Originalets titel: "Marxismo e dialettica".
Publicerat: Ing�r i volymen Lucio
Colletti:
Intervista politico-filosofica, Laterza 1974. Har �ven publicerats p�
engelska, New Left Review 93.
�vers�ttning: Inga Brandell och Fausto Giudice
Digitalisering: Jonas Holmgren
Jag ska i n�gon m�n f�rs�ka klarg�ra den fr�ga som antyds i intervjun, om skillnaden mellan "verklig opposition" (Realopposition eller Realrepugnanz hos Kant) och "dialektisk mots�ttning" (�ven om det kan vara sv�rt i en not). Det r�r sig i b�da fallen om tv� sorters oppositioner. Men de �r radikalt olika. Den "verkliga oppositionen" (eller "mots�ttning" mellan of�renliga kontr�ra) �r en opposition "utan mots�gelse" (ohne Widerspruch). Den strider inte emot identitetsprincipen och (icke-)mots�ttningsprincipen, och �r allts� f�renlig med den formella logiken. Den andra sortens opposition d�remot sker "genom mots�gelsen" (durch den Widerspruch) och ger upphov till en dialektisk opposition.
Marxismen har, som vi skall se, aldrig haft klara id�er om denna fr�ga. I de flesta fall har den inte ens misst�nkt att oppositionerna skulle vara av tv�, helt skilda typer. I s�llsynta fall d�remot, d� den har tagit notis om det, har den missf�rst�tt dess betydelse och betraktat �ven den "verkliga oppositionen" som ett exempel p� och ett fall av dialektik, trots att denna �r en opposition "utan mots�gelse", d.v.s. icke-dialektisk.
Mycket kort nu om de b�da oppositionernas struktur.
a) Den dialektiska oppositionen. Den uttrycks traditionellt genom formeln "A icke-A". I detta fall kan det ena motsatta inte st� utan det andra och tv�rtom (de motsatta termerna dras till varandra). Icke-A �r negationen av A. A �r inget i och f�r sig: det �r bara det andras negation. F�r att d� kunna ge icke-A en betydelse �r det n�dv�ndigt att samtidigt veta vad A �r, d.v.s. det som icke-A negerar. Men �ven A �r i sin tur negativt. Eftersom icke-A �r dess negation, �r allts� A det andras negation. Och eftersom att s�ga A �r detsamma som att s�ga icke icke-A, m�ste ocks� A, f�r att f� en betydelse, h�nvisas till den andra termen, vars negation den �r. B�da polerna �r ingenting i sig sj�lva, de �r negativa. Men var och en �r negation-relation. F�r att egentligen kunna veta vad den ena �r, m�ste man samtidigt veta vad den andra �r, vars negation den f�rsta �r. Varje pol, f�r att vara sig sj�lv, inneb�r allts� relationen till den andra: d.v.s. enheten (de motsattas enhet). Endast inom denna enhet �r den ena den andras negation.
Dialektikens ursprung �r platoniskt. B�da de motsatta termerna �r negativa, i den meningen att de �r icke-verkliga, icke-ting (Undinge) och ist�llet id�er. "Den sanna dialektikens begrepp", s�ger Hegel och h�nvisar till Platon, "�r att visa de rena begreppens n�dv�ndiga r�relse, inte som om den d�rmed l�ste dem i intet, utan i den meningen att resultatet, enkelt uttryckt, just �r att begreppen �r denna r�relse och att det universella �r just s�dana motsatta begrepps enhet".[1]
R�relse hos rena begrepp, som allts� genomtr�nger varandra. Det ena g�r in i det andra och det andra i det f�rsta. I sig sj�lvt �r det ingenting. Och var och ett �r faktiskt bara det andras negation. Det har sitt v�sen utanf�r sig sj�lvt, i det motsatta. F�r att d� kunna vara sig sj�lvt och ge en inneb�rd �t sin egen negation, kr�vs h�nvisning till det andras natur, vars negation det �r. Opposition-innefattning. H�r �r k�rnan till alla nyckelbegrepp i den platonska dialektiken. Platons συμπλοκή ειδών (se WG Runciman, Plato's later Epistemology, Cambridge 1962, s. 111 ff.), d.v.s. id�ernas inb�rdes sammanhang. Vidare κοινωνία τών γενών, d.v.s. de h�gre arternas, μέγιστα γένη, gemenskap (med Hegels ord: "de rena begreppen"). Och h�r ocks� fr�gan om διαίρεσις eller delning enligt arterna (om vilken, f�rutom den klassiska Studien der Entwicklung der Platonischen Dialektik von Sokrates zu Aristoteles, Darmstadt, s. 71 ff., en gammal bok som fortfarande kan g�ra nytta: A. Di�s, Autour de Platon, Paris, 1926, vol. II, ss. 470-522).[2]
Det handlar naturligtvis om den �ldre Platon. Skillnaden i f�rh�llande till hans tidigare syn �r v�l sammanfattad i denna totalv�rdering av Cassirer:
"I sin f�rsta tappning skiljer den platonska id�doktrinen mellan det enskilda och det m�ngfaldiga, mellan id�n och fenomenet genom att s�tta dem i olika v�rldar. Vara och bli, όυσία och γένεσςι st�r emot och utesluter varandra. Men den platonska tankeprocessen leder till en helt ny fr�gest�llning: nu uppt�cks faktiskt en form av 'r�relse', κίνησις, som inte l�ngre h�r till h�ndelsen och den f�rnimbara tillvaron, utan till sj�lva id�n. Om ett och samma fenomen ska 'delta' i olika id�er, om dessa ska penetrera varandra i det, �r detta endast m�jligt i den m�n det redan mellan sj�lva id�erna finns en gemensam ursprunglig 'gemenskap', som g�r att den ena id�n best�mmer den andra och den ena f�rvandlar sig till den andra. Som Sofisteri visar, �r inget vetande, ingen kunskap m�jlig utan denna rent id�ella gemenskap, utan denna κοινωνία τών γενών. Men eftersom blivandet i sig sj�lvt, som n�dv�ndiga moment innesluter varande och icke-varande �r resultatet av detta faktum att �ven icke-varandet inte �r helt enkelt icke-verkligt utan inneboende i v�sendet, d.v.s. h�r till samma rena id�. Mot den eleatiska doktrinen om det helas enhet och or�rlighet, som grundar sig p� en absolut opposition mellan 'varande' och 'icke-varande', m�ste man st�dja propositionen: 'p� n�got s�tt �r icke-varandet, och varandet �r ej.' "[3]
F�r att �terg� till �mnet: det som intresserar oss i detta stycke �r strukturen i oppositionen-mots�gelsen. Eftersom varje pol av mots�gelsen i sig �r negativ, bara �r den andras Icke och har sitt v�sen utanf�r sig sj�lv, i den motsatta, m�ste den, f�r att vara, inneb�ra relationen till den andra, d.v.s. de motsattas enhet. Det inneb�r allts� att den endast inom denna enhet eller fattning �r negation eller uteslutning av den andra. B�da momenten i det dialektiska f�rh�llandet hos Hegel f�r, enligt Nicolai Hartmann, "en dubbel betydelse, och denna dubbla betydelse �r f�r dem v�sentlig: varje moment �r f�rst ett av momenten och sedan de b�das enhet".[4] Hegels filosofi har "bevisat att de enskilda id�erna, tagna var f�r sig, �r abstraktioner; att de endast tillsammans och i ett inb�rdes f�rh�llande har en allm�n giltighet; och att deras 'gemenskap', deras 'inb�rdes beroende' (att de "genomtr�nger varandra") st�r f�re de enskilda id�erna".[5]
Vi �terkommer senare till skillnaden mellan Hegel och Platon. H�r har vi i v�r schematiska framst�llning l�mnat alla olikheter �t sidan. � andra sidan �r det sj�lvklart att h�nvisningen till Platon inte kunde ske h�r annat �n utifr�n Hegels moderna dialektiska st�ndpunkt, som egentligen �r den som intresserar oss.
Nu till den andra typen av opposition.
b) Verklig opposition, "utan mots�gelse". H�r �r allt annorlunda. Den uttrycks av formeln "A och B". B�da �r verkliga, positiva. Var och en st�r f�r sig sj�lv. Och eftersom de inte beh�ver h�nvisa till varandra f�r att vara, har vi h�r som relation en �msesidig repulsion. Opposition-uteslutning ist�llet f�r opposition-inneslutning. Och medan vi f�rst talade om de motsattas attraktion, m�ste vi h�r tala om �msesidig repugnans, Realrepugnanz.
Det finns en text av Marx som v�l uttrycker vad "den verkliga oppositionen" �r i motsats till den dialektiska. I sin Kritik fr�n 1843 skriver han:
"Verkligt motsatta kan inte ha n�got samr�re, just d�rf�r att de �r motsatta i verkligheten. Inte heller beh�ver de n�gon f�rmedling eftersom de �r av motsatt natur. De har inget gemensamt, de beh�ver inte varandra, de g�r inte i varandra. Det ena inneh�ller inget s�kande, inget behov, inget f�regripande av det andra."[6]
Det �r allts� bortkastad tid att tala om tingens dialektik. I fallet med oppositionen-mots�ttningen, vilken �r den dialektiska mots�ttningen mellan "h�gre arter", d.v.s. id�erna eller de "rena begreppen", r�r det sig om �msesidig attraktion, k�rlek och l�ngtan till relationen, enheten som prius. H�r finns det d�remot inget behov av den dialektiska medlingen; motsatserna har, s�som verkliga motsatser, "inget gemensamt med varandra".[7]
Vi ska inte h�r �gna oss �t att unders�ka varifr�n Marx f�tt detta begrepp om den verkliga oppositionen, d.v.s. om of�renliga motsatta moment. Han kan ha f�tt det direkt fr�n den aristoteliska teorin om motsatserna, eller indirekt fr�n Feuerbach, som flera g�nger �beropar den mellan raderna. Ett �r s�kert att den moderna upphovsmannen till teorin om den verkliga oppositionen �r Kant: f�rst i hans Beweisgrund[8] och, p� ett bredare s�tt, i Versuch den Begriff der negativen Gr�ssen in die Weltweisheit einzuf�hren (b�da texterna �r fr�n 1763) och sedan i Kritik der reinen Vernunft samt i de beundransv�rda sidorna av hans Anmerkung zur Amphibolie der Reflektionsbegriffe.
