Publicering: Kommunistisk tidskrift september 1929.
HTML: Martin Fahlgren
Detta EKKI-möte var det sista innan Hitler tog makten i Tyskland i början av 1933. Det följande, 13:e utvudgade plenarmötet, hölls i slutet av 1933.
I.
Kominterns E. K.-plenum gjorde en analys över de förändringar, som inträtt i det ekonomiska och politiska läget sedan sjätte världskongressen, och kom till det resultatet att dessa förändringar helt och hållet bekräftar sjätte kongressens huvudtes beträffande den tredje efterkrigsperiodens dynamik.
Denna period leder oundvikligt över en fortsatt utveckling av den kapitalistiska stabiliseringens motsägelser till en förnyad rubbning av den kapitalistiska stabiliseringen och till yttersta skärpning av kapitalismens allmänna kris.
Utgående från detta bekräftade Exekutivens tionde plenum helt och hållet riktigheten av den av sjätte världskongressen fastställda linjen samt konkretiserade och preciserade de kommunistiska partiernas kampuppgifter i överensstämmelse med de inträdande tilldragelserna.
Kominterns tionde E.K.-plenum försiggick gick under en stegring av kampen mot högern och försonlighetsmännen samt i kampen mot varje som helst ”chyostism” (släpa efter).
Dess förhandlingar hölls i den växande krigsfarans tecken, de borgerliga staternas fascistisering, de socialdemokratiska partiernas förvandling till socialfascistiska och en rasande offensiv av bourgeoisin mot de kommunistiska partierna, i syfte att förinta den kommunistiska rörelsen eller tvinga den till illegalitet.
Tionde plenum sammanträdde i en tid av ett tilltagande nytt uppsving för den revolutionära arbetarrörelsen samt de ekonomiska strejkernas omvandling i politiska.
Tionde plenum hade slutligen att vidta de sista förberedelserna för den internationella Röda Dagen den 1 augusti.
Arbetet på Kominterns tionde E. K.-plenum visade i högre grad en kollektiv karaktär än fallet varit på föregående plenarsammanträden och kongresser. Betecknande i detta avseende var, att till första punkten på dagordningen uppträdde formellt två referenter, men i verkligheten fyra (kamraterna Kuusinen, Manuilskij, Molotov och Thälmann). Det var icke några ”korreferenter”, som representerade olika ståndpunkter eller olika nyanser av en ståndpunkt, utan det var referenter, vilka representerade samma leninistiska linje i ljuset av en rik månggestaltad internationell erfarenhet, vilken samlats sedan den sjätte världskongressen.
Debatterna till första punkten på dagordningen, det internationella läget, var i huvudsak ägnade att ge en karakteristik av de företeelser, som skakar den kapitalistiska stabiliseringen, samt en konkretisering av de därav härrörande kampuppgifterna för de kommunistiska partierna. Parallellt därmed fördes på hela linjen kampen mot dessa förstuckna eller öppna fega opportunister, vilka överskyler den nuvarande kapitalismens motsättningar och bemödar sig att draga partiet tillbaka, i det de viker undan för kampens svårigheter.
MacDonalds tillträde till regeringsmakten, Kelloggpakten, skadeståndsfördraget i Paris (Young-planen) – allt detta är en pacifistisk dimkuliss, bakom vilken en vansinnig krigsrustning försiggår. Denna dimslöja övar sitt inflytande på vissa vacklande element inom det kommunistiska lägret, i det den framkallar pacifistiska illusioner hos dem. Plenum sönderslet denna slöja och belyste skarpt det verkliga sakläget.
Referenterna och talarna bevisade enhetligt, att MacDonald-männens regeringstillträde ingalunda betyder ett upphävande eller en lindring av den djupa antagonismen mellan England och Förenta Staterna, vilken redan Kominterns sjätte världskongress påvisat. I teserna till första punkten på dagordningen heter det till denna fråga:
Inga som helst förhandlingar eller ens övergående samförstånd mellan MacDonalds regering och Washington förmår avlägsna oundvikligheten av en väpnad konflikt mellan U. S. A. och England – de blir tvärtom en etapp på dess utveckling, alldeles som på sin tid försöken till ett samförstånd mellan de imperialistiska makterna på tröskeln till världskriget 1914-1918.
Referenterna och talarna tillbakavisade enhälligt kamrat Vargas uppfattning, som hävdade att Youngplanens genomförande tills vidare mildrar motsättningarna mellan de imperialistiska staterna och att dessa först i framtiden på nytt kommer att skärpas. Resultatet av debatterna om denna fråga formulerades i teserna på följande sätt:
Nyregleringen av skadeståndsfrågan genom Youngplanen betyder alls icke – som reformisterna påstår – ett försvagande av de imperialistiska motsättningarna, utan leder tvärtom till en fortsatt skärpning av konflikterna inom imperialisternas läger (den anglo-amerikanska kampen om skadeståndsbanken, tysk-franska motsättningen) och skärper tillika faran för en finansiell blockad och därmed också faran för en intervention mot Sovjet-Unionen till följd av Tysklands närmare indragning i imperialismens sovjetfientliga krigspolitik.
Skadeståndsfördraget i Paris är endast ett led i kedjan av avtal, som ger reformisterna anledning till att predika sin förljugna pacifistiska teori om överimperialismen. I enlighet därmed har tionde plenum i samband med Youngplanen på nytt gett denna teori en allmän karakteristik:
Den internationella sammanflätningen av finanskapitalets monopolistiska sammanslutningar (internationella karteller, finansieringssällskap, projektet om en övernationell skadeståndsbank av Young) medför ingen lindring av krigsfaran: tvärtom stärker det den och skapar förutsättningar för det annalkande krigets förvandling till ett världskrig, till ett krig om ny uppdelning av världen.
Under det tionde plenum sålunda bekräftade sjätte kongressens tes om skärpningen av motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna, betonade det samtidigt och detta återigen i full överensstämmelse med sjätte kongressens resolution, att den största och mest omedelbara faran är faran för ett krig mot Sovjet-Unionen – ett faktum som en del opportunistiska element inom Komintern är benägna att underskatta särskilt nu, då frågan om återupptagande av de diplomatiska förbindelserna mellan England och Sovjet-Unionen står på dagordningen. Tionde plenums teser till denna fråga säger bland annat:
Den utslagsgivande, världsdominerande motsättningen mellan den kapitalistiska världen och de två varandra principiellt motsatta ekonomiska och politiska systemen tillspetsas alltmera. Imperialisternas angrepp på Sovjet-Unionen utgör huvudfaran.
