Originalets titel: The first tremors – An analysis of the global economic situation
Publicerad: på
In Defence of Marxism den 31 oktober
1997
Källa: Revolution (IMT)
Översättningen är kortad i jämförelse med det engelska originalet. Se även den engelska utgåvan.
Måndagen den 27 oktober 1997 skakades världens börsmarknader av en plötslig nedgång i aktiepriserna. De kaotiska scenerna på börserna, exakt tio år efter den "svarta måndagen", orsakade allmän panik i finans- och regeringskretsar, lätt maskerade av uppmaningar till lugn.
Den första effekten av krisen är att sätta ett stort frågetecken över livet för miljoner fattiga i den så kallade tredje världen. Dessa människor har utlovats en bättre framtid genom hårt arbete och privat företagsamhet, tack vare marknadens underverk. Liknande löften har getts till folken i Östeuropa och före detta Sovjetunionen. Dessa hålls kvar i lågkonjunkturens grepp efter sju år av "marknadsreformer", vilka följts av en ekonomisk katastrof utan historiska paralleller i fredstid. Den senaste börskraschen har placerat ett mörkt moln också över Östeuropa.
Men det var i Asien som börskraschen började och det är där den har haft sina mest dramatiska konsekvenser. Den drogs igång av internationella valutaspekulanter som spekulerade i att den thailändska valutan, bahten, skulle falla. Thailand, som för inte så länge sedan sågs som en "asiatisk tiger", ansågs vara ett lätt mål för de stora spekulanterna som gör sig förmögenheter på att spela på valutamarknaden som på ett gigantiskt globalt kasino. Bahten föll snabbt, följd av en hop finanshus som överväldigades av ett berg av skulder. När karusellen väl satt igång gick den inte att stoppa. Spekulanterna lämnade arenan med en uppskattad vinst på 30 miljarder dollar i fickan och aptit på mer.
En blick på de nationella skuldsiffrorna ger vid handen att det inte stod så bra till med "tigrarna" under ytan. År 1995 var Thailands utlandsskuld mer än en tredjedel av BNP. I Indonesien uppgick den till mer än hälften, i Filippinerna till knappt hälften och i Malaysia till nästan 40 procent. Dessa länder behövde desperat utländska pengar för att klara av skulden. Men dessa pengar kunde bara dras in genom höga räntor som i sin tur skulle bromsa den ekonomiska tillväxten. Så länge dessa ekonomier uppnådde tvåsiffriga tillväxtsiffror och börserna blomstrade, kunde de ignorera varningssignalerna. Men i verkligheten innehöll börssiffrorna mycket luft. Redan 1995 handlade alla börser i de asiatiska länderna med aktiepriser som låg tjugo gånger över börsbolagens inkomster. Medan man officiellt vidmakthöll upphaussningen av "tigrarna" blev kommentarerna inuti de stora bankernas och monopolens styrelserum alltmer pessimistiska.
"Fler och fler finansmän insåg plötsligt att Asiens börser inte borde ha gått uppåt de senaste två åren," sade Hans Briens, chefskonsult på Political and Economic Risk Consultancy i Hong Kong. "De förstod plötsligt att dessa ekonomier inte är så starka och är fulla av korruption, nepotism, odugliga banksystem etc."
Efter att ha fått Thailand på knä, letade finansmännen efter nya mål i närheten. De var inte svåra att finna. Paradoxalt nog var den börs och den valuta som led mest den i Hong Kong. Detta trots att detta var det enda stället i regionen som inte hade "stora problem med skuldsättning och en börs som handlar ganska konservativt i linje med företagens verkliga styrka. Det var just denna styrka som orsakade problemen. Ensam bland börserna hade Hong Kong-börsen likviditet och, till för en vecka sedan, styrka tillräcklig för att utnyttjas som mjölkko för fondkommissionärer som försökte få ihop pengar för att betala de investerare som ville lämna regionen." (The Independent, 1997-10-28)
Detta visar kapitalismens karaktär. De stora monopolen ("spekulanterna") använder sina muskler till att sänka en valuta som de anser svag, och till och med till att underminera en ekonomi som Hong Kongs som, enligt kapitalistiska kriterier, anses "sund". De agerar som gamar eller rovlystna vargar som törstar efter snabba vinster. Med en av valutaspekulanternas egna ord: "Vi var som vargar på en hög höjd, med en älghjord (sic) nedanför oss." På detta sätt bestäms miljoner människors öde dagligen under kapitalismen!
Den panik som spreds med blixtens hastighet till börserna världen över orsakades av valutamyndighetens i Hong Kong försök att försvara Hong Kong-dollarn mot spekulanterna, vilket ledde till en kollaps på börsen. Runt världen följde aktiebörserna efter, där de Latinamerikanska drabbades hårdast när investerarna flydde från vad som förvandlades från "framväxande marknader" till en riskabel affär. När spekulationsmanin väl börjat rulla kan ingenting stoppa den: "Vad vi ser är en stor ballong som får stötar från alla håll", sade Edmond Warner, chef för globala strategier på NatWest Securities.
