Publicerat: I tidskriften International Philosophical
Quarterly, vol. VIII, nr 1, mars 1968; "Mao as a dialectician".
�vers�ttning: Ingemar Johansson
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
Mao Tse-tungs anseende som filosof, som materialistisk dialektiker, vilar i f�rsta hand p� hans ess�er "Om praktiken" och "Om mots�ttningar" samt delvis p� "Om det r�tta s�ttet att l�sa mots�ttningar inom folket". Denna produktion uppg�r, beroende p� upplagan till 100 sidor eller n�got mer och skulle inte i vanliga fall ber�ttiga sin f�rfattare till att tas p� allvar som filosof. Maos fall �r emellertid inget vanligt fall. Hans betydelse som politisk personlighet och hans inverkan p� historien kan inte ifr�gas�ttas. Fr�gan om hans filosofis natur f�r d�rf�r en betydelse som inte kan avf�rdas med h�nvisning till g�ngse vetenskapliga normer.
Att granska Mao som dialektiker �r f�renat med vissa sv�righeter. F�rst och fr�mst kvaliteten p� hans arbete. Det skulle vara ganska l�tt att underbygga st�ndpunkten att Mao som filosof �r oskarp och trivial. Det �r sv�rt att ta professor George Thomsons p�st�ende att "Maos uppfattning om mots�ttningarna �r skarpare och mer djupsinnig" �n Stalins[1] p� allvar. Om det inte vore f�r att artikelns hela inneh�ll r�jer att Thomson menar allvar, skulle man kunna tro att orden skrevs med glimten i �gat, som en kritik i form av �verdrivet ber�m. Mer tr�ffande �r d� Arthur A. Cohens omd�me, f�llt i ett speciellt sammanhang, att "detta �r oskarp dialektik. Det �r under Marx, Engels och Lenins niv�. Det p�minner om Stalins klumpiga t�nkande och stil."[2] Problemet med ett s�dant resonemang �r att det frestar en att avf�rda Maos filosofi i dess helhet som en oskarp, populariserad parafras p� Marx och Lenin. Maos filosofiska verksamhet f�rvandlas till ett litet egenn�je f�r den allsm�ktige ledaren, som sk�rdar lagrar inom ett fack d�r han inte h�r hemma. "Maos beskrivning av kvalitativ f�r�ndring", s�ger Cohen, "tycks utg�ra vidden av hans originalitet som marxistisk dialektisk materialist."[3] Bakom oskarpheten ligger emellertid en fullst�ndig avvikelse fr�n och ett f�rkastande av den dialektiska materialismen. Detta m�ste unders�kas f�r sig. Mao Tse-tungs filosofiska �sikter �r l�ngt viktigare �n hans tekniska begr�nsningar som filosof.
�nnu en sak b�r p�pekas. Detta arbete behandlar enbart Mao som dialektiker och jag vill p� intet s�tt p�skina att slutsatserna om Maos filosofiska st�ndpunkter eller kvalifikationer automatiskt kan �verf�ras till andra teoretiska och praktiska fr�gor. Maos praktiska kvalifikationer som revolution�r ledare �r allm�nt k�nda. Bortsett fr�n praktiska kvalifikationer och personlig framg�ng s� tror jag att Mao Tse-tung har l�mnat betydande och nyskapande bidrag till den politiska teorin. Hans teorier om gerillakrigf�ring och hans utvecklande av teorin om en p� bondeklassen och p� en bondearm� baserad nationell revolution �r tv� exempel h�rp�. Dessa har dock behandlats f�r sig och i andra sammanhang - en analys av Mao som dialektiker bidrar v�l �nd� i sista hand till en s�dan diskussion. En av avsikterna med denna uppsats �r att p�visa att f�rh�llandet mellan Maos filosofiska och politiska st�ndpunkter inte automatiskt kan sammanf�ras under samma dialektiska rubrik.
F�r det andra: vad finns det f�r m�ttstockar p� dialektisk materialism, vad kan anv�ndas som bed�mningsgrund f�r Maos filosofiska arbeten? Det mest korrekta svaret �r att det inte finns n�gra s�dana m�ttstockar. Jag tror emellertid att en godtagbar och h�gst anv�ndbar m�ttstock kan h�rledas fram. Lenin p�pekade en g�ng att "det �r om�jligt att till fullo f�rst� Marx Kapitalet och speciellt dess f�rsta kapitel utan att ing�ende studerat och f�rst�tt helheten i Hegels Wissenschaft der Logik. F�ljaktligen f�rstod ingen av marxisterna ett halvt �rhundrade senare Marx!"[4] Jag har tagit det som en utg�ngspunkt. Marx till�mpade den dialektiska materialismen men fick aldrig tid �ver att f�rfatta en framst�llning av sin filosofi eller snarare av sin metod. Engels filosofiska arbeten �r av synnerligen skiftande kvalitet.[5] Lenins filosofiska och andra arbeten uppvisar en avsev�rd kvalitetsf�rb�ttring efter hans studier av Hegel. Hans fragmentariska Filosofiska anteckningar �r mer givande �n hans bok Materialism och empiriokriticism[6], som �r mer materialistisk �n dialektisk. De filosofiska insikter han vunnit avspeglas klart i hans politiska arbeten fr�n tiden efter de hegelska studierna, i synnerhet g�ller det Imperialismen som kapitalismens h�gsta stadium[7] och Staten och revolutionen[8]. Jag har d�rf�r som m�ttstock s�kt anv�nda en sorts syntes av Hegel och Marx och Lenin, vilket v�l tycks mig svara till en riktig syn p� den dialektiska materialismen. Den st�r och faller med den till�mplighet den visar sig besitta i analysen av Mao.
I ess�n "Om praktiken" blir det uppenbart att Maos filosofi inte bara �r en popularisering av leninismen utan n�got annat. I h�gre grad �n hans �vriga arbeten �r den full av det oskarpa och det triviala, banala plattityder framst�lls som djup visdom. Artikeln g�r ut p� att teorin utvecklas ur praktiken och "att m�nniskans samh�lleliga praktik �r det enda kriteriet p� sanningen i hennes kunskap om ytterv�rlden."[9] Detta �r enkla fakta vilket dock icke inneb�r att det �r dialektisk materialism. Samma st�ndpunkt �terfinns i andra och helt motsatta filosofiska teorier. Kruxet �r just hur praktiken blir teori och hur denna sedan testas i praktiken. Artikeln �r i sin helhet, citaten fr�n Lenin till trots, pragmatisk och empirisk.
"Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har tv� framtr�dande k�nnem�rken. Det ena �r dess klasskarakt�r: den medger �ppet att den dialektiska materialismen st�r i proletariatets tj�nst. Det andra �r dess inriktning p� praktiken: den betonar teorins avh�ngighet av praktiken, framh�ller att teorin �r grundad p� praktiken och i sin tur tj�nar praktiken ... Praktiken �r den fr�msta och grundl�ggande utg�ngspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin."[10]
Detta �r allm�nt sett helt giltigt, om �n h�gst ensidigt. Giltigheten bleknar emellertid bort n�r Mao skall konkretisera den genom exempel, bevisa den.
