Publicerat: under titeln "Versuche �ber Brecht", Suhrkamp, 1966.
�vers�ttning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
Korrektur: Jonas Holmgren
L�ngt samtal i g�r i Brechts sjukrum i Svendborg, kretsade kring min uppsats "F�rfattaren som producent". Den teori som utvecklas d�r, om att ett avg�rande kriterium p� en revolution�r funktion hos litteraturen ligger i omfattningen av de tekniska framstegen, som leder till en omfunktionering av konstformerna och d�rmed ocks� av de intellektuella produktionsmedlen, tyckte Brecht var relevant bara f�r en enda typ – den h�gborgerlige f�rfattaren, och som s�dan r�knar han sig sj�lv. "Denne", sade han, "�r p� en punkt verkligen solidarisk med proletariatets intressen: och den punkten �r vidareutvecklingen av sina produktionsmedel. Men i och med att han �r det p� denna enda punkt, �r han ocks�, som producent, proletariserad p� denna punkt, och det hundraprocentigt. Denna hundraprocentiga proletarisering p� en punkt g�r honom emellertid solidarisk med proletariatet �ver hela linjen." Min kritik av de prolet�ra f�rfattarna av den becherska observansen fann Brecht f�r abstrakt. Han f�rs�kte b�ttra p� den genom en analys som han gjorde av den dikt av Becher som stod avtryckt i ett av de senaste numren av en av de officiella prolet�ra litteraturtidskrifterna under titeln "Jag s�ger det rent ut...". Brecht j�mf�rde den � ena sidan med sin l�rodikt om sk�despelarkonsten, till�gnad Carola Neher. � andra sidan med Le Bateau ivre. "Carola Neher har jag ju l�rt en hel del", sade han. "Hon har inte bara f�tt l�ra sig att spela; hon har t.ex. l�rt sig hos mig hur man tv�ttar sig. Tidigare tv�ttade hon sig n�mligen f�r att bli av med smutsen. N�got s�nt kunde det ju inte bli tal om. Jag l�rde henne hur man tv�ttar sig i ansiktet. Hon n�dde en s�dan full�ndning i detta att jag funderade p� att filma det. Men det blev inte av d�rf�r att jag inte hade lust att filma p� den tiden, och f�r n�gon annan ville hon inte g�ra det. Denna l�rodikt var en modell. Tanken var att var och en som l�r sig spela skulle identifiera sig med diktens 'jag'. N�r Becher s�ger "Jag" uppfattar han sig sj�lv – som ordf�rande i F�reningen f�r prolet�rt-revolution�ra f�rfattare i Tyskland – som representativ. Det �r bara det att ingen annan har lust att g�ra samma sak. Man tolkar det bara som att han �r n�jd med sig sj�lv." Brecht s�ger i detta sammanhang att han sedan l�nge har f�r avsikt att skriva ett antal s�dana modelldikter f�r olika yrken – ingenj�r, f�rfattare. – � andra sidan j�mf�r Brecht Bechers dikt med Rimbauds. I den senare skulle, menar han, ocks� Marx och Lenin – om de hade l�st den – ha k�nt den stora historiska dynamik som den �r ett uttryck f�r. De skulle mycket v�l ha insett att det inte �r en mans excentriska promenad som beskrivs i den, utan utbrytningen, vagabondlivet hos en m�nniska som inte l�ngre h�rdar ut inom skrankorna f�r den klass som – med Krimkriget, med det mexikanska �ventyret – b�rjar �ppna ocks� exotiska v�derstreck f�r sina merkantila intressen. Att dra in attityden hos den obundna vagabonden, som �verl�mnar sin sak �t slumpen och v�nder samh�llet ryggen, i en modellriktig framst�llning av den prolet�re aktivisten vore en om�jlig uppgift.
Brecht, under loppet av g�rdagens samtal: "Jag t�nker mig ofta att jag st�r inf�r ett tribunal som rannsakar mig. 'Hur f�rh�ller det sig? Tar ni det egentligen p� allvar?' Jag skulle d� bli tvungen att erk�nna: riktigt p� allvar tar jag det inte. Jag t�nker ju ocks� f�r mycket p� artistiska saker, p� vad som �r bra f�r teatern, f�r att jag skulle kunna ta det riktigt p� allvar. Men n�r jag svarat nej p� denna viktiga fr�ga, s� skulle jag tillfoga ett �nnu viktigare p�st�ende: n�mligen att min inst�llning �r legitim." Nu kom den formuleringen f�r all del lite senare under samtalets g�ng. F�rst hade Brecht varit inne p� sitt tvivel inte p� ber�ttigandet men v�l p� genomslagskraften i sitt s�tt att arbeta. Med en