Originalets titel: Can We Write the History of the Russian Revolution? Ur Om historia, Stockholm: Prisma, 2001.
�vers�ttning: Lena Lundgren
HTML: Martin Fahlgren
Denna text, som publiceras h�r f�r f�rsta g�ngen, h�ll jag som min Isaac Deutscher-f�rel�sning i London den 3 december 1996. Min avsikt �r bland annat att diskutera problemen kring kontrafaktisk historia (�t�nk om-historia�). [1]
Jag har valt mitt �mne f�r att hedra Isaac Deutscher, vars mest best�ende verk �r en historisk klassiker om ryska revolutionen: hans Trotskijbiografi. S� det givna svaret p� fr�gan i titeln �r sj�lvfallet ja.
Men det besvarar inte den st�rre fr�gan: kan vi n�gonsin skriva den definitiva historien om n�got, inte bara historien som vi ser den i dag eller s�g den 1945 � d�ribland f�rst�s ryska revolutionens historia? H�r �r svaret p� s�tt och vis sj�lvfallet nej, trots det faktum att det finns en objektiv historisk verklighet som historiker studerar f�r att bland annat fastsl� skillnaden mellan dikt och verklighet. Det st�r var och en fritt att tro att Hitler lyckades undfly ryssarna och g� i exil i Paraguay, men det �r inte sant. Varje generation st�ller emellertid sina egna, nya fr�gor om det f�rflutna. Och det kommer de att forts�tta g�ra. Och gl�m inte att vi n�r det g�ller den moderna v�rldshistorien har en n�stan o�ndlig anhopning av offentliga och privata dokument. Det g�r inte ens att gissa vad framtida historiker kommer att s�ka och finna i arkiven som vi inte har t�nkt p�. Franska revolutionens arkiv har h�llit historikerna sysselsatta i tv�hundra �r och �n syns inga tecken till minskad avkastning. Vi har bara b�rjat bestiga Sovjetarkivens Himalaya av dokumentation. S� en definitiv historia �r inte m�jlig. Men det g�r att bedriva historia som en seri�s aktivitet i den m�n historikerna kan komma �verens om vad det �r de pratar om och vilka fr�gor de diskuterar, liksom om tillr�ckligt m�nga av svaren f�r att inskr�nka skillnaderna s� pass att det g�r att f�ra en meningsfull dialog.
N�r det g�ller den ryska 1900-talshistorien har detta l�nge varit s� gott som om�jligt. Nu har Sovjetunionens fall ofr�nkomligen f�r�ndrat alla historikers syn p� ryska revolutionen eftersom de nu kan � och rentav m�ste � se den ur ett annat perspektiv: perspektivet hos den som skriver en avliden persons biografi, till skillnad fr�n perspektivet hos den som skriver om en levande person. Det kommer givetvis att dr�ja l�nge innan lidelserna hos dem som skriver Sovjetunionens historia har svalnat och blivit lika ljumma som de nu f�r tiden �r hos dem som skriver den protestantiska reformationens historia, ett �mne som brukade v�cka stor bitterhet mellan katolska och protestantiska forskare, eller hos dem som skriver om 1688 �rs revolution, utanf�r Martin McGuiness Derry och pastor Ian Paisleys Bushmills, hemorten f�r n�got som en ideologisk irl�ndsk fyllbult en g�ng beskrev f�r mig som �en protestantisk whisky�. I f�re detta Sovjetunionen och de stater som eftertr�dde de socialistiska skrivs ryska revolutionens historia fortfarande i denna anda och det �r d�rf�r vi inte kan r�kna med att n�gon god historieskrivning ska komma d�rifr�n utan bara nytt historiskt k�llmaterial. �ven p� andra h�ll �r de flesta fortfarande f�r k�nslom�ssigt engagerade och partiska f�r att kunna betrakta kalla kriget mellan kapitalismen och kommunismen � eftersom de b�da systemen faktiskt aldrig m�tte varandra p� slagf�ltet � p� samma s�tt som vi betraktar trettio�riga kriget.
Och s� en sak till. Vi kan bed�ma den revolution som skapade Sovjetunionen men vet �nnu inte hur det kommer att g� efter�t vilket definitivt kommer att p�verka det historiska omd�met. Den katastrof som de vanliga m�nniskorna i f�re detta Sovjetunionen har drabbats av i och med det gamla systemets upph�rande �r inte �ver �n. Jag skulle vilja p�st� att det pl�tsliga revolution�ra spr�ng som de tvingades ta fr�n det gamla systemet till kapitalismen kan ha haft en mer f�r�dande inverkan p� ekonomin �n andra v�rldskriget eller oktoberrevolutionen och att den regionala ekonomin redan har tagit l�ngre tid p� sig att repa sig �n den gjorde p� 1920- och 1940-talen. V�r bed�mning av hela Sovjetfenomenet �r fortfarande provisoriskt. Nu kan vi emellertid b�rja st�lla fr�gor: Vad kan ryska revolutionens historiker legitimt komma �verens om i dag? Kan vi n� en konsensus om n�gra av de fr�gor i ryska revolutionens historia som m�ste st�llas och om vilka fakta som kan fastsl�s definitivt enligt reglerna f�r forskning och k�llkritik och som det d�rf�r inte r�der n�gon egentlig oenighet om?
