Digitaliserat av Jonas Holmgren f�r Marxists Internet Archive.
Uppsatsen "Die Commune von Paris und der Staatsbegriff" �r skriven i juni 1871. Den �r ofullbordad och av allt att d�ma t�nkt som en inledning till ett st�rre verk. Texten publicerades f�rsta g�ngen 1878, i den schweiziska anarkisttidningen Le travailleur, som utgavs av �lis�e Reclus, kommunard och en av 1800-talets stora geografer. Den finns bl.a. avtryckt i urvalet "Gud och staten" (1882).
Bakunin utg�r fr�n Pariskommunen men invecklar sig sedan i ett resonemang om staten och kyrkan m.m. Det �r tankeflykt, men vingslagen �r ganska �verv�ldigande.
Michail Bakunin, f�dd 1814, blev 1868 medlem av Internationalens sektion i Gen�ve men b�rjade snart att bygga upp en egen organisation i organisationen och hade stora framg�ngar framf�r allt i Spanien och Italien. Vid Internationalens kongress i Basel 1868 kontrollerade han tolv av sjuttifem delegater och dominerade den med sin stormande v�ltalighet. (En samtida lyssnare skriver: "Hans tal hade vare sig logisk f�ljd eller n�gon s�rskild rikedom p� id�er... det var n�gonting element�rt och uppflammande - en rasande storm med blixtsken och �skskr�llar.") I september 1870 for den ryske revolution�ren till Lyon, d�r en fri republik hade bildats, och Bakunin utf�rdade ett dekret enligt vilket staten kunde betrakta sig som avskaffad. Marx och Engels s�g p� dessa aktiviteter med en markerad skepsis. Pariskommunen upplevde Bakunin med h�nryckning. N�r rapporten kom om Tuileriernas brand under slutstriderna, l�r han ha bjudit p� punsch, laget runt i lokalen.
P� Internationalens kongress i Haag i september 1872 blev Bakunin utst�tt ur gemenskapen.
Detta arbete har liksom alla de �vriga, f�r �vrigt f�ga talrika skrifter, som jag publicerat hittills, uppst�tt direkt ur h�ndelserna sj�lva. Det framst�r som den naturliga forts�ttningen p� de Lettres � un Fran�ais (Brev till en fransman), som jag gav ut i september 1870, och d�r jag hade den l�ttk�pta och sorgesamma �ran att f�rutse och f�ruts�ga den f�rskr�ckliga olycka som nu har drabbat Frankrike och d�rmed ocks� hela den civiliserade v�rlden, en olycka som det d� som nu fanns ett enda botemedel mot: den sociala revolutionen.
Att bevisa denna sanning, som nu m�ste betraktas som helt obestridlig, genom att peka p� samh�llets historiska utveckling och det som h�nt och h�nder mitt f�r �gonen p� oss h�r i Europa, s� att den accepteras och godtas av alla m�nniskor med god vilja, av alla uppriktiga sanningss�kare, och sedan �ppet, utan tvetalan och dubbelspel, f�rklara och reda ut de filosofiska principer och praktiska m�l, den s� att s�ga handlande sj�len, som bildar grundvalarna och m�let f�r det vi kallar den sociala revolutionen - det �r syftet med f�religgande arbete.
Den uppgift jag p�tagit mig �r inte l�tt, det �r jag v�l medveten om, och om jag skred till detta verk med ens de ringaste personliga pretentioner skulle man med all r�tt kunna beskylla mig f�r h�gf�rd. Men jag kan lugnt f�rs�kra l�saren att jag inte har den ringaste tanke p� n�got s�dant. Jag �r varken l�rd eller filosof, inte ens skriftst�llare till yrket. Jag har skrivit och f�rfattat mycket litet i mitt liv, och n�r jag har skrivit n�got har det varit s� att s�ga i n�dv�rn och bara n�r min lidelsefulla �vertygelse drivit mig att �vervinna min naturliga motvilja mot att p� n�got s�tt st�lla ut mitt eget jag till offentligt besk�dande.
Men vem �r jag allts�, och vad �r det som driver mig att publicera detta arbete? Jag �r en lidelsefull sanningss�kare och en inte mindre f�rbittrad fiende till de skadliga fiktioner som Ordningens parti, denna officiella, privilegierade och sj�lviska representant f�r alla nuets och det f�rg�ngnas religi�sa, metafysiska, politiska, juridiska, ekonomiska och sociala sk�ndligheter, alltfort f�rs�ker utnyttja f�r att f�rdumma och f�rslava v�rlden. Jag �r en lidelsefull �lskare av friheten, som jag betraktar som den enda milj� d�r m�nniskornas intelligens, v�rdighet och lycka kan utvecklas och v�xa - men inte denna helt formella frihet som p� ett noga reglerat s�tt p�tvingas och tillm�ts m�nniskorna av de evinnerliga l�gnernas stat och som i sj�lva verket inte representerar n�gonting annat �n enskildas f�retr�desr�ttigheter, grundade p� allas slaveri - inte den individualistiska, egoistiska, sm�aktiga och fiktiva frihet, som lovprisas av J. J. Rousseaus skola och alla andra borgerligt-liberala skolor, vilka betraktar den s� kallade r�tten f�r alla som representerar staten som gr�nsen f�r den enskildes r�tt, n�got som ju med naturn�dv�ndighet alltid reducerar den enskildes r�ttigheter till noll och intet. Nej, med frihet menar jag den enda frihet som verkligen �r v�rdig detta namn, den som best�r i en fullst�ndig utveckling av alla de materiella, andliga och moraliska krafter som finns hos envar som slumrande f�rm�gor, den frihet som inte k�nner n�gra andra inskr�nkningar �n de som f�reskrivs oss av lagarna f�r v�r egen natur, s� att det noga r�knat inte existerar n�gra inskr�nkningar alls, eftersom dessa lagar inte p�lagts oss av n�gon yttre lagstiftare, som existerar bredvid eller �ver oss - utan i st�llet �r nedlagda inom oss sj�lva och ing�r i oss sj�lva, bildar grundvalarna f�r v�rt hela v�sen och v�r varelse, f�r v�rt materiella v�sende lika v�l som v�rt intellektuella och moraliska; vilket inneb�r att vi i st�llet f�r att betrakta dem som en begr�nsning m�ste se dem som de sanna villkoren och det faktiska ursprunget till v�r frihet.
