Originalets titel: Stalinism and Bolshevism
�vers�ttning: G�ran K�llqvist
HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel av Daniel Bensaid �r en kritisk genomg�ng av Trotskijs v�lk�nda pamflett Stalinism och bolsjevism fr�n 1937.[1] Artikeln skrevs ursprungligen till tidskriften Erre, som gavs ut av anh�ngare till Fj�rde internationalen i Italien. H�r �versatt fr�n engelska, International Viewpoint, nr 373, december 2005. Daniel Bensaid (d�d 2010) var en av Frankrikes mest framtr�dande filosofer och har skrivit ett stort antal artiklar och b�cker. Han var ledande medlem i Fj�rde internationalens franska sektion, Ligue communist r�volutionaire.
Nuf�rtiden �r det p� modet med r�tter och bibliska sl�kttr�d: Hegel skapade Marx, som skapade Lenin, som skapade Stalin... De allra mest l�rda g�r tillbaka �nda till aposteln Paulus och Platon. Den verkliga historien och dess samh�lleliga v�v f�rsvinner i dessa sj�lvskapande begrepp. S� omv�lvningarna i denna v�rld �r �Rousseaus fel� eller �Platons fel�. S�ledes p�st�s den stalinistiska diktaturen h�rstamma direkt fr�n oktoberrevolutionen, och s�gs vara dess logiska forts�ttning och legitima arvtagare, en automatisk och oundviklig f�ljd av revolutionen.
Denna visa om att stalinismen �r bolsjevismens naturliga och r�ttf�rdiga avkomma �r inte ny, utan bara en anpassning till dagens moderna t�nkande av �historikerna� bakom Kommunismens svarta bok[2] och av �ngerfulla stalinister som Annie Kriegel eller Fran�ois Furet.
N�r Trotskij skrev sin bok 1937 h�vdade �alla reaktion�rer..., ... Stalin sj�lv..., ... mensjevikerna, anarkisterna och vissa v�nsterdoktrin�rer� att denna arvsf�ljd var riktig. Denna linj�ra och fatalistiska syn p� historien ser varken hopp eller avbrott eller val mellan olika v�gar. Det �r helt enkelt en ny teodic�[3] i denna anda: fr�et till hela den framtida utvecklingen fanns redan i den f�rsta tanke som styr v�rlden. Genom att identifiera bolsjevismen och oktober med sovjetstaten, ers�tts helt enkelt den historiska processen av klasskamp i internationell skala med �bolsjevismens utveckling i ett vakuum�.
N�r Trotskij f�rklarade detta fr�n sin landsflykt i Coyoac�n h�ll m�rkret p� att falla. Det f�rutsp�dda framtida kriget kastade redan sin skugga �ver en dunkel samtid.[4] Efter den andra Moskvar�tteg�ngen f�ljde r�tteg�ngen mot Tuchatjevskij och generalerna. Kommunen i Barcelona hade just krossats av stalinisterna. Nyheten om mordet p� Andreu Nin hade just bekr�ftats.
I april tog R�da arm�ns tidigare organisat�r emot en kommission under ledning av filosofen John Dewey, f�r att vederl�gga l�gnerna fr�n de stalinistiska r�tteg�ngarna. Han var fullt sysselsatt med att samla material till sin akt �ver �Stalins brott�. I hans �gon var denna kamp lika viktig som upprorsdagarna och inb�rdeskriget. Det som stod p� spel var inget mindre �n att bevara minnen som hotades att utpl�nas av l�gner och f�rfalskningar, p� samma s�tt som m�nniskor pl�tsligt f�rsvann fr�n de officiella fotografierna.[5]
Efter ett �rs arbete offentliggjorde kommissionen resultatet av sina unders�kningar vid en presskonferens i New York 14 september 1937. Resultatet utgjordes av en 600 sidor l�ng bok. Den beskrev Moskvar�tteg�ngarna som �f�rfalskningar� och f�rklarade Trotskij och Sedov (hans son) f�r �inte skyldiga�. N�r Trotskij fick h�ra talas om nyheten ropade han: �Tv� rader! Men tv� rader som kommer att v�ga tungt i m�nsklighetens bibliotek!�
Av denna reaktion kan vi f�rst� vilken vikt han lade vid sin kamp f�r minnena. Det fanns inte n�gon garanti f�r att f�rfalskningarna inte skulle tvinga sig p� som sanningen. Sedan dess har de blivit mer �n avsl�jade. Det �r inte den minsta av de postuma segrarna f�r Stalins offer och offren f�r utrensningarna och Gulagarkipelagen.
Men 1937 kunde ingen veta var denna tragiska spiral skulle sluta, de �omfattande politiska nederlag� som, skrev Trotskij p� pamflettens f�rsta sida, �oundvikligen [framkallar] en omv�rdering av v�rden, vilken i allm�nhet �ger rum i tv� riktningar�: ett berikande med hj�lp av de nya erfarenheterna eller en �terg�ng till gamla teorier under f�rev�ndning att uppfinna �nya ord�.
