Originalets titel: The seven errors made by Che Guevara (Ur Report on the 1969 World Congress of the Fourth International 4 juni 1969)
�vers�ttning: Bj�rn Erik Rosin
HTML: Martin Fahlgren
Vid genomg�ngen av de kubanska ledarnas svagheter framkom p� kongressen n�gra saker som inte tidigare diskuterats. Den syn p� kubanerna, som vi framf�rde p� kongressen var att kubanerna svarat f�r ett oerh�rt genombrott i sin revolution. De lyckades uppn� seger genom kommunistpartiets brister och det faktum att de, som en del av en yngre generation revolution�rer, v�grade f�lja kommunistpartiet och slog in p� sin egen v�g. Under de speciella omst�ndigheter som d� r�dde p� Kuba lyckades de er�vra makten genom gerillakrigf�ring och en vidareutveckling av denna. Detta var deras stora positiva insats. Men just denna insats, och den speciella form den skedde under, tenderade ocks� att g�ra att detta ledarskap fortsatte p� en kurs, som man �nnu inte kunnat ta sig ur.
F�r det f�rsta, p� Kuba anv�nde man sig av kommunistpartiet. De uppl�ste det, f�rs�kte s�tta ihop det igen och g�ra n�got nytt av det. Det var som att anv�nda gamla tegelstenar f�r en ny byggnad. De ans�g att det kubanska kommunistpartiet var anv�ndbart i detta avseende.
N�r de sedan ville utvidga den kubanska revolutionen, och d�rmed f�rsvara Kuba p� det b�sta s�tter, f�rs�kte de upprepa m�nstret fr�n Kuba, dvs den kubanska revolutionens m�nster. De f�rs�kte anv�nda sig av kommunistpartierna i andra delar av Latinamerika.
Efter ett tag slutade detta f�rs�k med att anv�nda kommunistpartierna i Latinamerika med regelr�tta fraktionsstrider. Eftersom kubanerna, genom att anv�nda sig av kommunistpartierna, inte f�rs�kte bygga n�got kampparti i n�got av dessa l�nder, f�rs�kte de i st�llet anv�nda sig av kommunistpartierna f�r att bilda gerillastyrkor. Detta visade sig inte vara n�gon framkomlig v�g. Det hela slutade d�rf�r med fraktionskamp med kommunistpartierna, d�r huvudfr�gan stod mellan v�pnad kamp och fredlig samexistens.
I den fr�gan stod vi, f�rst�s, allesammans p� kubanernas sida � mot begreppet fredlig samexistens.
Denna fraktionskamp ledde till en splittring med det stora venezolanska kommunistpartiet, och detta stadf�stes mer eller mindre vid OLAS-konferensen 1967. H�r visade sig en av kubanernas brister; vid brytningen med kommunistpartiet i Venezuela gjorde de inget politiskt bokslut. Inget bokslut �ver vilken roll stalinismen spelade, och p� s� s�tt begravde de s� att s�ga hela fr�gan och hamnade i en liten minoritet. P� grund av deras felaktiga politiska linje hamnade kubanerna med en liten minoritet inte bara i Venezuela, utan ocks� p� andra h�ll i Latinamerika. Ingenstans lyckades de uppr�tta, eller samla, krafter med tillr�cklig styrka och kvalitet f�r att kunna genomf�ra n�gon revolution efter kubanskt m�nster, eller n�got annat m�nster f�r den delen.
P� OLAS-konferensen lade de fram en ny inriktning � att de t�nkte samarbeta med vem som helst. Vi tolkade inneb�rden av detta som att ��vem som helst� �ven innebar trotskister. Hur skulle man annars beteckna trotskister fr�n kubansk utg�ngspunkt?