Ett problem �r att de sv�raste fr�gorna av det slaget ligger utanf�r den historiska bevisningens och vederl�ggningens normala r�ckvidd eftersom de handlar om hur det kunde ha g�tt. En stor del av det som faktiskt intr�ffade kan vi nu ta reda p� eftersom vi har tillg�ng till informationen, som till stora delar var otillg�nglig under praktiskt taget hela Sovjetunionens livsl�ngd, undang�md bakom l�sta arkivd�rrar och barrikader av officiella l�gner och halvsanningar. Det �r d�rf�r en enorm m�ngd litteratur som skrevs p� den tiden nu m�ste kasseras, hur p�hittigt den �n anv�nde sig av de fragmentariska k�llorna och hur bestickande gissningarna �n var. Vi beh�ver den helt enkelt inte l�ngre. Robert Conquests Den stora terrorn kommer t ex inte l�ngre att vara det fr�msta verket �ver sitt �mne, helt enkelt d�rf�r att arkiven nu �r �ppna, �ven om k�llorna inte kommer att g�ra slut p� debatten en g�ng f�r alla. Conquests verk kommer fortfarande att bli l�st som ett imponerande f�rsta f�rs�k att ber�kna Stalin-terrorns offer, men som ett verk om de hemska fakta som det f�rs�k-ta utforska kommer det ofr�nkomligen att bli f�rlegat. Kort sagt kommer han med tiden att bli l�st snarare f�r vad hans bok har att s�ga om historiografin om Sovjetepoken �n f�r vad den har att s�ga om landets historia. N�r b�ttre och mer fullst�ndiga fakta blir tillg�ngliga m�ste de ers�tta de s�mre och ofullst�ndiga. Detta kommer i sig att f�r�ndra historiografin om Sovjettiden, �ven om det inte kommer att besvara alla v�ra fr�gor, framf�r allt inte s�dana som kretsar kring den tidiga Sovjetperioden innan regimen blev alltigenom byr�kratiserad, n�r Sovjetregeringen och partiet faktiskt inte visste s� mycket om vad som f�rsiggick p� deras territorium.
� andra sidan har de hetsigaste debatterna om 1900-talets ryska historia inte g�llt det som h�nt utan det som kunde ha h�nt. F�r att ta ett par exempel: Var en rysk revolution oundviklig? Kunde tsarv�ldet ha r�ddat sig kvar vid makten? Var Ryssland 1913 p� v�g att utvecklas till en liberal kapitalistisk stat? N�r revolutionen v�l hade �gt rum har vi en �nnu mer eldf�ngd upps�ttning kontrafaktiska fr�gor. Hur hade det g�tt om Lenin inte kunnat ta sig hem till Ryssland? Kunde man ha undvikit oktoberrevolutionen? Hur skulle det ha g�tt med Ryssland om man hade undvikit den? Och av st�rre betydelse f�r marxisterna: vad var det som fick bolsjevikerna att best�mma sig f�r att ta makten med ett uppenbart orealistiskt socialistiskt revolutionsprogram? Borde de ha tagit makten? Hur hade det g�tt om den europeiska revolutionen � dvs den tyska revolutionen som de satsade p� � hade �gt rum? Kunde bolsjevikerna ha f�rlorat inb�rdeskriget? Om det inte hade varit f�r inb�rdeskriget, hur skulle d� bolsjevikpartiet och den sovjetiska politiken ha utvecklats? Och n�r de hade vunnit, fanns det d� n�got alternativ till �terg�ngen till marknadsekonomi under NEP (�nya ekonomiska politiken�)? Hur skulle det ha g�tt om Lenin hade f�rblivit fullt aktiv? Listan �r o�ndlig och d� har jag bara tagit med n�gra av de sj�lvskrivna kontrafaktiska fr�gorna r�rande tiden fram till Lenins d�d. Syftet med min f�rel�sning �r inte att besvara dessa fr�gor utan f�rs�ka att se dem ur en arbetande historikers perspektiv.
