Originalets titel: "Anarchisme et marxisme"
Publicerat: Ffg 1976, enligt ett f�redrag som h�lls i
New York den 6 november 1973. P� svenska som bilaga till andra utg�van av Anarkismen: fr�n l�ra till handling (1978).
�vers�ttning: Britta Gr�ndahl
Digitalisering: Jonas Holmgren
Om man vill behandla ett s�dant �mne st�r man inf�r flera sv�righeter. L�t oss b�rja med den f�rsta. Vad menar vi egentligen med ordet "marxism"? Vilken "marxism" �r det fr�ga om?
Jag tror det �r b�st att genast svara: "marxism" kallar vi h�r det samlade verk som skrivits av Karl Marx och Friedrich Engels sj�lva. Och inte deras mer eller mindre otrogna efterf�ljares, som lagt sig till med etiketten "marxism".
D�rvid t�nker jag i f�rsta hand p� de tyska socialdemokraternas vanst�llda, man kan rentav s�ga f�rr�dda marxism.
N�gra exempel:
Under det socialdemokratiska partiets f�rsta �r i Tyskland, d� Marx �nnu levde, lanserade socialdemokraterna begreppet Volkstaat (folkstat). Marx och Engels var f�rmodligen s� glada och stolta att �ntligen ha ett massparti i Tyskland, som �beropade sig p� dem, att de visade en egendomlig f�rdragsamhet. Inte f�rr�n Bakunin ilsket och envetet kritiserat "folkstaten" och socialdemokraterna samtidigt inlett samarbete med borgerliga radikala partier, k�nde sig Marx och Engels tvungna att ta avst�nd fr�n slagordet "folkstat" och fr�n socialdemokraternas agerande.
Betydligt senare, n�r den �ldrande Engels skrev sitt ber�mda f�rord till Marx' Klasskamp i Frankrike (1895) f�retog han en fullst�ndig ompr�vning av marxismen i reformistisk riktning, det vill s�ga han lade tonvikten vid anv�ndandet av r�stsedeln som det idealiska, f�r att inte s�ga enda medlet att ta makten. Engels var d� inte l�ngre marxist i den mening jag l�gger in i ordet.
Sedan blev Karl Kautsky Marx' och Engels tvetydiga efterf�ljare. � ena sidan stod han teoretiskt p� den revolution�ra klasskampens grund eller l�tsades g�ra det, men i praktiken godk�nde han sitt partis alltmer opportunistiska och reformistiska agerande. Samtidigt kr�vde Eduard Bernstein, som ocks� p�stod sig vara marxist, mer uppriktighet av Kautsky, avvisade �ppet klasskampen, som enligt honom var f�r�ldrad, och tog st�llning f�r valarbete, parlamentarism och sociala reformer.
Kautsky h�vdade f�r �vrigt att det var "fullst�ndigt fel" att s�ga att det socialistiska medvetandet var en ofr�nkomlig och direkt f�ljd av den prolet�ra klasskampen. Socialismen och klasskampen alstrar inte varann �msesidigt, om man f�r tro honom. De uppst�r ur olika f�ruts�ttningar. Det socialistiska medvetandet uppst�r ur kunskap. Kunskapens b�rare �r inte proletariatet utan de borgerliga intellektuella. Det �r genom dem som den vetenskapliga socialismen "f�rs vidare" till prolet�rerna. Slutsatsen blir: "Det socialistiska medvetandet �r n�got som utifr�n tillf�rs proletariatets klasskamp, och inte n�got som spontant uppst�r ur den."
