Originalets titel: "M�tamorphoses du travail. Qu�te du sens. Critique de la raison economique."
�vers�ttning: Britta Gr�ndahl.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Arbetet med ekonomiskt m�l har inte alltid varit den dominerande m�nskliga verksamheten. Det blev dominerande i stor skala, �ver hela samh�llet, f�rst i och med industrikapitalismens uppkomst f�r cirka 200 �r sedan. Tidigare, i de f�rmoderna samh�llena under medeltid och forntid, liksom �ven i de f�rkapitalistiska samh�llen som finns kvar idag, arbetade man mindre, ja mycket mindre �n i v�ra dagar. D�rf�r hade de f�rsta industrim�nnen p� 1700- och 1800-talen stora sv�righeter att f�rm� sin arbetskraft att komma och arbeta hela dagen l�ng, dag efter dag. De f�rsta fabrik�rerna gick i konkurs p� grund av detta.
Det betyder att vad engelsm�n och tyskar kallar "arbetsetik" och "arbetssamh�llet" �r nya f�reteelser.
Det utm�rkande f�r "arbetssamh�llena" �r att arbetet d�r betraktas b�de som en moralisk plikt, som en samh�llelig skyldighet och som den enda v�gen till personlig framg�ng. Arbetsideologin tar f�r givet
- att ju mer var och en arbetar, dess b�ttre blir det f�r alla;
- att de som arbetar lite eller inte arbetar alls skadar kollektivet och inte f�rtj�nar att vara medlemmar av det;
- att den som arbetar bra kommer sig upp i samh�llet och att den som inte kommer sig upp har sig sj�lv att skylla.
M�nga av oss f�rblir djupt impregnerade av denna ideologi och det g�r knappt en dag utan att n�gon politiker, till h�ger eller till v�nster, tr�der fram och uppmanar oss till arbete och h�vdar att det �r genom arbete vi ska �vervinna den r�dande krisen. F�r att "besegra arbetsl�sheten", till�gger man, m�ste vi arbeta mer och inte mindre.
I sj�lva verket har arbetsetiken blivit f�r�ldrad. Det �r inte l�ngre sant att f�r att producera mer m�ste man arbeta mer, inte heller att producera mer leder till att man lever b�ttre.
F�rbindelsen mellan mer och b�ttre �r bruten; ty f�r m�nga produkter eller tj�nster �r v�ra behov gott och v�l t�ckta medan d�remot m�nga av v�ra otillfredsst�llda behov kommer att bli fyllda, inte genom att vi producerar mer utan genom att vi producerar p� annat s�tt, andra saker, eller genom att vi producerar mindre. Detta g�ller s�rskilt f�r v�ra behov av luft, vatten, utrymme, tystnad, sk�nhet, tid, m�nskliga kontakter.
Det �r inte heller sant att ju mer var och en arbetar, dess b�ttre blir det f�r alla. Den nuvarande krisen har satt ig�ng en teknisk mutation av en omfattning och snabbhet som �vertr�ffar allt vi tidigare sett: den "mikroelektroniska revolutionen". Denna har till f�ljd och till m�l snabbt v�xande arbetsbesparingar, s�v�l i industrin som i administrationerna och tj�nsterna. V�xande produktion �stadkoms d�r med avtagande m�ngder arbete. F�ljden blir att den samh�lleliga produktionsprocessen inte l�ngre har behov av att alla arbetar heltid d�r. Arbetsetiken blir d� om�jlig att till�mpa och arbetssamh�llet �r i kris.
Alla �r inte medvetna om denna kris; vissa �r medvetna om den men har intresse av att f�rneka den. Det �r speciellt fallet med m�nga "nykonservativa". De vill g�rna h�lla kvar arbetsideologin i ett sammanhang d�r det blir alltmer ont om betalt arbete. P� s� s�tt driver de folk som �r p� jakt efter ett betalt arbete till att konkurrera allt h�rdare med varandra. Av denna konkurrens v�ntar de sig att priset p� arbetet (det vill s�ga l�nen) ska sjunka och att de "starka" ska eliminera de "svaga". Genom detta nydarwinistiska urval av de "mest l�mpade" hoppas de en dynamisk kapitalism ska uppst�, befriad fr�n sin slagg och fr�n alla eller en del av de sociala lagarna.
L�ntagarnas gemensamma intresse �r tv�rtom att inte konkurrera med varann, att sluta sig samman inf�r arbetsgivarna och f�rhandla kollektivt med dem om arbetsvillkoren. Facket �r uttrycket f�r detta gemensamma intresse.
I ett sammanhang d�r det inte finns betalt arbete p� heltid f�r alla blir slopandet av arbetsideologin absolut n�dv�ndigt, om fackf�reningsr�relsen ska �verleva. Detta slopande �r inte alls en avsv�rjelse. �nda fr�n f�rsta b�rjan har arbetarr�relsen k�mpat f�r s�dana saker som "arbetets frig�relse" och "arbeta mindre f�r att arbeta alla".
Med "arbete" har vi tagit f�r vana att mena en betald verksamhet, utf�rd f�r en tredje mans r�kning (arbetsgivarens) med sikte p� m�l som man inte sj�lv har valt och p� s�tt och tider som best�ms av den som betalar en. Sammanblandning mellan "arbete" och "anst�llning" eller "syssels�ttning" �r vanlig och detsamma g�ller sammanblandning mellan "r�tt till arbete", "r�tt till en l�n" och "r�tt till en inkomst".
Men i verkligheten �r inte all verksamhet arbete och allt arbete betalas inte och utf�rs inte med sikte p� betalning. Det �r l�mpligt att urskilja tre typer av arbete.
Arbete som man utf�r med sikte p� betalning (l�nearbete). Det �r pengarna, det vill s�ga det kommersiella utbytet, som d� �r fr�msta m�let. Man arbetar i f�rsta hand f�r att "f�rtj�na sitt uppeh�lle" och f�rst i andra hand f�r tillfredsst�llelsen eller n�jet man eventuellt kan f� ut av detta arbete. Vi kommer att kalla detta arbete med ekonomiskt m�l.
Det arbete man inte utf�r med sikte p� ett kommersiellt utbyte utan med sikte p� ett resultat, som man sj�lv, direkt, �r mottagare och �tnjutare av. Det �r bland annat fallet med "reproduktionsarbetet", det vill s�ga med hush�llsarbetet som dag efter dag �stadkommer de omedelbart n�dv�ndiga grundvalarna f�r livet: laga mat, h�lla sig ren och h�lla rent omkring sig, s�tta barn till v�rlden och uppfostra dem etc. Detta arbete har ofta �lagts kvinnorna f�rutom arbetet med ekonomiskt m�l och s� �r det fortfarande.
P� grund av att hush�llsgemenskapen (familj eller storfamilj) �r en levnadsgemenskap grundad p� gemensamt �gande och inte p� r�kenskap och kommersiellt utbyte, har betalning av hush�llsarbetet f�rst p� senare tid b�rjat diskuteras. Hush�llsarbetet har alltid ansetts som ett arbete gjort av och f�r den odelade hush�llsgemenskapen. Detta s�tt att se, det m�ste understrykas, �r ber�ttigat bara om hush�llsgemenskapens medlemmar delar upp sysslorna mellan sig r�ttvist. Att betala hush�llsarbetet genom ett offentligt bidrag �t hustrun, som vissa feminister kr�ver att man ska g�ra, med h�nvisning till att detta arbete �r samh�llsnyttigt, kan inte leda till en r�ttvis f�rdelning av sysslorna och f�rslaget f�reter dessutom f�ljande ol�genheter:
- det f�rvandlar hush�llsarbetet till arbete med ekonomiskt m�l, det vill s�ga till ett hembitr�desjobb.
