.
Statens funktion �r att verkst�lla den regeringskontrollerande klassens beslut. I det kapitalistiska samh�llet verkst�ller staten den kapitalistiska klassens beslut. Dessa beslut tj�nar till att bibeh�lla det kapitalistiska systemet d�r arbetarklassen m�ste arbeta som tj�nare �t �garna till produktionsmedlen.
M�nniskans �kade f�rm�ga att producera borde ha resulterat i att behov och fattigdom hade f�rsvunnit. Det resultatet har vi inte sett till - inte ens i F�renta Staterna, det starkaste, rikaste och mest produktiva kapitalistiska landet i v�rlden.
I USA, likav�l som i alla andra kapitalistiska l�nder, finns sv�lten mitt i �verfl�det, knappheten mitt i myckenheten, n�d mitt ibland rikedomen.
Det m�ste finnas grundl�ggande fel i ett ekonomiskt system som karakteriseras av s�dana mots�gelser.
Felen finns d�r. Det kapitalistiska systemet �r ineffektivt och oekonomiskt, orationellt och or�ttvist.
Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom en femtedel av dess produktionsapparat inte anv�nds, ens n�r det fungerar som b�st.
Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom det periodvis rasar samman - och d� �r inte en femtedel utan h�lften av dess produktionskapacitet outnyttjad. Enligt Brookings Institution:
"Vid maximal h�gkonjunktur �r andelen outnyttjad kapacitet, uttryckt i avrundade tal, omkring 20%. Under depressioner �kar naturligtvis denna procentsats och stiger �nda upp till 50% som t.ex. vid den senaste (1930) depressionen."
Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom det inte alltid kan erbjuda produktiva arbeten till alla som vill arbeta - samtidigt som det till�ter tusentals fysiskt och psykiskt friska m�nniskor att leva utan att arbeta. Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom det kr�ver m�ngder av reklamm�n, f�rs�ljare, f�rs�ljningsagenter och liknande, inte till den vettiga produktionen och varudistributionen, utan till den vanvettiga konkurrensen om kunder f�r att dessa ska k�pa identiska varor fr�n Firma A ist�llet f�r Firma B eller Firma C, D, E eller F.
Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom massor av dess arbetare och material g�r �t till att producera de mest �verd�diga lyxvaror samtidigt som det inte framst�ller tillr�ckligt av livets n�dtorft �t varje m�nniska.
Det �r ineffektivt och oekonomiskt eftersom det uppmuntrar till att mat och varor medvetet f�rst�rs i ivern att h�ja priserna och skapa st�rre profiter ist�llet f�r att b�rja med att tillfredsst�lla varje m�nniskas element�ra behov.
Slutligen �r det ineffektivt och oekonomiskt eftersom det med j�mna mellanrum leder till krig - denna h�nsynsl�sa, dj�vulska krossare av allt gott i livet, av livet sj�lvt.
Denna ineffektivitet och detta sl�seri beror inte p� d�lig sk�tsel. Det �r inbyggda faktorer i det kapitalistiska systemet, som kommer att finnas s� l�nge systemet best�r.
Under 30-talets depressions�r i USA gick en fj�rdedel av alla arbetare arbetsl�sa, trots att de ville ha arbete. De svalt, hempermitterades eller anst�lldes vid statliga n�darbeten. M�n, kvinnor och barn k�ade vid matutdelningsst�llena. Omf�nget av detta sl�seri med arbetskraft klarg�rs b�st av f�ljande bild, som aldrig b�r gl�mmas:
"Om alla elva miljonerna arbetsl�sa m�n och kvinnor radade upp sig p� en enda br�dk�, med arml�ngds lucka skulle k�n str�cka sig fr�n New York till Chicago, till St. Louis, till Salt Lake City, ja �nda till San Francisco. Och �nd� skulle det inte r�cka. K�n skulle v�nda och str�cka sig hela v�gen tillbaka igen - tv� g�nger avst�ndet tv�rs �ver den nordamerikanska kontinenten."
Och samtidigt som dessa miljoner el�ndiga m�nniskor var i skriande behov av en m�jlighet att utnyttja sina krafter f�r att skrapa ihop till livets n�dtorft levde andra b�ttre lottade m�n och kvinnor i lyx d�rf�r att de �gde produktionsmedlen. M�n och kvinnor som aldrig beh�vt eller �nskat l�ra sig arbeta. De kunde leva i det mest skaml�sa �verfl�d eftersom det kapitalistiska systemet var s� konstruerat att det till�t dem att f� inkomster fr�n aktier i industrier, som de kanske aldrig ens h�rt talas om. Fattigdomen f�r de som ville arbeta men icke fick, k�ndes s� mycket mer f�r�dmjukande n�r ett f�tal kunde leva i lyx utan att arbeta.
N�r det kapitalistiska systemet konfronteras med det paradoxala f�rh�llandet att fattigdom existerar mitt bland �verfl�det g�r det upp en plan f�r att l�sa problemet.
Planen g�r ut p� att avskaffa �verfl�det.
Man h�ller bensin p� potatisen f�r att g�ra den otj�nlig som m�nsklig f�da, 30 av kaffesk�rden f�rst�rs, mj�lk h�lls i floderna, frukt l�ter man ruttna p� marken.
Detta skenbara vansinne �r inte s� tokigt som det verkar - i ett kapitalistiskt system. Det bygger p� ett ekonomiskt system som inte str�var efter att f�da folk med potatis, kaffe, mj�lk och frukt, som vi beh�ver, utan enbart str�var efter h�gsta m�jliga priser och f�rtj�nster. Att sk�ra ner tillg�ngen �r ibland l�sningen p� problemen. Men det r�ttf�rdigar inte dessa handlingar, det bara bevisar att det kapitalistiska systemet �r ineffektivt och sl�saktigt till sin natur.
Kapitalismens st�rsta sl�seri �r krigen.
Total varuproduktionen kan inte uppn�s i fredstid med en kapitalistisk ekonomi, men kan skapas under krigsf�rh�llanden. D�, och endast d�, kan kapitalismen l�sa problemen med fullt utnyttjande av m�nniskor, material, maskiner och pengar. Med vilket resultat? Fullst�ndig f�rst�relse. Miljoner m�nniskors hopp, dr�mmar och liv f�rst�rs: Tusentals skolor, sjukhus, j�rnv�gar, broar, varv, gruvor och kraftverk f�rst�rs. Tusentals kvadratkilometer odlad mark och skog f�rst�rs.
Ingen kan r�kna de s�rades sm�rtor, de stympades lidanden, de �verlevandes l�ngtan efter de d�dade. Men vi vet hur mycket pengar det kostar. Vi kan ber�kna sl�seriet i dollar och cent. Dessa siffror visar kristallklart att kriget �r kapitalismens v�ldigaste sl�seri.
F�rsta v�rldskriget kostade 200.000 miljoner dollars. Det �r tillr�ckligt med pengar f�r att ge varje familj i USA, England, Belgien, Frankrike, �sterrike, Ungern, Tyskland och Italien en bit mark med en 3.000-dollarsvilla (f�re inflationen) p�.
"Eller, med alla dessa pengar, kunde vi sk�ta alla sjukhus i USA i 200 �r. Vi kunde betala alla utgifter f�r skolv�sendet i 80 �r. Eller om 2.150 arbetare skulle arbeta i 40 �r med en �rlig inkomst p� 12.500:- skulle deras sammanlagda inkomster utg�ra kostnaderna f�r en dag i F�rsta v�rldskriget!" (Rich Man, Poor Man; 1935)
Andra v�rldskriget kostade mer �n fem g�nger s� mycket.
Det kapitalistiska systemets sl�seri kan inte illustreras b�ttre �n med kriget.
Det kapitalistiska systemet �r orationellt.
Det bygger p� f�ruts�ttningen att aff�rsmannens privata intressen oundvikligen tj�nar nationens; om bara individerna sl�pps fria att g�ra s� stora profiter som m�jligt m�ste hela samh�llet tj�na p� det; det b�sta s�ttet att f� saker gjorda �r att l�ta kapitalisterna g�ra s� stor profit som m�jligt p� dessa saker och som en garanterad biprodukt kommer d� ocks� m�nniskornas behov att tillfredsst�llas.
Denna f�ruts�ttning �r definitivt inte riktig - speciellt inte som en evig regel. Allteftersom monopolen ers�tter konkurrensen blir den allt mindre sann. Profits�karens intressen sammanfaller ibland, och ibland inte, med samh�llets intressen. I sj�lva verket kolliderar dessa intressen oupph�rligen.
Det kapitalistiska systemet �r orationellt d�rf�r att det baserar produktionen p� profiter f�r n�gra f�, ist�llet f�r att basera den p� m�nniskornas behov.
Det kapitalistiska systemet �r orationellt d�rf�r att det ist�llet f�r att anv�nda den sj�lvklara metoden att inr�tta produktionen direkt efter behoven, anv�nder en indirekt metod. Produktionen inr�ttas efter profiten, med en svag f�rhoppning att behoven �nd� tillfredsst�lls p� n�got s�tt.
Dessutom uppst�r en k�nslig fr�ga som g�ller det demokratiskt riktiga i att en handfull profitjagande kapitalister sj�lva best�mmer huruvida en nations behov skall tillfredsst�llas eller inte. Och till vilket pris. Det �r knappast or�ttvist att p�st� att den ekonomiska demokratin �r ersatt med ekonomisk diktatur n�r folket inte kan styra ekonomin efter sina intressen.
Denna ekonomiska diktatur, som redan i fredstid �r utomordentligt farlig f�r landets v�lf�rd, kan i krigstid bli ett hot mot landets sj�lva existens. Oberoende av krisens allvar yrkar de ekonomiska diktatorerna p� att profiten g�r f�re plikten - och dom har makt nog att tvinga landet att betala det pris dom beg�r. Detta �r ingen ogrundad anklagelse; den bekr�ftas av USA:s erfarenheter i s�v�l F�rsta som Andra v�rldskriget. En statlig unders�kning som publicerades 1941, f�rklarade:
"Regeringen och samh�llet �r rent ut sagt 'satta p� pottan', n�r det g�ller att f�rhandla med storfinansen under krig eller andra krissituationer. Storfinansen v�grar fungera, utom p� villkor som den sj�lv dikterar. Den kontrollerar naturtillg�ngarna, br�nslef�rr�den, alla strategiskt viktiga delar av landets ekonomiska struktur, den tekniska utrustningen och kunskapen om framst�llningsprocesserna.
F�rsta v�rldskrigets erfarenheter, som uppenbarligen upprepas nu, visar att storfinansen v�grar anv�nda sina tillg�ngar om den inte 'betalas ordentligt'. I sj�lva verket �r detta utpressning, vilket inte d�ljs alltf�r v�l ... Det �r i denna situation som fr�gan uppst�r: Vad kostar patriotism?"
Det kapitalistiska systemets orationella karakt�r visar sig tydligast i den totala bristen p� planering. Inom varje f�retag finns det system, organisation, planering; men i f�rh�llandet mellan ett f�retag och ett annat finns inget system, ingen organisation, ingen planering - bara anarki.
Storfinansen f�rs�krar oss att det inte �r noggrann, enhetlig planering som s�krast skapar ekonomisk v�lf�rd f�r ett land, utan en rad individuella beslut som fattas av enskilda kapitalister med sina egna intressen f�r �gonen. F�rhoppningsvis skall summan av alla dessa beslut ocks� bli till samh�llets b�sta.
Det �r ett obegripligt resonemang.
Det kapitalistiska systemet �r dessutom orationellt genom att det delar upp m�nniskorna i antagonistiska klasser. I st�llet f�r "en odelbar nation med frihet och r�ttvisa f�r alla" skapar kapitalismen tv� nationer, med frihet och r�ttvisa f�r den ena klassen men inte f�r den andra. Ist�llet f�r ett enat samh�lle d�r m�nniskorna lever tillsammans i broderskap och v�nskap framtvingar det kapitalistiska systemet ett oenigt samh�lle d�r arbetarklass och �gandeklass st�ndigt k�mpar mot varandra om en st�rre del av nationalinkomsten.
Den �gande klassens inkomster, profiten, betraktas som n�gonting gott eftersom det �r industrins m�l att skapa profit medan arbetarklassens inkomster, l�nen, betraktas som n�gonting d�ligt eftersom de minskar profiten. Detta �r pudelns k�rna. Profiten anses som n�gonting absolut gott, som b�r bli s� stor som m�jligt; l�nen anses som n�gonting absolut d�ligt som b�r h�llas nere till ett minimum f�r att g�ra produktionskostnaderna s� l�ga som m�jligt.
Resultatet m�ste bli att arbetarna inte kan k�pa tillbaka de varor de sj�lva producerat och detta leder till kriser och depressioner - systemets periodvisa sammanbrott. Kan man t�nka sig ett mer ologiskt ekonomiskt system?
Genom att framh�lla profitskapandet som det prim�ra motivet f�r industriell utveckling f�rvirras begreppen om de m�nskliga v�rdena.
Hur ska man uppf�ra sig i ett kapitalistiskt samh�lle? Det beror p�.
Inom aff�rsv�rlden anv�nder man sig av konkurrens, sj�lviskhet, grov ohederlighet, undanr�jning av rivaler, vad som helst som ger resultat. Bry dig inte om vad du ska anv�nda det till, anv�nd all din tid och energi till febrig jakt p� rikedom - ju st�rre h�gar du �ger desto mer framg�ngsrik �r du. S� lyder det kapitalistiska systemets levnadsregler. Och framf�rallt, sky inga medel f�r att skaffa vad du kan.
I en v�rld av br�der och v�nner skulle andra v�rderingar g�lla. Ist�llet f�r konkurrens - samarbete. I st�llet f�r hat - k�rlek. Ist�llet f�r att roffa �t sig mesta m�jliga sj�lv - dela med dig. Ist�llet f�r att n� toppen �ver andras d�da kroppar - hj�lp dina medm�nniskor. Ist�llet f�r "hur mycket kan jag tj�na p� det" - "kan det hj�lpa andra". Ist�llet f�r l�ngtan efter rikedom - �nskan att tj�na andra.
Dessa tv� system av v�rderingar �r lika skilda som natt och dag.
Det kapitalistiska systemet �r or�ttvist.
Det m�ste vara or�ttvist eftersom oj�mlikhet �r en av dess grundstenar.
Livets goda flyter i en j�mn str�m till en liten, privilegierad, rik klass. Skr�mmande os�kerhet, f�r�dmjukande fattigdom och f� valm�jligheter �r den stora, oprivilegierade, fattiga klassens lott.