sats som utgick fr�n n�gra anm�rkningar som jag hade gjort om Gerhart Hauptmann: "Ibland fr�gar jag mig om det d�r inte trots allt �r de enda diktarna som verkligen n�r fram till ett resultat: substans-diktarna, menar jag." D�rmed avser Brecht diktare som tar sin sak p� absolut allvar. Och f�r att klarg�ra vad det inneb�r utg�r han fr�n fiktionen att Konfucius skulle ha skrivit en tragedi eller Lenin en roman. Det skulle uppfattas som opassande, forts�tter han sitt resonemang, och som ett beteende som inte var dem v�rdigt. "L�t oss anta att ni l�ser en utm�rkt politisk roman och f�r veta efter�t att den �r av Lenin, ni skulle �ndra mening om b�gge, och till b�gges nackdel. Konfucius skulle heller inte f� lov att skriva ett stycke av Euripides, det skulle ha uppfattats som ov�rdigt. Hans liknelser �r det d�remot inte." Kort sagt, allt detta g�r ut p� en distinktion mellan tv� litter�ra typer: � ena sidan vision�ren, som tar saken p� allvar, och � andra sidan den nyktrare typen, som inte tar den helt p� allvar. H�r drar jag nu upp fr�gan om Kafka. Vilken av de tv� grupperna tillh�r han? Jag vet: fr�gan l�ter sig inte best�mt besvaras. Och just denna ovisshet om svaret �r f�r Brecht ett tecken p� att Kafka, som han betraktar som en stor f�rfattare, liksom Kleist, liksom Grabbe och B�chner var en som misslyckades. Hans utg�ngspunkt �r verkligen parabeln, som har att st� till svars inf�r f�rnuftet och som d�rf�r inte kan ta utformningen, ordalydelsen, helt och h�llet p� allvar. Men denna parabel �r sedan trots allt underkastad gestaltningens lagar. Den v�xer ut till en roman. Och fr�et till en s�dan bar den, n�rmare betraktad, inom sig redan fr�n begynnelsen. Den var aldrig helt genomskinlig. F�r �vrigt �r Brecht �vertygad om att Kafka aldrig hade funnit sin egen form utan storinkvisitorn hos Dostojevskij och det d�r andra paraboliska st�llet i "Br�derna Karamasov", d�r liket av den helige staretsen b�rjar lukta illa. Hos Kafka allts� st�r det paraboliska i konflikt med det vision�ra. Men som vision�r hade Kafka, som Brecht s�ger, f�rm�gan att se det kommande utan att se det som �r. Han betonar, liksom redan tidigare i Le Lavandou men nu p� ett f�r mig tydligare s�tt, den profetiska sidan i hans verk. Kafka hade ett, bara ett enda problem, och det var organisationens problem. Vad som ansatte honom var �ngesten inf�r termitsamh�llet: hur m�nniskorna genom formerna f�r sin sammanlevnad blir fr�mlingar l�r sig sj�lva. Och vissa former av detta fr�mlingskap f�ruts�g han, som t.ex. GPU:s metoder. N�gon l�sning fann han emellertid inte och vaknade aldrig upp ur sin �ngestdr�m. Om exaktheten hos Kafka s�ger Brecht att den var exaktheten hos en inexakt, dr�mmande m�nniska.
I g�r efter schackspelet s�ger Brecht: "Allts�, n�r Korsch kommer s� m�ste vi ju gemensamt t�nka ut ett nytt spel. Ett spel d�r st�llningarna inte hela tiden betyder samma sak; d�r pj�sernas funktion f�r�ndras n�r de har st�tt ett tag p� ett och samma st�lle: de blir d� antingen effektivare eller svagare. Som det �r nu blir det ju ingen utveckling; samma l�ge varar f�r l�nge."
I g�r bes�k av Karin Michaelis, som just har kommit tillbaka fr�n sin Rysslandsresa och �r helt sv�rmisk. Brecht erinrar sig hur han blev visad omkring av Tretjakov. Denne visar honom Moskva, �r stolt �ver allting som han l�ter sin g�st se, det g�r detsamma vad det �r. "Det �r inget fel med det", s�ger Brecht, "det visar att det �r hans. Man �r inte stolt �ver andras egendom." Efter en stund l�gger han till: "Ja, till slut blev jag f�rst�s litet tr�tt p� det hela. Jag kunde inte beundra allt, ville inte heller. S� �r det ju: det �r hans soldater, hans lastbilar. Men allts� inte mina dessv�rre."
P� en l�ngsg�ende bj�lke, som b�r upp taket i Brechts arbetsrum, st�r det m�lat: "Sanningen �r konkret." P� ett f�nsterbr�de st�r en liten �sna av tr�, som kan nicka med huvudet. Brecht har h�ngt en skylt om halsen p� honom med p�skriften: "Ocks� jag m�ste f�rst� det."