De kan inte besvaras med hj�lp av k�llorna som beskriver det som h�nde eftersom fr�gorna g�ller s�dant som inte h�nde. Vi kan allts� fastsl� bortom rimligt tvivel att en enorm v�g av folklig radikalisering, som fr�mst gynnade bolsjevikerna, under h�sten 1917 svepte bort den provisoriska regeringen fr�n makten s� att det vid tidpunkten f�r oktoberrevolutionen inte s� mycket handlade om att gripa makten som att plocka upp den d�r den hade hamnat. Vi har gott om bel�gg f�r detta. �sikten att oktoberrevolutionen inte var n�got annat �n ett slags konspiratorisk kupp kan helt enkelt inte f�rsvaras. F�r att inse det beh�ver man bara l�sa den rapport som Manchester Guardians d�varande korrespondent Philips Price skrev f�re oktoberrevolutionen efter en flera veckor l�ng rundtur i Volgaprovinserna. Jag k�nner f�rresten inte till n�got annat utl�ndskt �gonvittne med goda kunskaper om Ryssland och i det ryska spr�ket, som gjorde en s�dan rundtur i hj�rtat av Ryssland p� den tiden. �De fanatiska maximalisterna�, skrev han, �som fortfarande dr�mmer om en social revolution i hela Europa, har enligt vad jag har observerat i provinserna nyligen f�tt en visserligen forml�s men v�ldig anh�ngarskara.� N�r artikeln, som skickades fr�n Jaroslav, v�l kom fram till Manchester hade bolsjevikerna redan tagit makten, s� tidningen publicerade den i december 1917� med rubriken: �Hur maximalisterna lyckades ta makten�, men den hade faktiskt skickats iv�g f�re oktober.
Men fr�gorna om alternativen kan f�rst�s inte avg�ras p� detta s�tt � t ex hur det skulle ha g�tt om bolsjevikerna inte hade best�mt sig f�r att ta makten eller om de hade varit beredda att ta makten i ledningen f�r en bred koalition med de andra socialistiska och social-revolution�ra partierna. Hur skulle vi kunna veta det? Philips Price antyder t ex i samma rapport att det enorma krigshatet, som han trodde var det som h�ll samman revolutionens �f�rvirrade sociala massa� (hans uttryck), eventuellt kunde frambringa �en Napoleon � en fredsdiktator... som g�r slut p� kriget, �ven om det betyder territoriella f�rluster f�r Ryssland och att man f�r offra de politiska friheter som revolutionen har vunnit�. Vi vet att n�got i den stilen faktiskt intr�ffade. N�r vi ser tillbaka m�rker vi att han med tanke p� l�get 1917 absolut hade r�tt n�r han ans�g att Ryssland oundvikligen snart m�ste g� ur kriget p� ett eller annat s�tt. Men n�r det v�l hade h�nt trodde han ocks� att revolutionen skulle splittras i inb�rdes stridande spillror och att detta skulle leda till dess underg�ng. S� gick det inte, men f�r en t�mligen god samtidsobservat�r verkade �ven det mycket sannolikt. Eftersom det inte intr�ffade kan inte heller historikerna g�ra mer �n forts�tta att spekulera.
Men hur g�r vi egentligen till v�ga n�r vi spekulerar? Och vad �r det f�r mening med vissa av dessa spekulationer? Problemet �r att det finns minst tre olika typer av kontrafaktiska fr�gest�llningar. En sort �r visserligen f�ngslande men saknar analytiskt v�rde. Ta t ex Lenin, eller f�r den delen Stalin. Hade det inte varit f�r det personliga inflytandet fr�n dessa b�da enskilda m�n skulle ryska revolutionens historia s�kert ha gestaltat sig helt annorlunda. Trots m�ngder av politiskt och ideologiskt svammel har individer inte alltid n�gon st�rre inverkan p� historiens g�ng. USA har t ex mist sju presidenter f�re mandatperiodernas utg�ng till f�ljd av mord eller p� annat s�tt sedan 1865, men sett i seklets perspektiv tycks detta inte ha haft n�gon st�rre inverkan p� USA:s historia. � andra sidan spelar individen ibland en stor roll, som Lenin och Stalin � eller f�r den delen Andropov under Sovjetunionens sista �r. En f�re detta CIA-chef ber�ttade f�r professor Fred Halliday i en BBC-intervju: �Jag tror att om Andropov hade varit femton �r yngre n�r han tog makten 1982, ja, d� skulle det fortfarande ha funnits ett Sovjetunionen. Det skulle visserligen ha fortsatt att g� tillbaka ekonomiskt sett och blivit alltmer tekniskt handikappat... men det skulle fortfarande ha existerat.� [2] Jag vill helst inte inst�mma med en CIA-chef, men f�r mig l�ter resonemanget mycket �vertygande. Men n�r det �r sagt finns det inte mycket mer att s�ga. Vi kan analysera i vilka slags historiska situationer en enskild individ kan g�ra en dramatisk skillnad p� gott eller ont. Vi kan eventuellt, som Alan Bullock g�r i sina parallella biografier �ver Hitler och Stalin, studera vilka �tg�rder de vidtar f�r att f�rst�rka sin personliga makt, vilket Stalin definitivt gjorde, �ven om Lenin tydligen inte f�rs�kte g�ra det. Vi kan fastst�lla gr�nserna f�r vad s�dana personer med absolut makt inom landet kunde uppn�, eller p� vilka s�tt deras m�ls�ttningar och �tg�rder inte var typiska f�r dem som individer utan k�nnetecknande f�r tiden, milj�n och situationen.