Vad jag menar �r allts� den varje m�nniskas frihet som �r s� l�ngt ifr�n att g�ra halt inf�r andras frihet, s�som inf�r en gr�nsp�le, att den i st�llet ser de andras frihet som en bekr�ftelse och ett vidaref�rande i det o�ndliga av den egna friheten - varje m�nniskas frihet, helt oavgr�nsad av allas frihet, friheten genom solidaritet, friheten i j�mlikheten - den frihet som g�r segrande fram �ver det brutala v�ldet och den auktoritetsprincip som alltid bara har varit det ideala uttrycket f�r detta v�ld - den frihet som sedan man v�l kullkastat alla himmelska och jordiska gudabilder kommer att grunda och organisera en ny v�rld, den solidariska m�nsklighetens v�rld, p� ruinerna av alla kyrkor och alla stater.
Jag �r �vertygad anh�ngare av den ekonomiska och samh�lleliga j�mlikheten, eftersom jag vet att den enskildes frihet, r�ttigheter, m�nniskov�rde, moral och v�lst�nd och nationernas v�lg�ng utan denna j�mlikhet bara blir en l�ng serie l�gner. Men just som anh�ngare av friheten till varje pris, denna grundl�ggande livsbetingelse f�r m�nskligheten, anser jag att j�mlikheten m�ste grunda sig p� en spontan organisation av arbetet och de producerande organisationernas gemensamma �gande, d�r organisationerna �r fritt organiserade och federerade i fria f�rsamlingar, och p� en lika spontan federation av dessa f�rsamlingar - men inte p� verksamheten hos en stat som st�r som h�gsta f�rmyndare f�r allting.
Det �r framf�r allt denna (sistn�mnda) punkt som skiljer oss revolution�ra socialister eller kollektivister fr�n de auktorit�ra kommunisterna, som �r anh�ngare av statens absoluta initiativ. M�let �r detsamma f�r b�da; b�da partierna str�var p� samma s�tt efter inf�randet av en ny samh�llelig ordning, som helt och uteslutande bygger p� organiserandet av det gemensamma arbete, som oundvikligen �r alla och envar �lagt genom omst�ndigheternas makt, men under ekonomiska villkor som m�ste vara lika f�r alla, och p� det gemensamma �vertagandet av produktionsmedlen.
Skillnaden �r bara att kommunisterna inbillar sig att det skulle g� att n� detta m�l genom att man utvecklar och organiserar de arbetande klassernas och d� speciellt stadsproletariatets politiska makt med den borgerliga radikalismens hj�lp, medan de revolution�ra socialisterna, svurna fiender till alla tvetydiga legeringar och allianser, tv�rtom anser att enda v�gen att uppn� detta m�l g�r genom att man vidareutvecklar st�dernas och landsbygdens arbetarmassors icke politiska, men v�l samh�lleliga och f�ljaktligen antipolitiska makt, d�r man ocks� accepterar medhj�lp och st�d fr�n alla de personer med god vilja inom de h�gre klasserna som bryter med sitt f�rflutna, �ppet ansluter sig till kampen och fullst�ndigt accepterar den revolution�ra socialismens program.
D�rmed �ppnas m�jligheter f�r tv� olika metoder. Kommunisterna anser att man m�ste organisera de arbetande krafterna, s� att de kan bem�ktiga sig den politiska makten i staten. De revolution�ra socialisterna organiserar sig d�remot med tanke p� att krossa eller, om man f�redrar ett h�vligare ord, likvidera statsmakten. Kommunisterna �r anh�ngare av auktoritetens teori och praktik, de revolution�ra socialisterna litar bara p� friheten. B�da parter �r p� samma vis anh�ngare av vetenskapen, som d�dar vidskepelsen och kommer att ers�tta tron; men de f�rstn�mnda vill tvinga in denna under sitt v�lde, medan de sistn�mnda str�var efter att sprida den s� mycket som m�jligt, s� att grupper av �vertygade m�nniskor spontant och fritt organiserar och federerar sig sj�lva, nerifr�n och upp�t, genom en egen r�relse och i enlighet med sina egna sanna intressen, men absolut inte enligt n�gon i f�rv�g uppgjord plan, som skall p�tvingas den okunniga massan av n�gra f� h�gre intelligenser.
De revolution�ra socialisterna anser att det finns l�ngt mer praktiskt f�rnuft och anda i folkmassornas instinktiva aspirationer och verkliga behov, �n i den djuplodande intelligensen hos alla dessa m�nsklighetens botare och f�rmyndare, som pretenderar p� att f� foga ocks� sina str�vanden till de m�nga tidigare misslyckade f�rs�ken att lyckligg�ra m�nskligheten. De revolution�ra socialisterna anser tv�rtom att m�nskligheten vid det h�r laget har l�tit sig regeras alldeles tillr�ckligt, faktiskt alltf�r l�nge, och att sj�lva k�llan till dessa olyckor inte st�r att s�ka i den eller den regeringsformen, utan i sj�lva principen f�r och existensen av en regering �ver huvud taget, av vad slag den vara m�nde.
Slutligen finns det ju ocks� en vid det h�r laget redan historisk mots�ttning mellan � ena sidan den av den tyska skolan vetenskapligt utvecklade kommunism som delvis accepterats av de amerikanska och engelska socialisterna, och � den andra den l�ngt utvecklade och in i sina yttersta konsekvenser drivna proudhonism som accepterats av proletariatet i de latinska l�nderna.
Det var denna revolution�ra socialism som nyligen s�kte �stadkomma en f�rsta sl�ende och praktisk appell i och med Pariskommunen.
Jag �r anh�ngare av Kommunen i Paris som, n�r den mejades ner och kv�vdes i blod av den monarkistiska och klerikala reaktionens b�dlar, d�rmed blev �n mer levande och m�ktig i det europeiska proletariatets f�rest�llningsv�rld och hj�rta; jag �r anh�ngare av den framf�r allt d�rf�r att den framstod som ett s�dant dj�rvt och klart uttryckt f�rnekande av staten.