Sedan kom Che Guevaras nederlag. Det fick en d�mpande effekt p� hela den kubanska inriktningen och f�rs�ken att f�rverkliga den. Vid OLAS-konferensen hade OLAS en klar struktur, en upps�ttning regler, och framstod som en tydlig organisation. Och om man p�minner sig vad som sades vid den tidpunkten fanns planer p� att OLAS till och med skulle bli k�rnan i en ny international. Det framgick i olika tidningar och tidskrifter genom artiklar skrivna av personer med mycket goda kontakter med den kubanska ledningen. En s�dan artikel publicerades exempelvis i Ramparts. Men Ches nederlag fick det hela att svalna och OLAS b�rjade vittra s�nder. Organisationen fick mindre och mindre betydelse, tills de kamrater som hade mest kontakter med Latinamerika p� kongressen sade, �OLAS existerar inte. Det som existerar �r en rad str�mningar, eller tendenser, som �r mer eller mindre �verens om behovet av v�pnad kamp, eller gerillakrigf�ring, och som d� allm�nt betecknas som OLAS, och det �r allt som �terst�r.�.
Trots dessa bittra erfarenheter h�ller de kubanska ledarna � och det �r f�r tillf�llet framf�r allt Fidel Castros inriktning och linje � fast vid gerillakrigf�ring i kontinental skala under en l�ngre period. S� ser deras linje ut. Men v�r bed�mning av den � nu talar vi om den bed�mning vi gjorde som minoritet p� v�rldskongressen � �r att det �r sv�rare idag att upprepa detta m�nster �n 1958 och 1959. Fienden, dvs den imperialistiska fienden, har dragit en hel del l�rdomar och det har f�rekommit en rad nederlag, som p�verkat l�get i Latinamerika.
N�r vi lade fram dessa uppfattningar bad vi om, eller snarare beg�rde, ett bokslut �ver hela fr�gan om gerillakrigf�ring, vilka slutsatser som kunde dras av den, dess svagheter, om den haft n�gra positiva inslag, hur mycket at den som b�r inkluderas i Fj�rde internationalens program, eller kort och gott hur den borde v�rderas.
Under denna diskussion tog vi upp fr�gan om Che Guevara och l�rdomarna av nederlaget f�r hans insats i Bolivia. Vi gjorde n�gra r�tt h�rda politiska omd�men betr�ffande Che Guevaras linje i Bolivia.
F�rst och fr�mst tog vi upp Che Guevara som symbol. Han �r en verkligt beundransv�rd person. Beundransv�rd f�r alla ungdomar p� v�g att sl� in p� den revolution�ra v�gen. Han f�ngade deras fantasi. Om n�got var han en handlingens man. Det �r den sorts revolution�r som f�tt en alltmer framtr�dande roll � handlingens revolution�rer. Che Guevaras h�ngivenhet �r s�rskilt imponerande. Han var nummer tv� eller tre bland ledarna p� Kuba, �tnj�t stort anseende, kunde se fram emot en tryggad karri�r inom regeringen. Det l�mnade han. Han l�mnade fru och barn � allt. Han l�mnade allt f�r att satsa p� en kamp som var mycket os�ker, en sv�r och tung kamp. Inte underligt d� att han v�ckte beundran bland ungdomar �verallt. Den synen p� Che Guevara delar vi. Vi delar den djupt, ty f�r oss �r han en av oss. Vi �r ocks� av den sort som g�r in i kampen p� samma s�tt, som verkligen satsar v�ra liv f�r revolutionen.
Samtidigt m�ste vi g�ra en politisk bed�mning av honom, av vad han �stadkom politiskt, och vad det politiska resultatet blev.
F�rst de punkter d�r vi �r eniga med Che Guevara.
Vi �r eniga med Che Guevara om det allm�nna m�let med revolution�r socialism. Men vi �r oeniga med honom om att detta kan framtvingas i ett givet �gonblick genom en revolution�r viljeakt.