Indirekt medgav Alan Greenspan [som åren 1987-2006 var ordförande för USA:s riksbank] att krisen i Hong Kong inte var skälet till paniken, utan bara ett tillfälligt fenomen:
"Mr Greenspan sade att nedgången i förtroende för [den asiatiska] regionen har en del direkta effekter på företagsvinsterna i USA, men inte tillräckligt för att förklara reaktionen på finansmarknaden. Om det inte hade varit för utvecklingen i Sydostasien, förklarade riksbankschefen, hade något annat utlöst en omvärdering." (The Guardian, 1997-10-30)
Med andra ord, måste den verkliga orsaken till dessa händelser sökas någon annanstans. Men var?
För att besvara den frågan, måste vi börja från början. I vid historisk mening hade kapitalismen redan slutat spela en progressiv roll före det första världskriget. Men innan den störtas av arbetarklassen, kommer kapitalismen alltid att finna en "utväg" ur de kriser den oundvikligen skapar. Det finns inte någon "slutlig kris" för kapitalismen i den meningen. Kapitalismen upplevde en ny period av uppsving efter andra världskriget. Den varade i en generation, åtminstone i de utvecklade kapitalistiska länderna. I verkligheten gick kapitalismen under denna period över sina egna gränser, genom krediter och skuldsättning, keynesiansk underskottsfinansiering och så vidare. I synnerhet tillät utvecklingen av världshandeln borgarklassen att komma över nationalstatens begränsningar.
Nu är vi på väg in i en ny och helt annorlunda period, en period av stormar, spänningar och våldsamma kriser i ekonomin, samhället och politiken. Alla faktorer som samverkade för att skapa den uppåtgående tillväxtspiralen kommer dialektiskt att vändas till sin motsats. Framför allt har världshandeln, som fungerade som en spjutspets för tillväxt och investeringar, inte längre samma effekt, som vi tidigare påvisat.
Överallt försöker kapitalisterna avskaffa tidigare reformer, de skär ner statsutgifterna och försöker upprätta balanserade budgetar. De förstår att om de fortsätter på den gamla keynesianska vägen, kommer de att drabbas av en inflationsexplosion. Det är anledningen till att de fortsätter frukta inflationen, trots all propaganda om att "inflationen har besegrats". Men nedskärningen av statsutgifterna skapar nya problem, eftersom det också innebär att hemmamarknaden minskar, vilket bereder vägen för ännu djupare kriser i framtiden. Borgarklassen är fångad i ett olösligt dilemma. Under uppgångsperioden spelade det ingen roll om de gjorde misstag, men nu blir det fel vad de än gör.
Att det är en organisk kris för kapitalismen innebär inte att produktionen behöver falla överallt och hela tiden. Tvärtom, det kapitalistiska systemet rör sig alltid i cykler av hög- och lågkonjunkturer. Nyligen har det blivit på modet att hävda att denna cykel har avskaffats. Försvararna av det "nya paradigmet" påstår att den nuvarande uppgången i USA baserar sig på helt nya fenomen -- informationsteknologi, "globalisering" och världsomfattande "liberalisering" -- som de inbillar sig kommer att leda till permanent tillväxt på grundval av ökad produktivitet, låga löner och räntor samt liten eller ingen inflation. Detta är, vilket de seriösa borgerliga ekonomerna är väl medvetna om, bara ett luftslott. Kapitalismens normala cykel är kvar, och beredd att ta hämnd på tvivlarna. De nuvarande svängningarna på börserna är bara en påminnelse om detta faktum, som de första skakningarna som föregår en jordbävning.
Den nuvarande cykeln har redan varat i sju år i USA. Detta är ganska länge med efterkrigstidens mått mätt. Cykeln av upp- och nedgångar är historiskt sett tämligen elastisk och har varierat från tid till annan. I Marx dagar var det en tioårig cykel. Den kortades under mellankrigstiden till fem eller sex år. Den senaste cykeln varade något över sju år. Det finns därför skäl att anta att den nuvarande går mot sitt slut, trots indikationer på motsatsen.
Vid toppen av varje cykel är borgerligheten i vild euforisk stämning. De börjar tro att högkonjunkturen kan pågå i evighet. Detta tar sig vanligen starkast uttryck strax före kollapsen. De hägrande stora profiterna, speciellt från spekulation, skapar en våg av girighet som slukar de mest "respektabla" bankirer och pensionsfondsförvaltare. Det slutar alltid på samma sätt, i ett sammanbrott. Efter varje kollaps svär de att de har lärt sig till nästa gång, som en alkoholist med baksmälla. Men hela historien visar att de aldrig lär sig.