Den enda teoretiker inom den tyska socialdemokratin som f�rblev den ursprungliga marxismen trogen var Rosa Luxemburg. Dock fick hon g�ra m�nga taktiska kompromisser med sitt partis ledning. Hon kritiserade inte �ppet Bebel och Kautsky, f�rst 1910 gick hon i �ppen konflikt med Kautsky, n�r hennes f.d. beskyddare �vergav id�n om den politiska masstrejken. Och framf�r allt var hon m�n om att d�lja hur n�ra anarkismen hennes uppfattning om massornas revolution�ra spontanitet stod. Hon blandade bort korten genom h�ftiga utfall mot anarkisterna.[1*] P� s� s�tt f�rs�kte hon undvika att skr�mma det parti hon k�nde sig bunden till av �vertygelse och �ven, om sanningen ska fram, av materiella intressen.[2*]
Men trots terminologiska olikheter finns det ingen verklig skillnad mellan den syndikalistiska generalstrejken och det som den f�rsiktiga Rosa Luxemburg f�redrog att kalla "masstrejk". �ven hennes h�ftiga kontroverser, f�rst med Lenin 1904, sedan med de bolsjevikiska makthavarna v�ren 1918, placerar henne n�ra anarkismen. Detsamma g�ller hennes uppfattningar inom spartakistr�relsen mot slutet av 1918 - de sista hon hann framf�ra - om en socialism som skulle skapas underifr�n, genom arbetarr�d. Rosa Luxemburg �r en av f�rbindelsel�nkarna mellan anarkismen och den sanna marxismen.
Men den sanna marxismen har inte bara vanst�llts av den tyska socialdemokratin. Den har ocks� i h�g grad f�r�ndrats genom Lenin. Lenin sk�rpte avsev�rt n�gra av de jakobinska och auktorit�ra drag som ibland skymtar i Marx' och Engels skrifter.[3*] Han inf�rde en ultracentralism i marxismen, en tr�ng och sekteristisk partiuppfattning (partiet med stort P) och framf�r allt inf�rde han bruket med yrkesrevolution�rer som massornas ledare.[4*] Mycket finner man inte av s�dana uppfattningar i Marx' skrifter. Om de finns �r det som fr�n och antydningar.
Emellertid anklagade Lenin h�ftigt socialdemokraterna f�r att ha f�rtalat anarkisterna och i sin lilla bok Staten och revolutionen �gnade han ett helt avsnitt �t att hylla dem f�r deras trohet mot Revolutionen.
En andra sv�righet dyker upp, n�r vi ska gripa oss an med v�rt �mne. Marx' och Engels t�nkande �r i sig sj�lvt ganska sv�rt att f� grepp om, f�r det utvecklades en hel del under ett halvsekels publicistisk verksamhet, i vilken de alltid s�kte spegla sin tids levande verklighet. Det finns ingen marxistisk dogmatik, trots att nutida uttolkare, bland dem en katolsk pr�st, gjort �tskilliga f�rs�k att �stadkomma en s�dan.
L�t oss ta n�gra exempel.
Den unga humanisten och Feuerbach-l�rjungen Marx �r mycket olik den mogna �lderns Marx, som hade brutit med filosofen Feuerbach och sedan kom att st�nga in sig i en ganska str�ng vetenskaplig determinism.
Marx i Neue Rheinische Zeitung, som bara ville kallas demokrat och s�kte f�rbund med den frisinnade tyska borgerligheten, liknar inte Marx fr�n 1850, som var kommunist eller rentav blanquist och predikade permanent revolution, proletariatets diktatur och en sj�lvst�ndig kommunistisk politik.
De f�ljande �rens Marx, som sk�t upp revolutionen p� obest�md tid och st�ngde in sig i British Museums bibliotek f�r att i lugn och ro f�rdjupa sig i vetenskapliga studier, �r ocks� mycket olik upprorsmakaren Marx fr�n 1850, som trodde p� en n�ra f�rest�ende allm�n folkresning.
Marx fr�n �ren 1864-1869, som fr�n b�rjan spelade rollen av diskret och oegennyttig r�dgivare i kulissen �t de i F�rsta internationalen sammanslutna arbetarna, blir pl�tsligt fr�n och med 1870 en ytterst auktorit�r Marx, som fr�n London styr Internationalens generalr�d.