- det j�mst�ller hush�llsarbetet med ett samh�llsnyttigt arbete fast dess m�l inte �r och inte b�r vara samh�llsnytta utan familjemedlemmarnas v�lbefinnande och personliga utveckling, vilket �r n�got helt annat. F�rv�xlingen mellan personernas m�jlighet att utvecklas och deras samh�llsnyttighet kommer sig av en totalit�r samh�llsuppfattning i vilken det inte finns plats f�r varje persons s�rskildhet och unika egenskaper och inte heller f�r den privata sf�rens s�rskildhet. Denna b�r i princip st� utanf�r samh�llskontrollen och slippa bli bed�md efter sin samh�llsnyttighet och g�r det ocks�.
Sj�lvst�ndig verksamhet som man fullg�r som om den �r ett m�l i sig sj�lv, fritt, utan n�dv�ndighet. Det handlar d�r om alla verksamheter som upplevs som utvecklande, berikande, k�lla till mening och gl�dje: konstn�rliga, filosofiska, vetenskapliga verksamheter, verksamheter f�r uppfostran, v�lg�renhet, �msesidig hj�lp, sj�lvproduktion etc. Alla dessa verksamheter kr�ver ett "arbete" i betydelsen anstr�ngning, metodisk flit, men f�r sin mening och sin bel�ning lika mycket genom sj�lva fullg�randet som genom sina resultat: de �r liksom ett med sj�lva livet. Men d� kr�vs det ocks� att tiden inte �r sn�lt utm�tt. Det �r faktiskt s� att en och samma verksamhet – till exempel att sk�ta barn, laga en m�ltid, g�ra snyggt och fint hemma – kan vara ett arbete vars tv�ng upplevs som f�rtryckande eller en verksamhet man finner n�je i allteftersom man �r j�ktad av brist p� tid eller man utf�r det i lugn och ro, i samarbete med andra och frivillig delning av sysslorna.
Arbetet med ekonomiskt m�l blev alltmer dominerande vartefter som kapitalismen bredde ut sig och det kommersiella utbytet tog fart. Det avskaffade i synnerhet m�nga icke-kommersiella tj�nster och hantverksm�ssiga produktioner i vilka arbetet med ekonomiskt m�l och n�jet att skapa n�got vackert var outredbart hopblandade. Det var d�rf�r som arbetarr�relsen ursprungligen bek�mpade industrikapitalismens prioritering av l�nearbetet och de ekonomiska m�len. N�r de protesterande arbetarna kr�vde att l�nesystemet skulle avskaffas och samh�llet styras eller sj�lvstyras av de fritt sammanslutna arbetarna, herrarna �ver produktionsmedlen, gick de i varje fall rakt emot den utveckling som var p� g�ng. Deras protest hade en utopisk karakt�r, f�r inga m�jligheter att kunna konkretisera den skymtade.
Men vad som var utopiskt i b�rjan av f�rra �rhundradet upph�r delvis att vara det idag: den samh�lleliga produktionsprocessen, ekonomin, kr�ver mindre och mindre l�nearbete. Det blir d� b�de meningsl�st och on�digt att underordna alla andra m�nskliga verksamheter och m�l under l�nearbetet och de ekonomiska m�len. Frig�relsen i f�rh�llande till den ekonomiska och kommersiella rationaliteten blir m�jlig. Den kan bara f�rverkligas genom aktioner som inte bara har den som m�l, uttryckligen, utan �ven visar att den �r m�jlig. Det kulturella handlandet, utvecklingen av "alternativa verksamheter" f�r s�rskild betydelse i detta sammanhang. Jag �terkommer till det l�ngre fram.
Bara om fackf�reningsr�relsen inte begr�nsar sin uppgift till att f�rsvara l�nearbetarnas specifika intressen kan den fortleva som r�relse. S�v�l inom industrin som inom den klassiska terti�ra sektorn krymper m�ngden arbete som beh�vs i allt snabbare takt. Enligt en uppskattning som gjorts p� fackligt h�ll i Tyskland �r bara 5 % av de nya teknologier som kommer att vara disponibla vid slutet av �rhundradet utnyttjade f�r n�rvarande. Produktivitetsreserverna (det vill s�ga de f�rutsebara arbetsbesparingarna) �r ofantliga i industrin och den klassiska terti�rsektorn.
Frig�relsen fr�n arbetet med ekonomiskt m�l, genom minskning av den tid det varar, och utvecklingen av andra, sj�lvreglerade och sj�lvbest�mda, verksamheter �r det enda som kan ge en positiv inneb�rd �t de inbesparingar av l�nearbete som blir f�ljden av den p�g�ende tekniska revolutionen. Den frigjorda tidens samh�lle, d�r alla f�r arbeta men arbeta mindre och mindre med ekonomiskt m�l, det projektet �r den p�g�ende historiska utvecklingens m�jliga inriktning. Det kan ena de olika komponenterna i den sociala r�relsen, ge sammanh�llning och framtidsutsikt, ty: 1) det uppst�r i f�rl�ngningen av forna arbetarstriders erfarenhet; 2) det g�r ut�ver denna erfarenhet och dessa strider mot m�ls�ttningar som �verensst�mmer med b�de l�ntagares och icke-l�ntagares intressen och kan allts� bef�sta deras solidaritet och deras gemensamma politiska vilja; 3) det svarar mot ett betydande antal m�ns och kvinnors str�van att (�ter)ta makten �ver och i sitt liv.
De strider som f�rs p� arbetsplatserna bevarar hela sin betydelse men arbetarr�relsen kan inte bortse ifr�n att andra strider, f�rda p� andra marker, f�r en v�xande betydelse f�r hur samh�llet ska bli och f�r m�nnens och kvinnornas �terer�vring av makten �ver sina liv. I synnerhet kan den fackliga kampen f�r en minskning av den betalda arbetstiden inte bortse fr�n att det icke-betalda arbetet, det som utf�rs i den privata sf�ren av kvinnorna, kan vara lika tungt och k�nnas lika tvingande som det arbete m�n och kvinnor utf�r i sina yrken. Kampen f�r minskning av tiden f�r betalt arbete b�r allts� f�rsigg� parallellt med en ny r�ttvis uppdelning av de icke betalda sysslorna i hemmasf�ren. Fackf�reningsr�relsen kan inte vara likgiltig f�r den s�rskilda kamp kvinnor�relsen f�r i den riktningen och de b�r r�kna med den i sina egna orienteringar, speciellt vid utarbetande av tidsscheman.
Fackf�reningsr�relsen kan inte heller vara likgiltig f�r befolkningarnas kamp mot att megateknologiska system invaderar deras livsmilj�, tar ifr�n inv�narna deras land, utformar eller f�rst�r omgivningen enligt om�nskliga krav, installerar en teknokratisk makt undandragen all kontroll, i namn av s�kerheten eller logistiska krav.
Personernas r�tt att suver�nt styra sitt liv och sitt s�tt att samarbeta med andra �r en helhet. Den kan inte er�vras p� arbetets och arbetsrelationernas omr�de p� bekostnad av de strider som f�rs p� andra omr�den, inte heller kan den er�vras p� dessa andra omr�den p� bekostnad av kampen p� arbetsplatsen.
Fortskridande och omfattande minskning av arbetstiden utan inkomstbortfall �r det n�dv�ndiga (men inte tillr�ckliga, jag �terkommer till det) villkoret f�r en f�rdelning av det betalda arbetet p� alla dem som �nskar arbeta och f�r en r�ttvis f�rdelning av det icke betalda arbetet i den privata sf�ren. Allts� m�ste alla f� arbeta mindre f�r att alla ska f� leva b�ttre och f�rtj�na sitt uppeh�lle genom att arbeta. Det �r bara s� den allt djupare klyvningen av samh�llet, segmenteringen av arbetsmarknaden, utst�tningen av en v�xande del av befolkningen kan hejdas och sedan v�ndas till sin motsats.
Enligt en unders�kning av Wolfgang Lecher vid WSI (tyska landsorganisationens institut f�r ekonomisk och social forskning) skulle forts�ttningen av den nuvarande utvecklingen leda till att den aktiva befolkningen om tio �r skulle vara segmenterad enligt f�ljande proportioner:
- 25 % permanenta l�ntagare, kvalificerade och skyddade av kollektivavtal i de stora f�retagen.