Detta �r ett resultat av privat �gande av produktionsmedlen - grunden f�r det kapitalistiska systemet. Ett annat viktigt resultat �r skillnaderna i den personliga friheten mellan de som �ger produktionsmedlen och de som inte g�r det.
Arbetaren �r en "fri" man och kan g�ra som han vill, teoretiskt sett. I verkligheten �r hans frihet emellertid str�ngt begr�nsad. Hans enda frihet best�r i att v�lja mellan att acceptera de obarmh�rtiga villkor som arbetsgivaren st�ller - eller att sv�lta.
President Roosevelt formulerade detta i sitt budskap till kongressen 1944 (11/1): "N�dst�llda m�nniskor �r inte fria m�nniskor."
Det kapitalistiska systemets struktur �r s�dant att majoriteten av folket alltid m�ste vara "n�dst�llda m�nniskor" och d�rf�r ofria. De �ger inget annat �n tv� h�nder. De m�ste �ta idag vad de f�rtj�nade ig�r. Vid 40-�rs-�ldern betraktas de som "f�r gamla" f�r att arbeta i storindustrierna. De tvingas alltid uppleva k�nslan av otrygghet, risk att f�rlora jobbet.
En annan or�ttvisa i det kapitalistiska systemet �r att det accepterar en klass av parasiter, som inte p� n�got s�tt sk�ms �ver att leva utan att arbeta, utan tv�rtom �r stolt �ver det. Det kapitalistiska systemets f�rsvarare s�ger att �ven om dessa parasiter �r lata s� �r inte deras pengar lata - den tribut de kr�ver fr�n dem som arbetar �r bel�ningen f�r den "risk" de tar. Delvis �r det sant - det finns verkligen en m�jlighet att de f�rlorar sina pengar.
Men medan de riskerar sina pengar, riskerar arbetarna sina liv. Hur stor �r den risk som arbetarna tar? Siffrorna �r h�pnadsv�ckande. "Under kriget �versteg antalet d�da och s�rade i v�ra fabriker betydligt f�rlusterna i d�da och s�rade p� slagf�ltet."
1946 dog en amerikansk arbetare i olycksh�ndelse varje halvtimme under dygnets 24 timmar.
F�r var 171/2 sekund skadades en nordamerikansk arbetare. Vem tar egentligen riskerna i industrin?
Och vilken bel�ning f�r arbetarna f�r den risk de tar?
H�r �r ett exempel, typiskt f�r den kapitalistiska industrin:
1946 stred arbetarna p� Bethlehem Steel Company's skeppsvarv f�r - och vann - en �kning p� 15% vilket h�jde minimil�nen p� varvet till 5,25 kronor per timme.
Det betyder 210:- i veckan, eller 11.000:- om �ret.
1946, samma �r, fick direkt�rerna i Bethlehem 46%:s l�nef�rh�jning, Mr. J. M. Larkin, Bethlehems vicepresident, som yrkade p� att de �kade utgifterna f�r arbetarnas l�ner m�ste sk�ras ner, fick ett till�gg p� 200.000:- till sin vanliga l�n som var 700.000:- /�r.
Det betyder 900.000:- p� ett �r, drygt 17.000:- i veckan, 460:- i timmen.
Mr. Larkin fick varje vecka mer �n halvannan g�ng s� mycket som Behtlehems arbetare hade i minimil�n om �ret.
Mr. Larkin fick varje timme mer �n tv� g�nger s� mycket som arbetarna tj�nade i veckan.
�ven om Mr. Larkins inkomst �r m�nga g�nger st�rre �n arbetarnas har han �tminstone tj�nat ihop den sj�lv. Han har fyllt en n�dv�ndig funktion och har d�rf�r en viss moralisk och legitim r�tt till sin inkomst. Men vilken moralisk r�tt till rikedom har den som �rver en f�rm�genhet och aldrig g�r ett nyttigt handtag i sitt liv?
L�t oss vara klara �ver betydelsen av arvsinstitutionen i det kapitalistiska systemet. N�r en m�nniska �rver en miljon kronor �r det inte en stapel med sedlar som han tar utav s� l�nge det r�cker. S� enkelt �r det verkligen inte.
Miljonen best�r vanligen av aktier eller obligationer i bank- eller industrif�retag. Vissa aktier ger en utdelning p� 8%, andra p� 2% etc. L�t oss anta att den genomsnittliga utdelningen �r 4% per �r. Det betyder att han har en �rlig inkomst p� 40.000:- bara p� grund av det enkla faktum att han �ger dessa aktier.
Av allting som produceras i landet varje �r g�r 40.000:- till hans pl�nbok. Han g�r av med dessa 40.000:- i �r, n�sta �r och �ret d�rp�. Efter tjugo �r d�r han kanske och d� �rver hans son f�rm�genheten. D� f�r sonen 40.000:- om �ret att g�ra av med. Och hans son efter honom. Och s� vidare. Och efter flera generationer som kunnat g�ra av med 40.000:- om �ret kvarst�r fortfarande miljonen or�rd. Vem p�st�r att man inte kan �ta upp kakan och �nd� ha den kvar?
Varken den f�rsta arvingen, hans son eller sonson har n�gonsin beh�vt smutsa sina h�nder med n�got arbete. D�rf�r att dom �ger produktionsmedel har det m�jliggjorts f�r dem att leva som parasiter p� andras arbete.
�nnu en skriande or�ttvisa i det kapitalistiska systemet �r skillnaderna i m�jligheter.
Ett barn f�ds i ett arbetarhem d�r mannen tj�nar 10.000:- /�r och samtidigt f�ds ett annat barn i ett miljon�rshem. F�r dom samma r�ttigheter och m�jligheter? F�r b�da lika bra mat, kl�der eller bostad? F�r dom samma m�jligheter till sjukv�rd, fritid eller skolg�ng?
Det r�cker inte med att svara att "USA �r m�jligheternas land" och arbetarsonen kan n� en topplats om han �r tillr�ckligt beg�vad. Beg�vning betyder en del, men familj, social position och pengar betyder mer. Det betyder inte att en fattig pojke med beg�vning, energi och tur inte kan bli rik, f�r det kan han. Men chanserna f�r de fattiga, som klass, att n� en b�ttre position har alltid varit sm� och blir allt f�rre.
N�r det saknas m�jligheter r�cker det inte med beg�vning. Och det saknas m�jligheter.
Det f�rklarade H�gsta Domstolens president Jackson f�r medlemmarna i American Political Science Association f�r n�gra �r sedan:
"Den verkliga f�rbannelsen med dagens system med privat f�retagsamhet �r att det f�rst�r f�retagsamheten, det ger inte tillr�ckligt med m�jligheter f�r v�ra b�st beg�vade medborgare att n� topplatserna ... dr�mmen om att beg�vningarna n�r toppen �r s�llan sann ... F�r�ldrar arbetar och sparar f�r att h�lla barnen i grundskolan och n�r den �r klar finns det inget annat att g�ra f�r pojken eller flickan �n att b�rja l�ngst ner p� en om�jligt l�ng stege upp mot n�gra f� stora f�retag, som beh�rskas av USA:s sextio storfamiljer."
En av de grundl�ggande f�ruts�ttningarna f�r att "komma fram" �r att ha utbildning. Och lika m�jligheter till utbildning existerar inte i USA idag.
Av en unders�kning i New York framgick att av de 25% studenter som hade de h�gsta betygen fr�n gymnasiet fortsatte bara h�lften till universitet. De hade inte pengar f�r att studera vid de privata universiteten och stormaktsstaten erbjuder inga fria universitet.
Skillnaderna i utbildningsm�jligheter str�cker sig �nnu l�ngre. 1947-�rs statliga unders�kning om h�gre utbildning skrev:
"En av de allvarligaste anklagelserna mot det amerikanska samh�llet �r att det inte erbjuder n�gorlunda samma m�jligheter till utbildning f�r ungdomen. F�r den stora majoriteten av v�ra pojkar och flickor beror det inte p� deras egen f�rm�ga om de ska f� det slags och s� mycket utbildning som dom skulle vilja, utan p� vilket samh�lle eller i vilken familj dom r�kar ha blivit f�dda. Eller i v�rsta fall p� deras hudf�rg eller deras f�r�ldrars religion."
Skillnaderna i utbildningsm�jligheter f�r negrer kan visas med f�ljande siffror: av 1.700 h�gskolor och universitet i USA �r bara 118 avsedda f�r negrer. Dessa h�gskolors utrustningsstandard framg�r av att 1938 kostade Harvard University lika mycket p� ett �r som 96 h�gskolor f�r negrer.
Skillnaderna i ekonomiska m�jligheter f�r negrer �r naturligtvis lika stora som skillnaderna i utbildningsm�jligheter. Det rasistiska systemet som skiljer p� vita och svarta �r mycket l�nande. De svarta arbetarna i S�derns jordbruk och industri (liksom i Norr d�r det saknas fackf�reningar) har mindre betalt �n vita som utf�r samma arbete. Det �r det ena s�ttet som rassystemet ger f�rtj�nst p�. Eftersom det finns tillg�ng p� l�gavl�nad svart arbetskraft f�r vita arbetare i S�dern mindre betalt �n vita arbetare i Norr som g�r samma arbete. Det �r ett andra s�tt som rassystemet ger f�rtj�nst p�.
I ett system d�r det prim�ra motivet f�r produktion �r profit f�r de privata �garna �r det ofr�nkomligt att profiten betraktas som det v�sentligaste - v�sentligare �n liv. I det kapitalistiska samh�llet �r det inte ovanligt att pengarna v�rderas h�gre �n m�nniskors liv.
Ett grymt bevis f�r detta �r liken efter de 111 m�n som dog i en gruvexplosion i Centralia-gruvorna 25:e mars 1947.
Dessa 111 m�n hade inte beh�vt d�.
Gruvherrarna visste att gruvan var riskabel ty lokala och statliga gruvinspekt�rer skrev rapport efter rapport om saken och p�talade f�rh�llandena.
Dwight Green, guvern�ren i Illinois k�nde till att gruvan var os�ker.
Han k�nde till det, eftersom han fick ett brev ett �r innan olyckan fr�n gruvfackf�reningens styrelse. De skrev p� uppdrag av gruvarbetarna: "Guvern�r Green, detta �r en b�n till Er, att r�dda v�ra liv och tvinga Gruvbolaget Centralia att f�lja lagarna i gruva 5 ... innan det intr�ffar en explosion liknande de i Kentucky och West Virginia ..."
Ett �r senare dog tre eller fyra av de m�n som skrivit under brevet - de dog i den explosion som de bett guvern�ren f�rhindra.
Efter explosionen tillsattes en statlig unders�kningskommitt� som fr�gade William H. Brown, verkst�llande direkt�r f�r gruvan, varf�r gruvherrarna inte hade installerat ett kylsystem som kunnat f�rhindra explosionen.
Han svarade: "�rligt talat tyckte vi inte att det l�nade sig."
"Ni menar att ni inte ville ta kostnaderna?", fr�gade kommitt�n. "Just det", svarade Brown.
En strid mellan kapital och m�nniskoliv - och kapitalet vann.
Det kapitalistiska systemet �r inte bara ineffektivt och sl�saktigt, orationellt och or�ttvist, det har brutit samman.
Under en krisperiod brakar systemet ihop i s� stor utstr�ckning att ist�llet f�r att alla genom att arbeta f�r mat, kl�der och tak �ver huvudet, s� m�ste samh�llet f�rs�ka f�da, kl� och skaffa bost�der till de arbetsl�sa genom olika system av underst�d, frist�llningar, beredskapsarbeten och dylikt.
Om det bara var under krisperioder som systemet begr�nsade produktionen skulle man kunna h�vda att kapitalismen endast h�mmade produktionskrafternas utveckling tidvis och inte st�ndigt. Men s� �r det inte. Enligt Harvardprofessorn Schlicter, vid handelsh�gskolan, "�r det inte bara under depressions�r som kapitalismen producerar under sin kapacitet. P� grund av den r�dande ekonomiska ordningen begr�nsar de flesta f�retagen normalt sin produktion f�r att bibeh�lla sin betalningsf�rm�ga."
Trots att krigen f�r med sig enorma offer av m�nniskoliv och kolossala ekonomiska f�rluster forts�tter de kapitalistiska l�nderna att efterstr�va krig. J�mvikten i systemet hotas och m�jligheten till utpl�ning av hela m�nskligheten �r uppenbar f�r alla. �nd� hinner inte kapitalismen avsluta ett krig f�rr�n den b�rjar f�rbereda n�sta.
Kapitalismen har inget alternativ. Dess inneboende mots�ttningar driver den till att missbruka eller underutnyttja sin produktionskapacitet i fredstid. Det �r endast under krig eller under f�rberedelser till krig som den kan skapa ett �verfl�d. Kapitalismen kan inte leva utan att f�rf�rdiga de vapen som kommer att bli dess egen d�d.
Kapitalismen �r mogen att ers�ttas av n�got nytt.
Det nya systemet kan inte skr�ddarsys. Det m�ste v�xa fram ur det gamla systemet p� samma s�tt som kapitalismen sj�lv v�xte fram ur feodalismen. I sj�lva det kapitalistiska samh�llets utveckling m�ste vi leta efter groplantor f�r det nya samh�llssystemet.
Vi beh�ver inte s�ka l�ngt borta. Kapitalismen har omformat produktionen fr�n att vara en individuell till en kollektiv process. F�rr i tiden tillverkades varor av enskilda hantverkare som arbetade med sina egna verktyg i sina egna verkst�der. Idag tillverkas produkterna av tusentals arbetare som arbetar tillsammans vid invecklade maskiner i j�ttelika fabriker.
Processen f�r en alltmer samh�llelig karakt�r n�r fler och fler m�nniskor kopplas samman i st�rre och st�rre fabriker.
I ett kapitalistiskt samh�lle sk�ts saker gemensamt och framst�lls saker gemensamt men de �gs inte gemensamt av de som framst�ller dem. De som anv�nder maskinerna �ger dem inte och de som �ger dem anv�nder dem inte.
I detta ligger den grundl�ggande mots�ttningen i det kapitalistiska samh�llet - medan produktionen �r samh�llelig, resultatet av gemensamma anstr�ngningar och arbete, �r �gandet privat, individuellt. Produkterna, som framst�lls gemensamt, till�gnas inte producenterna utan produktionsmedlens �gare, kapitalisterna.
Botemedlet �r enkelt - att koppla samman produktionens samh�lleliga karakt�r med samh�lleligt �gande av produktionsmedlen.
