Originalets titel: "My Disillusionment in Russia"
Publicerat: 1923 i New York, Doubleday, Page & Company.
F�rlaget l�t - utan att informera Goldman
- �ndra titeln och klippte dessutom bort de tolv sista kapitlen ur manuskriptet.[*] F�ljande
�vers�ttning �r av allt att d�ma baserad p� den kompletta upplagan, som p� Goldmans entr�gna
beg�ran publicerades ett �r senare under titeln "My Further Disillusionment in Russia".
�vers�ttning: Eug�ne Alb�n, 1924.
Digitalisering: Jonas Holmgren
N�gra dagar innan v�r expedition startade med Ukraina som m�l, erbj�d sig ett tillf�lle till att g�ra �nnu ett bes�k hos Peter Krapotkin. Det var ett v�lkommet tillf�lle att f� tr�ffa den gamle �lskade mannen under mer gynnsamma f�rh�llanden �n d� jag tr�ffade honom f�rsta g�ngen. Denna g�ng skulle vi �tminstone slippa alla tidningsm�n, som d� besv�rade oss.
Vid mitt f�rsta bes�k, en sn�ig marsdag, kom jag till Krapotkins stuga sent p� eftermiddagen. Platsen s�g �dslig och dyster ut. Men nu var det sommar. Naturen var frisk och doftade behagligt, och tr�dg�rden d�rbakom stugan var kl�dd i gr�nt och log v�nligt emot oss, under det solens gyllene str�lar spred sin v�rme. Peter, som just tog sin eftermiddagslur, tr�ffade vi inte genast, men i st�llet kom Sofia Grigorievna, hans hustru, och h�lsade oss v�lkomna. Vi hade tagit med oss lite mat, som Sascha Krapotkin skulle g�ra i ordning �t sin far, och s� hade vi n�gra korgar med diverse saker, som en grupp anarkister skickat.
Medan vi h�llo p� med att packa upp dessa saker, �verraskades vi av Peter Aleksejevitch. Han var liksom alldeles f�rvandlad. Sommaren hade gjort honom gott, och han var friskare, starkare och mera livlig, �n d� vi s�go honom sist. Han f�rde oss genast ut i k�kstr�dg�rden, vilken huvudsakligen var ett verk av Sofias anstr�ngningar och tillfredsst�llde st�rre delen av familjens livsmedelbehov. �Vad s�ger ni om det h�r!� utropade han. �Det �r Sofias arbete alltsammans. Och se p� den h�r nya sortens sallad�, fortsatte han, under det han pekade p� ett stort salladhuvud. Han s�g ungdomlig ut, han var riktigt munter, och hans konversation glittrade av gl�dje. Hans iakttagelsef�rm�ga, hans glada sinne och hans m�nskliga v�sen, allt verkade s� uppfriskande, att han kom en att gl�mma el�ndet i Ryssland, sina egna bekymmer och tvivel och hela den grymma verkligheten.
Sedan vi �tit, samlades vi i Peters studierum — ett litet rum, som inneh�ll ett vanligt skrivbord, ett tv�ttst�ll och n�gra bokhyllor. Jag kunde inte undg� att g�ra en j�mf�relse mellan detta enkla och tarvliga studierum och Zinovjevs och Radeks praktfulla v�ningar. Peter var intresserad av att f� veta, vilka intryck jag f�tt, sedan jag sist var hos honom. Jag talade om f�r honom, hur nedslagen och f�rtvivlad jag var och hur jag tyckte, att allting trampades under f�tterna, ja, jag f�rklarade, att jag kommit att tvivla p� n�stan allting, till och med sj�lva revolutionen. Jag kunde inte sammanst�lla den fruktansv�rda verklighet, jag iakttagit, med de uppfattningar, jag hyst om revolutionen, innan jag kom till Ryssland. Voro de f�rh�llanden, jag funnit verkligen oundvikliga, denna k�nslol�sa likgiltighet gentemot det m�nskliga livet, terrorismen, �del�ggelserna, misshush�llningen och allt lidande och all �ngest �verallt? Nog f�rstod jag, att man inte kan genomf�ra revolutioner med silkesvantarna p�. Det �r nog oundvikligt att v�ld och f�rst�relse g�ra processen sv�r. Men det jag hade funnit i Ryssland, var s� olikt en revolution, att det i st�llet liknade en hemsk karikatyr av densamma.
Peter lyssnade med uppm�rksamhet, och sade till sist: �Det �r i varje fall ingen anledning till att f�rlora tron. Jag anser den ryska revolutionen till och med vara st�rre �n den franska, ty den har gripit djupare in i Rysslands sj�l, det ryska folkets hj�rtan och sinnen. Endast tiden kan utvisa densammas betydelse och hur djupa dess verkningar varit.
