F�ljande artikel publicerades ursprungligen i tidskriften Zenit nr 18/1970. Den ger ganska kortfattad redog�relse f�r Kominterns historia.
Med anledning av att den ene av artikelf�rfattarna, Lennart Berntsson, senare gick med i Vpk och i samband d�rmed ocks� kantrade politiskt och bl a f�rsvarade Kominterns politik i Tyskland under nazismens framv�xt, skrev Kent-�ke Andersson i inledningen till L�gnens ren�ssans(Fj�rde Internationalen 7/8 -72):
�ven om denna artikel �r ett fladdrigt och hafsigt kompendium �ver Kominterns historia � den tillh�r absolut inte Berntsons b�ttre artiklar � �r det ingen tvekan om att han h�r b�ttre f�rst�tt Kominterns roll �n han har gjort efter ytterligare ett �rs gnuggning i Vpk.
K-� A har f�rvisso r�tt. Artikeln �r l�sv�rd, dels f�r den kortfattat ger en n�gorlunda korrekt bild av Kominterns historia, dels d�rf�r att den �r ett exempel p� mer intelligent �anti-trotskism� (se s�rskilt slutet), �n den som �r vanlig fr�n stalinistiskt h�ll. Bland svagheterna kan n�mnas att artikeln p� ett mindre bra s�tt tar upp mots�ttningarna och deras orsaker i det sovjetiska partiet, vilka hade en avg�rande roll f�r Kominterns utveckling. N�r det g�ller dessa fr�gor s� finns redan bra material publicerat, t ex i K-�:s L�gnens ren�ssans (se Utvecklingen i Sovjet p� 20-talet) och i Fj�rde Internationalen 4/1992, som �r ett specialnummer om V�nsteroppositionen.
F�r en mer grundlig historik �ver Komintern, se Fernando Claudins Krisen i den kommunistiska r�relsen, band 1 och Krisen i den kommunistiska r�relsen, band 2, eller Pierre Brou�s viktiga arbete Kommunistiska internationalens historia (1997) som finns i utdrag p� MIA (se Pierre Brou�-arkivet, texterna fr�n 1997).
Martin Fahlgren
Denna �versikt syftar till att ge en element�r inledning till den Tredje Internationalens (Kominterns) politiska historia. Inom denna korta framst�llnings ram �r �ven detta en synnerligen sv�r uppgift. Vi har d�rf�r ofta tvingats till f�renklingar och generaliseringar d�r en mer utf�rlig redog�relse skulle varit �nskv�rd. Fr�nvaron av sammanfattande och l�ttillg�ngliga �versikter motiverar dock en mer kortfattad presentation av �mnet, vilket vi nedan s�ker ge. Av fr�mst utrymmessk�l tar vi denna framst�llning inte upp tre i och f�r sig viktiga omr�den: Kominterns politik utanf�r Europa; dess fackliga politik och organisation och det svenska kommunistiska partiets (SKP:s) f�rh�llande till Komintern.
Kominterns politik genomg�r fr�n bildandet 1919 till organisationens uppl�sning 1943 en rad f�r�ndringar och omst�pningar vilka ytligt sett inger en kaotisk och mots�gelsefull bild. De ofta �terkommande kurs�ndringarna som enskilda kommunistiska partiers politik uppvisar var emellertid varken i sista hand dikterade av �order fr�n Moskva� som m�nga borgerliga politiker f�rest�ller sig eller, som variant p� samma tema, best�mda av Stalins �korrekta politiska linje�. I st�llet best�mdes Kominterns politik i sista hand av samspelet mellan de sociala och politiska krafter som mellankrigstidens historiska konjunktur vilade p�. Detta kan tyckas vara en sj�lvklar marxistisk utg�ngspunkt baserad p� den historiska materialismen, men analyserna av Komintern talar dock ofta fortfarande ett mot satt spr�k. Alltf�r ofta reduceras hela problematiken inlagd i Kominterns teori och praktik till fr�gan om vem av Stalin och Trotskij som f�retr�dde den �korrekta linjen�. Detta problem �r inte ov�sentligt men det kan aldrig ers�tta en n�dv�ndig analys av den sociala och historiska struktur som i sista hand best�mde Kominterns politiska och organisatoriska utveckling.
Vi ska inte h�r ge n�gon analys av de ramar som best�mde Kominterns politik, knappast heller skissera dem, men d�remot peka ut var vi anser att ramarna st�r att s�ka.
Det f�rsta omr�det som kom att ha en avg�rande inverkan p� Kominterns utveckling var de olika faserna i den sociala och politiska kampen i Sovjetunionen. En viktig mots�ttning som best�mmer denna kamp �r den mellan arbetarklassens socialistiska ambitioner och framryckning (expropriering av fabrikerna) och bondeklassen sm�borgerliga krav (f�rdelning av jorden p� privata h�nder). En andra avg�rande mots�ttning f�rel�g. mellan bolsjevikpartiets ambitioner att industrialisera ett efterblivet agrart land och emancipera en analfabetisk befolkning och de knappa resurser som Sovjetunionen kunde mobilisera. Dessa och flera andra problem kom efter Lenins d�d 1924 att artikuleras p� olika s�tt med olika f�rslag till l�sningar av olika fraktioner inom bolsjevikpartiet; kampen mellan Stalin och Trotskij g�ller makten att best�mma i vilken riktning den unga Sovjetstaten skulle utvecklas.
Det andra viktiga f�lt p� vilket Kominterns sektioner sattes att f�rverkliga organisationens m�ls�ttningar var de avancerade kapitalistiska samh�llena i Europa. Vilka sociala och politiska mots�ttningar karakteriserade dessa l�nder under mellankrigstiden?
Denna grundl�ggande fr�ga m�ste besvaras f�r att f�rst� de kommunistiska partiernas agerande. En viktig fr�ga i varje revolution�rt kommunistiskt partis politiska strategi �r problemet med enheten inom arbetarklassen och alliansen mellan denna och andra samh�llsklasser mot bourgeoisin. Vilken st�llning intog i detta sammanhang bondeklassen i de olika europeiska l�nderna? Vilket var f�rh�llandet mellan de olika skikten inom borgarklassen? Mellan dessa och sm�borgerligheten? Vilka var de mer specifika klassmots�ttningarna som banade v�g f�r fascismen? Klassalliansernas problem i den revolution�ra strategin kom i stor utstr�ckning f�r Kominterns politik i Europa, d� fr�mst Tyskland kring vars politiska utveckling Kommunistiska Internationalens taktiska dispositioner ofta kom att kretsa, att reduceras till de kommunistiska partiernas f�rh�llande till socialdemokratin och det h�rmed sammanh�ngande problemet med enhetsfronter och placering av socialdemokratin i klasskampen.
Den tredje typ av mots�ttningar som fick ett avg�rande inflytande p� Kommunistiska Internationalen var de internationella konflikterna under 20- och 30-talet. I f�rsta hand g�llde dessa problem de imperialistiska v�stmakternas hot mot Sovjetunionen; en fr�n oktoberrevolutionen permanent utpressning som tvang Sovjetstaten till milit�r upprustning, till diplomatiska man�vrer som speciellt efter 1928 kom att g� ut Kominterns revolution�ra politiska m�ls�ttning, och som slutligen resulterade i pakten med Hitler 1939 f�r att vinna en sista respit och d�refter i Kominterns uppl�sning 1943 i syfte att framf�rallt �blidka� de allierade staterna men �ven de p� nationell bas skapade motst�ndsr�relserna.