Ett av de exempel som ges �r m�nniskor som utifr�n kommer p� studiebes�k till de kommunistiska territorierna i Yenan och studerar f�rnimbara realiteter.
"N�r medlemmarna i studiegruppen har samlat olika data och dessutom 't�nkt �ver dessa', �r de i st�nd att komma till omd�met att 'kommunistiska partiets politik f�r nationell enhetsfront mot Japan �r genomgripande, �rlig och uppriktig'."[11]
Detta �r andra stadiet av kunskapsprocessen och redan nu m�ste vi p�peka att varken Marx eller Lenin skulle ha tolererat n�got s�dant subjektivt nonsens om "�rlig och uppriktig".
"Efter detta omd�me kan de, om ocks� de uppriktigt �nskar enhet f�r att r�dda nationen, g� ytterligare ett steg och dra f�ljande slutsats: 'Den nationella enhetsfronten mot Japan kan bli framg�ngsrik'."[12]
Och detta �r mer �n bara ett exempel. Det �r rent empirisk progression utan ett sp�r av inre dialektik. Det �r ett subjektivt omd�me, som fullst�ndigt saknar antydan om en inre och n�dv�ndig progression fr�n ett stadium till det n�sta.
De �vriga exemplen st�r p� samma niv�. Praktikens inneb�rd tolkas p� f�ljande s�tt:
"Om ni vill ha direkt k�nnedom om ett visst ting eller en viss klass av ting, m�ste ni personligen deltaga i den praktiska kampen f�r att f�r�ndra verkligheten ... endast genom personligt deltagande ... kan ni blottl�gga detta tings eller denna klass' av ting v�sen och f�rst� dem."[13]
Lite senare p�st�r han:
"Om ni vill l�ra k�nna revolutionens teori och metoder, m�ste ni deltaga i revolution."[14]
Stackars Karl Marx som aldrig fick en chans att vara med om just det: Till�ggskommentaren: "det mesta av v�r kunskap kommer ur indirekt erfarenhet"[15] g�r inte heller den saken b�ttre. Trots att sistn�mnda p�st�ende g�r det m�jligt att p�st� att Mao formellt har r�tt, att en sida balanseras mot den andra, f�rtar det i samband med denna artikel inte p� n�got s�tt intrycket att uppfattningen om samh�llelig sanning reducerats till en order om anslutning till kommunistiska partiet och "tillr�ttal�ggandet" av citatet i fr�ga utg�rs helt enkelt av ett p�st�ende att, om man tillh�r partiet kan man l�ta det g�ra ens erfarenheter.
Detta intryck f�rst�rks ytterligare av �nnu ett exempel: det om en kamrat som tvekar att �ta sig ett uppdrag.
"Om han �gnar en del tid �t arbetet och vinner erfarenhet, och om han �r en m�nniska, som �r villig att unders�ka saker utan f�rutfattad mening och inte en som angriper problemen subjektivt, ensidigt och ytligt, kan han sedan dra slutsatser om hur han ska utf�ra arbetet och g�ra det med friskare mod."[16]
Sensmoralen av denna lilla ber�ttelse, banal som ett hurtigt ordspr�k, �r att kamrater borde inte tveka; att med erfarenhet fr�n arbetet blir de kvalificerade och experter. L�ngre �n s� kan man inte komma fr�n dialektiken. J�mf�r med f�ljande fr�n Hegel:
"Den s.k. f�rklaringen och beviset av det konkreta element som tillf�rs l�rosatser visar sig delvis utg�ra en tautologi och delvis en f�rvirring av det verkliga f�rh�llandet; vidare framg�r det att denna f�rvirring tj�nade till att d�lja det bedr�geri av kunskapsprocessen, vilket har tagit upp erfarenheten ensidigt (det enda s�tt p� vilket det kunde komma fram till sina enkla definitioner och grundsatser) och kringg�r vederl�ggning ur erfarenheten genom att unders�ka och tillerk�nna den giltighet inte som konkret helhet utan som exempel, och det bara i den riktning som tj�nar hypotesen och teorin. I detta den konkreta erfarenhetens underordnande till f�rm�n f�r f�rutfattade best�mningar f�rdunklas teorins grundval och uppvisas bara fr�n den sida som f�reter likhet med teorin ..."[17]
Lenin citerade detta stycke i sina Filosofiska anteckningar och tillade: "anm�rkningsv�rt riktigt och djupsinnigt" och "mot subjektivism och ensidighet"[18]. Det �r som det skrevs som svar p� Maos "Om praktiken". Lenins anm�rkning "Exempel: l�jligt anspr�ksfull behandling av trivialiteter, etc." �r �nnu en sl�ng �t Maos ess�. Hegel betecknar Maos typ av filosofi som syntetisk kunskapsprocess, ett underl�gset t�nkande som inte n�tt de h�jder dialektiken �r m�ktig.
Mao f�rsv�rar det ytterligare f�r sig genom de anspr�k han st�ller p� sin artikel. Den avslutande satsen lyder:
"Detta �r den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin i dess helhet, och detta �r teorin om enheten mellan kunskap och handling."[19]
Vilket g�r det om�jligt att p�st� att Mao bara avs�g att �terst�lla j�mvikten, att trycka lite mer p� praktiken, eftersom alla tidigare tryckt p� teorin. J�mvikten �r fullst�ndigt upph�vd och redakt�ren av den engelskspr�kiga upplagan av Maos samlade avsl�jar varf�r:
" 'Om praktiken' skrevs f�r att fr�n den marxistiska kunskapsteorins st�ndpunkt avsl�ja dogmatism och empiricism, speciellt d� de dogmatiska villfarelserna, som subjektiva villfarelser inom partiet."[20]
Dogmatism �r det samma som ett �verdrivet fasth�llande vid Marx' teorier. P� samma g�ng som Mao etablerade sitt ledarskap �ver det kinesiska kommunistpartiet, n�dgades han l�gga den teoretiska grunden f�r vilka som helst avvikelser fr�n den marxistiska teorin som tycktes honom n�dv�ndiga. S�vida praktiken �r det prim�ra, och partiets praktik den ytterst avg�rande av all praktik, och om f�rh�llandet mellan praktik och teori inte n�gonstans uttrycks klart, s� f�rkroppsligas f�ljaktligen all praktik och teori av "Mao Tse-tung-t�nkandet". Den enkle partimedlemmen l�mnas ingen teoretisk metod med vilken han sj�lv kan unders�ka verkligheten, ty partiets metod �r empirisk och kan inte testas f�rutom i praktik, d.v.s. n�r det �r f�r sent. N�r Lenin s�ger "m�nniskans och m�nsklighetens praktik �r testen, kriteriet p� kunskapens objektivitet"[21] och n�r han p� m�nga s�tt och st�llen upprepar denna id�, st�r det av helhetssammanhanget fullst�ndigt klart att han yttrar sig historiskt i termer av v�sentliga h�ndelser och m�nsklig erfarenhet. Han g�r inte som Mao, han �gnar sig inte �t "l�jligt anspr�ksfull behandling av trivialiteter".