Det finns t ex bestickande argument f�r att det fanns utrymme f�r mer eller mindre grymhet i det mycket snabba industrialiseringsprojektet med hj�lp av sovjetisk statsplanering, men om Sovjetunionen v�l hade bundit sig f�r ett s�dant projekt skulle det kr�va en hel del tv�ngsmakt, hur genuint st�d fr�n miljonerna det �n hade[3], och detta �ven om Sovjetunionen hade haft en mindre totalt h�nsynsl�s och grym man �n Stalin som ledare. Eller ocks� kan man i likhet med Moshe Lewin h�vda att inte ens den absoluta makten gav Stalin kontroll �ver den st�ndigt sv�llande byr�kratiska apparat som Sovjetunionen ofr�nkomligen f�rvandlades till. Det var bara terrorn, d�dsskr�cken hos de tillf�lligt allsm�ktiga byr�kraterna, som kunde garantera att de lydde env�ldsh�rskaren och inte sn�rjde honom i det byr�kratiska spindeln�tet. Eller ocks� kan vi visa att �ven en env�ldsh�rskare, under f�ruts�ttning att det finns en viss historisk bakgrund, f�ljer de gamla mallarna. B�de Stalin och Mao visste med sig att de var eftertr�dare till env�ldiga kejsare och tog �tminstone i viss m�n sina kejserliga f�retr�dare till f�rebilder � de var f�rvisso medvetna om att de skulle betraktas i det ljuset av sina unders�tar. Men n�r vi har sagt allt detta och mer d�rtill har vi �nd� inte besvarat fr�gan om historiska alternativ. Allt vi har sagt �r: �Det kunde ha g�tt annorlunda om Lenin inte hade lyckats ta sig ur Schweiz f�rr�n 1918�, eller p� sin h�jd: �Allt kunde ha g�tt helt annorlunda�, eller �inte s� annorlunda�. Och l�ngre kommer vi inte, utom in i sk�nlitteraturen.
En annan grupp kontrafaktiska fr�gor �r n�got mer intressanta, om inte annat d�rf�r att de faktiskt hj�lper revolutionshistorikerna att befria sig fr�n den ideologiska polemikens skygglappar. Som exempel kan vi ta tsarernas fall. S� tidigt som f�re 1900 r�knade ingen seri�s observat�r med att tsard�met skulle �verleva s�rskilt l�ngt in p� 1900-talet. En rysk revolution var allm�nt f�rutsp�dd. 1879 v�ntade sig Marx: �en stor och icke avl�gsen skr�ll i Ryssland; tror att det kommer att b�rja med reformer ovanifr�n som det skrala gamla bygget inte t�l och som leder till att det sl�s i spillror�[4], och den brittiske politiker som framf�rde hans �sikt till drottning Viktorias dotter ans�g inte att detta var �en orimlig� �sikt. S� h�r i efterhand verkar det t�mligen uppenbart att tsard�mets chanser att �verleva, n�r det hade klarat sig fr�n den f�rsta revolutionen 1905, var sm�, och att de var praktiskt taget obefintliga l�ngt f�re det stora kriget, och det var inte m�nga p� den tiden som var av en annan mening f�r n�gon l�ngre stund. Vi beh�ver inte befatta oss med teorin att tsarens Ryssland var p� god v�g att f�rvandlas till ett blomstrande liberalt kapitalistiskt samh�lle n�r f�rsta v�rldskriget och bolsjevikerna pl�tsligt kom och f�rd�rvade alltihop. Hade det inte varit f�r behovet av ett antimarxistiskt argument skulle den teorin aldrig ha tagits p� allvar.
F�rresten har inte ens liberalerna med n�gon st�rre tillf�rsikt h�vdat att det var s�rskilt troligt att Ryssland skulle bli en liberal parlamentarisk demokrati efter tsarens fall. M�nga av dem skulle g�rna vilja tro att det bara var en leninistisk kupp som skar halsen av den lovande ryska liberala demokratin, men de s�ger det utan �vertygelse. Jag kan i f�rbifarten p�minna er om att i de enda n�gorlunda fria val som h�lls strax efter oktoberrevolutionen, valen till den konstituerande f�rsamlingen, fick de borgerliga liberalerna 5 procent och mensjevikerna 3 procent av r�sterna.