Kommunistiska Internationalen bildades p� ruinerna av den andra socialdemokratiska Internationalen. Kriget hade st�llt denna organisation inf�r uppgifter som den inte var m�ktig att l�sa. Den internationella socialdemokratin s�nderf�ll ocks� ideologiskt inf�r krigsutbrottet. Dess majoritet avsl�jade definitivt att den l�mnat sin revolution�ra h�llning i och med att den st�llde sig p� nationell grund och f�ll till f�ga f�r borgarklassens imperialistiska ambitioner. Den minoritet som fortsatte att h�vda de revolution�ra principerna var ocks� delad i olika politiska riktningar. Vilka var dessa riktningar och vad karakteriserade dem?
I huvudsak kan tv� grupper urskiljas inom den internationella krigsoppositionen. Centern som v�nde sig mot kriget p� grund av pacifistisk �vertygelse och som l�mnat internationalen d�rf�r att den inte kunde acceptera h�gersocialdemokraternas st�d �t kriget och upprustning. Denna riktning kom sedan att mots�tta sig anslutning till Komintern till f�rm�n f�r ett �terupplivande av den 2a Internationalen. Centern eller centrismen f�retr�ddes av t.ex. de oavh�ngiga (USPD) i Tyskland; den �sterrikiske socialdemokratin (SP�), ILP i England och Vennerstr�mgruppen Sverige. V�nstern h�vdade att den linje som gagnade proletariatet bestod i att utnyttja kriget f�r att starta ett nationellt inb�rdeskrig, ett klasskrig. V�nsterns k�rna utgjordes av bolsjevikpartiet, vidare exempelvis Spartacusgruppen (Rosa Luxemburg, Liebknecht) i Tyskland, H�glund-gruppen i Sverige och olika revolution�ra minoritetsgrupper inom krigsoppositionen i Europa. Mellan centern och v�nstern var det naturligtvis i l�ngden om�jligt att uppr�tth�lla n�got intimt samarbete. Under krigs�ren gick emellertid dessa grupper samman och drev en slags gemensam propaganda mot kriget och h�gerns politik. Under dessa �r utbildades ocks� ett internationellt samarbete i form av flera konferenser, varav den i Zimmerwald �r den mest k�nda.
Efter den ryska revolutionen och krigsslutet i Europa karakteriserades l�get i de flesta l�nder av ett klart uppsving f�r revolution�ra krafter och id�er. t�r bolsjevikerna i den nya sovjetstaten vilka genom oktoberrevolutionen st�rkt sitt internationella inflytande enormt, framstod det som centralt att s�ka samordna de splittrade revolution�ra krafterna till en homogent organiserad international. Det politiska perspektivet som bolsjevikerna st�llde f�r denna organisations kamp var ett omst�rtande av de v�steuropeiska staterna fr�n borgerliga demokratier till prolet�ra diktaturer. Utan den framg�ngsrikt genomf�rda oktoberrevolutionen och det revolution�ra uppsvinget i n�stan alla Europas stater 1917-1920 hade dock sannolikt en sammansm�ltning av de relativt obetydliga revolution�ra sm�grupper till en p� flera h�ll inflytelserik och enhetlig international varit utsiktsl�s.
Tredje Internationalen eller Komintern bildades p� v�ren 1919. Till Internationalen kom att ansluta sig inte bara de revolution�ra grupper som utgjort v�nstern i krigsoppositionen och Zimmerwaldkonferensen utan ocks� delar av centerriktningen. Detta var fallet i exempelvis Tyskland, Frankrike och i Italien samt Norge d�r det socialdemokratiska partiet i sin helhet gick med. Det revolution�ra uppsvinget i Europa ledde emellertid inte till de resultat man fr�n kommunistisk sida v�ntat sig. Tv�rtom kom de olika kommunistpartierna att lida en rad nederlag i den revolution�ra kampen; s� var fallet i Tyskland, Polen, Finland, Italien, Bulgarien, �sterrike m. fl. l�nder. Dessa bakslag sk�rpte mots�ttningarna inom de olika kommunistpartierna.
Kominterns andra kongress 1920 antogs i syfte att eliminera den centristiska riktningen de s.k. 21 teserna. Dessa ryktbara villkor anger den politiska och framf�rallt organisatoriska inriktning som varje parti anslutet till Komintern m�ste ha. De innebar att beslut fattade av Kominterns kongresser var bindande f�r varje sektion, och vidare att de som inte accepterade de 21 teserna skulle uteslutas fr�n Kommunistiska Internationalen (KI). I en rad olika partier utesl�ts f�retr�dare f�r centergrupperna. I Sverige uttr�dde 1921 Vennerstr�m-riktningen.1 samtliga av dessa spr�ngningar spelade de 21 teserna en viktig roll, som koncentrerat uttryck f�r de politiskt-organisatoriska mots�ttningarna inom arbetarr�relsen. Kampen mot centrismen inom KI fick slutligen som f�ljd att den s.k. 2,5-Internationalen bildades, ledd av bl.a. Kautsky. Denna organisation mellan 2:a och 3:e Internationalen f�rm�dde aldrig skapa en sj�lvst�ndig profil och efter endast en kort tid absorberades den av 2:a Internationalen.
Vid sidan av de centristiska str�mningarna inom Komintern f�rekom en motsatt politisk och teoretisk tendens, n�mligen den s.k. ultrav�nstern. Denna riktning hade sina starkaste f�sten i tyska, italienska och holl�ndska partiet, men fanns �ven inom flera andra, dock knappast i det svenska partiet. De fr�gor till vilka ultrav�nstern huvudsakligen koncentrerade sin kritik g�llde arbetet i parlament och reformistiska fackf�reningar. Mycket schematiskt innebar deras st�ndpunkt i dessa fr�gor ett avst�ndstagande fr�n det taktiska, fraktionella arbetet inom institutioner och organisationer vilka var integrerade i eller underordnade den borgerliga statsmaktens regler och f�rordningar. I sitt strategiska perspektiv f�ste ultrav�nstern stort avseende vid massaktioner som medel b�de f�r den politiska och ideologiska kampen. Ultrav�nsterns strategi och taktik kom aldrig att f� n�got avg�rande inflytande p� Kominterns politik. Lenin (liksom Trotskij) tog tidigt upp kampen mot den; p� ett principiellt plan framf�rallt genom arbetet Radikalismen som kommunismens barnsjukdom. �ven om ultrav�nstern aldrig kunde dominera Komintern blev den dock en utomordentligt viktig komponent i det politiska kraftf�lt vari KI:s linjer formades. V�nsterismen var vid varje tillf�lle den upptr�dde starkt relaterad till de olika r�dande krissituationerna i vilka de som f�retr�dde avvikelsen �verskattade kommunistpartiets m�jligheter, underv�rderade n�dv�ndigheten av allianser och mobiliserat st�d bland massorna. � Efter de b�da f�rsta �rens intensiva strider mot centrismen och v�nsterismen �gde den f�rsta str�mkantringen i Komintern rum. De tidigare beskrivna nederlagen gjorde det klart f�r KI:s ledning att den revolution�ra v�gen �tminstone tempor�rt mattats. Denna insikt tog form i att en ny taktik formulerades p� KI:s 3:e kongress 1921.