- 25 % periferiska arbetare som har os�kra anst�llningar i entrepren�r- och servicef�retagen. De �r f�ga kvalificerade, har d�ligt betalt f�r arbetstid som varierar efter arbetsgivarens godtycke och marknadens fluktueringar;
- 50 % utst�tta arbetare, arbetsl�sa eller halvarbetsl�sa, som tar tillf�lliga arbeten eller s�songarbete, "sm�jobb". Redan nu �r 51 % av fransm�nnen mellan 18 och 24 �r i den situationen (26 % helt arbetsl�sa, 25 % med "sm�jobb"); i Italien, i Spanien, i Nederl�nderna, i Storbritannien framf�r allt �r siffrorna �nnu h�gre.
Denna utvecklingsriktning �r k�nd och accepterad till h�ger. En ny arbetsgivarideologi, kallad "den m�nskliga resursen" f�rs�ker integrera den fasta k�rnan av kvalificerade, fast anst�llda arbetare i de moderna f�retagen, som framst�lls som "platser f�r intellektuell och personlig utveckling" och f�resl�r de andra "blygsamma syssels�ttningar" till "blygsam l�n" i servicef�retagen och framf�r allt i dem som levererar tj�nster "fr�n person till person".
I F�renta staterna, som ofta tas som m�nster, tillh�r flertalet av de 13 till 15 miljonerna nya jobb, som skapats de senaste tio �ren, sektorn f�r personliga tj�nster. Det �r oftast otrygga, d�ligt betalda jobb utan m�jlighet till kvalificering och utveckling inom yrket. Exempel �r fastighetssk�tare, nattvakter, st�dare och st�derskor, servit�rer och servitriser, anst�llda i gatuk�k och liknande, v�rdbitr�den, varubud, gatuf�rs�ljare, skoputsare.
Dessa tj�nster "fr�n person till person" �r i sj�lva verket hembitr�des- eller betj�ntjobb i moderniserad och socialiserad form. Det har varit den nuvarande franske socialministern f�rbeh�llet att erk�nna denna sanning genom att f�resl� att anst�llning av tj�nstefolk skulle uppmuntras genom skattel�ttnader f�r dem som anst�ller dem.
Detta �r en sl�ende parallell med f�rh�llanden som uppstod under f�rra �rhundradet n�r miljontals arbetsl�sa m�n och kvinnor tog plats som hembitr�den som f�ljd av jordbrukskoncentrationen och mekaniseringen av textilindustrin: "De personliga tj�narna och hembitr�dena" utgjorde 14 % av den aktiva brittiska befolkningen mellan 1851 och 1911. F�rmodligen utg�r "tj�nsterna fr�n person till person" – massage- och inklusive avslappningssalongerna, terapigrupperna, psykologmottagningarna etc. – idag mer �n 14 procent av den aktiva befolkningen, �tminstone i USA.
Liksom i kolonierna f�rr i v�rlden och i m�nga u-l�nder idag befinner sig en v�xande massa m�nniskor i industril�nderna i den situationen att de m�ste t�vla om "privilegiet" att f� s�lja sina personliga tj�nster till dem som kan k�pa sig bekv�mlighet.
En klyvning sker s�ledes, som korsar gr�nserna mellan samh�llsklasserna. Som Wolfgang Lecher s�ger i den redan citerade studien: "Mots�ttningen mellan arbete och kapital d�ljs mer och mer av antagonismen mellan de fast anst�llda och beskyddade arbetarna � ena sidan och de periferiska arbetarna och de arbetsl�sa � andra sidan ... Fackf�reningarna riskerar att f�rfalla till ett slags f�rs�kringsbolag f�r den relativt begr�nsade och privilegierade gruppen fast anst�llda arbetare." Om det blir deras enda uppgift att m�na om dem som har ett fast arbete, riskerar fackf�reningarna att f�rfalla till en nykorporatistisk och konservativ kraft, som i vissa latinamerikanska l�nder.
Om fackf�reningsr�relsen vill �verleva och utvecklas som r�relse f�r individuell och social frig�relse, b�r den allts� bredda sig och profilera sig �nnu tydligare �n i det f�rflutna, inte inskr�nka sig till det tr�ngsynta f�rsvaret av arbetarna som s�dana, p� deras arbetsplatser. Bara om samh�llets segmentering och utst�tningen av ett v�xande antal m�nniskor kan hejdas, kommer fackf�reningarna att kunna undvika bli en nykorporatistisk och skr�m�ssig kraft. En ambiti�s politik f�r fortsatt och programmerad minskning av arbetstiden �r d�rvid absolut n�dv�ndig. Fackf�reningen ensam �r of�rm�gen att driva igenom och f�ra en s�dan politik. Men den kan genom sin kamp f� dess n�dv�ndighet accepterad och framf�r allt ha den till v�gledande m�l f�r sina aktioner och sitt samh�llsprojekt. Projektet f�r ett samh�lle d�r var och en ska kunna arbeta mindre f�r att alla ska kunna arbeta b�ttre och leva mer, det �r n�got vi alla kan ansluta oss till.
�terst�r att unders�ka: 1) hur stor den avsedda arbetstidsminskningen ska vara; 2) vilka f�r�ndringar som blir f�ljden h�rav f�r fackets del, vilka kulturella uppgifter det kommer att f�; 3) vad den kan f�r�ndra i vars och ens liv; 4) hur den kan programmeras, f�rverkligas och g�ras f�renlig med f�rb�ttringen av levnadsstandarden.
Den nuvarande tekniska revolutionen leder till arbetsbesparingar som ofta �r st�rre �n man f�rest�ller sig. I industrin �kar produktiviteten sedan 1978 med 5 till 6 % om �ret. I hela n�ringslivet �kar den med 3 till 4 % om �ret. Produktionen av varor och kommersiella tj�nster v�xer med knappt 2 % per �r. Med andra ord, utan att upph�ra v�xa lite grann minskar ekonomin den arbetsm�ngd den beh�ver med 2 % varje �r.
Denna nettoarbetsbesparing kommer med s�kerhet att accelerera fr�n och med nu till �rhundradets slut, framf�r allt tack vare f�rmodade f�rb�ttringar vad betr�ffar robotar och kontorsmaskiner. Men �ven utan accelerering kommer arbetsbehovet i n�ringslivet att ha minskat med minst 22 % inom tio �r; inom femton �r kommer det att ha minskat med omkring en tredjedel.
Utsikterna �r allts� de f�ljande fr�n nu till b�rjan av 2000-talet: antingen beh�lls de nuvarande arbetsnormerna med heltid och d� tillfogas ytterligare 35 % arbetsl�sa till de nuvarande 10 � 20 procenten; eller ocks� minskas tiden f�r arbete med ekonomiskt m�l i proportion till de f�rmodade arbetsinbesparingarna och vi arbetar 30 till 40 % mindre – kanske h�lften s� mycket, om alla ska kunna f� ett avl�nat arbete. Mittemellanl�sningar �r naturligtvis t�nkbara. Men den b�sta l�sningen �r �nd� den som g�r det m�jligt f�r var och en att arbeta mindre, att arbeta b�ttre och i form av v�xande realinkomst f� sin del av de v�xande resurser som �r samh�lleligt producerade. Detta f�ruts�tter att arbetstiden, som f�r n�rvarande �r cirka 1600 timmar per �r, stegvis och p� programmerat s�tt minskas till ungef�r 1000 timmar p� femton till tjugo �r, utan s�nkning av levnadsstandarden, tv�rtom. Detta kr�ver politiska �tg�rder p� m�nga omr�den och speciellt en socialpolitik som l�ter k�pkraften bero av m�ngden samh�lleligt producerade resurser och inte av m�ngden utf�rt arbete. Jag �terkommer till det.