I "Om praktiken" f�rekommer en ovanlig h�nvisning till klasskampen:
"M�nniskans samh�lleliga praktik �r inte begr�nsad till verksamhet i produktionen utan antar m�nga andra former klasskamp, politisk verksamhet, vetenskap och konstn�rlig verksamhet ..."[22]
Klasskampen framst�lls senare i samma stycke �terigen som ett annat slag samh�llelig praktik, avskild fr�n det materiella livet, d.v.s. produktionslivet. Detta �r verkligen en avvikelse fr�n Marx och Lenin, f�r vilka klasskampen trots att den inneh�ll alla samh�llsyttringar framf�rallt �terfanns inom produktionsprocessen. Det �r sv�rt att f�rst� just denna formulering utom i f�rh�llande till det kinesiska kommunistiska samh�llets behov. Mao har framf�rt teorin om att klasskampen under en mycket l�ng tid kommer att bli ett drag i det kommunistiska samh�llet[23]. Vilket emellertid inte av arbetarna f�r uppfattas som ett fritt fram att k�mpa f�r sina r�ttigheter i fabrikerna. F�ljaktligen blir det n�dv�ndigt att korrigera Marx och Lenin, att �verf�ra produktionsprocessen till politiken, d.v.s. till det omr�de d�r partiet ut�var all kontroll och d�r sj�lvst�ndig och spontan arbetaraktivitet �r utesluten.
I "Om praktiken" dyker ocks� det f�rsta tecknet upp p� ett syns�tt som ytterligare utvecklas i "Om mots�ttningar".
"Allt eftersom den m�nskliga praktiken, vilken f�r�ndrar verkligheten i �verensst�mmelse med givna id�er, teorier, planer eller program, g�r l�ngre och l�ngre fram�t blir m�nniskans kunskap om den objektiva verkligheten likaledes djupare och djupare."[24]
L�gg m�rke till satsen: "i �verensst�mmelse med givna id�er, teorier, planer eller program" och j�mf�r den med Marx' ber�mda ord:
"Det �r inte m�nniskornas medvetande som best�mmer deras vara utan tv�rtom deras samh�lleliga vara som best�mmer deras medvetande."[25]
Maos ord �r, som jag skall f�rs�ka visa nedan, inte en olycklig formulering, en f�ljd av oskarphet och uttryckssv�righeter. De utg�r en l�nk i en idealistisk och intellektuell historiesyn som �r en integrerad del av Mao Tse-tungs filosofi.
Mots�ttningarna f�r oss till dialektikens k�rna och det �r n�dv�ndigt att b�rja med en antydan om vad dialektiken inneb�r. I f�rordet till sin Ph�nomenologie des Geistes s�ger Hegel att "saken utt�ms inte i sitt �ndam�l utan n�r den utarbetas; inte heller �r det uppn�dda resultatet i sig den konkreta helheten utan det tillsammans med sin tillblivelseprocess ..."[26] Samma sak s�ger han p� m�nga st�llen och p� m�nga s�tt: att dialektiken �r en helhet och en process, inte bara n�gra regler och slutsatser.
Att Lenin var f�rtrogen med denna dialektikens inre karakt�r framg�r av de sexton punkter han noterade som "dialektikens element":
"1. Granskningens objektivitet (inte exempel, inte skillnader utan tinget-i-sig).
2. Den fullst�ndiga helheten av detta tings m�ngfaldiga relationer till andra ting.
3. Detta tings (respektive fenomens) utveckling, dess egen r�relse, dess eget liv.
4. Detta tings inre motsatta tendenser (och sidor).
5. Tinget (fenomenet etc.) som motsatsernas summa och enhet.
6. Dessa motsatsers, mots�gelsefulla str�vandes etc. kamp, respektive utbredning.
7. F�reningen av analys och syntes - nedbrytandet av de enskilda delarna och helheten, summeringen av dessa delar.
8. Varje tings (fenomens etc.) relationer �r inte bara m�ngfaldiga, utan allm�nna, universella. Varje ting (fenomen, process etc.) �r f�renat med varje annat.
9. Inte bara motsatsernas enhet, utan varje begr�nsnings, kvalitets, drags, sidas, egenskaps �verg�ng i varje annan (i sin motsats?).
10. Den o�ndliga uppt�cktsprocessen av nya sidor, relationer, etc.
11. Den o�ndliga processen av f�rdjupande av m�nniskans kunskap om tinget, fenomenet, processerna etc., fr�n urskiljbarhet till v�sen, fr�n mindre djupt till djupare v�sen.
12. Fr�n samexistens till orsakssammanhang och fr�n en sammanhangsform och ett �msesidigt beroende till en annan, djupare, generellare form.
13. Upprepning p� ett h�gre stadium av vissa drag, egenskaper etc. av det l�gre och
14. Det tydliga �terv�ndandet till det gamla (negationens negation).
15. Inneh�llets kamp med formen och tv�rtom. F�rkastandet av formen, inneh�llets omformning.
16. Kvantitets �verg�ng till kvalitet och vice versa (15 och 16 �r exempel av 9)." [27]
Jag citerar dessa punkter i deras helhet - inte f�r att de lyckas f�rkroppsliga dialektiken som helhet utan d�rf�r att de vittnar om Lenins medvetande om dialektiken som en process av st�ndig f�r�ndring, av st�ndigt omformade relationer, av allt nyare och djupare insikter och uppt�ckter. Lenin f�rstod f�rvisso vad Hegel menade n�r denne ben�mnde sin filosofi spekulativ logik. F�r att kunna uppfatta rigiditeten, de fixerade kategorierna och f�rest�llningarna, uppfattningen om sanningen som en avslutad produkt, allt detta som Maos "Om mots�ttningar" vimlar av, �r det n�dv�ndigt att st�lla upp Maos ess� mot Lenins punkter i deras helhet. Den skarpa kontrasten �r, kommer det att visa sig, inte resultatet av n�gon "popularisering" eller f�renkling utan av n�got helt annat.
All orsak och verkan �r f�r Mao enkel och sj�lvskriven.