Vid samma tid, då denna tes formulerades, fick den en klar bekräftelse i Nankingregeringens banditöverfall på den östkinesiska järnvägen, vilket framprovocerades av de imperialistiska makterna för att draga in Sovjet-Unionen i ett krig. Detta banditöverfall bekräftade icke blott tillvaron av en omedelbar krigsfara mot Sovjet-Unionen. Det medförde också en förträfflig belysning av huru kriget i dag förberedes under hycklande pacifistisk flagg: den östkinesiska järnvägens ockupering sammanfaller naturligtvis icke av en tillfällighet med den pacifistiska MacDonald-regeringens makttillträde i England, lika litet som det är tillfälligt att just de imperialistiska staterna, som hela tiden provocerat Nankingregeringen, och framför allt Frankrike, vars regeringspress nu öppet ställer sig på Nankingregerings sida, tillkännager sin beredvillighet att spela rollen av ”medlare” och ”fredsstiftare” mellan Kina och Sovjet-Unionen.
*
En av huvudorsakerna till den annalkande faran för ett överfall på Sovjet-Unionen är bourgeoisins grusade förhoppning om en kapitalistisk omgestaltning av Sovjet-Unionen och dess successiva underordnande under den kapitalistiska världen i samband med Sovjet-Unionens övergång från återuppbyggnadsperioden till rekonstruktionsperioden. Varje ny framgång för industrialiseringen i Sovjet-Unionen utgör ett nytt slag mot det kapitalistiska systemet. I överensstämmelse därmed ägnade tionde plenum ökad uppmärksamhet åt framgångarna för industrialiseringen i Sovjet-Unionen i samband med frågan om kapitalismens vacklande stabilisering. Kamrat Molotov anförde i sitt tal många belysande exempel som visar att femårsplanen och särskilt dess s. k. maximals variant (mest optimistiska beräkningar) ej överstiger våra krafter, som dessa skeptiker (högern och försonlighetsmännen) tror, utan tvärtom att verkligheten inom en hel rad industrigrenar redan överträffat femårsplanen, så att kontrollsiffrorna för närvarande på grund av de senaste resultaten av partiets centralkommitté systematiskt omprövas och ett mera stegrat tempo fastställes för industrialiseringen än vad som förutsetts i femårsplanen. Kamrat Molotov belyste den särskilt stormande utvecklingen av de kollektiva jordbruken liksom över huvud taget den socialistiska omgestaltningen av jordbruket på sista tiden, vilken går vida utöver de på femtonde partikongressen och t. o. m. på sextonde partikongressen uttalade förväntningarna. I betraktande av att det socialistiska uppbyggandets framgångar i Sovjet-Unionen icke på långt när tillräckligt utnyttjas i Kominternsektionernas propaganda vid deras kamp mot krigsfaran, beslöt tionde plenum i sina teser följande:
I kampen mot den hotande krigsfaran, mot arbetsköparnas offensiv och mot reformisternas förtalskampanj måste alla kommunistiska partier bedriva en bred upplysningskampanj om det socialistiska uppbyggandets väldiga framgångar i Sovjet-Unionen.
Mot de storslagna framgångarna för det socialistiska uppbyggandet i Sovjet-Unionen står de djupa inre motsägelserna i den kapitalistiska världen, vilka uppstått på grund av den kapitalistiska rationaliseringen. Särskild uppmärksamhet ägnade tionde plenum åt preciseringen av begreppet kapitalistisk rationalisering och avlägsnandet av de med denna fråga förknippade opportunistiska felen.
Kamrat Kuusinen påvisade i sitt referat, att redan under den sjätte kongressen identifierade de tyska försonlighetsmännen och representanterna för majoriteten inom det amerikanska partiet (Lovestone) den kapitalistiska rationaliseringens begrepp med tekniskt framåtskridande och därigenom starkt överskattande av det nuvarande tekniska framåtskridandet inom den kapitalistiska produktionen, vilket Lovestone betecknade som ”den andra industriella revolutionen”. Kamrat Kuusinen påvisade vidare att de kamrater, som beundrar den kapitalistiska produktionens senaste tekniska framsteg, ignorerar det faktum att dessa framsteg oftast är förknippade med krigsindustrins oerhörda utveckling och för det andra att monopolkapitalet drager upp bestämda gränser för det tekniska framåtskridandet, vilka redan Lenin påpekade. Kamrat Kuusinen erinrade vidare om att redan på Exekutivens sjunde plenum en del kamrater (tvärtemot den tyska delegationens avsikt) begick det felet att som det karakteristiska för den kapitalistiska rationaliseringen betrakta de nuvarande tekniska fullkomningarna och i enlighet därmed föreslog att icke bekämpa den kapitalistiska rationaliseringen som sådan, utan endast dess ”skadliga följder”. Kamrat Kuusinen föreslog att man nu bringar full klarhet i detta begrepp. Han betonade att de nuvarande obestridliga stora tekniska framstegen i den kapitalistiska produktionen överhuvud taget icke alls står i samband med den kapitalistiska rationaliseringen, och att dennas väsen icke består i tekniska fullkomningar utan i ”arbetsprocessens reorganisering” i syfte att göra arbetet mera intensivt och öka utsugningen av arbetskraften. Slutligen framhöll kamrat Kuusinen att den kapitalistiska rationaliseringen till skillnad från rationaliseringen av produktionen i Sovjet-Unionen icke kompenseras med någon förkortning av arbetsdagen, någon höjning av arbetslönen, något skydd av arbetskraften mot fullständig utmattning (vilohem o. s. v.), utan tvärtom den kapitalistiska rationaliseringen går hand i hand med en förlängning av arbetstiden och en försämring av arbetsvillkoren. Den slutsats, till vilken tionde plenum kommit, är nödvändigheten att ställa upp metoderna för det socialistiska uppbyggandet i Sovjet-Unionen mot metoderna för den kapitalistiska rationaliseringen i de borgerliga staterna, mot vilken vi måste föra en betingelselös, energisk kamp.