F�r f�rsta g�ngen i modern historia kommer allts� det betalda arbetet att upph�ra l�gga beslag p� den b�sta tiden i v�rt liv. Frig�relsen fr�n arbetet blir f�r f�rsta g�ngen en p�taglig m�jlighet. Men man b�r inte underskatta vad detta inneb�r f�r var och en av oss. Kampen f�r en fortsatt och rej�l minskning av den betalda arbetstiden f�ruts�tter att denna steg f�r steg upph�r att vara den enda eller ens fr�msta syssels�ttningen i v�rt liv. Det b�r upph�ra att vara v�r fr�msta k�lla till social identitet och inf�rsel i samh�llet. Andra v�rderingar �n de ekonomiska v�rderingarna, andra verksamheter �n de funktionella, instrumentella, avl�nade som de samh�lleliga apparaterna och institutionerna best�ller av oss, b�r bli dominerande i vars och ens liv.
Denna mutation av samh�llet och kulturen kr�ver att varje m�nniska arbetar med sin egen f�r�ndring och detta kan hon stimuleras till, men ingen stat, regering, fackf�rening och inget parti kan utf�ra detta arbete �t henne. Den kr�ver ocks� att vi finner en annan mening med livet �n det betalda arbetet, yrkesetiken, l�nsamheten och �ven att andra strider �n de som har l�nens storlek till inneh�ll vinner i betydelse. Alla dessa kulturella f�r�ndringar �r s� omfattande att det skulle vara f�f�ngt att f�resl� dem, om det inte vore s� att en mutation i r�tt riktning redan �r ig�ng.
Bristen p� k�nsla f�r l�narbetet �r en f�reteelse som alltmer breder ut sig sedan ett tjugotal �r tillbaka. Den �r s�rskilt m�rkbar hos unga arbetare och �r inte uttryck f�r likgiltighet eller ovilja att anstr�nga sig utan f�r en �nskan att arbetet ska vara en del av livet i st�llet f�r att livet, som nu, offras �t arbetet och underordnas under det. L�ngtan att (�ter)ta makten �ver sitt liv �terfinns hos arbetarna, s�rskilt hos de unga, och g�r dem mottagliga f�r de specifika r�relser som g�r i den riktningen.
Str�van att befria sig fr�n arbetet beh�ver i alla fall inte komma i mots�ttning till de traditionella fackliga str�vandena mot befrielse i arbetet. Tv�rtom betingar b�da str�vandena varann. Erfarenheter fr�n f�rr visar att arbetarna blir mer kr�vande ifr�ga om arbetsf�rh�llanden och relationer i arbetet, om detta l�mnar dem tid och kraft �ver f�r ett personligt liv. Omv�nt �r det en f�ruts�ttning f�r personlig utveckling att man har ett arbete som inte inverkar menligt p� ens fysiska och psykiska f�rm�genheter, genom sin l�ngvarighet och sin natur. Fackf�reningsr�relsen m�ste allts� som tidigare k�mpa p� tv� plan samtidigt: f�r "humanisering", berikande av arbetet och f�r f�rkortning av arbetstiden utan inkomstf�rlust.
Denna traditionella uppgift f�r facket har alls inte f�rlorat sin aktualitet. F�r �ven om arbetsgivarideologin g�r stor sak av att det arbete som ber�rs av den tekniska revolutionen kr�ver kvalifikationer, personligt kunnande och ansvar av sina ut�vare, g�ller denna uppv�rdering av industriarbetet faktiskt bara en liten privilegierad elit.
Den tekniska revolutionen har till avigsida – f�rutom att den skapar arbetsl�shet – att ett stort antal dittills kvalificerade uppgifter avkvalificeras och standardiseras och att ett stort antal l�ntagares beteende och prestationer st�lls under elektronisk �vervakning – det g�ller b�de industrin och den terti�ra sektorn. I st�llet f�r att medf�ra befrielse leder datoriseringen ofta till en "f�rt�tning" av arbetet genom borttagande av "d�d tid" och tv�ng att �ka hastigheten.
Denna "f�rt�tning" av arbetet �tf�ljs ofta av minskning eller "flexibilisering" av tiderna och d�ljer d� liksom med avsikt det faktum att den m�nskliga m�dan bara �r en bifaktor vid produktivitetsh�jningen: huvudfaktorn �r inbesparingen av m�nskligt arbete tack vare de anv�nda materielens egna prestationer. Dessa skulle allts� kunna tj�na till att lindra tr�ttheten och monotonin i arbetet och f�rkorta tiden. Arbetsintensifieringens godtyckliga och f�rtryckande karakt�r framg�r �nnu tydligare av detta.
Allm�nt sett tenderar arbetet att bli en sekund�r produktionskraft om man j�mf�r med maskinernas enorma kapacitet, automatik och sammansatthet. Mer och mer s�llsynta blir de arbeten d�r begreppen anstr�ngning och individuell prestation har n�gon mening kvar, d�r produkternas kvantitet och kvalitet beror av arbetarnas nedlagda m�da och flit eller d�r stoltheten �ver den v�lgjorda produkten kan vara en k�lla till social och personlig identitet.
I de robotiserade fabrikerna och processindustrierna framf�r allt best�r arbetet i att �vervaka, (om)programmera eller, om n�got intr�ffar, r�tta till eller reparera automatiska system s� de fungerar. Arbetarna �r mera i tj�nst d�r �n i arbete. Deras arbete �r i princip intermittent. Det �r lika avmaterialiserat och funktionellt i f�rh�llande till det systen det ansvarar f�r som statstj�nstem�nnens arbete, och precis som i dessas fall m�ste det ofta respektera procedurer som �r f�rutbest�mda p� mycket detaljerat s�tt och som utesluter initiativ och kreativitet. Arbetarnas grepp om "produkten" och om vilka syften de tj�nar �r minimalt. Arbetets etik och traditionella dygder m�ste allts� vika f�r en tj�nsteetik, och eventuellt en etik som handlar om ansvar gentemot kollektivet, allteftersom yrkesmedvetandet inte l�ngre kan best� i att identifiera sig med arbetsproduktens v�rde utan bara med v�rdet p� den funktion man har.
Det blir allts� n�dv�ndigt att fr�ga sig vilka syften man tj�nar genom den funktion man fyller i sitt "arbete". Ens medvetenhet i yrket b�r allts� breddas, s� att man k�nner sig manad att unders�ka vilka f�ljder de tekniska, ekonomiska, kommersiella valen f�r f�r samh�llet och civilisationen. Detta g�ller alldeles s�rskilt dem som arbetar inom teknik och vetenskap, hos vilka det f�rresten inte �r ovanligt att sammanslutningar eller grupper offentligt ifr�gas�tter programmens syften, v�rde och f�ljder, ur en etisk eller politisk synpunkt.
Denna utvidgning av yrkesmedvetandet, denna kritiska eftertanke inf�r yrkesverksamhetens implikationer kan visserligen ske inom sammanslutningar och tankegrupper men borde inte vara fr�mmande f�r fackf�reningsr�relsen. Om den inte finns med �r risken stor att det utvecklas en teknokratisk kast som i professionalismens och uppfinningslustans namn l�ter sin kompetens utnyttjas, eller utnyttjar den sj�lv, p� ett s�tt som leder till f�rst�rkt beh�rskning och kontroll �ver medborgarna fr�n de ekonomiska krafternas och statens sida.
I en period d� heltidsarbete f�r alla blir mindre och mindre n�dv�ndigt f�r n�ringslivet f�r fr�gan "arbeta f�r vad, med vad?" en central betydelse. Den ensam kan skydda oss mot en "m�dan f�r m�dans skull"-etik, en "producera f�r att producera"-etik som finner sin fullkomning i accepterandet av krigsekonomin och av kriget sj�lvt.
Den kapitalistiska ekonomin �r inte l�ngre i st�nd att garantera allas r�tt till ekonomiskt nyttigt och avl�nat arbete. D�rf�r kan arbete ordnas �t alla bara om 1) arbetstiden i n�ringslivet minskas och om 2) m�jligheterna att arbeta utanf�r n�ringslivet med uppgifter utan ekonomiskt m�l, utvecklas och �ppnas f�r alla.