Till Kominterns 3:e kongress 1921 stod det klart att efterkrigstidens omedelbara uppsving f�r de revolution�ra krafterna i Europa var �ver. Men �ven i Sovjet hade situationen tillspetsats: �... �r 1921 r�kade vi ut f�r sovjetrysslands stora � enligt min mening allra st�rsta politiska kris � vilken ledde till missn�je inte endast bland en betydande del av b�nderna utan �ven bland arbetarna ... Orsaken var den att vi ryckte alldeles f�r l�ngt fram i v�r ekonomiska offensiv ...� (Lenin 1922). Lenin var den f�rste som f�rstod att ett makt�vertagande i V�steuropa varken var aktuellt eller m�jligt l�ngre, och att en omformulerad ekonomisk politik kr�vdes i Sovjetunionen. I Sovjet inf�rdes den nya ekonomiska politiken (NEP) vilken innebar eftergifter f�r i f�rsta hand de sm�borgerliga skikten p� landsbygden.
Vad kr�vde l�get f�r typ av taktik inom Komintern Hur skulle man f�rh�lla sig till den socialdemokratiska delen av arbetarr�relsen? Det var fr�gor av denna karakt�r som tredje kongressen behandlade, och det var Lenin, st�dd av Trotskij, som formulerade de allm�nna principerna f�r den enhetsfrontspolitik som inleddes fr�n och med 1921. Huvudsyftet med denna politik, var att i ett icke-revolution�rt l�ge s�ka vinna majoriteten inom arbetarklassen f�r kommunismens sak, genom enhetsfronter som organiserade arbetarklassen p� ett program av partiella (delvisa) krav. P� detta s�tt avs�g, man att exponera socialdemokratins borgerliga politik. I den enhetsfrontstaktik som successivt v�xte fram efter tredje kongressen fanns en rad sv�ra problem inneslutna som Komintern var tvunget att brottas med under hela sin verksamhetstid. Hur l�ngt skulle samarbetet med socialdemokrater, och p� vissa st�llen �ven bondepartier, str�cka sig? Hur skulle man f� till st�nd samarbete annat �n i rent ekonomiska dagsfr�gor? Hur skulle man kombinera organisatoriska �verenskommelser �uppifr�n� och aktionsenhet �underifr�n�? Vilken roll skulle man tillskriva socialdemokratin i klasskampen? Skulle stora, medelstora och sm� partier f�rh�lla sig till socialdemokratin p� samma s�tt? Kunde man t�nka sig att ing� i regeringsst�llning i en borgerlig stat? Svaret p� dessa fr�gor kom starkt att skifta under 20-och 30-talen, lika ofta beroende p� styrkel�get mellan de olika fraktionerna i det ryska partiet som mer grundl�ggande f�r�ndringar i det politiska l�get i Europa. Under de tv� f�ljande �ren efter 1921 utformades dock enhetsfronten med en smidighet och framg�ng som var st�rre �n n�gon g�ng senare. Detta trots att enhetsfrontspolitiken skapade skarpa meningsmots�ttningar mellan olika riktningar inom Komintern.
En avg�rande orsak till att Komintern 1921 slagit in p� en taktiskt betingad samarbetspolitik gentemot socialdemokratin var de olika kommunistpartiernas nederlag efterhand som den revolution�ra resningen ebbade ut. Inledningsvis gav enhetsfrontstaktiken vissa framg�ngar, men 1923 intr�ffade p� nytt rad nederlag som denna g�ng ledde till ett �terupptagande av kamppolitiken mot socialdemokratin.
Tyskland genomf�rdes ett ambivalent och halvhj�rtat resningsf�rs�k som var s� illa f�rberett och d�ligt planerat att dess konsekvenser allvarligt skadade det tyska proletariatet f�r �ratal fram�t. En avg�rande roll f�r beslutet om uppror och de taktiska dispositionerna spelade Trotskij och Radek medan Stalin h�ll sig mer avvaktande. I Italien hade under 1922 arbetarr�relsen inte kunnat hindra den fascistiska r�relsens makt�vertagande. Det italienska partiet, PCI, kom att elimineras efterhand som Mussolini st�rkte sin makt. I Bulgarien genomf�rdes 1923 en reaktion�r milit�rkupp till vilken det bulgariska partiet f�rst proklamerade sig neutralt. Efter order fr�n KI:s exekutivkommitt� gjorde det bulgariska partiet, som var ett av Kominterns st�rsta, ett f�rs�k att st�rta den nya regimen genom motkupp. Denna iscensattes dock alltf�r sent och slogs ned. Det bulgariska partiet tvingades under jorden och dess ledare ammade i exil. I Polen hade partiet st�llts inf�r allt st�rre spontana missn�jesyttringar fr�n breda arbetarskikt utan att kunna st�lla sig i spetsen f�r dem och ge dem en slagkraftig inriktning. Missn�jet utl�ste i slutet av 1923 spontana folkresningar p� spridda h�ll, men undertrycktes efter bara n�gra f� dagar.
Den serie nederlag som under 1923 drabbade Komintern hade naturligtvis under alla omst�ndligheter lett till ompr�vningar. De tidigare nederlagen 1920/21 hade emellertid gett anledning till att s�ka bredda kommunistpartiernas bas genom olika typer av samarbete med de socialdemokratiska partierna p� basis av partiella krav. Denna g�ng ledde nederlagen till en rakt motsatt linje � kamp mot socialdemokratin under beteckningen enhetsfront �underifr�n�. Vilka var orsakerna till denna politik? Enligt v�r mening var den nya politiska linjen intimt f�rknippad Med den ryska partistriden.
Inom det ryska partiet hade sedan 1922 en kritisk riktning framtr�tt. Oppositionen som grupperade sig kring Trotskijs person riktade kritik mot �Planl�sheten i NEP�, �Behandlingen av de nationella minoriteterna�, �Demokratin i partiet�. Dessa centrala fr�gor kom fr�n b�rjan att ge striden en allvarlig pr�gel, ty den r�rde den sovjetiska revolutionens framtid och v�rldsrevolutionens perspektiv. Genom Lenins sjukdom (1922) och d�d (1924) sk�rptes striden ytterligare. S� l�nge Lenin levde och det fanns m�jlighet att han skulle �terv�nda till det politiska arbetet var han den obestridde ledaren i partiet. Men i och med hans d�d stod det klart f�r de stridande grupperna att makten och ledningen av partiet definitivt stod p� spel. Omedelbart efter Lenins d�d i januari 1924 greps makten av ett triumvirat best�ende av Stalin, Zinovjev och Kamenev. Trotskij fick vidk�nnas det f�rsta i den serie nederlag som slutade med hans landsf�rvisning 1929. Gruppen kring Trotskij r�knade som andra ledande namn Radek, Preobrazjenskij och Pjatakov. De f�rsta sonderingarna i den upprullande striden hade gjorts redan f�re den fj�rde v�rldskongressen 1922, men den befann sig d� p� ett alltf�r tidigt stadium f�r att den skulle ha n�gon synbar inverkan p� Kominterns politik. Partikampen fick desto st�rre konsekvenser n�r den i tillspetsad form slog igenom p� den femte kongressen 1924.
Allm�nt sett g�llde kampen mellan de olika grupperna i bolsjevikpartiet fr�gan om i vilken riktning partiet skulle leda uppbyggnaden av Sovjetunionen. De ideologiska fr�gor kring vilka kampen kom att koncentreras i f�rsta hand var dels permanent revolution eller socialism i ett land, dels den ekonomiska politiken. Den f�rsta fr�gan g�llde huvudsakligen om det var m�jligt att fullborda socialismens uppbyggnad i Sovjet ensamt, vilket h�vdades av Stalin men f�rkastades av Trotskij. Betr�ffande den ekonomiska politiken stod striden om man skulle skrida till kollektivisering inom jordbruket, hindra den sociala differentieringen p� landsbygden att �ka och skaffa sig kontroll �ver jordbruksproduktionens �verskott f�r att med hj�lp av detta inleda industrialiseringen av landet. Denna linje f�retr�ddes av Trotskij och Preobrazjenskij. Alternativet framf�rdes fr�mst av Bucharin, men st�ddes av Stalin, och syftade till att genom eftergifter, �t de privat�gande b�nderna uppmuntra en privat kapitalackumulation som medel f�r industrins tillv�xt.