Nazismens seger i Tyskland, nederlaget f�r den spanska revolutionen, den byr�kratiska reaktionens uppg�ng i Sovjetunionen, kr�vde i mitten av 30-talet att det gjordes en kritisk analys av v�rt teoretiska och moraliska arv. Utvecklingen av det �korta 1900-talet�, sammanbrottet f�r det s� kallade �socialistiska l�gret�, de nyliberala motreformer som inleddes p� 80-talet, g�r att vi idag m�ste rannsaka v�ra samveten �nnu mer noggrant.
Men denna rannsakan startar inte fr�n noll. Tack och lov kan vi h�mta styrka fr�n g�rdagens diskussioner och strider. Om Berlinmurens fall och Sovjetunionens s�nderfall symboliskt utg�r slutet p� den historiska period som inleddes med F�rsta v�rldskriget 1914-18 och oktoberrevolutionen, s� daterar sig inte nederlaget f�r befrielsens stora f�rhoppningar till 1989 eller 1991. Det utg�r bara likets andra bortg�ng. Ty redan l�ngt dessf�rinnan hade en o�ndlig termidor uppslukat revolutionen.
F�r exakt hur l�nge sedan? Det �r hela fr�gan. En omtvistad och kontroversiell fr�ga. M�nga �rliga kommunistiska militanter har envist f�rnekat det faktum att det �gt rum en byr�kratisk kontrarevolution, med motiveringen att det inte finns n�gon h�ndelse med stort 'H' som �r en perfekt symmetri till oktober, ett klart upph�vande av den process som inleddes av den ursprungliga handlingen, en strikt �terg�ng till det som fanns innan.
I sj�lva verket �r det ett hoppl�st s�kande. Den reaktion�ra ideologen Joseph de Maistre var mer insiktsfull, och ins�g efter den franska revolutionen, att kontrarevolutionen inte �r �en revolution i motsatt riktning�, utan �motsatsen till en revolution�, en reaktion som �r v�ldsam, asymmetrisk, g�r fram�t stegvis, och ibland stannar upp.
I denna mening var den liknelse som oppositionen i Sovjetunionen fr�n och med 20-talet gjorde med termidor kanske mer relevant �n de sj�lva t�nkt sig: en reaktion som inte inneb�r att vrida tillbaka tiden och �terg� till det tidigare, utan ist�llet uppkomsten av of�rutsedda historiska former.
1937 var Trotskij �vertygad om att denna byr�kratiska kontrarevolution hade segrat. Kommunistiska internationalens katastrofala politik inf�r nazismens uppkomst och under det spanska inb�rdeskriget bevisade detta, och �n mer dess of�rm�ga att dra n�gra l�rdomar av dessa katastrofer, ut�ver att sv�nga fr�n den �tredje periodens� sekteristiska splittrarpolitik till linjen att underordna sig de borgerliga institutionerna inom ramen f�r folkfronterna.
I Sovjetunionen hade tv�ngskollektiviseringarna orsakat utbredd sv�lt och massdeporteringarna 1932-33. Den sovjetiska lagen fr�n 1 december 1934 hade godk�nt den Stora terrorns n�d�tg�rder och de stora utrensningarna 1936-38, som enligt uppskattningar kr�vde 690.000 offer. I och med detta krossande av de folkliga r�relserna i st�derna och p� landet, likviderade den byr�kratiska terrorn �terstoden av arvet efter oktober, och orsakade djupa s�r i partiets och arm�ns led.
Huvuddelen av ledarna fr�n den revolution�ra perioden var deporterade eller avr�ttade. Mer �n h�lften av de 1900 delegaterna till Segerkongressen 1934 hade inom loppet av n�gra f� m�nader eliminerats. Av de 200 medlemmarna i det ukrainska kommunistpartiets centralkommitt� �terstod tre �verlevande. Arresteringarna inom arm�n drabbade mer �n 30.000 kadrer av totalt 178.000.
J�msides med detta exploderade den administrativa apparat, som kr�vdes f�r att genomf�ra f�rtrycket och sk�ta den brutalt nationaliserade ekonomin. Enligt de arkiv som analyserats av historikern Moshe Lewin �kade antalet administrat�rer p� tio �r fr�n 1.450.000 1928 till 7.500.000 1939, och antalet kontorsanst�llda �kade fr�n 3.900.000 till 13.800.000. S�ledes blev byr�kratin en verklig, utkristalliserad samh�llskraft med egna intressen.