I samband med frågan om den kapitalistiska rationaliseringen diskuterade tionde plenum frågan om arbetarnas levnadsstandard i de kapitalistiska länderna och kämpade även på detta område mot det borgerliga inflytandets inträngande i våra led. Kamrat Varga gjorde ett förslag i plenum om att avstå från formeln ”tillbakagång av arbetarklassens levnadsstandard” och i teserna endast kvarlämna en allmän formel om ”försämring av arbetarklassens läge”, och det med den motiveringen att arbetarklassens ekonomiska läge i de kapitalistiska länderna för närvarande icke försämras absolut utan endast relativt. Detta opportunistiska påstående, som framgår av ett övermåttan stort förtroende till de borgerliga nationalekonomernas uppgifter, möter ett enhälligt och avgjort avvisande från delegerade, vilka bedömer arbetarklassens läge på grundval av direkt beröring med massorna och icke på grund av lovprisande statistikers uppteckningar. På plenum framhölls att kamrat Varga kommit till sin åsikt på grund av ett tredubbelt misstag: han har vidbestämmandet av hela arbetarklassens levnadsstandard ignorerat tillvaron av 11-12 miljoner arbetslösa för det andra har han opererat med genomsnittssiffror utan att taga i betraktande att den högre arbetslönen för den fåtaliga gruppen arbetararistokrater kommer genomsnittssiffrorna för arbetarmassornas låga löner att te sig högre än vad de är, och för det tredje har han ignorerat arbetets utomordentliga intensifiering och arbetskraftens utnyttjande, vilket överallt sänker arbetslönen under nivån motsvarande arbetskraftens värde. Gentemot liknande påståenden konstaterade tionde plenum ej blott att den kapitalistiska rationaliseringen ”sänker massornas levnadsnivå”, utan påpekade också i resolutionen om den ekonomiska kampen, att
den nuvarande kapitalismen redan kommit dit, där egendomsförhållandena är fullständigt oförenliga med en höjning av arbetarklassens levnadsstandard (om också övergående och tillfälliga löneförhöjningar är möjliga i enstaka fall).
En utomordentligt skarp tillbakavisning rönte också kamrat Bucharins senaste artiklar på tionde plenum från tyska och ryska kamraters sida. Bucharin påstår i dessa artiklar, att tack vare monopolistkapitalets herravälde undantränges konkurrensens sfär ur de kapitalistiska staternas inre genom organiserad kapitalistisk planhushållning och att konkurrenskampen flyttas över från den yttre till den inre internationella marknaden. I plenum fastslogs, att denna uppfattning av kamrat Bucharin icke är något nytt och att den på sin tid fördömts redan av Lenin. I sin lilla bok ”Transformationsperioden” skriver kamrat Bucharin:
Finanskapitalet har förintat produktionsanarkin inom de storkapitalistiska länderna.
Kamrat Lenin skrev i marginalen på ett exemplar av denna bok: ”Har ej förintat”. På Kominterns första kongress kom denna Bucharins tanke trots Lenins invändningar till uttryck i resolutionen, såsom kamrat Kuusinen – vilken var med på första kongressen – nu meddelade på plenum. Utomordentligt symptomatiskt för kamrat Bucharins nuvarande ståndpunkt är att han, medan han talar om produktionsanarkins undanträngande genom de organisatoriska elementen inom den kapitalistiska hushållningen, samtidigt uppträder för bibehållandet av friare, av överdriven reglering obehindrade marknadsförhållanden i Sovjet-Unionen. Däri framträder en bristfällig tro på proletariatets kraft och en överdriven tillit till bourgeoisins styrka. Tionde plenum fördömde vederbörligt denna teori i följande ord i sina teser:
Försonlighetsmännens föreställning om en lindring i de inre motsättningarna i de kapitalistiska länderna och om möjligheten av en organisering av den inre marknaden med uteslutande bibehållande av anarkin på världsmarknaden vederlägges av kapitalismens hela utveckling under de senaste åren och innebär i verkligheten en kapitulering för den reformistiska ideologin.
Stor uppmärksamhet ägnades på plenum frågan om socialdemokratins senaste utveckling till socialfascism. Högern och försonlighetsmännen bestrider, som bekant, socialdemokratins socialfascistiska urartning. De motiverar detta med att metoderna för arbetarrörelsens våldsamma undertryckande icke är något nytt för efterkrigssocialdemokratin samt att Noske et consorter, vilka man dock icke betecknat som fascister, använt dessa metoder i vid utsträckning. Ändamålet med detta påstående är att leda i bevis, att socialdemokratin på sista tiden icke undergått några förändringar, att den förblivit densamma som under hela efterkrigsperioden och att därför den nya kursen på en skärpt kamp mot socialdemokratin icke är på något sätt motiverad. Denna högerns och försonlighetsmännens ståndpunkt är ett direkt understödjande av socialdemokratin, som i dag betecknar sig som ”demokratiskt parti” och samtidigt påstår sig kämpa på två fronter – mot kommunismen och mot fascismen – samt åberopar sig på att fascismen själv icke kämpar endast mot kommunisterna utan också mot socialdemokratin, vari högern och försonlighetsmännen instämmer. På plenum har man i en rad tal gjort försök att precisera begreppet socialfascism, då detta är nödvändigt för att tillbakavisa högerns och försonlighetsmännens opportunistiska påståenden. Man kan icke säga, att debatterna på tionde plenum fullständigt uttömt denna fråga, men en viss klarhet har skapats i saken: Noskes & c:os arkebusering av arbetare är ännu icke någon fulländad manifestation av socialfascismen, men denna var redan ett av fascismens väsentligaste element. Till en fulländad socialfascism förvandlade det sig först då socialdemokratin systematiskt började växa samman med den borgerliga statsapparaten, då den systematiskt började uppträda för ”industrifred” och ”ekonomisk demokrati”, för att på så sätt paralysera proletariatets klasskamp, och då den samtidigt icke från fall till fall grep till vapnen för att undertrycka proletariatets revolutionära rörelse utan med cynisk uppriktighet förklarade, att den åtager sig att genomföra bourgeoisins diktatur. (Wels på partikongressen i Magdeburg.)
Tionde plenum påpekade, att den tyska socialdemokratin inför våra ögon hastigt genomgår denna utveckling och strax efter denna också andra socialdemokratiska partier, att det engelska partiet ännu icke förvandlat sig till ett social-fascistiskt parti, men att alla element för en sådan förvandling redan är till finnandes samt att det kommer att gå vägen till socialfascismen så snart klasskampen i England skärpes, vilket i samband med Labour Partys övertagande av regeringen oundvikligen kommer att ske i den närmaste tiden.
I det tionde plenum konstaterar socialdemokratins förvandling till ett socialfascistiskt parti, understryker det samtidigt den särskilt skadliga och farliga roll, som socialdemokratins ”vänstra” flygel spelar. I dess teser läser vi:
Exekutivens plenum anvisar partierna att ägna en särskild uppmärksamhet åt stärkandet av kampen mot socialdemokratins ”vänstra” flygel, vilken hejdar socialdemokratins sönderfallsprocess genom att skapa illusioner om denna flygels oppositionella inställning mot de ledande socialdemokratiska instansernas politik, under det den ”vänstra” flygeln i verkligheten av alla krafter understöder socialfascismens politik.
*
I medelpunkten på tionde plenum stod frågan om det nya uppsvinget inom arbetarrörelsen. Om det på Kominterns sjätte kongress talades om en arbetarklassens radikalisering, så har under den tid, som förflutit efter den sjätte kongressen, arbetarrörelsen förvärvat en sådan makt, att Exekutivens tionde plenum redan kunde konstatera ett ”tilltagande av det nya uppsvinget inom den revolutionära arbetarrörelsen”. Som kamrat Molotov betonade, träder detta stegrade uppsving särskilt tydligt i dagen i Tyskland, Frankrike, Polen och i det koloniala Indien. Tecken till ett sådant uppsving är emellertid också synliga i alla länder, England icke undantaget.