USA har under de senaste sju åren lyckats uppnå en relativt hög tillväxttakt -- delvis på bekostnad av arbetarklassen och delvis på sina rivalers bekostnad. Men den febriga ökningen av aktiepriserna på Wall Street saknade motsvarighet i den verkliga ekonomins tillväxt. Alan Greenspan, ordförande för amerikanska riksbanken, har nu i ett års tid varnat för "irrationellt övermått" på Wall Street. Men finansmarknaden har fortsatt att öka snabbt över hela världen, utan hänsyn till tecknen på att en farlig spekulationsbubbla håller på att skapas.
En börskrasch var ett naturligt resultat. Denna inträffade måndagen den 27 oktober 1997, även om den föregicks av en serie spektakulära krascher i Asien, som återspeglade det faktum att den ekonomiska tillväxtperioden i denna region gick mot sitt slut.
Den kapitalistiska utvecklingslinjen kan brytas på ett otal olika ställen, och det finns alla slags kriser, inkluderat kriser på börsen som inte är direkt orsakade av produktionssättets centrala motsättningar. Dessutom leder inte alla börskriser till en lågkonjunktur.
Ett klassiskt exempel är börskraschen på Wall Street 1929. Då hade alla förutsättningar för en depression byggts upp, och börskraschen var en kraftfull utlösande faktor för den allmänna krisen. Men detta är inte alltid fallet. Till exempel hade börskrisen 1920 effekten att göra sig av med stora mängder fiktivt kapital som hade ackumulerats under världskriget och den inflation som följde på det. Beroende på situationen kan en sådan "korrektion" spela en positiv roll och agera som en spjutspets för en fortsatt utveckling av ekonomin. Detta var vad som faktiskt hände på tjugotalet. Någonting liknande hände efter börskrisen i oktober 1987. Det är därför nödvändigt att ta upp de senaste händelserna i sitt sammanhang och analysera de pågående processerna i den verkliga ekonomin.
År 1987, och återigen 1990, lyckades de undvika en "härdsmälta", bland annat på grund av utvecklingen på marknaderna i Fjärran Östern, speciellt Kina. Nu har emellertid krisen drabbat Asien. Istället för att vara en källa till stabilitet, är dessa länder nu en källa till instabilitet. Medan marknaderna i USA och Europa lyckats återhämta sig (frågan är hur länge), fortsätter krisen i Asien utan tecken på lättnad.
Huvudskälen till att 1987 års kris inte ledde direkt till en depression var att regeringarna i de viktigaste industriländerna pumpade in stora mängder likvida medel i ekonomin för att förhindra den. Ur ortodoxa keynesianers synvinkel var detta totalt ansvarslöst. Syftet med underskottsbudgetering är att få ut ekonomin ur en lågkonjunktur, inte att bevara högkonjunkturen. Resultatet av denna politik var en enorm skuldsättning som plågar alla större kapitalistländer. Bara räntan på dessa skulder absorberar en stor del av dessa länders nationalförmögenheter. Dessutom lyckades de genom dessa metoder bara att skjuta upp nedgången i två år. En repetition av denna metod verkar utesluten denna gång. Alldeles bortsett från att det skulle strida mot principen att skära ner statsutgifterna, är det osäkert om det skulle få önskad effekt.
Det enda land som försökt tillämpa keynesianska metoder den senaste perioden är Japan. Under hårt tryck från sina rivaler, särskilt USA, har Japan pumpat in åtminstone 275 miljarder dollar i ekonomin. Ändå har resultaten varit bleka. Tillväxten fortsätter i snigelfart, men för första gången sedan kriget har Japan ett jättelikt budgetunderskott. Dessutom är räntorna extremt låga, bara en halv procent. Eftersom den normala mekanismen för att öka pengaflödet är att sänka räntorna, är det svårt att se hur de skulle kunna använda denna metod på samma sätt som de gjorde 1987 när räntorna var mycket högre. Ur denna och ur andra synvinklar är situationen mycket olik den för tio år sedan. Det kan därför inte tas för givet att en allvarlig kris på börsen skulle sluta på samma sätt som då.
Den nuvarande högkonjunkturen har några egenheter som vi kommenterat tidigare. Med undantag för informationsteknologin i USA, har denna cykel inte utmärkts av någon större ökning av investeringar i produktivkrafterna. Det lilla som investerats har mest varit ämnat att täcka förslitning. Detta är ingen tillfällighet. Den extremt låga efterfrågan överallt betyder att hemmamarknaden har minskat. Detta speglar förhållandet att uppgången till största delen skett på arbetarklassens bekostnad.
Då kapitalisterna tidigare erhöll profiter genom investeringar i maskiner spelade detta en relativt progressiv roll. Nu avslöjas kapitalismen som ett helt urartat, uttjänt och reaktionärt system. Genom att hålla nere löner och köpkraft har de också minskat hemmamarknaden och därigenom skapat nya motsättningar.