F�r fem veckor sedan hade jag l�mnat Brecht min uppsats om Kafka. Han hade v�l l�st den men hade aldrig spontant f�rt den p� tal och hade svarat undvikande de b�da g�nger d� jag tog upp �mnet. Jag hade till slut tagit tillbaka manuskriptet utan att s�ga n�got. I g�r kv�ll kom han pl�tsligt in p� denna uppsats igen. Den n�got of�rmedlade och halsbrytande �verg�ngen bildade en anm�rkning att inte heller jag kunde helt fritas fr�n f�rebr�elsen att syssla med ett dagboksartat skriftst�lleri i Nietzsches stil. Min Kafkauppsats till exempel – sj�lv s�g han Kafka uteslutande fenomenelit – betraktade hans verk som en isolerad produkt – liksom ocks� mannen sj�lv – l�sgjorde det ur alla sammanhang – ja till och med ur det med f�rfattaren. Det var ju hela tiden en fr�ga om v�sen, som allt till slut gick ut p� f�r mig. Snarare borde man v�l angripa ett �mne som detta p� ett helt annat s�tt: Kafka borde man n�rma sig med en fr�gest�llning som: vad g�r han? hur reagerar han? Och vad det framf�r allt g�llde till att b�rja med var att se mer till det generella �n det speciella. D� visar det sig: han levde i Prag i en d�lig milj� av journalister, av pretenti�sa litterat�rer, i den v�rlden var litteraturen den huvudsakliga realiteten, om inte den enda; med detta syns�tt h�nger Kafkas starka och svaga sidor samman; hans v�rde som artist, men ocks� hans onyttighet i m�nga h�nseenden. Han �r en judepojke – liksom man ocks� skulle kunna tala om en arierpojke – en torftig, olustig uppenbarelse, vid f�rsta p�seendet bara en bubbla p� den skimrande ytan av Pragkulturens tr�sk och ingenting annat. Men sedan fanns det nu i alla fall vissa, mycket intressanta sidor. Dem kunde man dra fram i ljuset; man borde t�nka sig ett samtal mellan Laotse och l�rjungen Kafka. Laotse s�ger: "Allts�, l�rjunge Kafka, du tycker att de organisationer, de arbets- och egendomsf�rh�llanden i vilka du lever, har f�tt en kuslig anstrykning? – Ja. – Du finner dig inte l�ngre till r�tta i dem. – Nej. – En aktie g�r dig kuslig till mods? – Ja. – Och nu vill du allts� ha en v�gvisare som du kan h�lla dig till, l�rjunge Kafka." Det d�r �r naturligtvis f�rkastligt, s�ger Brecht. Jag �r ju emot Kafka. Och han kommer in p� en kinesisk filosofs liknelse om "anv�ndbarhetens lidanden". I skogen finns det tr�dstammar av olika slag. Av de tjockaste hugger man till fartygsbj�lkar; av de mindre tjocka men fortfarande ansenliga stammarna g�r man lock och sidostycken till kistor; de riktigt tunna anv�nder man till vidjor; men av de f�rkrympta blir det ingenting alls – de undg�r anv�ndbarhetens lidanden. "I det som Kafka har skrivit m�ste man se sig om precis som i en s�dan skog. Man finner d� ett antal mycket anv�ndbara ting. Bilderna �r ju bra. Men resten �r hemlighetsmakeri. Rena ofoget. S�nt m�ste man l�mna �t sidan. Med djupsinne kommer man inte fram�t. Djupet �r en dimension f�r sig, just djup – d�r med andra ord inte ett dyft kommer i dagen." Jag f�rklarar avslutningsvis f�r B. att detta s�tt tr�nga ner p� djupet �r mitt s�tt att f�rflytta mig till antipoderna. I min studie �ver Kraus lyckades jag faktiskt ocks� ta mig igenom och komma ut d�r. Jag var medveten om att den om Kafka inte hade utfallit lika v�l: beskyllningen f�r att s�lunda ha �stadkommit en dagboksartad text kunde jag inte v�rja mig mot. Det var verkligen angel�get f�r mig att kartl�gga den gr�nsregion d�r Kraus och p� annat s�tt Kafka h�rde hemma. I Kafkas fall hade jag �nnu inte slutgiltigt utforskat denna region. Att det fanns en hel del skr�p och avfall d�r, en hel del som inte var annat �n hemlighetsmakeri – det hade jag klart f�r mig. Men det avg�rande var v�l �nd� n�got annat, och en del av det hade jag ber�rt i min studie. B.s s�tt att st�lla problemet m�ste n�r allt kom omkring underbyggas genom en interpretation av enskildheter. Jag sl�r upp "Den n�rmaste byn". Omedelbart kunde jag observera den konflikt som B. f�rsattes i genom detta f�rslag. Eislers omd�me att denna ber�ttelse var "v�rdel�s" avvisade han med best�mdhet. Men � andra sidan ville det inte lyckas f�r honom heller att ange vari dess v�rde bestod. "Man m�ste noga studera den", menade han. Sedan avbr�ts samtalet; klockan hade blivit tio och det var dags f�r radionyheterna fr�n Wien.