"Mots�ttningen inom ett ting �r grundorsaken till dess utveckling, medan dess inb�rdes samband med och inverkan p� och fr�n andra ting �r sekund�ra orsaker. Den materialistiska dialektiken bek�mpar s�ledes energiskt teorin om yttre orsaker eller yttre drivkrafter, som framf�res av metafysisk mekanisk materialism och vulg�r evolution."[28]
Maos exempel f�rst�rker rigiditeten i denna inledande framst�llning samtidigt som det prim�ra orsakssammanhanget blir utvecklingens grundl�ggande element. Detta �r inte bara en ofullst�ndig presentation av dialektiken; det �r en falsk presentation. Lenin anm�rker:
"N�r man studerar Hegel om orsakssammanhanget, f�rv�nas man f�rst av hur relativt kort han dr�jer vid detta, av kantianerna �lskade �mne. Varf�r? Jo, just d�rf�r att orsakssammanhanget f�r honom bara �r en av det universella sammanhangets best�mningar, en som han redan tidigare, i sin fullst�ndiga redog�relse, t�ckt l�ngt djupare och full�digare; alltid och fr�n allra f�rsta b�rjan med tryck p� detta sammanhang, de �msesidiga �verg�ngarna etc., etc."[29]
Redan i f�rsta delen av "Om mots�ttningar", i "De tv� v�rlds�sk�dningarna", �terkommer den filosofiska idealism, som bara antyddes i "Om praktiken". Mao s�ger att den
"dialektiska v�rlds�sk�dning[en] l�r oss f�rst och fr�mst hur vi ska iaktta och analysera motsatsernas r�relse i olika ting och hur vi, p� grundval av denna analys, ska ange metoderna att l�sa mots�ttningarna".[30]
Detta om att l�sa mots�ttningar �terkommer st�ndigt.
"Kvalitativt olika mots�ttningar kan l�sas endast med kvalitativt olika metoder ..."[31] "... principen att anv�nda olika metoder f�r att l�sa olika mots�ttningar ..."[32] "... finna en v�g att l�sa dess mots�ttningar."[33]
Och s� vidare. Priset tas naturligtvis av ess�titeln "Om det r�tta s�ttet att l�sa mots�ttningar inom folket". Mao mots�ger p� s� s�tt sin annars korrekta opposition mot yttre orsaker och sitt fasth�llande vid att mots�ttningen �r den inre r�relsens ursprung. Begreppet att "l�sa" mots�ttningar �r, s� som det anv�nds av Mao, ett renodlat yttre och manipulativt begrepp. Det anv�nds inte i historisk eller objektiv mening aven l�sning som ett resultat aven dialektisk process. Detta begrepp om "l�sning" f�rkastas fullst�ndigt av Hegel och av Lenin tillika.
"Det �r det negativa sj�lvf�rh�llandets enkla punkt, all aktivitet, sinnlig och andlig sj�lvr�relses, inre k�lla, den dialektiska sj�l som inneh�ller all sanning och genom vilken den allena �r sanning; ty upph�vandet av motsatsen mellan f�rest�llning och verklighet, och den enhet som �r sanning, vilar uteslutande p� denna subjektivitet. - Den andra negation vi kommit fram till �r upph�vandet av mots�ttningen, negationens negation, men den �r lika lite som mots�ttningen en yttre reflektions verk; den �r livets och andens innersta och mest objektiva �gonblick varigenom ett subjekt, individen, det fria, �r."[34]
Kursiveringen �r Lenins, som ocks� tillfogade f�ljande anm�rkningar: "dialektikens k�rna" och "kriteriet p� sanning (begreppets och verklighetens enhet)."[35]
Vad det h�r �r fr�ga om �r fundamentalt med avseende p� de sorts historiska exempel, som Mao anv�nder f�r att illustrera sina filosofiska st�ndpunkter. C. L. R. James skriver:
"Detta �r nyckeln till den hegelianska dialektiken och f�ljaktligen till det marxistiska t�nkandet ... T�nkandet �r inte ett verktyg med vilket man bearbetar ett inneh�ll. Inneh�llet �r i r�relse, utvecklas, f�r�ndras, skapar nya tankekategorier och ger dem inriktning."[36]
Hegel menar att
"det kan bara vara inneh�llets natur som r�r sig i en vetenskaplig kunskapsprocess, eftersom det tillika �r inneh�llets egen reflexion, som sj�lv f�rst best�mmer och skapar sin best�mning."[37]
Lenin uttrycker saken s� h�r:
"Logiken �r vetenskapen, inte om yttre tankeformer, utan om utvecklingslagarna 'f�r alla materiella, naturliga. och andliga ting', etc., utvecklingen av v�rldens och av dess kunskapsprocess hela konkreta inneh�ll ..."[38]
Det �r h�r fr�ga om tv� saker. F�r det f�rsta att mots�ttningar inte �r problem som m�ste, eller kan, "l�sas". De utg�r en komplex upps�ttning eller serie av st�ndigt f�r�ndrade relationer som p� vissa s�tt "upph�vs". T�nkandets funktion �r inte att l�sa dem utan att omfatta s�ttet p� vilket mots�ttningen, objektivt, upph�vs. Just d�rf�r har f�ljande rigida och formalistiska p�st�ende ingenting med dialektik att g�ra:
"Kvalitativt olika mots�ttningar kan l�sas endast med kvalitativt olika metoder. Till exempel, mots�ttningen mellan proletariatet och bourgeoisien l�ses genom den socialistiska revolutionens metod ..."[39]
Som det st�r d�r �r det inte mycket mer �n en tautologi. Det d�ljer mer �n det avsl�jar. Dialektikens funktion kommer man p� sp�ren om man st�ller fr�gan: Hur f�r�ndrades och utvecklades mots�ttningens tv� poler (bourgeoisie och proletariat) s� att den sociala revolutionen tog sig Pariskommunens form 1871, sovjeternas 1905 och 1917, arbetarr�dens i Ungern 1956?[40] Allt eftersom mots�ttningens tv� sidor r�r sig mot en ny konfrontation skall framf�rallt denna speciella mots�ttnings utveckling studeras f�r att man skall kunna finna en antydan om n�sta stadies form. Det �r denna fr�ga Lenin f�rs�ker besvara i Staten och revolutionen. Mao skyr den som pesten.[41]
F�r det andra �r det fr�ga om Maos exempel. Dialektiken skiljer sig fr�n den formella logiken genom att den st�r i ett inre f�rh�llande till inneh�llet. Den formella logiken kan vara korrekt vare sig till�mpade fakta �r riktiga eller felaktiga. Det dialektiska t�nkandet d�remot inte eftersom det, framf�r allt, inbegriper objektiva kategoriers sj�lvr�relse. Tankekategorierna kan d�rf�r inte framst�llas eller fastsl�s som givna; de m�ste h�rledas ur verkligheten, de m�ste framst�llas i sin objektiva sj�lvr�relse och de m�ste framst�llas som oundvikligen utvecklande sig mot sina mots�ttningars upph�vande, d.v.s. mot sin underg�ng. Det sistn�mnda �r v�sentligt och anledningen till att Marx kallade den hegelianska dialektiken f�r en kritisk filosofi. N�r man behandlar Maos filosofiska arbeten f�r man s�ledes ta h�nsyn till en mycket komplex problemskala - n�got som f�r oss l�ngt utanf�r filosofins gr�nser och m�ste uteslutas fr�n denna ess�. Framf�r allt: den objektiva sanningen i de fakta som Mao anv�nder f�r att utveckla sin argumentering st�r i ett inre f�rh�llande till sj�lva argumenteringen och om de faktiska h�ndelserna framst�lls falska eller f�rvr�ngda blir ocks� den dialektiska logiken falsk eller f�rvr�ngd.[42] Vissa element hos eller sidor av presenterade fakta �r emellertid av mer direkt relevans och m�ste behandlas.