Det �r ett oerh�rt historiskt faktum att detta f�rnekande av staten upptr�dde just i Frankrike, som hittills varit den politiska centraliseringens land par excellence, och att det blev just Paris, denna stora franska civilisations huvud och historiska skapare, som tog initiativet h�rtill. Paris lyfter av sig sin krona och proklamerar entusiastiskt sin egen avs�ttning, f�r att sk�nka Frankrike, Europa, hela v�rlden, frihet och liv; det bevisar �n en g�ng sin historiska initiativf�rm�ga genom att visa alla de folk som �r slavar (och var finner man de folkmassor som inte �r slavar?) den enda v�gen till befrielse och r�ddning; Paris drar ett d�dande streck �ver den borgerliga radikalismens politiska traditioner och bygger upp en reell grundval f�r den revolution�ra socialismen! �n en g�ng g�r sig Paris f�rtj�nt av eder och f�rbannelser fr�n hela det reaktion�ra packet i Frankrike och Europa! Paris begraver sig under sina ruiner f�r att d�rmed slunga en h�gtidlig dementi mitt i ansiktet p� den triumferande reaktionen, det r�ddar genom sin olycka Frankrikes �ra och framtid och bevisar tr�stande f�r m�nskligheten att n�r livet och intelligensen och den moraliska kraften har l�mnat de h�gre klasserna, har de dock p� ett starkt och framtidsskapande s�tt bevarats inom proletariatet! Paris inviger den nya tid som skall ge en slutgiltig och fullst�ndig befrielse f�r folkets massor och sprida deras nu helt f�rverkligade solidaritet �ver de politiska gr�nserna, dessa gr�nser till trots; Paris d�dar patriotismen och bygger p� dess ruiner upp en m�nsklighetens religion, Paris utropar sig som humanistiskt och ateistiskt och ers�tter de gudomliga fiktionerna med det samh�lleliga livets och vetenskapstrons stora verkligheter - ers�tter den religi�sa, politiska och juridiska moralens l�gner och or�ttf�rdigheter med frihetens, r�ttvisans, j�mlikhetens och broderskapets principer, dessa eviga grundvalar f�r all m�nsklig moral! Paris, det heroiska, f�rnuftiga och troende Paris, bekr�ftar sin helhj�rtade tro p� m�nsklighetens best�mmelse genom sitt �rofulla fall, sin d�d, och testamenterar p� ett energiskt och levande s�tt denna tro till kommande generationer! Paris, dr�nkt i sina �dlaste s�ners och d�ttrars blod - det �r hela m�nskligheten, korsf�st av Europas internationella, inb�rdes n�ra lierade reaktion, direkt och omedelbart inspirerad av alla kristliga kyrkor och av or�ttf�rdighetens �verstepr�st, p�ven; men n�sta internationella och solidariska revolution hos alla folk kommer att inneb�ra Paris �teruppst�ndelse.
Detta �r den verkliga betydelsen, detta �r de fullst�ndiga och oerh�rda konsekvenserna av denna m�rkliga kommun i Paris, som bestod och verkade i tv� m�naders tid.
Pariskommunen fick en alltf�r kort livsl�ngd, och st�rdes och hindrades alltf�r mycket i sin inre utveckling av den m�rdande strid den tvingades utk�mpa mot de reaktion�ra krafterna i Versailles, f�r att den skulle f� en m�jlighet att ens teoretiskt utarbeta sitt socialistiska program, l�ngt mindre d� oms�tta det i praktiken. D�rtill m�ste man ju f�r �vrigt erk�nna att huvudparten av Kommunens medlemmar inte var n�gra verkliga socialister, och d�r de visat sig som s�dana, rycktes de oemotst�ndligt med av omst�ndigheternas bjudande makt, av den milj� som omgav dem, av l�gets n�dtv�ng och inte av sin egen innersta �vertygelse. Socialisterna, som sj�lvklart leddes av v�r v�n Varlin, bildade bara en mycket ringa minoritet i Kommunen, p� sin h�jd fjorton eller femton medlemmar. Resten var jakobiner. Men i det sammanhanget m�ste man t�nka p� att det finns jakobiner av olika slag. Det finns jakobiner som �r advokater och doktrin�rer, m�n som monsieur Gambetta, vars positivistiska republikanism, h�gdragen, despotisk och formalistisk, en republikanism som f�rkastar den gamla revolution�ra �vertygelsen och av jakobinismen bevarar allenast kulten av enigheten och makten, utl�mnat folkets Frankrike f�rst �t preussarna och sedan till den inhemska reaktionens krafter - men sedan har vi ocks� de �ppet revolution�ra jakobinerna, hj�ltar, de sista �rliga representanterna f�r 1793 �rs demokratiska �vertygelse, m�n som �r beredda att hellre offra sin �lskade enighet och auktoritet p� den revolution�ra n�dv�ndighetens altare, �n att l�ta sitt samvete nedtystas av den revolution�ra fr�ckheten. Dessa storsinta jakobiner, som helt naturligt kom att ledas av Delescluze,[1] en stor ande och en storslagen karakt�r, str�vade framf�r allt efter revolutionens seger, och eftersom en revolution inte �r m�jlig utan folkmassor, och dessa massor i v�ra dagar i eminent grad besj�las av socialistiska instinkter, och inte l�ngre kan g�ra n�gon annan revolution �r en ekonomisk och social s�dan, s� kommer ocks� alla �rliga jakobiner att mer och mer l�ta sig ryckas med av den revolution�ra r�relsens logik och mot sin vilja ocks� de f�rvandlas till socialister.
Och det var just i det l�get de jakobiner som tillh�rde Kommunen i Paris hamnade. Delescluze och m�nga andra med honom undertecknade program och proklamationer som s�v�l till sin anda som genom de l�ften de gav var positivt socialistiska. Men eftersom de all sin �rlighet och goda vilja till trots snarare ryckts med av socialismen till det yttre �n var �vertygade socialister innerst inne, eftersom de saknade b�de tid och f�rm�ga att frig�ra sig fr�n en hel rad borgerliga f�rdomar i sitt eget t�nkande, f�rdomar som stod i direkt mots�ttning till den socialism de nu �verg�tt till, f�rst�r man att de, liksom paralyserade av denna inre strid, aldrig kunde n� l�ngre �n till det generella och aldrig kunde n� s� l�ngt som till ett direkt avg�rande steg, vilket f�r all framtid skulle ha gjort slut p� deras solidaritet mot den borgerliga v�rlden och alla deras f�rbindelser med den.
Detta innebar en stor olycka b�de f�r Kommunen och dem sj�lva; denna tvekluvenhet f�rlamade dem och de f�rlamade Kommunen, men man kan �nd� inte f�rebr� dem detta. M�nniskan f�rvandlas inte fr�n den ena dagen till den andra, och kan inte efter behag f�rvandla sin egen natur och sina vanor. De bevisade sin uppr�tta h�llning n�r de gick i d�den f�r Kommunen. Vem skulle v�l v�ga kr�va �nnu mer av dem?