I f�rrg�r en l�ng hetsig debatt om min Kafka. Dess fundament: beskyllningen att den gav vapen i h�nderna p� den judiska fascismen. Den f�rdjupade och utbredde ytterligare dunklet kring denna figur i st�llet f�r att skingra det. Vad man borde inrikta sig p� var raka motsatsen, att kasta ljus �ver Kafka, det vill s�ga att formulera de praktiskt till�mpliga f�rslag som l�t sig utvinnas ur hans historier. Att f�rslag l�t sig utvinnas ur dem fanns det anledning att f�rmoda, om inte annat s� med tanke p� den attityd av �verl�gset lugn som utm�rker dessa ber�ttelser. Dessa f�rslag m�ste man dock t�nka sig relaterade till de sv�ra allm�nna missf�rh�llanden som hems�ker m�nskligheten av i dag. Brecht f�rs�ker p�visa de sp�r de l�mnat efter sig i Kafkas verk. Han h�ller sig f�retr�desvis till "Processen". Vad man framf�r allt �terfinner d�r �r enligt hans uppfattning en k�nsla av �ngest inf�r de stora st�dernas oupph�rliga och oemotst�ndliga tillv�xt. Han ville skaffa sig en egen intim erfarenhet av den mardr�m som detta fenomen inneb�r f�r m�nniskan. De o�versk�dliga f�rmedlingsprocesserna, beroendef�rh�llanden, inkapslingar, som m�nniskorna har r�kat in i genom de nutida existensformerna, kommer till uttryck i dessa st�der. De kommer emellertid ocks� till uttryck i behovet av en "ledare" – en s�dan inneb�r n�mligen f�r sm�borgaren en figur som han – i en v�rld d�r den ene alltid kan krypa bakom den andre och alla slinker ur hans grepp – kan v�ltra �ver alla sina bekymmer p�. Brecht kallar "Processen" f�r en profetisk bok. "Vad tjekan kan utvecklas till ser man p� Gestapo." – Kafkas perspektiv �r perspektivet hos en man som h�ller p� att g� under. Odradek �r belysande f�r detta: i den bekymrade husfadern ser Brecht fastighetssk�taren. Sm�borgaren �r f�rutbest�md att r�ka illa ut. Hans situation �r Kafkas. Men under det att i dag aktuella typen av sm�borgare – fascisten allts� – g�r in f�r att m�ta detta l�ge med en j�rnh�rd, obetvinglig viljeanstr�ngning, bjuder Kafka knappast n�got motst�nd, han �r vis. D�r sm�borgaren kommer med heroism, kommer Kafka med fr�gor. Hans bel�genhet kommer honom att fr�ga efter garantier. Denna �r emellertid s� beskaffad att garantierna i s� fall m�ste �verskrida alla f�rnuftiga gr�nser. Det �r en �kta Kafkaironi att den man var f�rs�kringstj�nsteman vars starkaste �vertygelse tycks vara det oh�llbara i alla garantier. F�r �vrigt �r hans of�rbeh�llsamma pessimism fri fr�n varje k�nsla av tragisk �desbest�mdhet. Ty det �r inte bara s� att hans f�rvissning om kommande olycka uteslutande �r empiriskt underbyggd – l�t vara p� solidaste s�tt – utan han ser med of�rb�tterlig naivitet kriteriet p� slutgiltig framg�ng i de mest betydelsel�sa och alldagliga f�rr�ttningar: ett bes�k av en handelsresande eller en f�rfr�gan hos en myndighet. – Samtalet koncentrerades stundvis p� ber�ttelsen "Den n�rmaste byn". Brecht f�rklarar: den �r en pendang till historien om Akillevs och sk�ldpaddan. Till den n�rmaste byn kommer man aldrig fram om man s�tter samman ridturen av dess minsta best�ndsdelar – helt bortsett fr�n of�rutsedda avbrott. D� �r livet verkligen f�r kort f�r en s�dan ritt. Men felet ligger h�r i "man". Ty precis som av ritten s� sker det en uppspaltning av ryttaren. Och om nu livets enhet inte l�ngre kvarst�r, s� g�r inte kortheten det heller. Det m� vara hur kort det vill. Det spelar ingen roll, eftersom den som n�r fram till byn �r en annan �n den som red ut. – Jag f�r min del ger f�ljande utl�ggning: livets sanna m�ttstock �r erinringen. I sin tillbakablick ilar den blixtsnabbt genom livet. Lika snabbt som man bl�ddrar tillbaka ett par sidor tillryggal�gger den v�gen fr�n den n�rmaste byn till det st�lle d�r ryttaren besl�t sig f�r att bryta upp. De f�r vilka livet f�rvandlats till skrift, som f�r de gamla, de vill inte l�sa denna text annat �n bakl�nges. Bara p� det s�ttet m�ter de sig sj�lva, och bara p� det s�ttet – p� flykt undan samtiden – kan de f�rst� den.
I ett kv�llssamtal, som �gde rum f�r n�gra dagar sedan, redogjorde Brecht f�r den egendomliga obeslutsamhet som f�r n�rvarande hindrar honom fr�n att f�rverkliga sina planer. Vad som i f�rsta hand ligger till grund f�r denna obeslutsamhet �r – som han sj�lv framh�ver – f�rdelarna i hans personliga bel�genhet j�mf�rt med de flesta andra emigranter. Om han s�lunda knappast accepterar emigrationen som grundval f�r planer och f�retag, s� blir f�r honom varje anknytning �t det h�llet bara en s� mycket mer definitiv om�jlighet. Hans syften har ett vidare perspektiv. Han st�r p� samma g�ng inf�r ett val. � ena sidan v�ntar prosauppslag. Ett st�rre, Ui – en satir �ver Hitler i ren�ssanshistoriografernas stil – och ett st�rre, Tui-romanen. Tui-romanen �r avsedd att ge en encyklopedisk �verblick �ver Tellektual-Innernas (de intellektuellas) d�rskaper; den kommer, som det tycks, att �tminstone delvis utspelas i Kina. En liten modell till detta verk �r f�rdig. F�rutom dessa prosaplaner pockar emellertid ocks� andra projekt p� hans uppm�rksamhet, projekt som g�r tillbaka p� mycket gamla f�rstudier och tankeg�ngar. Medan de reflexioner som ing�r i komplexet episk teater �tminstone n�dtorftigt har kunnat fixeras i anm�rkningarna och inledningarna till "Versuche", har andra resonemang som har sitt ursprung i samma intressesf�r spr�ngt