Men p� 30-talet var det inte l�tt f�r kommunistiska militanter att acceptera denna analys av Sovjetunionen, som de betraktade som det fr�msta b�lverket mot nazismen, och som k�nnetecknades av den h�rda kamp som f�rdes under �klass-mot-klass�-perioden och de internationella brigadernas hj�ltemodiga bedrifter i Spanien. Till skillnad fr�n socialdemokratin, vars byr�kratisering skedde i form av ett parlamentariskt f�rborgerligande, doldes Kommunistiska internationalens byr�kratiska degenerering av v�ltaliga fraser om �f�rsvaret av Sovjetunionen�. Det �r en period som Isaac Deutscher passande nog kallade det �byr�kratiska hj�ltemodets� tid, om vilken ber�ttelserna om Anna Larina Bucharina, Victor Serge, Jan Valtin, Alexander Zimin och m�nga andra b�r en gripande vittnesb�rd.
Men f�rfattare s� olika som Walter Benjamin (i sina samtal med Brecht) eller Hannah Arendt (i Origins of Totalitarianism) har var och en p� sitt s�tt uppt�ckt samma historiska infallsvinkel. Denna bed�mning har till stor del bekr�ftats av mer aktuella historiska arbeten, som de av Moshe Lewin, Eric Hobsbawm, eller Pierre Brou�, vilka dragit f�rdel av �ppnandet av de sovjetiska arkiven (se i synnerhet The Soviet Century av Moshe Lewin, 2003). P� 30-talet genomgick det sovjetiska samh�llet en djupg�ende f�rvandling under den byr�kratiska knutpiskan. Inget land i v�rlden hade tidigare upplevt en s� snabb omvandling genomf�rd av det byr�kratiska env�ldets j�rnn�ve.
De senaste erfarenheterna av den brezjnevitiska stagnationen eller Tjernenkos senila regim ger intryck av en or�rlig konservatism, medan den upp�tstigande byr�kratin tv�rtom var brutalt dynamisk och initiativrik. Mellan 1926 och 1930 v�xte st�derna med 30 miljoner inv�nare. Deras andel av befolkningen �kade fr�n 18 till 33%. Under den f�rsta fem�rsplanen var tillv�xttakten 44%, lika mycket som hela perioden fr�n 1897 till 1926. L�narbetarstyrkan v�xte fr�n 10 till 22 miljoner arbetare.
Resultatet blev att st�derna �gjordes lantliga i massiv skala�, och blev ett enormt centrum f�r att sprida l�skunnighet och utbildning, p�tvingad arbetsdisciplin, nationalistisk h�nf�relse och bel�ning av karri�rism, utkristallisering av en ny byr�kratisk likriktning. I detta oerh�rda tumult hade, som Moshe Lewin ironiskt p�pekar, samh�llet n�stan blivit det v�lk�nda �klassl�sa samh�llet�, inte d�rf�r att klassf�rh�llandena hade vittrat bort, utan d�rf�r att alla klasser var �forml�sa och p� v�g att sl�s samman�.
Det som �gde rum var allts� inte den personliga rivalitet som h�nf�r v�ra media idag, det var inte resultatet av en �match mellan Stalin och Trotskij�, utan i sj�lva verket �mots�ttningen mellan byr�kratin och proletariatet�, en sammandrabbning mellan �tv� v�rldar, tv� program och tv� moraluppfattningar�, som uttrycktes i tv� motsatta strategiska st�ndpunkter om den kinesiska revolutionen, hur man skulle bek�mpa fascismen, om inriktningen i den sovjetiska ekonomin, om det spanska inb�rdeskriget, om det stundande kriget.
Trotskij och v�nsteroppositionen anv�nde ofta j�mf�relsen med termidor f�r att beskriva utvecklingen av den byr�kratiska kontrarevolutionen. P� detta s�tt ville de understryka att termidor inte var ett �teruppr�ttande, inte en �terg�ng till den gamla regimen, utan en kontrarevolution inom revolutionen. Det v�lde som uppkom framstod allts� som en gr�zon d�r en revolution�r str�van fortfarande var hoptrasslad med bef�standet av en ny sorts klasstyre.
Chateaubriands Memoires d'Outre-tombe illustrerar p� ett perfekt s�tt hur bra denna liknelse passade. Hos Stalin finns de typiska k�nnetecknen hos en termidoriansk uppkomling, en sorts mer medelm�ttig Napoleon. B�da kom till makten p� den ned�tg�ende revolution�ra v�gen, genom att undertrycka de tidigare befrielsestr�vandena. Men de spred trots sig sj�lva en del av effekterna av dessa str�vanden: �Att Bonaparte som en forts�ttning av Republikens framg�ngar �verallt spred principen om sj�lvst�ndighet, att hans segrar hj�lpte till att lossa banden mellan folk och kungar och slet loss dessa folk fr�n gamla vanor och gamla id�er, att han i denna mening f�rs�kte uppn� samh�llelig befrielse, det kan jag inte p� n�got s�tt bestrida. Men att han av egen vilja medvetet arbetade f�r nationernas politiska och medborgerliga befrielse, att han uppr�ttade den mest inskr�nkta despotism med tanken att ge Europa och i synnerhet Frankrike den bredaste konstitution, att han bara var en tribun f�rkl�dd till tyrann, det �r ett antagande som jag finner om�jligt att acceptera: revolutionen som var Napoleons k�lla blev f�r honom en fiende, han bek�mpade den oupph�rligt.�[6] Liksom honom kunde Stalin ha sagt: �Jag har trollat bort den fruktansv�rda anda av nyhetens behag som besteg v�rlden.�
S� termidor var inte ett �teruppr�ttande. Men �teruppr�ttandet f�ljde efter termidor, precis som i Ryssland det liberala �teruppr�ttandet f�ljde p� det byr�kratiska termidor. Men �teruppr�ttandet, den dystra epok d� namnen Robespierre, Marat, Saint-Just, inte kunde uttalas, varade bara under ett kort tag.