L�sningen p� konflikten mellan samh�llelig produktion och privat �gande �r att f�ra den kapitalistiska processens utveckling mot samh�llelig produktion till sin logiska slutsats samh�lleligt �gande. St�rsta delen av USA:s n�ringsliv beh�rskas av f�retag, d�r �garna har aktier och f�r profiten, men som sk�ts av anst�lld personal. I allm�nhet har f�retags�garna mycket litet om ens n�gonting att g�ra med planering och sk�tsel. �gandet, som en g�ng var �ndam�lsenligt, har blivit parasitiskt. Kapitalisterna, som klass, beh�vs inte l�ngre. Om de s� placerades p� m�nen skulle inte produktionen beh�va stanna av en enda minut.
Privat �gande till produktionsmedlen och profitmotivet �r d�dsd�mt. Kapitalismen har �verlevt sig sj�lv.
Ist�llet f�r kapitalismen h�ller det p� att v�xa fram ett nytt samh�llssystem - socialismen.
Socialismen �r ett system d�r produktionsmedlen �gs gemensamt, i motsats till kapitalismen d�r de �gs privat. Produktionen planeras och inriktas p� nyttof�rem�l ist�llet f�r p� den profitstyrda, anarkistiska produktionen.
Socialismens id� �r inte ny. Det kapitalistiska systemet hade knappt kommit ig�ng genom den industriella revolutionen och uppkomsten av j�ttefabriker, f�rr�n t�nkande m�nniskor avsl�jade dess ineffektivitet, sl�saktighet, orationella element och or�ttvisor.
Anda ifr�n b�rjan p� 1800-talet framlades kapitalismens pl�gor f�r allm�nheten i b�de England och Frankrike i broschyrer, b�cker och tal. S�dan kritik hade framf�rts tidigare - s� tidigt som p� 1500-talet och sedan i varje �rhundrade d�refter. Men i allm�nhet var dessa tidiga f�rfattare isolerade och kunde aldrig bygga upp en r�relse f�r sina id�er. Fr�n 1800-talets b�rjan f�r�ndrades situationen. Robert Owen i England och Charles Fourier och Comte Henri de Saint-Simon i Frankrike kan helt korrekt kallas f�r pionj�rsocialister, eftersom var och en av dessa byggde upp en ansenlig r�relse kring sina id�er. Deras b�cker l�stes av m�nga, de hade talrika �h�rare vid sina m�ten och genom dem spreds socialistiska id�er till andra l�nder - inklusive ett s� avl�gset land som USA.
De n�jde sig inte med att f�rkasta dagens samh�lle. De gick l�ngre. De �gnade mycket tid och kraft �t att noggrant planera ett nytt samh�lle, var och en p� sitt s�tt.
In i minsta detalj utarbetade de sina egna visioner av det framtida idealsamh�llet. �ven om deras enskilda utopier skiljde sig �tskilligt p� olika punkter grundade de sig p� ett gemensamt m�nster.
Den f�rsta och viktigaste principen f�r deras utopiska system var kapitalismens avskaffande. De kunde bara se ondska i det kapitalistiska systemet. Det var sl�saktigt, or�ttvist och planl�st. De ville skapa ett planerat samh�lle som skulle vara effektivt och r�ttvist. Under kapitalismen levde det f�tal som inte arbetade i bekv�mlighet och lyx d�rf�r att de �gde produktionsmedlen. Utopisterna ans�g att gemensamt �gande av produktionsmedlen var f�ruts�ttningen och medlet f�r att skapa ett bra liv. D�rf�r ans�g de att alla som arbetade i deras dr�msamh�lle skulle leva i bekv�mlighet och lyx, genom att de sj�lva �gde produktionsmedlen.
Detta var socialism - och det var utopisternas dr�m.
Det f�rblev en dr�m f�r utopisterna. �ven om de visste vad de ville uppn� hade de bara en dimmig uppfattning om hur de skulle g�ra f�r att n� dit de ville. De trodde att allt som beh�vdes var att g�ra upp en plan f�r idealsamh�llet, intressera de m�ktiga eller de rika (eller b�da) f�r den nya ordningens sanning och sk�nhet, experimentera i liten skala och sedan lita p� folks goda f�rst�nd f�r att allt skulle g� som de t�nkt sig.
Utopisternas naivitet framg�r framf�rallt av att de v�nde sig just till de grupper som hade mest intresse av att beh�lla den r�dande ordningen och inte i en f�r�ndring. De v�grade att agitera f�r sina ekonomiska och politiska id�er bland arbetarna, vilket ytterligare visade att de missf�rst�tt vilka krafter som p�verkar samh�llet. De trodde att de skulle kunna skapa det nya samh�llet genom att v�dja till m�nniskornas goda vilja och f�rnuft. Och inte genom att organisera arbetarna som en klass. Och de insisterade p� att de hade r�tt.
Lika orealistisk framst�r deras uppfattning om att de skulle kunna starta sociala experiment i miniatyr efter sina utopiska skisser.
Som man kunde f�rutse var deras "lycksalighetens �ar i den kapitalistiska mis�rens gr� hav" d�mda att misslyckas. Det kapitalistiska systemet kan inte f�rb�ttras i sm� isolerade kommuner som �r avst�ngda fr�n resten av v�rlden.
De utopiska socialisterna var humanister, som starkt reagerade mot kapitalismens brutala milj�. De kritiserade det kapitalistiska systemet i riktiga och genomtr�ngande analyser och de gjorde upp ritningar f�r en b�ttre v�rld. Medan de predikade sitt nya evangelium f�ddes tv� m�n som skulle attackera problemet p� ett annorlunda s�tt.
De hette Karl Marx och Friedrich Engels.
Utopisternas socialism grundade sig p� en humanistisk k�nsla av or�ttvisa. Marx och Engels socialism grundade sig p� studier av m�nsklighetens historiska, ekonomiska och sociala utveckling.[1]
Karl Marx skisserade ingen utopi. Han skrev praktiskt taget ingenting om hur Framtidens Samh�lle skulle fungera. Han var oerh�rt intresserad av tidigare samh�llstyper, hur de uppstod, utvecklades och f�rst�rdes tills det Nutida samh�llet uppstod. Han var oerh�rt intresserad av det Nutida samh�llet, ty han ville uppt�cka vilka krafter i detta som skulle f�ra det �ver till Framtidens samh�lle.
Till skillnad fr�n utopisterna �gnade sig Marx aldrig �t morgondagens ekonomiska institutioner. Han �gnade n�stan all sin tid �t att studera dagens ekonomiska institutioner.
Marx ville veta vad det var som fick hjulen att g� runt i det kapitalistiska systemet. Titeln p� hans viktigaste verk, Kapitalet - en kritisk analys av det kapitalistiska samh�llet, visar vad han studerade och intresserade sig f�r. Han var den f�rste stora sociala t�nkare, som gjorde en systematisk, intelligent, kritisk analys av de kapitalistiska produktionsf�rh�llandena.
Utopisternas socialism var en fantasiprodukt, en uppfinning av den ena eller den andra briljante t�nkaren. Marx tog ner socialismen fr�n skyarna. Han visade att den inte bara var en vag f�rhoppning utan n�sta steg i m�nsklighetens historiska utveckling - det n�dv�ndiga och ofr�nkomliga resultatet av det kapitalistiska samh�llets utveckling.
Marx �verf�rde socialismen fr�n att vara en utopisk id� till en vetenskap. Han ersatte de vision�ra och fantastiska skisserna av en perfekt samh�llsordning med en jordn�ra teori om social utveckling. Ist�llet f�r att v�dja till sympati, god vilja och intelligens hos �verklassen f�r att �stadkomma f�r�ndringen, f�rlitade han sig p� att arbetarklassen kunde frig�ra sig sj�lv och bli den nya ordningens arkitekt.
Marx' socialism - den vetenskapliga socialismen - formulerades f�r mer �n hundra �r sedan, i februari 1848, i Kommunistiska manifestet, som han skrev tillsammans med Engels. Denna skrift, som bara var 23 sidor i originalupplagan, och som inneh�ller doktrinens renade k�rna, har sedan dess blivit grundstenen f�r den socialistiska r�relsen i varje h�rn av v�rlden. Den har �versatts till fler spr�k �n alla andra b�cker, f�rutom bibeln. Det �r utan tvekan den mest inflytelserika broschyr som n�gonsin skrivits n�gonstans genom att den inspirerat hela den m�ktiga arbetarr�relsen i hela v�rlden.
Genom sina intensiva studier i varf�r samh�llet �r som det �r, varf�r det f�r�ndras och hur det f�r�ndras, fann Marx och Engels att det l�pte en r�d tr�d genom historien. Skeenden intr�ffar inte oberoende av varandra. Historien bara tycks vara ett virrvarr av oordnande fakta och h�ndelser, men i sj�lva verket �r den inte ett virrvarr. Historien �r inte kaotisk - den formar sig till ett slutet, lagbundet m�nster, som kan uppt�ckas.
Karl Marx uppt�ckte dessa lagar f�r det m�nskliga samh�llets utveckling. Det �r hans storartade g�va till m�nskligheten.
I varje civilisation �r ekonomin, politiken, r�ttsv�sendet, religionen och utbildningen sammanbundna; varje sak �r avh�ngig av de andra och �r vad den �r p� grund av de andra. Av alla dessa krafter �r ekonomin den viktigaste - basfaktorn. F�rh�llandet mellan m�nniskorna som producenter �r grundvalen f�r samh�llet. M�nniskornas levnadsf�rh�llanden best�ms av p� vilket s�tt de skaffar sig levebr�d - p� det f�rh�rskande produktionss�ttet i varje samh�lle vid varje given tidpunkt.
M�nniskornas s�tt att t�nka beror p� deras s�tt att leva. Med Marx' ord:
"Det materiella livets produktionss�tt beh�rskar de sociala, politiska och andliga livsprocessernas allm�nna karakt�r. Det �r inte m�nniskans medvetande som best�mmer �ver hennes liv, utan tv�rtom - det �r de sociala omst�ndigheterna som best�mmer �ver hennes medvetande."
Det finns en viss uppfattning om vad som �r r�tt, r�ttvisa, frihet etc. - de �sk�dningar som varje samh�lle har - som passar varje s�rskilt stadium i den ekonomiska utvecklingen, som varje s�rskilt samh�lle har uppn�tt. Vad �r det d� som skapar sociala och politiska revolutioner? �r det bara en �ndring i m�nniskors �sikter? Nej. Ty dessa �sikter beror p� en f�r�ndring som f�rst skett i ekonomin - i produktionss�ttet och varuutbytet.
M�nniskan forts�tter sin er�vring av naturen; hon uppt�cker eller uppfinner nya och b�ttre metoder f�r att framst�lla och byta varor. N�r dessa f�r�ndringar f�r grundl�ggande och l�ngtg�ende resultat uppst�r samh�lleliga konflikter. De f�rh�llanden som v�xt fram med den gamla produktionsmetoden har stabiliserats och det traditionella samlevnadss�ttet har fixerats i lagen, politiken, religionen och utbildningen. Den makt�gande klassen vill beh�lla sin makt - och kommer i konflikt med den klass som �r i harmoni med det nya produktionss�ttet. Resultatet blir revolution.
Enligt marxisterna kan man genom att analysera historien p� detta s�tt f�rst� den v�rld som annars blir obegriplig. Genom att betrakta historiska h�ndelser som resultat av de klassrelationer som uppst�r p� grund av produktionsf�rh�llandena, blir det f�rut obegripliga f�r f�rsta g�ngen begripligt. F�ljaktligen inleds Manifestets analys med denna mening:
"Historien om alla hittillsvarande samh�llen �r historien om klasskamp."
Vilken roll spelar staten i kampen mellan klasserna? Staten �r en skapelse av den h�rskande klassen. Den har byggts upp och bibeh�llits f�r att bevara det r�dande systemet. Dess roll i det kapitalistiska samh�llet f�rklaras i Manifestet:
"Den moderna statens verkst�llande organ �r inget annat �n en kommitt� f�r att sk�ta hela bourgeoisiens gemensamma aff�rer."
Den prim�ra uppgiften f�r staten i ett kapitalistiskt samh�lle �r att f�rsvara det privata �gandet av produktionsmedlen, vilket i sin tur �r sj�lva grundvalen f�r den kapitalistiska klassens herrav�lde �ver arbetarklassen. Av detta f�ljer att om arbetarklassen str�var efter att avskaffa privat �gande �ver produktionsmedlen s� m�ste den f�rst�ra den h�rskande klassens stat och ers�tta den med sin egen stat. Arbetarklassen kan bara ta makten - dess revolution kan bara lyckas - om den h�rskande klassens stat f�rst�rs och ers�tts med arbetarklassens stat.
Vid ett f�rsta �gonkast kan det tyckas som om detta bara inneb�r att kapitalistklassens diktatur ers�tts med arbetarklassens diktatur. �r detta m�let f�r arbetarklassens revolution - att l�ta arbetarna h�rska �ver den klass som tidigare h�rskade �ver arbetarna?
Nej. Proletariatets diktatur �r bara det f�rsta n�dv�ndiga steget mot att f�r alltid avskaffa klassf�rtrycket - genom att s�tta stopp f�r de omst�ndigheter som delar samh�llet i klasser. Det socialistiska m�let �r inte att ers�tta en typ av klassf�rtryck med en annan, utan att fullst�ndigt avskaffa klasserna. Det socialistiska m�let �r det klassl�sa samh�llet, d�r varje form av exploatering �r avskaffad. Med Manifestets ord:
"Ist�llet f�r det gamla borgerliga samh�llet med dess klasser och klassmots�ttningar framtr�der en sammanslutning vari envars fria utveckling �r f�ruts�ttningen f�r allas fria utveckling."
Alltid och �verallt betonade Marx att omdaningen fr�n det gamla klassamh�llet till det nya klassl�sa samh�llet m�ste vara arbetarklassens, proletariatets verk. Han betraktade proletariatet som den aktiva p�drivaren f�r att genomf�ra socialismen, d�rf�r att det utg�r majoriteten av befolkningen och lider mest av mots�ttningarna inom kapitalismen, d�rf�r att det inte finns n�got annat s�tt f�r proletariatet att f�rb�ttra situationen f�r sig sj�lvt.
Arbetarna tvingades genom de grymma f�rh�llanden som de levde under att bindas samman, att organisera sig, att bilda fackf�reningar f�r att sl�ss f�r sina intressen. Fackf�reningar bildas emellertid inte �ver en natt. Det tog l�ng tid f�r k�nslan av gemensamma klassintressen att v�xa fram och innan det skett var det ot�nkbart med m�ktiga organisationer i nationell skala.