Vi �r eniga med honom om att b�sta s�ttet att st�dja den vietnamesiska revolutionen vore att skapa ett, tv�, m�nga Vietnam. Men vi �r oeniga med honom om att detta skulle kunna vara m�jligt genom att en liten grupp i ett visst land best�mmer sig f�r att skapa ett Vietnam d�r.
Vi �r eniga med Che Guevara om hans internationalism, och framf�r allt med hans uppfattning att b�sta s�ttet att f�rsvara Kuba best�r i att sprida revolutionen. H�r �r vi oeniga med honom om en enda sak. Vi �r oeniga med hans uppfattning att det g�r att exportera revolutionen. N�r vi s�ger det ser vi mer p� vad han f�rs�kte g�ra �n vad han hade att s�ga om detta. Det �r just vad han faktiskt f�rs�kte g�ra i Bolivia � exportera en revolution.
Vi �r eniga med honom i hans motst�nd mot stalinismen. Vad vi �r oeniga med honom om hur man ska bek�mpa stalinism. V�r syn g�r ut p� att n�r vi bek�mpar stalinismen m�ste vi g�ra det genom en politisk konfrontation med stalinismen, genom att framh�lla skillnaderna med stalinismen, genom att v�rdera de historiska erfarenheterna av stalinismen, s� att stalinismens hela utveckling och inneb�rd g�r att f�rst� p� djupet. Det r�cker inte med att bara vara anti-stalinist. Det kr�vs mycket mer.
Vi �r eniga med honom i hans motst�nd mot fredlig samexistens. V�rt alternativ till den politiken �r att bygga ett kampparti enligt leninistisk tradition, och det vi betonar �r vikten av politiskt ledarskap.
Vi tog inte upp den tekniska aspekten av Che Guevaras insatser i Bolivia, vi pekade bara p� att experterna sagt mycket lite i den fr�gan. Fidel Castro gick bara s� l�ngt som att s�ga att Che Guevara ibland hade en tendens att vara f�r dj�rv i sina operationer, men med det kan han ha menat att han som person gav sig in i strider, d�r han l�tt kunde ha blivit d�dad.
Det som oroade oss mest var Ches politiska misstag. Och de r�knade vi upp p� f�ljande vis:
F�r det f�rsta antog han att den specifika situationen i Bolivia var en direkt konsekvens av det allm�nna l�get p� kontinental niv�. Om hela Latinamerika befinner sig i ett explosivt l�ge och om detta �r f�rrevolution�rt, d� m�ste man ocks� s�ga att Bolivia �r den svagaste l�nken i Latinamerika. Och man kan r�kna upp alla orsaker till varf�r det �r den svagaste l�nken. Men det Che borts�g fr�n n�r han gjorde den bed�mningen, var att det ocks� f�rekommer upp- och nedg�ngar inom ett visst land och att det �r ytterst, ytterst viktigt att i den revolution�ra kampen kunna s�ga n�r en r�relse verkligen �r p� v�g bland massorna, och n�r den �r p� v�g ner. Det handlar om fr�gan om timing � n�r man ska s�tta ig�ng att agera, hur man ska g�ra det, vilka paroller man ska f�ra fram, vilka aktioner man ska satsa p�.
F�r det andra s�g Che Guevara inte sambandet mellan timingen och klasskampen i Bolivia. Timing �r en avg�rande fr�ga vid en betydande revolution�r handling. Jag kan s�ga att det ocks� �r en mycket sv�r fr�ga att avg�ra �ven f�r ett revolution�rt parti. Det k�nner vi till fr�n bolsjevikernas erfarenheter. �ven f�r ett revolution�rt parti �r det sv�rt att exakt avg�ra de st�mningar som r�der bland massorna, det exakta m�ttet p� hur de r�r sig fram�t, och utifr�n denna kunskap kunna besluta om det r�tta agerandet i r�tt �gonblick. Det har inget direkt samband med en allm�n situation och det kr�vs ett parti f�r att kunna avg�ra det. Che hade inget parti. Hans timing byggde p� en allm�n kontinental situation och det objektiva behovet att st�dja vietnameserna och f�rsvara den kubanska revolutionen, inte p� n�gon direkt och precis v�rdering av den bolivianska verkligheten.