denna n�got tr�nga ram, sedan de kompletterats med ett studium av leninismen � ena sidan och empirikerns naturvetenskapliga tendenser � den andra. De grupperar sig redan sedan flera �r under �n den ena �n den andra rubriken, s� att omv�xlande den icke-aristoteliska logiken, beteendel�ran, den nya encyklopedin, kritiken av f�rest�llningarna har kommit att st� i centrum f�r Brechts bem�danden. Dessa olika syssels�ttningar konvergerar f�r n�rvarande i tanken p� en filosofisk l�rodikt. Brechts bet�nkligheter utg�r nu fr�n fr�gan om han – med h�nsyn till hela sin f�reg�ende produktion, men s�rskilt mot bakgrund av dess satiriska delar och alldeles speciellt Tolvskillingsromanen – skulle finna det n�dv�ndiga f�rtroendet hos publiken f�r ett s�dant framst�llningss�tt. I s�dana farh�gor sammanstr�lar tv� tankeg�ngar. Dels manifesterar sig i denna form de inv�ndningar som kan riktas mot den satiriska och i synnerhet den ironiska attityden som s�dan – och detta ju mer helhj�rtat Brechts engagemang i den prolet�ra klasskampens problem och metoder har blivit. Man skulle emellertid missf�rst� dessa inv�ndningar – som snarare �r av praktisk natur – om man identifierade dem med andra, djupare liggande. Dessa inv�ndningar, som h�rr�r fr�n ett djupare skikt, �r inriktade mot det artistiska och lekfulla elementet i konsten, men framf�r allt mot de moment hos konsten som f�r den att p� ett ibland rebelliskt s�tt v�nda sig mot f�rnuftet. Dessa heroiska anstr�ngningar fr�n Brechts sida att legitimera konsten inf�r f�rnuftet har ideligen f�rt honom in p� parabeln, d�r det artistiska m�sterskapet tar sig uttryck i att de konstn�rliga elementen till sist rymmer f�ltet. Och just dessa ih�rdiga f�rs�k med parabelformen yttrar sig f�r n�rvarande i �n radikalare gestalt i de reflexioner som tar sikte p� l�rodikten. Under f�rloppet av sj�lva samtalet f�rs�kte jag klarg�ra f�r Brecht, att en s�dan l�rodikt ju mindre beh�vde bevisa sin trov�rdighet inf�r den borgerliga publiken �n inf�r den prolet�ra, som f�rmodligen i mindre grad anv�nde Brechts tidigare, delvis borgerligt orienterade produktion som m�ttstock �n sj�lva l�rodiktens dogmatiska och teoretiska halt. "Om denna l�rodikt verkligen skulle lyckas mobilisera marxismens auktoritet till sin f�rm�n – sade jag till honom – s� kommer existensen av er tidigare produktion sv�rligen att kunna rubba den."
I g�r avreste Brecht till London. – Om det nu beror p� mig att Brecht d� och d� k�nner sig provocerad i den riktningen eller p� att s�dant p� senare tid i st�rsta allm�nhet ligger n�rmare till hands f�r honom �n tidigare: det som han sj�lv kallar f�r det aggressiva draget i hans t�nkande kommer mycket tydligare fram i samtal �n f�rut. Ja, jag f�ster mig vid att detta har gett upphov till en speciell vokabul�r hos honom. I synnerhet begreppet "skummis" [W�rstchen] begagnar han g�rna n�r han �r p� det hum�ret. I Drag�r l�ste jag "Brott och straff" av Dostojevskij. Inte nog med att han tillskrev denna l�sning den huvudsakliga skulden f�r min sjukdom; och han anf�rde som bekr�ftelse hur i hans ungdom en l�ngvarig och v�l sedan l�nge latent sjukdom hade brutit ut hos honom, n�r en eftermiddag en skolkamrat, mot vars avsikter han redan var f�r svag att inl�gga protest, spelade Chopin f�r honom p� pianot. Chopin och Dostojevskij tillskriver Brecht ett speciellt olycksb�dande inflytande p� v�lbefinnandet. Men han gjorde ocks� i �vrigt alla m�jliga kommentarer till min l�sning, och eftersom han sj�lv samtidigt l�ste i "Svejk" s� f�rsummade han inte tillf�llet att j�mf�ra de b�gge f�rfattarna med avseende p� deras v�rde. Och d� kunde inte Dostojevskij n�mnas p� samma dag som Hasek utan h�nf�rdes resolut till "skummisarna", och det var v�l inte l�ngt ifr�n att ocks� hans verk hade inrangerats under den beteckning som Brecht p� sistone har reserverat f�r alla produkter som saknar eller av honom fr�nk�nns dialektisk karakt�r. Det ord han anv�nder �r "skith�g" [Klump].
Jag befann mig i en labyrint av trappor. Denna labyrint var inte t�ckt p� alla st�llen. Jag r�rde mig upp�t; andra trappor ledde ner i djupet. P� en trappavsats fick jag klart f�r mig att jag hade n�tt en toppunkt. D�r utbredde sig en vidstr�ckt utsikt �ver alla l�nder. Jag s�g andra st� p� andra toppar. En av dessa andra greps pl�tsligt av svindel och st�rtade ner. Denna svindel spred sig; andra m�nniskor st�rtade nu fr�n andra toppar ner i djupet. N�r ocks� jag greps av denna k�nsla vaknade jag.
Den 22 juni var jag framme hos Brecht.
Brecht p�talar elegansen och v�rdsl�sheten i h�llningen hos Vergilius och Dante och betecknar den som den bakgrund mot vilken Vergilius' stora grepp avtecknar sig. Han kallar b�da tv� "promen�rer". – Han betonar "Infernos" klassiska status: "Man kan l�sa den i gr�ngr�set."