Den Marx som i b�rjan av 1871 str�ngt varnar f�r ett parisiskt uppror �r inte samme Marx som strax efter�t, i den ber�mda Adressen (senare publicerad med titeln Pariskommunen) f�rh�rligar Pariskommunen, som han i f�rbig�ende sagt idealiserar p� vissa punkter.[5*]
Slutligen �r den Marx, som i skrift framh�ller som en f�rtj�nst hos Kommunen att den rev ner statsapparaten och ersatte den med den kommunala makten, inte densamme som i Kritik av Gothaprogrammet gjorde allt f�r att �vertyga om att staten m�ste �verleva ett bra tag efter den prolet�ra revolutionen.[6*]
Det kan allts� inte vara fr�ga om att betrakta den ursprungliga marxismen, Marx' och Engels marxism, som ett homogent block. Vi m�ste g�ra en kritisk granskning av den och s�lla fram de best�ndsdelar som kan ha sl�ktskap med anarkismen.
Vi st�lls nu inf�r en tredje sv�righet. Anarkismen utg�r ingen helgjuten l�ra, lika litet som marxismen eller �nnu mindre. Som jag visat i den f�reg�ende texten[1] �r anarkisterna p� grund av sitt avst�ndstagande fr�n auktoriteter och sitt betonande av det personliga omd�met ben�gna att, som Proudhon skrev i ett brev till Marx "bek�nna sig till anti-dogmatismen". D�rf�r �r de frihetliga socialisternas uppfattningar mer olika, mer flytande, sv�rare att f� grepp om �n de s� kallade auktorit�ra socialisternas. Det finns skilda str�mningar inom anarkismen: f�rutom de frihetliga kommunisterna, som jag st�r n�rmast, kan man n�mna individualanarkister, kollektivanarkister, anarkosyndikalister och m�nga andra varianter: icke-v�ldsanarkister, pacifistiska anarkister, anarkistiska vegetarianer o.s.v.
Problemet �r allts� att fastst�lla vilken variant av anarkism som vi ska konfrontera med den ursprungliga marxismen, i syfte att utforska p� vilka punkter dessa tv� huvudriktningar inom det revolution�ra t�nkandet skulle kunna komma �verens - eller inte komma �verens.
Det verkar sj�lvklart att den variant av anarkism som ligger n�rmast marxismen �r den konstruktiva, kollektivistiska eller kommunistiska anarkismen. Och det �r inte av en slump att det �r huvuddragen av den, och bara av den, som jag f�rs�kt framst�lla i den f�reg�ende texten.
Om man ser n�rmare efter �r det inte s� sv�rt att uppt�cka, att anarkismen och marxismen �msesidigt p�verkat varann under sin historia.
Errico Malatesta, den store italienske anarkisten, har skrivit n�gonstans: "N�stan hela den anarkistiska 1800-talslitteraturen var impregnerad med marxism."
Man vet att Bakunin skattade Marx' vetenskapliga prestationer h�gt, s� h�gt att han tog itu med att �vers�tta f�rsta delen av Kapitalet till ryska. Vidare publicerade hans v�n Carlo Cafiero, en italiensk anarkist, en sammanfattning av samma verk.
I motsatt riktning ut�vade Proudhons f�rsta b�cker, Qu'est ce que la propri�t�? (Vad �r egendom, 1840) och i synnerhet hans stora verk Syst�me des Contradictions �conomiques ou Philosophie de la mis�re (De ekonomiska mots�gelsernas system eller El�ndets filosofi, 1846), djupt inflytande p� den unge Marx, �ven om den otacksamme ekonomen senare f�rh�nade sin l�rare och skrev den giftiga Mis�re de la philosophie (Filosofins el�nde) mot honom.
Trots deras gr�l var Marx inte oemottaglig f�r de uppfattningar Bakunin uttryckte. Med risk att upprepa oss n�mner vi h�r tv� fall:
- den av Marx utarbetade Adressen om Pariskommunen �r av sk�l vi tidigare ber�rt, i stor utstr�ckning inspirerad av Bakunin, som utgivaren av Archives Bakounine, Arthur Lehning, har understrukit;
- det var som tidigare sagts tack vare Bakunin som Marx s�g sig tvingad att d�ma ut begreppet Volkstaat, som hans socialdemokratiska bundsf�rvanter hade lanserat.