I England är arbetarnas depression, som gripit omkring sig efter nederlaget i generalstrejken och gruvarbetarstrejken, redan förbi, och Mac Donalds regeringstillträde öppnar där perspektiven för en hastig utveckling av klasskampen. Tionde plenums teser säger därom:
Först nu börjar en hastig politisk differentiering inom massorna och deras utvandring ur det borgerliga ‘arbetarpartiet’. En del kamrater, som konstaterar de objektivt gynnsamma perspektiven för rörelsen i England på detta plenum, underströk därvid, att förverkligandet av dessa perspektiv i hög grad beror på huru vårt engelska parti blir i stånd att höja sig upp i nivå med de framför detsamma stående väldiga uppgifterna, i det partiet rätar ut dessa krökningar i den taktiska linjen, som inträtt på grund av depressionen inom arbetarklassen efter nederlaget 1926.
I enlighet därmed gör nu tionde plenum ett snart övervinnande av de parlamentariska och pacifistiska illusionerna hos det engelska proletariatet beroende av i vad mån E. K. P. blir i stånd att
utrota alla kvarlevor av höger- och opportunistiska avvikelser, genomföra den riktiga bolsjevikiska politiken och skärpa arbetarnas kamp mot den s. k. arbetarregeringen.
Tillvaron av ett nytt uppsving inom den revolutionära arbetarrörelsen förnekas av högern och försonlighetsmännen; särskilt har Serra i detta avseende i sin senaste alldeles särskilt opportunistiska plattform vänt sig däremot. Deras huvudargument är att år 1926 hade vi generalstrejken i England och 1927 hade vi den kinesiska revolutionen, under det man nu icke kan iakttaga några dylika fakta Mot denna argumentering vände sig kamrat Molotov på plenum och påvisade, att vi nu genomlever en ny etapp. Han anmärkte att rörelsens uppåtstigande nu – ehuru det icke finns några så framträdande yttringar av revolutionär rörelse som den engelska generalstrejken och den kinesiska revolutionen – visar en internationell karaktär, emedan den omfattar oerhört breda massor av arbetarklassen. Detta begynnande uppsvings karakteristiska drag är följande:
Klasstriderna börjar förvandlas från angreppsstrider från bourgeoisins sida till en motoffensiv och delvis till direkta offensivstrider av proletariatet.
Proletariatets kamp visar en ytterst hårdnackad karaktär, varvid den ekonomiska kampen växer ut till en politisk och i många fall är åtföljd av skarpa sammanstötningar med polis och gendarmeri.
Strejkrörelsen ådagalade de oorganiserade massornas aktiva roll, då de vad kampstämning beträffar ej sällan överträffar de i reformistiska fackföreningar organiserade arbetarna.
Det förekom en rad solidaritets- och proteststrejker mot de reaktionära arbetarförföljelserna. I en rad länder (Väst-Ukraina, Polen, Grekland, Rumänien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Frankrike, Holland etc.) har också lantarbetarna och bönderna dragits med i rörelsen. I många länder, till exempel Frankrike, kan också en rörelse inom armén iakttagas. Det faktum, att de ekonomiska striderna genomgående förvandlats till politiska, ”ställer de kommunistiska partierna inför den politiska mass-strejkens problem, som det avgörande problemet för nästa period”.
För närvarande har vi ännu ingen omedelbart revolutionär situation. Vi har hittills endast ett mognande av det nya uppsvinget inom den revolutionära arbetarrörelsen, men man får – som kamrat Molotov anmärkte på plenum, icke föreställa sig saken så, att efter den tredje perioden av kapitalismens efterkrigskris skulle det icke följa en fjärde. Man får icke tänka sig saken så, att den nuvarande situationen är skild med en kinesisk mur från den omedelbart revolutionära situationen.
Ytterst symptomatiska för den nuvarande perioden är majhändelserna i Berlin. Barrikaderna i Neukölln och Wedding, vilka spontant restes av Berlins arbetare, är stormtecken till annalkande avgörande klass-strider och bekräftar riktigheten av det påståendet, att det icke är någon kinesisk mur, som i dag skiljer oss från den omedelbara revolutionära situationen. Det är därför icke förvånansvärt, att tionde plenum förklarade, att ”majdagarna i Berlin är en vändpunkt i klasskampen i Tyskland och påskyndar tempot för den tyska arbetarrörelsens revolutionära uppsving”. Tionde plenum fördömde på det skarpaste den åsikten, att majhändelserna i Berlin betyder ett nederlag för arbetarklassen, ”som alla kommunismens defaitister och renegater påstår”. Tionde plenum konstaterade, att dessa händelser ”ådagalagt kraften av T. K. P:s inflytande” och gillade obetingat det tyska partiets taktik under majdagarna, som tagit sig uttryck i att det
varken vek så mycket som ett steg för reaktionen eller lät sig av bourgeoisin provoceras till väpnat uppror.
Tionde plenum framhöll maj dagarnas politiska betydelse, som
omintetgjorde bourgeoisins och socialdemokratins försök att fråntaga arbetarklassen dess förstamajfest samt tvingade den tyska bourgeoisin och dess socialdemokrati att kapitulera för arbetarklassens anstormande ifråga om demonstrationsförbudet, då kampen om gatan funnit genklang i andra länder och bragt de proletära massorna utanför Tyskland på benen.
Till slut solidariserade sig Exekutivens tionde plenum med Berlins heroiska proletärer, de modiga försvararna av barrikaderna i Neukölln och Wedding samt gav uttryck åt sin fullständiga enighet med det tyska partiets taktiska linje under Berlinhändelserna.
Exekutivens tionde plenum konstaterade, att den socialfascistiska socialdemokratins självavslöjande (i synnerhet då den sitter vid makten) å ena sidan och förhandenvarandet av den revolutionära arbetarrörelsens nya uppsving å den andra ”skapar betingelserna för en ytterst djupgående kris för socialdemokratin inom de proletära massorna”. Härav drog Exekutivens tionde plenum den slutsatsen, att vi i en rad avgörande länder direkt närmat oss uppgiften att erövra arbetarklassens majoritet. Resolutionen säger härom följande:
Exekutivens plenum betonar, att under ett annalkande nytt uppsving inom den revolutionära arbetarrörelsen utgör erövrandet av arbetarklassens majoritet de kommunistiska partiernas centrala uppgift.