I sin pamflett argumenterar Trotskij mot den anarkistiska tesen att stalinismens ondska uppstod ur den felaktiga statism som var en del av det marxistiska programmet. Men det r�cker att (�terigen) l�sa Marx och Engels kritik av Gotha- och Erfurtprogrammen, eller Lenins Staten och revolutionen, som han skrev i all hast mitt under de revolution�ra kvalen, f�r att inse att problemet inte ligger i teorin utan i ytterst konkreta sociala mots�ttningar.
Beh�ver vi verkligen p�minna folk om att Marx f�rde en kamp p� tv� fronter, mot de illusioner om den sociala kampen som fick anarkisterna att missf�rst� den politiska kampen specifika vikt, men ocks� mot Lasalles statssocialism.
Och �ven om han gick mot Bakunins abstrakta f�rnekande av staten och all myndighet, s� var det f�r att mot det st�lla tanken p� statens �bortvittrande� eller �utd�ende� som ett separat och fetischbetraktat organ, och vidh�lla de historiska f�ruts�ttningarna f�r ett s�dant bortvittrande. I sj�lva verket handlade det inte om att f�rkunna bortvittrandet, utan om att uppn� de verkliga f�ruts�ttningarna f�r det: en massiv minskning av arbetstiden, f�rsamh�lleligande av de administrativa funktionerna, en radikal omvandling av den samh�lleliga arbetsdelningen och av f�rh�llandena mellan stad och landsbygd, etc.
Allt detta g�r inte att uppn� p� en dag genom att vifta med en magisk duk: att gripa makten �r en handling, en h�ndelse, ett beslutets och sanningens �gonblick. Det �r bara medlet f�r och inledningen av en permanent revolution�r process. Den andra sidan av diskussionen med Bakunin, som ofta gl�ms bort, g�llde demokrati: att f�rkasta all myndighet, inklusive majoritetsbeslutens myndighet, i namn av individens eller de aktiva minoriteternas frihet, inneb�r till syvende och sist ett f�rkastande av alla begr�nsningar av demokratin.[7]
Vad g�ller Lenin, s� har Stat och revolution en frihetsivrande ton som l�gger tonvikten vid att krossa den gamla byr�kratiska statsapparaten och p� att st�da de former f�r egen frig�relse som uppstod. Trotskij p�minde om att Lenin i perspektiv av detta hade f�rest�llt sig att �verl�mna en del omr�den till anarkisterna s� att de kunde genomf�ra sina samh�llsexperiment.
Om det fanns n�gra teoretiska misstag, s� var det snarare textens frihetsivrande �verdrifter och optimism n�r det g�llde hur snabbt detta f�rutsedda bortvittrande av de politiska och juridiska institutionerna skulle ske. Denna vision r�knade f�rvisso med att revolutionen snabbt skulle sprida sig till Europa, men den gl�mde bort att t�nka p� de institutionella och juridiska former som beh�vdes under �verg�ngsperioden. S�ledes �r grundningsdokumenten fr�n Kommunistiska internationalens fyra f�rsta kongresser eller fackf�reningsdiskussionen 1921 inte tillr�ckligt klarg�rande n�r det g�ller f�rh�llandena mellan staten, sovjeterna, partierna och fackf�reningarna.
Samtidigt som han p�pekade att han var �helt �verens� med anarkisterna �vad betr�ffar det slutliga m�let: statens likvidering�, s� drog Trotskij l�rdomarna fr�n dessa erfarenheter, som dessutom hade berikats ytterligare av erfarenheterna fr�n det spanska inb�rdeskriget och anarkisternas intr�de i Largo Caballeros regering p� h�sten 1936: �[segern] kan inte... t�nkas som en enda h�ndelse. Den m�ste betraktas i perspektivet av en historisk epok.� S�, �ven om det �r �fullkomligt odisputabelt� att �ett enda partis dominans tj�nade som den juridiska utg�ngspunkten f�r det totalit�ra stalinistiska systemet... [s� ligger] orsaken till denna utveckling� inte i bolsjevismen, och att �h�rleda stalinismen ur bolsjevismen eller marxismen �r detsamma som att i st�rre skala h�rleda kontrarevolution ur revolution.�
� andra sidan var uppfattningen om partiet och dess roll som f�rtrupp fortfarande problematisk �ven 1937. Trotskij understr�k att �f�rbudet mot de andra sovjetpartierna... inte [f�ljde] ur n�gon bolsjevikisk 'teori'�, utan var en �tg�rd f�r att f�rsvara revolutionen, som �ven om den �signalerade en enorm fara� framtvingades f�r att f�rsvara revolutionen under f�rh�llanden av inb�rdeskrig.