"Globaliseringen" innebär bara att dessa okontrollerbara krafter spelas ut mot varandra i en ännu större skala än tidigare. Dessutom ger den makalösa intensifieringen av kapitalkoncentrationen – där enorma mängder kapital (varav mycket är fiktivt) flyttas runt världen genom ett fåtal personers nycker – hela processen en än mer omvälvande och oförutsägbar karaktär. Det är ett färdigt recept för mäktiga depressioner i framtiden, som lätt kan utlösas av en börskrasch som den vi just bevittnat. Att detta inte hände omedelbart denna gång betyder inte att det inte kommer att ske i framtiden. Tvärtom. Den följande återhämtningen på Wall Street (nästan säkert resultatet av att de stora monopolen köpte upp billiga aktier på småspararnas bekostnad) kommer utan tvekan att övertyga borgerligheten att allting bara var ett falskt larm. De kan mycket väl återvända till sina groteska spekulationsupptåg som om inget hänt. Detta innebär att nya och än mer katastrofala fall är oundvikliga. Om de sammanfaller med en inbromsning i den verkliga ekonomin, kan en börskrasch lätt bli början på en depression.
Den systematiska åtstramningen av hemmamarknaden genom minskade statsutgifter, "downsizing", attacker på levnadsstandarden etc., bereder vägen för en djup depression, antagligen den djupaste sedan 1945. Historiskt har en sådan kedja av händelser inte varit automatisk. Det verkar vara en fördröjning på sex månader eller mera innan depressionen kommer efter en börskrasch. Den senare förebådar den andra, precis som en skälvning förebådar en allvarlig jordbävning. Den rådande nervositeten på världens börser är sålunda den första av en serie skälvningar som för alla med ögon att se med annonserar början till slutet på den nuvarande cykeln.
Börskrisen i USA drabbade aktiepriserna i informationsindustrin särskilt hårt. Denna utveckling var förutsägbar och förutsågs inte bara av marxister. De som argumenterar för att konjunkturcykeln försvunnit baserar sig på idén att uppkomsten av IT på något sätt har ändrat systemet fundamentalt. Detta argument besvarades nyligen i Business Week (1997-03-01) som publicerade en artikel under titeln "Den nya konjunkturcykeln". Bland annat sades i artikeln:
"Men konjunkturcykeln har inte försvunnit. Tvärtom: Högteknologin är mer ombytlig än bilindustrin, med de största svängningarna framdrivna av ny teknologi."
Den citerar Andrew S. Grove, verkställande direktör på mikroprocessortillverkaren Intel, som sade: "Varje gång vi trodde att någonting med vår verksamhet var mindre cykliskt, blev nästa cykel större än den tidigare."
Det är självklart för varje marxist att kapitalisterna ständigt måste finna nya inkomstbringande områden att investera i. I varje period av kapitalismens utveckling har sådana fält funnits – ångkraft och textilindustri under den industriella revolutionen; löpande bandet och bilindustrin på 1920- och 1930-talet; därefter elektricitet, flygplan, radio, telefon, TV, kemikalier, plast, datorer och så vidare. I själva verket är den relativa betydelsen av informationsteknologi långt mindre än till exempel järnvägar i förra seklet. Från 1869 till 1893 fyrdubblades antalet kilometer järnväg och kostnaderna för järnvägstransporter sjönk dramatiskt vilket öppnade stora delar av landet för tillverkning och kommersiellt lantbruk. Järnvägarna i sig slukade mycket av USA:s produktion av kol och stål samt svarade för nästan 20 procent av alla investeringar. Sammanlagt drev järnvägsnätets expansion en ekonomi med en tillväxt på i genomsnitt 5 procent per år.
Det mest slående med den nuvarande ekonomiska cykeln är inte uppkomsten av ett nytt område för produktionsinvestering, utan frånvaron av detsamma. Om man undantar informationsteknologin ligger den reella tillväxttakten på magra 1,8 procent per år. Detta är egentligen den enda sektorn av ekonomin som har haft ett större tillflöde av investeringar. Över det gångna året har chockerande 33 procent av BNP-tillväxten kommit från informationsteknologiska industrier, framdrivet av allt från internet-boomen till ökningen av direktlänkad satellit-tv.
Detta är den klassiska modellen för kapitalistisk ackumulation. Genom investering i maskineri har kapitalisterna i denna sektor säkrat enorma ökningar av produktivitet, vilket samtidigt har gett dem höga vinster (det är inte för inte som Bill Gates är världens rikaste person), höjda löner (i kontrast till majoriteten av USA:s arbetare) för programmerare, nätverkstekniker och andra arbetare inom högteknologisektorn samt konstant fallande priser för produkter som datorer och kommunikationsutrustning. Prissänkningarna på dessa produktionsmedel har – tillsammans med systematiskt nedhållna löner för flertalet arbetare – varit bland de huvudsakliga orsakerna till frånvaron av inflationära tendenser i den amerikanska ekonomin under den innevarande cykeln – åtminstone fram till nu.
Högteknologi har också spelat en nyckelroll på börsen. Från 1993 till slutet av 1996 har högteknologiaktier varit ledande och dragit andra sektorer med sig.