Vad ni i dag ser, �r endast det som r�r sig p� ytan, artificiella f�rh�llanden, som skapats av en regerande klass. Ni ser ett litet politiskt parti, som genom sina falska teorier, sina missgrepp och sin oduglighet visat, hur en revolution inte skall utf�ras.�
�Det olyckliga �r�, fortsatte Krapotkin, �att s� m�nga anarkister b�de inom och utanf�r Ryssland lockades med av bolsjevikernas ultrarevolution�ra �th�vor. Under den stora uppmarschen gl�mde man, att kommunisterna utgjorde ett politiskt parti, att de framf�r allt �ro h�ngivna id�n om en centraliserad stat, och att de just p� grund d�rav voro tvungna till att leda revolutionen i en felaktig riktning.
Bolsjevikerna �ro den socialistiska kyrkans jesuiter. De tro p� den jesuitiska satsen, att �ndam�let helgar medlen. Deras m�l �r den politiska makten, och de efterstr�va ingenting annat. Medlen och metoderna hava emellertid f�rlamat massornas energi och terroriserat folket. Utan folket, utan massornas direkta deltagande kan ingenting av v�sentligt v�rde uppn�s under ett lands rekonstruktion. Bolsjevikerna f�rdes av revolutionen till maktens tinnar, och sedan de en g�ng kommit i besittning av densamma, b�rjade de undertrycka revolutionen. De hava f�rs�kt att utest�nga och undertrycka de krafter i landet, som inte verkat i �verensst�mmelse med deras egna id�er. De f�rst�rde de kooperativa organisationerna, vilka voro av allra st�rsta betydelse f�r Rysslands ekonomiska liv och utgjorde en f�rbindelsel�nk mellan staden och landsbygden. De ha skapat en byr�krati och ett �mbetsmannav�lde, som till och med vida �vertr�ffar den gamla regimens.�
I den by, d�r Krapotkin sj�lv bodde, det lilla Dmitrov, fanns det fler bolsjevikiska �mbetsm�n �n det n�gonsin funnits tsaristiska s�dana. Alla dessa m�nniskor levde p� de arbetandes bekostnad. De voro parasiter p� den sociala kroppen, och Dmitrov var endast ett litet exempel p� vad som f�rekom i hela Ryssland. Det var inte de enskilda individernas fel, utan var det snarare staten, som hade skapat missf�rh�llandena, misskrediterat alla revolution�ra ideal, hindrat alla goda initiativ och premierat of�rm�gan och misshush�llningen. Det skall heller inte f�rgl�mmas, betonade Krapotkin, att handelsblockaden och de kontrarevolution�ra angreppen bidragit till att st�rka den kommunistiska regeringens makt. Under blockaden och interventionen h�ll Ryssland p� att f�rbl�da och under detta f�rhindrades folket fr�n att r�tt fatta bolsjevikregimens verkliga natur.
Under diskussionen om anarkisternas verksamhet under revolutionen sade Krapotkin: �Vi anarkister hava talat mycket om revolutioner, men f� av oss hava varit f�rberedda p� det aktiva arbete, som m�ste utf�ras under en s�dan process.� Jag har framh�llit en del i samband med detta i min bok �Er�vringen av br�det�. Pouget och Pataud hava �ven skisserat n�gra riktlinjer f�r det aktiva arbetet i boken �Hur vi gjorde revolution�. Krapotkin trodde att anarkisterna inte tagit tillr�cklig h�nsyn till den sociala revolutionens fundamentala element. De djupast verkande faktorerna i en revolution�r process, best� inte i sj�lva striderna, vilka endast utg�ra det nedbrytande arbetet, som �r n�dv�ndigt f�r att giva plats f�r det nya uppbyggandet. Den betydelsefullaste faktorn f�r en revolutions genomf�rande �r organiserandet av landets ekonomiska liv. Den ryska revolutionen har visat oss, att vi m�ste grundligt f�rbereda oss p� denna uppgift. Allting annat �r av mindre betydelse. Han ans�g, att syndikalismen var just den r�relse, som skulle kunna f�rse Ryssland med vad det saknade — en organisation, som skulle bringa landets ekonomiska och industriella verksamhet till blomstring. Han h�nvisade till den anarkosyndikalistiska r�relsen, vilken tillsammans med de kooperativa organisationerna skall r�dda andra l�nder fr�n att beg� samma grova misstag och fr�n att genomg� samma lidande som Ryssland.
Jag l�mnade Dmitrov, upplivad av den v�rme och det ljus, som str�lade ut fr�n Krapotkins innerliga personlighet, och jag k�nde mig s� uppmuntrad av vad jag h�rt genom honom. Jag �terv�nde till Moskva f�r att bitr�da med de �terst�ende f�rberedelserna till v�r resa. Den 15 juli 1920 kopplades s� v�r vagn till ett t�g, som avgick till Ukraina.