Som exempel p� de "inre orsakernas" f�retr�de anger Mao revolutionens nederlag 1926 och tillskriver det
"den opportunism som d� fanns inom det kinesiska proletariatet (inom Kinas kommunistiska parti) ... Senare tillfogades den kinesiska revolutionen �ter sv�ra bakslag av fienden till f�ljd av att �ventyrspolitik uppkommit inom v�rt parti ... S�lunda ser vi att fr�gan huruvida ett politiskt parti ska kunna leda revolutionen till seger �r beroende av riktigheten i dess egen politiska linje och fastheten i dess egen organisation."[43]
S�lunda ser vi att fr�gan huruvida revolutionen skall segra inte beror p� de respektive klassernas styrka eller svaghet (storlek, f�rh�llande till produktions- och kommunikationsmedel, relativ samh�llstyngd etc.) som (sant eller falskt) kan avspeglas i partipolitiska ideologier utan p� den rent ideella representationen, den intellektuella konstruktionen av en politisk kurs och en politisk solidaritet. Inte nog med att Mao anf�rt orsaker som (om �n sanna) st�r utanf�r, inte innanf�r, arbetarklassen och d�rf�r inte �r dialektiska han har ocks� anf�rt orsaker som �r ideella och inte materiella. Det finns naturligtvis tillf�llen i en revolution�r kris, d� en politisk kurs kan vara avg�rande. Den politiska kursen kan emellertid inte gripas ur luften. Den kan analyseras som korrekt bara i f�rh�llande till proletariatets och de andra klassernas faktiska omst�ndigheter, inte i f�rh�llande till politiska ledares �verl�gsna eller underl�gsna visdom. Det r�cker med att s�tta upp Maos metod mot Lenins. N�r Lenin 1914 st�lldes inf�r det faktum att andra internationalens antikrigsprogram fullst�ndigt br�t samman, n�jde han sig inte med att beskylla de socialistiska ledarna f�r f�rr�deri. Han utarbetade sin studie �ver Imperialismen som kapitalismens h�gsta stadium f�r att finna klassmots�ttningen inom arbetarklassen och drog slutsatsen att ett nytt skede av kapitalismen hade framskapat en privilegierad del av arbetarklassen, som drog nytta av den koloniala exploateringen. Vad han trodde vara de socialistiska partiernas degenerering tillskrev han detta f�rh�llande. Subjektiva orsaker, s�som f�rr�deri eller oriktig politisk kurs, var till st�rsta delen f�ljder av en objektiv historieutveckling.
Ett annat exempel framh�ver �n tydligare den idealistiska avvikelsen fr�n den dialektiska materialismen. N�r Mao diskuterar mots�ttningarnas s�regenhet exemplifierar han en unders�kning av "de b�da sidorna i varje mots�ttning" med en historia om Kuomintang och kommunistiska partiet.[44] F�re 1927 hade Kuomintang vissa politiska riktlinjer och var revolution�rt och kraftfullt. "Efter 1927 f�r�ndrades Kuomintang emellertid till sin motsats och blev ett reaktion�rt block av gods�gare och storbourgeoisie". Efter 1936 f�r�ndrades dess politik igen och det samarbetade med det kommunistiska partiet. Efter att i ena �gonblicket st�tt "i f�rbund med olika klasser f�r den demokratiska revolutionen" blir Kuomintang i det andra "ett reaktion�rt block av gods�gare och storbourgeoisie". Jag skall inte h�r ta upp fr�gan om sj�lva historieskrivningen �r riktig.[45] Vad som i detta sammanhang �r v�sentligt �r att ingenstans f�rekommer n�got som helst f�rs�k att visa eller bevisa att Kuomintangs klassammans�ttning p� n�got s�tt f�r�ndrades. Ist�llet f�r att politiken best�ms av materiell grund, d.v.s. av klasskarakt�ren, best�ms organisationens klasskarakt�r h�r av dess politik. �terigen �r det medvetandet som best�mmer varat och inte tv�rtom. Det kr�vs mer �n ett rituellt till�mpande av det dialektiska spr�ket, "f�r�ndrat i sin motsats", f�r att skapa ett dialektiskt t�nkande.
Anledningen till att Mao s� grovt v�ldf�r sig p� en grundl�ggande l�rosats hos den dialektiska materialismen blir lite tydligare i andra halvan av detta exempel, den om det kinesiska kommunistiska partiets utveckling.[46] Fr�n 1924 till 1927 ledde kommunistiska partiet "modigt" ... men begick �ventyrspolitiska misstag. Fr�n och med 1935 (d.v.s. fr�n och med det att Mao tog ledningen) har partiet korrigerat sina misstag, etc., etc. �terigen en fullst�ndigt idealistisk f�rklaring. Ingenstans f�rekommer, t.ex., n�gon uppskattning av partiets klassbas, av det faktum att kommunistiska partiet f�re 1927 var starkt inom arbetarklassen - en styrka som det fullst�ndigt f�rlorade efter 1927 �rs sammanbrott. �terigen bortser jag ifr�n fr�gan om Maos beskrivning av kommunistiska partiets utveckling �r historiskt riktig. Den �r helt uppenbart ofullst�ndig och just ofullst�ndigheten �r kritisk f�r den dialektiska materialismen. Det har m�h�nda en viss betydelse att Mao bara genom att p� detta s�tt avvika fr�n den dialektiska materialismen kan framst�lla kommunistiska partiet som ett under alla omst�ndigheter prolet�rt parti. Det �r f�r Mao inte klassammans�ttningen som bidrar till att best�mma politiken. Det �r politiken som best�mmer klass-"sammans�ttningen".
I syfte att ge sig sj�lv frihet att sluta f�rbund med vilka som helst, i vanliga fall som reaktion�ra betraktade, organisationer eller stater (som Kuomintang), som Mao finner n�dv�ndigt, trycker han h�rt p� mots�ttningens s�regenhet. Detta betyder helt enkelt att den universella principen om att alla ting inneh�ller mots�ttningar inte befriar en fr�n ansvaret att best�mma varje konkret mots�ttnings specifika natur i varje enskild situation. Efter att l�nge �ltat denna allm�nna sats angriper Mao pudelns k�rna. Det �r inte s� att varje ting eller fenomen bara har en huvudsaklig mots�ttning - det finns ocks� en viktigaste sida i mots�ttningen. F�r Mao inneb�r detta en alltigenom rigid, formalistisk och odialektisk konstruktion, inom vilken uteslutande ideella och subjektiva omd�men kan g�ras[47]. N�r Kuomintang samarbetar med kommunistiska partiet �r mots�ttningens huvudsakliga sida Kuomintangs progressivt revolution�ra sida. N�r Kuomintang v�nder sig emot kommunistiska partiet blir den f�rra organisationens reaktion�ra natur den viktigaste sidan. Det m�ste upprepas: detta �r, i fakta som i t�nkande, fullst�ndigt skilt fr�n n�gon som helst materiell grund och fullst�ndigt i avsaknad av n�dv�ndighetens element, d.v.s. av den inneboende inre utveckling f�rutan vilken dialektisk materialism �r intet.