Som alltid genom hela kapitalismens historia investerar kapitalisterna för att kunna maximera sin profit. Där nya och lönsamma områden öppnas kan de första att exploatera möjligheterna göra väldigt stora vinster. Oundvikligen, när andra strömmar till brukar vinstmarginalerna jämnas ut. Priser och vinster börjar att falla. Den initiala investeringskostnaden för att öppna en högteknologifabrik eller tillverka en mikroprocessor är enorm, även om kostnaden att faktiskt producera chips eller mjukvara för försäljning är relativt låg. Ökad efterfrågan driver ner de genomsnittliga kostnaderna ytterligare vilket gör det möjligt att ta än lägre priser och därmed underblåsa efterfrågan än mer.
Emellertid finns det ett problem med denna så kallade "godartade cirkel". Som med alla andra vinstbringande investeringsområden börjar vid en viss punkt överproduktion uppkomma vilket så småningom provocerar fram en kris. I den senaste cykeln kunde detta klart ses inom området kontorsbyggnation. Business Week påpekar: "Men detta överflöd har sitt pris. I och med att den högteknologiska sektorn vuxit sig så stor, har ekonomin blivit mer sårbar än tidigare för en inbromsning av den högteknologiska utvecklingen. Och det finns redan oroande svaghetstecken inom dessa delar av industrin som, om de varar, kan förebåda en utdragen ekonomisk nedgång – så väl som en skarpt fall på börsen". Kom ihåg att dessa rader skrevs flera månader innan börskrisen. Detta visar att seriösa representanter för kapitalet redan förstod att den nuvarande uppgången hade nått sina gränser och att följaktligen börskrisen reflekterade faktiska förhållanden även om det var på ett bristfälligt sätt.
Under de senaste veckorna har ett ökat antal röster som uttryckt oro för överproduktion höjts i ekonomiska tidskrifter, eller överkapacitet som de föredrar att kalla det. Den 1 oktober 1997 dök en artikel upp i New York Times signerad av William Greider, författaren till "One World Ready or Not: The Manic Logic of Global Capitalism", som hade rubriken "När optimism möter överkapacitet". Den ringde en varningens klocka:
"Tidigt i år utropade en artikel i The Wall Street Journal att den globaliserade ekonomin hade inträtt i en 'ny era' av starkare och problemfri framgång. I augusti reviderade tidningen sin åsikt. Faktiskt, rapporterade tidningen, tyngs flera industrisektorer av farliga nivåer av överkapacitet, för stor potential och otillräckligt med köpare. Denna övermättning, säger den, bådar för otrevliga utgallringar – fallerande företag, fler stängda fabriker – om inte någonting värre inträffar.
Vissa respekterade observatörer vid Wall Street uttrycker nu sin oro om att övermättningen av produktionskapacitet driver ner priserna och, så småningom, vinsterna. James Grant, redaktör för Grant's Interest Rate Observer, noterade en generell övermättning i så skilda områden som halvledartillverkning och flygplansfabriker. 'Det finns för många hotell i Phoenix och för stor tillverkningskapacitet i Kina', skrev han.
Om en övergripande deflation skulle inträffa, antingen plötslig eller gradvis, kommer det att generera en negativ cykel av fallande priser och löner som pressar ner produktions- och finansiella värden, från fastighetslån till aktier och obligationer.
William H. Gross, den respekterade ägaren av Pacific Mutual Investment Company, hävdar två orsaker till övermättning: Reallönerna, både i USA och utomlands, kan inte hålla jämna steg med den snabba tillväxten av ny produktion – det vill säga det finns inte efterfrågan nog att köpa upp överskottet av varor. Och framväxande ekonomier skapar aggressiva nya spelare som är ivriga att producera mer än alla andra och sälja till lägre priser."
Liknande farhågor har uttryckts av Business Week, som skrev i en ledare:
"Kina är jokern i överkapacitetsscenariot. Beijing säger att en tredjedel av alla industriprodukter producerade i landet, från videos till tvättmaskiner, är överproduktion. Detta är bara början. Kina bygger upp ett enormt exportmaskineri medan de skyddar sin hemmamarknad och industri. I god merkantilistisk anda hamstrar Kina sin utländska valutareserv istället för att spendera den på import. Kursen på kinesiska yuan, liksom kursen på japanska yen, hålls medvetet på en låg nivå för att gynna exporten och hålla nere importen. Detsamma gäller Korea. Lägg till den finansiella krisen i Sydostasien och överkapacitets/efterfrågescenariot tornar upp sig." (Business Week, 1997-10-13)
Dessa farhågor är inte överdrivna. Existensen av överproduktion är väldokumenterad. Det existerar en överkapacitet globalt inom en rad grundläggande sektorer, inte bara bilar och stål, utan även microchips. Enligt artikeln i The Economist, som citerades av Greider, skulle det finnas för många bilar på marknaden även om hela USA:s bilindustri försvann.
I tredje bandet av Kapitalet påpekar Marx att överproduktion uppstår i slutet av den ekonomiska cykeln. Marknaden expanderar långsammare än produktionen.