Men problemet kvarst�r: segern f�r detta inhemska krig mot de vita och deras internationella allierade ledde 1921 fram till den Nya Ekonomiska Politiken, som siktade p� att f� ett utmattat land p� f�tter. Den �tf�ljdes inte av en demokratisk �ppning p� politisk niv�, en �ppning som var �n mer n�dv�ndig som �krigets kultur� var sm�ltdegel till en byr�kratisk brutalitet, som bland annat den nationella fr�gan avsl�jade f�r Lenin under de sista m�naderna av hans aktiva liv.[8]
1927 fanns inte fr�gan om partifrihet med i den f�renade oppositionens plattform. Men efter att ha bed�mt konsekvenserna gjorde Trotskij det 1936 till en princip i Den f�rr�dda revolutionen. Han f�rklarade de grundl�ggande orsakerna: �I realiteten �r klasser heterogena; de slits av inre mots�ttningar, och kommer till l�sningar av gemensamma problem p� intet annat satt �n genom inre kamp mellan tendenser, grupper och partier.� (Trotskij, Den f�rr�dda revolutionen. Han br�t f�ljaktligen klart med den illusion om folkets homogenitet som hade f�rf�ljt den revolution�ra r�relsen �nda sedan den franska revolutionen. Och han n�rmade sig den historiska varning som Rosa Luxemburg framkastade 1918: �Utan allm�nna val, en fri press och f�rsamlingsfrihet, en fri kamp mellan olika uppfattningar, d�r de offentliga institutionerna och blir overksamma, och byr�kratin blir kvar som det enda aktiva elementet.�
Men hans formuleringar om partiets roll �r fortfarande mycket tvetydiga: �Proletariatet kan ta makten enbart genom sitt avantgarde... den prolet�ra revolutionen och diktaturen [�r] resultatet av hela klassens anstr�ngningar, men bara under avantgardets ledning. Sovjeterna �r endast den organiserade formen f�r bandet mellan avantgardet och klassen. Denna form kan enbart ges ett revolution�rt inneh�ll av partiet.� Det �r en sak att s�ga att vi hittills inte har sett en segerrik revolution utan att ett revolution�rt parti har gripit in (oavsett dess namn: r�relse, front, etc). Det �r en helt annan sak att s�ga att proletariatet bara kan komma till makten genom sin f�rtrupp, om det inneb�r att maktut�vningen delegeras till denna f�rtrupp. D� handlar det om att, under t�ckmantel av en organiskt tillr�cklig representation, ers�tta klassen med partiet.
Denna tolkning blir �nnu mer trolig av f�ljande mening. Om sovjeterna �endast [�r] den organiserade formen f�r bandet mellan avantgardet och klassen�, s� �r de inte oberoende organ f�r en ny makt som �r �desbest�md att vittra bort, utan helt enkelt en f�rmedlande l�nk mellan en oviktig klass och partiet som f�rkroppsligar fullkomligheten hos dess delegerade medvetenhet. Det undantag som inb�rdeskriget tvingat fram riskerar d� p� allvar att bli en regel, till f�rf�ng f�r den egna frig�relsen.
Trotskij tar sig ocks� an att tillbakavisa kritiken p� tv� fronter: den mensjevikiska (och �verhuvudtaget reformistiska) tesen enligt vilken den alltf�r tidiga revolutionen p� ett konstgjort s�tt f�rs�kte skynda p� historiens f�rlopp, och d�rmed var en frukt som redan fr�n b�rjan var angripen av mask. Och den anarkistiska tesen enligt vilken den byr�kratiska degenereringen berodde p� en ursprunglig �statssocialism�.
F�r de f�rra, precis som f�r Kautsky, var inte f�rh�llandena mogna f�r en socialistisk revolution i Ryssland. P� samma s�tt segrade, enligt Fran�ois Furet, ot�lighet och �revolution�r h�nf�relse� �ver historiskt f�rnuft. Och den totalit�ra byr�kratin var just det straff man kunde f�rv�nta sig f�r denna ursprungliga synd. Detta v�ltaliga prat om en h�ndelse som m�ste komma i r�tt tid, i exakt r�tt tid, varken f�r tidigt eller f�r sent, �r en del av den deterministiska logiken och synen p� historien, av uppfattningen att historien alltid g�r r�tlinjiga framsteg.