Samma rigida formalism utstr�cks till att g�lla andra fr�gor. I mots�ttningen finns identitet och kamp. Exempel:
"Med revolutionen som medel omvandlar sig som ni vet proletariatet, en g�ng den beh�rskade klassen, till h�rskande klass, medan bourgeoisien, den f�rutvarande h�rskande klassen, omvandlas till den beh�rskade och dess l�ge f�r�ndras till det som ursprungligen intogs av dess motsats ... Hur skulle en s�dan f�r�ndring kunna �ga rum om det inte under givna betingelser funnes inb�rdes samband och identitet motsatserna emellan?"[48]
Det �r sv�rt att f�rest�lla sig ett mer felaktigt till�mpande av begreppet om mots�ttningarnas enhet eller mots�ttningarnas genomtr�ngande av varandra. J�mf�r denna rigida kategoritill�mpning med Lenins, ovan anf�rda, sexton dialektiska element. Ett enkelt platsbyte �r det minst av allt fr�ga om. �nda in i sj�lva slutet, processens avslutande med att en klass omkullkastar en annan, f�ruts�tts b�gge klassernas omintetg�rande, inte bara ett enkelt platsbyte. I Kapitalet till�mpade Marx detta begrepp p� ett riktigt s�tt, framf�r allt i f�rsta kapitlet - men ocks� i verket som helhet. Kategorin kapital inneh�ller och �r sin motsats, arbete. Kapitalet uppdelas i konstant och variabelt kapital. Konstant kapital �r produktionsmedel; variabelt kapital �r arbetskraft. Arbetet st�r s�ledes inte helt enkelt som en motsats i avvaktan n�gonstans och v�ntar p� sin chans att omkullkasta kapitalet. Det �r en del av sj�lva kapitalet och f�rh�llandet mellan de tu och inom helheten �r i st�ndig r�relse och f�r�ndring allt eftersom tekniska framsteg i det konstanta kapitalet f�r�ndrar (och f�r�ndras av) arbetets natur, arbetarklassens omfattning, arbetskontrollens natur, arbetarorganisationerna o.s.v. Att reducera denna rika och komplexa process, som vi h�r bara snuddat vid, till ett formellt platsbyte �r som att avg�ra vilka som �r de sn�lla m�nniskorna och vilka som �r de stygga genom att se efter vilka som b�r vita pappershattar. Och naturligtvis �r det Mao som delar ut hattarna.
Att dialektiken f�rfuskas �r ingen tillf�llighet. Utsuddandet av begreppen som historiska motivkrafter, den rigida formalismen, allt detta har ett syfte. Syftet �r en teori om partiet och partiets roll i det kinesiska samh�llet.
"...mots�ttningar inom kommunistiska partiet l�ses genom kritikens och sj�lvkritikens metod ..."[49]
Detta �r f�rv�nansv�rt likt de filosofiska st�ndpunkter som Zhdanov l�t p�bjuda de ryska filosoferna.
"I v�rt sovjetiska samh�lle, d�r de antagonistiska klasserna har likviderats, tar kampen mellan det gamla och det nya, och f�ljaktligen utvecklingen fr�n l�gre till h�gre, inte form i kamp mellan antagonistiska klasser och i omst�rtningar s�som fallet �r under kapitalismen. Den tar ist�llet form i kritik och sj�lvkritik, ett m�ktigt instrument i kommunistiska partiets h�nder. Detta �r obestridligen en ny sida av r�relse, en ny typ av utveckling, en ny dialektisk lag."[50]
Ovanst�ende lades fram i en rapport till en filosofisk konferens i juni 1947 f�r att i kommunistiska partiets centralkommitt�s namn framtvinga en ny kurs.[51] F�r att bek�mpa idealismen introducerades en ny lag, kritik och sj�lvkritik, en alltigenom idealistisk konstruktion. I allt v�sentligt upprepar Mao denna syn.[52] Resultatet �r en inverterad kritik av Hegel. Fr�n att ha trott att historien var filosofins historia, medvetandets och sj�lvmedvetandets historia, fann sig Hegel slutligen st�dja statsbyr�kratin. Med utg�ngspunkt fr�n statsbyr�kratin finner sig (de kinesiska och ryska) stalinisterna l�gga fram teorin att historien nu �r medvetandets och sj�lvmedvetandets historia. Detta �r en idealistisk syn som anlagts i syfte att h�lla de materiella maktinstrumenten i andra h�nder �n de enkla arbetarnas och b�ndernas.
Mao st�ttar upp det hela genom att f�rfalska Lenins syn p� antagonism och mots�ttning. Mao citerar Lenin enligt f�ljande:
"Antagonism och mots�ttning �r inte alls ett och detsamma. Under socialismen kommer den f�rstn�mnda att f�rsvinna, men den andra att best�".[53]
Mao f�r detta till att blott och bart betyda:
"Om kamrater som beg�tt misstag kan r�tta dessa, kommer den (mots�ttningen) inte att utvecklas till antagonism".[54]
Men Lenin menade n�got helt annat. Det var hans �sikt att det socialistiska samh�llet skulle inneb�ra klassernas f�rsvinnande och d�rmed klasskampens upph�rande. Det st�r helt klart att han satte likhetstecken mellan antagonism och klasskamp, d.v.s. en motsats som hade den objektiva verkligheten till grund och st�llde m�nniska mot m�nniska. Med klassernas omintetg�rande trodde han att, allt eftersom m�nniskorna fortsatte att omforma v�rlden, mots�ttningen huvudsakligen skulle uppr�tth�llas i fysiska eller vetenskapliga former. Detta har ingenting som helst att g�ra med Maos tr�nga perspektiv och egna angel�genheter. Lenins �sikt st�r i fullst�ndig �verensst�mmelse med hans filosofiska st�ndpunkter. F�r Mao, som f�ruts�tter sekler av klasskamp inom det kommunistiska samh�llet, blir den bara �nnu ett s�tt att ber�va vilken som helst materiell objektivitet dess filosofi.
Detta �r till allra st�rsta delen ett politiskt och inte ett filosofiskt arbete. Om titeln �ndrades till "Om det r�tta s�ttet att behandla missn�je inom folket" skulle det ge en adekvat bild av inneh�llet och inte f�rorsaka n�gon missuppfattning om att det g�ller n�gonting liknande dialektiska mots�ttningar. Titeln �r emellertid avsiktligt vald f�r att underst�dja Maos argument - den skall f�rl�na stycket ett sken av filosofisk objektivitet och den marxistiska dialektiska materialismens tyngd. I sj�lva verket �r den sista skuggan av dialektisk materialism f�rsvunnen.