F�r korthetens skull ska jag bara ta upp det f�rsta kapitlet i Versuch fr�n 1763, som �r exemplarisk i sin enkelhet och klarhet. H�r bekr�ftar Kant det som redan sagts, men klarg�r och vidareutvecklar det. F�r det f�rsta bekr�ftar han att det finns tv� sorters opposition: "antingen den logiska (durch den Widerspruch) eller den verkliga (real), d.v.s. utan mots�gelse (ohne Widerspruch). " Han till�gger: "den f�rsta, n�mligen den logiska, �r den enda man hittills lagt m�rke till."[9]
Sedan f�ljer betraktelser kring strukturen i Realrepugnanz och hur den radikalt skiljer sig fr�n oppositionen-mots�gelsen. I den verkliga oppositionen "�r ett tings tv� predikat motsatta, men inte enligt mots�gelseprincipen (...) En och samma kropp kan dras av tv� lika stora drivkrafter �t tv� motsatta h�ll, utan att detta inneb�r en mots�gelse. F�ljden d�rav �r ett stillast�ende, vilket �r n�gonting (representabile). Detta �r likv�l en sann mots�ttning. Ty det som fastsl�s av den ena tendensen skulle, om den vore ensam, upph�vas av den andra, och b�da tendenserna �r sannolika predikat av ett och samma ting, vilket de samtidigt tillh�r."[10]
�ven i den verkliga oppositionen finns det allts� en negation, ett annulerande, dock av en annan typ �n i mots�gelsen. De verkliga motsatserna �r inte, som i mots�gelsen, negativa i och f�r sig, d.v.s. bara varandras negationer. B�da �r var f�r sig positiva och verkliga. H�r, s�ger Kant, "�r b�da predikaten A och B affirmationer".[11] Den negation som de ut�var p� varandra best�r i att de �msesidigt annulerar respektive effekt. Kort sagt: i den verkliga oppositionen eller mot-f�rh�llandet (Gegenverh�ltnis) �r b�da poler positiva, �ven om den ena betecknas som negativ motsats till den andra. Som Kant s�ger:
"I en verklig opposition kan den ena av de motsatta best�mmelserna aldrig vara den mots�gande motsatsen till den andra, ty d� skulle det r�ra sig om en motsats av logisk natur (...) I varje verklig opposition m�ste b�da predikaten vara positiva (...). P� s� s�tt �r dessa ting, varav det ena betraktas som den andras negation, var f�r sig positiva."[12]
Och de negativa m�ngderna d�? De m�ngder som matematiken s�tter ett minustecken framf�r? Deras beteckning �r obest�md, s�ger Kant. De s. k. negativa m�ngderna �r, i verklighet, sj�lva positiva.
"De med minus angivna m�ngderna har detta endast som tecken p� mots�ttning, i och med att de betraktas tillsammans med dem som har plustecken framf�r sig; men om de st�r i f�rbindelse med dem som ocks� har minus framf�r sig, finns ingen mots�ttning l�ngre, eftersom det �r ett motf�rh�llande, vilket endast antr�ffas mellan plus och minus. Och d� subtraktionen �r ett upph�vande som �ger rum n�r motsatta m�ngder betraktas tillsammans, �r det klart att minus egentligen inte �r ett tecken p� subtraktion, som man allm�nt f�rest�ller sig, utan att subtraktionen endast kan betecknas av + och - tillsammans. Det inneb�r att -4-5=-9 inte �r n�gon subtraktion, utan en verklig addition av m�ngder av samma art. +9-5=4 d�remot �r en subtraktion, i och med att de motsatta tecknen tyder p� att den ena i den andra upph�ver sitt eget v�rde. P� samma s�tt betyder plustecknet i sig sj�lvt ingen addition (bevis d�rp� -9+4=-5). Det blir addition endast om en m�ngd som betecknas med +, sammanst�lls med en annan, framf�r vilken man s�tter eller t�nker ett annat plustecken. St�lls den d�remot samman med en m�ngd som f�reg�s av minus, d� kan detta endast ske medelst mots�ttningen, och d� betyder plustecknet och minustecknet en subtraktion (...)."[13]
Med andra ord finns negationen med i den kontr�ra relation som den verkliga oppositionen �r, men inte i den meningen att en av de tv� termerna kan betraktas som negativ i sig, som icke-varande. "Det vore fel att f�rest�lla sig en s�rskild sorts ting och att kalla dem f�r negativa", s�ger Kant. Egentligen "skulle de negativa tingen betyda negationer (negationes) i allm�nhet, vilket inte riktigt �r det begrepp som vi vill fastst�lla". Han forts�tter:
"Vi har ju redan nog f�rklarat de motf�rh�llanden som utg�r detta begrepp och best�r i den verkliga oppositionen. Men, f�r att med en g�ng g�ra klart att en av de motsatta termerna inte �r den kontradiktoriska motsatsen till den andra, och att om den ena �r positiv, den andra inte �r en ren negation av den f�rsta, utan - som vi snart skall se - st�r som affirmativ motsats till den, s� skall vi, enligt matematikernas metod, kalla nedg�ng f�r negativ uppg�ng, fallande f�r negativt stigande, tillbakag�ng f�r negativt fram�tskridande, s� att t.ex. fallandet inte skiljer sig blott fr�n stigandet som A fr�n icke-A, utan �r lika positivt som stigandet, och ligger till grund f�r en negation endast om det �r i samband med stigandet. Det �r sj�lvklart att eftersom allt h�r �r en fr�ga om motf�rh�llanden f�r jag likav�l kalla nedg�ng f�r negativ uppg�ng som jag kan kalla uppg�ng f�r negativ nedg�ng, och likas� �r kapital negativa skulder liksom dessa skulder �r negativt kapital. Det f�refaller dock vara f�rnuftigare att beteckna som negativt det som d� och d� avses n�r man med det vill peka p� det verkligt motsatta. Det �r s�ledes mer befogat att kalla skulderna f�r negativt kapital �n tv�rtom, trots att det i sj�lva motsatsf�rh�llandet inte finns n�gon skillnad (...)."[14]
F�r att sammanfatta, l�t oss s�ga att det inte finns ting som �r negativa i sig, d.v.s. negationer i allm�nhet, och f�ljaktligen icke-vara till sin konstitution. Det som f�rnekar eller annulerar ett tings verkan �r sj�lvt en "positiv orsak". De s.k. negativa m�ngderna �r inte negationer av m�ngder, d.v.s. ickem�ngder, eller icke-vara, ett absolut intet. Saker, ting, data �r alltid positiva, d.v.s. varande och verkliga. Det som i matematiken kallas f�r negativa m�ngder �r positiva, �ven om de betecknas med minus. Om allts� "den ber�mde herr Crusius hade behagat g�ra sig bekant med den inneb�rd som matematikerna ger detta begrepp, skulle han inte ha funnit Newtons j�mf�relse vara falsk, d� denne j�mf�r attraktionskraften, som verkar p� l�ngt h�ll men som, ju mer den n�rmar sig kropparna, f�rvandlas och s� sm�ningom blir en fr�nst�tande kraft, med de serier d�r de positiva m�ngderna slutar och de negativa b�rjar. Ty de sistn�mnda �r inte, som uttryckens likhet f�rleder en att tro, negationer av m�ngder, utan n�got som i sig verkligen �r positivt och blott motsatt ett annat ting."[15] L�t oss sammanfatta konflikter mellan krafter i naturen och verkligheten, s�som attraktion och repulsion i Newtons fysik, kamp mellan motsatta tendenser, kontraster mellan motsatta krafter o.s.v., allt detta strider inte mot utan bekr�ftar (icke-)mots�ttningsprincipen. Det r�r sig egentligen om oppositioner som just f�r att de finns i verkligheten �r "utan mots�gelse" och i vilka den dialektiska mots�ttningen inte har n�got att g�ra. Polerna i dessa oppositioner - minns Marx -"kan inte f�renas" och "beh�ver inte heller n�gon f�rmedling", "de har inget gemensamt, de beh�ver inte varandra, de genomtr�nger inte varandra". Det �r h�rmed �n en g�ng ute med den gamla metafysiska stereotypen (�ven om det r�r sig om den metafysik som arbetarr�relsen sl�par med sig), enligt vilken det utan dialektik inte finns n�gon kamp eller r�relse, utan bara d�dens stillhet och stelhet.
Jag sa f�rut att marxismen - vilken ju j�mt och samt talar om oppositioner och mots�ttningar - inte har klara id�er i detta avseende. I de allra flesta fall har den inte ens anat att oppositionerna �r av tv� typer och helt olika. Jag ska nu bevisa mitt p�st�ende.
Hos Engels finns inte ett ord om skillnaden mellan verklig opposition och oppositionen-mots�gelsen (eller mellan motsats och mots�ttning). Inte heller hos Plechanov. Ingenting hos yrkesfilosofen Luk�cs, som ju har kokat ihop dialektiken i alla uppt�nkliga s�ser. I Lenins fall, slutligen, �r f�rvirringen helt uppenbar.
Se hans utl�ggning i Filosofiska H�ften med titeln Om dialektiken. Texten b�rjar med att h�nvisa till dialektikens begrepp hos den platonske eller nyplatonske teologen Filon av Alexandria: "Det enas klyvning och kunskap om dess motsatta best�ndsdelar (se citat ur Filon om Heraklit i b�rjan av tredje delen av Lassalles Heraklit) �r dialektikens v�sen. (...). Just s� st�ller ocks� Hegel fr�gan."[16]
H�r �r allts� dialektiken den enhet som inneh�ller motsatser och delas i dem. Det �r det fall som vi beskrivit i andra stycket ovan: Varje pol inneb�r och h�nvisar till enheten eller inneslutningen av motsatserna, och endast inom denna enhet, detta prius �r den negation eller uteslutning av den andra. Vi �r med andra ord mitt i den platonska dialektiken: "ett delar sig i tv�", den k�nda parollen fr�n den kinesiska kulturrevolutionen. Det �r inget fel i det: det �r inte f�rbjudet att vara anh�ngare av Platon.
Det �r bara det att denna inledning av Lenin f�ljs av en uppr�kning av s.k. dialektiska fall som �r en lista �ver verkliga oppositioner, d.v.s. av oppositioner utan mots�gelse, d�r dialektiken egentligen inte har n�got att g�ra. "I matematiken + och -. Derivata och integral. I mekaniken aktion och reaktion. I fysiken positiv och negativ elektricitet. I kemin associering och dissociering av atomerna."[17]
Ordf�rande Mao forts�tter p� samma sp�r n�r han i sin ber�mda skrift Om mots�ttningar upprepar Lenins lista.[18] Inte heller h�r skulle jag vilja verka respektl�s, men det �r felaktigt. Alla dessa exempel p� dialektiska mots�ttningar �r egentligen exempel p� motsatser utan mots�ttning.
L�t oss nu g� �ver till den andra gruppen av marxister, d.v.s. till de s�llsynta fall d�r man har haft en aning om den "verkliga oppositionen" och beaktat Kants texter, men �nd� tolkat den som en dialektisk "mots�ttning".
Karl Korsch i skriften Om empirismen i Hegels filosofi:
"... man f�r t�nka dialektikens oppositioner inte som p�st�enden i motsats till varandra utan som objekt i motsats eller, f�r att anv�nda ett kantianskt uttryck, 'Realrepugnanzen'. Och om mots�ttningar av denna typ talar inte bara den dialektiske filosofen Hegel utan �ven djupa och skarpa t�nkare som Kant och Bolzano, vilka visserligen drevs av dialektiska intentioner (...) En kort analys av detta oppositionsbegrepp s�som det definieras av Kant och Bolzano visar att relationerna mellan s�dana 'oppositioner' och det som framg�r av s�dana 'oppositioners' 'enhet', �ger alla de v�sentliga drag som Hegel anv�nder i sin dialektik."[19]
Trots all respekt f�r Korsch, �r �ven dessa resonemang gripna ur luften.