� andra sidan har �ven kommunisterna sina �t�nk om-myter�. Min generation uppfostrades t ex med historien om de moderata socialdemokratiska ledarnas svek mot den tyska revolutionen 1918. Det var m�n som Ebert och Scheidemann som saboterade en m�jlig socialistisk och prolet�r tysk revolution vilket innebar att Sovjetryssland f�rblev isolerat och att den logiska utveckling som Marx och Engels hade hoppats p� inte intr�ffade, dvs att en rysk revolution skulle utl�sa prolet�ra revolutioner i l�nder som var mindre uppenbart illa l�mpade f�r bygget av en socialistisk ekonomi.
Den myten skiljer sig fr�n myten om ett liberaliserat tsard�me i ett viktigt avseende. Ingen realistisk observat�r f�re 1917 r�knade p� allvar med att tsarv�ldet skulle �verleva, f�r att inte tala om lyckas l�sa sina problem, men 1917-18 tedde sig den h�ndelseutveckling som Marx och Engels hade skisserat mycket sannolik. Jag kritiserar inte de tyska och ryska revolution�rerna f�r att de hyste detta hopp 1917-19, �ven om jag p� annat h�ll har h�vdat att Lenin borde ha vetat b�ttre 1920. Under n�gra veckor eller rentav m�nader 1918-19 var det rimligt att tro att den ryska revolutionen hade goda chanser att sprida sig till Tyskland.
Men det hade den inte. Jag tror att historikerna �r �verens om det i dag. F�rsta v�rldskriget var en allvarlig chock f�r alla folk som var med om det och revolutionerna 1917-18 var f�rst och fr�mst uppror mot detta exempell�sa blodbad, framf�r allt i l�nderna p� den f�rlorande sidan. Men i vissa delar av Europa, och ingenstans mer �n i Ryssland, var upproren mer �n s�: de var socialrevolutioner, de var de fattigas f�rkastande av staten, de h�rskande klasserna och den best�ende ordningen. Jag tror inte att Tyskland tillh�rde den revolution�ra sektorn av Europa. Jag tror inte att en revolution i Tyskland hade tett sig ett dugg sannolik 1913. Hade det inte varit f�r kriget tror jag faktiskt att den tyske kejsaren, till skillnad fr�n tsaren, kunde ha l�st sina problem. D�rmed inte sagt att kriget var en of�rutsedd och oundviklig olycksh�ndelse, men det �r en annan sak. De moderata socialdemokratiska ledarna ville naturligtvis se till att den tyska revolutionen inte f�ll i h�nderna p� de revolution�ra socialisterna eftersom de sj�lva varken var socialister eller revolution�rer. I sj�lva verket hade de inte ens velat g�ra sig av med kejsaren. Men det �r inte det saken g�ller. En tysk oktoberrevolution eller n�got i den stilen hade helt enkelt inte en chans och ingen beh�vde d�rf�r svika den.
Jag tror att Lenin hade fel n�r han satsade p� en tysk revolution, men jag tror inte att Lenin kunde ha vetat det 1917 eller 1918. L�get s�g helt enkelt inte s�dant ut. Det �r h�r historiska tillbakablickar skiljer sig fr�n samtida sannolikhetskalkyler. Om vi har givit oss in i politiken f�r att fatta beslut, som Lenin hade gjort, d� m�ste vi bed�ma l�get som vi ser det � och det var naturligt f�r honom att se det p� det s�ttet. Men det som har h�nt har h�nt, matchen kan inte spelas om och d�rf�r kan vi se klarare nu. Den tyska revolutionen var inte en match som f�rlorades mot alla odds. Ryska revolutionen var d�md att bygga socialismen i ett enda underutvecklat och snart helt ruinerat land, �ven om Orlando Figes inte riktigt har lyckats �vertyga mig om att Lenin redan 1918 hade givit upp hoppet om att revolutionen skulle sprida sig till andra delar av Europa. Tv�rtom misst�nker jag att arkiven kommer att visa att det sovjetiska ledarskapet visserligen inte var berett att riskera sin hembas Ryssland, men att det i m�nga �r var lika engagerat f�r v�rldsrevolutionens sak som Fidel Castro och Che Guevara, och med f�rlov sagt ofta med lika m�nga illusioner och lika stor okunnighet om l�get utomlands som kubanerna.[5]
Jag lutar �t den �sikten att Lenin skulle ha velat storma Vinterpalatset �ven om han hade varit �vertygad om att bolsjevikerna skulle bli besegrade, enligt n�got som irl�ndarna kanske skulle kalla �P�sk-upprorsprincipen�: f�r att ge inspiration f�r framtiden, precis som den besegrade Pariskommunen hade gjort. Men att gripa makten och anta ett socialistiskt program var bara rimligt om bolsjevikerna r�knade med en europeisk revolution. Ingen trodde att Ryssland kunde bygga socialismen p� egen hand. S� borde man �verhuvudtaget ha gjort oktoberrevolutionen? Och i s� fall med vilka m�l? D�rmed har vi kommit fram till den tredje typen av kontrafaktiska fr�gor som handlar om reella alternativ som betraktades som m�jliga redan p� den tiden. Fr�gan var i sj�lva verket inte om n�gon skulle st�rta Kerenskijs provisoriska regering. Den var redan d�d. Fr�gan var inte ens vem som skulle ta makten eftersom bolsjevikerna var de enda som var i st�nd att g�ra det, ensamma eller som det ledande partiet i en koalition. Fr�gan var hur med eller utan ett planerat uppror; f�re, under eller efter den kommande r�dskongressen; som ett inslag i en bred koalition eller p� annat s�tt; och med vilka syften, med tanke p� att det stod l�ngt ifr�n klart att en bolsjevikisk regering, eller n�gon annan rysk centralregering, kunde �verleva. Och vad alla dessa fr�gor betr�ffar f�rdes seri�sa debatter p� den tiden, inte bara mellan bolsjevikerna och de andra utan ocks� inom sj�lva bolsjevikpartiet.