Marxismen och anarkismen har inte bara p�verkat varandra �msesidigt. De har ett gemensamt ursprung. De tillh�r samma familj. Som materialister tror vi inte att id�erna utan vidare f�ds i m�nniskornas hj�rnor. De �terspeglar bara de insikter massr�relserna f�rv�rvat genom klasskampen. De f�rsta socialistiska skribenterna, s�v�l de anarkistiska som de marxistiska, h�mtade samf�llt inspiration i den stora franska revolutionen vid Sjuttonhundratalets slut i f�rsta hand, sedan i de ansatser de franska arbetarna fr�n och med 1840 gjorde f�r att organisera sig sj�lvst�ndigt och k�mpa mot den kapitalistiska utsugningen.
F� m�nniskor k�nner till att det f�rekom en generalstrejk i Paris 1840. Och under de p�f�ljande �ren uppstod en m�ngd arbetartidningar, s�dana som L'Atelier (Verkstaden). Det var just det �ret - 1840, sammantr�ffandet �r sl�ende - som Proudhon publicerade sin "Avhandling mot egendomen", och fyra �r senare, 1844, som Marx - i sina ber�mda, l�nge outgivna Manuskript - tecknade ner ber�ttelsen om sitt bes�k hos de parisiska arbetarna och det livliga intryck dessa jobbare gjort p� honom. �ret innan, 1843, hade en ovanlig kvinna, Flora Tristan, spritt sin id�er om en arbetarunion och gjort en rundtur i Frankrike f�r att ta kontakt med arbetare i de st�rre st�derna.
Anarkismen och marxismen drack allts� i begynnelsen ur samma prolet�ra k�lla. Och under trycket fr�n den nyuppst�ndna arbetarklassen st�llde de upp samma slutm�l, d.v.s. att st�rta den kapitalistiska staten, anf�rtro de samh�lleliga tillg�ngarna, produktionsmedlen, �t arbetarna sj�lva. Detta blev ocks� sedan grundvalen f�r den kollektivistiska �verenskommelse som sl�ts mellan marxister och bakuninister p� F�rsta internationalens kongress 1869, f�re 1870 �rs fransk-tyska krig. Det b�r f�r �vrigt noteras att denna �verenskommelse var riktad mot Proudhons sista l�rjungar, som blivit reaktion�ra (Proudhon hade d�tt 1865). En av dem var Tolain, som h�ngde fast vid det privata �gandet av produktionsmedel.
Jag n�mnde nyss att de f�rsta f�respr�karna f�r den franska arbetarr�relsen till en del h�mtade inspiration fr�n den stora franska revolutionen.
Det fanns i sj�lva verket tv� mycket olika slags revolutioner inom Franska revolutionen, eller man b�r kanske s�ga tv� makter av motsatta slag. Den ena utgjordes av borgerlighetens v�nstra flygel, den andra av ett f�rproletariat (sm�hantverkare och l�ntagare).
Den f�rstn�mnda var auktorit�r f�r att inte s�ga diktatorisk, centralistisk, f�rtryckande mot de oprivilegierade. Den andra var demokratisk, federalistisk, sammansatt av vad man idag skulle kalla arbetarr�d. I Paris byggde den p� stadens 48 sektioner sammanslutna till en kommun, i landsortsst�derna p� de "folkliga s�llskapen."[7*] Jag tvekar inte att s�ga att den sistn�mnda makten var frihetlig till sitt v�sen, p� s�tt och vis f�reg�ngare till Pariskommunen av 1871 och de ryska sovjeterna 1917, under det att den f�rstn�mnda i efterhand, under 1800-talet, d�ptes till jakobinsk. Detta ord �r f�rresten oegentligt, tvetydigt och konstlat. Det l�nades fr�n namnet p� en popul�r parisisk klubb, Jakobinernas s�llskap, som i sin tur hade �vertagit det fr�n ett munkkloster, i vars byggnad klubben hade installerat sig. I sj�lva verket gick gr�nslinjen i klasskampen mellan borgerliga revolution�rer � ena sidan och oprivilegierade � den andra tv�rs igenom Jakobinernas s�llskap. Eller mera konkret uttryckt: vid klubbm�tena blev det konflikt mellan de medlemmar som tog parti f�r den ena av de tv� revolutionerna och dem som tog parti f�r den andra.