Vi har sett att m�jligheten att arbeta i n�ringslivet kommer att finnas f�r alla bara om arbetstiden stegvis minskas till 1000 timmar om �ret. Det betalda arbetet kan d� inte l�ngre vara huvudinneh�llet i livet. F�r att d� inte bli passiva konsumenter av f�rstr�else, �versv�mmade och manipulerade av en aldrig sinande str�m av massmediala program, budskap och lekar, m�ste individerna kunna utveckla kulturcentra och autonoma verksamheter, inklusive produktiva verksamheter. Deras socialisering, det vill s�ga deras inf�rsel i samh�llet och k�nsla av att tillh�ra en kultur kommer att h�nga p� dessa autonoma verksamheter mer �n p� det arbete som en arbetsgivare eller en institution best�mmer att de ska g�ra. (Samma sak g�ller f�rresten om det skulle bli s� att samh�llet skulle f�redra att f� en massa arbetsl�sa att h�lla mer eller mindre skadesl�sa, hellre �n att minska arbetstiden.) Arbetarr�relsen b�r i det h�r sammanhanget erinra sig att den ursprungligen har uppst�tt ur f�reningar f�r arbetarkultur. Den kommer inte att kunna leva kvar som r�relse om den inte intresserar sig f�r den m�nskliga utvecklingen utanf�r arbetet lika mycket som f�r arbetet, hj�lper till att skapa platser och utrymmen, d�r m�nniskors f�rm�ga till sj�lvverksamhet kan utvecklas och de kan tr�ffas i former som de sj�lva best�mmer: folkuniversitet, "allaktivitetshus" och vad britterna kallar "community centers"; kooperativ f�r utbyte av tj�nster och f�reningar f�r �msesidig hj�lp; kooperativa reparationsverkst�der och verkst�der f�r sj�lvst�ndig produktion; diskussionscirklar och olika slag av studiecirklar etc.
Det handlar h�r inte om uppgifter i en avl�gsen framtid utan om angel�gna uppgifter som m�ste prioriteras av tv� sk�l:
- Storf�retagens tendens att l�gga ut en massa tillverkning och tj�nster p� mycket sm� f�retag, som syssels�tter en fluktuerande och otrygg arbetskraft, och �ven en hemarbetande s�dan, g�r det n�dv�ndigt f�r fackf�reningarna att vara n�rvarande och �tkomliga i alla stads- och f�rstadsmilj�er. De b�r ut�va en dragningskraft p� den kringflytande arbetskraften och befolkningen i allm�nhet alldeles oberoende av sin f�rm�ga att organisera l�ntagarna p� deras arbetsplatser.
- Mera nu �n under n�gon annan epok �r fackf�reningsr�relsens inflytande beroende av dess f�rm�ga att ta ifr�n kulturindustrin, f�rs�ljarna av f�rstr�else och fritidsaktiviteter det monopol de f�rs�ker skaffa sig p� att forma medvetandena och uppfattningen av det kommande samh�llet, av livet och vad som �r viktigt i det. Denna fackf�reningarnas kulturella uppgift �r i sanning en politisk uppgift, om man tar ordet "politik" i dess ursprungliga betydelse av verksamhet g�llande samh�llsordningen och samh�llets v�l.
Fackf�reningsr�relsen f�r inte heller bortse fr�n den kamp som sedan bort�t femton �r tillbaka f�rs utanf�r f�retagen. Dessa strider med mycket olika inneh�ll har en sak gemensamt: individernas och gemenskapernas str�van att �tervinna sin existentiella suver�nitet, sin makt att sj�lva best�mma �ver sitt liv. Dessa strider har som gemensam m�ltavla den diktatur �ver behoven som ut�vas av byr�kratin och industrin i allians med de yrken som har anspr�k p� kunskapsmonopol p� s� skilda omr�den som sjukv�rd, utbildning, energibehov, stadsplanering, konsumtionsm�nster och levnadsstandard etc. P� alla dessa plan f�rs�ker r�relser med specifikt m�l, "de nya sociala r�relserna", f�rsvara r�tten till sj�lvbest�mmande mot megateknologierna och de former av positivism som leder till att beslutandemakten hamnar hos en teknokrati, vars expertis ofta anv�nds som legitimation av den ekonomiska och politiska makten.
Dessa strider mot professionaliseringen, teknokratiseringen och f�rpengligandet av livet �r s�rskilda former av en kamp f�r frig�relse. De inneh�ller en radikalitetspotential som �terverkar p� kampen p� arbetsplatserna och de v�cker en medvetenhet hos en allt st�rre del av medborgarna. Det �r viktigt att fackf�reningsr�relsen �ppnar sig f�r de str�vanden dessa r�relser �r b�rare av och tar dem till sig: det �r minst lika viktigt att den betraktar sig sj�lv som en ing�ende del av en vidare, m�ngformig r�relse f�r individuell och social frig�relse. Det faktum att den �r och kommer att f�rbli den b�st organiserade komponenten i denna r�relse ger den ett s�rskilt ansvar: de andra komponenternas framg�ng eller misslyckande beror till stor del p� den. Beroende p� om fackf�reningsr�relsen bek�mpar de andra r�relserna eller s�ker allians och gemensamt agerande med dem, kommer dessa att placera sig inom eller utanf�r v�nstern, delta i kollektiva aktioner eller lockas till att agera i sm�grupper och gripa till v�ld.
Av fackf�reningsr�relsens h�llning till de andra sociala r�relserna och deras m�ls�ttningar beror ocks� dess egen utveckling. Om den avsk�rmar sig fr�n dem, om den v�grar att vara en komponent i en vidare r�relse, om den anser att dess uppgift begr�nsar sig till att f�rsvara l�ntagarna som s�dana, kommer den inte att kunna undg� att degraderas till en nykorporatistisk och konservativ kraft.
En fortl�pande minskning av arbetstiden till 1000 timmar per �r eller mindre ger den disponibla tiden helt nya dimensioner. Den tid man inte arbetar �r inte l�ngre med n�dv�ndighet tid f�r vila, �terh�mtning, f�rstr�else, konsumtion; den tj�nar inte l�ngre till att kompensera arbetstidens m�da, tv�ng, besvikelser. Den fria tiden �r inte l�ngre bara den "tid som �r kvar", som alltid �r f�r kort, som man m�ste skynda sig att dra f�rdel av och under vilken det inte kan bli fr�ga om att f�reta sig n�got.
N�r arbetstiden har nedbringats till 25 eller 30 timmar i veckan kan den disponibla tiden fyllas med verksamheter som man f�retar sig utan ekonomiskt m�l och som berikar individens och gruppens liv: kulturella och estetiska uppgifter som g�r ut p� att k�nna och ge gl�dje, att f�rsk�na och "kultivera" ens omgivning; bist�nds- och v�rdverksamhet, inb�rdes hj�lp som v�ver ett n�t av solidaritet och sociala relationer i kvarteret eller kommunen; utveckling av v�nskapsf�rh�llanden och andra som ger k�nsloutbyte; bildningsverksamhet och konstn�rligt skapande; reparation och sj�lvproduktion av f�rem�l och livsmedel "f�r n�jet" att "g�ra det sj�lv" och att bevara, l�mna i arv saker som man kan f�sta sig vid; kooperativ f�r utbyte av tj�nster etc. En avsev�rd del av de tj�nster som f�r n�rvarande utf�rs av yrkesutbildat folk, kommersiella f�retag eller offentliga institutioner kan p� s� s�tt tas �ver av individerna sj�lva s�som medlemmar i en basgemenskap, frivilligt och anpassat efter behov som de sj�lva har definierat. Jag ska �terkomma till det �nnu en g�ng.