De blir �n mera urs�ktade av det faktum att sj�lva det parisiska folket, under vars inflytande de t�nkte och handlade, var socialistiskt l�ngt mer av instinkt �n av n�gon genomt�nkt �vertygelse eller id�. Alla dess aspirationer och �nskem�l �r i h�gsta grad rent socialistiska, men dess id�er, eller snarare dess traditionella f�rest�llningar, st�r fortfarande fj�rran fr�n denna h�ga niv�. Fortfarande kvarst�r m�nga jakobinska f�rdomar, m�nga diktatoriska och auktorit�ra inbillningar, inom det franska storstadsproletariatet, till och med hos proletariatet i Paris. Auktoritetsdyrkan, denna skickelsedigra produkt av en religi�s fostran, den historiska k�llan till alla olyckor, till allt f�rd�rv och till folkets tr�ldom, �r �nnu inte helt utrotad hos proletariatet. Och detta s� till den grad att inte ens folkets intelligentaste s�ner, de mest �vertygade socialisterna, helt har kunnat befria sig fr�n denna barlast. Forskar man tillr�ckligt grundligt i deras innersta finner man till slut alltid jakobinen, regeringsm�nniskan, visserligen g�md i n�gon m�rk vr� och vid det h�r laget t�mligen liten och f�rkrympt, men �nnu inte helt d�d.
F�r �vrigt befann sig den lilla grupp �vertygade socialister som tillh�rde Kommunen i en mycket sv�r bel�genhet. De fick inte tillr�ckligt st�d av den stora massan av Paris befolkning, och d�rtill kom att den h�gst ofullkomliga organisation som skapats av Internationella arbetarassociationen bara hade n�gra f� tusen medlemmar; f�ljaktligen tvingades de till en st�ndig kamp mot den jakobinska majoriteten - och under vilka f�rh�llanden! De m�ste skaffa arbete och br�d �t hundratusentals arbetare, organisera och bev�pna dem och samtidigt h�lla �gonen p� de reaktion�ra st�mplingarna och sammansv�rjningarna i det ofantliga Paris som bel�grades, hotades av hungersn�d och var prisgivet �t reaktionens alla smutsiga intriger och f�retag, denna reaktion som med preussarnas tillst�nd och p� Preussens n�de hade inr�ttat sig i Versailles och d�r bef�ste sin st�llning. Mot regeringen och arm�n i Versailles m�ste de st�lla en revolution�r regering och en revolution�r arm�, d.v.s. f�r att kunna bek�mpa den monarkistiska och klerikala reaktionen m�ste de strunta i till och med sj�lva huvudvillkoren f�r den revolution�ra socialismen och organisera sig som en jakobinsk reaktion.
�r det inte helt naturligt att jakobinerna under s�dana f�rh�llanden, den starkaste gruppen eftersom de hade majoritet i Kommunen och dessutom i oj�mf�rligt mycket h�gre grad var insatta i regeringsorganiserandets traditioner och praxis, satt inne med oerh�rda f�rdelar gentemot socialisterna? Man f�rundrar sig rentav �ver att de inte utnyttjade detta �verl�ge �nnu mer, att de inte gav resningen i Paris en heltigenom jakobinsk karakt�r utan tv�rtom sj�lva l�t sig dras in i en social revolution.
Jag �r medveten om att m�nga teoretiskt konsekventa socialister f�rebr�r v�ra v�nner i Paris att inte ha visat sig tillr�ckligt socialistiska i sin revolution�ra praktik, samtidigt som alla bakdantare i den borgerliga pressen tv�rtom anklagar dem f�r att alltf�r troget ha f�ljt det socialistiska programmet. Men l�t oss f�r �gonblicket bortse fr�n de erbarmliga sm�darna i denna press; till de str�nga teoretikerna i kampen f�r proletariatets frig�relse skulle jag vilja s�ga att de �r or�ttvisa mot v�ra parisiska br�der, ty det �r fruktansv�rt l�ngt ocks� mellan de riktigaste teorier och deras praktiska till�mpning, ett avst�nd som man inte �verbryggar p� n�gra f� dagar. Den som till exempel hade lyckan att k�nna Varlin, f�r att bara ta denne man, vilkens d�d �r fastslagen, han vet hur lidelsefull, genomt�nkt och djup hans och hans v�nners socialistiska �vertygelse var. Ingen som l�rt k�nna dessa m�n kunde tvivla p� deras gl�dande iver, h�ngivenhet och �rliga upps�t. Men just d�rf�r att de var s� �rliga m�nniskor, k�nde de den st�rsta misstro mot sig sj�lva inf�r detta oerh�rda verk som de vigt sig �t med hela sitt jag, med all sin traktan och varje droppe av liv inom sig; de hade en s� l�g tanke om sig sj�lva! Dessutom var de �vertygade om att just i den sociala revolutionen m�ste, b�de i detta och i alla andra avseenden, till skillnad fr�n vad som g�ller f�r den politiska revolutionen, den enskildes insats var n�stan helt betydelsel�s, medan massornas eget handlande betyder allt. De enskilda individernas insats m�ste inskr�nka sig till att utarbeta, klarl�gga och sprida de id�er som motsvarar folkets egna instinkter, till att revolution�rt organisera massornas naturliga makt - men l�ngre �n s� str�cker sig inte individens uppgifter; allt annat b�r och kan ske endast genom folket sj�lvt. Annars blir resultatet bara politisk diktatur, d.v.s. en �terg�ng till staten, till de privilegier, oj�mlikheter och det f�rtryck som h�r samman med staten, vilket inneb�r att man bara, visserligen p� en omv�g men fullt logiskt, �terinf�r massornas politiska, sociala och ekonomiska tr�ldom.
Varlin och hans v�nner var som alla �rliga socialister, och som alla inom folket f�dda och fostrade arbetare, i allra h�gsta grad och med all r�tt motst�ndare till ett fortsatt initiativ av vissa best�mda individer, motst�ndare till ett herrav�lde ut�vat av �verl�gsna individer, och eftersom de var omutligt r�ttf�rdiga m�n, riktade de denna motvilja, denna misstro lika mycket mot sig sj�lva som mot andra.