De olika linjerna var l�ngt ifr�n fullt uttalade n�r femte kongressen �gde rum, d�remot var de olika grupperingarna tillr�ckligt utkristalliserade och kraftm�tningen p�b�rjad. I ett flertal kommunistpartiet fanns av skilda anledningar mer eller mindre skarpa mots�ttningar inf�r femte kongressen t.ex. tyska, franska, italienska, tjeckiska och svenska. Samtidig stod det klart f�r de b�da sidorna i den ryska partikonflikten att det inte var m�jligt att segra inom det ryska partiet enbart. Kampen m�ste ocks� f�ras om st�d och inflytande i Internationalen. F�r triumviratet som var den ledande kraften, gick taktiken ut p� att eliminera det faktiska st�d Trotskij-oppositionen hade i ett antal sektioner, men kanske i h�gre utstr�ckning att eliminera oppositionens potentiella st�d. Detta skedde genom att de latenta fraktioner och lokala mots�ttningar som fanns inom flertalet partier spelades ut mot varandra. Genom att d�rvid st�dja den riktning som var beredd att f�lja triumviratets linje lyckades det dem att helt utradera Trotskijs anh�ngare � faktiska och potentiella � inom Komintern. Dessa partistrider skakade n�stan alla sektioner i Europa, vilka antingen spr�ngdes i sin helhet eller fick ledningarna kraftigt omm�blerade. Omgestaltningar gick hand i hand med en sk�rpt kamp mot socialdemokratin � enhetsfronter till�ts efter kongressen bara �underifr�n�, vilket ofta betydde str�van efter aktionsenhet f�r att bek�mpa den socialdemokratiska organisationen. Detta gav den politiska linjen en ut�t sett v�nsterinriktad pr�gel och till�t att utpeka trotskismen som en h�gerfara. Direkt ultrav�nsterbetonade ledare kom dock inte till makten annat �n i det tyska partiet. (Tidigare under 20-talet hade det italienska partiet letts av ultrav�nsterledaren Bordiga). Uteslutningar och omplaceringar skedde ocks� i tjeckiska partiet, franska, polska och svenska (H�glund). I dessa strider undvek triumviratet att g�ra den ryska partistriden till den direkta huvudfr�gan, ist�llet kom de akuta stridsanledningarna vanligtvis att kretsa kring fr�gor som disciplinbrott, formell olydnad och andra organisatoriska fr�gor. D�rigenom undvek man att svetsa samman den internationella oppositionen som fanns och uppn�dde i st�llet en atomisering av den sedan den v�l uteslutits ur Komintern.
Fr�nsett om�ndringen av de taktiska uppgifterna f�r Kominterns sektioner var den 5:e kongressens huvudtema bolsjeviseringen av de kommunistiska partierna. Denna innebar en �kad centralisering inom partierna, starkare positioner f�r centralkommitt�erna, sk�rpta krav p� medlemmarna ifr�ga om skolning, kampvilja och h�ngivenhet, f�rbud mot fraktionsbildning inom partiet samt sist men inte minst en organisering av partierna p� basis av fabriksceller, senare ocks� gatuceller. Den sista �tg�rden syftade till att ge partierna en mer p�taglig prolet�r dominans. Bolsjeviseringen kom delvis att inneb�ra en kraftigt sk�rpt centralisering inom Komintern, vars centrala organ fick l�ngtg�ende makt �ver partierna dels en motsvarande centralisering inom de enskilda kommunistpartierna. Samtidigt som detta gav de kommunistiska partierna deras enorma stabilitet och sammanh�llning, minskade bolsjeviseringen flera sektioners medlemsantal med upp till tv� tredjedelar.
Efter 5:e kongressen kom den sk�rpta kampen mot socialdemokratin successivt att nedtonas till f�rm�n f�r en mer organisatoriskt samarbetsv�nlig linje � enhetsfronten �ovanifr�n�. �ren 1925-27 stod det engelska partiet i viss m�n i centrum f�r Kominterns intresse dels p� grund av den landsomfattande generalstrejken 1926, dels till f�ljd av de engelska kommunisternas framg�ngsrika fackf�reningsarbete och tillf�lliga samarbete med den socialdemokratiska v�nstern. Speciellt stor vikt f�ste KI vid det avtal som h�ll p� att ing�s mellan de ryska och engelska fackf�reningarna. KI gick h�r s� l�ngt att det vid sitt plenarsammantr�de 1926 deklarerade att Internationalens fackliga sidoorganisation kunde t�nkas upph�ra och uppg� i socialdemokratiska fackf�reningarnas international. Detta st�llningstagande markerar ocks� att KI nu f�rde en enhetsfrontspolitik som p�minde om den som vid kongressen 1924 f�rd�mts i de h�rdaste ordalag.
I b�rjan av 1928 genomf�rdes en rad radikala f�r�ndringar och omv�rderingar i KI:s syn p� l�get i de kapitalistiska samh�llena, inst�llningen till socialdemokratin, till�mpningen av enhetsfrontstaktiken och arbetet p� det fackliga omr�det. Den nya politiska kursen brukar allm�nt betecknas som en ultra-v�nsterpolitik eller �Tredje periodens�-politik och den str�cker sig fram till sommaren 1934.
Varf�r genomf�rdes denna oml�ggning av den politiska kursen? N�gra av sammanhangen tycks klara. H�sten 1927 hade Stalin helt besegrat Trotskij-Zinovjev-oppositionen. (Zinovjev 1926 bytt sida i kampen och s�llat sig till Trotskij). Stalin tog d�refter upp kampen mot h�gerflygeln, som han tidigare sig p�, genom att f�rkasta den ekonomiska politik som Bucharin st�tt f�r. Detta var inte enbart betingat av fraktionstaktiska sk�l. Kulakskikten (de st�rre privat�gande b�nderna) hade under hela 20-talet st�rkt sin st�llning och inledde vid denna tid bl.a. leveransv�gran av vissa jordbruksprodukter till st�derna, vilket f�rv�rrade den sovjetiska arbetarklassens redan tr�ngda l�ge. Den politiskt-ekonomiska krissituationen hade dock vid denna tidpunkt ingen direkt motsvarighet i V�steuropa.
Ist�llet f�r eftergifter �t de privat�gande b�nderna satsades p� en kollektivisering av jordbruket och kontroll av dess ekonomiska �verskott, f�r att med dessa resurser prioritera uppbyggandet av industrin, s�rskilt d� den tunga industrin. Fr�nvaron av ett utbrett politiskt f�rtroende och organisatorisk f�rankring inom bondebefolkningen � �ven de l�gsta skikten � tillsammans med n�dv�ndigheten av en snabb kollektivisering gav Stalins jordbruksreform en administrativ och polisi�r st�mpel.
Fr�n och med 1928 fanns ingen grupp eller person inom partiet som kunde utmana Stalins ledarskap av partiet och staten. Den moderata Bucharin-flygeln eliminerades successivt. Men nu liksom det f�rsta �rets kamp mot trotskismen 1924 var det viktigt att undanr�ja det faktiska och potentiella st�d som de moderata kommunisterna kunde t�nkas ha eller f� i de v�steuropeiska sektionerna. P� nytt f�rdes allts� den ryska partistriden ut i dessa sektioner. I ett flertal sektioner utesl�ts och/eller omplacerades d�rf�r ledande kommunister. S� var fallet i bl.a. tyska partiet och �sterrikiska, franska, spanska, tjeckiska, polska, finska och nordamerikanska. I det svenska utesl�ts den s.k. Kilbomriktningen med vilken f�ljde majoriteten av partiets medlemmar. Kilbommarna kallade sig ocks� SKP till 1934 d� namnet �ndrades till Socialistiska Partiet. Detta splittrades 1936 och Kilbom gick sedan �ver till SAP.