Och det sista fallet, som f�r oss till Italien: Cesare Luporini, Spazio e materia in Kant (en bok som �nd� inte saknar intressanta och nyttiga sidor). Efter att med r�tta ha noterat att kapitlet ... zur Amphibolie der Reflexionsbegriffe utg�r den "autentiska Leitfaden (ledtr�den) i Kritik der reinen Vernunft",[20] tolkar Luporini Kants kritik av Leibniz' princip om det of�rnimbara och hans teori om den verkliga oppositionen, som Kant �teranknyter till i Anmerkung zur Amphibolie, som "fr�et" till "en materialistisk dialektik".[21] I polemik mot Hermann Ley, som med r�tta observerat att Realrepugnanz inte kan reduceras till den "dialektiska mots�ttningen" (Ley har sj�lvklart r�tt: Realrepugnanz �r detsamma som Realopposition, och eftersom den sistn�mnda �r utan mots�ttning, ohne Widerspruch, �r det om�jligt att se hur den kan vara en dialektisk mots�ttning), framh�rdar Luporini genom en l�ng, n�got anstr�ngd och f�rvirrad not i sitt f�rtvivlade f�rs�k att i Kants verkliga opposition finna "fr�et till den materialistiska dialektiken".[22]
Om vi f�r sk�mta utan att vilja s�ra n�gon, l�t oss d� s�ga att bilkollisioner, som ju �r ett typiskt fall av "Realopposition", d.v.s. av tv� krafter i motsatt riktning, �r den vardagliga bekr�ftelsen av den dialektiska materialismen.
Och nu till Hegel. Det specifika hos honom �r att id�ernas dialektik samtidigt �r en materians dialektik. Hos Platon f�rblir i de sena dialogerna de tv� v�rldarna - id�ernas och tingens - �tskilda, men hos Hegel f�rsvinner denna skillnad.
Jag vill inte upprepa det som redan sagts. Men nyckeln till det hela finns i anm�rkningen om idealismen i f�rsta boken av Wissenschaft der Logik: "Filosofins idealism best�r blott i det att den inte erk�nner det �ndliga som ett sant vara."[23] D� det �ndliga saknar en egen verklighet, m�ste det h�mta den fr�n Id�n: "P�st�endet enligt vilket det �ndliga �r ideellt, utg�r idealismen." � andra sidan, om filosofin verkligen ska vara idealism, m�ste "principen f�rverkligas",[24] d.v.s. Id�n bli verklighet.
Observera h�r att relationen �ndligt-o�ndligt, vara-tanke, f�ljer m�nstret i mots�ttningen "A icke-A". Utanf�r varandra, utanf�r Enheten, �r �ndligt och o�ndligt b�da tv� abstrakta och overkliga.[25] Det �ndliga taget f�r sig �r inget verkligt vara, det �r icke-varat; det o�ndliga, � sin sida, �r tomheten bortom, utan verklig existens. Varje pol av mots�ttningen �r sj�lv negativ, �r blott den andras Icke och har sitt v�sen utanf�r sig sj�lv, i det motsatta.
Om problemet formuleras p� detta s�tt f�ljer ocks� l�sningen. Om det �ndliga, ensamt och f�r sig sj�lvt eller utanf�r tanken, inte har n�gon verklighet, �r det sj�lvklart att det m�ste betraktas i f�rh�llande till det andra, d.v.s. i samband med och i det o�ndliga, kort sagt: i Id�n eller Ratio. Varje ting uppl�ses f�ljaktligen i "varats" och "icke-varats" enhet (μέγιστα γένη i Platons dialektik). D�r tinget fanns har nu den logiska mots�ttningen tr�ngt in. Varat finns inte l�ngre utan bara tanken ("akritisk idealism" i Hegels filosofi enligt det marxska uttrycket fr�n 1844). - � andra sidan, liksom det s�rskilda eller �ndliga uppl�sts i den logiska mots�ttningen, har den logiska mots�ttningen d�remot i sin tur f�rflyttats i det �ndliga, i objektiviteten, med ett ord: f�rverkligats, d.v.s. f�rflyttats fr�n Id�ns "bortom" till v�rldens "hitom", s� att allt det som finns nu blir dess bevis och positiva framst�llning ("akritisk posivitism" i Hegels filosofi, fortfarande enligt Marx 1844).
Det �r ett faktum, belagt av textstudier, att materiens dialektik, tingens dialektik (som skulle utg�ra marxismens "s�rdrag") redan finns i sin helhet i Hegels verk. Den finns d�r inte i strid mot hans idealism, utan som dess redskap och medel. Hegel sj�lv visade mer �n en g�ng p� ursprunget till denna "tingens dialektik" i antikens skepticism, i pyrrhonismen, och n�rmare oss, i Platons Parmenides (se hans skrift fr�n 1801 om Relationen mellan skepticismen och Filosofin, liksom hela hans verk fr�n de mogna �ren).
Det v�sentliga i sambandet mellan pyrrhonismen och filosofin (idealismen) �r, enligt Hegel, att antikens skepticism med sina "troper" (argument) v�nder sig mot den g�ngse uppfattningen om tingens existens, om v�rldens materialitet. Den �r skepsis mot materien. Genom att dialektisera tingen, genom att visa att det som tycks "vara s� och s�" "�r" och 'icke �r" f�r denna skepticism den g�ngse uppfattningen om objektens best�mda existens att vackla, r�jer materialismen ur v�gen och f�rbereder p� detta s�tt marken f�r den sanna filosofin. Den enda begr�nsningen �r blott att pyrrhonismen, efter att ha genomf�rt denna nedbrytning, drar negativa slutsatser, s�ger Hegel, medan den sanna filosofin, allts� idealismen, g�r l�ngre: den �teruppr�ttar det �ndliga, som f�rst uppl�sts och �verskridits, genom att framst�lla det som en objektivisering av Id�n, d.v.s. som f�rkroppsligande av det dialektiska Ratio (det gudomliga Logos i v�rlden).
Till skillnad fr�n antikens skepticism, som �r "filosofisk" d�rf�r att den �r skeptisk mot materien, betraktar Hegel Humes och Kants moderna skepticism som "icke-filosofisk" (d.v.s. besmutsad av det sunda f�rnuftets materialism) d�rf�r att den fortfarande �r bunden vid tron p� f�rnimmelsens riktighet. Det �r f�r �vrigt ett faktum att medan Hegel betraktar det �ndliga som icke-vara och tingen f�r honom inte har n�gon verklighet, p�st�r Kant motsatsen, �ven p� de f� sidor som vi har n�mnt, n�mligen att det inte finns saker som i sig �r negativa, negationer i allm�nhet, och att de s.k. negativa m�ngderna inte �r negationer av m�ngder, icke-vara eller intet, utan sj�lva positiva enheter.
Marxismens drama best�r nu i att den under en viss period (och av en rad sk�l som det �r om�jligt att h�r n�mna f�rutom ett viktigt, som vi �terkommer till) bokstavligen har anammat Hegels "materiens dialektik" (se Naturens dialektik av Engels) i tro att det r�rde sig om en �verl�gsen form av materialism. Man kan d� inv�nda att detta �r fallet inte bara med Engels utan �ven med Marx. Jag kan svara att jag, �ven om det delvis st�mmer, inte kan se styrkan i argumentet. Antingen f�r man bevisa att Diamat (den dialektiska materialismen) st�r p� egna f�tter (bevisf�ringens hela tyngd vilar idag p� Geymonat) eller ocks� f�r man ta risken att blanda in dess b�da grundare.
Jag talade om "marxismens drama". Jag tvekar h�r inte om att detta drama idag, �tminstone delvis, huvudsakligen uttrycks i marxismens f�rh�llande till vetenskapen, f�rst och fr�mst d� naturvetenskapen. Det �r inte bara ett teoretiskt problem: det �r ett politiskt och strategiskt problem. Vetenskapen �r djupt rotad i den moderna v�rlden. H�r kommer �ven utvecklingsproblematiken in, inst�llningen till "tredjev�rlden"-ideologier och hela den enorma, �ven om kaotiska, massan av praktiska och etiska problem som kommit fram de senaste �ren. Vilken inst�llning intar marxismen?
Den g�r ofta f�rbi problemet genom att ta positivismen eller scientismen som m�ltavla. Detta �r n�gra "ungmarxisters" favoritvapen vid universitetet i Bari. Men argumentet duger ingenting till. Positivism och vetenskap �r inte en och samma sak. Att avlossa alla sina skott mot scientismen, utan att f�rklara vad man anser om vetenskapen, �r en farlig politik. Kolakowskis senaste bok, om positivismens historia, fr�n Hume till Wien-kretsen, �r ett exempel d�rp�. Vetenskapen reduceras d�r till positivismen. Vetenskapen g�rs till, d.v.s. reduceras till, en ideologi. Det blir den ideologi som ska utrotas. Bokens titel i den amerikanska upplagan s�ger allt: The Alienation of Reason. Vetenskapen �r f�rnuftets alienation. Och det �r d� ingen slump att Bergson och Husserl avslutningsvis �ter dyker upp, och tillsammans med dem, naturligtvis, transcendensen!
Ett annat exempel �r Pacis f�rord fr�n 1968 till Husserls Krisis. �ven Paci k�mpar mot "denna vetenskap och dessa tekniker som f�rvandlar den levande m�nniskan till en sak, till ett objekt, till en del i industrimaskinen". Det �r dock avsl�jande att han avslutar med att f�rutse uppkomsten av en ny teologi:
"Sanningen lever i v�rlden, men den tillh�r ingen: den h�r inte till v�rlden, den �r inte v�rldens. Det �r d�rf�r grundprincipen i den teologi som �r p� v�g att f�das av dialektiska sk�l �r just den teologi som uppfattas av de enfaldiga och de fattiga, innan den f�rst�s av de sofistikerade och l�rda. Denna teologi s�ger n�got mycket enkelt: Gud �r livet, men saknar all verklighet."
Scientismen �r vi allts� alla emot. Fr�gan �r hur vi ska st� emot scientismen och positivismen och samtidigt beh�lla en allvarlig och reell relation till vetenskapen, d.v.s. klara oss ur det som Lenin kallade f�r Pfaffentum.[26] H�r och nu tj�nar Diamat ingenting till. Genom att �beropa den dialektiska fysiken, den dialektiska kemin o.s.v., eller ocks� genom att tillkalla Lenin f�r att l�sa problem i den teoretiska fysiken, intar eller uppmuntrar man en kritisk-negativ inst�llning till den vetenskap som existerar, vilket objektivt (till�t �ven mig att f�r en g�ngs skull anv�nda det fatala adverbet) sammanfaller med besv�rjelserna mot vetenskapen som f�rekommer i den av Paci utlovade nya teologin. Allt det som Diamat kunde ge oss har vi redan f�tt fr�n Lysenko.
Dessa betraktelser f�r tj�na som inledning till ett annat f�rs�k, som p� sitt s�tt var desperat men �nd� ganska typiskt och som gjordes f�r inte s� m�nga �r sedan av n�gra �sttyska och polska filosofer och logiker (materialister men inte "dialektiska materialister"), vilka var allvarligt engagerade i den moderna vetenskapens problematik.