Men kom ih�g: om vi som historiker t ex skulle anse att Kamenev hade r�tt gentemot Lenin har vi d�rmed inte bed�mt Kamenevs chanser att faktiskt �vertyga bolsjevikpartiet i oktober 1917. Vi s�ger bara: om vi befann oss i samma l�ge i dag skulle vi h�lla med honom. Vi pratar om matchen i dag eller i framtiden, inte om matchen 1917 d�r resultatet inte l�ngre kan f�r�ndras. Och vidare: vad �r det egentligen vi s�ger om vi s� h�r i efterhand kommer fram till att det t ex skulle ha varit b�ttre om bolsjevikerna inte hade bundit sig f�r n�got som i praktiken var en enpartiregering? Menar vi att en koalitionsregering faktiskt skulle ha lyckats hantera det desperata l�get i Ryssland b�ttre d� eller p� l�ng sikt � om det nu hade blivit n�got p� l�ng sikt? Det tycker jag inom parentes verkar h�gst osannolikt. Eller h�ller vi helt enkelt med Gorbatjov som sade att han skulle ha f�redragit att februarirevolutionen utvecklats p� ett annat s�tt. De flesta skulle h�lla med om att det skulle ha varit b�ttre om revolutionen hade lett till ett demokratiskt Ryssland. Men det �r ett uttryck f�r v�ra politiska �vertygelser, inte en historisk utsaga. �r 1917 f�ljde oktober p� februari. Historikern m�ste utg� fr�n det som h�nde. Allt annat �r spekulationer.
Men i detta l�ge m�ste vi l�mna spekulationerna �sido och �terv�nda till den faktiska situationen i ett Ryssland inbegripet i revolution. Stora massrevolutioner som bryter fram underifr�n � och Ryssland 1917 �r f�rmodligen det mest respektingivande exemplet p� en s�dan revolution i historien � �r p� s�tt och vis �naturfenomen�. De p�minner om jordb�vningar och j�ttelika �versv�mningar, framf�r allt n�r de statliga och nationella institutionerna i �verbyggnaden har vittrat s�nder n�stan helt, som i Ryssland. De �r i stor utstr�ckning om�jliga att kontrollera. Vi m�ste sluta t�nka p� ryska revolutionen i termer av bolsjevikernas eller n�gra andras m�l och avsikter, deras l�ngsiktiga strategier och andra marxisters kritik av deras �tg�rder. Varf�r br�t de inte samman eller besegrades, som de s� l�tt kunde ha gjort? Till en b�rjan hade den nya regimen ingen som helst makt � definitivt ingen milit�r makt att r�kna med. Den enda egentliga f�rdel som den nya Sovjetregeringen hade utanf�r Petrograd och Moskva var sin f�rm�ga att uttrycka vad det ryska folket ville h�ra. Lenins avsikter � och n�r det kom till kritan fick Lenin som han ville i Partiet � var irrelevanta. Han �kunde inte h�lla sig med n�gon strategi eller n�got perspektiv utan m�ste dag f�r dag v�lja mellan de beslut som kr�vdes f�r kortsiktig �verlevnad och de som innebar risk f�r omedelbar katastrof. Vem hade r�d att begrunda de eventuella l�ngsiktiga konsekvenserna f�r revolutionen av beslut som m�ste fattas nu, annars skulle det vara slut p� revolutionen och inte bli n�gra fler konsekvenser att begrunda?�[6] Inget var f�rutbest�mt. N�r som helst kunde allt sl� slint. Det var inte f�rr�n 1921, n�r regimen kunde r�kna med att bli best�ende, som den kunde skaffa sig en uppfattning om det f�rskr�ckliga tillst�nd som Ryssland hade r�kat i och b�rja t�nka i �r i st�llet f�r i m�nader eller rentav i veckor. Vid det laget var regimens framtida kurs i stort sett redan utstakad och den skilde sig markant fr�n den kurs n�gon marxist, Lenin icke undantagen, skulle ha t�nkt sig f�r Rysslands del f�re revolutionen. B�de den ortodoxa Sovjetdoktrinen och de antikommunistiska konspirationsteorierna t�nkte sig att revolutionen kontrollerades och dirigerades ovanifr�n, men Lenin visste b�ttre.
