Originalets titel: "Stato e Rivoluzione di Lenin".
Publicerat: I augusti 1967 i tidskriften Problemi del socialismo. Ing�r i Lucio Colletti:
Ideologia e societ� (Editori Laterza, 1972), s. 295-304. Publicerad p� svenska i L. Berntson (red.): Marxistisk statsteori
(Zenit/Cavefors, 1978).
�vers�ttning: Inga Brandell och Fausto Giudice
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det genomg�ende temat i denna skrift - det som outpl�nligt etsar sig in i l�sarens minne och som genast dyker upp n�r man t�nker p� Staten och revolutionen - �r revolutionen som f�rst�relse och v�ldshandling. Revolutionen kan inte bara inneb�ra makt�vertagande utan m�ste ocks� inneb�ra att den gamla staten f�rst�rs. "Det v�sentliga �r om det gamla statsmaskineriet ... skall bevaras eller om det skall f�rst�ras", s�ger Lenin. Sprengen, zerbrechen, f�rst�ra, krossa: de orden f�ngar textens ton. Lenin polemiserar inte mot dem som inte vill ta makten. M�let f�r hans angrepp �r inte reformismen. Hans polemik riktar sig i st�llet mot dem som vill er�vra makten utan att krossa den gamla staten. Den han vill �t med sitt angrepp �r Kautsky. Men inte den Kautsky som kommer till tals efter 1917 (t.ex. i Terrorismen och kommunismen) utan den som �gnar sina skrifter �t kampen mot opportunismen: den Kautsky som vill ha revolutionen, makt�vertagandet, men �nd� inte vill att den gamla statsapparaten skall krossas.
Texten ger f�rst intryck av att vara en of�rsonlig och sekteristisk studie, primitiv, genomsyrad av en "asiatisk vrede" - en sorts hyllning till "v�ldet f�r v�ldets egen skull". Vad som tr�der mot en tycks vara revolutionen reducerad till sitt utanverk och sina mest element�ra yttringar: stormningen av Vinterpalatset, inrikesdepartementet i l�gor, arresteringarna och avr�ttningarna av m�nnen som besatt politiska poster i den gamla regeringen. Det var precis den tolkningen som tillf�rs�krade Staten och revolutionen dess framg�ngar under hela Stalins era, mer �n ett kvartssekel fr�n 1928 till 1953, inte bara i Ryssland utan i alla v�rldens kommunistpartier. Revolutionen �r v�ldet. Kautsky �r socialdemokrat d�rf�r att han inte vill v�ldet. Man kan inte vara kommunist utan att syfta till ett v�ldsamt makt�vertagande. Fram till 1953 skulle varje k�mpande kommunist i partiet (inr�knat det italienska) som dj�rvts uttrycka tvivel p� v�ldets n�dv�ndighet ha funnit sig sj�lv i samma situation som den g�r som i dag tvivlar p� den "fredliga, parlamentariska v�gen".
Jag ska inte vara dum nog att p�st� att Lenin var mot v�ldet. Han var f�r ett v�ldsamt uppror lika mycket som han i juni 1917 hade st�tt revolutionens fredliga utveckling. Han var f�r det ena eller det andra, allt efter omst�ndigheterna. Men p� en punkt var han orubblig: i varje enskilt fall m�ste statsapparaten f�rst�ras.
De s�tt revolutionen kan f�rverkligas p� �r i viss grad villkorsbundna: de beror av en upps�ttning h�ndelser som det inte nyttar att orda om i f�rtid. Inte heller �r m�ngden spillt blod ett tecken p� det revolution�ra f�rloppets grundlighet. Det v�sentliga hos revolutionen, den f�rst�relse den inte kan avst� fr�n (den �r inte v�ldet en tillr�cklig garant f�r), �r snarast att den utpl�nar den borgerliga staten som en makt skild fr�n och motsatt massorna och att den ers�tter den makten med en ny och annorlunda. Det �r k�rnpunkten.
Enligt Lenin m�ste den gamla statsapparaten krossas d�rf�r att den borgerliga staten �r beroende av att makten s�rskiljs fr�n och avh�nds massorna. I det kapitalistiska samh�llet �r demokratin alltid, �ven under de gynnsammaste f�rh�llanden, "inpressad i den kapitalistiska exploateringens tr�nga ram". "Befolkningsmajoriteten ... �r utesluten fr�n deltagande i det offentliga och politiska livet." Alla den borgerliga statens mekanismer �r inskr�nkningar som "utesluter och utst�ter de fattiga fr�n politiken och fr�n aktivt deltagande i demokratin". En socialistisk revolution som beh�ll den sortens stat skulle vidmakth�lla s�rskillnaden mellan massorna och makten, massornas beroende och underkastelse.