Den moderna vetenskapen k�nner inte till och har ingen nytta av n�gon materiens dialektik. Den betraktar den med r�tt som en romantisk naturfilosofi. N�r Engels skriver att m�nen �r jordklotets "negativitet"[27] eller att "liksom elektricitet, magnetism, o.s.v. polariseras, r�r sig i mots�ttningen, s� g�r t�nkandet"[28] eller att "en mask, skuren i tv�, i sin positiva pol beh�ller mun�ppningen och bildar i den motsatta �ndan en ny negativ pol med avf�ringsmynning; men den gamla negativa polen (anus) blir nu positiv, blir mun, och en ny anus (negativ pol) bildas i den avskurna �ndan. H�r har vi f�rvandling av n�got positivt till n�got negativt"[29] den moderna vetenskapsmannen ler - i den m�n han fortfarande l�ser s�nt - och t�nker p� Baader[30] eller Schelling.
Vetenskapen kan inte arbeta med dialektikens tre allm�nna lagar. Den anv�nder sig av (icke-)mots�gelseprincipen. Just den princip som de "dialektiska materialisterna" tror �r metafysikens princip och som varje vetenskapsman d�remot vet �r principen om den materiella determinationen, f�rutom att den samtidigt �r principen f�r allt sammanh�ngande resonemang. (Det finns f�rresten h�r inget sk�l att bli uppr�rd eller skr�md: Lenins teori om "�terspeglingen" - om man genomsk�dar den ordentligt - g�r tillbaka till den klassiska teorin om "�verensst�mmelse", en teori som st�r s� f�ga i motsats till den moderna vetenskapen att till och med Tarski �beropar den: "Vi skulle med v�r definition vilja g�ra de intuitioner r�ttvisa, vilka anknyter till den klassiska aristoteliska uppfattningen om sanningen."[31])
Vad b�r d� g�ras - om man �r vetenskapsman eller filosof som studerar vetenskapliga problem - f�r att bibeh�lla relationerna med marxismen? Detta �r bakgrunden till det f�rs�k som kom till uttryck i den l�nga (och till en stor del fruktl�sa) diskussionen �ber Fragen der Logik, som �gde rum inom ramen f�r Deutsche Zeitschrift f�r Philosophie fr�n 1953 och n�gra �r fram�t[32]: ett f�rs�k som - m�ste det s�gas? - gjordes av en liten minoritet, som snabbt �verrumplades och �verr�stades av de regimtrognas kaotiska skr�nande men som dock avsatte sp�r i n�gra b�cker.
Vilken form tog det? De kn�t an till Kants Realopposition. Dock inte i syfte att som Luporini bevisa det obevisliga, allts� att detta Kants begrepp skulle vara "fr�et till den materialistiska dialektiken". Utan snarare f�r att p�st� att det som av "de dialektiska materialisterna" framst�lls som mots�ttningar i naturen egentligen �r motsatser, d.v.s. oppositioner ohne Widerspruch; och att marxismen d� mycket v�l kan forts�tta att tala om konflikter och om objektiva oppositioner utan att, f�r den skull, tvingas f�rklara krig mot (icke-)mots�gelseprincipen och d�rmed bryta med vetenskapen.
Wolfgang Harich - som sedan f�ngslades i tio �r av politiska sk�l - b�rjade med att understryka, i nummer 1:1953 av tidskriften, att "uttrycket Widerspruch �r sedan Hegel belastat av misstag som direkt har att g�ra med den hegelska dialektikens idealism (...). Om man tar ordet "Widerspruch" i dess bokstavliga mening - och logiken ser det inte p� annat s�tt - g�ller Widerspr�che uteslutande omd�met (Sache des Urteils), de f�rekommer endast i tankarna och i spr�ket" hos dem som mots�ger sig sj�lva. "Om man d�remot med mots�ttning menar n�gonting annat �n den rena betydelsen av ordet, och i s� fall konflikt (Widerstreit), de motsattas strid, kampen mellan det gamla och det nya, oppositionen mellan tv� sidor av en sak", d� r�r det sig om en Realrepugnanz.
F�r att st�dja Harich (men ocks� f�r att r�tta till en och annan f�rvirring och os�kerhet hos honom, som nog orsakades av taktiska politiska h�nsyn) ingrep sedan Paul Linke fr�n Jena med en lika kort som best�md och sammanh�ngande artikel. Efter att ha understrukit icke-mots�gelseprincipens objektiva och materialistiska vidd ("... den logiska harmonin av allt det som finns, om�jligheten av mots�ttningar i verkligheten: eftersom de logiska lagarna i sista hand �r kunskapslagar ...") och efter att ha polemiserat mot "den ytliga uppfattning, som �r lika spridd i V�st som i �st, att det skulle finnas mots�ttningar i verkligheten" vilka skulle n�dv�ndigg�ra en "speciell dialektisk logik", "�verl�gsen den vanliga och 'formella' ", avslutar �ven Linke med en h�nvisning till Kant. Eftersom "Hegel belastat uttrycket 'mots�ttning' med allvarliga tvetydigheter som s�tter sina sp�r �nnu idag", drog Linke slutsatsen att "man �ntligen borde upph�ra att anv�nda detta ord i sammanhang som egentligen inneb�r n�got helt annat: allts� n�r det g�ller de motsattas strid, det som Kant kallat Realrepugnanz, och som inte har ett dugg att g�ra med den logiska mots�gelsen".[33]
Det �r om�jligt att h�r stanna vid andra antydningar, som har en hel del konsekvenser, i Linkes artikel. I n�ra samband med de ovan ber�rda problemen sammanfattade han kort det ontologiska argumentets historia, f�r att p�minna om hur argumentet f�tt nytt liv tack vare den moderna filosofin: "Descartes, Spinoza och i en viss m�n Leibniz sj�lv b�r n�mnas h�r." "Hume (d�remot) var den f�rste som i modern tid �terigen bek�mpade det eller �tminstone gav material till en effektiv kamp mot det. Kant gjorde huvudarbetet i denna kamp, men p� grundval av s� omtvistade teorier att hans eftertr�dare kunde �teruppliva denna bisarra doktrin i mer eller mindre dolda former tills det i och med Hegel gjordes helt otvetydigt och �ppet."[34]
Nu vill vi p�peka ett annat faktum, n�mligen den inst�llning som den framst�ende materialistiska polske logikern K. Ajdukiewicz (som ocks� deltog i diskussionen i den tyska tidskriften) intog i sin bok Abriss der Logik (Berlin, 1958, ss. 79-80). Han skriver:
"Mots�gelsens princip (der Satz des Widerspruches) utesluter att tv� kontradiktoriskt motsatta propositioner kan vara sanna samtidigt. D�rmed utesluter principen att det i verkligheten kan existera motstridiga sakf�rh�llanden (Sachverhalte), allts� att n�got skulle vara p� ett visst s�tt och samtidigt inte s�. Det betyder dock inte alls att mots�gelsens princip f�rnekar f�rekomsten av mots�ttningar i verkligheten, under f�ruts�ttning att man med 'mots�ttningar' menar antagonistiska tendenser eller krafter som verkar p� ett motstridigt s�tt. F�rh�llandet mellan verkan och motverkan �r inte samma sak som f�rh�llandet mellan en given situations vara och icke-vara, mellan n�gontings vara och icke-vara; reaktionen �r inte samma sak som aktionens icke-vara, motverkan �r inte samma sak som verkans icke-vara. Tv�rtom: om aktionen eller verkan �r en kraft �r �ven reaktionen eller motverkan en kraft och inte blott denna krafts icke-vara. P� s� s�tt st�r den s.k. 'fj�rde grundsatsen om dialektiken', d.v.s. principen om de motsattas enhet och kamp (vilken h�vdar att alla objekt och f�reteelser sj�lva �r interna 'mots�gelser' vilkas kamp �r drivkraften f�r deras utveckling och framsteg), inte i konflikt med mots�gelsens princip. Dessa 'interna mots�gelser' som dialektiken talar om �r ju inte sakf�rh�llanden som strider mot varandra (...); dessa 'interna mots�gelser' �r snarare krafter som bek�mpar varandra, som verkar i motsatta riktningar. Den fj�rde grundstenen i dialektiken ger, med andra ord, uttrycket 'mots�ttning' en annan betydelse �n den som menas enligt mots�gelsens princip."
Jag ber om urs�kt f�r det l�nga citatet men jag tror att den uppm�rksamme l�saren f�rst�tt dess vikt. F�rutom att f�rfattaren forts�tter f�rs�ket fr�n diskussionen i Deutsche Zeitschrift..., f�r han fram ett nytt element av politisk natur men f�rdenskull inte mindre intressant. Ajdukiewicz upprepar i stort det som redan sagts av Harich och, b�ttre �n av Harich, av Linke. Den aristoteliska principen om icke-mots�ttning f�rnekar inte f�rekomsten av mots�ttningar i verkligheten ... "under f�ruts�ttning att man med 'mots�ttningar' menar antagonistiska tendenser", d.v.s. p� villkor att man med "mots�ttning" inte menar mots�gelse utan motsatser, d.v.s. ickemots�ttningen, Kants "verkliga opposition". Detta st�mmer desto b�ttre eftersom allt det Ajdukiewicz mycket bra s�ger om aktion och reaktion, verkan och motverkan, bokstavligen reproducerar Kants tal om upp- och nedg�ng, upp�tstigande och fallande och, mera allm�nt, om de s.k. negativa m�ngderna. "Fallande skiljer sig inte fr�n stigandet som icke-A fr�n A, utan �r lika positivt", sa Kant, och "de negativa m�ngderna �r inte negationer av m�ngder", d.v.s. icke-m�ngder, och allts� icke-vara eller intet, utan positiva m�ngder.
H�r �r allt i sin ordning och inget problem uppst�r. D�remot blir det problem n�r man tar fram det jag kallade f�r det "politiska" elementet, d.v.s. n�r Ajdukiewicz, efter att ha sagt det som han s�ger, visar sig tro att det han sagt sammanfaller med det han egendomligt nog kallar f�r dialektikens fj�rde grundsats (Engels n�mner som bekant bara tre) och menar den dialektiska principen om de motsattas kamp och enhet. Trots att han i slutsatsen p� sidan upprepar att det �terigen g�ller att f�rst� "mots�ttningen" i metaforisk betydelse (d.v.s. inte som mots�ttning utan som icke-kontradiktorisk motsats) �r det sj�lvklart att denne man �r alltf�r rigor�s och klok f�r att man inte h�r m�ste misst�nka att det r�r sig om en politisk eftergift, vare sig den �r frivillig eller p�tvingad. Vi har nu kvar ett annat eko av den diskussion som �gde rum i den tyska filosofitidskriften, n�mligen i Georg Klaus' bok, Einf�hrung in die formale Logik (Berlin, 1959, se SS. 50, 52-3, 50-1 och 54-5). Vi ska ber�ra det mycket kort. De viktigaste punkterna, med h�nsyn till v�r fr�gest�llning, �r f�ljande:
a) �terigen po�ngteras h�r den ontiska (Klaus s�ger "ontologiska") inneb�rden av den aristoteliska principen om ickemots�gelsen. "Till grund f�r denna princip ligger", skriver Klaus, "en grundl�ggande verklighetslag vilken avspeglas i v�rt f�rst�nd som principen om den uteslutna mots�gelsen (vom ausgeschlossenen Widerspruch)";
b) ocks� h�r anklagas Hegel f�r att ha laddat termen "mots�gelse" med tvetydigheter (trots att Klaus p� de f�ljande sidorna skapar viss f�rvirring genom sin polemik mot M. Aebis bok, Pouvoir de l'Esprit sur le R�el);
c) ordet mots�gelse anv�nds, som hos Ajdukiewicz, i politisk-metaforisk mening.