Tv�rtemot de auktorit�ra kommunisternas - enligt min uppfattning helt felaktiga - �vertygelse om att en social revolution skulle kunna p�bjudas och organiseras av en diktatur eller av en konstituerande f�rsamling som framtr�tt ur en politisk revolution, ans�g v�ra v�nner socialisterna i Paris att en s�dan revolution kunde f�rverkligas endast genom massans spontana och fortsatta handlande, av grupper och f�reningar inom folket sj�lvt, och utvecklas mot full�ndningen endast p� detta s�tt.
V�ra parisiska v�nner hade tusenfalt r�tt i detta. F�r vilket genialt huvud, eller n�r det g�ller en kollektiv diktatur, �ven om den skulle best� av flera hundra h�gt beg�vade individer, vilka hj�rnor �r v�l s� stora och m�ktiga att de verkligen kan gripa om hela den o�ndliga m�ngfald och variationsrikedom av reella intressen, �nskem�l och behov som tillsammans bildar ett folks gemensamma vilja och �stadkomma en samh�llelig organisation som skulle kunna tillfredsst�lla alla? En s�dan organisation skulle alltid bli en Prokrustess�ng,[2] i vilken det olyckliga samh�llet skulle tvingas ner av ett mer eller mindre �ppet statligt v�ld. Hittills har det alltid g�tt till p� det viset, och det �r just detta antika system f�r organisation genom v�ld som den sociala revolutionen m�ste g�ra slut p� genom att �terge massorna, grupperna, kommunerna, associationerna, ja till och med de enskilda individerna deras fulla frihet och en g�ng f�r alla f�rinta de historiska orsakerna till allt v�ld, makten och statens sj�lva existens. D� m�ste denna stat i sitt fall dra med sig alla den juridiska r�ttens or�ttf�rdigheter och alla de olika kulternas l�gner, eftersom denna r�tt och dessa kulter alltid enbart varit ideal som p�tvingats m�nniskorna av det av staten representerade, garanterade och privilegierade v�ldet.
Det �r tydligt och klart att enda m�jligheten att �terge m�nskligheten friheten och att tillfredsst�lla samh�llets, alla dess gruppers och alla lokala organisationers och enskildas reella intressen, �r att helt enkelt avskaffa staten. Lika uppenbart �r att alla s� kallade allm�nna intressen i samh�llet som staten p�st�s f�retr�da, och vilka egentligen �r en genomg�ende, oavbruten dementi av distriktens, f�rsamlingarnas, f�reningarnas och de flesta statsunderd�niga enskilda individers positiva intressen, i sj�lva verket �r en abstraktion, en fiktion, en l�gn och att staten �r ett stort slakthus och en v�ldig kyrkog�rd, dit alla sanna f�rhoppningar och alla de levande krafterna i landet, i skuggan av denna abstraktion och med den som f�rev�ndning, saligt och �delmodigt kommer f�r att l�ta sig offras och begravas. Och eftersom en abstraktion aldrig kan ha n�gon reell existens i och f�r sig, eftersom den inte har n�gra f�tter att g� med, n�gra armar att skapa med, n�gon buk varmed den kan sm�lta denna massa av offer som �verl�mnas �t den till att uppslukas, s� st�r det klart att precis som den religi�sa eller himmelska abstraktion som kallas Gud i sj�lva verket bara representerar de h�gst positiva, de h�gst reella intressena f�r en privilegierad kast, n�mligen det andliga st�ndet - att ocks� denna politiska abstraktions jordiska f�rl�ngning, staten, representerar de inte mindre positiva och reella intressena f�r den numera huvudsakligen, om ocks� inte enbart, utsugande klass som f�r �vrigt str�var efter att uppta alla andra klasser i sig, n�mligen bourgeoisien. Och p� samma s�tt som pr�sterskapet alltid, och i dag mer �n n�gonsin, varit uppdelat i en mycket m�ktig och mycket rik minoritet och en mycket underordnad och t�mligen fattig majoritet, s� g�ller samma sak ocks� om bourgeoisien: s�v�l denna sj�lv som dess olika samh�lleliga och politiska organisationer inom industrin, jordbruket, finansv�sendet och k�penskapen, liksom i statens alla f�rvaltande, finansiella, justitie-, universitets-, polis- och milit�rfunktioner, uppdelas f�r var dag som g�r alltmer i en h�rskande oligarki och en or�knelig massa av mer eller mindre f�f�ngliga och avsigkomna kreatur som lever i en st�ndig illusion och oundvikligen mer och mer tvingas ner mot proletariatet av en oemotst�ndlig kraft, n�mligen kraften hos den p�g�ende ekonomiska utvecklingen; denna stora grupp inskr�nks mer och mer till att spela rollen av den allsm�ktiga oligarkins blinda redskap.
Avskaffandet av kyrkan och staten m�ste st� som det f�rsta och oavvisliga villkoret f�r en verklig befrielse av samh�llet; f�rst sedan detta skett kan och m�ste samh�llet organiseras p� ett annorlunda s�tt, men inte uppifr�n och ner och inte efter n�gon idealplan som dr�mts fram av n�gra vism�n eller l�rde eller genom dekret som utslungats av n�gon diktatorisk makt, inte ens genom en nationalf�rsamling som valts p� en grundval av allm�n och lika r�str�tt. Ett s�dant system skulle, som jag redan sagt, oundvikligen leda till uppr�ttandet av en ny stat och d�rmed till skapandet av en h�rskande aristokrati, d.v.s. en hel klass av m�nniskor som inte har n�got gemensamt med folkets stora massa, utan s�kerligen bara skulle b�rja utplundra folket igen och tvinga ner det i underd�nighet, under h�nvisningar till det allm�nnas b�sta eller f�r att r�dda staten.
Samh�llets framtida organisation m�ste skapas nerifr�n och upp�t, genom att arbetarna fritt sluter sig samman i associationer och federationer, f�rst i associationer, sedan i f�rsamlingar, distrikt, nationer och slutligen ocks� i en stor internationell, v�rldsomsp�nnande federation. F�rst d� kommer man att ha f�rverkligat frihetens och den allm�nna lyckans sanna och livgivande ordning, denna ordning som inte f�rnekar den enskildes och samh�llets intressen, utan i st�llet bejakar dem och bringar dem i samklang med varandra.