Det var kapitalismens expansion, genom den industriella revolutionen och storfabrikerna, som m�jliggjorde de enorma framstegen f�r fackf�reningsr�relsen. Detta m�ste intr�ffa, eftersom den industriella revolutionen medf�rde koncentration av arbetare till st�derna, de f�r organisationer p� riksplan s� n�dv�ndiga f�rb�ttringarna i transport- och kommunikationsv�sendet och de f�rh�llanden som n�dv�ndigg�r en organiserad arbetarr�relse. S�lunda v�xte organiserandet av arbetarklassen fram med kapitalismens utveckling, som skapade klassen, klassmedvetandet och de fysiska f�ruts�ttningarna f�r samarbete och kommunikation.
Proletariatet �r allts� ett barn av kapitalismen och v�xer med den. Slutligen, n�r kapitalismen bryter samman, n�r den �r kringr�nd av mots�ttningar som den inte kan l�sa, n�r "samh�llet inte l�ngre kan leva under denna bourgeoisie, med andra ord, n�r dess existens inte l�ngre �r f�renlig med samh�llet" - n�r kapitalismen �r mogen f�r kyrkog�rden, �r det proletariatet som kommer att begrava den. Marx var ingen salongsrevolution�r som var n�jd med att tala om f�r omgivningen vad som borde g�ras och hur det skulle g�ras. Nej. Han levde efter sin filosofi. Och eftersom hans filosofi inte bara var en f�rklaring av v�rlden, utan ocks� ett instrument f�r att f�r�ndra v�rlden kunde han, som �vertygad revolution�r, inte befinna sig ovanf�r kampen utan m�ste ta aktiv del i den.
I enlighet med sin �vertygelse att det var proletariatet, som skulle avskaffa kapitalismen, �gnade han all kraft �t att tr�na och organisera arbetarklassen f�r dess ekonomiska och politiska strider, bredvid sina studier. Han var den Internationella Arbetarf�reningens (F�rsta internationalen) mest aktiva och inflytelserika medlem. Den bildades i London 28:e september 1864. Tv� m�nader efter den bildats skrev Marx till en tysk v�n, Dr Kugelmann:
"F�reningen, eller snarare dess styrelse, �r viktig d�rf�r att ledarna f�r Londons fackf�reningar �r med i den ... Ledarna f�r Paris' arbetare �r ocks� knutna till den."
F�r Marx och Engels hade fackf�reningarna en djupare inneb�rd �n vad folk ins�g, d� som nu:
"Organiserandet av arbetarklassen som en klass genom fackf�reningar ... �r proletariatets verkliga klassorganisation genom vilket det kan f�ra sina dagliga strider mot kapitalet, d�r det �var sig sj�lvt ..."
�var sig f�r vad? F�r kampen om h�gre l�ner, kortare arbetstid, f�rb�ttrade arbetsf�rh�llanden? Ja visst. Men ocks� f�r den mycket viktigare kampen - kampen f�r arbetarklassens fullst�ndiga frig�relse genom avskaffandet av privat �gande av produktionsmedlen.
Marx drev denna tes h�rt i ett tal till Internationalens generalf�rsamling i juni 1865. Efter att ha visat, att om inte fackf�reningarna deltog i den dagliga kampen "skulle de f�rvandlas till en j�mnstruken massa av kuvade stackare f�r vilka det inte skulle finnas n�gon r�ddning", gick han vidare och f�rklarade att de m�ste ha ett bredare syfte:
"Samtidigt och helt bortsett fr�n det allm�nna slaveri, som �r f�rbundet med l�nesystemet, f�r arbetarklassen inte f�r sig sj�lv �verdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den f�r inte gl�mma att den k�mpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa verkningar, att den visserligen bromsar den ned�tg�ende r�relsen men inte f�r�ndrar dess riktning, att den anv�nder lindrande medel men inte botar sjukdomen. Den f�r d�rf�r inte helt absorberas av dessa oundvikliga gerillastrider, som oupph�rligt uppst�r ur kapitalets st�ndiga �vergrepp, eller ur f�r�ndringar p� marknaden. Den m�ste f�rst� att det nuvarande systemet - trots allt det el�nde det bringar arbetarklassen - samtidigt g�r havande med de f�r samh�llets ekonomiska omdaning n�dv�ndiga materiella betingelserna och samh�lleliga formerna. I st�llet f�r den konservativa parollen: 'En sk�lig dagsl�n f�r en sk�lig arbetsdag!' borde man skriva p� fanorna den revolution�ra parollen: 'Ned med l�nesystemet!'."
Alltid och �verallt l�rde Marx ut sin grundl�ggande tes - den enda l�sningen �r en grundl�ggande f�r�ndring i samh�llets ekonomiska, politiska och sociala organisation, med arbetarklassens revolution som medel att uppn� detta.
Betyder detta, som det allm�nt framst�lls, att Marx trodde s� mycket p� revolutionen att han ville se den �verallt, n�rsomhelst? Inte alls. Marx var motst�ndare till revolution utan urskillnad. I Internationalen bek�mpade han de som skrek p� revolution av princip, de som menade att revolutionen m�ste genomf�ras d�rf�r att den borde genomf�ras. K�rnan i Marx' t�nkande �r att revolutionen m�ste intr�ffa i det r�tta �gonblicket f�r att lyckas; samh�llet kan inte omformas om inte dess ekonomiska utveckling har gjort det moget f�r f�r�ndring.
Grunden f�r f�r�ndring till socialism finns i de djupa mots�ttningarna inuti det kapitalistiska systemet. Produktionens samh�lleliga karakt�r leder till systemets s�nderfall genom bildandet av den nya ordningens embryo inne i den gamlas livmoder. Arbetarklassens �kade klassmedvetande och organisering leder till de revolution�ra handlingar, som �r n�dv�ndiga f�r f�r�ndringen.
Marx s�g det kapitalistiska systemet som en del av den m�nskliga utvecklingens historia. Det var varken evigt eller of�r�nderligt. Tv�rtom s� var kapitalismen ett n�dv�ndigt, f�rg�ngligt samh�llssystem, som likt varje annan form av m�nskligt samh�lle, vuxit fram ur det tidigare samh�llet, utvecklats, skulle f�rfalla och f�ljas av �ter ett nytt system. F�r Marx fanns det inga statiska samh�llen - alla befinner sig i konstant r�relse och f�r�ndring. Han ans�g det vara sin uppgift att visa vad som f�rorsakade f�r�ndringarna i det kapitalistiska samh�llet - att uppt�cka kapitalismens "r�relselag". Han b�rjade med att f�rs�ka f�rklara det och slutade med linjera upp ett handlingsprogram f�r de krafter som i framtiden skulle skapa ett b�ttre samh�lle, ist�llet f�r att som andra ekonomer urs�kta kapitalismen.
Socialister anser att Marx' bild av det kapitalistiska samh�llet �r riktig och n�rmare sanningen �n den bild, som m�las upp av icke-marxistiska ekonomer. Ang�ende detta sa professor Leontief vid Harvard University till medlemmar i Amerikanska ekonomf�reningen f�r femton �r sedan f�ljande, trots att han sj�lv inte �r marxist:
"Om ... man vill l�ra sig vad profit och l�n och kapitalistiska f�retag egentligen �r s� finns det mer realistisk och relevant f�rstahandsinformation i Kapitalets tre delar, �n man rimligen kan f�rv�nta sig att hitta i tio �rs taxeringskalendrar eller ett dussin l�rob�cker om dagens ekonomiska institutioner ..."
I samma f�redrag gav professor Leontief sitt v�lf�rtj�nta erk�nnande till de m�nga f�ruts�gelser som Marx gjort och som sedan dess g�tt i uppfyllelse: "Listan �r sannerligen imponerande: �kad f�rm�genhetskoncentration, det snabba f�rsvinnandet av sm� och halvstora f�retag, stegrade konkurrensbegr�nsningar, oavbrutna tekniska framsteg som �tf�ljs av det fasta kapitalets allt st�rre betydelse och sist men inte minst de st�ndigt �terkommande konjunkturcyklernas of�rminskade v�gdalar - en oslagbar serie uppfyllda f�rutsp�elser. Mot detta har den moderna ekonomiska teorin, med alla sina f�rfinade metoder, verkligen litet att visa upp."
Det �r intressant att notera att ungef�r samtidigt som denna Harvardprofessor k�nde det n�dv�ndigt att p�peka f�r sina kollegor bland nationalekonomerna att de hade mycket att l�ra av Karl Marx, s� gav en annan erk�nd forskare liknande r�d till kollegor bland historiker. Charles Beard, en av USA:s mest framst�ende historiker, skrev en artikel i oktober 1935 i American Historical Review:
"Det kan vara l�mpligt att p�minna de som tenderar att behandla Marx som en enkel revolution�r eller hetlevrad partisan att han var mer �n s�. Han var doktor i filosofi fr�n ett tyskt universitet. Han var l�rare i grekiska och latin. Han beh�rskade, f�rutom sitt tyska modersm�l, grekiska, latin, franska, engelska, italienska och ryska. Han var synnerligen kunnig i samtida historia och ekonomi. S� hur mycket man �n ogillar Marx' personliga id�er kan man inte fr�nk�nna honom stor och djup kunskap och ett of�rskr�ckt och uppoffrande leverne. Han inte bara tolkade historia, det g�r var och en som skriver om historia, utan han skapade ocks� historia. F�rmodligen kunde han en del."
Arbetarr�relsen, i praktiskt taget varje land p� jorden, som k�mpar f�r social och ekonomisk r�ttvisa misst�nker att han kunde en del.
Asiens och Afrikas kolonialiserade folk, som grundar sin kamp f�r frihet och oberoende p� hans l�ra, tycker att han kunde en del.
�steuropas l�nder, som f�rs�ker ers�tta den anarkistiska profitproduktionen med planhush�llning, tror att han kunde en del.
Det privilegierade f�talet i varje kapitalistiskt land i v�rlden, som desperat f�rs�ker bevara sina sviktande maktpositioner, skakar av fruktan �ver att han eventuellt kunde en del. M�nniskorna i ett land som t�cker en sj�ttedel av jordens yta, och som framg�ngsrikt krossat kapitalismen och demonstrerat att socialismen kan g�ra slut p� klasskillnaderna och m�jligg�ra f�r folket att medvetet styra ekonomin till allas f�rdel, �r bergs�kra p� att han kunde en del.
Vi har nu kommit till en analys av socialismen. L�t oss fr�n b�rjan vara klara �ver att de som tror p� socialismen inte h�vdar att f�r�ndringen fr�n privat till allm�nt �gande av produktionsmedlen kommer att l�sa alla m�nsklighetens problem - det g�r inte �nglar av dj�vlarna och inte heller skapar det ett himmelrike p� jorden. D�remot p�st�r socialisterna, att socialismen avhj�lper kapitalismens huvudpl�gor, avskaffar exploateringen, fattigdomen, otryggheten och krigen och skapar en grundval f�r st�rre v�lf�rd och lycka f�r m�nskligheten.
Socialismen betyder inte stegvisa lappverksreformer av kapitalismen. Den betyder en revolution�r omvandling - ett samh�llsbyggande efter fullst�ndigt annorlunda ritningar.
Ist�llet f�r individuella anstr�ngningar f�r individuell profit kommer det att bli gemensamma anstr�ngningar f�r gemensamma vinster.
Tyg kommer att v�vas, men inte f�r n�gon att tj�na pengar p�, utan f�r att f�rse folk med kl�der - och p� samma s�tt blir det med andra varor.
M�nniskors makt �ver medm�nniskor kommer att minska; m�nniskornas makt �ver naturen kommer att �ka.
M�jligheterna till att producera mesta m�jliga kommer att utnyttjas till det yttersta f�r att skapa v�lf�rd f�r alla, ist�llet f�r att strypa produktionen av profitsk�l.
Den �verh�ngande faran f�r depressioner och arbetsl�shet, n�d och otrygghet, f�rsvinner med vetskapen att planerad nyttoproduktion alltid s�krar arbetstillf�llen f�r alla - ekonomisk s�kerhet fr�n vaggan till graven.
N�r framg�ng inte l�ngre m�ts i antal lyxartiklar utan i vilken utstr�ckning man lyckas samarbeta med medm�nniskor, d� ers�tts guldets ordning med en gyllene ordning.
Imperialistiska krig, som skapas av profitj�garnas jakt p� utl�ndska marknader d�r de kan s�lja "�verskottsvaror" och investera "�verskottskapital", om�jligg�rs, eftersom det inte kommer att finnas n�got "�verskottskapital" eller "�verskottsvaror" - och inga profitj�gare.
N�r produktionsmedlen inte l�ngre befinner sig i privata h�nder kommer inte samh�llet att delas upp i en arbetarklass och en arbetsgivarklass. En m�nniska kan inte inneha en position varifr�n hon kan exploatera en annan - A kommer inte att kunna g�ra profit p� B's arbete.
I korthet s� �r socialismens k�rna, att landet inte l�ngre kommer att �gas av n�gra f� och missk�tas av dessa f�r sina egna intressen, utan landet kommer att �gas av folket och sk�tas av folket i folkets intresse.
Hittills har vi bara sysslat med en del av socialismens "k�rna", n�mligen att landet skall "�gas av folket" - vilket ocks� kan uttryckas som samh�lleligt �gande av produktionsmedlen. Vi kommer nu till andra delen av denna definition - "sk�tas av folket i folkets intresse". Hur ska det kunna ordnas? Svaret p� den fr�gan �r centraliserad planering. Samh�lleligt �gande av produktionsmedlen �r en n�dv�ndig del av socialismen, lika v�l som central planering �r det.
Uppenbarligen kr�vs det mycken m�da f�r att kunna centralt planera en hel nation. Det �r s� m�dosamt att m�nga m�nniskor i kapitalistiska l�nder - speciellt de som �ger produktionsmedlen och d�rf�r tycker att kapitalismen �r det b�sta av alla av system - �r �vertygade om att det inte g�r. National Association of Manufactures (Industrif�rbundet) har, till exempel, g�ng p� g�ng understrukit detta. H�r �r en av de klaraste meningarna om detta �mne, taget ur f�rbundets "Den amerikanska industrins plattform", som publicerades f�r n�gra �r sedan:
"En liten grupp m�nniskor kan inte besitta den vishet, framsynthet och insikt som beh�vs f�r att framg�ngsrikt planera, styra och stimulera m�nniskornas g�randen."