Brecht talar om sitt inrotade, fr�n farmodern ned�rvda hat mot svartrockarna. Han l�ter f�rst� att de som gjort Marx l�ror till sina och handskas professionellt med dem alltid kommer att utg�ra en kamarilla av svartrockar. Det �r nu en g�ng s�, att marxismen alltf�r l�ttvindigt inbjuder till "interpretation". Den har hundra �r p� nacken och det har hunnit visa sig... (P� det h�r st�llet blir vi avbrutna.) "'Staten ska f�rsvinna.' Vem s�ger det? Staten." (H�r kan han bara mena Sovjetunionen.) Brecht st�ller sig, med listig och kuschad min framf�r stolen d�r jag sitter – han h�rmar "staten" – och s�ger med en skev sidoblick p� imagin�ra uppdragsgivare: "'Jag vet, jag ska f�rsvinna.'"
Ett samtal om den nya romanlitteraturen i Sovjet. Vi f�ljer inte med i den l�ngre. Sedan kommer vi in p� lyriken och p� de �vers�ttningar av sovjetrysk lyrik via de mest skiftande spr�k som (tidskriften) "Das Wort" �versv�mmas av. Brecht anser att f�rfattarna d�r borta nog har det r�tt besv�rligt. "Det uttolkas som ond avsikt redan om namnet Stalin inte finns med."
Brecht talar om den episka teatern; han n�mner barnteatern, d�r bristerna i framf�randet, i och med att de fungerar som fj�rmningseffekter, l�tt kan ge episka drag �t f�rest�llningen. I buskteater kan det h�nda liknande saker. Jag kommer att t�nka p� den Gen�vef�rest�llning av Cid, d�r anblicken av kungens krona som satt p� sned gav mig den f�rsta id�n till det som jag �tta �r senare utformade i sorgespelsboken. Brecht � sin sida anf�r h�r det �gonblick i vilket id�n till den episka teatern har sin f�rankring. Det var p� en repetition av M�nchenuppf�randet av "Edvard II". Det slag som f�rekommer i stycket ska uppta scenen i trekvart. Brecht kunde inte f� n�gon fason p� soldaterna. (Asja [Lacis], hans regiassistent, inte heller.) Han v�nde sig slutligen till sin n�ra v�n p� den tiden, Valentin, som bevistade repetitionen; han gjorde det i full f�rtvivlan med fr�gan: "Allts�, vad �r nu det h�r, vad �r det egentligen f�r fel med soldaterna? hurudana �r soldater?" Valentin: "Bleka �r dom – r�dda �r dom." Denna anm�rkning avgjorde saken. Brecht lade ocks� till: "Tr�tta �r dom." Soldaternas ansikten t�cktes med ett tjockt lager kalk. Och den dagen var insceneringsstilen funnen.
Strax efter�t kom det gamla temat "logisk positivism" p� tal. Jag visade mig t�mligen omedg�rlig, och samtalet hotade att ta en oangen�m v�ndning. Det f�rhindrades genom att Brecht f�r f�rsta g�ngen erk�nde ytligheten i sina formuleringar. Detta med den vackra formeln: "Mot det djupa behovet svarar ett ytligt grepp." Senare, n�r vi var p� v�g �ver till hans hus – ty samtalet f�rsiggick i mitt rum: "Det �r bra att det kommer en reaktion n�r man befinner sig i en extrem position. Man kan d� n� fram till en moderat st�ndpunkt." S� hade det g�tt med honom; han hade blivit mild till sinnes.
P� kv�llen: Jag skulle vilja skicka med n�gon en liten present till Asja; ett par handskar. Brecht menar att det skulle bli komplikationer. Det skulle kunna ge anledning till en uppfattning att Jahnn[1] ersatte henne f�r spiontj�nster med tv� handskar. – "Det v�rsta av allt: att det alltid �r hela riktningen[2] som avpolletteras. Men deras �tg�rder f�r antagligen st� kvar."
Mycket skeptiska uttalanden f�r jag till svar s� snart jag ber�r ryska f�rh�llanden. N�r jag nyligen f�rh�rde mig om huruvida Ottwald fortfarande sitter kvar, blev svaret: "Om han fortfarande har en m�jlighet att sitta kvar s� g�r han det ocks�." I g�r menade flickan Steffin att Tretjakov v�l inte var i livet l�ngre.
I g�r kv�ll. Brecht (under ett samtal om Baudelaire): Jag �r ju inte alls emot det asociala – jag �r emot det ickesociala.
Det som publiceras av Luk�cs, Kurella o. dyl. ger Brecht mycket huvudbry. Han anser emellertid att man inte b�r polemisera mot dem p� det teoretiska gebitet. Jag flyttar �ver fr�gan till det politiska omr�det. Han visar inte heller d�r n�gon �terh�llsamhet i sina formuleringar. "Den socialistiska ekonomin beh�ver inget krig, och d�rf�r kan den heller inte kosta p� sig n�got. Det 'ryska folkets' omtalade 'fredsk�rlek' �r ett uttryck f�r detta, och bara detta. En socialistisk ekonomi kan inte existera i ett land. Genom rustningarna har det ryska proletariatet med n�dv�ndighet r�kat in i en sv�r tillbakag�ng; delvis rentav f�r l�nge sedan passerade stadier i den historiska utvecklingen. Det monarkiska bland andra. I Ryssland r�der ett env�ldsregemente. Det kan naturligtvis bara rena tr�skallar f�rneka." Detta var ett kort samtal som snart blev avbrutet. – F�r �vrigt framh�ll Brecht i detta sammanhang att Marx och Engels i och med uppl�sningen av F�rsta internationalen blev avskurna fr�n aktivt samr�re med arbetarr�relsen och sedan bara v�nde sig till enskilda ledare med r�d, och d�rtill privata r�d som inte var avsedda f�r publicering. Det var inte heller n�gon tillf�llighet – hur beklagligt det �n var – att Engels till slut v�nde sig mot naturvetenskapen.