Men i den senare politiska litteraturen anv�ndes ordet jakobin och jakobinsk allm�nt f�r att beteckna en borgerlig revolution�r tradition, att man uppifr�n styrde landet och revolutionen med auktorit�ra medel, och ordet har anv�nts i den betydelsen av b�de anarkister och marxister. Charles Delescluze exempelvis, ledare f�r h�gre flygeln i Pariskommunens r�d, som var den st�rsta, kallade sig sj�lv jakobin och robespierrist.
Proudhon och Bakunin har i sina skrifter kritiserat "den jakobinska andan", som de mycket riktigt uppfattade som ett politiskt arv fr�n de borgerliga revolution�rerna. Marx och Engels d�remot hade en viss sv�righet att frig�ra sig fr�n denna jakobinska myt som f�tt sin glans av den borgerliga revolutionens "hj�ltar", bland dem Danton (som i sj�lva verket var en korrumperad politiker och dubbelagent) och Robespierre (som slutade som diktatorsl�rling). Anarkisterna med sin klara anti-auktorit�ra vision var mindre l�ttduperade n�r de g�llde jakobinismen. De ins�g mycket klart att Franska revolutionen inte bara var ett inb�rdeskrig mellan det kungliga env�ldet och de borgerliga revolution�rerna, utan att den ocks�, n�got senare, blev ett inb�rdeskrig mellan "jakobinismen" och vad jag av spr�kliga bekv�mlighetssk�l kallar kommunalismen. Ett inb�rdeskrig som i mars 1794 slutade med nederlag f�r Pariskommunen och halshuggning av dess tv� kommunala �mbetsm�n Chaumette och H�bert, det vill s�ga med folkmaktens st�rtande - precis som oktoberrevolutionen i Ryssland ledde till att fabriksr�den likviderades.
Marx och Engels pendlade st�ndigt mellan jakobinism och kommunalism. Allra f�rst prisade de "den str�nga centraliseringen i 1793 �rs Frankrike, som framst�r som ett m�nster". Men mycket senare, alldeles f�r sent, �r 1885, uppt�ckte Engels att de hade l�tit sig vilseledas och att den prisade centraliseringen hade �ppnat v�gen f�r Napoleon I:s diktatur. Marx skrev faktiskt en g�ng att "De rasande", anh�ngarna till den ultraradikale f.d. pr�sten Jacques Roux, som var spr�kr�r f�r f�rst�dernas arbetarbefolkning, hade varit "den revolution�ra r�relsens fr�msta representanter". Engels d�remot h�vdade i annat sammanhang att 1793 �rs proletariat "i b�sta fall kunde tillf�ras hj�lp uppifr�n".
Lenin visade sig senare �nnu mer jakobinsk �n sina l�rare, Marx och Engels. Enligt honom hade jakobinismen varit "en av de h�jdpunkter som den f�rtryckta klassen n�r i kampen f�r sin frig�relse". Och han kallade sig g�rna sj�lv jakobin, med till�gget: "En jakobin som �r lierad med arbetarklassen".
V�r slutsats p� den punkten �r att bara om marxisterna slutgiltigt g�r sig av med alla rester av jakobinism kan anarkisterna vara �verens med dem.
L�t oss nu rekapitulera de fr�msta skiljaktigheterna mellan anarkismen och marxismen:
F�rst och fr�mst, �ven om de �r �verens om att staten b�r avskaffas f�rr eller senare, s� anser marxisterna det n�dv�ndigt att efter en segrande prolet�r revolution skapa en ny stat, som de kallar "arbetarstat", f�r en obest�md period. Sedan ska den staten, ibland kallad "halv-stat" tyna bort, lovar de. Anarkisterna d�remot inv�nder att den nya staten skulle vara allsm�ktig och despotisk i betydligt h�gre grad �n den borgerliga staten, som f�ljd av egendomens och n�ringslivets f�rstatligande, och att dess alltmer v�xande byr�krati ingalunda skulle g� med p� att "tyna bort".