At denna uppgift ägnades i huvudsak kamrat Manuilskijs rapport. Denne konkretiserade på grundval av olika uttalanden av Lenin och med hänsynstagande till de särskilda betingelserna i de framåtskridande kapitalistiska länderna vad vi måste förstå med erövrandet av arbetarklassens majoritet i dessa länder. Han påpekade, att det i dessa länder för maktens erövring icke kunde bli tal om någon organisatorisk sammanfattning av arbetarklassens majoritet, utan endast om ett indirekt inflytande av de kommunistiska partierna på arbetarklassens majoritet genom deras transmissioner – fackföreningarna, driftsråden, strejkkommittéerna o. s. v. – och att vi till skillnad från reformisterna icke fattar ordet ”majoritet” formellt och statistiskt och icke som resultat av omröstningar, utan vårt kriterium är masstriderna. Ur denna synpunkt framhöll han huru viktigt det är för revolutionens framgång ”att i det avgörande ögonblicket på den avgörande punkten ha den förkrossande övermakten till sitt förfogande” (Lenin). Detta innebär, att man måste skapa stormtrupper bland arbetarklassens olika lager, detta betyder organisatoriskt fotfäste framför allt bland metall-, gruv- och transportarbetarna, bland arbetarna inom den kemiska och elektriska industrin samt krigsindustrin; det innebär, att i det avgörande ögonblicket besätta de viktigaste strategiska punkterna såsom post, telegraf, telefon, varv och järnvägsknutpunkter; det betyder att på själva arbetsplatsen erövra framför allt de grupper av arbetare, utan vilkas deltagande i produktionsprocessen ett normalt funktionerande av driften är otänkbart.
För att genomföra denna centrala uppgift enligt tionde plenums beslut måste också en rad andra uppgifter genomföras. För det första måste man skärpa kampen mot ”kapitalismens viktigaste stöd” – socialdemokratin – och särskilt dess ”vänstra” flygel såsom varande kommunismens farligaste fiende bland arbetarklassens led och det starkaste hindret för arbetarmassornas ökade kampaktivitet.
För det andra måste också de andra barriärerna nedrivas, med vilka bourgeoisin i dag söker hejda vår väg till massorna. Bourgeoisin, som har klart för sig att det kommunistiska partiet redan över hela linjen kommit alldeles intill uppgiften att erövra arbetarklassens majoritet, söker med terroråtgärder driva det kommunistiska partiet till illegalitet. Detta ställer det kommunistiska partiet inför problemet att kombinera det illegala arbetets metoder med en ännu större utveckling av masskampen. Under de nuvarande betingelserna vore såväl passivitet och långsamhet i anpassandet av partiapparaten efter illegala förhållanden som också passivitet i kampåtgärderna mot bourgeoisins anslag mot de kommunistiska partierna samt utvidgningen av den öppna masskampen över huvud taget lika farlig och opportunistisk för de kommunistiska partierna. För att skydda de kommunistiska partierna för dessa båda opportunistiska tendenser, vilka spåras inom några av Kominterns sektioner, beslöt Exekutivens tionde plenum:
I betraktande av faran för legalitetens förlust, som hotar en rad hittills legalt arbetande kommunistiska partier, förpliktigar Exekutivens tionde plenum dessa partier att obetingat och omedelbart genomföra alla nödvändiga politiskt-organisatoriska åtgärder för att med alla medel igångsätta en masskamp mot denna hotande fara, för att trygga fortsättandet och t. o. m. utvidgandet av detta massarbete även under illegala förhållanden samt vid varje tillfälle vara rustad för kombinering av illegala och legala arbetsmetoder med varandra.
Slutligen – och det är den mest viktiga uppgiften – måste en grundlig rensning företagas inom de egna leden.
De kommunistiska partierna inträder i en period av strider, som av dem kräver djärva initiativ, en oerhörd energi och uthållighet samt största självuppoffring. För att de skall vara i stånd att fylla sina uppgifter under sådana betingelser, måste de framför allt proklamera en skoningslös kamp mot opportunismen samt mot all vacklan och avvikelse inom sina egna led. Denna den mest trängande och främst aktuella uppgift formulerade tionde plenum på följande sätt:
Utan de kommunistiska partiernas rensning både från öppet och hemligt opportunistiska element och utan övervinnandet av den försonliga inställningen gentemot dessa kan de kommunistiska partierna icke framgångsrikt komma framåt på vägen till lösningen av de nya uppgifter, som genom den skärpta klasskampen uppstår i arbetarrörelsens nya etapp.
Exekutivens plenum fastslog med tillfredsställelse de framsteg, som i detta avseende gjordes av en rad kommunistiska partier: Tyskland, Frankrike, Polen, Tjeckoslovakien och U. S. A., men särskilt i de förstnämnda länderna under senaste tiden under Exekutivens ledning. Höger- och försonlighetselementen har av denna anledning upphävt ett skrik om ”Kominterns sönderfallande”. Exekutivens tionde plenum påpekar med förakt detta ”skrik av högerrenegaterna om Kominterns sönderfallande, i vilket de kälkborgerliga försonlighetsmännen också instämmer”. Plenum betonade att denna rensning från opportunistiska element icke har betytt eller betyder något sönderfallande av Komintern, utan ”en konsolidering av de kommunistiska partierna på grundval av sjätte världskongressens politiska och taktiska linje”. Exekutivens tionde plenum betecknade denna uppgift som ännu icke på långt när avslutad och betonade, att kampen mot höger- och försonlighetselementen måste ytterligare stegras. Tionde plenums resolution säger härom:
Exekutivens plenum anser det vara oförenligt med medlemskapet i ett kommunistiskt parti att försvara de av Komintern som partifientliga och som en mot den proletära revolutionära rörelsens intressen högst fientlig strömning fördömda högeravvikelserna hos enstaka medlemmar av det kommunistiska partiet.
Samtidigt konstaterade plenum att:
Försonlighetstendensen, vilken uppträtt som feg opportunism och tar öppna likvidatortendenser i försvar, på sista tiden i alla den kommunistiska rörelsens utslagsgivande frågor hamnat vid högerns ståndpunkt och inom Komintern övertagit högerns roll.
I enlighet därmed ställde Exekutivens plenum till försonlighetsmännen följande ultimativa krav:
a) Att försonlighetsmännen öppet och energiskt tager avstånd från representanterna för denna avvikelse, b) att de för en aktiv kamp icke endast i ord utan också i handling mot högeravvikelsen, och c) att de betingelselöst underkastar sig alla Kominterns och dess sektioners beslut samt aktivt omsätter dem i praktiken. Underlåtelse att uppfylla dessa villkor ställer envar, som bryter däremot, utanför Kommunistiska Internationalens led.