Dessa aktiviteter sammantagna b�r inte uppfattas som en alternativ ekonomisk sektor s� att en "dual ekonomi" skulle uppst�. Dessa verksamheter har i princip ingen ekonomisk rationalitet och �r f�rlagda bortom och utanf�r den ekonomiska sf�ren. Deras fullg�rande �r inte medlet att n� ett resultat, en uppfyllelse, det �stadkommer sj�lvt direkt detta resultat, denna uppfyllelse. Den tid man �gnar �t musik, �t k�rlek, �t utbildning, �t tankeutbyte, �t att tr�sta en sjuk, �t att skapa etc., det �r sj�lva livets tid, den har inget pris som den kan s�ljas eller k�pas f�r. Att kunna utvidga livets tid och minska p� den tid man �gnar �t n�dv�ndigt arbete eller �t att tj�na pengar, det har varit ett st�ndigt m�l f�r m�nskligheten.
Inget tvingar oss att t�nka oss minskningen av tiden f�r det betalda arbetet som en f�rkortning av arbetstiden per dag eller vecka. M�jligheterna f�r individuell och/eller kollektiv sj�lvf�rvaltning av arbetstiden �kar med datoriseringen och med de decentraliserade produktionsenheternas st�rre smidighet. Redan nu kan statstj�nstem�nnen i Qu�bec f�rdela de 140 timmars arbete de ska bidra med varje m�nad precis som det passar dem. Fabriker och verk har organiserats om f�r att avskaffa allt tidstv�ng, de olika posterna �r oberoende av varandra. Mot arbetsgivarnas flexibilisering av arbetstiden �r det l�mpligt h�vda dessa m�jligheter till sj�lvf�rvaltning av tiden genom arbetarna sj�lva.
Tusen timmar om �ret, det kan vara 20 timmar i veckan p� tv� och en halv dagar eller tio dagar i m�naden eller tjugofem veckor om �ret eller tio m�nader f�rdelade �ver tv� �r etc., utan minskning av realinkomsten f�rst�s (jag �terkommer till det). Man kan ocks� planera arbetstiden f�r hela livet: till exempel 20000 till 30000 timmar per liv, som ska avverkas under de femtio �ren potentiellt aktivt liv och som ger var och en, livet igenom, den fulla inkomst som idag ges f�r 1600 timmars aktivt liv per �r.
En s�dan m�jlighet till sj�lvbest�mmande f�r hela livet diskuteras i Sverige p� grund av f�ljande f�rdelar: den till�ter var och en att arbeta mer eller mindre under vissa perioder av sitt liv, att ta ut den �rliga arbetstiden i f�rskott eller efterskott; att avbryta sin yrkesverksamhet utan inkomstf�rlust under flera m�nader eller flera �r f�r att studera vidare, l�ra sig ett annat yrke, skapa ett f�retag, uppfostra barn, bygga sitt hus, f�rverkliga ett konstn�rligt, vetenskapligt, humanit�rt, kooperativt projekt etc.
M�jligheten att samtidigt ha ett betalt arbete och autonoma verksamheter, eller att alternera mellan dem, b�r inte uppfattas som en nedv�rdering av det betalda arbetet. Den personliga utvecklingen genom sj�lvst�ndiga verksamheter �terverkar alltid p� yrkesarbetet, befruktar det och berikar det. Id�n att man m�ste h�nge sig helt, under hela sin tid, �t ett och samma arbete f�r att kunna lyckas eller skapa d�r, �r en felaktig id�. Skapande m�nniskor och pionj�rer �r i allm�nhet m�ngsysslare som har centrala intressen och mycket varierade och v�xlande syssels�ttningar. Einstein t�nkte ut relativitetsteorin under de lediga stunder som hans heltidsarbete p� patentverket i Bern gav honom.
F�rnyelse, skapande kommer i allm�nhet inte av ett regelbundet, ih�llande arbete utan av en spasmodisk anstr�ngning (20 timmar i rad eller mer vid dataprogrammering; 300 till 500 timmar i m�naden flera m�nader i str�ck vid skapandet av ett f�retag eller utarbetandet av en ny teknik, en ny installation etc.), f�ljd av perioder d� reflexion, l�sning, mekande, resor, k�nslom�ssigt och intellektuellt utbyte tar �verhand.
Att lidelsefullt �gna sig �t arbetet utan avbrott �r inte bra f�r kreativiteten och inte f�r effektiviteten heller. Det �r bra f�r sj�lvk�nslan hos dem som f�rsvarar den rang och maktposition som deras arbete f�rl�nar dem. Det �r s�llsynt att pionj�rer, skapande konstn�rer, forskare p� h�g niv� �r i arbete mer �n 1000 timmar per �r. Erfarenheten har f�rresten visat att n�r tv� personer arbetar tv� och en halv dag var och delar p� en ansvarsfull befattning (som dekanus vid ett universitet, som personalchef, som juridisk r�dgivare, som stadsarkitekt, som l�kare etc.) blir arbetet b�ttre och effektivare gjort �n av en person p� heltid.
En arbetstidsminskningspolitik begr�nsad till de okvalificerade arbetena enbart skulle inte hj�lpa mot den klyvning, den segmentering av samh�llet som det just g�ller att hindra; den skulle bara flytta p� klyvningslinjerna. Den skulle skapa � ena sidan yrkes-"eliter" som skulle monopolisera ansvars- och maktpositionerna och � andra sidan en massa avkvalificerade, periferiska, maktl�sa arbetare p� deltid. Om s� m�nga personer som m�jligt ska ha tillg�ng till de kvalificerade, kreativa, ansvarsfulla syssels�ttningarna, m�ste arbetstiden minskas d�r lika mycket som p� annat h�ll. Att dessa syssels�ttningar f�r n�rvarande �r s� f� f�rklaras mindre genom brist p� kallelse och talanger �n av att de kvalificerade, kreativa, ansvarsfulla arbetena tas om hand av "yrkeseliter" som d�r f�rsvarar korporativa maktst�llningar och klassprivilegier. En st�rre proportion arbetande m�nniskors tilltr�de till dessa anst�llningar, deras "demokratisering", kommer att underl�ttas genom sj�lva arbetstidsminskningen p� grund av de m�jligheter den �ppnar, f�r dem som �nskar det, att f�rv�rva nya kompetenser och att bedriva studier vid vilken �lder som helst.
N�r n�ringslivet kr�ver mindre och mindre arbete och delar ut f�rre och f�rre l�ner f�r en v�xande produktionsvolym kan inte medborgarnas k�pkraft och deras r�tt till inkomst l�ngre bero av m�ngden arbete de utf�r. Den f�rdelade k�pkraften b�r v�xa trots att m�ngden arbete som beh�vs avtar. Den f�rdelade realinkomstens storlek och m�ngden utf�rt arbete m�ste bli oberoende av varandra, annars finner produktionen inte tillr�ckligt m�nga k�pare och den ekonomiska depressionen f�rv�rras. Problemet som alla industristater m�ste ta st�llning till �r inte principen utan villkoren f�r en inkomstf�rdelning som �r frikopplad fr�n n�ringslivets behov av arbetskraft. Tre recept �r t�nkbara.
Skapandet av syssels�ttningar utanf�r det egentliga n�ringslivet f�rordas ofta, s�rskilt till v�nster, enligt principen: "Det �r inte arbete som fattas, f�r m�ngden behov att tillfredsst�lla �r praktiskt taget obegr�nsad." Men �r det s� s�kert att dessa behov blir b�ttre tillfredsst�llda genom betalt arbete av personer som �r anst�llda f�r det �ndam�let? Man kan urskilja tv� grupper av behov som av naturen �r icke solventa:
- En f�rsta grupp av behov har med milj�n att g�ra, n�rmilj�n som livskvaliteten �r beroende av: behov av utrymme, ren luft, tystnad, en stadsplanering och arkitektur som �r l�mpad f�r m�nskliga relationer, etc. Dessa behov kan inte komma till uttryck p� marknaden genom en solvent individuell efterfr�gan som v�cker gensvar fr�n utbudssidan. De resurser som dessa behov g�ller kan faktiskt inte produceras och s�ljas, vilket pris som �n erbjuds. Dessa behov kan inte tillfredsst�llas genom att man arbetar och producerar mer utan genom att man arbetar och producerar p� annat s�tt. F�r det �ndam�let kan en politik med incitament och selektiva offentliga subventioner uttrycka en kollektiv efterfr�gan och g�ra det motsvarande utbudet l�nsamt (s�rskilt n�r det g�ller �terplantering av skog, minskning av nedsmutsande utsl�pp, energisparande, trafikplanering, f�rebyggande av sjukdomar etc.). Ett begr�nsat antal anst�llningar kommer att bli f�ljden. En del av de p� s� s�tt skapade anst�llningarna kommer hur som helst att avskaffas p� annat h�ll p� grund av minskad konsumtion av energi, l�karv�rd, apoteksprodukter liksom �ven andra varor och tj�nster, f�r anst�llningar som kommit till genom den offentliga efterfr�gan finansieras genom offentliga resurser, genom skatter uttagna p� ekonomin.