Det p�st�s att en s�dan samordning och universell solidarisering av individernas och samh�llets intressen helt enkelt inte kan f�rverkligas i praktiken, d�rf�r att dessa intressen mots�ger varandra och inte skulle kunna bringas i balans eller f�rlikas p� n�got annat s�tt. P� den inv�ndningen svarar jag att skulden till att dessa intressen hittills aldrig och ingenst�des kunnat sammanj�mkas med varandra ligger hos staten som alltid har uppoffrat majoritetens intressen till f�rm�n f�r en privilegierad minoritet. Det �r d�rf�r denna ber�mda of�renlighet och den eviga kampen mellan individens och samh�llets intressen i sj�lva verket bara �r ett gyckelspel och en politisk l�gn, avlad av den teologiska l�gn som uppfann l�ran om syndafallet f�r att van�ra m�nniskan och ber�va henne medvetandet om sitt eget v�rde. Den lika falska f�rest�llningen om de motstridiga intressena f�ddes ut metafysikens dr�mmar, denna metafysik vilken, som bekant, �r teologins n�ra sl�kting. Genom att f�rneka m�nniskans sociala natur kunde metafysiken betrakta samh�llet som ett mekaniskt och konstlat sammanf�sande av m�nniskor, som pl�tsligt associerats med varandra enligt n�got formellt eller hemligt f�rdrag som slutits fritt eller under p�verkan av n�gon h�gre makt. Samtidigt h�vdar man att dessa med n�got slags od�dlig sj�l beh�ftade m�nniskor, innan de f�renade sig i ett samh�lle, skulle ha �tnjutit sin fulla frihet.
Men n�r metafysikerna, och s�rskilt d� de ibland dem som tror p� en od�dlig sj�l, p�st�r att alla m�nniskor skulle vara fria varelser om de bara hamnade utanf�r samh�llet, tvingas man av ett s�dant resonemang oundvikligen till den slutsatsen att m�nniskorna kan f�rena sig i ett samh�lle endast p� villkor att de f�rnekar sin frihet och sin naturliga sj�lvst�ndighet och offrar sina egenintressen, f�rst de personliga och sedan de lokala. Ju st�rre samh�llet blir och ju mer invecklad dess organisation �r, desto mer bjudande m�ste detta avst�ende, denna sj�lvuppoffring bli. I s� fall blir staten uttrycket f�r alla de samlade enskilda offren. Genom att existera i denna abstrakta och samtidigt v�ldsbetingade form, st�r den sj�lvklart mer och mer den personliga friheten i namn av de l�gner som kallas "allm�nna val", trots att den uppenbarligen enbart f�retr�der de h�rskande klassernas intressen. P� s� s�tt framst�r staten som ett oundvikligt f�rnekande och f�rintande av varje frihet och av alla intressen, de personliga likav�l som de allm�nna.
Man ser h�r hur allt i dessa metafysiska och teologiska system h�nger samman inb�rdes och blir till sin egen f�rklaring. F�ljaktligen kan och m�ste just de som logiskt f�rsvarar dessa system med lugnt samvete forts�tta att exploatera folkets massa med de medel som kyrkan och staten st�r till tj�nst med. Medan de stoppar fickorna fulla och tillfredsst�ller alla sina sk�ndliga lustar, kan de samtidigt tr�sta sig med tanken p� att de g�r sig all denna m�da f�r Guds �ra, f�r civilisationens seger och f�r proletariatets eviga lycksalighet.
Vi d�remot som inte tror p� vare sig n�gon gud eller n�gon sj�lens od�dlighet och inte heller p� den egna viljans frihet, vi h�vdar att just friheten i dess fullst�ndigaste och allra vidaste form sj�lvklart m�ste betraktas som m�let f�r m�nsklighetens historiska fram�tskridande. Genom en m�rklig, om ock logisk kontrast, tar v�ra motst�ndare, teologins och metafysikens idealister, frihetsprincipen till grund och int�kt f�r sina teorier, varefter de helt lugnt funderar sig fram till slutsatsen om det m�nskliga slaveriets oundviklighet. Vi materialister s�ker d�remot rent praktiskt l�gga grunden till en f�rnuftigare och �dlare idealism som verkligen kan leva vidare. V�ra fiender, de gudliga och �versinnliga idealisterna, s�nker sig ner till en blodt�rstig och fr�nst�tande praktisk materialism i namnet av en logik som h�vdar att varje utveckling inneb�r ett negerande av den grundl�ggande principen. Vi f�r v�r del �r �vertygade om att m�nniskans rika andliga, moraliska och materiella utveckling och hennes skenbara oavh�ngighet alltsammans �r produkter av att hon lever i ett samh�lle. Utanf�r samh�llet skulle m�nniskan inte bara aldrig ha blivit fri, utan hon skulle aldrig ens ha utvecklats till m�nniska, d.v.s. en varelse som �r medveten om sin egen existens, som k�nner, t�nker och talar. Det var endast samspelet mellan intelligensen och det gemensamma arbetet som tvingade m�nniskan att g� vidare fr�n existensen som vilde och som vilt djur, det tillst�nd som var hennes ursprungliga natur och bildade utg�ngspunkten f�r v�r utveckling. Vi �r djupt och innerligt genomsyrade av den sj�lvklara sanningen att m�nniskans hela liv - intressen, str�vanden, behov, illusioner och ocks� s�dana dumheter som v�ldsd�d, or�ttf�rdigheter och alla dessa till synes frivilliga handlingar - blott och bart �r f�ljder av de oundvikliga krafterna hos livet i ett samh�lle. Det �r om�jligt att godta f�rest�llningen om att vi skulle vara �msesidigt oberoende av varandra, utan att blankt f�rneka den �msesidiga p�verkan genom v�xelverkningar man finner hos den yttre naturen och dess yttringar.
I naturen uppn�s denna fantastiska v�xelverkan och f�rbindelsen mellan de olika fenomenen f�rvisso inte utan strid. Tv�rtom framtr�der krafternas harmoni i naturen fr�mst som resultat av dessa st�ndiga strider som �r livets och r�relsens innersta villkor. B�de i naturen och i samh�llet inneb�r en ordning utan strid detsamma som d�den.