P� Kominterns sj�tte kongress 1928 drogs riktlinjerna upp f�r den nya politiska taktiken vars huvudpunkter blev f�ljande: �kad risk f�r imperialistiska krig mot Sovjet som m�ste f�rsvaras till varje pris; tilltagande mots�ttningar i de kapitalistiska samh�llena vilka f�rutsades leda till en allm�n kris; som en f�ljd av mots�ttningarnas sk�rpning f�rutskickades en radikalisering av arbetarklassen och �kad klyfta mellan denna och socialdemokratin; slutligen understr�ks vikten av att bek�mpa h�gerfaran inom Komintern.
Ultrav�nsterpolitiken efter 1928 kom emellertid i f�rsta hand att k�nnetecknas av den intensiva kampen mot socialdemokratin. KI ans�g att kapitalismen stod inf�r en akut kris, sin d�dskris. I detta l�ge utgjorde socialdemokratin det�sista men fr�msta hindret f�r en revolution�r f�r�ndring. Socialdemokratin ans�gs vara en fascismens v�nstra flygel; d�rf�r betecknades socialdemokratin som socialfascistisk.
Arbetarklassen m�ste befrias fr�n det socialdemokratiska inflytandet genom att kommunisterna vann �ver majoriteten av proletariatet p� sin sida och p�tog sig att leda kampen mot borgarklassen, f�retr�dd av socialdemokratin eller fascismen. Enhetsfronten skulle i detta nya sammanhang skapas �underifr�n� och riktas mot socialdemokratin, inte minst d� dess v�nsterflygel som beskrevs som kommunismens farligaste fiende inom arbetarr�relsen. N�gra citat kan f� belysa ultra-v�nster-politikens inneb�rd: �Socialdemokratins och de reformistiska fackf�reningarnas ledande kadrer hotar nu, p� uppdrag av bourgeoisin, ... den tyska arbetarklassen med �ppen fascistisk diktatur.� F�re 10:e plenats �ppnande (1929) skrev Pravda att Komintern hade tv� taktiska uppgifter i f�rh�llande till socialdemokratin, �som redan �r en del av det fascistiska systemet�; att organisera enhetsfronten underifr�n, och utarbeta en taktik f�r oberoende strejkaktioner i opposition mot socialfascisterna och fackf�reningsbyr�kraterna. N�r plenat var �ver skrev Pravda att radikaliseringen av massorna sedan Kominterns 6:e kongress hade g�tt s� l�ngt att det fanns risk att Komintern kom p� efterk�lken. Detta gjorde det viktigare �n n�gonsin att bek�mpa h�gerflygeln. �Det nya uppsvinget f�r den revolution�ra arbetarr�relsen ... konfronterar genast Komintern och dess sektioner, med s�rskild vikt, med uppgiften att avg�rande intensifiera kampen mot socialdemokratin och speciellt dess �v�nster�-flygel som den farligaste fienden till kommunismen i arbetarr�relsen...� Kurs�ndringen 1928 har p� flera punkter i f�rsta hand ett tydligt samband med den nya fasen i kampen inom det ryska partiet, och den politiskt-ekonomiska krissituationen i Sovjetunionen. Fraktionskampen i bolsjevikpartiet f�rdes in i Komintern och f�rsvagade r�relsen b�de politiskt och organisatoriskt; samtidigt ledde detta till en ytterligare f�rsvagning av sektionernas sj�lvst�ndighet gentemot Kominterns ledning (EKKI) och det ryska partiets ledning. Om felbed�mningen av f�rh�llandet mellan fascismen och socialdemokratin inte har lika tydlig bakgrund som den allm�nna kurs�ndringen 1928 �r dess �desdigra konsekvenser desto mer p�tagliga. Enligt Kominterns analys av socialdemokratin hade denna och fascismen �samma m�l och utf�rde samma arbete som fascisterna, men (socialdemokratin) dolde det bakom en r�krid�. Inte heller s�g man inom Komintern (med undantag fr�n Gramsci i PCI, den ur det tyska partiet, KPD uteslutne Thalheimer och Trotskij utanf�r KI) n�gon principiell skillnad mellan borgerlig demokrati och en fascistisk regim. �Bara en borgerlig liberal kan acceptera att det finns en mots�ttning mellan borgerlig demokrati och en fascistisk regim, att dessa tv� politiska former i princip skiljer sig �t; genom att konstruera en s�dan mots�ttning i f�rleder socialdemokratin avsiktligt massorna.� Det var fr�mst den politiska kampen i Tyskland som fick st� modell f�r Kominterns teori och praktik gentemot fascismen och socialdemokratin. Under de sista kritiska �ren innan Hitlers makt�vertagande t�mde den tyska kommunismen sin energi p� kampen mot socialdemokratin, som �ven om den var aktivt medskyldig till Hitlers regeringstilltr�de, �nd� inte var kommunisternas huvudfiende.
�nnu m�naderna efter det att den fascistiska r�relsen skaffat sig kontroll �ver den tyska statsapparaten och inlett likvideringen av den tyska arbetarr�relsen vidh�ll KI sin negativa inst�llning till samarbete med socialdemokratin. F�rst kring mitten av 1934, i ett l�ge d� fascismen var vid makten i Tyskland, Italien, Portugal, �sterrike, och milit�rregeringar dikterade politiken i Polen, Ungern, och p� Balkan, kom den f�rsta omsv�ngningen av Kominterns taktik i enhetsfrontsfr�gan. Dessa f�rsta steg togs i Frankrike och Spanien (�ven i Tyskland gjordes ett f�tal f�rs�k) kring vars politiska utveckling den kommande folkfrontspolitiken skulle byggas upp. F�rhandlingar inleddes sommaren 1934 i Frankrike mellan det kommunistiska (PCF) och det socialdemokratiska (SFIO) partiet. P� h�sten samma �r gjorde kommunister, anarkosyndikalister och socialdemokrater gemensam sak under upproret i Asturien i Spanien.
Avsteget fr�n ultra-v�nsterpolitiken, skedde programmatiskt vid KI:s 7:e och sista kongress juli/augusti 1935. Man vidh�ll den uppfattningen att socialdemokratin banat v�g f�r fascismen, men h�vdade inte l�ngre att socialdemokratin i handling var fascistisk eller, att det inte fanns n�gon skillnad mellan borgerlig demokrati och fascism.
Folkfronten som kom att bli den kommunistiska politikens signum fram till krigsutbrottet motiverades grundl�ggande av dels n�dv�ndigheten att bek�mpa fascismen och dels kravet att f�rsvara Sovjetunionen. Folkfronten skiljde sig fr�n enhetsfronten f�r det f�rsta d�rigenom att den inte bara efterstr�vade en allians mellan de tv� politiska organisationerna inom arbetarklassen utan ocks� mellan denna samh�llsklass och sm�borgerligheten, b�nder, medelklass och intellektuella. Kort sagt en folkets front mot fascism och krig. F�r det andra intog den en annan st�llning �n enhetsfronten till f�ljd av bredare, �v�lf�rds�-ekonomiska krav och till�telse f�r kommunistiska partier att ing� i koalitionsregeringar utan att vara den dominerande kraften.