Framväxten av de så kallade "tigerekonomierna" förebyggde inte konjunkturnedgången 1990-92, men det hindrade den från att bli en djup lågkonjunktur eller depression. Emellertid är den asiatiska marknaden, även om den är viktig, inte tillräcklig för att absorbera all Japans, Europas och USA:s export. Det pågår en våldsam kamp för avsättning i Asien mellan alla dessa länder. Detta är ett uttryck för den brist på efterfrågan, som reflekterar den stora massans dåliga köpkraft. För tio år sedan exporterade USA motsvarande 6 procent av sin BNP. Andelen har nu ökat till 13 procent – en förbluffande prestation på så kort tid – och man vill öka den till 20 procent till år 2000. Det betyder ökade spänningar och konflikter med Japan och Europa vilket kan riskera hela världshandelssystemet, särskilt i händelse av en djup lågkonjunktur. Kampen om den asiatiska marknaden är i själva verket bara ett uttryck för denna konflikt som kontinuerligt manifesterar sig på flera olika sätt.
Den roll som "tigrarna" kunde spela i världsekonomin (åtminstone i nuläget) har överdrivits. De flesta är ganska små. Taiwan och Sydkorea är undantagsfall eftersom USA-imperialismen kände sig tvungen att hjälpa dem att utvecklas, av rädsla för den kinesiska revolutionen (liksom var fallet med Japan efter 1945). Dessa ekonomier kommer dock inte ens i närheten av Japans ekonomiska tyngd, som fortfarande sju år efter den senaste krisen har lågkonjunktur och inte uppvisar några allvarliga tendenser till återhämtning.
Den enda ekonomi som skulle kunna göra skillnad för världsekonomin under vissa omständigheter är Kina. Även här har västkapitalisterna räknat fel. Det är sant att stora summor investerats i Kina det senaste årtiondet. I viss mån har Kina uppfyllt den roll som väst ursprungligen hade tilldelat Ryssland. Det är något av en paradox att de har misslyckats att investera i Ryssland som lydigt uppfyllde IMF:s råd (galna råd till och med från ryskfödda borgares synvinkel). Däremot har det investerats betydande belopp i Kina där en stalinistisk byråkrati håller ett stadigt tag om makten. Ur kapitalistisk synvinkel representerar Kina emellertid inte en marknad på 1,2 miljarder människor sammanlagt, eftersom en marknad representerar köpkraft. Trots framgångar inom vissa områden är Kina en relativt efterbliven ekonomi med en överväldigande majoritet (800 miljoner) som fortfarande lever i fattigdom på landsbygden. Kina har blivit en viktig exportör av billiga varor som har börjat invadera västvärldens marknad. Kina kommer snart att ersätta Japan som det land som har störst handelsöverskott gentemot USA, något som har fått alarmklockorna att ringa i Washington.
Den ökade exporten från Asien är den andra sidan av att man drar in fler element i en allomfattande världsmarknad. Dessutom kommer västs export till Asien att påverkas av ekonomins inbromsning. Sydkorea har gått in i en allvarlig kris och följs nu av kris i Thailand, Indonesien och Hong Kong. Detta visar på att uppsvinget i Asien har nått sina gränser. Börs- och valutakrisen som inleddes i somras och som har fortsatt med upp- och nedgångar sedan dess är bara en reflektion av detta faktum.
Den senaste tidens händelser har utan tvivel oroat de mer tänkande av borgarklassens representanter. "Folk är oroliga för att en global finanskris är förestående" sade Bentham Hung, ledare för det $37 miljon värda All Weather Fund for President Investment Trust Corp. i Taiwan. Det kan inte råda något tvivel om att kollapsen orsakade panik i finanskretsar. "Början på den första ihållande kursnedgången på 17 år", som en finansstrateg beskrev det. (citat från The Guardian 1997-10-28)
Detta är visserligen inte den vanligaste åsikten bland borgarna. En vanligare syn presenterades av en av kapitalets strateger:
"Vi har gått in i en allvarlig korrektion" sade William Dodge, ansvarig vid finansfirman Marwin & Palmer i Wilmington, Delaware. "Men det är inte början till en baisse" (kursfall, övers. anm.) hävdade han. Enligt Dodges definition är sann baisse när den faller med mer än 20 procent på börsindex som Dow och Standard & Poor's 500. Trots den globala panikförsäljningen de senaste dagarna som utlöstes av oron över den sydostasiatiska ekonomin, tror Dodge och andra stora investerare att det är föga fundamentalt fel med USA:s ekonomi och börsmarknad – bortsett från att aktiepriserna ligger lite högt."
Som alltid finns det ingen brist på lugnande röster, som försäkrar investerare att framtiden är rosenröd och, så klart, "fundamentet är sunt". Detta fundament inkluderar låga räntor, fortsatt tillväxt av företagsvinster, en konkurrenskraftig amerikansk ekonomi och låg inflation. Trots detta är skräcken för en depression allestädes närvarande som spöket Banquo i Shakespeares Macbeth.