Plenum har uppställt frågan om kampen mot högern och försonlighetsmännen på ett ännu mera omfattande sätt. Dess teser ”Om det internationella läget och Kominterns närmaste uppgifter” slutar med följande ord:
Plenum förklarar, att den största faran under den närvarande perioden består däri, att de kommunistiska partierna kan bli efter i den revolutionära massrörelsens utvecklingstempo (”chvostism”, ”eftersläpandets taktik”). Exekutivens plenum uppmanar alla Kominterns sektioner till den mest beslutsamma kamp mot sådana tendenser att släpa efter, vilka är en kvarleva av socialdemokratin, och utan vilkas övervinnande de kommunistiska partierna icke blir i stånd att fylla sin roll som arbetarrörelsens avantgarde samt leda arbetarklassen till nya revolutionära strider och segrar.
Den andra punkten på plenums dagordning var den ekonomiska kampen och med densamma förknippade uppgifter för de kommunistiska partierna. Exekutivens tionde plenum har ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet emedan ansatsen till ett nytt uppsving för den revolutionära arbetarrörelsen göres just nu på den ekonomiska kampens grundval. I enlighet därmed konstaterar plenums resolution om den ekonomiska kampen, att proletariatets ekonomiska kamp under de nya betingelserna i ökad grad vinner en tydligt utpräglad politisk karaktär och säger sedan vidare:
Just nu består den revolutionära fackföreningsrörelsens roll framför allt i att organisera kampen om de partiella kraven, – sett ur perspektivet av kampen om den politiska makten.
De italienska kamraterna anmärkte mot plenums resolution om den ekonomiska kampen, att den var ”alltför tysk”. Kamrat Thälmann svarade härtill alldeles riktigt, att denna anmärkning härrör från en felaktig inställning till frågan, från ett underskattande av den internationella betydelsenav den ekonomiska kampens erfarenhet i Tyskland och att denna inställning i viss mån erinrar om de förebråelser, som på sin tid gjordes mot Kominterns resolutioner, nämligen att de var ”alltför ryska”.
Just därför att den kapitalistiska rationaliseringen i Tyskland med dess högt utvecklade industri och väldiga proletära grundval genomförts på det skoningslösaste sätt för att utpressa ett dubbelt mervärde ur arbetarna – åt de tyska kapitalisterna och åt segerländerna – just därför har det i Tyskland också inträtt ett nytt uppsving för den revolutionära arbetarrörelsen. Emedan det tyska partiet tack vare arbetarrörelsens uppsving i Tyskland mera konsekvent än övriga partier genomfört den av RFI:s fjärde och Kominterns sjätte världskongress fastställda nya taktiken i den avgörande kampen mot högern och försonlighetselementen, har det på detta område uppnått relativt stora framgångar. Därför är den nya tyska erfarenheten i den ekonomiska kampen för närvarande särskilt betecknande och har den allra största internationella betydelse, vilket å andra sidan ingalunda upphäver nödvändigheten att i andra länder ifråga om det tyska partiets taktik lägga den ena eller andra ändringen eller förbättringen i överensstämmelse med de lokala förhållandena. Just därför att den tyska erfarenheten av den ekonomiska kampen på sista tiden har en särskild betydelse, ställdes på Exekutivens tionde plenum till andra punkten på dagordningen – ”om den ekonomiska kampen” – två referenter, en från R. F. I. (kamrat Losovskij) och en från Tysklands kommunistiska parti – kamrat Thälmann.
Tionde plenums resolution om den ekonomiska kampen framhåller följande karakteristiska drag i arbetarrörelsens revolutionära uppsving:
1. Övergång från partiella småstrider till större strider med starkare masskaraktär.
2. Allt oftare övergång av arbetarmassorna till motoffensiv.
3. Allt starkare aktivitet hos de oorganiserade massorna.
4. Genombrytandet av den fackliga legalismen.
5. Allt starkare politisering och revolutionering av strejkkampen.
6. Rörelsens internationella karaktär: att omfatta de koloniala länderna och det till på sistone efterblivna England.
Exekutivens tionde plenum påpekade, att jämte arbetarrörelsens uppsving pågår också en fascistisering av de reformistiska fackföreningarna.
Den socialfascistiska fackföreningsbyråkratin övergår i de alltmer tillspetsade ekonomiska striderna helt och hållet på storbourgeoisins sida; den försvarar det obligatoriska skiljedomsväsendet och strävar att böja arbetarklassen under den kapitalistiska rationaliseringens ok samt förvandlar den reformistiska fackföreningsapparaten till en organisation för strejkbryteri.
Tionde plenum fastslår, att
i denna process av den reformistiska fackföreningsapparatens snabba fascistisering och sammanväxande med den borgerliga staten spelar Amsterdaminternationalens s. k. ”vänstra” flygel en särskilt skadlig roll (Cook, Fimmen o. s. v.), ty den vill under sken av en opposition mot Amsterdaminternationalens reaktionära ledare dölja för arbetarna den verkliga innebörden i denna process och bildar en aktiv organisk och långt ifrån obetydlig beståndsdel i socialfascismens system.
Ett nytt steg i de reformistiska fackföreningarnas fascistiseringsprocess är det nya ekonomiska programmet, som antogs i juni detta år av Amsterdam-exekutivens plenum. Detta i internationell måttstock antagna program är rent kapitalistiskt. Det kräver ”fackföreningarnas medverkan i rationaliseringsåtgärdernas förberedande och genomförande” och uttalar sig för skapandet av ”ekonomiska råd”, d v. s. för obligatorisk skiljedom och för avvisande av varje strejk eller kamp av proletariatet.
Fackföreningarnas fascistisering jämte arbetarrörelsens uppsving leder till ökad kris inom den reformistiska fackföreningsrörelsen. Beträffande denna kris säger plenums teser:
Denna tilltagande kris har i en hel rad länder tagit sig uttryck i en stagnation inom de reformistiska fackföreningarna (England) samt i en masstillväxt i de revolutionära fackföreningarna (Indien, latinska Amerika, Förenta staterna). Denna kris har också tagit sig uttryck i en stark misstro hos massan av fackföreningsmedlemmar gentemot den reformistiska fackföreningsbyråkratin samt i den socialfascistiska fackföreningsbyråkratins offensiv mot den revolutionära fackföreningsoppositionen och i den allt oftare tillämpade uteslutningstaktiken gentemot den revolutionära oppositionens medlemmar ur de reformistiska fackföreningarna samt hotet om uteslutning av ”tiotusental”.
Denna tilltagande kris kommer till uttryck i avskaffandet av den sista återstoden av facklig demokrati och i de till den fackliga oppositionen ställda ultimata etc. Särskilt tydligt framträder den fackliga reformismens kris, så som denna illustrerades på plenum av kamrat Thälmann med statistiska tabeller, även i fackföreningarnas aristokratisering, i det stigande antalet medlemmar, som betalar stora kontingenter.
