[......]
Medborgare Engels meddelade att han hade ytterligare en sak
att meddela. Tidningspressen hade p� sista tiden varit full av de m�nga underverk som utf�rts av associationen, och nu senast hade man i en paristidning kunnat l�sa att Marx �r 1857 hade varit Bismarcks privatsekreterare.[1]
Han sade ocks� att det skulle vara oklokt att l�ta parish�ndelserna forts�tta utan att s�ga n�got om dem. S� l�nge Nationalgardets centralkommitt� hade sk�tt det hela, hade allt g�tt v�l, men efter valen[2] hade det varit prat och ingen handling. R�tta tiden att g� till aktion mot Versailles hade varit n�r regeringen d�r var svag, men den m�jligheten hade spelats bort och nu verkade det som om Versailles h�ll p� att f� �vertaget och drev parisarna tillbaka. Folket skulle s�kert inte g� med p� att ledas in i nederlaget s� v�rst l�nge till. Man f�rlorade terr�ng, ammunitionen sl�sades bort till liten eller ingen nytta och f�rr�den minskade allt mer. Paris kunde dock inte sv�ltas till underkastelse s� l�nge en sida av staden fortfarande l�g �ppen.[3] Favre[4] ville tydligen inte ta emot preussisk hj�lp.[5] I juni 1848 hade kampen varit �ver p� fyra dagar, men d� hade arbetarna inte haft n�gra kanoner. Denna g�ng skulle det inte g� lika snabbt. Louis Napol�on hade gjort gatorna breda[6], s� att man skulle kunna s�tta in kanoner mot arbetarklassen, men nu gynnade den saken arbetarna i st�llet; nu var det de som kunde bestryka gatorna med kanoner i kampen mot motst�ndarsidan. Arbetarna - 200.000 man - var l�ngt b�ttre organiserade nu �n vid n�gon tidigare revolt. Folkets sak l�g ingalunda d�ligt till, men chanserna var �nd� inte lika goda som f�r fjorton dagar sedan.
Medborgare Mottershead trodde inte att alltsammans skulle vara �ver p� bara n�gra veckor. Frankrike skulle s�kert vara i ett kroniskt tillst�nd av revolution fem eller sex �r fram�t. Paris m�ste er�vra landet.
Medborgare Milner sade att det var angel�get att generalr�det snarast gav uttryck f�r sin mening. Republikanska f�rbundet[7] hade s�nt ut en proklamation d�r man klart lade fram sin uppfattning och �nskade nu en meningsyttring ocks� fr�n andra.
Medborgare Cohn hemst�llde att debatten skulle f� vila intill dess man h�rt en deputation som var n�rvarande vid sammantr�det. Bif�lls.
D�refter framtr�dde medborgare Oliver som talesman f�r deputationen som s�nts av Internationella demokratiska associationen.[7] Han meddelade att den kallat till ett m�te n�sta s�ndag i Hyde Park som en sympatiyttring f�r arbetarna i Paris och att man ville inbjuda generalr�det att samarbeta, f�r att s�kra m�tets framg�ng. Avsikten var att s�nda en resolution till Kommunen och l�ta publicera en annan resolution, riktad till Englands folk. Man ville ocks� g�rna veta om generalr�det eventuellt kunde ge n�got pekuni�rt st�d.
[......]
Medborgare Lassassie ans�g att resolutionen borde ge uttryck f�r uppfattningen att folket i Paris hade r�tt att g�ra uppror, att det hade r�tt till kommunalt sj�lvstyre, att det hade r�tt att kasta statskyrkan �verbord[8] och uppl�sa den st�ende arm�n.
[1] Ryktet i fr�ga framf�rdes f�rst i en bordeauxtidning. Se vidare Marx brev till Liebknecht.
[2] Med valen till Kommunen upph�rde Nationalgardets centralkommitt� att vara h�gsta myndighet i Paris.
[3] Under Pariskommunen f�rsiggick striderna i s�der och v�ster. I norr och �ster, d�r preussarna stod posterade, var passagen fri f�r post, livsmedel m.m.
[4] Jules Favre, utrikesminister, en av Pariskommunens hatfullaste motst�ndare.
[5] Engels anm�rkning m�ste uppfattas som en ironi. Favres och Thiers f�rs�k att vinna st�d hos Bismarck br�nnm�rks i olika sammanhang av Engels och Marx, bl.a. i "Inb�rdeskriget i Frankrike". F�rr�darna hade framg�ng. En stor del av den arm� som krossade Kommunen bestod av krigsf�ngar, v�lvilligt frisl�ppta av preussarna.
[6] h�nsyftning p� baron Haussmanns delvis strategiskt betingade ombyggnad av det centrala Paris.
[7] Republikanska f�rbundet och Internationella demokratiska associationen var tv� sm�borgerligt radikala organisationer.
[8] Statskyrkans och yrkesarm�ns avskaffande h�rde till Pariskommunens f�rsta reformer.