Om denna anklagelse �r riktig s� �r det utomordentligt allvarligt f�r var och en som funderar p� ett socialistiskt system. Ty socialistisk ekonomi m�ste vara en planerad ekonomi, och om det �r om�jligt med planering, d� �r socialismen om�jlig.
�r det m�jligt med central planering? 1928 h�nde n�gonting som gjorde att fr�gan om planering inte l�ngre var en gissningslek utan kunde besvaras. 1928 lade Sovjetunionen fram sin F�rsta Fem�rsplan. N�r den var f�rdig p�b�rjade man sin andra fem�rsplan och sedan den tredje fem�rsplanen (och s� kommer det att forts�tta s� l�nge Sovjet �r socialistiskt - eftersom en socialistisk stat m�ste ha en plan).
N u beh�ver vi inte gissa l�ngre huruvida det �r m�jligt f�r en nation att fungera med central planering eller inte. Vi vet. Sovjetunionen f�rs�kte. Det lyckades. Det �r m�jligt.
Oavsett vad man anser om det ena eller det andra i Sovjet och oavsett om man �lskar eller hatar Sovjetunionen s� m�ste man erk�nna att ekonomin �r planerad - och det g�r ocks� Sovjets bittraste fiender. Om vi s�ledes vill f�rst� hur planerad ekonomi fungerar i ett socialistiskt land s� m�ste vi granska den ryska modellen.
Vad inneb�r en plan? N�r du eller jag eller vem som helst g�r upp en plan har den alltid tv� moment - ett f � r och ett h u r, ett m�l och en metod. M�let �r en del av v�r plan och s�ttet en annan del.
P� samma s�tt �r det med socialistisk planering. Den har ett m�l och en metod. Sidney och Beatrice Webb (vilkas studie av Sovjetunionen, Soviet communism: a new civilization?, trots att den publicerades p� mitten av 30-talet, fortfarande reser sig som ett magnifikt monument �ver ett helt livs pionj�rforskning inom samh�llsvetenskaperna) visade p� den avg�rande skillnaden i m�ls�ttning mellan socialistiska och kapitalistiska l�nder:
"I ett kapitalistiskt samh�lle s� �r alltid syftet med f�retagen, ocks� de allra st�rsta, att ge profit i pengar till aktie�garna ... i Sovjetunionen, med vad som kallas proletariatets diktatur, �r syftet ett helt annat. Det finns inga aktie�gare som ska tillfredsst�llas och det tas ingen h�nsyn till profit i pengar. Det enda syfte som finns, �r att skapa maximal s�kerhet och v�lf�rd f�r hela samh�llet p� l�ng sikt."
Detta om m�let i en planerad socialistisk ekonomi. Vi har redan diskuterat att det allm�nna syftet �r folkens behov och inte profit. Vad vi huvudsakligen ska syssla med h�r �r inte f � r utan h u r, inte m�let utan metoden, f�r att uppn� detta. Vad vi vill veta �r vilken politik som m�ste f�ras, f�r att n� detta eftertraktade m�l.
Behoven �r gr�nsl�sa - men det finns en gr�ns f�r de tillg�ngliga tillg�ngarna som ska m�ta dessa behov. Den politik som f�rs m�ste s�ledes grunda sig p� vad som �r m�jligt och inte vad de ryska planerarna skulle vilja g�ra. De reella m�jligheterna kan bara �verblickas om man f�r en fullst�ndig och korrekt bild av landets tillg�ngar.
Detta �r vad den Statliga planeringskommissionen (Gosplan) g�r. Dess prim�ra uppgift �r att ta reda p� vem och vad och var och hur om allting i Sovjetunionen. Vilka naturtillg�ngar finns i landet? Hur m�nga arbetare finns det? Hur m�nga fabriker, gruvor, kvarnar, lantbruk? Var finns de? Hur mycket producerade de f�rra �ret? Hur mycket skulle de kunna producera om de fick en viss del material och ett best�mt antal fler arbetare? Beh�vs det fler j�rnv�gar och varv? Var borde de ligga? Vad finns tillg�ngligt? Vad beh�vs?
Fakta. Tabeller. Statistik. Berg av siffror.
Fr�n varenda institution �ver hela det enorma Sovjetunionen, fr�n varenda fabrik, lantbruk, kvarn, gruva, sjukhus, skola, forskningsinstitution, fackf�rening, kooperation, teatergrupp, fr�n vartenda avl�gset h�rn i detta kolossala omr�de kommer svaren p� fr�gorna: Vad gjorde ni f�rra �ret? Vad g�r ni i �r? Vad hoppas ni �stadkomma n�sta �r? Beh�ver ni hj�lp? Kan ni ge hj�lp? Och hundratals ytterligare fr�gor.
All denna information v�ller in till Gosplans kontor d�r den samlas, organiseras och systematiseras av experter. "Hela arbetsstyrkan i Gosplan uppg�r nu till omkring tv� tusen statistikexperter och forskningstekniker av olika slag och lika m�nga tj�nstem�n ytterligare - detta �r med all s�kerhet den b�st utrustade och mest omfattande permanenta, statistiska utfr�gningsmaskinen i v�rlden."
N�r dessa experter har avslutat sorterandet, systematiseringen och kontrolleringen av insamlade data s� har de en bild av det existerande l�get. Men det �r bara en del av deras arbete. De m�ste nu st�lla sig fr�gan: hur kunde l�get vara? I detta skede m�ste planerarna sammantr�da med regeringen. "Den statliga planeringskommissionens slutsatser och f�rslag �verl�mnades till regeringen, planeringen skiljdes fr�n det politiska ledarskapet och det senare underordnades inte den f�rra."
Planering betyder naturligtvis inte att det blir mindre betydelsefullt att fatta politiska beslut, som ska f�rverkliga planen. Politiken best�ms av regeringen och sedan �r det planerarnas uppgift att l�sa problemen p� effektivast m�jliga s�tt p� basis av det material som de samlat in. Efter diskussionerna mellan Gosplan och regeringen l�ggs det f�rsta f�rslaget till planen fram.
Men bara ett f�rslag. �nnu �r det inte den f�rdiga Planen. I en socialistisk planekonomi r�cker det inte med "hj�rntrustens" plan. Den m�ste underst�llas alla m�nniskor. Detta blir n�sta steg. F�rslagen skickas ut f�r genoml�sning och kommentarer till en rad olika folkkommissioner och andra centrala organ som sysslar med nationalekonomiska problem som t.ex. Folkkommissionen f�r den tunga industrin, den l�tta industrin, handel, transport, utrikeshandel etc. Varje centralt departement skickar vidare olika delar av planen till n�rmast l�gre instans och slutligen kommer till�mpliga delar av planen ner till den enskilda industrin eller jordbruket. F�rslagen uts�tts f�r mycket noggrann granskning och �verv�ganden i varje steg. N�r de kommer till sista anhalten p� resan fr�n Statens planeringskommission till fabriken eller kollektivjordbruket tar alla intresserade arbetare och b�nder aktiv del i diskussionerna och �verl�ggningarna om planen, st�ller f�rslag och g�r p�pekanden. Efter denna genomg�ng skickas f�rslagen tillbaka uppf�r samma stege och n�r slutligen �terigen den Statliga planeringskommissionen i f�r�ndrad och ut�kad form.
Arbetarna i fabriken och b�nderna p� jordbruket har uttalat sig om planens f�rdelar och nackdelar. Detta �r en modell som ryssarna med all r�tt �r stolta �ver. Det h�nder ofta att dessa arbetare och b�nder ogillar f�rslagen som g�ller just deras del. Ofta presenterar de en motplan, d�r de visar att de kan �ka produktionen �n mer �n vad som f�rv�ntas av dem. Detta att miljontals ryska medborgare diskuterar och debatterar den provisoriska planen anser ryssarna vara verklig demokrati. M�len som skall n�s och arbetsmetoderna f�r att n� dem best�ms inte uppifr�n. Arbetare och b�nder �r medbest�mmande. Och vad blir resultatet? En kompetent observat�r svarar s� h�r:
"Var jag �n reste i Sovjetunionen m�tte jag arbetare som sa, med stolthet: 'Det h�r �r v�r fabrik, det h�r �r v�rt sjukhus, det h�r �r v�rt semesterhem.' De menar inte att de �ger dessa saker sj�lva, individuellt, utan att de fungerar och producerar ... direkt f�r arbetarnas b�sta och att de �r medvetna om detta. De �r dessutom mycket medvetna om att de sj�lva �r ansvariga f�r att allting fungerar in i minsta detalj."
Tredje steget p� f�rberedelserna f�r planen inneb�r en slutlig granskning av de �ters�nda f�rslagen och siffrorna. Gosplan och regeringen g�r igenom f�rslagen och till�ggen, g�r de n�dv�ndiga �ndringarna och sedan �r planen klar. I sin slutliga form skickas den tillbaka till arbetarna och b�nderna och hela nationen satsar all energi p� att fullg�ra uppgifterna. Gemensamt handlande f�r det gemensammas b�sta blir verklighet.
I ett socialistiskt system, genom samh�lleligt �gande av produktionsmedlen och central planering, kan hela folket best�mma �ver sitt eget �de - m�nniskan �r herre �ver de ekonomiska krafterna. Produktion och konsumtion grundas p� en plan som fr�gar: Vad har vi? Vad beh�ver vi? Hur ska vi b�ra oss �t f�r att f� vad vi beh�ver med det vi har? Med en s�dan plan �r det m�jligt att ge var och en ett meningsfyllt arbete och r�tten till arbete kan garanteras. Paragraf 118 i Sovjetunionens grundlag sl�r fast dessa ord:
"Medborgare i Sovjetunionen har r�tt till arbete, d.v.s. garanteras r�tten till anst�llning och betalning f�r arbete efter kvalitet och kvantitet. R�tten till arbete s�kras genom den socialistiska organisationen av nationalekonomin, den konstanta tillv�xten av det sovjetiska samh�llets produktivkrafter, undanr�jandet av de ekonomiska kriserna och avskaffandet av arbetsl�sheten."
Det sammanbrott som intr�ffade 1929 kallas ofta f�r en v�rldskris. Det �r fel. Produktionsstoppet, som �tf�ljdes av arbetsl�shet och mis�r f�r massorna, drabbade alla delar av jordklotet - utom en. Depressionsv�gen kastade sig mot Sovjetunionens gr�nser - och vek undan.
Ryssarna var s�kra bakom de vallar som skapats genom en socialistisk planekonomi.
Centralplanering �r ett karakteristiskt drag f�r socialismen. F�r att g�ra det begripligt hur s�dan planering sker var det n�dv�ndigt f�r oss att unders�ka den ryska modellen - eftersom Ryssland f�r �gonblicket �r det enda socialistiska landet i v�rlden.
Vi f�r emellertid inte g�ra misstaget att tro att socialism i varje annat land skulle inneb�ra exakt detsamma som i Sovjetunionen. Det skulle det inte g�ra. I t.ex. ett socialistiskt USA skulle det inte vara n�gon br�dska med att bygga upp industrin, eftersom vi redan har den st�rsta och b�sta i v�rlden. V�r f�rsta uppgift skulle, tv�rtom mot vad som var fallet i Sovjetunionen, vara att bygga ut produktionen av konsumtionsvaror.
P� samma s�tt i andra l�nder. Naturtillg�ngarna �r olika, klimatet �r olika, folkens tycke och smak �r olika, h�lsa, utbildning och kultur har kommit olika l�ngt. Uppfattningen om frihet och m�nskliga r�ttigheter �r olika, historia och tradition �r olika. Sovjetunionens speciella f�rh�llanden, som fick landet att utveckla den sorts socialism som b�st passade dess behov, skulle inte vara desamma i andra l�nder och deras socialism skulle bli av ett annat slag.
Men de breda perspektiven skulle bli desamma f�r alla l�nder som omfattar socialismen. I alla skulle produktionsmedlen �gas gemensamt och det skulle bli central planering.
Byt ut det sista ordet i fr�gan och du skall se att det �r samma fr�ga som st�llts i varje historisk period. F�r fyra hundra �r sedan var fr�gan i Europa: Kan v�rt ekonomiska system fungera utan feodalherrar? F�r hundra �r sedan var fr�gan i USA: Kan v�rt ekonomiska system fungera utan slav�gare?
Precis som samh�llet uppt�ckte att det kunde klara sig utan feodalherrar och slav�gare skall det ocks� uppt�cka att det kan klara sig utan kapitalister.
En distinktion m�ste g�ras mellan kapitalister och produktionsmedlen som de �ger, d.v.s. kapitalet. Samh�llet kan givetvis inte klara sig utan produktionsmedel - jorden, gruvorna, r�varorna, maskiner och fabriker. Dessa �r n�dv�ndiga. Skillnaden har klargjorts av Robert Blatchford i hans ber�mda bok, 'Merrie England':
Att s�ga att vi inte kunde arbeta utan kapital �r lika sant som att s�ga att vi inte kunde sl� utan en lie. Att s�ga att vi inte kunde arbeta utan en kapitalist �r lika falskt som att s�ga att vi inte kunde sl� en �ng om inte alla liar tillh�rde en man. Nej, det �r lika falskt som att s�ga att vi inte kunde sl� om inte alla liar tillh�rde en man och han tog en tredjedel av sk�rden som betalning f�r l�net av dem.
S� l�nge som kapitalisterna var n�dv�ndiga f�r administrationen, s� l�nge han f�rtj�nade sin inkomst, s� l�nge var han n�dv�ndig: nu n�r han bara f�r sin inkomst genom aktier och obligationer medan tj�nstem�n g�r arbetet, �r han inte l�ngre n�dv�ndig.
�gandet som en g�ng var nyttigt �r nu parasitiskt. Och vem kan f�rneka att v�rt ekonomiska system skulle kunna fungera - b�ttre �n n�gonsin tidigare - utan parasiter?
Faktum �r att vi har n�tt den punkt d�r samh�llet inte bara kan utan m�ste fungera utan kapitalister, eftersom de anv�nder makten - och m�ste det - till att skapa arbetsl�shet, os�kerhet och krig.
Det b�sta svaret p� den fr�gan �r att de flesta - just nu - arbetar utan vinstmotiv i det kapitalistiska samh�llet. Fr�ga arbetaren i en st�lindustri eller en textilfabrik eller en kolgruva hur stor vinst han f�r p� sitt arbete och han kommer helt korrekt att tala om f�r dig, att han inte f�r n�gon vinst alls - att vinsten g�r till industri-, fabriks- eller gruv�garen. Varf�r arbetar d� arbetaren?