Denna kris inom de reformistiska fackföreningarna, som betingas genom arbetarrörelsens uppåtstigande å ena sidan och de reformistiska fackföreningarnas fascistisering å den andra, hade redan gett R. F. I:s fjärde kongress och sedan Kominterns sjätte kongress möjligheten att fastställa en ny taktik för den fackliga kampen. Den nya taktikens väsentligaste drag var följande: de kommunistiska partiernas erövring av strejkrörelsens självständiga ledning, den fackliga legalismens genombrytande, skapandet av kampledningar, som väljes av hela arbetsstyrkan på platsen och leder strejkerna trots och mot fackföreningsbyråkratin samt mobiliseringen av de oorganiserade. Sedan denna nya taktik fastslagits, har de kommunistiska partierna kunnat samla en rik erfarenhet i dess tillämpning, vilken å ena sidan ådagalade vår rörelses svagheter och å andra sidan ställde nya uppgifter i samband med denna nya taktiska linje. I överensstämmelse härmed hade E. K:s tionde plenum möjligheten att utarbeta ett omfångsrikt program om metoderna för den ekonomiska kampens självständiga ledning. Detta i tionde plenums teser formulerade program om ”de ekonomiska striderna och de kommunistiska partiernas uppgifter” förtjänar det mest omsorgsfulla studium. Vi skall här inskränka oss till en kort framställning av detta programs viktigaste direktiv.
För att under det nuvarande uppsvinget för den revolutionära arbetarrörelsen över de reformistiska fackföreningsledarnas huvuden komma i förbindelse med de breda proletära massorna av organiserade och oorganiserade arbetare och självständigt leda deras rörelse, är det nödvändigt att organisera ”kampledningar” och driftsråd, vilka icke underordnar sig de reformistiska fackföreningarna utan är oberoende av dessa.
”Kampledningarna” får icke tillsättas ovanifrån (av fackföreningarna), utan måste väljas på delegatmöten. De är partilösa massorganisationer, men får ingalunda vara politiskt neutrala; de måste väljas på grundval av en bestämd ekonomisk och politisk plattform. Endast under denna betingelse blir de i stånd att leda kampen trots och mot den socialfascistiska fackföreningsbyråkratin. De italienska kamraterna uttalade sig därhän, att ”kampledningarna” under vissa villkor i de romanska länderna kunde bli permanenta organisationer, som ersätter fackföreningarna. Plenum uttalade sig däremot och ställde sig på den ståndpunkten, att ”kampledningarna” som organ för massans aktion måste vara provisoriska organ, vilka upphör att existera när strejken eller andra massaktioner, som ledes av dem, är förbi. Detta utesluter icke att ”kampledningen” för att befästa kampens resultat kan och måste påtaga sig initiativet till avslutande av ett löneavtal, tillsättande av en tariffkommission och organiserande av kontrollen över avtalets tillämpning. Lika litet utesluter det, att ”kampledningarna” kan förvandla sig till permanent funktionerande revolutionära driftsråd, där sådana icke förut finnes, eller till en permanent funktionerande revolutionär förtroendemannakår.
Driftsråden är till skillnad från ”kampledningarna” permanenta organ. Men också de
utgör ingen ersättning för fackföreningarna och kan icke ersättas av dessa, så länge fackföreningarna icke är baserade på industriprincipen.
Driftsråden har i en del länder bibehållit sig under begynnelseperioden av kapitalismens partiella stabilisering och där, tack vare arbetsköparnas och de socialimperialistiska fackföreningsbyråkraternas bemödanden, urartat till organ för klassernas samarbete. De driftsråd, som nu skall skapas eller väljas på nytt, måste förvandla sig till revolutionära organ, till organ för klasskampen. För detta ändamål måste man vid drifts-rådsvalen
absolut avstå från varje som helst valkombination med reformisterna och uppställa självständiga listor – trots alla de reformistiska fackföreningarnas föreskrifter.
För detta ändamål måste vid skapandet av driftsråd dessa
med genombrytande av den legala ramen förvandlas till organ, som påtager sig kampen för proletariatets ekonomiska dagsintressen och leder den politiska kampen på arbetsplatsen (kampen mot kriget, kampen mot fabriksfascismen, organiserande av proletära självförsvarsorgan etc.).
Man måste med all energi avvisa de opportunister inom våra led, vilka står på den ståndpunkten, att driftsråden icke har några politiska uppgifter utan har att göra vad staten föreskriver dem, liksom också dem som i driftsråden vill se ett slags parlamentarisk representation, vilken i viss mån är kallad ”att skydda arbetsköparna mot arbetarnas intressen”. För att upprätta en nära förbindelse mellan driftsråden, de revolutionära fackföreningarna (där sådana finnes) eller den revolutionära oppositionen inom de reformistiska fackföreningarna å ena sidan samt alla företagets arbetare å den andra
är det nödvändigt att taga initiativet till en förtroendemannakår, som utses av arbetarna inom samtliga avdelningar på varje arbetsplats.
”Kampledningar” och driftsråd kan, som ovan sagts, enligt beslut av Exekutivens tionde plenum ingalunda tjäna som ersättning för fackföreningarna. Huru måste vi nu förhålla oss gentemot de reformistiska fackföreningarna, som alltmer fascistiseras inför våra ögon? Måste vi inför denna fascistisering avstå från att arbeta i de reformistiska fackföreningarna? Visst icke. Kommunisterna måste absolut arbeta där massorna finnes, och de reformistiska fackföreningarna omfattar alltjämt stora massor, fastän en djupgående kris för närvarande inträder inom den reformistiska fackföreningsrörelsen. Vår uppgift är att ”erövra fackföreningarna genom att erövra de fackligt organiserade massorna”. Huru skall denna formel om ”fackföreningarnas erövring” tolkas? Beträffande denna fråga fanns det en del meningsskiljaktigheter på E. K:s tionde plenum. Teserna om den ekonomiska kampen har därför konkret dechiffrerat denna formel:
Den nuvarande perioden ställer icke Komintern inför uppgiften att föra en politik för utträdande ur de reformistiska fackföreningarna (samt en konstlad organisering av nya fackföreningar) utan kampen för erövring av arbetarklassens majoritet både i de reformistiska fackföreningarna och i de på bredare massor baserade organisationerna (kampledningar, driftsråd).
Men hur skall majoriteten av arbetarna erövras under nuvarande förhållanden, då den reformistiska fackföreningsapparaten är nära sammanvuxen med den borgerliga staten och med arbetsköparorganisationerna? Kan man under sådana förhållanden räkna med en erövring av den reformistiska fackföreningsapparaten? Teserna förnekar detta kategoriskt:
Det vore en skadlig opportunistisk illusion att tro, att vi under nuvarande förhållanden kan erövra den reformistiska fackföreningsapparaten, – även om vi har massan av fackföreningsmedlemmarna bakom oss. Det betyder ingalunda att kommunisterna och den revolutionära organisationen skall vara passiva vid valen till de ledande fackliga instanserna. Tvärtom, kampen för utdrivandet av alla byråkrater och kapitalisternas agenter ur fackföreningarna, kampen för varje valfunktion inom fackföreningarna och särskilt kampen för de fackliga underorganisationernas förtroendemannaposter måste i våra händer bli ett mäktigt verktyg för att avslöja och bekämpa den socialfascistiska fackföreningsbyråkratins roll.