Att jag dr�jt s� l�nge vid diskussionen i Deutsche Zeitschrift f�r Philosophie beror p� att de f�rs�k som d�r kom till uttryck p� n�gra avg�rande punkter sammanfaller med de resultat som Della Volpe n�gra �r tidigare kom fram till som kulmen p� en l�ng, originell och motsatt utveckling och som publicerades i hans Logica come scienza positiva. Om man bortser fr�n en skillnad, som inte ang�r oss h�r och som best�r i att Della Volpe bibeh�ller den dialektiska mots�ttningen som rationellt redskap f�r att t�nka den objektiva eller verkliga oppositionen, �r grunderna f�r ett n�rmande med de polska och �sttyska logikerna alldeles uppenbara.
a) Den aristoteliska principen om determinationen �beropas, d.v.s. subjectum eller omd�mets materiella inneh�ll har en "punktuell" eller icke-kontradiktorisk karakt�r.
b) Hegels hypostaseringsprocesser kritiseras. D�r utv�xlas tanke och materia spekulativt, vilket leder till att Hegel blandar ihop logisk mots�gelse och materiell motsats, eller med andra ord opposition-inneslutning och opposition-uteslutning, som b�da anses vara motsatser mellan of�renliga element (denna sammanblandning best�r som vi sett ovan i att reducera � ena sidan materiella skillnader till t�nkta skillnader, d.v.s. till ett moment i den logiskt dialektiska mots�ttningen, f�r att sedan of�rm�rkt �terst�lla den materiella icke-mots�ttningen, d.v.s. de verkliga oppositionerna, som f�rut �verskridits och d� framst�lla dem som uttryck f�r deras motsats, d.v.s. som yttringar av mots�gelsen eller av det s�ledes f�rverkligade dialektiska f�rnuftet).
c) Della Volpe �beropar ocks� element fr�n Kants anti-spekulativa, anti-metafysiska kritik och s�rskilt fr�n hans avg�rande kritik mot Leibniz. En del blir �n idag chockerade och st�llda av detta, trots att Lenin sj�lv, utan att ha l�st Kritik der reinen Vernunft, redan i Materialism och empiriokriticism anade att Kant ur en viss aspekt, "�r materialist" eller �tminstone "str�var mot materialismen" (se fr�mst kapitlet "V�nster- och h�gerkritik av kantianismen").
Jag ska nu inte av k�rlek till fosterlandet (det �r ju pass�) erinra om hur inbilskt och h�gtidligt (alternativt f�raktfullt och sk�mtsamt) den av Croce pr�glade italienska marxismens f�vitska jungfrur tog emot Della Volpes forskning. De hade ju l�rt av marxismen, om inte annat, att id�erna ska ha "h�nder och f�tter". L�t oss bara n�mna Togliatti som sj�lv kavlade upp �rmarna i syfte att, ex abrupto, s�tta sig och studera Marx' relation till Hegel (som tur var f�r honom blev denna studie aldrig f�rdig).
Det som d�remot �r viktigt att notera �r att n�stan ingen d� kom p� att ett h�gst aktuellt och livsviktigt problem l�g bakom det som verkade vara en konstig, bak�tstr�vande filosofs f�rs�k (t�nk att g� tillbaka till Aristoteles och Kant!). Att �terst�lla principen om icke-mots�gelse var h�r ett n�dv�ndigt steg. Och eftersom det f�r att �terst�lla denna princip var n�dv�ndigt att frig�ra sig fr�n de tvetydigheter som Hegel belastat ordet "mots�ttning" med och att g�ra upp med den idealistiska dialektiken, tog Della Volpe upp detta arbete. D�rmed gav han tecken till vr�kningsoperationerna mot den gamla trashanken Diamat, ett verk som andra sk�tte efter honom, eftersom det skedde i Italien och inte i �sttyskland. Operationens resultat kan beskrivas kort. En stor del av Engels' filosofiska verk likviderades, inte upps�tligt utan d�rf�r att det hade varit k�llan till Diamat, d.v.s. till denna metafysiska kosmogoni, till denna "filosofiska roman" som marxismen krympt till (fr�n och med Tredje Internationalen), samtidigt som den stod stilla s�som historisk materialism, d.v.s. som ekonomisk-politisk analys av samh�llet och av den moderna v�rlden. Och medan man borts�g fr�n de f�taliga och spridda p�st�enden i vilka Marx tycktes ta st�llning f�r den "materialistiska dialektiken", uppv�rderades d�remot givna fakta, som ju var oemotstridliga. Det som Marx l�mnat efter sig, Kapitalet, Grundrisse och Teorier om merv�rdet var ju ingen kosmogoni, utan en analys av den moderna kapitalismen.
Allt tal om dialektiken, om mots�ttningen och motsatsen hade, trots sin synbara obegriplighet, ett best�mt syfte. Eftersom det som de s.k. Diamatikerna framst�llde och framst�ller som mots�ttningar i verkligheten egentligen �r motsatser, d.v.s. verkliga oppositioner och allts� icke-mots�gelser, kan och m�ste marxismen forts�tta att tala om konflikter och objektiva oppositioner i verkligheten, men utan att f�rdenskull beh�va h�nvisa till (och �nnu mindre p�tvinga vetenskapen) en egen logik (dialektiken), som skulle skilja sig fr�n och mots�tta sig den logik som de befintliga vetenskaperna opererar med. Dessutom kan marxismen forts�tta att tala om objektiva strider och konflikter, i naturen och i samh�llet, genom att anv�nda sig av vetenskapens icke-kontradiktoriska logik, eller b�ttre uttryckt: genom att sj�lv vara eller bli vetenskaplig.
Dessa �verv�ganden l�g till grund f�r Della Volpes ben�mning av Marx som "den andliga v�rldens Galilei" (ett suggestivt och h�pnadsv�ckande uttryck som det dock ligger mycket i). Med modernt spr�k och en fantastisk rikedom vad g�llde de historisk-filosofiska referenserna �terupplivades en gammal och djupg�ende str�van inom marxismen, som redan kommit till uttryck hos Engels i hans tal vid Marx' begravning, hos Lenin i 'Folkv�nnerna', hos Hilferding i hans Finanskapitalet och efter dem hos tusen andra: marxismens str�van att vara samh�llsvetenskapens grund, d.v.s. samh�llets vetenskap, och vetenskap - inte i ordets metaforiska betydelse utan i dess seri�sa mening, d.v.s. vetenskap p� samma s�tt som naturvetenskapen, om �n med en annan teknik.
Hegel tycktes inte ha n�got med Kapitalet alt g�ra. Konflikten mellan kapital och l�nearbete var inget annat �n en Realopposition, d.v.s. en styrkemotsats som inte skilde sig principiellt fr�n de motsatser i naturen som analyserats av Newton och Galilei. Denna konflikt �r h�rd och g�r p� djupet, men �nd� (eller kanske just d�rf�r) ingen dialektisk mots�ttning. Det kastade �ter ljuset p� n�got som Labriola sj�lv, utan att f�r det bli anklagad f�r "positivism", en g�ng kallat "naturaliseringen" av historien genom marxismen. Och begreppet "ekonomisk samh�llsformation" d�k upp. Marx var den vetenskapsman som analyserat, eller banat v�gen f�r analysen av de s�rskilda, "artificiella" eller historiska arter som de olika typerna av samh�llen som f�ljt p� varandra i m�nniskosl�ktets utveckling utg�r. Och "just som id�n om transformismen, som n�r den konfronterats med en tillr�cklig m�ngd fakta, kan utstr�ckas till hela det biologiska f�ltet, trots att det f�r vissa djur eller v�xter �nnu inte har varit m�jligt att fastst�lla exakt hur de har transformerats", precis "som transformismen inte alls g�r anspr�k p� att f�rklara 'hela' historien om arternas f�rvandling, utan blott att f�ra upp metoderna f�r denna f�rklaring p� en vetenskaplig niv�, likaledes har materialismen i historien aldrig gjort anspr�k p� att f�rklara allt, utan blott att visa p� 'den enda vetenskapliga metoden' att f�rklara historien".[35]
Samtidigt med allt detta - och med synen p� marxismen som materialistisk sociologi - kom intresset f�r generaliseringsbegreppet och m�jligheten till vetenskaplig upprepning i historien (�ven Luporini skrev d� en ess� om detta, vilket han �n idag kan erinra sig med n�je). Id�n om sociologins och historiens inb�rdes p�verkan skulle i just dessa termer uttryckas n�gra �r senare av E. H. Carr, n�r han i sina Sei lezioni sulla storia (Torino 1966)[36] sa: "att p�st� att generaliseringar �r fr�mmande f�r historikerns verksamhet �r en dumhet, ty historien livn�r sig p� generaliseringar." Och vidare: "ju mer historisk sociologin blir, desto b�ttre f�r b�da."
Det teoretiska verktyget tycktes s�lunda ha �terst�llts och f�rb�ttrats, med andra ord var det f�rdigt att anv�ndas av en r�relse som just d� (efter Stalins d�d och Chrustjtjovs "hemliga rapport") tycktes vara p� v�g att helt f�rnyas och att f� ny vitalitet, �ven om det kostade stor m�da och djupa slitningar. V�ren tycktes ha kommit till v�rlden. I verkligheten, som var blygsammare, v�rades det endast f�r n�gra f� av oss.
Krisen mognade l�ngsamt. Genom att om och om igen l�sa Kapitalet och fr�mst de f�rsta avsnitten, som enligt Marx sj�lv �r de sv�raste (och p� vissa punkter rentav esoteriska), tyckte jag mig f�rst� att v�rdeteorin var en och samma sak som alienations- och fetischismteorin. Det "abstrakta arbete" som skapar "v�rde" var sj�lva det alienerade arbetet.[37] Det v�ckte till liv n�got som jag m�nga �r tidigare anat (i b�rjan av sj�tte kapitlet i min inledning till Lenins Filosofiska H�ften), men som jag sedan dess, d�rf�r att jag stannat inom gr�nserna f�r Della Volpes analyser, inte lyckats utveckla och dra fram, n�mligen att dessa hypostaseringsprocesser, abstraktionernas f�rkroppsligande, omv�ndningen av subjekt och predikat o.s.v. l�ngt ifr�n att f�r Marx endast vara brister i Hegels logik, i hans metod att avspegla verkligheten, var processer som Marx �terfann (eller trodde sig �terfinna, men skillnaden h�r �r ov�sentlig) i sj�lva det kapitalistiska samh�llets struktur och s�tt att fungera.