Eftersom den var �f�r tidigt� f�dd historiskt, medan de �objektiva villkoren� f�r att g� ut�ver kapitalismen �nnu inte existerade, var allts� den ryska revolutionen �nda fr�n oktoberupproret d�md att bli ett monster. Ist�llet f�r att vara kloka och sj�lva begr�nsa sin m�ls�ttning, var bolsjevikledarna de onda snillena bakom detta �desdigra misstag. Det �r som om det mellan juli och oktober 1917, alltmedan kriget fortsatte, handlade om ett rationellt val av r�tt historiskt tempo, ett rationellt val mellan en civiliserad parlamentarism av brittiskt snitt och proletariatets diktatur, och inte en desperat sammandrabbning mellan revolution och kontrarevolution.
Moshe Lewin p�minner oss, precis som Trotskij gjorde i Ryska revolutionens historia, om hur kadeterna, mensjevikerna och hela det demokratiska centrumet f�ll samman under tyngden av mots�ttningar som ingen kunde kontrollera. Under alla kriser finns det ett val. 1917 blottlade Kerenskijs, Miljukovs, Tsretelis bankrutt sammandrabbningen mellan den kornilovska reaktionen och den bolsjevikiska revolutionen. Det var allts� villkoren f�r de alternativ som fanns. Den store sovjetiska historikern Michail Guefter, som sj�lv blev ett offer f�r det stalinistiska f�rtrycket, skrev att ur revolution�r synvinkel �fanns det inget val�:
�Efter att ha t�nkt en hel del p� detta problem, kan jag till�ta mig att ge ett kategoriskt svar.
Det som genomf�rdes vid den tidpunkten var den enda l�sningen ut�ver en mer blodig f�r�ndring och meningsl�st sammanbrott. Valet kom senare, och det valet handlade inte om den samh�lleliga regimen, inte vilken v�g man skulle f�lja, utan om ett val p� denna v�g.
Det fanns varken olika tolkningar eller steg att ta f�r att n� toppen, utan en skiljev�g, ett v�gval.�[9]
Blanqui skulle ha kallat det en v�gkorsning. Och dessa v�gval �r synliga. De heter NEP, slutet p� inb�rdeskriget, den tyska revolutionen, tv�ngskollektiviseringarna, kampen mot nazismen, den kinesiska revolutionen, den spanska revolutionen...
Det v�rsta med detta s�tt att resonera om �historien i snigeltakt� �r att dessa r�dgivare i efterhand anv�nder sin egen feghet och passivitet f�r att anklaga de som antog den av situationen framtvingade utmaningen f�r �verdriven br�dska. I sj�lva verket stod bolsjevikerna inf�r valet: antingen revolution�rt mod eller krossas av den vita reaktionen. Men de satte in denna dj�rvhet i ett strategiskt perspektiv som var europeiskt och internationellt, och satsade allt p� att revolutionen snabbt skulle sprida sig till Tyskland och v�st. Utan detta, betonade Trotskij �nnu en g�ng, �kommer bolsjevismen att likvideras� och �[l]�mnad �t sig sj�lv, m�ste sovjetregimen antingen falla eller degenerera.�.
De samh�lleliga omv�lvningarna efter kriget i �sterrike, Ungern, Italien, Tyskland, visar att det inte r�rde sig om orimliga spekulationer, utan om en allvarligt menad strategisk m�jlighet. Bara de fullbordade faktumens historiker och fatalistiska politiker kan p�st� att det som h�nde var det enda som kunde h�nda.
Genom att ber�va det verkliga livet sina m�nga olika m�jligheter, ber�var de politiken en strategisk dimension. I b�sta fall begr�nsar de den till en pedagogisk uppgift och ofta till ett maktl�st administrativt bihang till den �naturliga� h�ndelseutvecklingen, som om historien vore en l�ng lugn flod, som med bara n�gra f� beklagansv�rda f�rseningar flyter i riktning mot oundvikliga framsteg. Det var denna historiefilosofiska vaggvisa som Walter Benjamin i sin Theses on the Concept of History, f�rd�mde f�r att �tminstone delvis vara ansvarig f�r det tyska proletariatets f�rlamning inf�r nazismens uppkomst.
Trotskij noterade helt korrekt, att det paradoxala med denna v�ltaliga resignation �r att de samtidigt tillskriver partiet rollen som en allsm�ktig halvgud: passiva och objektivistiska materialister � ena sidan, subjektivister och idealister � den andra.