N�r nu ordningen �r naturlig och m�jlig i v�rldsalltet, st�r orsaken h�rtill att finna enbart i det faktum att detta v�rldsallt inte styrs enligt ett i f�rv�g utfunderat och av en h�gre vilja p�tvingat system. Det teologiska hypotesen om en gudomlig laggivning leder till uppenbara l�jligheter och ett f�rnekande av inte bara varje ordning, utan av naturen sj�lv. Naturlagarna existerar endast d�rigenom att de �r nedlagda i naturens eget v�sende, att de med andra ord inte �r fastst�llda av n�got slags h�gre makt. Dessa lagar �r helt enkelt yttringar eller best�ndiga former av tingens utveckling och grupper av h�gst olikartade, �verg�ende men verkliga fakta. Tillsammans bildar de det som vi kallar f�r "natur". Den m�nskliga intelligensen och vetenskapen har studerat dessa fakta, kontrollerat dem genom f�rs�k, f�renat dem i ett system och kallat dem lagar, men naturen sj�lv k�nner inga lagar. Den handlar omedvetet, framst�ller ur och av sig sj�lv den o�ndliga m�ngfald av fenomen som uppenbarar och upprepar sig �verallt. Det �r d�rigenom, genom oundvikligheten hos sj�lva skeendet, som ordningen i universum kan existera och ocks� existerar.
En liknande ordning m�ter ocks� i det m�nskliga samh�llet som till synes utvecklats p� ett s� att s�ga antinaturligt s�tt, men i sj�lva verket ocks� det �r underkastat h�ndelsernas naturliga och oundvikliga utveckling. Det �r bara m�nniskans �verl�gsenhet �ver de andra djuren och hennes f�rm�ga att t�nka som f�rde in ett alldeles speciellt element i hennes utveckling som, i f�rbig�ende sagt, �r helt naturlig i s� m�tto att m�nniskan, precis som allt annat som existerar, �r en materiell produkt av olika krafters verkningar och f�rbindelser med varandra. Detta speciella element �r t�nkandet eller denna f�rm�ga att generalisera och abstrahera som s�tter m�nniskan i st�nd att genom t�nkandet projicera sig ut ur sig sj�lv och unders�ka och iaktta sig sj�lv precis som om hon vore ett fr�mmande yttre objekt. Genom att p� detta s�tt i tanken och f�rest�llningen h�ja sig �ver sig sj�lv och sin omgivning, kan hon n� �nda upp till f�rest�llningen om den full�ndade abstraktionen, det absoluta intet. Denna yttersta gr�ns f�r det abstrakta t�nkandet, detta absoluta intet, �r helt enkelt Gud.
Det �r detta som �r den innersta meningen med och de historiska grundvalarna f�r varje teologisk l�ra. Men utan insikter i det egna t�nkandets v�sen och materiella orsaker, utan att ens kunna redovisa f�r de villkor eller naturlagar som best�mde �ver henne sj�lv, kunde denna f�rsta samh�llslevande m�nniska naturligtvis inte n� fram till insikten att hennes absoluta begrepp bara var ett resultat av hennes egen f�rm�ga till abstrakt t�nkande. D�rf�r s�g man dessa fr�n naturen l�nade ideal som verkliga realiteter, inf�r vilka inte ens naturen sj�lv l�ngre spelade n�gon roll. M�nniskorna b�rjade sedan tillbedja sina egna fiktioner, sitt om�jliga absoluta begrepp samt bevisa detta all tillb�rlig �ra. Emellertid var det n�dv�ndigt att p� n�got s�tt kl� denna abstrakta f�rest�llning om intet, denna Gud, i n�got slags form och g�ra den synlig. I detta syfte l�t man gudomsbegreppet vidga ut sig och beg�vade det d�rtill med alla de goda och d�liga egenskaper och krafter som st�r att finna endast i naturen och i samh�llet.
Det var s� alla religioner uppkom och utvecklades, fr�n fetischismen till kristendomen.
V�r avsikt h�r �r inte att g� n�rmare in p� de religi�sa, teologiska och metafysiska absurditeternas historia, �nnu mindre att diskutera den successiva framv�xt av allehanda gudomliga inkarnationer och visioner, som har skapat �rhundraden av barbari. Envar vet ju �nd� att dessa vidskepelser st�ndigt lett till fruktansv�rda olyckor och att str�mmar av blod och t�rar har utgjutits f�r deras skull. Vi n�jer oss med att p�peka att alla dessa uppr�rande f�rvillelser hos v�r arma m�nsklighet faktiskt ingick som oundvikliga historiska fakta i de sociala organismernas normala tillv�xt och utveckling. Det var f�rvillelser av det slaget som inom samh�llet framkallade den �desdigra f�rest�llning som kom att beh�rska m�nniskornas fantasi, id�n om att universum s� att s�ga regerades av en �vernaturlig kraft och en �vernaturlig vilja. Seklerna gick, och samh�llena vande sig s� till den grad vid denna f�rest�llning, att de till slut kv�vde varje str�van inom sig sj�lva till ett fortsatt fram�tskridande och varje f�rm�ga att uppn� ett s�dant.
�relystnaden hos f�rst n�gra enskilda individer och sedan vissa samh�llsklasser upph�jde slaveriet och er�vringen till livsprincip och rotade in just denna skr�mmande gudsf�rest�llning som n�got h�gre �n alla andra f�rest�llningar. I forts�ttningen kunde det inte l�ngre f� finnas n�got samh�lle som inte hade dessa b�da inr�ttningar som sin absoluta grundval: kyrkan och staten. Dessa b�da samh�lleliga gissel f�rsvarades av alla doktrin�rer.
Och knappt hade dessa b�da institutioner dykt upp f�rr�n tv� kaster genast b�rjade organisera sig: pr�stkasten och adelsmannakasten som omedelbart tog itu med att grundligen inpr�gla i det underkuvade folket hur oumb�rliga, nyttiga och heliga kyrkan och staten var.
Allt detta syftade till att f�rvandla det brutala slaveriet till ett legalt slaveri, f�rutsett av det h�gsta v�sendet och godk�nt och invigt av detta.
Men trodde pr�sterna och adelsm�nnen verkligen uppriktigt p� dessa institutioner, som de i sitt eget intresse gjorde allt f�r att uppr�tth�lla? Var de inte snarare enbart l�gnare och bedragare? Nej, jag tror faktiskt att de var troende och bedragare samtidigt.
Ocks� de trodde, d�rf�r att de oundvikligen och helt naturligt faktiskt delade massans villfarelser; det var f�rst senare, under den antika v�rldens f�rfallsperiod, som de f�rvandlades till skeptiker och skaml�sa bedragare. Det finns ocks� en annan orsak till att man nog b�r betrakta statsgrundarna som uppriktiga m�nniskor. M�nniskan har alltid l�tt f�r att tro p� s�dant som hon sj�lv �nskar och som motsvarar hennes egna intressen. Varje intelligent och bildad person p�verkas alltid av sin egenk�rlek och sin �nskan att leva i frid med sina grannar och �tnjuta deras aktning till att tro p� s�dant som �r behagligt och nyttigt f�r honom sj�lv. Jag �r till exempel fullt och fast �vertygad om att Thiers och regeringen i Versailles till varje pris f�rs�kte inbilla sig sj�lva att de faktiskt r�ddade Frankrike n�r de l�t d�da tusentals m�n, kvinnor och barn i Paris.