Om �verf�randet i samh�lls�go av produktionsmedlen inneb�r att samh�llet frig�r sig fr�n kapitalets styre, blir sin egen herre, och l�gger produktivkrafterna under sin egen, medvetna, planerade kontroll kan den politiska form denna ekonomiska frig�relse uppn�s genom endast grundas p� producenternas initiativ och sj�lvstyre.
H�r har vi det egentliga grundtemat i Staten och revolutionen. Den borgerliga statsapparatens utpl�nande �r inte inrikesdepartementet i l�gor, inte barrikaderna. Allt detta m� ske men det �r inte k�rnan. Det som �r v�sentligt f�r revolutionen �r att skiljelinjen som s�rar de arbetande klasserna fr�n makten f�rst�rs, att de arbetande klasserna n�r frig�relse och sj�lvbest�mmander�tt, att makten omedelbart �verf�rs i folkets h�nder. Marx sade att Kommunen hade visat att "arbetarklassen icke helt enkelt kan ta det f�rdiga statsmaskineriet i besittning och s�tta ig�ng det f�r sina egna syften". Den kan det inte ty den socialistiska revolutionens m�l �r inte att "�verflytta det byr�kratiskt-milit�ra maskineriet fr�n ena handen till den andra" utan att omedelbart �verf�ra makten i folkets h�nder - och det �r om�jligt om inte maskineriet f�rst krossas.
Dessa f� rader kr�ver den allvarligaste begrundan: den socialistiska revolutionen best�r inte i att "fr�n ena handen till den andra" �verf�ra den byr�kratiskt-milit�ra apparaten; att den byr�kratiskt-milit�ra statsapparaten f�rst�rs �r enligt Marx "f�ruts�ttningen f�r varje verklig folkrevolution". Lenin tillfogar: en "folkrevolution" �r en d�r "folkets massa, dess flertal, de 'l�gsta' samh�llsskikten reste sig sj�lvst�ndigt och satte sin pr�gel p� hela revolutionens g�ng genom sina krav, genom sina f�rs�k att bygga upp ett nytt samh�lle p� det gamlas ruiner."
Styckets mening �r klar. Att f�rst�ra den gamla apparaten �r att f�rst�ra de gr�nser den borgerliga staten p�tvingat demokratin. Det �r att g� fr�n en "tr�ng, begr�nsad" demokrati till den fulla demokratin. Och Lenin till�gger att "den fulla demokratin �r inte kvalitativt samma sak som den ofullst�ndiga demokratin". Bortom vad som formellt kan te sig som en kvantitetsskillnad g�ller det egentligen "ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag".
H�r framtr�der ocks� betydelsen av polemiken mot Kautsky. Sammanst�tningen med Kautsky �r viktig d�rf�r att den avsl�jar ett dilemma som senare blivit st�testenen f�r hela arbetarr�relsens praktik efter Lenin. Kautsky ville gripa makten men inte st�rta staten. Han sade att det viktiga var att helt enkelt ta �ver den statsapparat som redan finns d�r och att nyttja den f�r v�ra egna syften. Envar som t�nker �ver olikheterna mellan de tv� formlerna kommer att bakom den oskyldiga skillnaden i ord finna en l�ngt viktigare och djupg�ende klyfta. F�r Lenin �r revolutionen inte bara att �verf�ra makt fr�n en klass till en annan den �r ocks� att g� fr�n ett slags makt till ett annat; f�r honom h�nger de tv� sakerna samman eftersom en arbetarklass som griper makten �r en arbetarklass som styr sig sj�lv. F�r Kautsky � andra sidan inneb�r ett makt�vertagande inte att skapa en ny makt utan bara att �verf�ra den gamla makten till arbetarklassens politiska representanter som inte sj�lva tillh�r arbetarklassen. F�r den f�rre �r socialismen massornas sj�lvstyre: under socialismen, s�ger Lenin, "h�jer sig befolkningens massa till sj�lvst�ndigt deltagande inte bara i omr�stningar och val utan ocks� i den dagliga f�rvaltningen. Under socialismen skall alla f�rvalta i tur och ordning och kommer snart att v�nja sig vid att ingen f�rvaltar".
F�r den senare �r socialismen maktf�rvaltning i massornas namn. F�r Lenin m�ste den socialistiska revolutionen f�rst�ra den gamla staten d�rf�r att den m�ste f�rst�ra sj�lva skillnaden mellan de styrda och de som styr. F�r Kautsky ska staten och dess byr�kratiska apparat inte f�rst�ras d�rf�r att byr�kratin, det vill s�ga skillnaden mellan de styrda och de som styr, inte kan undertryckas och alltid kommer att �verleva. F�r Lenin �r revolutionen alla herrars slut, f�r Kautsky �r den bara en ny herres ankomst.