Om inte vinsten �r hans motiv vad �r det d�? De flesta m�nniskor i ett kapitalistiskt samh�lle arbetar d�rf�r att de m�ste. Om de inte arbetade kunde de inte �ta. S� enkelt �r det. De arbetar inte f�r profiten utan f�r l�nerna, f�r att f� r�d till mat, kl�der och bostad f�r sig och sina familjer.
Det skulle vara samma tv�ng under socialismen - m�nniskorna skulle arbeta f�r att f�rtj�na sitt uppeh�lle.
Socialismen erbjuder flera motiv f�r arbetet �n kapitalismen kan erbjuda. F�r vems skull uppmanas arbetarna att anstr�nga sig f�r att �ka produktionen? Under socialismen uppmanas m�nniskorna att arbeta h�rt och bra d�rf�r att det �r samh�llet som helhet som gynnas. S� �r det inte under kapitalismen. D�r resulterar inte extra arbete i att samh�llet gynnas utan i att kapitalisternas vinst �kar. Det ena har mening, det andra inte; det ena inspirerar arbetarna att ge s� mycket av sig sj�lva som m�jligt, det andra att ge minsta m�jliga han kan klara sig undan med. Det ena �r ett sk�l som tillfredsst�ller sj�len och eggar fantasin, det andra sk�let lockar bara de enkelsp�riga.
Mot detta inv�nds att det kan vara sant f�r den vanliga arbetaren, eftersom profitmotivet f�r honom har varit ganska illusoriskt. Men det g�ller inte f�r snillet, uppfinnaren eller den kapitalistiske f�retagaren f�r vilka profitmotivet har varit reellt.
�r det sant att det �r dr�mmar om rikedom som f�r forskare och uppfinnare att arbeta dag och natt f�r att n� framg�ngsrika resultat med sina experiment? Det finns f� bevis som st�der denna teori. A andra sidan finns det rikligt med bevis att uppfinningsrika genier inte s�ker n�gon annan bel�ning �n uppfinnargl�djen eller lyckan av ett fullt och fritt anv�ndande av sina skaparkrafter.
Se p� dessa namn: Remington, Underwood, Corona, Sholes. Du k�nner genast igen tre av dem som framg�ngsrika skrivmaskinsfabrikanter. Vem var den fj�rde, Mr. Christopher Sholes? Han var skrivmaskinens uppfinnare. Gav hans hj�rnas avkomma honom samma f�rm�genhet som den gav Remington, Underwood eller Corona? Det gjorde den inte. Han s�lde sina r�ttigheter till Remington f�r 12.000 dollar.
Var Sholes motiv rikedom? Inte enligt hans levnadstecknare:
"Han t�nkte s�llan p� pengar och han tyckte inte om att tj�na pengar f�r det st�llde bara till bekymmer. Det var d�rf�r han brydde sig s� litet om aff�rer."
Sholes �r bara en av de tusentals uppfinnare och vetenskapsm�n som alltid �r s� upptagna av sitt skapande arbete att de "s�llan t�nkte p� pengar". Det betyder inte att det inte finns n�gra, vilkas enda motiv �r profiten. Det �r vad man kan v�nta sig i ett guldhungrande samh�lle. Men t.o.m. i ett s�dant samh�lle �r raden av stora namn, vars motiv var att tj�na m�nskligheten, tillr�ckligt l�ng f�r att bevisa att vetenskapliga genier arbetar utan profitmotiv.
Om det n�gonsin fanns n�got tvivel om saken kan det inte finnas kvar idag. Den tid d� den individuelle vetenskapsmannen arbetade p� egen hand �r f�r l�nge sedan f�rbi. I allt h�gre grad blir de duktiga m�nniskorna inom vetenskapens v�rld anst�llda av de stora korporationerna f�r att arbeta i deras laboratorier mot fast l�n. S�kerhet, ett dr�mlaboratorium, den bel�ning man f�r av ett intressant arbete - de �r n�jda med detta och f�r det ofta - men inte profiten.
Anta att de uppfinner n�gon ny process. F�r de vinsten som kan bli resultatet? Nej, det f�r de inte. �kad prestige, befordran och en h�gre l�n kanske - men inte vinsten.
Ett socialistiskt samh�lle kommer att veta hur man skall uppmuntra och hedra sina uppfinnare och vetenskapsm�n. De kommer att f� b�de de penningbel�ningar och den v�rdnad som tillkommer dem. Och de kommer att f� det som de skattar h�gre �n allting annat - m�jligheten att forts�tta med sitt skapande arbete i full utstr�ckning.
Profiten var definitivt motivet f�r den kapitalistiske f�retagaren f�r l�nge sedan - men han har l�ngsamt f�rsvunnit fr�n den industriella scenen. Han har ersatts av en ny typ av verkst�llande organ, b�ttre anpassad till f�r�ndringen fr�n konkurrens- till monopolindustri. Den h�nsynsl�shet, dj�rvhet och aggressivitet som karakteriserade den gamla typen av f�retagare �r inte �nskv�rd i dagens monopolf�retag. Storf�retagen har skurit ner risktagningarna till ett minimum; deras aff�rer �r mekaniserade och planerade; deras beslut baseras inte l�ngre p� intuition utan p� statistiska unders�kningar.
Dessa f�retag styrs inte av g�rdagens �gare-f�retagare. De styrs inte av �garna alls - de sk�ts huvudsakligen av anst�llda tj�nstem�n, som arbetar mot l�n och inte f�r profit.
Deras l�ner kan bli stora eller sm�, de kan inkludera stor bonus eller ingen bonus. Dessutom kan det finnas andra bel�ningar - �ra, prestige, makt, gl�djen av att g�ra ett arbete bra. Men f�r de flesta av de m�nniskor som sk�ter USA:s aff�rsliv har profitmotivet f�r l�nge sen f�rsvunnit.
Kommer folk att arbeta f�r andra motiv �n profit? Ingen beh�ver gissa. Vi vet alla att folk g�r det.
Nej det f�r de inte. Den skicklige arbetaren f�r mer �n den d�lige; f�retagsledaren f�r mer �n arbetaren; den store musikern f�r mer �n den medelm�ttige musikern; bonden som producerar 400 sk�ppor vete f�r mer �n en bonde som producerar 300; gruvarbetaren som gr�ver upp �tta ton kol f�r mer �n gruvarbetaren som gr�ver upp sex o.s.v. Folk betalas efter kvaliteten och kvantiteten p� deras arbete.
Ocks� de som har de st�rsta inkomsterna i ett socialistiskt samh�lle m�ste forts�tta att arbeta f�r att f� beh�lla dem. De kan aldrig omvandla dem till arbetsfria inkomster genom att k�pa produktionsmedel och sedan leva p� andras arbete. De kan inte k�pa produktionsmedlen av det utm�rkta sk�let att i ett socialistiskt samh�lle tillh�r produktionsmedlen folket och �r inte till salu. Den h�ga l�n de f�r genom h�rdare eller b�ttre arbete �n andra till�ter dem att leva b�ttre �n andra som f�rtj�nar mindre. Men deras h�gre l�n till�ter dem inte att exploatera andra.
Fast�n det finns skillnader i betalning i ett socialistiskt samh�lle har alla samma m�jligheter. Fast�n skickliga arbetare f�r h�gre l�n har de mindre skickliga arbetarna l�tt tillg�ng till den tr�ning och den erfarenhet som beh�vs f�r att bli skickliga; trots att administrat�rer, ingenj�rer, f�rfattare, artister f�r h�gre l�n �ppnar den fria utbildningen d�rrarna till dessa yrken f�r alla efter f�rm�ga. Och "alla" i ett socialistiskt samh�lle betyder alla - det betyder inte alla som har r�d att betala avgifter, alla som har en oklanderlig vandel eller alla som inte �r negrer eller judar.
Socialism och kommunism inneb�r b�da att produktionssystemen baseras p� gemensamt �gande av produktionsmedlen och central planering. Socialismen kommer direkt ur kapitalismen; det �r den f�rsta formen av det nya samh�llet. Kommunismen �r en utveckling eller ett "h�gre stadium" av socialismen.
Av var och en efter hans f�rm�ga, �t var och en efter hans arbete (socialism).
Av var och en efter hans f�rm�ga, �t var och en efter hans behov (kommunism).
Den socialistiska principen om distribution efter arbete - d.v.s. efter det utf�rda arbetets kvalitet och kvantitet, �r genast m�jligt och praktiskt. A andra sidan �r den kommunistiska principen om distribution efter behov inte omedelbart m�jlig eller praktiskt realiserbar - den �r ett slutm�l.
Innan kommunismen kan uppn�s m�ste produktionen n� oanade h�jder - f�r att tillfredsst�lla allas behov m�ste det finnas ett stort �verskott av allting. Dessutom m�ste det ha skett en f�r�ndring i m�nniskornas attityd till arbete - i st�llet f�r att arbeta d�rf�r att de m�ste kommer folk att arbeta d�rf�r att de vill, b�de i en k�nsla av ansvar till samh�llet och d�rf�r att arbete tillfredsst�ller ett k�nt behov i deras liv.
Socialismen �r det f�rsta steget i processen att utveckla produktivkrafterna f�r att f� �verfl�d och att f�r�ndra m�nniskans mentala och andliga �sk�dning. Det �r det n�dv�ndiga �verg�ngsstadiet fr�n kapitalism till kommunism.
Av skillnaden mellan socialism och kommunism f�r man inte dra den slutsatsen att de politiska partier som kallar sig socialistiska propagerar f�r socialism, medan de som kallar sig kommunister propagerar f�r kommunism. S� �r inte alls fallet. Eftersom den omedelbara efterf�ljaren till kapitalism bara kan vara socialism har de kommunistiska partierna liksom de socialistiska partierna som m�l att inf�ra socialismen. Finns det d� n�gon skillnad mellan de socialdemokratiska partierna, som ofta kallar sig socialistiska, och de kommunistiska partierna? Ja, det finns det.
Kommunisterna tror att s� snart arbetarklassen och dess allierade kan, s� m�ste de g�ra en grundl�ggande f�r�ndring av staten. De m�ste ers�tta den kapitalistiska diktaturen �ver arbetarklassen med arbetarklassens diktatur �ver den kapitalistiska klassen som ett f�rsta steg i utvecklingen d�r kapitalisterna som klass (men inte som individer) upph�r att existera och ett klassl�st samh�lle slutligen inf�rs. Socialismen kan inte byggas bara genom att �verta och anv�nda det gamla kapitalistiska regeringsmaskineriet; arbetarna m�ste f�rst�ra det gamla och uppr�tta sin egen statsapparat. Arbetarstaten f�r inte ge den gamla styrande klassen n�gon m�jlighet att organisera en motrevolution; den m�ste anv�nda v�pnad kraft f�r att krossa det kapitalistiska motst�ndet n�r det kommer. Socialdemokraterna d�remot tror att det �r m�jligt att g�ra �verg�ngen fr�n kapitalism till socialism utan en grundl�ggande f�r�ndring i statens karakt�r. De har denna syn d�rf�r att de inte ser den kapitalistiska staten huvudsakligen som en institution f�r kapitalistklassens diktatur utan snarare som ett perfekt maskineri som kan anv�ndas av vilken klass som �n f�r kontroll �ver det. D� beh�ver inte den maktinnehavande arbetarklassen den gamla kapitalistiska statsapparaten och s�tta upp sin egen - v�gen till socialism kan g�s steg f�r steg inom ramen f�r den kapitalistiska statens demokratiska former.
De tv� partiernas attityder till Sovjetunionen mynnar direkt ur deras syn p� detta problem. I allm�nhet prisar de kommunistiska partierna Sovjetunionen; de socialdemokratiska partierna f�rnekar den i varierande grad. F�r kommunisterna f�rtj�nar Sovjetunionen appl�der fr�n alla sanna socialister d�rf�r att man d�r har gjort den der fr�n alla sanna socialister d�rf�r att man d�r har f�rvandlat den socialistiska dr�mmen till verklighet; f�r socialdemokraterna f�rtj�nar Sovjetunionen bara f�rd�manden d�rf�r att men d�r inte har byggt n�gon socialism alls - �tminstone inte den socialism de dr�mde om.
I st�llet f�r att vilja ta folks privategendom vill socialisterna att folk skall �ga mer �n n�gonsin tidigare.
Det finns tv� slags privategendom. Det finns egendom som �r personlig till sin natur, konsumentartiklar som anv�nds f�r det privata n�jet. Sedan finns det en slags privategendom som inte �r personlig till sin natur, egendom i form av produktionsmedel. Den sortens egendomar anv�nds inte f�r det privata n�jet utan f�r att producera konsumentartiklar.
Socialism betyder inte att man l�gger beslag p� den f�rsta sortens privategendom t.ex. dina kl�der; det betyder att man l�gger beslag p� den andra sortens privategendom, t.ex. fabriken d�r kl�derna tillverkas. Det inneb�r att man l�gger beslag p� privategendomen f�r ett f�tal, produktionsmedlen, s� att det blir mycket mer privategendom f�r de m�nga, i form av konsumtionsvaror. Den del av rikedomen som produceras av arbetarna och sedan tas ifr�n dem i form av profit blir deras under socialismen. F�r att kunna k�pa mer privategendom, mer kl�der, mer m�bler, mer mat, fler biobiljetter.
Mer privategendom att anv�nda och gl�djas �t. Ingen privategendom f�r f�rtryck och exploatering. Det �r socialism.
Klasskampen m�ste existera s� l�nge som samh�llet �r delat i klasser med motsatta intressen. Kapitalismen skapar, genom sin egen natur, denna delning. Klasskampen upph�r s� snart samh�llet inte l�ngre �r delat i fientliga klasser. Socialismen skapar, genom sin egen natur, ett klassl�st samh�lle.
Socialister "predikar" inte klasskamp - de beskriver en klasskamp som redan existerar. De kallar p� arbetarklassen f�r att de skall hj�lpa till att f� till st�nd en f�r�ndring av ett samh�lle, som m�ste vara delat i klasser, till ett annat samh�lle d�r en s�dan delning inte �r m�jlig. De p�pekar att det universella broderskapet, som bara kan vara en dr�m under kapitalismen, kommer att bli verklighet under socialismen.
Vad socialisterna predikar �r det m�nskliga kamratskapets evangelium. Detta �r vad Encyclopedia Britannica s�ger om deras l�ra:
"Den socialistiska etiken �r n�ra besl�ktad med kristendomens etik, om inte identisk med den."