Vidare har anarkisterna sina misstankar betr�ffande den roll marxisterna tilldelar den kommunistiska minoriteten av befolkningen. Om de forskar i Marx' och Engels heliga skrifter har de all anledning att hysa oro p� den punkten. Visserligen kan man l�sa i Kommunistiska manifestet att "kommunisterna inga intressen har, som �r skilda fr�n hela proletariatets" och att de "st�ndigt f�retr�der hela r�relsens intresse". Deras "teoretiska uppfattningar", f�rs�krar Manifestets f�rfattare, "vilar ingalunda p� id�er, p� principer som n�gon v�rldsf�rb�ttrare uppfunnit eller uppt�ckt. De �r bara det allm�nna uttrycket f�r det faktiska klasskampstillst�nd som r�der, f�r en historisk r�relse som f�rsigg�r inf�r v�ra �gon". Javisst, och h�r har anarkisterna nog ingenting att inv�nda. Men den mening som jag nu ska citera �r lite tvetydig och oroande: "Teoretiskt har de /kommunisterna/ f�rsteget framf�r resten av den prolet�ra massan att klart f�rst� den prolet�ra r�relsens f�ruts�ttningar och utveckling och de allm�nna resultat den kan uppn�".
Detta bryska p�st�ende skulle mycket v�l kunna betyda att kommunisterna med st�d av ett s�dant "f�rsteg" g�r anspr�k p� att ha historisk r�tt att ta ledningen �ver proletariatet. I s� fall skulle anarkisterna inte h�nga med l�ngre. De bestrider att det kan finnas ett avantgarde utanf�r proletariatet sj�lvt, och de anser de b�r begr�nsa sig till att spela rollen av oegennyttiga r�dgivare, "katalysatorer", vid arbetarnas sida och mitt ibland dem, i syfte att hj�lpa dem i deras egna bem�danden att uppn� en h�gre grad av medvetande.
Vi �r d� inne p� fr�gan om massornas revolution�ra spontanitet, ett specifikt frihetligt begrepp. Vi hittar faktiskt mycket ofta orden "spontan", "spontanitet" hos Proudhon och Bakunin. Men egendomligt nog aldrig Marx' och Engels skrifter, i varje fall inte i deras ursprungliga version p� tyska spr�ket. I �vers�ttningarna dyker de ifr�gavarande orden upp n�gon g�ng, men de �r d� inte exakta motsvarigheter. I sj�lva verket talar Marx och Engels bara om massornas sj�lvverksamhet (Selbstt�tigkeit), ett sn�vare begrepp �n spontanitet. F�r ett revolution�rt parti kan frikostigt g� med p� att det p�g�r en viss sj�lvverksamhet bland massorna parallellt med dess egna viktigare verksamheter, men spontaniteten, den hotar att �ventyra deras anspr�k p� den ledande rollen. Rosa Luxemburg var den f�rsta marxist som anv�nde ordet spontan i tysk text (hon hade l�nat det fr�n anarkisterna) och den f�rsta som betonade spontanitetens avg�rande roll i massr�relserna. Man kan misst�nka att marxisterna hyser en hemlig misstro gentemot ett sociologiskt fenomen, som inte l�mnar tillr�ckligt utrymme f�r deras s.k. ledare att gripa in i h�ndelserna.
Vidare k�nner anarkisterna ett visst obehag n�r de iakttar att marxisterna inte f�rsm�r att d� och d� utnyttja den borgerliga demokratins metoder och knep, om de kan dra f�rdel av det. De begagnar sig ivrigt av r�stsedeln, som de betraktar som ett av de b�sta medlen f�r att komma till makten, och det h�nder rentav att de inleder ett moraliskt tvivelaktigt valsamarbete med liberala eller radikala borgerliga partier, n�r de anser att de endast tack vara s�dana allianser kan lyckas er�vra platser i parlamentet. Visserligen har inte anarkisterna, som man alltf�r ofta tror, n�gon panisk f�rskr�ckelse f�r valurnorna. Proudhon blev en g�ng i v�rlden invald i 1848 �rs Nationalf�rsamling. En annan g�ng st�dde han Raspails kandidatur till presidentposten (Raspail var en progressiv l�kare). Senare, under Andra kejsard�met, avr�dde han dock arbetarna fr�n att st�lla upp kandidater till valen. Men det var f�r honom en ren l�mplighetsfr�ga: han f�rd�mde allt som hade karakt�r av lojalitetsf�rklaring till den kejserliga regimen. Vid ett tillf�lle undvek de spanska anarkisterna att ta direkt st�llning mot valdeltagande: vid folkfrontsvalet i februari 1936. Men om vi bortser fr�n dessa s�llsynta undantag, f�rordar anarkisterna helt andra v�gar f�r att besegra den kapitalistiska motst�ndaren: direkt aktion, facklig verksamhet, sj�lvst�ndig arbetarkamp, generalstrejk.