Jag upprepar att den Kautsky Lenin v�nde sin polemik mot fortfarande var marxist och stadigt h�ll fast vid uppfattningen om staten som klasstat. Ja, hans politiska vision hade en strikt ouvrieristisk pr�gel (arbetarpr�gel). Som hos alla marxister i andra internationalen var hans klassuppfattning i sj�lva verket s� strikt att den ofta utvecklades till en sluten korporativism. Vad Lenin skrev om Marx' uppfattning om "folkrevolutionen" i opposition mot Plechanov et al kunde l�tt ha utstr�ckts att omfatta Kautsky ocks�.
Och �nd� inneh�ll Kautskys tankar om makten trots den stela klasst�ndpunkten redan fr�et till hela hans senare utveckling. Staten som inte f�r f�rst�ras men som kan tas �ver och anv�ndas f�r egna syften, den byr�kratiskt-milit�ra apparaten som inte ska monteras ner utan �verf�ras "fr�n ena handen till den andra", �r redan embryot till en i klassh�nseende "opartisk" stat: den �r ett tekniskt, "neutralt" verktyg, blott och bart ett verktyg p� gott och ont beroende p� vem som kontrollerar och anv�nder det.
H�rav f�ljer att teorin om ett enkelt �vertagande av makten utan en samtidig tillintetg�relse-f�r�ndring av den inneh�ller fr�et till en teori om staten som en stat �ver klasserna. Eller snarare en st�ndig pendling mellan tv� ytterligheter: en h�nsynsl�s subjektivism som i att f�ra en s�rskild grupp politiska funktion�rer (det �r som vi vet partibyr�kratin) till makten ser revolutionens och socialismens huvud�ndam�l; och en f�rest�llning om staten som en stat �ver klasserna. Den f�rsta polen kan ses i den s� kallade Rakosi-regimen: "proletariatets diktatur" genom dekret, vilken i sinom tid kan utvecklas till tesen om en "hela folkets stat". Den andra polen exemplifieras av den socialdemokratiska byr�kratins mandariner: Scheider-m�nnen och Wilsonerna, Leon Blum och Mollet och deras gelikar som - d� de tj�nar den borgerliga staten och precis d�rf�r att de tj�nar den - tror att de p� s� s�tt tj�nar hela samh�llet, det "allm�nna" och "gemensamma" intresset.
V�r politiska kamps m�l, sade Kautsky, �r "statsmaktens er�vring genom att vinna majoriteten i parlamentet och upph�ja parlamentet till regeringens herre". Parlamentet har - uppenbarligen - funnits hittills och det kommer att fortleva, ja, det m�ste n�dv�ndigt ha evigt liv. Det �r oberoende inte bara av klasserna utan ocks� av de historiska epokerna. Det �r h�jdpunkten av staten �ver klasserna. Kautskys formel (liksom hans nutida epigoners) saknar till och med som hypotes en antydan om att det parlamentariska styret p� n�got s�tt skulle kunna vara bundet till det borgerliga samh�llets klass-struktur. Formeln g�r rent hus med hela Marx' kritik av den moderna representativa staten. Dessutom, i den m�n denna tes �r beredd att medge att det parlamentariska styrelses�ttet alls har n�gon klasskarakt�r, identifieras inte denna med styrelses�ttet som s�dant utan med dess avarter: valfusk, trasformismo, feta statliga kontrakt, sottogoverno etc. Den betonar dessa "mots�gelser" desto villigare som de till�ter tesen att framkalla bilden av det "sanna parlamentet", "nationens r�tta spegel" eller som Togliatti ocks� f�rutsp�dde: den enda utopism de "gamla r�varna" kan f�rest�lla sig.
M�let �r att vinna majoriteten i parlamentet och upph�ja det till regeringens herre, skriver Kautsky. Den viktiga fr�gan �r vem som kontrollerar parlamentet; det g�ller bara att byta ut, om �n radikalt, regeringens politiska funktion�rer. Att det �r m�jligt och n�dv�ndigt att g� vidare, att det v�sentliga �r just att utpl�na skillnaden mellan de styrda och dem som styr - Kautsky kan inte ens f�rest�lla sig n�got s�dant. Hans formel �r parlamentet som "regeringens herre"; Lenins �r folket som "parlamentets herrar" - det vill s�ga parlamentets oskadligg�rande.