Det tycks mig vara om�jligt att f�rneka att det ligger en sanning i f�ljande sammanfattning: Della Volpe lyckades aldrig redog�ra f�r Marx' teori om fetischismen. Naturligtvis inte d�rf�r att han inte ville det, utan d�rf�r att denna teori inte fick plats i hans analys. Denna teori �r dock trots sin f�rf�rliga ben�mning, som jag g�rna skulle vara utan om det vore m�jligt, avg�rande i Marx' ekonomiska analys. Den �r en best�ndsdel i teorin om kapitalet, om profiten, om r�ntan och om jordr�ntan, som bl.a. bevisas av sjunde delen i tredje boken av Theorien �ber den Mehrwert (fr�n och med stycket med rubriken Kapitalets fetisch).
"Inkomstens form och ursprung �r det mest fetischistiska uttrycket f�r de kapitalistiska produktionsf�rh�llandena. Dess vara, s�som det framst�r p� ytan, �r �tskilt fr�n det dolda sammanhanget och fr�n de f�rmedlande mellanleden. S� blir jorden ursprunget till jordr�ntan, kapitalet profitens ursprung och arbetet ursprunget till l�nearbetet." Detta s�gs inte om det s�tt p� vilket ekonomerna f�rst�r verkligheten, utan om det s�tt p� vilket verkligheten sj�lv framst�r. Marx forts�tter: "Det f�rvridna uttrycket f�r den verkliga omv�ndningen reproduceras naturligtvis i f�rest�llningsv�rlden hos detta produktionss�tts agenter."[38]
"Medan r�ntan bara �r en del av profiten som f�tt ett s�rskilt namn, framtr�der den h�r som en produkt av kapitalet som s�dant, oberoende av produktionsprocessen och endast som attribut till kapital�gandet, till �gandet av pengar eller varor, oavsett de f�rh�llanden som ger detta �gande karakt�ren av kapitalistisk egendom, emedan det st�r i motsatsst�llning till arbetet."[39]
Inte heller h�r g�ller resonemanget det s�tt p� vilket vulg�rekonomerna framst�ller sakf�rh�llandet, utan det s�tt p� vilket sj�lva den kapitalistiska verkligheten framst�r. "Det r�nteproducerande kapitalets materialisering (Versachlichung: f�rtingligande), omv�ndning, totala f�rryckthet",[40] tillskriver Marx h�r, hur besv�rande det �n kan f�refalla, sj�lva kapitalets verklighet, och inte ekonomernas begrepp om det. Han menar med andra ord att "i detta produktionss�tt st�r allt upp och ned".[41] Detta s�tt att f�rest�lla sig de saker som ligger till grund f�r sj�lva begreppen v�rde, pengar, kapital, har naturligtvis ingenting gemensamt med Smith och Ricardo. F�r Ricardo �r pengarna klingande mynt. F�r att d�remot f�rst� vad pengar �r f�r Marx m�ste man l�sa kapitlet om pengarna i Grundrisse. Medan pengarna hos Ricardo �r ett m�tt, �r de hos Marx en produkt av alienationen ("varornas Gud"); alienationen hos Marx har en struktur som liknar Feuerbachs, och alienationen hos Feuerbach har en struktur som i sin tur liknar strukturen i alienationen hos Hegel, fast omv�nd. Hela den diskussion som p�b�rjades av Bortkiewicz och avslutades av Sraffa �r, ur denna synvinkel, meningsl�s: Bortkiewicz p�st�r att Marx' penningbegrepp �r Ricardos "pengar". Det var kanske n�dv�ndigt att se det s� fr�n ekonomens synpunkt; fr�n Marx' synpunkt sett �r det meningsl�st.
F�r att fatta mig kort vill jag s�ga att jag h�rmed menar att det finns tv� Marx. Den ene skrev f�rorden till Kapitalet och framst�ller sig som den som forts�tter Smiths och Ricardos politiska ekonomi, som fullf�ljer deras vetenskapliga arbete. Den andre Marx kritiserar den politiska ekonomin (inte blott den borgerliga, utan den politiska ekonomin �ver huvud) och st�rtar Smiths och Ricardos analys i gruset genom att f�ra in en teori om alienationen, som ekonomisterna inte vet n�gonting om. I det f�rsta fallet h�nvisar det ekonomiska, vetenskapliga resonemanget till en verklighet som betraktas p� det positiva s�tt som �r brukligt i all vetenskap. I det andra fallet �r verkligheten, som det talas om, upp och ner, "med huvudet ned�t": det �r inte verkligheten sic et simpliciter, utan alienationens f�rverkligande. Det �r ingen positiv verklighet, utan en verklighet som skall v�ndas och f�rnekas.
Jag beh�ver knappast f�rklara hur stor denna skillnad �r. � ena sidan har vi d� den politiska ekonomin s�som vetenskap. Den utforskar objektiva ekonomiska lagar (de k�nda "ekonomiska lagarna f�r det moderna samh�llets r�relser") som �r helt analoga med naturlagarna. Marx sj�lv kallar dem Naturgesetze i sitt f�rord till Kapitalet: ("I och f�r sig �r det h�r inte fr�ga om den h�gre eller l�gre utvecklingsgraden av de samh�lleliga mots�ttningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det �r fr�ga om sj�lva dessa lagar, om p�tr�ngande tendenser, som verkar med j�rnh�rd n�dv�ndighet.") � ena sidan g�r den politiska ekonomin tillv�ga som naturvetenskapen sj�lv. Maurice Dobb skriver om detta:
"De ekonomiska lagarna som den klassiska politiska ekonomin talade om var objektiva lagar som p�tvingades m�nniskorna, helt oberoende av deras medvetna projekt, som genom 'en osynlig hand', ett lagens herrav�lde p� samh�llsomr�det som liknade determinismens, som vetenskapen d� h�ll p� att uppt�cka p� naturens omr�de. Dessa lagar, dessa objektiva tendenser antingen finns eller finns inte. Om de inte finns �r den politiska ekonomin, s�som den traditionellt har uppfattats, en ren illusion."[42]
� andra sidan �r d�remot dessa till synes materiella och objektiva lagar ingenting annat �n den fetischistiska objektiveringen av m�nniskors samh�lleliga relationer, n�r dessa undflytt m�nniskornas kontroll. Det �r ingen naturlig objektivitet utan alienation. S� kan Marx skriva att Ricardos betraktelser om profitkvotens fall �r blott ett bevis "i rent ekonomiska termer, d.v.s. fr�n den borgerliga synpunkten, inom gr�nserna f�r den kapitalistiska f�rst�elsen, ur sj�lva den kapitalistiska produktionens synvinkel p� att denna produktion �r begr�nsad och relativ".[43]
Det kan observeras att just det jag h�r s�ger rentv�r Della Volpe fr�n den kritik jag tidigare riktade mot honom. I hans tolkning av Marx fanns det ingen plats f�r fetischismteorin eftersom han h�ll sig till en l�sning av Marx som "vetenskapsman". Della Volpe �terupptog h�rmed ett best�ndigt drag i tolkningen av Marx (som redan fanns hos Kautsky, Hilferding, Lenin, Bucharin m.fl.) n�mligen att om man utgick ifr�n en uppfattning av Marx som vetenskapsman blev det om�jligt att bereda plats och ge uttryck f�r denna andra aspekt av hans tanke (�ven om den var djupt rotad ocks� i hans mogna verk) som teorin om alienationen och fetischismen utg�r. Det �r f�r �vrigt ingen tillf�llighet att Althusser, som betraktar denna teori som en kvarleva fr�n Feuerbach och fr�n Marx' ungdoms�r, n�r han sedan st�ter p� den inte bara i Manuskripten fr�n 1844 utan ocks� i hela det senare verket, tvingas f�rl�gga tidpunkten f�r den s.k. coupure �pist�mologique (den epistemologiska brytningen) allt l�ngre fram i Marx' liv f�r att slutligen ur Marx' verk endast r�dda n�gra f� sidor, som g�r under beteckningen Randglossen zu Adolph Wagner. (Den motsatta tolkningen �r v�lk�nd: Luk�cs i Geschichte und Klassenbewusstsein, Korsch i Marxismus und Philosophie, och i deras sp�r hela Frankfurtskolan tvingas, genom att s�tta teorin om fetischismen i f�rsta rummet och betrakta Marx som "kritiker av den politiska ekonomin", bryta med tesen om marxismen som vetenskap).
Men om vi nu g�r tillbaka till Della Volpe �r den filologiska och teoretiska begr�nsningen av hans l�sning av Marx p�taglig. Genom att inte ta upp de tv� sidorna i Marx' verk (som �r motsatta men samtidigt sinsemellan oundvikliga och vilkas dubbelsidighet m�ste tas upp som ett problem, �ven om det inte �r l�tt att se hur de h�r ihop) stannade Della Volpe i den ofruktbarhet som pr�glar tolkningarnas historia. N�r marxismen �r en vetenskaplig teori om samh�llsutvecklingen �r den som allra mest en "teori om sammanbrottet", men ingen teori om revolutionen; n�r den d�remot �r en teori om revolutionen, genom att endast vara en "kritik av den politiska ekonomin", riskerar den att utmynna i en subjektiv utopi. Mindre allm�nt uttryckt avspeglar denna ofruktbarhet i Della Volpes verk en avg�rande os�kerhet om marxismens natur som samh�llsvetenskap. Vad jag menar �r att medan La Logica come scienza positiva kulminerar just i tesen om en identitet mellan naturvetenskapen och samh�llsvetenskapen (logisk identitet, om inte teknisk identitet), �verges denna identitet i de f�ljande skrifterna (jfr t.ex. skriften Sulla dialettica fr�n 1962) s� att f�rfattaren leds till att �ndra titeln p� sitt eget huvudverk.
L�t oss �terg� till v�rt centrala �mne. Kapitalismens mots�ttningar - fr�n mots�ttningen mellan kapital och l�nearbete till alla de andra - �r enligt Marx inga "verkliga oppositioner" (som jag i Della Volpes sp�r hittills ansett), d.v.s. objektiva oppositioner men "utan mots�gelse", utan de �r just dialektiska mots�ttningar i ordens fulla inneb�rd. Det som d� �terst�r f�r mig att g�ra �r att f�rst bevisa detta p�st�ende. Sedan ska jag i ljuset av allt det som tidigare sagts, f�rs�ka dra n�gra slutsatser av resonemanget.
De texter som intresserar mig h�r �r n�gra p�st�enden som Marx g�r i en av hans viktigaste behandlingar av krisernas teori (den teorin �r som bekant ofullst�ndig) i slutdelen av andra boken av Teorier om merv�rdet. Det r�r sig s�rskilt om uppfattningen om krisens (abstrakta) m�jlighet, som Marx st�ller upp emot den s.k. "lagen om avs�ttning". Denna lag h�rr�r fr�n James Mill och J. B. Say, som f�rnekar t.o.m. krisens m�jlighet. Denna "m�jlighet" upptr�der d�remot som bekant f�r Marx redan i och med att varan (V) och penningen (P) skils �t. S� fort penningen upptr�der kan k�p och f�rs�ljning, som i byteshandeln sker samtidigt, skiljas �t i tid och rum, s� att den som s�ljer inte �r tvungen att omedelbart k�pa eller om man antar att han vill g�ra det omg�ende inte �r tvungen att g�ra det p� samma marknad som d�r han s�lt. �tskiljandet av k�p och f�rs�ljning, som varornas cirkulation eller omvandling best�r i (V-P-V), �r nu grunden till den f�rsta abstrakta m�jligheten till kris. Den �r abstrakt i den m�n kategorierna vara och penning inte r�cker f�r att f�rklara krisen, som �r en typiskt modern f�reteelse, eftersom dessa kategorier finns ocks� i alla f�rkapitalistiska samh�llen. Men deras f�rekomst �r � andra sidan en m�jlighet eftersom deras �tskiljande visserligen inte �r ett tillr�ckligt villkor f�r krisen men �nd� ett n�dv�ndigt villkor f�r den.