Bolsjevismen blir allts� det svarta f�r som �r skyldigt till hela denna historiska tragedi. Trotskij understryker tv�rtom, att medan partiet �r en mycket viktig faktor i kampen, ja under vissa extrema f�rh�llanden faktiskt den avg�rande faktorn, s� �r revolutionen en kombination av m�nga orsaker och faktorer. Och � er�vrandet av makten, oavsett hur viktigt det �r i sig, omvandlar inte p� n�got s�tt partiet till den historiska processens suver�na h�rskare.�
I motsats till vad som ofta p�st�s �r teori inte en deterministisk eller teleologisk[10] filosofi om historien. Teorin anv�nds f�r att f�rst� logiken i ett skeende och de villkor d�r det antingen �r m�jligt med en revolution eller ett teologiskt mirakel, men den h�vdar inte att den kan f�rutse historiens utveckling, som de klassiska fysikerna f�rutser den mekaniska verkan av en ursprunglig orsak. Gramsci uttryckte det mycket klokt, och sa att vi bara kan f�rutse kampen men inte resultatet av den. Resultatet �r av sj�lva sin natur os�kert. Speciellt som det inte finns n�gon revolution som kommer �i exakt r�tt tid�, som anl�nder punktligt p� angiven tid.
Redan i sin analys av revolutionen och kontrarevolutionen i Tyskland 1848 f�rstod Engels att det �r fr�gan om en tidsm�ssig dialektik mellan �redan inte l�ngre� och �inte �nnu�. Samtidigt som Rosa Luxemburg kritiserade vissa aspekter av den ryska revolutionen, inklusive uppl�sningen av den konstituerade f�rsamlingen, s� lyck�nskade hon bolsjevikerna livfullt f�r att de hade �v�gat�, f�r att de grep det r�tta tillf�llet (grekernas kairos[11])) att g�ra ett historiskt val. De som b�r st�llas till svars �r de som inte v�gade i det avg�rande �gonblicket. Nuf�rtiden �r det popul�rt att g�ra revolutioner ansvariga f�r 1900-talets samtliga katastrofer och r�kna offren fr�n dem.
Men vem kan s�ga vilket priset var f�r alla misslyckade och f�rr�dda revolutioner, och vilket ansvar har de som sm�g iv�g n�r det var dags att ta risken? Vem kan s�ga hur kostsam den misslyckade revolutionen 1918-23 blev f�r Tyskland och Europa?[12]
I sin pamflett fr�n 1937 besvarade Trotskij de moralister som ger tillr�ttavisningar och f�rd�mer �bolsjevismens 'omoral'�, med att �[v]arje partis moraliska kvaliteter f�ljer i den slutgiltiga analysen ur de historiska intressen som det representerar.�
Men vem avg�r och garanterar dessa intressen? Frestelsen att ta till etiska j�mf�relser har ofta tolkats som en sorts vulg�r machiavellianism (eller nyttoprincip), enligt vilken m�let r�ttf�rdigar alla medel. Trotskij stimulerades av sina m�ten med John Dewey, och �terkom ett �r senare till denna fr�ga i en ofta citerad men s�llan l�st och d�ligt f�rst�dd pamflett vid namn Deras moral och v�r.
I detta samband mellan m�l och medel befinner sig Trotskij vid den motsatta polen till ett teleologiskt r�ttf�rdigande: �om m�let r�ttf�rdigar medlen m�ste vi s�ka handlingskriterierna p� andra st�llen: i himlen om inte p� jorden! Teorin om en evig moral m�ste ha en gud. En absolut moraluppfattning �r bara en f�rsynt pseudonym f�r gud. Det var jesuiterna som argumenterade att medlen i sig sj�lva �r ov�sentliga och att de r�ttf�rdigas av det m�l de str�var efter. Med detta vill de visa att de st�r �ver kyrkans hyckleri.
Men n�r de byr�kratiserades blev dessa kyrkans krigare i sin tur riktiga lymlar.� Stuart Mills nyttoprincip r�ttf�rdigar medlen moraliskt genom att str�va efter det gemensamt goda. P� samma s�tt r�ttf�rdigar v�ra nutida f�respr�kare av etiska eller humanit�ra krig de mest tveksamma medel med hj�lp av de renaste av intentioner (f�rsvaret av m�nskliga r�ttigheter eller humanit�ra insatser). De etiska idealen anv�nds f�r att r�ttf�rdiga den v�rsta v�pnade terror.
Trotskij fr�gade sig tv�rtom �Vad r�ttf�rdigar m�let?� Om moralen inte kommer fr�n himlen, om den �r f�rankrad i de samh�lleliga f�rh�llandena, s� �kr�ver ocks� m�let ett r�ttf�rdigande�. Felet ligger inneboende i denna formella uppdelning mellan m�l och medel. Det som Nietzsche kallade borgerlig �moral� fastnar allts� i en logisk �terv�ndsgr�nd. Till skillnad fr�n l�sare som har alltf�r br�ttom f�rstod Dewey mycket v�l Trotskijs argument om det �msesidiga beroendet mellan m�l och medel, och han undvek att anklaga honom f�r cynism.