S� hur kom det sig att oktoberrevolutionen �verlevde? F�r det f�rsta � och h�rvidlag inst�mmer jag helhj�rtat med Orlando Figes utm�rkta A People's Tragedy[67] � segrade bolsjevikerna d�rf�r att de k�mpade under den r�da fanan och visserligen missvisande men dock i sovjeternas namn. N�r det kom till kritan f�redrog de ryska b�nderna och arbetarna de r�da framf�r de vita, som de trodde skulle ber�va dem jorden och kalla hem tsaren, jord�garna och de s� kallade �burzjuj� (bourgeoisin). Bolsjevikerna stod f�r revolutionen, som de flesta ryssar st�dde. Och gl�m inte bort att ryska revolutionen gjordes av massorna och att dess �de under de f�rsta tio �ren avgjordes av de ryska massorna � av vad de ville och vad de v�grade finna sig i. Stalinismen gjorde slut p� den saken.
F�r det andra �verlevde bolsjevikerna d�rf�r att de var det enda partiet som kunde bilda en nationell regering efter tsaren. Valet 1917 stod inte och kunde inte st� mellan ett demokratiskt och ett diktatoriskt Ryssland, utan mellan Ryssland och inget Ryssland. H�r var bolsjevikernas centraliserade leninistiska organisation, som uppr�ttats f�r att underl�tta disciplinerade aktioner och allts� i praktiken �ven statsbyggande, oumb�rlig �ven om priset var �nnu mindre frihet �n under tsartiden. Men det var bolsjevikerna eller ingen. En av de f� prestationer som den ryska revolutionen uppn�dde och som inte ens fienderna f�rnekar �r i sj�lva verket att Ryssland inte splittrades, till skillnad fr�n de andra besegrade m�ngkulturella kejsard�mena i f�rsta v�rldskriget � dubbelmonarkin och Osmanska riket. Det �verlevde som en m�ngkulturell, euroasiatisk stat tack vare oktoberrevolutionen. Vi underv�rderar konsekvent den dragningskraft Sovjetryssland d�rf�r hade p� de politiskt ointresserade och rentav de konservativa patriotiska ryssarna, b�de under och efter inb�rdeskriget. Hur ska vi annars f�rklara det m�rkliga faktum att en liten men inflytelserik grupp ryska emigranter, b�de civilpersoner och milit�rer, �terv�nde under tiden f�r fem�rsplanen? (N�gra av dem kan sedermera ha �ngrat sig.)
F�r det tredje �verlevde regimen d�rf�r att lockelsen hos deras sak inte var enbart rysk. De utl�ndska makternas halvhj�rtade st�d till de olika och sinsemellan fientliga kontrarevolution�ra arm�erna i inb�rdeskriget kan ha haft m�nga olika orsaker � men efter f�rsta v�rldskrigets slut visste de att de inte kunde skicka iv�g n�gra st�rre egna styrkor f�r att kriga, minst av allt mot en regim som deras soldater betraktade som en revolution�r arbetarregim. Vidare lyckades bolsjevikerna �terta kontrollen �ver Transkaukasus efter kriget, fr�mst d�rf�r att Turkiet betraktade dem som en bundsf�rvant i kampen mot den brittiska och franska imperialismen. �ven det besegrade Tyskland, som k�nde sig s�kert p� sin egen immunitet mot bolsjevismen, var berett att f�rsona sig med dem. N�r r�da arm�n besegrade de polska anfallsstyrkorna 1920 och ryckte fram mot Warszawa skickades Enver Pasha till Ryssland av den tyske generalen Seeckt f�r att f�resl� ett avtal som p�minner f�rv�nansv�rt mycket om 1939 �rs delning av Polen enligt de hemliga klausulerna i Molotov-Ribbentroppakten. R�da arm�ns nederlag vid Warszawas portar satte stopp f�r dessa f�rslag.