- En annan grupp icke solventa och icke ekonomiska behov ber�r hj�lp- och v�rdverksamheterna (hj�lp �t personer som �r gamla eller i n�d, v�rd av barn, sjuka etc.). Industrialiseringen har �stadkommit brist p� tid och sj�lvverksamhet och botat bristen med professionalisering och monetarisering av verksamheter som av tradition h�r till den privata sf�ren, till familjen eller basgemenskapen. Det har f�tt en utarmning och en avpersonalisering av de m�nskliga relationerna till f�ljd, en uppl�sning av basgemenskaperna, en standardisering och teknifiering av v�rden och hj�lpverksamheten, alltsammans saker som de "nya sociala r�relserna" reagerar mot p� olika niv�er. Vi m�ste allts� fr�ga oss i vilken m�n de hj�lp- och v�rdbehov som de offentliga eller privata tj�nsterna svarar mot har �stadkommits genom brist p� tid; i vilken m�n de allts� kan bli b�ttre tillfredsst�llda genom en utvidgning av den disponibla tiden �n genom rekrytering av betald personal som f�r betalt f�r att ta hand om v�ra barn i v�rt st�lle, eller om v�ra gamla f�r�ldrar, ungdomar p� glid, v�nner som drabbats av sorg etc. Arbetstidsminskning utan inkomstbortfall kan m�jligg�ra en tillbakaflyttning in i basgemenskaperna – i form av frivilligt samarbete, inb�rdes-hj�lp-f�rh�llanden p� kvarters- eller fastighetsniv� – av en allt st�rre grupp tj�nster, som kommer att bli mera tillfredsst�llande och behovsanpassade om vi g�r dem sj�lva, �t varandra, �n n�r yrkesutbildat folk f�r betalt f�r att g�ra oss dem enligt normer och procedurer som best�ms av staten. Det handlar inte om att rasera v�lf�rdsstaten utan om att avlasta den, allteftersom tiden f�r arbetet med ekonomiskt m�l minskar, fr�n vissa uppgifter som f�rutom att de kostar leder till omyndigf�rklaring av v�rdtagarna.
Det andra receptet som kopplar bort inkomstniv�n fr�n arbetsm�ngden �r inf�rande av ett �t varje medborgare ovillkorligen garanterat "socialt minimum" eller en "samh�llsinkomst". Detta recept har anh�ngare b�de till v�nster och h�ger. Allm�nt sett har det till m�l att r�dda en stor massa arbetsl�sa, vars �kning h�lls f�r oundviklig, fr�n mis�r. I de gener�saste varianterna av det b�r den �t varje medborgare garanterade sociala inkomsten ligga ovanf�r fattigdomstr�skeln.
I den nyliberala varianten d�remot b�r den garanterade samh�llsinkomsten vara lika med existensminimum eller rentav ligga under det, s� att bidragstagarna i praktiken blir tvingade att genom "sm�jobb" skaffa sig en biinkomst som ska kunna sl�s samman med det garanterade minimumet, s� l�nge det inte �verskrider en viss summa. I denna uppfattning b�r det garanterade minimumet g�ra det m�jligt f�r priset p� arbete att utvecklas enligt lagen om utbud och efterfr�gan och, om det faller sig s�, hamna under existensminimum.
I alla fallen �r den garanterade samh�llsinkomsten ett arbetsl�shetsbidrag avpassat f�r en epok d� ett stort antal arbetsl�sa aldrig har arbetat och har liten chans att hitta ett avl�nat fast arbete. Det r�r sig om en form av socialhj�lp som utbetalas av staten och som varken hindrar arbetsl�sheten att �ka eller samh�llet att klyvas i � ena sidan en klass yrkesaktiva m�nniskor som arbetar heltid och � andra sidan en stor massa utst�tta m�nniskor, hel- och halvarbetsl�sa.
Det tredje receptet som g�r det m�jligt att g�ra inkomstniv�n oberoende av m�ngden utf�rt arbete �r arbetstidsminskning utan inkomstf�rlust. Detta recept f�rlikar allas r�tt till ett betalt arbete med m�jligheten f�r alla till en st�rre existentiell autonomi, s� att de sj�lva kan ta hand om uppgifterna i sitt personliga liv, familj- eller gemenskapsliv. Detta recept �r det som b�st passar in i den fackliga traditionen. Medan kravet p� en garanterad samh�llsinkomst �r ett socialpolitiskt krav st�llt till staten, som facket inte kan st�dja genom strider p� f�ltet och allts� inte heller ta upp som sitt genom en facklig praktik, kan kravet p� en s�nkning av arbetstiden till 32, 28, 24, 20 timmar, utan realinkomstf�rlust, st�djas genom kollektiva aktioner och framf�r allt �stadkomma sammanh�llning mellan l�ntagare, arbetsl�sa och dem – kvinnor och ungdomar framf�r allt – som �nskar att deras arbete ska vara en del av deras personliga liv i st�llet f�r att kr�va att det offras.
Till skillnad fr�n samh�llsinkomsten, som �r ett pl�ster p� s�ret i en situation av social och ekonomisk utst�tning, �r arbetstidsminskningen svaret p� ett tredubbelt r�ttvisekrav:
- arbetsbesparingarna som den tekniska mutationen m�jligg�r m�ste komma alla till godo;
- alla m�ste f� arbeta mindre och mindre f�r att alla ska f� arbeta;
- arbetstidsminskningen f�r inte medf�ra realinkomstminskning, eftersom mer tillg�ngar produceras med mindre arbete.
Dessa syften �r inte nya. Det finns exempel p� att man tidigare har skrivit kollektivavtal, �verenskommelser inom en bransch eller ett f�retag, d�r man planerat en fortl�pande minskning av arbetstiden med bibeh�llen k�pkraft och stabilisering eller rentav �kning av arbetsstyrkan.
Vad som �r nytt idag �r att den tekniska revolutionen ber�r alla verksamhetsomr�den och medf�r mycket differentierade arbetsbesparingar f�r en l�ng tid fram�ver. Fackligt agerande �r n�dv�ndigt f�r att uppn� de arbetstidsminskningar som motsvarar den f�rutsedda produktivitets�kningen; den �r i synnerhet n�dv�ndig f�r att de reducerade arbetstiderna ska leda till en sj�lvf�rvaltning av tiden av l�ntagarna sj�lva och inte till en flexibilisering av tiderna efter arbetsgivarnas godtycke. Men fackligt agerande r�cker inte till n�r det g�ller att uppn� en programmerad, stegvis f�retagen arbetstidsminskning som str�cker sig �ver hela samh�llet. Det kr�vs d� specifika politiska �tg�rder som n�ra ang�r fackf�reningsr�relsen men inte kan vidtas av den. Dessa specifika politiska �tg�rder b�r g�lla fyra omr�den: Planering och programmering; Syssels�ttning; Utbildning; Finansiering.