Om, som Trotskij p�stod, det yttersta kriteriet f�r en konkret moral inte ens var proletariatets intressen utan den universella utvecklingen av medvetandet och kulturen (f�r vilket proletariatet bara var den speciella f�rmedlaren), med andra ord det som befriar en verkligt m�nsklig m�nsklighet fr�n sin religi�sa och sociala alienation, d� �r inte alla medel till�tna, inte ens f�r en otrogen revolution�r.
Men, inv�nde Dewey, n�r Trotskij trodde att han gjorde de moraliska bed�mningarna historiska och eliminerade det abstrakta �verskridandet genom att g�ra klasskampen till den yttersta auktoriteten i fr�gor om moral, f�rvandlade han den inte d�, tv�rtemot sina avsikter, fr�n ett medel till ytterligare ett �verordnat m�l? Denna v�l genomf�rda debatt avbr�ts tyv�rr innan Trotskij fick tillf�lle att, som han hade uttryckt avsikt att g�ra, f�lja upp den.
Fr�gor om moral, liksom fr�gor om revolutionen, f�ruts�tter fr�gan om dialektiken, ty om �stalinismen 'v�xte fram ur' bolsjevismen�, s� gjorde den det �inte logiskt utan dialektiskt: inte som en revolution�r bekr�ftelse, utan som en thermidoriansk negering.�
Mer allm�nt: om revolutioner f�ljs av kontrarevolutioner, s� beror det inte p� att de har n�got sl�ktskap, utan p� att de st�r i of�rsonlig mots�ttning till varandra. Det var okunnigheten om dialektiken eller det faktum att den f�rvandlades till formallogik efter stalinismens seger, som f�rhindrade en analys av h�ndelsen tillsammans med dess f�ruts�ttningar, det revolution�ra �gonblicket och den sociala och kulturella omvandlingen, historisk n�dv�ndighet och politiska m�jligheter, m�l och medel, historia och minne, vad som �r verkligt och vad som �r m�jligt. Som Luk�cs mycket v�l hade f�rst�tt: �Verkligt revolution�rt t�nkande �r inte m�jligt utan dialektik.� Den �r grundf�ruts�ttningen f�r varje strategiskt t�nkande och en strategisk snarare �n positivistisk syn p� historien.
Det som �r sl�ende vid en oml�sning av pamfletten Stalinism och bolsjevism �r hur aktuell polemiken fortfarande �r. Studien av den stalinistiska kontrarevolutionen ger ett klart svar p� den fr�ga som Michail Guefter st�llde igen ett halvt sekel senare: hade det skett �en oavbruten marsch mellan oktober och Gulag, eller var det tv�rtom fr�gan om tv� klart �tskilda politiska och moraliska v�rldar�. Innan v�ndpunkten p� 30-talet kunde man fortfarande tala om misstag som kunde r�ttas till, eller olika inriktningar men med samma perspektiv.
D�refter handlar det om krafter som st�r i mots�ttning till varandra och som har rakt motsatta m�l. Det handlar inte l�ngre om ett familjegr�l d�r man i efterhand kan �teruppr�tta g�rdagens offer som f�rsvunna vittnen till en �kommunistisk m�ngfald�, eller ena f�ngarna i Gulag och deras b�dlar under samma fana. Som Guefter skrev: med hj�lp av en noggrann periodisering kan det historiska medvetandet �genomsyra politikens omr�de�.
[1] Se Stalinism och bolsjevism.
[2] Ursprungligen utgiven p� franska av en grupp antikommunistiska intellektuella. Svensk �vers�ttning 1999, utgiven p� Bokf�rlaget DN Press.
[3] Teodic� = den fr�ga som religi�sa st�ller sig, hur Gud, om han �r god och allsm�ktig, kan till�ta all ondska som finns i v�r v�rld - �a.
[4] Trotskij hade just skrivit en l�ng artikel med titeln �P� tr�skeln till ett nytt v�rldskrig�, (Writings 36-37, s 379).
[5] Som David King har visat i ett antal b�cker om fotografier. Se s�rskilt The Commissar Vanishes, Canongate, Edinburgh, 1997.
[6] Rene de Chateaubriand, M�moires d'outre-tombe, Paris, Flammarion, band 3, s 647.
[7] Det ins�g Hal Draper mycket v�l: se Karl Marx's Theory of Revolution, band 4, Monthly Review Press.
[8]�Se t ex Moshe Lewin, Lenins sista strid, p� marxistarkiv.se.
[9]�Michail Guefter, �Staline est mort hier�, L'homme et la societe, nr 2-3 1988.
[10]� Teleologisk f�rklaring = f�rklaring av ett fenomen med h�nvisning till dess syfte � �a.
[11]� Kairos (καιρός) �r ett gammalt grekiskt ord som betyder "r�tt eller l�mpligt tillf�lle" - �a.
[12] Se Pierre Brou�, The German Revolution, Historical Materialism Books 1998.