Trots att USA:s ekonomiska hälsa huvudsakligen beror på hemmakonsumtionen snarare än på exporten är den största oron att amerikanska konsumenter – av vilka dubbelt så många investerar på börsen jämfört med 1987 (undersökningar visar att 4 av 10 amerikaner nysparar på börsen) – plötsligt skulle dra ner på sina utgifter, då de känner att deras pensionsfonder och andra aktiefonder förlorar i värde. Trots alla djärva ord kan alltså effekterna av de senaste dagarnas kris få efterdyningar som känns av under kommande månader. Stora investerare har gjort stora kap men småsparare har säkerligen förlorat stora summor.
Effekten på investerare belystes tydligt i Los Angeles Times (1997-10-29):
"Fråga: Vad händer när investerare säljer av aktier i företag med anknytning till Asien?
Svar: De flesta produktionsföretag på Fortunes 500-lista [de 500 rikaste företagen] har fabriker i Asien. Deras aktieutdelning drabbas dubbelt. Först därför att deras börspris i USA faller och sedan för att dollar som är starkare i Asien kommer att översättas i förluster i budgetredovisningen. Det är för att alla tillgångar företagen har i regionen värderade i den lokala valutan kommer att vara mindre värda och företag kommer att vara ovilliga att expandera.
F: Hur påverkar det 'Main Street'?
S: Väldigt enkelt. Om Fortune 500 eller andra företag ser sina aktieåterbäringar och vinster minska, kommer de antingen att inte anställa eller också avskeda personal."
Men den klart värsta anklagelsen kom från miljardären George Soros. Detta är inte första gången som Soros uttrycker sina tvivel om kapitalismens framtid. Hans åsikter förtjänar uppmärksamhet om inte av annan orsak så för hans goda kännedom om hur marknadsekonomin fungerar. Till skillnad från de borgarekonomer som predikar från sina universitets pulpeter och vars åsikter inte intresserar någon, så har Soros skapat ett flertal förmögenheter som varande spekulant i stor skala. The Guardian publicerade den 30 oktober en artikel med titeln "Soros varnar för ett samhälle i ruiner." Den börjar: "George Soros, arketypen för en kapitalist, tror att finansmarknaden är så instabil att den kan 'förstöra samhället'." Han citeras: "Om fluktuationerna blir för stora kan man få ett sammanbrott. Det kommer genom politiska och så småningom militära skeenden, snarare än händelser enbart på finansmarknaden." Han tillägger: "Marknader kan röra sig på oväntade sätt och uppträda kaotiskt. Jag är rädd att den rådande åsikten om att utöka marknadsmekanismer till alla sektorer har potential att förstöra samhället." (The Guardian 1997-10-30)
För marxister består betydelsen av ekonomiska perspektiv i de sociala och politiska konsekvenser som följer av dem. Här är det nödvändigt att komma med ett antal varningar. Först och främst, ekonomi – även marxistisk ekonomi – är ingen exakt vetenskap. För länge sedan poängterade Engels att det är omöjligt att göra en exakt ekonomisk kalkyl därför att, allt annat undantaget, relevant statistik endast finns att tillgå i efterhand. Även idag med moderna datorers kolossala kapacitet har situationen inte förändrats. För inte så länge sedan kritiserades en man som gjort sig en förmögenhet genom att spela på börsen, för att han baserade sig på "anekdotiska bevis". Hans svar var rätt intressant: "Självklart baserar jag mig på anekdotiska bevis. Vad annat finns det att basera sig på? Statistik? Det vore som att titta i backspegeln på min bil." Med andra ord kan statistik bara belysa det som redan har hänt. De säger inget om vad som kommer att hända. Det är väldigt farligt att anta att nuvarande trender ska hålla i sig framöver. Det är precis det misstaget de (och de är många) gör som antar att USA:s marknad kommer att fortsätta att växa och att aktiepriserna kommer att försätta att öka. Det är av detta stoff som börskrascher skapas!
Även om det är omöjligt att göra precisa ekonomiska profetior är det både möjligt och nödvändigt att studera de grundläggande faktorerna och försöka bedöma de grundläggande processerna för att se vart de är på väg. Det första som det är nödvändigt att avskriva är diverse triumfatorisk propaganda som saknar bas i verkligheten utan bara syftar till att rättfärdiga det kapitalistiska systemet och lugna de upprörda nerverna hos investerarna. Påståendet att man har avskaffat konjunkturcyklerna och att kapitalismen har inlett en ny fas av obehindrad tillväxt ("det nya paradigmet") saknar all vetenskaplig, teoretisk eller empirisk grund. Vi är på väg mot nya konjunkturnedgångar i världsskala. Den enda frågan är när?, och hur djup?