Den allm�nna taktik de kommunistiska partierna anvisat sedan 1934, med undantag f�r 1939-41, f�r er�vrandet av makten i kapitalistiska och koloniala samh�llen, kan s�gas best� av tv� steg: f�rst ett �demokratiskt� stadium av allians med socialdemokrater och radikal sm�borgerlighet (motsvarar folkfronten); i koloniala l�nder mellan kommunister och den progressiva delen av den nationella borgerligheten; de politiska kraven begr�nsas till sociala reformer, parlamentarisk �folkmakt� och f�r de koloniala l�nderna nationellt oberoende. Fr�n detta �verg�ngsskede leder sedan det kommunistiska partiet arbetarklassen �ver till proletariatets diktatur och socialism.
I Spanien liksom i Frankrike gav folkfrontens framg�ngar vid valurnorna 1936 upphov till djupg�ende krav p� social f�r�ndring, vilka i Spanien ledde �ver i inb�rdeskriget. I Frankrike uppstod en spontan strejkv�g med fabriksockupationer, av en omfattning som V�steuropa inte upplevt sedan de omv�lvande h�ndelserna efter f�rsta v�rldskriget.
Komintern var emellertid sedan 1928 i praktiken underordnat Sovjetstaten och bolsjevikpartiets ledning. I takt med de sk�rpta internationella mots�ttningarna under 30-talet kom Komintern att anv�ndas som ett instrument f�r Sovjetstatens utrikespolitik, inte till f�ljd av Stalins taktik utan i sista hand till f�ljd av det komplex av mots�ttningar nationellt och internationellt som det ryska partiet och Sovjetstaten hade att verka inom.
Efter fascismens makttilltr�de i Tyskland gick den ryska utrikespolitiken bl.a. ut p� att n�rma sig de h�rskande klasserna i V�steuropas borgerliga demokratier f�r att d�rigenom isolera Nazi-Tyskland. Detta var ett av folkfrontens viktigaste politiska syften. Men folkfronten sk�rpte klasskampen vilket i linje med Sovjets �terh�llsamma utrikespolitik, tvang kommunistpartierna i b�de Spanien och Frankrike att bek�mpa de mer revolution�ra kraven inom arbetarklassen. Mest drastiska uttryck tog detta sig i inb�rdeskrigets Spanien. Samtidigt som Sovjet gav hj�lp till den republikanska sidan, s�kte Stalins s�kerhetspolis och spanska kommunistpartiets hemliga polis splittra upp och kv�va arbetarklassens och lantarbetarnas f�rs�k att expropriera fabriker och jordegendomar, varvid man f�rsvagade den anti-fascistiska fronten.
Folkfronten i Frankrike dog ut efter n�got �r och den i Spanien nedk�mpades av fascismen. D�rtill sk�rptes mots�ttningarna p� det internationella planet efter M�nchen 1938 och delningen av Tjeckoslovakien samma �r. Efter M�nchen n�rmade sig Sovjet utrikespolitiskt Tyskland och ingick i augusti 1939 en ickeangreppspakt med Hitler, den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten. F�r f�rsvaret av Sovjetunionen var denna pakt, liksom de preventiva angreppen p� Finland och Polen helt legitima �tg�rder. Men den real-politiska motiveringen r�ckte inte, pakten gavs ocks� en ideologisk �verbyggnad i de kommunistiska partierna, i vilken man nedtonade den fascistiska inneb�rden i Hitler-regimen och n�dv�ndigheten att bek�mpa den. Dessa motiveringar gav ofta upphov till ideologisk f�rvirring och os�kerhet i de kommunistiska partierna om fascismens inneb�rd.
Om de sista �ren av Kominterns verksamhet ska vi h�r fatta oss kort. Efter krigsutbrottet 1939 �tergick KI till sin tidigare v�rdering av socialdemokratin och upph�rde med folkfrontstr�vandena, ist�llet f�rs�kte man p� nytt etablera enhetsfronter �underifr�n�. Komintern stod vid denna tid sannolikt svagare i Europa �n n�gonsin tidigare under hela mellankrigstiden. I Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, �sterrike hade fascismen likviderat partiet. Sektionerna var i varierande ut- str�ckning f�rbjudna och undertryckta i Bulgarien, Grekland, Rum�nien, Ungern, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Finland och Frankrike. I Polen hade Kominterns ledning uppl�st partiet 1938. De �vriga legala sektionerna hade med ett par undantag alltid varit av mindre omfattning och styrka. Av bland andra dessa omst�ndigheter fick Kominterns omorientering fr�n h�sten 1939, ej samma effekt som tidigare.
Vid det tyska anfallet p� Sovjetunionen i juni 1941 �ndrades �ter Kominterns taktik i fr�ga om politiska allianser. Nu liksom tidigare under 30-talet best�mdes �ndringen av utrikespolitiska faktorer. Sovjetunionens existens som socialistisk stat stod p� spel och dess f�rsvar kr�vde bredast m�jliga uppslutning p� de nationella regeringar sida som bek�mpade nazismen. De kommunistiska partierna m�ste inte bara skapa enhet inom arbetarklassen, man skulle ocks� ing� nationella fronter, vars politiska och sociala bas var �n bredare �n folkfronternas. Som en eftergift f�r de allierade staterna och ett erk�nnande att Komintern i sin existerande form spelat ut sin roll som ett revolution�rt v�rldsparti uppl�stes KI formellt i juni 1943. I flera fall ledde de nationella fronterna till att kommunistpartiernas styrka och inflytande var utomordentligt starkt vid krigsslutet i exempelvis Finland, Italien, Frankrike, Jugoslavien, Albanien, Tjeckoslovakien, Grekland m.fl. l�nder.
Kominterns organisation var uppbyggd med det ryska partiets organisationsmodell som f�rebild. Bolsjevikpartiets organisation i sin tur var en till�mpning av de organisatoriska principer och erfarenheter som under den ryska klasskampen artikulerats av Lenin. Huvudprincipen i denna teori kallas vanligen den �demokratiska centralismen�. Organisationen m�ste p� en och samma g�ng vara demokratisk och centralistisk. Demokratisk f�r att kunna motverka tendenser till byr�kratisering och maktfullkomlighet. Centralistisk f�r att kunna l�sa de uppgifter som en samordning ledning och utl�sandet av klasskampen kr�ver. F�r att l�sa uppgiften som arbetarklassens �f�rtrupp� st�ller det kommunistiska partiet vissa best�mda krav p� sina medlemmar i fr�ga om politiskt medvetenhet, skolning, kampvilja och disciplin. Centralismen inneb�r f�rekomsten av en stark central ledning; att en minoritet lojalt f�ljer och utf�r av majoriteten fattade beslut; att underordnade organ f�ljer beslut fattade av h�gre organ.
De partier som 1920/22 besl�t att acceptera de ovan n�mnda 21 teserna blev sektioner i ett v�rldsparti och v�rldskongressen blev organisationens h�gsta beslutande organ. Mellan kongresserna handlades och verkst�lldes beslut av exekutivkommitt�n (EKKI). Detta organ valdes av kongressen och bestod av representanter f�r de mest betydande partierna. Alla beslut som fattades av kongress och EKKI var bindande f�r sektionerna. Beslut fattade av sektionerna kunde upph�vas av kongressen/EKKI. H�rvidlag intog de enskilda partierna samma st�llning inom KI som ett distrikt/arbetarkommun gjorde i f�rh�llande till kongress/centralkommitt� inom ett parti. Likas� hade de enskilda sektionerna inga egna stadgar eller program, utan dessa var gemensamma f�r hela v�rldspartiet. Ett mer utarbetat program an- inte f�rr�n 1928 av KL Ett exempel p� detta �r att det togs svenska kommunistpartiets f�rsta program h�rr�r sig fr�n 1944, d� det tvingades skriva ett eget efter det att KI uppl�sts 1943.