Ett annat viktigt kampmedel för erövrande av medlemsmassorna i de reformistiska fackföreningarna (i de länder, där en självständig revolutionär fackföreningsrörelse saknas) är en ökad värvning av oorganiserade arbetare och arbeterskor till fackföreningarna på den revolutionära oppositionens plattform, vilka sedan vid massaktioner enar sig kring kampledningarna.
Höger- och försonlighetsmännens paroll under strejkrörelsens uppåtstigande lyder: ”Arbetare, gå in i fackföreningarna!” (d. v. s. i de reformistiska fackföreningarna, där det icke finns några revolutionära sådana). Teserna på tionde plenum avvisar absolut denna paroll. De föreslår att icke helt enkelt kalla arbetarna till fackföreningarna, utan att kalla dem dit endast på grundval av den revolutionära oppositionens plattform för att öka kampen mot den socialfascistiska fackföreningsbyråkratin inom de reformistiska fackföreningarna.
Hur skall man reagera mot de reformistiska fackföreningarna, mot deras politik att massvis utesluta den revolutionära oppositionen? Icke alls genom anpassning efter den fackliga legaliteten. ”Det måste föras en beslutsam kamp mot varje kapitulationstendens”. På uteslutningsmetoden måste man svara med skärpt ”kamp för återupptagande i fackföreningen av de uteslutna under parollen om enhet på klasskampens grund” (och icke enbart enhet rätt och slätt). Utgående från den allmänna principen, att den nuvarande perioden icke ställer Komintern inför en politik för utträdande ur de reformistiska fackföreningarna, varnar teserna för att låta de uteslutna fackorganisationerna bilda en samlingspunkt för de ur andra fackorganisationer uteslutna arbetarna:
Kampen mot fackföreningsbyråkraternas splittringspolitik får i dessa länder icke föras genom organiserandet av de uteslutna kommunisterna och medlemmarna av den revolutionära oppositionen till nya fackföreningar, utan måste ske genom en skärpning av kampen för den proletära demokratin inom fackföreningarna, mot reformismen, för avskaffande av den reformistiska fackföreningsbyråkratin.
Teserna på tionde plenum för den nuvarande perioden avböjer, som vi ser, en orientering mot utträdande ur de reformistiska fackföreningarna. Betyder detta månne, att de principiellt uttalar sig mot de reformistiska fackföreningarnas splittring och mot bildandet av nya fackföreningar? Nej, visst icke. ”Kommunisterna kan icke i princip vara emot fackföreningarnas splittring.” Teserna påvisar emellertid att det kräves vissa betingelser för att skapa nya fackföreningar. Det förstås av sig själv, att skapandet av nya fackföreningar framför allt är att rekommendera inom de produktionsgrenar, där det över huvud icke finns några fackliga organisationer, men dessutom också i de fall,
där arbetarmassorna efter en revolutionär aktion av arbetarna – på grund av fackföreningsbyråkratins förräderi – utträtt ur fackföreningarna och fackföreningsrörelsen krossats.
Men i de fall, där de reformistiska fackföreningarna bibehållit sig, anser tionde plenums teser det möjligt att bilda nya fackföreningar under följande betingelser:
Bildandet av nya fackföreningar är endast möjligt vid en stigande strejkvåg, endast där den politiska kampen fått en stark tillspetsning, där betydande massor av proletariatet redan förstått fackföreningsbyråkratins socialfascistiska väsen och dessa massor aktivt understöder bildandet av en ny fackorganisation. Men även där alla dessa betingelser är förhanden, får bildandet av nya fackföreningar i de länder, där det hittills icke funnits någon självständig revolutionär fackföreningsrörelse (till exempel i Tyskland), endast ske från fall till fall under hänsynstagande till den objektiva situationen i dess helhet.
Det är de viktigaste direktiven. Vi behandlar här icke vidare de frågor, som hänför sig till den illegala fackföreningsrörelsen, till arbetet i koloniala och halvkoloniala länder, och en rad särskilda konkreta direktiv. För att lära känna alla dessa frågor, hänvisar vi läsarna till teserna. Till slut kan det sägas, att tionde plenums teser om den ekonomiska kampen är genomträngda av en idé och måste fullfölja ett syfte: kommunisterna måste erövra den självständiga ledningen i den ekonomiska kampen för att förinta den socialfascistiska fackföreningsbyråkratin, vinna inflytande över arbetarklassens majoritet och förena denna kamp med den omedelbara kampen om den politiska makten.
*
Då en kamrat föreslog att ställa mera anspråkslösa uppgifter för den 1 augusti, mötte hans förslag ett energiskt motstånd. Exekutivens tionde plenum övade självkritik och påvisade svagheter och fel hos olika sektioner för att höja sektionernas aktivitet och revolutionära initiativ, för att bota dem från de minsta yttringar av chvostismen. En del sektioner har, följande denna leninistiska väg, i sin bolsjevisering under det senaste året redan vunnit stora framgångar (så till exempel det tyska, franska och polska partiet). Deras exempel kommer under Kominterns fasta ledning även av de övriga partierna att följa, för att bli en stålhård kraft i de kommande avgörande klasstriderna.
Slutligen behandlade E. K:s plenum den Röda Dagen och dess förberedande, i vilken fråga dagens karaktär, organisation och uppgifter klarlades. Samtidigt tillbakavisades med skärpa socialdemokratins och borgarnas legend om att kommunisterna denna dag ”beslutat göra revolution” till den ”röda imperialismens ära”, ett prat, i vilket också kommunismens renegater – brandlerianer och trotskijster – instämt. Denna utstuderade lögn spreds för att avhålla massorna från deltagande, men misslyckades kapitalt. Överallt genomfördes massdemonstrationer den 1 augusti och Röda Dagen blev en massmobilisering mot det imperialistiska kriget och för Sovjet-Unionens försvar.
Exekutivens tionde plenum har oförskräckt sysselsatt sig med självkritik på bolsjevistiskt sätt. På plenum behandlades och kritiserades svagheterna och bristerna hos den eller den sektionen av Komintern, och detta gjordes icke för att skjuta skulden för dessa fel på ”objektiva förhållanden” och icke för att reducera uppgifterna med anpassning till partiets svaghet.
På engelska finns många dokument från EKKI:s 10:e utvidgade plenarmöte, se avsnittet "Tenth Plenum ECCI, July 1929" i History of the Communist International