Sedan kommer vi till fr�gan: f�rstatligande av produktionsmedlen eller sj�lvf�rvaltning? H�r ocks� kryssar Marx och Engels mellan olika uppfattningar. I Kommunistiska manifestet fr�n 1848, som �r direkt inspirerat av statssocialisten Louis Blanc, f�rkunnade de sin avsikt att "centralisera alla produktionsmedel i statens h�nder". Men med ordet stat menar de "proletariatet organiserat som h�rskande klass". Varf�r i all v�rlden d�per man d� en s�dan prolet�r organisation till stat? Och varf�r �ngrar de sig senare och tillfogar ett f�rord till �terutg�van av Manifestet i juni 1872, i vilket de reviderar sin summariska statssocialism fr�n 1848 och h�nvisar till 1871 �rs Adress betr�ffande Kommunen d�r det talas om "producenternas sj�lvstyre"? Utan tvivel k�nner de behov att g�ra denna eftergift f�r Internationalens anarkistiska flygel. Men det b�r understrykas att Marx aldrig f�rs�kte utreda hur sj�lvf�rvaltningen skulle kunna fungera i praktiken, medan Proudhon �gnade den �tskilliga sidor. Proudhon, som hade b�rjat sitt liv som arbetare, visste vad han talade om. Han hade med intensiv uppm�rksamhet iakttagit de "arbetarassociationer" som f�ddes under loppet av 1848 �rs revolution. Marx' h�llning hade f�rmodligen sin grund i f�rakt och i att han betraktade fr�gan som "utopisk". I v�r tid var anarkisterna de f�rsta som p� nytt satte sj�lvf�rvaltningen p� dagordningen,[8*] och sedan kom den s� i ropet att den nu har konfiskerats och lanserats i skilda former av snart sagt alla riktningar.
L�t oss nu p�minna om hur anarkister och marxister alltifr�n sin politiska f�delse r�kat i konflikt med varandra.
Den f�rsta sk�rmytslingen inleddes av Marx-Engels mot Max Stirner i deras elaka bok: Den tyska ideologin[9*]. Den berodde p� ett �msesidigt missf�rst�nd. Stirner understryker inte tillr�ckligt klart att han bortom f�rh�rligandet av Ego, av den som "unik" uppfattade individen, faktiskt f�respr�kar denne "unikes" frivilliga sammanslutning med andra, d.v.s. ett nytt slags samh�lle grundat p� fritt federativt val och r�tt till uttr�de - en id� som senare togs upp av Bakunin och till slut av sj�lvaste Lenin n�r han behandlade nationalitetsproblemet. Marx och Engels � sin sida misstolkade Stirners h�ftiga utfall mot kommunismen, som de uppfattade som reaktion�rt inspirerad, fast Stirner i sj�lva verket rasade mot en alldeles speciell variant av kommunism, den "r�a" statskommunism som tidens utopiska kommunister som Weitling i Tyskland och Cabet i Frankrike propagerade f�r. Stirner ans�g med all r�tt att den sortens kommunism satte den individuella friheten p� spel.