Produktivitets�kningarna �r varken of�rutsebara eller of�rutsedda. F�retagen, branscherna och administrationerna g�r i allm�nhet i ordning fler�riga investeringsprogram �t sig som b�r resultera i f�rutsedda produktivitetsvinster. Samh�llets kontroll �ver den tekniska f�r�ndringen best�r i att �vers�tta dessa f�ruts�gelser till f�retags-, bransch-, verksavtal etc. som kan tj�na som ram f�r en permanent f�rhandling om formerna och de n�dv�ndiga justeringarna.
Den disponibla produktivitets�kningen �r uppenbarligen inte densamma i alla branscher, f�retag och institutioner. Samh�llets kontroll �ver den tekniska utvecklingen best�r i att undvika att det h�r finns �verskott och d�r underskott p� arbetskraft, avskedanden p� ett h�ll och �vertidsarbete p� ett annat.
�verf�ring av arbetskraft blir allts� ofr�nkomlig fr�n f�retag och branscher d�r den disponibla produktiviteten snabbt v�xer till dem d�r den v�xer lite eller inte alls. Dessa �verf�ringar �r villkoret f�r en n�gorlunda lika arbetstidsminskning f�r alla, i proportion till den genomsnittliga produktivitets�kningen i n�ringslivet, under f�rh�llanden som ligger den fulla syssels�ttningen s� n�ra som m�jligt. En syssels�ttningspolitik �r allts� n�dv�ndig och den b�r inneb�ra incitament till r�rlighet mellan olika yrken. Det m�ste sj�lvfallet d� ocks� finnas m�jligheter att l�ra ett nytt yrke eller vidareutbilda sig i vilken �lder som helst, utan inkomstbortfall.
De aktuella utbildningsmetoderna �r ofta d�ligt anpassade och f�ga motiverande. En pedagogisk reform p� alla niv�er av undervisningen �r angel�gen; den b�r l�gga tonvikten p� f�rm�gan att l�ra sig sj�lv, p� f�rv�rv av en grupp n�rbesl�ktade kapaciteter som medger polyvalens och pendling mellan olika yrken. Skolan, � sin sida b�r ha motsatta prioriteringar: i st�llet f�r att satsa p� att skapa "m�nskliga datorer" vilkas f�rm�ga att l�gga saker p� minnet, analysera, r�kna etc. har �vertr�ffats och till stor del gjorts �verfl�dig av de elektroniska datorerna, g�ller det att ge f�rtur �t utveckling av oers�ttligt m�nskliga f�rdigheter: manuella, konstn�rliga, k�nslom�ssiga, moraliska. Man kan till�gga: f�rm�gan att st�lla of�rutsedda fr�gor, att ge mening, att v�gra st�lla upp p� det meningsl�sa �ven om det �r logiskt sammanh�ngande etc.
I och med att mindre �n 1000 timmar per �r eller 20000 till 30000 timmar per liv r�cker f�r att producera lika mycket eller rentav mer rikedomar �n vi f�r n�rvarande producerar p� 1600 timmar per �r eller 40000 till 50000 per aktivt liv, b�r var och en av oss f� en realinkomst som �r lika stor som eller st�rre �n de nuvarande l�nerna f�r en starkt reducerad arbetsm�ngd. I praktiken betyder detta att p� samma s�tt som vi idag bevarar v�r fulla inkomst under v�ra betalda semestrar, under utbildningskurser, eventuellt ocks� under sabbats�ret etc., ska vi ocks� i framtiden bevara v�r fulla m�natliga inkomst om vi v�ljer att bara arbeta varannan m�nad eller sex m�nader om �ret eller till och med tv� �r p� fyra f�r att f�rverkliga ett personligt eller kollektivt projekt eller experimentera med andra levnadss�tt.
H�r handlar det inte om en av staten beviljad inkomst �t dem som inte hittar n�got fast avl�nat arbete – som n�r det g�ller det garanterade sociala minimumet – utan om den normala inkomsten som �r betalning f�r den normala m�ngd arbete n�ringslivet beh�ver f� fr�n var och en. Att denna m�ngd arbete �r s� liten att arbetet kan bli intermittent och bara vara en syssels�ttning bland andra beh�ver inte hindra att det betalas med en full m�natlig inkomst hela livet igenom. Denna inkomst motsvarar den del av de samh�lleligt producerade resurserna som tillkommer var och en p� grund av hans eller hennes deltagande i den samh�lleliga produktionsprocessen. Denna inkomst �r egentligen inte l�ngre en l�n, f�r den beror inte av m�ngden utf�rt arbete (under m�naden eller �ret) och betalar inte individerna i deras egenskap av arbetare. D�rf�r �r det praktiskt taget om�jligt att denna inkomst ska utbetalas och garanteras p� samma s�tt som l�nen, det vill s�ga av de ekonomiska enheterna eller f�retagen, vare sig l�nen ber�knas efter arbetad timme eller �r en �rsl�n. I b�da fallen skulle minskningen av arbetstiden med h�lften utan realinkomstf�rlust f�rdubbla arbetskostnaden per timme i f�rh�llande till den nuvarande niv�n.
F�rutom konkurrensproblem skulle f�ljden bli en prohibitiv �kning av det relativa priset p� de produktioner och tj�nster som har h�g arbetsintensitet: byggverksamhet, jordbruk, underh�lls- och reparationsarbeten, kulturella och pedagogiska aktiviteter etc. Denna sv�righet kan kringg�s genom f�ljande l�sning: f�retagen betalar bara f�r de timmar man har arbetat enligt en tariff som f�rhandlats fram; k�nnedomen om de reella produktionskostnaderna �r d� garanterad. Den av arbetstidsminskningen orsakade l�nef�rlusten kompenseras genom en garantikassa som betalar f�r de genom den tekniska mutationen inbesparade arbetstimmarna. Denna garantikassa finansieras genom en skatt som p� samma s�tt som momsen eller skatterna p� sprit, tobak, bensin, bilar etc. drabbar de automatiserade produktionerna enligt differentierade taxor, allteftersom deras produktionskostnad minskar. Den kommer att drabba dem h�rdare, om deras �nskv�rdhet eller samh�llsnytta �r svag. Eftersom skatterna �r avdragbara fr�n exportpriserna ber�rs inte konkurrensen. Vad personernas realinkomst betr�ffar, kommer den att best� av en direkt l�n och en samh�llsinkomst som, framf�r allt under de perioder d� man inte arbetar, ensam ska garantera ens normala levnadsstandard.
Inf�randet av ett system med politiska priser, som �terspeglar samh�llsval, och skapandet av en samh�llsinkomst som �r oberoende av m�ngden utf�rt arbete, kommer hur som helst att tvinga sig p� allteftersom arbetskostnaden blir f�rsumbar i de allt talrikare robotiserade produktionerna. N�r antalet utdelade l�ner rasar och de automatiserade produktionernas priser ocks� rasar m�ste vi f� en pris- och inkomstpolitik genom vilken samh�llet h�vdar sina prioriteringar och ger den tekniska utvecklingen en riktning. Ingenting garanterar emellertid att denna riktning och dessa prioriteringar �r de r�tta ur frig�relsens och sj�lvbest�mmandets synpunkt; det kan lika g�rna bli en riktning mot st�rkt herrav�lde och h�rdare kontroll �ver m�nniskorna. Den p�g�ende f�r�ndringens riktning �r fortfarande obest�md; den kommer att f�rbli insatsen i de nuvarande och kommande sociala konflikterna och r�relserna.
Jag har f�rs�kt klarg�ra vilken riktning historien kan f�, vilken f�rdel m�nskligheten och fackf�reningsr�relsen kan dra av den p�g�ende tekniska revolutionen. Jag har f�rs�kt visa �t vilket h�ll man borde g�, vilken politik man borde f�ra f�r att komma in p� den riktningen. H�ndelserna kan i alla fall ta en v�ndning som g�r att vi missar att g�ra den p�g�ende f�r�ndringen meningsfull och i s� fall ser jag ingen annan utv�g: v�ra samh�llen kommer att forts�tta uppl�sas, segmenteras, glida ner f�r det sluttande planet mot v�ld, or�ttvisa och r�dsla.
Last updated on: 2.7.2010