I detta sammanhang b�r vi notera hans uppfattning att revolutionen kan framtvingas genom en liten styrkas agerande, �ven utifr�n, och de flesta han tog med sig till Bolivia i b�rjan kom utifr�n. Hela Che Guevaras syns�tt n�r det g�ller detta hade likheter med ett sekteristiskt syns�tt. F�rutfattade meningar. Det allm�nna l�get �r explosivt, man m�ste st�dja vietnameserna och en liten styrka kan �stadkomma en revolution. Han gick till v�ga n�rmast dogmatiskt. I mycket utformade han sin syn p� l�get i Bolivia p� ett s�tt som liknar hur sekterister g�r.
Hans tredje politiska misstag bestod i att i st�llet f�r att f�rlita sig p� ett kampparti, i st�llet f�r att bygga ett s�dant, eller ha det till sitt f�rfogande i Bolivia, gjorde han sig beroende av en mycket op�litlig bundsf�rvant. F�r det f�rsta b�r man inte alls vara beroende av n�gon bundsf�rvant, inte n�gon alls; man b�r ha sina egna styrkor. Men det hade han inte � inga politiska styrkor � och han fick f�rlita sig p� en bundsf�rvant. Och denna bundsf�rvant var ytterst op�litlig � det bolivianska kommunistpartiet. �ven med det bolivianska kommunistpartiet var hans politiska f�rberedelser otillr�ckliga. Han gick inte omsorgsfullt till v�ga n�r han byggde upp sin allians med det bolivianska kommunistpartiet. Vad han borde ha gjort, eftersom de var op�litliga � var att st�lla det mot v�ggen i f�rv�g, innan n�gon operation ens hade inletts. Han hade beh�vt denna konfrontation med det f�r att kunna avg�ra hur pass p�litliga kommunistpartiet skulle visa sig vara n�r kampen v�l b�rjat. Det var helt avg�rande att ha goda relationer med gruvarbetarna om hans gerillaf�retag i Bolivia skulle bli framg�ngsrikt, att ha bra relationer med massorna i st�derna, framf�r allt i La Paz.
Att han inte genomf�rde denna konfrontation, utan helt enkelt bara satte ig�ng gjorde det mycket l�ttare f�r de bolivianska stalinisterna att f�ra �ver sina meningsskiljaktigheter med Che Guevara fr�n det politiska planet � dvs skillnaden mellan fredlig samexistens och v�pnad kamp � till organisatoriska fr�gor, n�got som n�stan alltid blir fallet i en fraktionsstrid med en principl�s grupp. De anv�nde den organisatoriska fr�gan mot honom. De var helt f�r vad han gjorde, men organisatoriskt hade de mots�ttningar med honom. Framf�r allt anklagade de honom f�r att inte ha konsulterat dem. Och, visst, d�r hade de en po�ng. Han fr�gade dem inte till r�ds om operationen. Sen tog de upp fr�gan om vem som skulle best�mma. Det �r inte n�gon s�rskilt bra fr�ga att diskutera, eftersom det d� kommer att handla om personliga kvalifikationer och det hela hamnar p� en mycket vulg�r niv�. Detta gjorde stalinisterna medvetet f�r att komma undan den viktiga politiska fr�gan. Det var ett misstag att l�ta den sortens situation uppst�.