Vi m�ste bli helt s�kra p� att vi r�tt f�rst�r den leninistiska kritiken av det parlamentariska systemet. Det �r inte en primitiv och sekteristisk kritik, Bordigas kraftl�sa kritik, att br�nnm�rka parlamentet och den politiska demokratin som "svindel", etc. Denna senare kritik �r den som historiskt haft �vertaget i den kommunistiska traditionen. Det �r en element�r kritik som d� den misslyckas att klassanalysera den liberala demokratin och fatta det organiska s�tt p� vilket dess framv�xt �r knuten till den kapitalistiska socio-ekonomiska ordningen skarpt f�rd�mer parlamentet och den moderna representativa staten i subjektivistiska termer som om det g�llde institutioner den h�rskande klassen "uppfunnit" f�r att lura folket (ungef�r som Voltaire h�vdar att religionen uppfunnits av pr�sterna). Hur ytlig och kraftl�s denna kritik �r framst�r klart n�r vi minns att ur den har sprungit just det nihilistiska f�rakt f�r demokrati- och maktstrukturproblemet i ett socialistiskt samh�lle som genomsyrat all erfarenhet i stalinistiska och poststalinistiska politiska kretsar fram till den dag som i dag �r. I Staten och revolutionen lyckas d�remot Lenins kritik av parlamentet f�r f�rsta g�ngen - och l�gg m�rke till att det ocks� �r f�rsta g�ngen i Lenins eget t�nkande (d�rav textens avg�rande betydelse, den �r utan gens�gelse hans st�rsta bidrag till den politiska teorin) - �terst�lla n�gra av grunddragen i Marx' kritik av den moderna representativa staten. I den m�n Staten och revolutionen p� den politiska praktikens niv� sammanfaller med Lenins f�rsta verkliga uppt�ckt och f�rst�else av sovjeten och dess betydelse (som f�rst kommit fram mycket tidigare i samband med 1905 �rs revolution men som han l�nge inte f�rst�tt) sammanfaller den ocks� p� den politiska teorins niv� med hans uppt�ckt att "proletariatets diktatur" inte �r partiets diktatur utan �r identisk med pariskommunen, just samma kommun som Lenin till och med s� sent som i b�rjan av 1917 �nnu bara betraktat som ytterligare en, om �n extrem, form av "borgerlig demokrati".
De tv� synpunkterna skiljer sig s� radikalt att d�r i det f�rsta fallet kritiken av parlamentet blir en kritik av demokratin blir tv�rtom i Lenins fall kritiken av parlamentet, det vill s�ga av den liberala eller borgerliga demokratin, en kritik av parlamentets antidemokratiska natur - en kritik i den "fulla" demokratins namn, den om�tligt mycket fullst�ndigare (och allts� kvalitativt annorlunda) demokratin, sovjetdemokratin, den enda demokrati som f�rtj�nar namnet socialistisk demokrati.
Den marxistiska litteraturen efter Marx k�nner inget som ens tilln�rmelsevis kan t�vla med allvaret i Staten och revolutionens kritik av parlamentet; inte heller n�got som d�rmed f�renar en s�dan djup demokratisk inspiration som genomstr�mmar och ger liv �t Lenins text fr�n b�rjan till slut. Det "imperativa mandatet", de representerades st�ndigt n�rvarande m�jlighet att �terkalla sina representanter, kravet p� en lagstiftande makt som inte skulle vara "en parlamentarisk utan en arbetande korporation, p� samma g�ng verkst�llande och lagstiftande" och i vilken d�rf�r representanterna sj�lva m�ste "arbeta, sj�lva stifta lagar, sj�lva kontrollera de praktiska f�ljderna och sj�lva direkt ansvara inf�r sina v�ljare". Allt detta �r inte en parlamentets "reform" (som man i vissa ynka sekter, offer f�r partibyr�kratin, dr�mmer om i sina extremistiska sagor, sekter som �r "of�rsonliga" i sina f�rd�manden av Lenins parlamentarism!); snarare �r det ett parlamentets oskadligg�rande och ers�ttande med representativa organ av "r�ds"- eller "sovjet"-typ: f�r att �n en g�ng anv�nda Lenins egna ord �r det "ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag".
Allts� ska staten f�rst�ras och ers�ttas med institutioner fr�n en "prolet�r demokrati", det vill s�ga med den producerande massans sj�lvstyre, Lenins tankebanor �r s� strikta att han inte tvekar att dra de mest l�ngtg�ende slutsatser h�rur: sj�lva den socialistiska staten �r en rest av den borgerliga staten - s� l�nge som socialismen (det vill s�ga det kommunistiska samh�llets f�rsta fas) �nnu beh�ver en stat.