"Mots�ttningen mellan utsugare och utsugna, som finns mellan den nationella bourgeoisien och arbetarklassen, �r antagonistisk", s�ger Mao, "men under de faktiska betingelser som r�der i Kina kan en s�dan antagonistisk mots�ttning, om den behandlas p� l�mpligt s�tt, omformas till en icke-antagonistisk mots�ttning och l�sas p� ett fredligt s�tt".[55]
H�r har vi alltihop i ett n�tskal: Kommunistiska partiet som historiens skapare och inte folkets massor. Kategorierna (arbetarklass, bourgeoisie) s� rigida och meningsl�sa att Mao kan bolla med dem hur han vill. Klasser utan klasskamp (eller, om n�dv�ndigt, klasskamp utan klasser). Den dialektiska materialismen, eller snarare dess skal, blir helt enkelt de citat som pr�sterna snokar upp och pluggar in utantill f�r att r�ttf�rdiga n�sta omkastning i den politiska kursen. Och nu �r vi framme: Det �r om�jligt att p�st� att Mao Tse-tung p� n�got s�tt f�r den dialektiska materialismen vidare. Avvikelserna fr�n Marx och Lenins filosofiska metod �r alltf�r kraftiga f�r att � ena sidan accepteras som ofullst�ndig popularisering eller, � andra, som utslag av sl�ende originalitet. Mao besitter naturligtvis som de flesta andra m�nniskor en filosofi.[56] En adekvat redog�relse f�r denna filosofi ligger utanf�r denna uppsats ram. Vad som emellertid �r mest i�gonfallande �r att hans filosofi �r hans politiks tj�nare. Den har inte drivit fram n�gra av de bidrag han l�mnat historien. Att Mao har l�mnat den moderna v�rlden egna bidrag kan inte f�rnekas. Vad som m�ste f�rnekas �r att de har n�got som helst med filosofi att skaffa.
[1] George Thomson, "Marxism in China today", The Broadsheet (London) Vol. 2, nr 5, sid. 4.
[2] Arthur A. Cohen, The Communism of Mao Tse-tung (Chicago1966), sid. 21.
[3] Ibid., sid. 22.
[4] V. I. Lenin, Philosophical Notebooks (Collected Works, Vol. 38) (Moskva 1961), sid. 180.
[5] "Den 'dialektiska' materialism, eller monism, som framf�rs i Anti-D�hring och i de ess�er om naturfilosofin, som f�rst 1925 publicerades under titeln Dialektik der Natur, st�r bara i avl�gset sl�ktskap med Marx egen synpunkt ..." George Lichtheim, "On the Interpretation of Marx's Thought", Survey, nr 62 (jan. 1967), sid. 5. "Resultaten (av Engels arbeten om naturfilosofin) var knappast s�dana att de h�jde Engels anseende som filosof hos dem som inte accepterar hans skrifter som best�ndsdel av trosl�ran." Frederick Copleston, A History of Philosophy (Garden City, 1965), Vol. 7, Part II, sid. 82.
[6] Samlade verk i urval, band 18-19.
[7] Stockholm 1926, Frams f�rlag.
[8] Stockholm 1964, Tema.
[9] Mao Tse-tung, Politiska skrifter (Stockholm 1967, Tema), sid. 24.
[10] Ibid., sid. 25.
[11] Ibid., sid. 26.
[12] Ibid.
[13] Ibid.
[14] Ibid., sid. 28.
[15] Ibid.
[16] Ibid., sid. 29-30.
[17] G. W. F. Hegel, Wissenschaft der Logik, Zweiter Teil, S�mtliche Werke, Band V (Stuttgart 1936), sid. 315-316.
[18] Collected Works, Vol. 38, sid. 210.
[19] Mao, op. cit., sid. 36.
[20] Mao Tse-tung, Selected Works (Peking 1965), Vol. 1, sid. 296.
[21] Collected Works, Vol. 38, sid. 211.
[22] Mao Tse-tung, Politiska skrifter. sid. 24.
[23] Enligt en ledare i Jiefangjun Bao (Daglig tidning f�r Befrielsearm�n) av den 4 maj 1966 l�r Mao anse att klasskampen kommer att fortg� i "�rhundraden". The Great Socialist Cultural Revolution in China (1) (Peking 1966) sid. 20-28.
[24] Mao, op cit., sid. 35.
[25] Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, andra upplagan (Stockholm 1955), sid 9.
[26] G.W.F. Hegel, Ph�nomenologie des Geistes, S�mtliche Werke Band II (Leipzig 1909), sid. 5.
[27] Collected Works, Vol. 38, sid. 221-222, kurs. orig.
[28] OP. cit., sid. 39.
[29] Collected Works, Vol. 38, sid. 162, kurs. orig.
[30] Op. cit., sid. 47.
[31] Ibid., sid. 47.
[32] Ibid.
[33] Ibid., sid 57.
[34] Hegel, Wissenschaft der Logik, Zweiter Teil (Stuttgart 1936),sid. 342-343.
[35] Collected Works, Vol. 38, sid. 229.
[36] C. L. R. James, Notes on Dialectics (Detroit u.�.), sid. 3. (Ursprungligen f�rfattat 1948 publicerades detta arbete f�rst 1966)
[37] Wissenschaft der Logik, Erster Teil (Stuttgart 1936), sid. 17.
[38] Collected Works, Vol. 38, sid. 92-93.
[39] Mao, op. cit., sid. 47.
[40] Slutet p� meningen avsl�jar naturligtvis varf�r fr�gan ligger bortom Maos dialektik.