Che Guevaras fj�rde misstag, som jag redan ber�rt, var att starta en v�pnad aktion utan n�got politiskt parti eller ens en k�rna till ett parti, vare sig p� landsbygden eller i st�derna. Han hade inte ens n�gra kontakter med trotskisterna, som hade visst inflytande bland massorna b�de i La Paz och i gruvorna, och han hade inte n�gra kontakter med b�nderna, eller n�gon som helst organiserad politisk kraft p� landsbygden, och n�r han inlett sin aktion befann han sig i en situation som innebar att om b�nderna inte omedelbart sl�t upp bakom honom, d� fick han hitta en ers�ttning f�r dem. Han hamnade i ett l�ge d� en liten styrka ers�tter massorna, eller f�rs�ker g�ra det. Jag �r helt s�ker p� att det i Che Guevaras texter g�r att hitta uttalanden mot detta, mot alla tendenser till att ers�tta massorna, uttalanden om att vissa f�ruts�ttningar kr�vs f�r gerillakrigf�ring; men faktum �r att detta �r vad han r�kade ut f�r i Bolivia.
Hans femte misstag var att inte �gna sig �t n�gra som helst politiska f�rberedelser bland b�nderna. Inte p� minsta vis. Med eller utan parti, kort och gott inga f�rberedelser �ver huvud taget bland b�nderna. De togs helt och h�llet p� s�ngen. Helt pl�tsligt fanns dessa gerillak�mpar d�r, och de beh�vde lite tid f�r att skaffa sig en uppfattning om dem och bed�ma vad det kunde inneb�ra. Dyrbar tid gick till spillo medan fienden kunde organisera sig.
Hans sj�tte misstag var att underskatta CIA:s och Pentagons vilja, beredskap och tekniska f�rm�ga att vidta mot�tg�rder mot honom. Han underskattade detta gruvligt. De, d�remot, underskattade inte alls honom. Vi vet nu att n�r de fick k�nnedom om hans aktion anordnade ett m�te p� h�gsta niv� i Washington med alla krafter runt Johnson � Pentagon, CIA, utrikesdepartementet, alla deras topprepresentanter medverkade tillsammans med kontakterna i Bolivia, deras stora resurser, tekniska apparat, och vi vet inte hur m�nga miljoner som spenderades. De bed�mde Che Guevara som n�gon att verkligen ta p� allvar, n�gon som kr�vde speciell uppm�rksamhet. Med andra ord gjorde de en b�ttre bed�mning av honom �n han av dem. Det �r ett sv�rt misstag. Man m�ste g�ra en mycket, mycket omsorgsfull bed�mning av fienden.
Hans sjunde misstag var att v�lja en plats � och detta inkluderar en teknisk aspekt � som det var sv�rt att bryta sig ut fr�n eller att f� hj�lp i. Kanske var det ett mycket bra omr�de f�r att tr�na gerillakrigf�ring i, men inte s�rskilt bra f�r att kunna erh�lla hj�lp, eller bryta sig ut fr�n. Och han tillf�ngatogs ocks� just n�r han f�rs�kte bryta sig ut d�rifr�n. Detta val gjorde det l�ttare f�r motst�ndaren att isolera honom n�r b�nderna inte omedelbart ansl�t sig, som han hade hoppats att de skulle g�ra.
Sammanfattar vi alla dessa misstag kan vi dra f�ljande allm�nna slutsats: att Che Guevara satte gerillateknik � den v�pnade kampens teknik � �ver politiken. Han satte milit�r handling f�re partibyggande. Och jag tror att detta �r oveders�gligt; detta var vad han faktiskt gjorde.
Slutsatsen av detta, ocks� med beaktande av att Che Guevara var en mycket betydande f�respr�kare f�r och ut�vare av gerillakrig, �r f�rst och fr�mst att gerillakrigf�ring inte h�ller som allm�n strategi, hur bra den �n kan vara som taktik i vissa situationer n�r den till�mpas av ett v�lorganiserat kampparti.
Den andra slutsatsen av dessa erfarenheter �r att det gav nya bel�gg f�r att kampen i Latinamerika blivit sv�rare och kr�ver b�ttre verktyg �n f�rut � den kr�ver byggande av ett kampparti mycket mer �n, s�g, 1958 eller 1959.