"Staten d�r bort eftersom det inte l�ngre finns kapitalister, inte l�ngre finns klasser och man d�rf�r inte l�ngre kan undertrycka n�gon klass. Men staten har �nnu inte helt d�tt bort, ty det �terst�r att skydda den 'borgerliga r�tt' (det vill s�ga principen '�t en var efter hans arbetsinsats' snarare �n efter hans behov) som sanktionerar faktisk brist p� j�mlikhet."
Det f�ljer att "i sin f�rsta fas kan kommunismen �nnu inte vara fullst�ndigt mogen i ekonomiskt h�nseende, inte fullst�ndigt fri fr�n kapitalismens traditioner eller sp�ren av den. D�rav h�rr�r en s� intressant f�reteelse som att 'den borgerliga r�ttens tr�nga horisont' bibeh�lles inom kommunismen under dess f�rsta fas. Den borgerliga r�tten ifr�ga om konsumtionsvarornas f�rdelning f�ruts�tter naturligtvis med n�dv�ndighet en borgerlig stat, ty r�tten �r ingenting utan en apparat som �r i st�nd att tvinga till iakttagande av r�ttsnormerna. D�rav f�ljer att inte endast den borgerliga r�tten kvarst�r en viss tid under kommunismen utan t. o. m. den borgerliga staten - utan bourgeoisi!"
Som vi ser m�ts h�r den socialistiska utvecklingens niv� med den demokratiska utvecklingen. Ju l�ngre statens bortd�ende g�tt och massornas sj�lvstyre utstr�ckts ju st�rre framsteg har gjorts i �verg�ngen fr�n socialism till kommunism. Kommunismen �r inte Volga-Don kanalen plus staten. Den �r inte "brandgator" plus polisen, koncentrationsl�ger, och byr�kratisk allmakt. Lenin hade en annan id�. Men just d�rf�r att id�n �nnu i dag bara �r en id� borde vi f�rkasta alla tabun och tala r�ttframt.
Staten och revolutionen skrevs i augusti och september 1917 vid det revolution�ra f�rloppets h�jdpunkt. Inget av Lenins arbeten har en "kontemplativ" karakt�r, minst av allt Staten och revolutionen. Lenin gav sig i kast med den f�r att besluta vad som borde g�ras under den p�g�ende revolutionen. Han var en realist som inte f�rlitade sig p� "inspiration" p� �gonblickets politiska improvisation, utan som str�vade att handla, fullt medveten om vad han gjorde. Det var av den mannen och i det �gonblicket Staten och revolutionen f�ddes. Och �nd� beh�ver vi bara se oss omkring i dag f�r att inse att den socialistiska id�n f�rh�ller sig till den socialistiska verkligheten ungef�r som bergspredikan till Vatikanen.
Det svar vi m�ste godta - men som vi b�r avge lugnt och med eftertanke och utan att dramatisera - �r det vi alla k�nner: de stater vi kallar socialistiska �r det bara metaforiskt. De �r l�nder som inte l�ngre �r kapitalistiska; l�nder d�r de huvudsakliga produktionsmedlen nationaliserats och �verf�rts i statens �go - men inte i samh�llets, vilket �r n�got helt annat. De utg�r de "l�nkar" i v�rldsimperialismens kedja som brustit (och �n s� l�nge har kedjan brustit i sina svagaste l�nkar). Det g�ller Kina, "folkdemokratierna", och inte minst Sovjetunionen. Inget av dessa l�nder �r eller skulle heller kunna vara verkligt socialistiska. Socialismen �r inte ett nationellt f�rlopp utan en v�rldsomfattande process. Denna fantastiska process - som i dag framf�r allt g�ller det v�rldskapitalistiska systemets uppl�sning - �r just den vi genomlever och som helt enkelt p� grund av sin o�vertr�ffade omfattning inte kan bringas till fullbordan p� en enda dag. Alla kan vi se dess verkningar. Endast socialdemokratin, �vertygad om att den kan f�rbli i sadeln f�r alltid, kan i sin skum�gda koncentration p� det "konkreta" unna sig lyxen att strunta i den. Denna socialdemokratiska illusion blir envars �de som tror att Staten och revolutionens id� �r �verspelad. F� skrifter �r relevantare eller mer i takt med tiden. Lenin �r inte omodern. Den nationella socialismen, att "bygga socialismen i ett land", den �r omodern. Marx sade att kommunismen inte kan existera som "lokal h�ndelse". "Proletariatet kan s�lunda bara existera p� det v�rldshistoriska planet precis som dess handlande, kommunismen, bara kan ha en v�rldshistorisk existens."
Last updated on: 9.13.2008