Dessa formuleringar st�r ocks� att l�sa i Kapitalets f�rsta bok, p� en s�rskilt sv�r sida som vi f�rst ska citera och senare f�rs�ka klarl�gga.
"Ingen kan s�lja, utan att n�gon annan k�per. Men ingen beh�ver omedelbart k�pa bara d�rf�r att han just s�lt. Varucirkulationen bryter igenom tidsbest�mda, lokala och individuella skranker f�r produktbytet just d�rigenom, att den klyver den ursprungliga, omedelbara enheten mellan f�rs�ljningen av den egna och k�pet av den fr�mmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan f�rs�ljning och k�p. Att dessa tv� processer, k�p och f�rs�ljning, som upptr�der sj�lvst�ndigt gentemot varandra, bildar en inre enhet, inneb�r i lika h�g grad att denna inre enhet r�r sig i yttre motsatser. Om denna yttre sj�lvst�ndighet utvecklas �ver en viss gr�ns, trots den inre osj�lvst�ndighet som f�ljer av att de tv� processerna kompletterar varandra, s� g�r sig enheten v�ldsamt g�llande genom en - kris. Den inre mots�ttning (Gegensatz) mellan bruksv�rde och v�rde, som �r ol�sligt f�renad med varuformen, den motsatsen att privat arbete samtidigt m�ste representera direkt samh�lleligt arbete, att speciellt konkret arbete endast g�ller som abstrakt allm�nt arbete, att tingen personifieras, medan personerna f�rtingligas (Versachlichung) - denna inre mots�gelse (Widerspruch) f�r sina utvecklade r�relseformer genom varuf�rvandlingens motsatser. Dessa former innesluter d�rf�r m�jligheten, men ocks� endast m�jligheten, att kriser skall utbryta. Utvecklingen av denna m�jlighet till verklighet f�ruts�tter ett helt kretslopp av f�rh�llanden, som fr�n den enkla varucirkulationens st�ndpunkt �nnu inte f�religger."[44]
Alla kapitalismens mots�ttningar �r, enligt Marx, en utveckling av mots�ttningen inom varan mellan bruksv�rde och v�rde, mellan nyttigt eller individuellt arbete och abstrakt samh�lleligt arbete. Varans inre mots�ttning utmynnar i mots�ttningen Vara-Pengar. Mots�ttningen V-P utvecklas i sin tur till en mots�ttning mellan kapital och l�nearbete, d.v.s. mellan pengarnas (P) �gare och �garen till den s�rskilda varan (V) arbetskraft, vars bruksv�rde ligger till grund f�r v�rdet och allts� f�r sj�lva kapitalet.
Men eftersom de motsatta polerna i den mots�ttning i vilken krisens "m�jlighet" utvecklas �r vara och pengar, d.v.s. tv� ting som finns i verkligheten och existerar oberoende av varandra, �r det sj�lvklart att om vi till�mpar Marx' resonemang fr�n 1843 (se 3 ovan) s� m�ste vi dra den slutsatsen att eftersom det handlar om verkligt motsatta, f�rh�ller det sig s� att vara och pengar inte bara "inte har n�got samr�re" utan ocks� att de "inte heller beh�ver n�gon f�rmedling, eftersom de �r av motsatt natur, de har inget gemensamt, de beh�ver inte varandra, de g�r inte i varandra". Och det var i stort sett den slutsatsen jag hittills hade kommit till (i Della Volpes sp�r) ang�ende de kapitalistiska motsatsernas natur. Tyv�rr �verbevisar texterna om krisen (som vi ska se) oss om att den slutsatsen var felaktig. Den nyss citerade sidan av Kapitalet g�r oss n�mligen uppm�rksamma p� att om det st�mmer att vara och pengar �r "till det yttre sj�lvst�ndiga", s� "�r de till det inre sj�lvst�ndiga eftersom de g�r i varandra", s�tillvida att n�r deras sj�lvst�ndighet utvecklas �ver en viss gr�ns, "g�r sig enheten g�llande med v�ld, genom en kris".
Jag antar att n�r vi nu kommit s� h�r l�ngt gnuggar de "dialektiska materialisterna" h�nderna av f�rtjusning. Men jag �r r�dd att de inte heller h�r f�rst�r ordentligt. Det st�mmer visserligen att �tskiljandet mellan vara och pengar enligt Marx �r en dialektisk mots�ttning mellan motsatta poler som g�r i varandra och att denna mots�ttning utvecklas mellan poler som �r motsatta i verkligheten, allts� sj�lvst�ndiga (vilket tycks g� emot allt det vi sagt f�rut). Men de �r ocks� ett faktum att dessa motsatta polers verklighet h�r �r av en mycket speciell sort. P� sidan 510 av Band II i Theorien �ber den Mehrwert f�rklarar Marx att "krisens m�jlighet" �r "m�jligheten att moment som h�r ihop, som �r oskiljbara (die untrennbar sind), skils �t (sich zertrennen) och d�rur f�renas med v�ld, att deras samh�righet genomdrivs genom det v�ld som ut�vas p� deras respektive sj�lvst�ndighet".[45]
Observera h�r: mots�ttningens poler h�r �r visserligen sj�lvst�ndiga, skilda, men �nd� oskiljbara, untrennbar. I och med att de har skilts har de blivit verklighet; men i och med att de �r oskiljbara har de blivit verkliga, oberoende av varandra, utan att verkligen vara det. De har blivit verkliga s�som ting, trots att de inte �r ting: de �r med andra ord en produkt av alienationen, de �r i och f�r sig overkliga v�sen �ven om de har f�rtingligats.
H�r �r ledtr�den i alla dessa sidor om krisen. Band II, s. 509: "Om utbytet �gde rum skulle dess moment inte skiljas �t"; "krisens m�jlighet" �r allts� "m�jligheten till en s�nderdelning av moment som i sitt v�sen kompletterar varandra (wesentlich sich erg�nzender Momente)".
Observera vidare: krisen uppst�r n�r utbytets moment (vara och pengar, f�rs�ljning och k�p) - �ven om de "v�sentligen" �r samh�riga moment, som g�r i varandra och som inte finns utanf�r varandra - skils �t och g�r anspr�k p� att st� utanf�r varandra, d.v.s. att f� en sj�lvst�ndig verklighet. Det �r d� deras "inre enhet" g�r sig g�llande med v�ld och visar genom krisen p� de skilda momentens oskiljbarhet.
Jag t�nker inte h�r kommentera de �vriga avsnitten som med otvivelaktig klarhet s�ger samma sak. Jag vill bara visa varf�r den "dialektiska materialisten", som i Marx' teori om den kapitalistiska mots�ttningen tror sig finna en bekr�ftelse p� de egna teserna, har fel. F�r den dialektiska materialismen h�r mots�ttningen till all slags verklighet. Dess grundprincip h�rr�r fr�n Hegel, n�r denne fastsl�r i andra boken av Wissenschaft der Logik: "Alla ting �r i sig sj�lva kontradiktoriska",[46] och vidare: "n�gonting �r allts� endast levande i den m�n det innefattar mots�ttningen och �r just den kraft som kan innefatta och b�ra mots�ttningen."[47] D�rav drar den dialektiska materialismen den slutsatsen att "verklighet" och "dialektisk mots�ttning" �r samma sak, d.v.s. utbytbara termer och begrepp. B�de den mekaniska r�relsen och cellen, aktion och reaktion i fysiken �r mots�ttningar, liksom f�rh�llandet mellan l�nearbete och kapital: Det finns ingen sak eller verklighet som inte har mots�ttningen i sig.
Men s� �r det allts� inte hos Marx. Den kapitalistiska mots�ttningens f�rekomst �r inte ett resultat av det faktum att �ven kapitalismen �r en "verklighet".[48] Tv�rtom: kapitalismen �r enligt Marx kontradiktorisk d�rf�r att den �r en upp- och nedv�nd, omv�nd verklighet, d.v.s. "med huvudet ned�t". Med andra ord, medan den dialektiska materialismen utg�r ifr�n att varje f�rem�l kan betraktas som kontradiktoriskt, liksom allt annat i v�rlden, ser Marx d�remot mots�ttningen som kapitalismens specifika drag, den egenskap som skiljer kapitalismen, inte bara fr�n alla andra samh�llsformer utan t.o.m. fr�n alla andra f�reteelser i kosmos.
"Splittringen (die Trennung) framst�r som det normala f�rh�llandet i detta samh�lle", skriver Marx. "D�r den allts� faktiskt inte f�rekommer, blir den underf�rst�dd (supponiert) och, som vi visat ovan, med r�tta; ty (till skillnad fr�n t.ex. f�rh�llandena i Antikens Rom, i Norge eller i nordv�stra USA) framst�r h�r f�reningen som tillf�llig och splittringen som normal, och splittringen fastsl�s allts� som det normala f�rh�llandet, �ven n�r personen f�renar de olika funktionerna."[49]
H�r har vi allts� igen denna Trennung, d.v.s. splittringen, s�nderdelningen av det som �r oskiljbart (untrennbar), d.v.s. av "moment som i sitt v�sen kompletterar varandra" och som dock sl�r sig fria fr�n varandra. Och med denna splittring (Trennung eller Zertrennung) f�ljer omv�ndningen eller upp- och nedv�ndheten, i vilken det som �r v�sentligt (enheten) blir tillf�lligt och det tillf�lliga blir normen. Teorin om fetischismen eller om den kapitalistiska alienationen och teorin om mots�ttningen h�r intimt samman: de visar sig bara vara tv� olika s�tt att uttrycka samma sak. Det framgick f�rresten av den sida ur Kapitalet som vi citerade i b�rjan p� detta stycke. Till mots�ttningen som produkt av det faktum att, genom krisen, "tv� moment som till det inre inte �r sj�lvst�ndiga eftersom de g�r i varandra" mots�tter sig varandra s�som "till det yttre sj�lvst�ndiga", var bunden till den omv�ndning eller fetischism som utg�rs av "objektets personifiering" och "personens objektivering eller f�rtingligande".
Teorin om alienationen och teorin om mots�ttningen �r allts� en och samma teori, vilken (det kan vi nu till�gga) omfattar och inbegriper sj�lva teorin om v�rdet. Grundmots�ttningen (se igen citatet ur Kapitalet) som allt vilar p� �r ju splittringen, inom varan, "mellan bruksv�rde och v�rde, att privatarbete samtidigt m�ste representera direkt samh�lleligt arbete, att speciellt konkret arbete endast g�ller som abstrakt allm�nt arbete".