Mellan kongresserna �gde s.k. utvidgade exekutivplena rum. Dessa som vanligen omfattade 140-175 personer och p�gick en vecka kom efter 1924 att tj�na som kongresser. Efter 1924 sammankallades endast tv� kongresser 1928 och 1935, men 10 utvidgade exekutivplena. Efterhand kom emellertid EKK1 att f� allt st�rre befogenheter gentemot sektionerna. Denna utveckling p�b�rjades redan 1922 och sk�rptes under hela 20-talet. Efter 1928/29 var sektionerna ytterligt underordnade EKKI/ryska partiets centralkommitt�.
Exekutivkommitt�ns administration var f�rlagd till Moskva och sysselsatte efterhand flera tusen personer. EKKI stod i mycket t�t kontakt med de olika sektionerna och f�ljde noggrant deras verksamhet. Till de olika sektionerna skickades regelbundet s.k. exekutivkommitt�ns representanter med uppgift att framf�ra meddelande och �terv�nda med rapporter. ExR:n, som representanten kallades, hade r�tt att n�rvara vid alla interna m�ten i partiet, intervenerade ofta i beslut fattade av CK, drev exempelvis 1924 och 1928/29 fram de grupper som st�rtade de sittande partiledningarna. ExR:n var n�stan alltid en utl�nning, ofta en �steuropeisk exilkommunist. Kontroller av central- kornmittens st�llning och auktoritet gjorde ExR:n genom bes�k i distrikten, utan CK:s vetskap. Kontakterna mellan sektionerna och EKKI uppr�tth�lls ocks� genom att alla protokoll fr�n CK:s/AU:s m�ten skulle g� i en kopia till EKKI. Vidare skickades till EKKI ocks� regelbundna rapporter om tillst�nd och utveckling inom partiet. Dessa olika typer av rapportering upph�rde kring 1934/35.
Uppkom en tvist inom partiet mellan partiet och EKKI tillsattes s�rskilda unders�kningskommissioner av EKKI. I dessa kommissioner antingen sammanj�mkades de olika parterna eller br�nnm�rktes den som fallit EKKI i on�d. En viktig roll spelade naturligtvis ocks� det finansiella underst�det som utgick till de olika partierna i varierande omfattning. Under vissa perioder kunde detta st�d uppg� till n�rmare 90% av vissa partiers inkomst. En annan viktig institution var den s.k. Leninskolan i Moskva dit de olika sektionerna regelbundet skickade sina mest lovande medlemmar f�r I-2 �rs studier. Skolningen var till helt �verv�gande del ideologisk och bestod av inl�rning av marxismen-leninismens grunder. En betydelsefull roll slutligen, spelade Sovjet som exilland f�r f�rf�ljda kommunister och f�rbjudna partier.
Sammanlagt �gde 7 kongresser rum under Kominterns existens, fyra av dessa under Lenins livstid och den femte efter hans d�d. Det f�rh�llandet att det sedan endast intr�ffade tv� kongresser p� 20 �r �r ett gott m�tt p� den byr�kratisering och f�rstelning som organisationen genomgick efter Lenins d�d. De sju kongresserna intr�ffade i tiden p� f�ljande s�tt:
1:a kongressen 2-6 mars 1919
2:a kongressen 19 juli-7 augusti 1920
3:e kongressen 22 juni-12 juli 1921
4:e kongressen 5 november-5 december 1922
5:e kongressen I7 juni-8 augusti 1924
6:e kongressen 17 juli-1 september 1928
7:e kongressen 25 juli-21 augusti 1935
Till Komintern h�rde ocks� ett antal sidoorganisationer. Den viktigaste av dessa var den r�da fackf�reningsinternationalen � Profintern � som uppl�stes kring 1936-37. Vidare fanns en ungdomsinternational som var underst�lld KI och en internationell organisation f�r olika bondeorganisationer (Krestintern). Mer eller mindre direkt i Kominterns regi bildades ocks� en rad andra organisationer f�r exempelvis idrottsorganisationer, hj�lp �t Sovjetunionen, motsvarighet till R�da Korset, olika antifascistiska organisationer etc.
Visserligen finns det all anledning att understryka den underordning och besk�rda handlingsfrihet som de olika sektionerna fick s�rskilt efter 1928/29; den l�ngtg�ende kontrollverksamhet som EKKI ut�vade och den byr�kratisering som organisationen genomgick s�rskilt under trettiotalet. Men minst lika viktig �r att framh�va den enorma styrka, stabilitet och sammanh�llning Internationalen gav �t de kommunistiska partierna. Kommunistiska Internationalen var inte bara det f�rsta och hittills enda v�rldspartiet, det var ocks� en k�mpande international i motsats till de reformistiska partier som utgjorde och fortfarande utg�r 2:a Internationalen. Den organisatoriska fasthet och f�rm�ga att �terbildas efter bakslag, f�rf�ljelser och illegaliseringar har varit ett av de kanske mest utm�rkande dragen f�r de kommunistiska partierna. Dessa egenskaper skulle varit om�jliga utan den internationella organisationen och Sovjetunionens st�d.
Kommunistiska Internationalens bildande innebar ett principiellt nytt steg i den europeiska arbetarr�relsens historia, ett steg som helt kom att domineras av bolsjevikpartiets och oktoberrevolutionens historiska erfarenheter och Lenins politiska teorier som resultat av dessa erfarenheter. Vad var d� det karakteristiska f�r de kommunistiska partierna i f�rh�llande till 2:a Internationalens socialdemokratiska? Organisatoriskt � kommunistpartierna har uppvisat en sammanh�llning, permanens och centralism som gjort att det trots rader av bakslag och undertryckande kunnat �terbildas och forts�tta sitt politiska arbete. Teoretiskt � Lenins teoretiska bearbetning och sammanfattning av det ryska partiets kamp tillf�rde den nationella arbetarr�relsen en politisk teori om den revolution�ra krisen, om staten, om det revolution�ra partiet, proletariatets diktatur och imperialismen. Under stalinismens inflytande skedde emellertid en successiv f�rvr�ngning av dessa teorier. Klassernas ideologiska och politiska st�llning underv�rderades; staten kom att uppfattas som ett fritt manipulerbart instrument f�r de h�rskande klasserna, samtidigt som man underl�t att g�ra n�gon specificering mellan olika statstyper vilket bl.a. resulterade i en komplett felbed�mning av den fascistiska staten; de revolution�ra krisen kom efterhand att reduceras till en direkt f�ljd av katastrofal ekonomisk kris, vilket ocks� innebar att man framh�vde dess pl�tsliga och kortvariga karakt�r efter en period av relativ �normal� klasskamp, varvid man kom att underbetona massornas indragning i kampen; vad betr�ffar mellan fackf�reningar och parti kom denna alltf�r ofta sl� �ver i ekonomismens motsats och �verpolitiseras.
Det kanske viktigaste politiska problem de kommunistiska partierna och KI st�lldes inf�r var bed�mningen av och kampen mot de socialdemokratiska partierna. Komintern kom i sin politik mot socialdemokratin att inta en rad olika st�ndpunkter uttryckt i olika typer av enhetsfronter. Fram till 1921, d� l�get i hela Europa karakteriserades av ett revolution�rt uppsving, bestod Kominterns huvudproblem i att utnyttja den revolution�ra situationen. KI intog en mot socialdemokratin of�rsonlig h�llning och r�nte ocks� i flera fall en viss begr�nsad framg�ng inom arbetarr�relsen.