Kapitalismen i USA �r mer �n 150 �r gammal, socialismen i Sovjetunionen �r bara 36 �r gammal. Att j�mf�ra de tv� �r d�rf�r lika or�ttvist som att j�mf�ra styrkan hos en fullvuxen man med styrkan hos ett barn som just l�rt sig g�.
Sovjetunionen var dessutom ett efterblivet industriellt land, f�rst�rt av krig och hungersn�d, vid dess f�delse. Det hade just b�rjat utvecklas n�r det �delades en andra g�ng i Andra v�rldskriget. Det �r uppenbart att socialismens och kapitalismens relativa meriter inte pr�vas genom att ta som j�mf�relseobjekt det rikaste kapitalistiska landet i v�rlden, det land som hunnit l�ngst industriellt och blivit minst ber�rt av krigens f�rst�relse.
Det skulle vara r�ttvisare att j�mf�ra Tsarrysslands kapitalism med Sovjetunionens socialism. Varje neutral observat�r h�ller med om att socialismen �r l�ngt mer �verl�gsen p� alla s�tt.
P� samma s�tt skulle det vara r�ttvisare att j�mf�ra ett kapitalistiskt USA med ett socialistiskt USA.
I inget annat land �r de materiella f�ruts�ttningarna s� mogna f�r socialismen. Ingenstans kunde en omvandling fr�n kapitalismens os�kerhet, habeg�r och krig till socialismens s�kerhet, frihet och fred ske s� snabbt och med ett s�dant minimum av kaos och obehag. Medan andra l�nder, p� v�g till socialismen, m�ste g�ra stora offer f�r att f� industrier, vetenskaplig och teknisk kunskap �r v�ra f�rdiga att anv�ndas. I andra l�nder, som Sovjetunionen, m�ste folket i b�rjan klara sig utan viktiga varor f�r att f� kapacitet att producera �verfl�d. I USA �r produktivkrafterna redan byggda - de beh�ver bara frig�ras. Det kan socialismen g�ra, men inte kapitalismen.
F�r att socialismen skall vara oamerikansk m�ste dess m�l strida mot andan och traditionen hos det amerikanska folket. �r det fallet? Vad kunde vara mer amerikanskt �n de socialistiska kraven p� social r�ttvisa, lika m�jlighet, ekonomisk s�kerhet och fred - alla amerikanska principer som �terfinns i Oberoendedeklarationen och i Konstitutionen? Och har inte dessa alltid varit v�ra st�rsta statsm�ns f�regivna ideal?
Karl Marx' socialism �r en vetenskap. Som alla andra vetenskaper �r den universell och har direkt eller indirekt ber�rt miljoners t�nkande i varje h�rn av jordklotet - inber�knat USA. Men ett prov p� om en id� �r amerikansk eller oamerikansk �r inte varifr�n iden kommer utan p� vilket s�tt den kan anv�ndas i USA.
De som p�st�r att "man kan inte �ndra den m�nskliga naturen" g�r misstaget att anta att d�rf�r m�nniskan upptr�der p� ett visst s�tt i ett kapitalistiskt samh�lle �r detta m�nniskans natur och inget annat upptr�dande �r m�jligt. De ser att i ett kapitalistiskt samh�lle �r m�nniskan f�rv�rvslysten, hennes motiv �r sj�lviska och hon vill komma fram med alla medel, riktiga eller falska. De drar d�rav slutsatsen att detta �r naturligt f�r alla m�nskliga varelser och att det �r om�jligt att etablera ett samh�lle baserat p� n�gonting annat �n konkurrens och kamp f�r privat vinning.
Antropologerna s�ger dock att detta �r nonsens - och bevisar det genom att citera det d�r, det d�r och det d�r samh�llet som existerar nu och d�r m�nniskans beteende inte alls �r likt det under kapitalismen. Historikerna f�renar sig med dem och s�ger att argumentet �r nonsens - och bevisar det genom att tala om slavsamh�lle och feodalism, d�r m�nniskans uppf�rande inte alls p�minde om det under kapitalismen.
Det �r troligen sant att alla m�nskliga varelser �r f�dda med sj�lvbevarelse- och reproduktionsdrift. Deras behov av f�da, kl�der, bostad och sexuell k�rlek �r basala. S� mycket kan erk�nnas vara den "m�nskliga naturen". Men det s�tt p� vilket dessa drifter tillfredsst�lls beh�ver inte n�dv�ndigtvis vara det s�tt som �r vanligt i ett kapitalistiskt samh�lle - det beror snarare p� vad som passar b�st i det samh�lle man �r f�dd. Om m�nniskans basala behov bara kan tillfredsst�llas genom att sl� ner n�gon annan kan vi anta att m�nniskorna kommer att sl� ner varandra. Men om m�nniskans basala behov kan tillfredsst�llas b�ttre genom samarbete �r det rimligt att anta att m�nniskorna kommer att samarbeta.
M�nniskans sj�lvbevarelsedrift uttrycks genom hennes �nskan att ha mer och b�ttre mat, kl�der och bostad, i hennes l�ngtan efter s�kerhet. N�r hon m�rker att dessa behov inte kan tillfredsst�llas lika bra f�r alla under kapitalismen som under socialismen kommer hon att �ndra sig.
Frihet betyder f�r de flesta amerikaner r�tt att g�ra och s�ga vad de vill, utan att staten blandar sig i det. Och de ser med s�rskild stolthet p� sin r�tt att kritisera regeringen och m�nniskorna som sitter i den.
Dessa friheter �ver vilka amerikanarna med r�tta �r s� stolta, �r inskrivna i R�ttighetsf�rklaringen, de tio f�rsta buden i Konstitutionen. Garantierna �r specifika - frihet att tala, skydd mot ... arrestering, skydd mot f�ngelsestraff utan r�tteg�ng med jury i alla kriminella fall.
Betydelsen av dessa friheter kan inte �verv�rderas. De �r v�rdefulla friheter. De har varit viktiga vapen i arbetarklassens kamp f�r b�ttre f�rh�llanden. De har hj�lpt till att g�ra USA stort. Deras existens har hj�lpt till att bygga en stor nation genom att g�ra USA till en magnet f�r invandrare fr�n andra l�nder. Hur l�nge skulle Michael ha stannat kvar i sitt gamla land efter att ha f�tt detta brev fr�n sin bror Joseph, som trivs i sin nyvunna frihet? "Michael, det h�r �r ett underbart land, man kan fritt g�ra som man vill. Man kan l�sa vad man vill och skriva vad man vill och s�ga vad som faller en in utan att n�gon arresterar en."
Amerikanarna har utan tvivel njutit dessa friheter mer �n folk i de flesta andra l�nder. Inte desto mindre skulle det vara dumt att s�ga att dessa r�ttigheter som garanteras oss genom Konstitutionen alltid existerar i verkligheten. De friheter vi har p� papperet finns inte alltid i det verkliga livet. S�lunda f�rtalar och d�mer Utskottet f�r oamerikansk verksamhet medborgare i yttersta respektl�shet f�r R�ttighetsf�rklaringen. Statstj�nstem�nnens r�tt att fritt yttra sig och g� med i f�reningar �r inskr�nkt genom en lag av presidenten, som drar upp ett nytt m�nster f�r lojalitet, stick i st�v med den amerikanska traditionen. FBI har blivit en politisk polis med �ndl�sa rader av hemliga handlingar om miljoner amerikaners tro och aktivitet. Och den typ av information som FBI betraktar som viktig i sina unders�kningar av den nya "lojaliteten" visas genom denna kommentar av en FBI-reporter 1948: "Han �r en s�dan typ som till�ter sin f�rgade hemhj�lp att komma och g� genom stora porten."
Fakta b�rjar peka p� att vi har varit alltf�r sj�lvbel�tna i v�r tro p� att de gl�dande frihetsf�rklaringar vi f�r oss till livs �verensst�mmer med verkligheten. �verensst�mmelsen blir inte st�rre av bedyranden om v�r tro p� friheten eller fromma upprepningar om v�r k�rlek till den.
Vad mera �r: friheten kan effektivt f�rnekas eller f�rtryckas �ven n�r det inte �r n�got direkt tv�ng fr�n staten. Exemplen �r m�nga. Negrerna i S�dern har inte samma medborgerliga r�ttigheter som vita och �verallt i landet �r de diskriminerade i en eller annan form. Judarna f�rf�ljs av restriktioner, som hindrar dem fr�n att p� j�mb�rdig basis komma in i skolor, hotell, arbeten. Filmf�rfattare ber�vas sin utkomst d�rf�r att de kr�ver sin lagliga r�tt att h�lla sina personliga �sikter f�r sig sj�lva. Kommentatorer drivs fr�n radion d�rf�r att de �r alltf�r "liberala".
�r v�r stolthet �ver friheten att t�nka och s�ga vad vi vill lika v�lgrundad som vi vill tro att den �r? Tolererar vi verkligen alla skiljaktiga politiska och ekonomiska �sikter? Det �r sant att vi normalt inte placerar liberaler eller radikaler i f�ngelse. Men vad h�nder n�r tiderna blir h�rdare - 1953 t.ex.? Och �r det inte ocks� sant att arbeten, makt och prestige g�r till dem som inte avviker, de som �r "sunda" och "s�kra"? Ta utbildningen som ett exempel. Vi stoltserar �ver den akademiska friheten p� v�ra h�gskolor. Det finns tusentals professorer i hundratals h�gskolor i USA. P� det hela taget - under normala tider igen - har de r�tt att l�ra ut vad de vill. Men valdes de inte fr�n b�rjan d�rf�r att deras �sikter i stort �verensst�mde med h�gskolornas rektorers? Hur m�nga akademiskt kvalificerade socialister f�r n�gonsin plats som l�rare i ekonomi p� universiteten?
Pressfrihet �r en �del, h�gtravande fras, som ljuder sk�nt i amerikanska �ron. Vi tycker om att tro att det betyder r�tten att fritt yttra sig offentligt. Kanske var det s� en g�ng - men inte nu l�ngre. Utskottet f�r Pressfriheten, ledd av dr Robert Hutchins, f.d. kansler vid Chicago-universitetet, rapporterade 1947:
"Skydd mot regeringen �r inte l�ngre tillr�ckligt f�r att garantera att en m�nniska som har n�gonting att s�ga ocks� f�r en m�jlighet att s�ga det. Pressens �gare och f�rvaltare best�mmer vilka personer, vilka fakta, vilka versioner av fakta och vilka id�er som skall n� allm�nheten." (V�r kursivering)
Vii USA tror att hela fr�gan om frihet h�nger p� "skydd mot regeringen" - p� att s�tta gr�nser f�r lagens makt att diktera eller kontrollera vad vi s�ger eller g�r. Men, som utskottsrapporten visar, fr�nvaron av begr�nsningar �r i sig sj�lv inte nog - det garanterar inte "att en m�nniska som har n�gonting att s�ga ocks� f�r en m�jlighet att s�ga det".
Socialisterna p�st�r att detta �r problemets k�rna. F�r dem �r inte fr�nvaron av tv�ng n�dv�ndigtvis en f�rs�kran om frihet, hur v�rdefull den �n �r. Bara f�r att lagen inte f�rbjuder dig att g�ra en sak betyder det inte att du kan g�ra det. Du har r�tt att �ka till n�rmaste flygplats och ta ett plan till New Orleans, Hollywood eller New York - men du �r inte fri att g�ra det om du inte har pengar f�r att betala biljetten. Vad �r det f�r gl�dje med att ha en r�tt som man inte kan utnyttja?
Frihet betyder s�ledes en hel del mer �n fr�nvaron av f�rbud. Den har en positiv sida som f�r majoriteten av folket �r av st�rre betydelse. Frihet betyder att leva livet till det yttersta - ekonomiska m�jligheter att tillfredsst�lla kroppens behov av mat, kl�der och skydd, plus tillr�ckliga m�jligheter att bilda sig, utveckla sin personlighet och h�vda sin individualitet.
Denna syn p� friheten kommer troligen som en �verraskning f�r de, som alltid har haft medel att tillfredsst�lla sina �nskningar och utveckla sina m�jligheter. F�r dem m�ts friheten bara i termer av icke-inblandning i deras r�ttigheter. F�r den stora majoriteten av m�nskligheten m�ts friheten emellertid mindre i termer om r�ttigheter och mer i termer om br�d, fritid, trygghet. Vi beh�ver bara st�lla n�gra f� fr�gor f�r att f� fram giltigheten av denna bredare betydelse: �r en sv�ltande man utan arbete fri? �r en okunnig analfabet, avst�ngd fr�n b�ckernas och kulturens v�rld, fri? �r en man, som �r kedjad vid ett arbete 52 veckor om �ret och aldrig f�r en dag ledig f�r vila, semester och resor, fri? �r en man, som hela tiden pl�gas av oro f�r familjens uppeh�lle, fri? �r en man, som hela tiden �r r�dd f�r att f�rlora sitt arbete, fri? �r en intelligent m�nniska, som inte har r�d med att g� i skola f�r att utveckla sitt intellekt, fri?
Bara de rika kan njuta av friheten i dess st�rre betydelse av obundenhet, s�kerhet, fritid. De fattiga �r inte fria. Inte heller kan de vinna sin frihet under kapitalismen. Kampen f�r socialism �r d�rf�r, som Corliss Lamont s� tr�ffande s�ger, en kamp f�r att "dela friheten".
Arbetarklassens v�g till frihet �r klart markerad: att ers�tta privat �gande av produktionsmedlen med kollektivt - att ers�tta kapitalism med socialism. Det leder till majoritetens verkliga frihet. Som John Strachey s�ger:
"Den inledande handlingen med att avskaffa kapitalisterna skapar i ett slag mer frihet �n som n�gonsin har existerat eller kommer att existera under kapitalismen, utom f�r kapitalisterna. Varken konstitutioner eller grundlagar, republiker eller konstitutionella monarkier kan n�gonsin g�ra m�nniskan fri s� l�nge som hennes utkomst beror p� v�lvilligheten hos en liten klass, som h�ller sv�rdet �ver livsmedlen. Bara i ett socialistiskt samh�lle kan dessa friheter, som de engelska och amerikanska arbetarna bara har en skugga av, ta form och bli verklighet. I ett socialistiskt samh�lle f�r arbetarna inte bara de teoretiska r�ttigheterna utan ocks� de dagliga praktiska m�jligheterna att anv�nda sina friheter. De kan leva och inte bara arbeta. Under socialismen blir arbetet ett medel f�r ett fritt och bra liv. Under kapitalismen v�rdas arbetarens liv som ett n�dv�ndigt medel f�r att f� ut mesta m�jliga arbete ur honom."