Mots�ttningen kommer med andra ord fr�n det faktum att arbetets individuella och samh�lleliga aspekt, som �r "intimt bundna" (d�rf�r att de �r en aspekt av ett arbete som utf�rs i samh�llet), skils i f�rest�llningsv�rlden och i verkligheten fr�n varandra: arbetets individuella eller konkreta aspekt g�r i varans "bruksv�rde", medan den samh�lleliga aspekten f�r en s�rskild existens - fr�nskild och d�rf�r abstraherad fr�n den f�rsta - i varans "v�rde".
Denna mots�ttning har allts� att g�ra med detta samh�lles sj�lva natur. Ett samh�lle i vilket individerna, �ven om de lever tillsammans, inte bara �r splittrade och konkurrerar med varandra, utan ocks� och just d�rf�r att de �r skilda fr�n varandra ocks� �r skilda fr�n samh�llet, d.v.s. fr�n sitt totala sammanhang. D�r alla individer �r oberoende av varandra blir ocks� deras inb�rdes f�rh�llande oberoende av alla individerna. Vilket betyder att det samh�lleliga f�rh�llandet (samh�llet) f�r en egen existens i pengarna och i kapitalet, vilken, just d�rf�r att den �r oberoende, undg�r all kontroll fr�n de m�nniskor vilkas f�rh�llande den utg�r.
Det �r med ett ord mots�ttningen mellan individ och sl�kt, mellan natur och kultur, som redan noterats av alla de st�rsta analytikerna av det borgerliga 1700-talets "civila samh�lle", fr�n Rousseau till Kant och Hegel och som �ven g�r in i Marx' verk, men med djupg�ende �ndringar. Det moderna samh�llet �r splittringens (alienationens, mots�ttningens) samh�lle. Det som en g�ng var enat har nu g�tt is�r. Den "ursprungliga enheten" mellan m�nniskan och naturen och m�nniskor emellan har brutits. Och just d�rf�r att denna enhet var ursprunglig och allts� "given" �r det inte den, enligt Marx, som ska f�rklaras utan splittringen, som uppst�tt med kapitalismens och det "civila samh�llets" historiska utveckling.
"Det �r inte de levande och aktiva m�nniskornas enhet med de naturliga oorganiska betingelserna f�r deras materiella utbyte med naturen, allts� deras till�gnande av naturen, som beh�ver f�rklaras eller som �r f�ljden av en historisk process, utan det �r splittringen mellan dessa oorganiska f�rh�llanden f�r m�nniskornas liv och aktiva existens. Denna splittring framst�r i sin helhet f�r f�rsta g�ngen i f�rh�llandet mellan l�nearbete och kapital."[50]
"M�nniskan", till�gger Marx, "isolerar sig f�rst som ett resultat av den historiska utvecklingen. Ursprungligen framst�r hon som samh�llsv�sen, stamv�sen, skockdjur (...). Sj�lva bytet �r ett av huvudmedlen f�r denna isolering. Det g�r skocken �verfl�dig och uppl�ser den."[51]
"Den historiska processen har inneburit att hittills enade element glidit is�r; resultatet �r dock inte att ett av elementen f�rsvinner, utan att vart och ett av dem framst�r i ett negativt f�rh�llande till det andra: den (potentiellt) frie arbetaren � ena sidan, det (potentiella) kapitalet � andra sidan. Splittringen av de objektiva f�rh�llandena f�r de klasser som f�rvandlats till fria arbetare m�ste likv�l framst� som en autonomisering av dessa f�rh�llanden i den motsatta polen."[52]
Som vi ser f�ljs den ursprungliga enheten av en tid av progressiv brytning och splittring, som kulminerar i kapitalismen. Sedan omorganiseras mots�ttningen mellan individ och sl�kte utifr�n de nya och mera utvecklade f�rh�llandena, d.v.s. att splittringen m�nniskor emellan och mellan m�nniskor och natur �verbryggas. Det �r m�nstret i Hegels historiefilosofi som med vissa modifikationer �ter upptr�der h�r. Och just det visar sig vara Marx' andra ansikte, naturalisten och empirikern, vid sidan av vetenskapsmannen.
L�t oss nu dra slutsatserna av hela resonemanget.
a) Den grundl�ggande principen f�r materialismen och vetenskapen �r som vi har sett principen om icke-mots�gelse. Verkligheten t�l inga dialektiska mots�ttningar utan endast verkliga oppositioner, styrkekonflikter, motsatsf�rh�llanden. Och dessa �r mots�ttningar ohne Widerspruch, d.v.s. icke-mots�ttningar, alls inte dialektiska mots�ttningar.
Jag kan inte bortse fr�n dessa p�st�enden eftersom de �r lika med vetenskapens principer, och vetenskapen �r ju enda v�gen till f�rst�else av verkligheten, till kunskap om v�rlden. Det kan inte finnas tv�, kvalitativt olika former av kunskap. En filosofi som g�r anspr�k p� att f� en status f�r sig som skiljer den fr�n vetenskapen �r en uppbyggelsefilosofi, d.v.s. en knappt f�rkl�dd religion.
b) Samtidigt �r de kapitalistiska oppositionerna enligt Marx dialektiska mots�ttningar och inte verkliga oppositioner.
Vi har sett att detta inte r�cker f�r att rehabilitera Diamat (den s.k. dialektiska materialismen). Kapitalismen �r enligt Marx kontradiktorisk, inte d�rf�r att den �r verklighet och inte d�rf�r att all verklighet �r kontradiktorisk, utan d�rf�r att den �r en upp- och nerv�nd verklighet, med huvudet ned�t (alienation, fetischism).
c) Utan att �teruppr�tta Diamat bekr�ftar detta �nd� Marx' dubbla framtr�dande: filosofen och vetenskapsmannen.
Jag begr�nsar mig nu till att fastst�lla det. Diskussionen �r inte avslutad i och med det. Samh�llsvetenskaperna har �nnu inte funnit en egen fast grund att st� p�. Jag kan allts� inte s�ga om denna dubbelsidighet �r en d�dsst�t eller till f�rdel f�r dem. Fr�gan kvarst�r s�kert om och hur dessa tv� framtr�danden kan sammans�ttas. Det g�ller att ta fr�gan p� allvar och inte fly undan den med en ordv�ndning.
[1] Hegel, Vorlesungen �ber die Geschichte der Philosophie, Frankfurt 1971.
[2] Se �ven W. C. Kneale och M. Kneale The development of logic, London 1962, s. 20-21.
[3] E. Cassirer, Storia della filosofia moderna, Torino 1955, vol. III, s. 389.
[4] N. Hartmann, La filosofia dell'idealismo tedesco, Milano 1972, vol. III s. 427.
[5] A.a. s. 381.
[6] K. Marx, Zur Kritik des Hegelschen Staatsrechts, i: Marx-Engels Werke (MEW), Bd. 1 s. 292.
[7] R. Kroner, Von Kant bis Hegel, T�bingen 1924, Bd. 2 s, 352 not 1, som handlar om de empiriska oppositionerna och ger nyttiga f�rklaringar av hur de empiriskt motsatta utesluter varandra.
[8] Der einzig m�gliche Beweisgrund zu einer Demonstration des Daseins Gottes in Kant Werke, Wiesbaden 1960, Bd. 1.
[9] I. Kant Vorkritische Schriften bis 1768, Wiesbaden 1960, s. 783.
[10] A.a. s. 783.
[11] A.a. s. 784.
[12] A.a. s. 788.
[13] A.a. s. 785.
[14] A.a. s. 787-788.
[15] A.a. s. 781. Tolkningen av Kants �tskiljande mellan logisk och verklig opposition har oftast varit bristf�llig, b�de i kommentarerna till De F�rkritiska skrifterna och i kommentarerna till Kritiken av det rena f�rnuftet. Se t.ex. N. Kemp Smith A Commentary to Kant's "Critique of Pure Raison", 2. uppl., New York 1962, s. 412-413. Nyttiga kommentarer d�remot i Cassirer Kants Leben und Lehre, Berlin 1918 och nu Darmstadt 1972, s. 77-78.
[16] V. I. Lenin, Till fr�gan om dialektiken in Lenin i urval av Bo Gustafsson, Stockholm 1965, s. 58.
[17] Ibidem.
[18] Mao Tse-tung, Om mots�ttningen i: Skrifter i urval, Uddevalla 1969.
[19] K. Korsch Dialettica e scienza nel marxismo, Bari 1974, s. 31-32.
[20] C. Luporini, Spazio e materia in Kant, Firenze 1961, s. 59.
[21] A.a. s. 74.
[22] A.a. s. 116.
[23] Hegel, Wissenschaft der Logik, Erster Teil, Stuttgart 1958, s. 181.
[24] A.a. s. 182.
[25] Kroner a.a., Bd. 2, s. 360.
[26] Pfaffentum: pr�sterskap, klerikalism.
[27] F. Engels, Naturens dialektik, Gidlunds 1975.
[28] A.a. s. 153.
[29] A.a. s. 157-158.
[30] F.-X. v. Baader: tysk religionsfilosof, 1765-1841. (�. a.)
[31] Alfred Tarski La concezione semantica della verit� e i fondamenti della semantica in Semantica e filosofia del linguaggio, Milano 1969, s. 29.
[32] Se h�nvisningar till denna diskussion i N. Merker Le origini della logica hegeliana, Milano 1961, s. 120, s. 358-360 och f�ljande.
[33] Deutsche Zeitschrift f�r Philosophie, 1953 nr. 2, s. 359.
[34] Ibidem.
[35] Lenin Opere scelte, Moskva 1949, vol. I, s. 81.
[36] E. H. Carr, Vad �r historia? Stockholm 1965.
[37] Denna punkt i min forskning har vidareutvecklats av C. Napoleoni i hans inledning till P. M. Sweezy Teorin f�r den kapitalistiska utvecklingen, Torino 1970, f�rutom i hans viktiga Lezioni sul Capitolo sesto inedito di Marx, Torino 1972. En organisk rekonstruktion av hela den teoretiska saken finns i Christina Pennavajas inledning till C. Napoleoni Ricardo und Marx, Frankfurt 1974, s. 20-26.
[38] MEW Bd. 26.3., s. 445.
[39] A.a. s. 453.
[40] A.a. s. 448.
[41] A.a. s. 468.
[42] M. H. Dobb in Dobb, Lange, Lerner, Teoria economica e economia socialista, Milano 1972, s. 49-50.
[43] Kapitalet, Tredje Boken, BoC 1973, s. 236.
[44] A.a., F�rsta Boken, BoC 1969, s. 97.
[45] MEW, Bd. 26.2.
[46] Hegel Wissenschaft der Logik, Zweiter Teil, Stuttgart 1949.
[47] A.a.
[48] Det �r n�mligen s� hos Lenin vilken i sina Filosofiska H�ften lugnt p�st�r att "det borgerliga samh�llets dialektik �r hos Marx endast ett specialfall av dialektiken". Se Lenin i urval, A.a. s. 60.
[49] MEW Bd. 26.1., s. 384. Collettis kursiv.
[50] K. Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad 1971.
[51] A.a.
[52] A.a.
Last updated on: 9.12.2008