[41] Som kontrast mot Maos s�tt att anv�nda mots�ttningen f�r att st�lla partiet ovanf�r den historiska processen, inneh�ller C. L. R. James Notes on Dialectics ett v�rdefullt exempel p� hur begreppet om mots�ttning kan anv�ndas f�r att belysa det prolet�ra partiets utvecklingsskeden. "De antagonistiska elementens utvecklande inom arbetarr�relsen st�r klart. St�ndigt h�gre stadier, skarpare konflikter av arbetarr�relsens utveckling som objekt och som medvetande. Allt starkare och f�rdjupade f�rs�k fr�n massornas sida att bryta igenom detta f�rh�llande ... Det �r uppenbart att proletariatets konflikt st�r mellan det sj�lv som objekt och det sj�lv som medvetande, dess parti. Partiet har en egen dialektisk utveckling. Denna konflikts l�sning inneb�r delningens avskaffande. Miljonen medlemmar i franska kommunistpartiet, de 2,5 miljonerna i Italien, deras dominerande av fackf�reningsr�relsen, allt detta visar att proletariatet vill avskaffa denna skillnad som �r �nnu en form av den kapitalistiska delningen av det manuella och intellektuella arbetet. Denna epoks revolution�ra parti kommer att vara den organiserade arbetskraften sj�lv tillsammans med den revolution�ra sm�bourgeoisien. Avskaffandet av kapitalet och avskaffandet av skillnaden mellan proletariatet som objekt och proletariatet som medvetande kommer att vara en och samma process. Detta �r v�r nya uppfattning och det �r med s�dana �gon vi unders�ker vad proletariatet i verkligheten �r." (sid. 46-47, kurs. orig. )
"Hegel f�ljde sitt system till slutet och fastst�llde (genom sin v�rldsande) tankef�rm�gan som universums r�relseprincip. Under detta baner l�nkade han samman varandet och vetandet. Och han gjorde t�nkandet fritt, skapande, revolution�rt (dock bara f�r ett f�tal filosofer). Marxismen f�ljde honom och fastst�llde m�nniskans arbetskraft som det m�nskliga samh�llets r�relseprincip. Under detta baner sammanl�nkade Marx varandet och vetandet, och gjorde arbetskraften och d�rmed t�nkandet fri, skapande, revolution�r f�r hela m�nskligheten. B�gge undanr�jde var p� sitt s�tt mots�ttningen mellan varandet och vetandet. Om nu partiet �r proletariatets vetande s� inneb�r proletariatets framtid partiets avskaffande. Detta �r v�r nya allm�ngiltighet i sin mest oh�ljda och abstrakta form ..." (sid. 150) "Vi �r bortom Staten och revolutionen. Jag kan summera v�r nuvarande bel�genhet i orden: Partiet och revolutionen. Det �r v�rt spr�ng. Det �r v�r nya allm�ngiltighet - avskaffandet av skillnaden mellan parti och massa. I de utvecklade l�nderna �r vi i sj�lva verket ganska n�ra den." (sid. 154, kurs. orig.)
S�vitt jag vet �r detta det enda st�lle, d�r - �tta �r f�re h�ndelsen - den ungerska revolutionen abstrakt f�ruts�gs.
[42] Detta �r anledningen till att Stuart R. Schrams f�rklaring m�ste f�rkastas: "... om Maos framtr�dande i den 'rena' dialektikens rike inte �r s� verkningsfullt som Mr Holubnychy vidh�ller s� �r inte heller hans bidrag till den 'till�mpade' dialektiken s� betydelsel�st som Mr Cohen vill g�ra det." "Mao Tse-tung as Marxist Dialectician", China Quartery, nr. 29 (jan. - mars 1967), sid. 160. "Ren" och "till�mpad" dialektik kan inte skiljas �t eftersom den enda "rena" dialektiken med n�dv�ndighet �r den till�mpade dialektiken. Om man emellertid ers�tter termen "till�mpad dialektik" med ordet "politisk" s� att kontrasten kommer att st� mellan Maos politik och Maos dialektik s� blir citatet ovan helt giltigt och f�rvr�nger f�rmodligen inte Mr Schrams grundl�ggande uppfattning.
[43] Op. cit. sid. 40-41.
[44] Ibid., sid. 52-53.
[45] Inom kommunistr�relsen var uppfattningarna om dessa h�ndelser synnerligen delade. Se t.ex. Leon Trotsky, Problems of the Chinese Revolution (New York 1932). [Den intresserade rekommenderas i detta sammanhang framf�rallt Harold R. Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, Athenum Paperback, 2:nd rev. ed., (New York 1966) �.a.]
[46] Op. cit., sid. 52.
[47] I en anm�rkningsv�rd not s�ger den franske marxisten Louis Althusser "... Om mots�ttningar (1937) inneh�ller en hel serie av analyser d�r det marxistiska begreppet om mots�ttningar framst�lls i ett klart ohegelskt ljus. Dess v�sentliga begrepp f�r man f�rg�ves s�ka hos Hegel: huvudsaklig (sic) och sekund�r mots�ttning; viktigaste (sic) och sekund�r sida av mots�ttningen; antagonistisk och icke-antagonistisk mots�ttning, lagen om mots�ttningarnas olikhet i utvecklingen. Maos, av kampen mot dogmatismen inom det kinesiska kommunistpartiet f�ranledda, ess� h�ller sig emellertid i allm�nhet p� ett beskrivande plan och �r f�ljaktligen i vissa avseenden abstrakt. Beskrivande: hans begrepp svarar till konkret erfarenhet. Delvis abstrakt: begreppen presenteras, fast�n nya och l�ftesrika, som specificeringar av dialektiken i allm�nhet snarare �n som n�dv�ndiga f�ljder av den marxistiska samh�lls- och historieuppfattningen". ("Contradiction and Overdetermination", New Left Review, nr 41, /jan.-feb. 1967/, sid. 19, fotnot 6.) Althusser tycks omedveten om att han genom att skilja Maos dialektik fr�n Hegel ocks� skiljer den fr�n Marx. Althussers dragning till Mao �r helt f�rst�elig, eftersom han i sin ess� p� ett sofistikerat s�tt f�rs�ker �stadkomma vad Mao �stadkommer helt �ppet. Genom att befria marxismen fr�n den hegelianska dialektiken f�rvandlar Althusser "mots�ttningen" till en s� bred och allm�ngiltig abstraktion att den blir meningsl�s - han f�rvandlar den marxistiska dialektiken till n�got som mest liknar ordin�r vetenskaplig empiricism.
[48] Mao, op. cit., sid. 63-64.
[49] Ibid., sid. 47.
[50] Andrei A. Zhdanov, Essays on Litterature. Philosophy and Music (New York 1950), sid. 71-72.
[51] En genomtr�ngande analys av denna utveckling �terfinns i State capitalism and World Revolution, 2:nd edition (Welwyn Garden City u.�. /1956/), sid. 41-42. Gustav A. Wetter refererar denna konferens i Dialectical Materialism (New York 1963), sid. 183-189 men tycks inte vara medveten om betydelsen av "uppt�ckten" av en "ny" dialektisk lag.
[52] Fr�gan om det var Mao eller Zhdanov som f�rst uppt�ckte denna "nya dialektiska lag" �r inte v�sentlig f�r de teser som utvecklas i denna ess�. Det v�sentliga �r helt enkelt det faktum att denna lag f�rorsakades av s�v�l den ryska som den kinesiska kommunismens politiska behov. Studera Arthur A. Cohen, The Communism of Mao Tse-tung (Chicago 1966), sid. 22-28 f�r ett utvecklande av tesen att "Om praktiken" och "Om mots�ttningar" inte som p�st�s skrevs 1937 utan l�ngt senare, 1950 och 1952. Motsatt �sikt redovisas i Stuart R. Schrams "Mao Tse-tung as Marxist Dialectician", China Quarterly, nr 29 (jan.- mars 1967), sid. 157-159.
[53] Citerat i Mao, op. cit., sid. 70.
[54] Ibid., sid. 69.
[55] Ibid., sid. 215.
[56] I State capitalism and World Revolution placeras den stalinistiska (och maoistiska) filosofin in i sitt historiska sammanhang, sid. 38-45.