Medan socialismen betyder frihet f�r majoriteten av folket ber�var den kapitalisterna den frihet de nj�t av. D�rf�r skall vi besvara kapitalisternas rasande skrik att socialism och frihet �r of�renliga med fr�gan: Vems frihet? Det �r sant att socialismen �r of�renlig med det slags frihet som de blivit vana vid. Den avskaffar deras frihet att s�tta sitt eget v�l framf�r det allm�nnas b�sta. Den avskaffar deras frihet att exploatera andra. Den avskaffar deras frihet att leva utan att arbeta.
Men f�r resten av oss betyder socialismen mer, och inte mindre, frihet. Och om vi oroar oss alltf�r mycket f�r kapitalisternas frihetsf�rlust s� l�t oss komma ih�g att mer frihet f�r dem som har f�r litet kan bara vinnas p� bekostnad av dem som har f�r mycket. Med Abraham Lincolns ord:
"Vi vill alla ha frihet men samma ord betyder inte samma sak f�r alla. F�r n�gra kan ordet frihet betyda r�tten att g�ra som han vill med sig sj�lv och med resultatet av hans arbete, medan f�r andra betyder samma ord r�tten att g�ra vad han vill med andra m�nniskor och resultaten av andra m�nniskors arbete. H�r finns tv�, inte bara olika utan of�renliga saker, som b�da har samma namn, frihet. Och av det f�ljer att de tv� sakerna kallas av respektive parter f�r tv� olika och of�renliga namn - frihet och tyranni.
Herden driver vargen fr�n f�rets strupe f�r vilket f�ret tackar herden som sin r�ddare, medan vargen f�raktar honom f�r samma handling som frihetens sabot�r ... Det �r tydligt att f�ret och vargen inte var ense om definitionen av ordet frihet."
Lika tydligt �r att socialister och kapitalister inte �r ense om definitionen av ordet frihet. F�r socialisterna �r frihet att alla �ger landets produktionsmedel och sk�ter dem enligt en central plan, medan det f�r kapitalisterna �r precis motsatt. Vem har r�tt? Socialisternas synpunkt har �tminstone den f�rdelen att den �r konsekvent. Om vi samtycker till politisk demokrati, som vi s�ger oss g�ra, borde vi av samma sk�l samtycka till ekonomisk demokrati.
Kapitalisterna v�gar inte l�ngre argumentera mot politisk demokrati. Men de argumenterar mot ekonomisk demokrati av det sk�let att det �r ett slag mot friheten. �ter b�r vi st�lla fr�gan: Vems frihet? Bryr de sig om allas frihet att dela livets n�jen, eller bryr de sig om friheten att ha privat�gda produktionsmedel f�r att bibeh�lla sin privilegierade st�llning?
Frihet betyder att leva livet till det yttersta - den ekonomiska m�jligheten att tillfredsst�lla kroppens behov av tillr�ckligt med f�da, kl�der och skydd plus effektiva m�jligheter att bilda sig, utveckla sin personlighet och h�vda sin individualitet. Det �r tydligt att frihet i den betydelsen bara �r m�jlig f�r alla n�r det finns ett kolossalt �verfl�d.
Den m�nskliga produktivitetens l�ga niv�, som var det historiska f�rsvaret f�r samh�llets klassuppdelning, f�r en m�nniskas exploatering av en annan och f�r en liten minoritets njutande av friheten, existerar inte l�ngre.
Nu, f�r f�rsta g�ngen i m�nsklighetens historia, �r det m�jligt att avskaffa klasserna, befria v�rlden fr�n exploatering och berika det m�nskliga livet - genom att avskaffa arbetsl�shet, skapa trygghet genom fullst�ndig social s�kerhet, ge alla tillg�ng till kulturens v�rld och tid �ver f�r fritid, studier och skapande aktivitet.
Det kommer inte att bli l�tt, det kommer inte att g� fort men det kan ske med socialismen.
Vi �r p� tr�skeln till att uppfylla m�nniskans gamla dr�m om m�nniskans frig�relse - frihet f�r alla och inte bara n�gra f�.
Marxister s�ger att en revolution �r n�dv�ndig f�r att �ndra samh�llet. De tror att �ndringen fr�n kapitalism till socialism inte kan ske vid n�gon annan tidpunkt �n n�r f�rh�llandena �r mogna f�r f�r�ndringen. De f�rordar inte att makten grips av en minoritet; revolutionen kan bara lyckas n�r det �r ett visst socialt kaos, n�r den ledande klassens ledarskap �r ineffektivt och en majoritet av folket st�der den starkt organiserade, klassmedvetna arbetarklassen d� den tar makten.
Revolution �r inte bara ett personbyte i regeringen av en medlem i den regerande klassen mot en annan som ett resultat av en rebellr�relse eller ett uppror. F�r marxisterna har termen "revolution" en mycket djupare inneb�rd. Det betyder �verf�randet av ekonomisk och politisk makt fr�n en klass till en annan klass. Den slags revolution som Marx propagerade f�r, den socialistiska revolutionen, inneb�r speciellt �verf�randet av makten fr�n den kapitalistiska klassen till arbetarklassen; det inneb�r en omsv�ngning av f�rh�llandet mellan arbetarklassen och kapitalisterna s� att arbetarklassen blir den regerande klassen; det inneb�r att kapitalismen f�rst�rs genom socialisering av produktionsmedlen.
Arbetarklassens politiska makttilltr�de �r det f�rsta steget i en revolution, Det andra steget �r att omarbeta den sociala ordningen och att krossa kapitalistklassens motst�nd mot f�r�ndringen.
D�rf�r att marxisterna genom historiska erfarenheter varnar f�r att revolutioner �tf�ljs av v�ld �r det nu allm�nt antaget att de "tror p� v�ldet". Det �r inte sant.
Marxister f�respr�kar inte v�ld. Det g�r ingen m�nniska som �r vid sina sinnens fulla bruk. Marxister �nskar inget annat �n att omvandla samh�llet fr�n kapitalism till socialism med fredliga och demokratiska metoder. Men de varnar f�r att arbetarklassens f�rs�k att �stadkomma den n�dv�ndiga f�r�ndringen enligt majoritetens vilja kommer att sl�s tillbaka med v�ld av den h�rskande klassen, som in i det sista kommer att sl�ss f�r att bibeh�lla den gamla ordningen. De h�vdar vidare att arbetarklassen har r�tt att anv�nda v�ld, n�r den tagit makten, f�r att hindra de avsatta kapitalisterna och deras bundsf�rvanter i andra l�nder fr�n att st�rta arbetarregimen med kontrarevolution�rt v�ld.
Marxister betraktar �verg�ngen fr�n kapitalism till socialism som en f�r�ndring fr�n "despotism till frihet". De anser den n�dv�ndig och oundviklig. De �r v�l medvetna om farorna. De r�knar med att blod kanske kommer att flyta, att liv kan komma att f�rloras. Men de fr�gar sig, vad finns det f�r alternativ? �r alternativet till f�rluster av liv vid den socialistiska revolutionen ett samh�lle utan lidanden, utan blod, utan v�ld, utan f�rluster av liv? Inte alls. Alternativet �r mycket st�rre lidande, fler blodbad, mer v�ld, fler f�rluster av liv - i kapitalistiska krig. Historieb�ckerna ber�ttar med fasa om hur tusentals m�nniskor d�dades i samband med Franska revolutionen. Ett mycket sorgligt kapitel. Men j�mf�r totala antalet d�dade - uppskattat till 17.000 - med d�dstalen i ett enda stort slag under Andra v�rldskriget. J�mf�r revolutionens v�ld, 17.000 d�da, med krigets v�ld: totalt d�dades 22.060.000 m�nniskor under Andra v�rldskriget och 34.400.000 s�rades.
Alternativet till att uppr�tta v�rldssocialismen med det oundvikliga resultatet att freden s�kras �r att beh�lla kapitalismen med det oundvikliga resultatet att krigen forts�tter.
Alternativet till att skapa ett nytt livss�tt �r att m�nskligheten troligen utpl�nas i n�sta kapitalistiska massaker.
F�r ett �rhundrade sedan f�rklarade Karl Marx och Friedrich Engels, i Kommunistiska manifestet, f�r hela v�rldens arbetare varf�r de m�ste, och p� vilket s�tt de kunde, omvandla samh�llet fr�n kapitalism till socialism, n�sta steg i m�nniskans historiska utveckling. Den 12:e januari 1848, n�gra veckor innan dessa revolutionens vetenskapsm�n publicerade sitt m�rkliga verk, steg en ber�md amerikan upp i Representanthuset och sa n�gra ord om en sak som l�g honom varmt om hj�rtat. Detta �r vad Abraham Lincoln sa om folkens r�tt att g�ra revolution:
"Alla m�nniskor, �verallt, som har makt och vilja, har r�tt att resa sig mot och f�rdriva den sittande regeringen och skapa en ny som passar dem b�ttre. Detta �r en ytterst v�rdefull och ytterst helig r�ttighet - en r�ttighet som vi hoppas och tror skall befria v�rlden, Denna r�ttighet �r inte begr�nsad till de fall d�r hela folket samtycker till att utnyttja den En majoritet av ett folk kan g�ra revolution, sl� mot en minoritet som mots�tter sig denna r�relse, ocks� om minoriteten befinner sig mitt ibland majoriteten eller n�ra den. Tories var en s�dan minoritet i v�r egen revolution. Det �r en av revolutionens kvaliteter att inte f�lja gamla sp�r eller gamla lagar utan att krossa dem och skapa nya."
Socialismen kommer inte att g�ra allt perfekt. Den kommer inte att skapa ett paradis. Den kommer inte att l�sa m�nsklighetens alla problem.
Det �r bara i konstgjorda, vision�ra samh�llssystem, som de som de utopiska socialisterna ville skapa, som syndarna blir helgon, som himmelriket kommer till jorden och som varje problem hittar sin l�sning. Marxistiska socialister har inga s�dana illusioner. De vet att socialismen endast kommer att l�sa de problem som kan l�sas vid ett visst utvecklingsstadium. Mer �n s� �tar de sig inte. Men redan detta anser de kommer att betyda stora f�rb�ttringar.
En medvetet planerad utveckling av de gemensamt �gda produktivkrafterna kommer att avsev�rt h�ja produktionen i det socialistiska samh�llet. Socialismen undanr�jer den kapitalistiska ineffektiviteten och sl�seriet - speciellt sl�seriet med sysslol�sa m�nniskor, maskiner och pengar i on�diga depressioner. Socialismen avskaffar det �nnu dyrbarare sl�seriet med m�nniskor och kapital i de kapitalistiska krigen genom att skapa internationell fred. Socialismen �kar den tekniska utvecklingstakten. Den socialistiska vetenskapen g�r kolossala framsteg eftersom den slipper begr�nsas av kapitalistisk profitjakt, som det f�rsta och viktigaste m�let. Levnadsstandarden �kar f�r alla eftersom den �kade produktionen �kar antalet tillg�ngliga varor.
Den fullst�ndiga f�r�ndringen i livss�tt �stadkommer en f�r�ndring hos de m�nniskor som lever enligt det nya s�ttet. Till en b�rjan kommer m�nniskan att se p� livet och arbetet p� samma s�tt som hon gjorde i det kapitalistiska samh�llet. Eftersom hon �r danad i kapitalismens konkurrensanda. Den som �r inpyrd med kapitalistisk sj�lviskhet kan inte snabbt sl� om till den socialistiska principen att tj�na sina medm�nniskor. Denna oben�genhet att �ndra inst�llning kommer ocks� att g�lla m�nga som har allt att tj�na p� �verg�ngen fr�n kapitalism till socialism. Och alldeles speciellt kommer det naturligtvis att g�lla kapitalisterna, som tidigare tillh�rde den h�rskande klassen och nu f�rlorar sin rikedom och makt genom att produktionsmedlen inte l�ngre �gs privat utan samh�lleligt.
Men efter hand som det nya socialistiska systemet med planerad behovsproduktion v�xer fast, f�r�ndras m�nniskornas attityder. De minderv�rdiga, kapitalistiska id�erna ers�tts med socialistisk anda. Den nya generationen, som f�ds och v�xer upp i det nya samh�llet, blir lika van vid det socialistiska livss�ttet som den gamla generationen var vid det kapitalistiska.
Kapitalismens propagandister vill f� oss att tro att socialism betyder slutet p� friheten. Sanningen �r precis det motsatta. Socialism betyder b�rjan p� friheten. Socialism betyder frihet fr�n de pl�gor som skadar m�nskligheten mest - frihet fr�n l�neslaveri, fattigdom, social oj�mlikhet, otrygghet, rasdiskriminering, krig.
Socialismen �r en internationell r�relse. Socialismens program �r detsamma i varje land p� jorden - att ers�tta det barbariska konkurrenssamh�llet med ett civiliserat samarbetssamh�lle, att bygga ett samh�lle d�r m�nniskorna �r br�der och d�r individens v�lf�rd skapas genom v�lf�rd f�r alla.
Socialismen �r ingen ouppn�elig dr�m. Den �r n�sta steg i samh�llets utveckling. Tiden f�r socialism har kommit, h�r och nu.
[1] I forts�ttningen kommer vi att h�nvisa till Marx' id�er, men det betyder inte att man f�r underskatta Engels' roll n�r det g�llt att utveckla det socialistiska t�nkandet. Marx och Engels var i tjugo�rs�ldern n�r de tr�ffades och f�rblev sedan v�nner och arbetskamrater f�r livet. Ingen kan ifr�gas�tta att deras lysande intellektuella kompanjonskap �r det f�rn�msta historien sett. �ven om Engels var en framst�ende t�nkare i sig sj�lv och hade kommit fram till sina filosofiska grundprinciper innan han tr�ffade Marx, n�jde han sig med att spela "andre fiolen" under alla deras �r av samarbete. 1888 summerade han deras f�rh�llande med f�ljande ord: "Jag kan inte f�rneka, att jag b�de f�re och under mina fyrtio �rs samarbete med Marx arbetade sj�lvst�ndigt med att l�gga vissa grundstenar och speciellt med att utarbeta teorin. Men st�rre delen av dess ledande grundprinciper, speciellt vad det g�ller de ekonomiska och historiska omr�dena och i synnerhet dess slutgiltiga, klara formuleringar �r Marx' verk. Marx stod h�gre, s�g l�ngre och hade en bredare och snabbare �verblick �n n�gon av oss andra. Vi andra var i b�sta fall beg�vade. Marx var ett geni."