N�r den krisartade situationen i Europa b�rjade �vervinnas och borgarklassen st�rkte sina maktpositioner uppstod en problematik som fordrade ompr�vning av Internationalens taktiska dispositioner gentemot socialdemokratin. Huvudproblemet som det formulerades var att skapa revolution�ra situationer genom ideologisk, politisk och facklig mobilisering. H�rvid lag syftade man till att vinna �ver den �verv�ldigande majoriteten inom arbetarklassen f�r kommunismens m�l. I detta syfte lanserades efter 1921 den s.k. enhetsfrontstaktiken som skulle ge m�jlighet till tv� typer av samarbete med socialdemokratin p� basis av begr�nsade ekonomiska och politiska krav. Enhetsfront �ovanifr�n� k�nnetecknades av organisatoriska �verenskommelser med den socialdemokratiska partiapparaten, exempelvis valallianser och under vissa specifika betingelser �ven regeringskoalitioner. Enhetsfront �underifr�n� syftade till att genom aktionsenhet p� basplanet, oftast i fackliga sammanhang, avsl�ja den socialdemokratiska organisationen och dess ledares borgerliga politik. H�rvid borts�g man fullst�ndigt fr�n de socialdemokratiska arbetarnas organisationslojalitet, och kunde ofta utan st�rre sv�righeter bem�tas och sl�s tillbaka av socialdemokratin. I praktiken var denna politik ingen samarbetslinje utan endast en annan kampform mot socialdemokratin. Det �r d�rf�r oegentligt att tala om enhetsfront i de l�gen d�r enbart denna taktik anv�ndes t.ex. perioden 1928-34.
Motiveringarna f�r de olika typerna av enhetsfronter gavs genom den roll man tillskrev socialdemokratin i klasskampen. Dessa bed�mningar kom emellertid att skifta. Under �ren fram till 1924 best�mdes de i huvudsak av just f�rh�llandet mellan kommunister, socialdemokrati och borgarklassen, dvs av l�get i den politiska kampen. Efter 1924 och fram till och med 1928 kom dock v�rderingen av socialdemokratin att i h�g grad pr�glas av de taktiska f�rskjutningarna i fraktionskampen i det ryska partiet och efter slutet av 20-talet fick den ryska stats- och partiledningens utrikespolitiska bed�mningar och intressen i stor utstr�ckning �ven diktera den politiska linjen inom Komintern.
Folkfronten som i praktiken inf�rdes successivt under 1934 hade b�de en annan karakt�r och annat syfte �n enhetsfronten. Som tidigare beskrivits var den ett f�rs�k att skapa en bredare klassm�ssig och politisk allians mot fascismen och krigsfaran. I och med folkfronten upph�r ocks� den Tredje Internationalens revolution�ra ambitioner och �ndrades dess politiska strategi f�r �verg�ngen till socialismen. Det enda parti inom Komintern som gav den kommunistiska enhetsfrontspolitiken en sj�lvst�ndig utformning baserad p� den egna kampens praktik var det kinesiska kommunistpartiet, detta som ett led i dess i sak l�ngtg�ende brytning med Kominterns stalinistiska politik.
Problemet med f�rh�llandet till socialdemokratin f�rblev fram till mitten av 1934 Kominterns taktiska huvudfr�ga. Under hela 20-talet och b�rjan av 30-talet sker fr�n Tredje Internationalens sida en konsekvent underskattning och felbed�mning av den fascistiska r�relsen och staten. Allm�nt uttryckt berodde detta p� of�rm�gan att urskilja de specifika dragen i den historiska konjunktur som inletts fr�n och med 1921. N�gra av dess k�nnetecken �r bl.a. den djupg�ende ekonomiska krisen i kapitalismen, de successiva nederlagen f�r den revolution�ra arbetarr�relsen, det framv�xande monopolkapitalets kamp f�r hegemoni inom borgarklassen, sm�borgerlighetens tr�ngda l�ge och de traditionella politiska institutionernas kris. Inom ramen f�r dessa mots�ttningar v�xte den fascistiska r�relsen och sedermera den fascistiska staten fram. Mellan denna stat och den borgerliga demokratin s�g KI ingen skillnad � b�da vilade ju ytterst p� v�ldsut�vning. Efterhand kom man ocks� att likst�lla de socialdemokratiska och fascistiska partierna � b�da f�retr�dde ju ytterst borgarklassen, och b�da definierades allm�nt som i en revolution�r kris kontrarevolution�ra politiska r�relser. D� ingen principiell skillnad f�rel�g mellan socialdemokratin och fascismen och n�dv�ndigheten av sk�rpt kamp mot fascistiseringen i exempelvis Tyskland �kade bed�mde man inom Komintern socialdemokratin och inte fascismen som arbetarklassens och kommunismens huvudfiende. Denna totala och �desdigra felbed�mning har naturligtvis i sista hand politiska och sociala orsaker, men begr�nsar man sig till de teoretiska brister som m�jliggjorde denna bed�mning framst�r tv� punkter som relativt klara, n�mligen dels den ol�sta analysen av socialdemokratins roll i klasskampen och dels avsaknaden av en mer specificerad statsteori som skiljde mellan olika typer av stater beroende p� i vilket l�ge i den politiska kampen de framtr�tt, p� vilka klassallianser de vilat, vilka kriser i kapitalismens utveckling de st�llts inf�r uppgiften att l�sa etc. Inom Komintern fanns det veterligen enbart tv� personer som s�kte f�rklara fascismen efter dessa linjer, dels Thalheimer som utesl�ts ur det tyska partiet kring 1930, dels Gramsci som f�ngslades av den italienska fascismen 1927. Utanf�r Komintern gjordes delvis liknande analyser av Trotskij. Ingen f�rm�dde dock det ringaste p�verka Kominterns linje i detta sammanhang.
Problemet med en riktig v�rdering och analys av den Tredje Internationalen har alltf�r l�nge inom den kommunistiska r�relsen f�rhindrats av fixeringen vid Stalin-Trotskij-mots�ttningen. S� �r fallet i h�g utstr�ckning fortfarande inte minst i olika sm�grupper inom studentr�relsen. Som vi tidigare antytt g�llde mots�ttningen mellan Stalin och Trotskij olika alternativa linjer att bygga upp Sovjetunionen efter. Det �r ocks� i problematiken om Sovjetunionens utveckling och d�refter oppositionen mot Tredje Internationalen som den trotskistiska politiska teorin fortfarande �r fixerad. Det �r f�r trotskisterna s� viktiga byr� byr�kratibegreppet �r h�rlett ur analyserna av Sovjetunionen. Trotskijs voluntarism kom till uttryck i hans reducering av Kominterns utveckling till en kris i det revolution�ra ledarskapet och underv�rdering av de politiska organisationernas roll i klasskampen, vilken i Trotskijs analyser ofta framst�r som en produkt av fr�n politiska partier oavh�ngiga sociala klasser. P� detta s�tt skulle man punkt f�r punkt kunna visa hur den trotskistiska teorin fortfarande idag �r f�ngad i vissa aspekter av det postrevolution�ra Rysslands problem. P� grund av dessa fixeringar i den trotskistiska teorin och i den av Trotskij bildade 4:e Internationalens praktik f�rm�dde denna opposition aldrig forma n�got reellt hot mot den stalinistiska politiken inom den kommunistiska v�rldsr�relsen.