Bela Kun l�r vara hans st�rste beundrare i Ryssland. Brecht och Heine ska vara de enda tyska lyriker som han ger sig i kast med. (N�gon g�ng anspelade Brecht p� en best�md man inom CK som st�dde honom.)
I g�r f�rmiddag kom Brecht �ver till mig f�r att l�mna mig sin Stalindikt, som har �verskriften "Bonden till sin oxe". I f�rsta �gonblicket kom jag inte p� vad som var meningen; och n�r i n�sta tanken p� Stalin for genom huvudet p� mig v�gade jag inte h�lla kvar den. En s�dan effekt �verensst�mde p� ett ungef�r med Brechts avsikt. Han f�rklarade den n�rmare i det samtal som f�ljde. D�r betonade han bland annat just de positiva momenten i dikten. Det var mycket riktigt en hyllning till Stalin – som enligt hans �sikt hade kolossala f�rtj�nster. Men han var ju inte d�d �n. En annan och mer entusiastisk form av hyllning anstod f�r �vrigt inte honom, Brecht; han satt ju i exil och v�ntade p� R�da arm�n. Den ryska utvecklingen f�ljde han; och Trotskijs f�rfattarskap likas�. Det senare �r bel�gg f�r att det finns en misstro; en ber�ttigad misstro som tvingar till ett skeptiskt studium av vad som h�nder i Ryssland. En s�dan skepticism var i klassikernas anda. Skulle den en dag visa sig ber�ttigad s� m�ste man bek�mpa regimen – och till p� k�pet offentligt. Men "tyv�rr eller gudskelov, vilket ni vill" hade denna misstro i dag �nnu inte �verg�tt i visshet. Att bygga upp en politik som Trotskijs p� den kunde inte r�ttf�rdigas. "Att det p� den andra sidan, i Ryssland sj�lvt, finns vissa kriminella klickar i verksamhet �r det inget tvivel om. Det m�rker man d� och d� p� deras og�rningar." Slutligen po�ngterar Brecht att vi drabbas s�rskilt h�rt av tillbakag�ngen i den inre politiken. "Vi har betalt ett h�gt pris f�r v�ra positioner; vi �r �vert�ckta av �rr. Det �r naturligt att vi ocks� �r s�rskilt k�nsliga."
Framemot kv�llen fann mig Brecht i tr�dg�rden l�sande "Das Kapital". Brecht: "Jag tycker det �r alldeles utm�rkt att ni studerar Marx f�r n�rvarande – nu d� man alltmer s�llan tr�ffar p� honom och speciellt s�llan bland v�rt folk." Jag svarade att jag helst plockade fram de m�ngomtalade b�ckerna n�r de inte var p� modet. Vi kom in p� den ryska litteraturpolitiken. "Den sortens folk", sade jag, med h�nsyftning p� Luk�cs, Gabor, Kurella, "kan man inte bygga p�." Brecht: "Jo, m�jligen en stat, men ingen samh�llsgemenskap. De �r helt enkelt fiender till det produktiva. Det inger dem farh�gor. Det �r inget som man kan lita p�. Det produktiva �r det of�rutsebara. Man kan aldrig veta vad det leder till. Och sj�lva vill de inte producera n�got. De vill spela apparatjik och ha kontrollen �ver de andra. All kritik som de skriver inneh�ller en hotelse." – Vi kom, jag vet inte p� vilka v�gar, in p� Goethes romaner; Brecht k�nner bara till Valfr�ndskaperna. Han har d�r beundrat elegansen hos en s� ung man. N�r jag talar om f�r honom att Goethe var sextio �r d� han skrev boken blir han mycket f�rv�nad. Det finns inte minsta sp�r av k�lkborgerlighet i boken. Bara detta var enligt Brecht en enorm prestation. Han visste vad han talade om i det fallet, med tanke p� att det tyska dramat till och med i sina mest betydande verk bar sp�r av denna k�lkborgerlighet. Jag p�pekade att mottagandet av Valfr�ndskaperna hade blivit d�refter, n�mligen bedr�vligt. Brecht: "Det gl�der mig. – Tyskarna �r ett skitfolk. Det �r inte sant att man inte skulle kunna dra slutsatser om tyskarna med ledning av Hitler. Ocks� hos mig �r allt som �r tyskt d�ligt. Det outh�rdliga med tyskarna �r deras bornerade sj�lvst�ndighet. N�got s�dant som de fria riksst�derna, t.ex. denna skitstad Augsburg har det inte funnits n�gon annanstans. Lyon har aldrig varit n�gon fri stad; de sj�lvst�ndiga st�derna under ren�ssansen var stadsstater. – Luk�cs �r en naturaliserad tysk. Hos honom har den sista resten av pustan f�rsvunnit."
Brecht ber�mde "Die sch�nsten Sagen vom R�uber Woynok" av Anna Seghers d�rf�r att den vittnade om att f�rfattarinnan lyckats frig�ra sig fr�n det f�relagda uppdraget. "Anna Seghers kan inte producera p� basis av ett uppdrag, precis som jag utan ett uppdrag inte skulle veta hur jag skulle b�ra mig �t f�r att komma i g�ng med skrivandet." Han satte ocks� v�rde p� att det �r en tv�rvigg och enst�ring som �r den b�rande figuren i dessa historier.