På den första frågan är det omöjligt att ge ett definitivt svar förutom att säga att efter sju år av expansiv tillväxt i USA är det troligt att nuvarande uppsving inte fortsätter mer än ett eller två år till, möjligen tar den slut långt tidigare. Dessutom är det nuvarande uppsvinget helt olikt den typ av uppsving vi såg under perioden av kapitalistisk tillväxt 1948-74. Vid uppsvingets höjdpunkt går, enligt officiell statistik som grovt underskattar det faktiska läget, över 30 miljoner arbetslösa i de utvecklade kapitalistländerna inom OECD. Om detta är situationen under en uppgång, vad kommer då att hända i nästa nedgång?
Det kan inte uteslutas att nästa kris på börsen kan kontrolleras och därmed skapa en "korrektion" som inte direkt leder till en depression, utan bereder väg för ytterligare en period av expansion. Detta verkar trots allt inte vara det troligaste scenariot. Men i vilket fall som helst kan ett sådant uppsving bara vara i ett år eller två maximalt, för att sedan leda till en än djupare kollaps. Viktigast är dock det uppenbara faktum att trots nyliga förluster så är fortfarande börserna i USA och Europa allvarligt övervärderade. Ny panik och nya fall är därför oundvikliga inom de närmaste månaderna, veckorna, eller kanske till och med dagarna.
Den nuvarande propagandan om att "allt är bra" är iscensatt för att lugna armén av småsparare, varav några dåraktigt har beslutat att återvända till börsen med den självsäkra attityd som vanligen associeras med får på väg till slakthuset.
Om nästa lågkonjunktur blir djup, vilket också verkar troligast, vilken blir då effekten på klasskampen? Marxismen har aldrig hävdat att det finns ett direkt samband mellan lågkonjunktur och klasskamp. Faktiskt är det så att den första följden av en djup lågkonjunktur vore en temporär förlamning och förvirring av arbetarklassen. En stor rörelse på den industriella fronten vore uteslutet för en tid. Det skulle krävas ny ekonomisk återhämtning innan det skulle inträffa. Däremot skulle man dra viktiga politiska slutsatser av en lågkonjunktur. Det skulle vara början till att systemet ifrågasätts och början på ett generellt kritiskt synsätt. Vid en viss tidpunkt skulle detta få ett uttryck inom gräsrötterna i arbetarnas organisationer.
Vi kan dra en grov parallell med vad som hände i USA efter 1929 års krasch. Det syntes ingen omedelbar rörelse hos arbetarklassen. Däremot när ekonomin började återhämta sig 1933-34 såg man också ett skarp uppsving i klasskampen med strejker och blockader, däribland lastbilschaufförsupproret i Minneapolis där trotskisterna spelade en viktig roll. Svängningen åt vänster uttrycktes på ett dramatiskt sätt genom bildandet av CIO som representerade miljoner tidigare oorganiserade arbetare som snabbt började röra sig mot radikala slutsatser. På global nivå uttrycktes kapitalismens kris i revolutionära och förrevolutionära situationer i det ena landet efter det andra, och som en följd reaktionära rörelser i bonapartistisk eller fascistisk form. Av anledningar som vi tidigare förklarat kan inte fascisterna idag ta makten som på trettiotalet. Ett generellt scenario kommer dock att ha många likheter med denna omvälvande period. Säkerligen kommer den att vara helt olik perioden 1948-74.
Det är ingen slump att den sociala krisen på trettiotalet fick sitt utlopp i en serie internationella kriser och splittringar i arbetarklassens massorganisationer. Särskilt viktigt var utkristalliseringen av vänsterströmningar med massanslutning i de socialdemokratiska partierna. Detta har inte skett under efterkrigstiden på samma sätt även om det funnits tendenser i den riktningen under 70-talet, under den första lågkonjunkturen sedan 1945. Den tendensen motverkades temporärt under högkonjunkturen 1982-90. Den vändes till och med till sin motsats under det senaste årtiondet då arbetarpartier och fackföreningsledare, befriade från arbetarklassens press, svängde kraftigt åt höger. Detta faktum har lett till att alla sekteristiska smågrupperingar skrivit av massorganisationerna som "hopplöst förlorade", "förborgerligade" och så vidare. Dessa grupper förstår ingenting om hur arbetarklassen rör sig.
Vi kommer att se en process med intern differentiering inom de fackliga leden, de socialistiska och kommunistiska partierna. Vid en viss tidpunkt kommer högerflygeln att kräkas ut vilket banar väg en omdaning av massorganisationerna. Det är nödvändigt att förbereda sig för detta! Arbetarklassen kommer att lära sig av kampen. Men parti- och fackföreningsledarna som har övergett socialismen och kapitulerat under trycket från kapitalismen är oförbätterliga. De representerar det förflutna, inte framtiden. De socialistiska och kommunistiska arbetarna, till en början de aktiva skikten, kommer att vilja återgå till de sanna traditioner som arbetarrörelsen alltid värnat om – till socialistpartiernas ungdom, då de basunerade ut budskapet om en socialistisk förändring av samhället, eller en genuin kommunism som under de första fyra kongresserna av den första kommunistiska internationalen. På denna och endast denna grund kan arbetarklassen genomföra en socialistisk omdaning av samhället.