Med oktoberrevolutionens internationella �terverkningar har jag kommit fram till mitt sista konstaterande som ocks� �r min avslutning. Ryska revolutionen har egentligen tv� sammanfl�tade historier: historien om dess inverkan p� Ryssland och historien om dess inverkan p� resten av v�rlden. Vi f�r inte blanda ihop dessa saker. Hade det inte varit f�r de internationella �terverkningarna skulle det inte ha varit stort mer �n en handfull specialiserade historiker som bekymrat sig om den. Utanf�r USA �r det inte m�nga som vet just mer om det amerikanska inb�rdeskriget �n att det �r bakgrunden i Borta med vinden. Och d� var inb�rdeskriget �nd� det st�rsta kriget i v�rlden mellan 1815 och 1914 och det �verl�gset st�rsta i USA:s historia, och det kan dessutom g�ra anspr�k p� att ha varit n�got i stil med en andra amerikansk revolution. Det betydde och betyder mycket i USA men f�ga i resten av v�rlden eftersom det inte fick m�nga m�rkbara konsekvenser f�r vad som intr�ffade i andra l�nder, med undantag f�r dem strax s�der om USA:s gr�ns.
� andra sidan �r ryska revolutionen ett gigantiskt fenomen, b�de i den ryska historien och i 1900-talets v�rldshistoria � men inte samma slags fenomen. Vad har den inneburit f�r det ryska folket? Den f�rde Ryssland till h�jdpunkten av sin internationella makt och prestige � som vida �vertr�ffade allt som hade uppn�tts under tsarerna.
Stalin �r lika s�ker p� en framtr�dande och varaktig plats i den ryska historien som Peter den store. Revolutionen moderniserade stora delar av ett underutvecklat land, men �ven om dess prestationer var kolossala � inte minst f�rm�gan att besegra Tyskland i andra v�rldskriget � var det m�nskliga priset oerh�rt h�gt, det hoppl�sa ekonomiska systemet var f�rutbest�mt att stagnera och det politiska systemet att bryta samman. F�r de ryssar som kan minnas den gamla Sovjettiden st�r den sig visserligen mycket v�l i j�mf�relse med vad de f�re detta sovjetiska folken genomlider nu, och s� kommer det l�nge att f�rbli. Men det �r f�r tidigt att g�ra ett historiskt bokslut.
Vi f�r l�ta de olika socialistiska och f�re detta socialistiska folken dra sina egna slutsatser om oktoberrevolutionens inverkan p� deras historia.
Vad resten av v�rlden betr�ffar k�nner vi den bara i andra hand. Som en befrielsekraft i de f�re detta kolonierna och i hela Europa f�re och under andra v�rldskriget. Som USA:s �rkefiende och f�r den delen alla konservativa och kapitalistiska regimers �rkefiende under st�rre delen av �rhundradet, med undantag f�r perioden 1933-1945. Som ett system som var hj�rtligt (och begripligt) avskytt av liberaler och parlamentariska demokrater, men som p� v�nsterkanten i i-v�rlden fr�n och med 1930-talet erk�ndes som ett system som skr�mde de rika s� att de gav de fattigas angel�genheter en viss politisk prioritet. Den hemska paradoxen med Sovjettiden �r att den Stalin som folken i Sovjetunionen upplevde och den Stalin som betraktades som en befriare utomlands var en och samme man. Och han var de n�gras befriare �tminstone delvis just d�rf�r att han var de andras tyrann.������������
Kan historikerna n�gonsin komma �verens om hur man ska betrakta en s�dan person och ett s�dant fenomen? Jag begriper inte hur de ska kunna g�ra det inom �versk�dlig framtid. Precis som vad franska revolutionen betr�ffar kommer det �ven i forts�ttningen att r�da delade meningar om ryska revolutionen.
E.H. Carr: Vad �r historia?
[1]En replik p� denna f�rel�sning gjordes 10 �r senare, av Kevin Murphy som h�ll det �rets Isaac Deutscher-f�rel�sning. Se Kevin Murphy: Can we write the history of the Russian Revolution
[2] Fred Halliday: From Potsdam to Perestroika: Conversations with Cold Warriors (London, 1995).
[3] Som t ex bevisas i Tagebuch aus Moskau 1931-39, red. Jochen Hellbeck (M�nchen, 1996), ett v�rdefullt exempel p� hur vanliga ryssars inofficiella dokument � privata dagb�cker osv � har blivit tillg�ngliga sedan Gorbatjovtiden.
[4] Karl Marx och Friedrich Engels: Collected Works (London, 1976), vol. 24, s. 581.
[5] Se Richard Gotts redog�relse �Guevara in the Congo� i New Left Review 220 (december 1996), s. 3-35.
[6] Eric Hobsbawm: Ytterligheternas tids�lder (Stockholm, 1997), s. 83-84.
[7] Orlando Figes: A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891-1924 (London, 1996).