Men ocks� d�r pr�sterna, augurerna, aristokraterna och bourgeoisien, i forna tider och i dag, fullt uppriktigt tror p� vad de s�ger, �r och f�rblir de dock gycklare. Det �r verkligen sv�rt att acceptera att de skulle tro p� alla dessa absurditeter som tillsammans bildar tron och politiken. Och d� talar jag inte ens om den tiden d�, f�r att citera Cicero, "tv� augurer inte kan se varandra i �gonen utan att le". Det �r sv�rt att f�rest�lla sig att det ens i tider av okunnighet och allm�n �vertro dock skulle ha legat s� till att de dagliga undrens uppfinnare verkligen var �vertygade om dessa unders reella existens. Samma sak kan s�gas ocks� om politiken, som kan sammanfattas i f�ljande regel: "Man m�ste h�lla folket under oket och plundra det p� ett s�dant s�tt att det inte klagar alltf�r h�gljutt �ver sitt �de, att det inte gl�mmer att lyda och att det inte f�r n�gon tid �ver att t�nka p� motst�nd och resningar."
Hur skulle man under s�dana omst�ndigheter ens kunna f�rest�lla sig att de m�nniskor som gjort politiken till sitt hantverk, och k�nner dess m�l - n�mligen or�ttf�rdighet, v�ld, l�gner, f�rr�deri, massmord och mord p� enskilda - att s�dana m�nniskor verkligen skulle kunna hysa en uppriktig tro p� politikens konst och statens vishet, p� att staten skulle kunna skapa n�got slags samh�llelig lycka? All sin grymhet till trots kan de ju �nd� inte ha n�tt upp till en s� svindlande grad av dumhet. Kyrkan och staten har tiderna igenom varit tv� stora skolor f�r lasten. Historien vittnar om deras f�rbrytelser, om hur pr�ster och statsm�n �verallt och i alla tider framtr�tt som folkens medvetna, systematiska, of�rsonliga och blodt�rstiga fiender och b�dlar.
Hur skulle tv� s�dana till synes s� helt of�renliga ting: bedragare och bedragna, l�gnare och troende, trots allt kunna f�renas i en och samma person? Logiskt sett verkar detta ytterligt otroligt, men faktum kvarst�r att man i praktiken, i verklighetens v�rld, mycket ofta finner dessa b�da egenskaper f�renade.
En �verv�ldigande majoritet av alla m�nniskor lever i sj�lvmots�gelser och under st�ndiga missf�rst�nd; vanligtvis m�rker de inte ens den saken, f�rr�n n�gon alldeles speciell h�ndelse sliter av dem deras skygglappar och tvingar dem att verkligen se sig sj�lva och sin omgivning.
B�de i politiken och i religionen �r m�nniskorna bara maskiner i h�nderna p� sina utsugare. Men tjuvar och bestulna, f�rtryckare och f�rtryckta lever sida vid sida med varandra, beh�rskade av en handfull individer som �r de verkliga utsugarna. N�mligen de m�nniskor som, fria fr�n alla politiska och religi�sa f�rdomar, medvetet misshandlar och f�rtrycker. De f�rde kommandot i Europa under 1600- och 1700-talet fram till den stora revolutionens utbrott och g�r det ocks� i v�ra dagar, och de handlar och upptr�der n�stan helt som det behagar dem. Man f�r hoppas att deras herrav�lde inte skall f� forts�tta s� v�rst l�nge till.
Medan folkets fr�msta ledare fullt medvetet bedrar m�nniskorna och st�rtar dem i f�rd�rvet, bem�dar sig deras tj�nare, kyrkans och statens kreatur, ivrigt och energiskt att uppr�tth�lla myten om dessa f�rhatliga institutioners helighet och integritet. Medan kyrkan, enligt pr�sterskapet och de flesta statsm�n, �r absolut n�dv�ndig f�r v�rt andliga v�l, p�st�s staten � sin sida vara lika n�dv�ndig f�r fredens, ordningens och r�ttvisans uppr�tth�llande, och doktrin�rer i alla l�ger skriar: "Utan kyrka och utan regering finns det ingen civilisation och inget fram�tskridande!"
Vi har ingenting att anf�ra i fr�gan om v�rt eviga v�l, eftersom vi inte tror p� sj�lens od�dlighet. Men vi �r �vertygade om att kyrkan �r det skadligaste som finns f�r m�nskligheten, f�r sanningen och f�r fram�tskridandet. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? �r det inte just p� kyrkan som man har lagt uppgiften att f�rst�ra den unga generationen, framf�r allt kvinnorna? �r det kanske inte just kyrkan som g�r allt f�r att dr�pa det logiska t�nkandet och vetenskapen med hj�lp av sina l�gner, sin dumhet och sin sk�ndlighet? F�rgriper den sig kanske inte p� m�nniskov�rdet, genom att f�rs�ka f�rvr�nga m�nniskornas uppfattning om r�tt och r�ttf�rdighet? G�r den kanske inte de levande till kadaver, drar den inte friheten i f�rd�rvet, predikar den inte massornas eviga slaveri under tyranner och utsugare? F�rs�ker kanske inte denna of�rsonliga kyrka att f�r all framtid bef�sta m�rkrets, okunnighetens, el�ndets och brottets rike?
Om v�rt �rhundrades fram�tskridande inte bara skall vara en skenfager dr�m, m�ste det g�ra slut p� kyrkans makt.
[1] Charles Delescluze, tidningsman, revolution�r med erfarenheter fr�n 1830 och 1848 samt fr�n f�ngelsevistelser, bl.a. i Cayenne. I Blanquis fr�nvaro blev D. Pariskommunens ledande gestalt. Milit�r bef�lhavare, fast�n civilist, fr�n den 10 maj till sin d�d p� en barrikad den 25 i samma m�nad.
[2] Enligt myten var Prokrustes en r�vare som lade sina offer i en s�ng, efter vilkens m�tt han antingen stympade deras kroppar eller t�njde ut dem.