Brecht i g�r kv�ll: "Det �r inte l�ngre n�got tvivel om saken – bek�mpandet av ideologin har blivit till en ny ideologi."
Brecht l�ser upp ett antal polemiska st�llningstaganden till Luk�cs, studier till en uppsats som han ska publicera i "Das Wort". Det r�r sig om kamouflerade men i sak h�ftiga angrepp. Brecht fr�gar mig till r�ds betr�ffande publiceringen. D� han samtidigt talar om f�r mig att Luk�cs har en stark st�llning "d�r borta", s� s�ger jag honom att jag inte kan ge honom n�got r�d. "H�r r�r det sig om maktfr�gor. Om s�dant m�ste n�gon som sj�lv finns d�r borta yttra sig. Ni har ju v�nner d�r." Brecht: "Egentligen har jag inga v�nner d�r. Och Moskvam�nniskorna sj�lva har inte heller n�gra – det �r som om de vore d�da."
Den 29 juli framemot kv�llen, i tr�dg�rden, kom det i g�ng ett samtal som g�llde fr�gan om huruvida en del av cykeln "Kinderlieder" borde tas med i den nya diktsamlingen. Jag var inte f�r saken d�rf�r att jag tyckte att kontrasten mellan de politiska och de privata dikterna p� ett s�rskilt tydligt s�tt gav uttryck �t exilens erfarenheter; den fick inte f�rsvagas genom en disparat svit. Jag l�t v�l skymta fram att Brechts destruktiva l�ggning hade ett finger med i detta f�rslag, hans ben�genhet att genast st�lla det nyss uppn�dda i fr�ga. Brecht: "Jag vet, det kommer att s�gas om mig: han var en maniker. Om denna tid blir k�nd f�r efterv�rlden s� kommer f�rst�elsen f�r min mani att f�lja med p� k�pet. V�r tid kommer att ge bakgrunden till det maniska. Men vad jag egentligen skulle vilja, det �r att det en g�ng ska heta: han var en moderat maniker." – F�rst�elsen f�r det moderata torde heller inte komma p� undantag i diktsamlingen; att livet, trots Hitler, �nd� g�r vidare, att det alltid kommer att finnas nya barn p� nytt. Brecht t�nker p� den historiel�sa epok, som hans dikt till de bildande konstn�rerna ger en bild av och om vilken han ett par dagar senare s�ger till mig, att han betraktar dess inbrott som sannolikare �n en seger �ver fascismen. D�refter br�t emellertid en annan impuls fram, fortfarande som motivering f�r att "Kinderlieder" skulle upptas bland "Gedichte aus dem Exil", och Brecht gav luft �t den, st�ende framf�r mig i gr�set, med en h�ftighet som han s�llan visar. "I den h�r kampen f�r ingenting l�mnas utanf�r. Det �r inga sm�saker de har i sinnet. De har planer f�r trettiotusen �r fram�t. Ohyggliga saker. Ohyggliga f�rbrytelser. De ryggar inte tillbaka f�r n�got. De sl�r �t alla h�ll. Varenda liten cellv�vnad skakas s�nder av deras slag. D�rf�r f�r ingen av oss bli gl�md. De g�r barnen till krymplingar i moderlivet. Vi f�r under inga f�rh�llanden l�mna barnen utanf�r." Medan han talade p� detta s�tt, k�nde jag en kraft verka p� mig som inte st�r fascismens efter; vad jag menar �r att det �r en kraft som inte stiger upp ur mindre djup �n den fascistiska. Det var en mycket m�rkv�rdig k�nsla, som var ny f�r mig. Den kompletterades sedan av den v�ndning som Brechts tankar tog. "De planerar �del�ggelser av istidsformat. D�rf�r kan de inte heller komma �verens med kyrkan, som ocks� kalkylerar i �rtusenden. Mig har de ocks� proletariserat. De har inte bara tagit ifr�n mig mitt hus, min fiskdamm och min bil, de har ocks� ber�vat mig min teater och min publik. P� den punkt d�r jag nu befinner mig kan jag inte g� med p� att Shakespeare a priori skulle ha varit en st�rre beg�vning. P� sk�pmat hade inte heller han kunnat skriva. Han hade f�rresten sina figurer livslevande f�r �gonen. De m�nniskor som han har framst�llt gick och stod i hans omgivning. N�tt och j�mnt lyckades han plocka ut n�gra drag i deras beteende; m�nga lika viktiga har han utel�mnat."
"I Ryssland h�rskar en diktatur �ver proletariatet. Man b�r undvika att upps�ga den sin lojalitet s� l�nge som denna diktatur �nnu g�r ett praktiskt arbete f�r proletariatet – det vill s�ga s� l�nge den bidrar till en utj�mning mellan proletariat och bondeklass under beaktande av i f�rsta hand proletariatets intressen." N�gra dagar senare talade Brecht om en "arbetarmonarki", och jag j�mf�rde denna organism med de groteska naturens nycker som i gestalt av behornade fiskar och andra monstra dras upp i dagen av djuphavsfiskare.
En brechtsk maxim: Inte knyta an till det gamla goda, utan till det nya d�liga.
[1] (Namnet, v�l antagligen p� den presumtive �verl�mnaren, kan inte s�kert dechiffreras; kanske Hans Henny Jahnn?)
[2] (Os�ker l�sart.)