Sedan intr�ffade, som tidigare n�mnts, Marx' ursinniga angrepp p� Proudhon, delvis av samma sk�l. Proudhon uppskattade n�mligen den privata sm�egendomen i den m�n den kunde uppfattas som en s�kerhet f�r personligt oberoende. Men Marx fattade inte, att n�r det g�llde storindustrin, med andra ord den kapitalistiska sektorn, s� gjorde sig Proudhon helhj�rtat till f�respr�kare f�r den kollektiva egendomen. Antecknar han inte i sina Carnets att "sm�industrin �r n�gonting lika dumt som sm�jordbruket"? N�r det g�ller den moderna storindustrin �r han avgjort kollektivist. Vad han kallar arbetarkompanierna kommer, som han ser det, att spela en viktig roll, den att f�rvalta stora anl�ggningar som j�rnv�gar, verkstadsindustri, gruv-, metall- och varvsindustri o.s.v.
F�r �vrigt tog Proudhon mot slutet av sitt liv i Capacit� politique des classes ouvri�res (Arbetarklassernas politiska f�rm�ga) st�llning f�r arbetarklassens totala avskiljande fr�n det borgerliga samh�llet, det vill s�ga f�r klasskampen. Vilket inte hindrar Marx att mot b�ttre vetande kalla proudhonismen f�r sm�borgerlig socialism.
Nu kommer vi till det h�ftiga och f�ga uppbyggliga gr�let mellan Marx och Bakunin inom F�rsta internationalen. H�r f�rel�g ocks� i viss m�n missf�rst�nd. Enligt Bakunin var Marx ohyggligt maktlysten och ville skaffa sig kontroll �ver arbetarr�relsen. F�rmodligen �verdrev han detta drag hos Marx. Men det mest f�rbluffande �r att Bakunin �nd� visade sig vara profetisk i detta avseende. Han hade en mycket klar vision av framtiden. Han anade sig till den "r�da byr�kratins" intr�de p� scenen, samtidigt som han hade en f�rk�nsla av det tyranni som Tredje internationalens ledare en dag skulle ut�va �ver den internationella arbetarr�relsen. Marx gick till motanfall genom att f�rtala Bakunin p� det sk�ndligaste s�tt och genomdriva Bakuninanh�ngarnas uteslutning p� kongressen i Haag i september 1872.
Efter detta �r broarna mellan anarkism och marxism avst�ngda: en olycklig utveckling f�r arbetarklassens del, f�r b�da r�relserna skulle ha haft nytta av varandras bidrag, teoretiskt och praktiskt.
P� 1880-talet gjordes ett misslyckat f�rs�k att skapa en skelettartad anarkistisk international. Den goda viljan saknades inte, men man stod n�stan helt isolerad fr�n arbetarr�relsen. Samtidigt utvecklade sig marxismen snabbt i Tyskland genom socialdemokratins v�xt och i Frankrike i och med grundandet av Jules Guesdes arbetarparti.
Senare enades de olika socialdemokratiska partierna om att bilda Andra internationalen. Vid dess p� varandra f�ljande kongresser blev det, som redan relaterats i f�religgande lilla bok[1], h�ftiga konfrontationer med frihetliga socialister som lyckats komma med p� sammantr�dena. I Z�rich 1893 kritiserade den holl�ndske frihetlige socialisten Domela Nieuwenhuis den tyska socialdemokratin med h�ftig k�nsla och lysande talekonst. Han mottogs med buanden. I London 1896 var det Marx' egen dotter fru Aveling och den franske socialistledaren Jean Jaur�s som okv�dade och k�rde ut det fatal anarkister som hade lyckats komma in p� kongressomr�det i egenskap av ombud f�r olika fackf�reningar. Det �r sant att den anarkistiska terrorismen, som hade rasat i Frankrike mellan 1890 och 1895, i h�g grad hade bidragit till det hysteriska avst�ndstagandet fr�n anarkisterna, som h�danefter fick heta "banditer". Dessa timida och laglydiga reformister var ur st�nd att f�rst� terroristernas revolution�ra motiveringar, att tillgripande av v�ld var deras skallande protest mot ett samh�lle som de hatade.
Mellan 1860 och 1914 skyddes anarkisterna som pesten av den tyska socialdemokratin och i �nnu h�gre grad av den tyska fackf�reningsr�relsens tunga maskineri: till och med Kautsky misst�nkliggjordes som anarkist av arbetarbyr�kraterna vid den tid d� han tog st�llning f�r masstrejk. I Frankrike blev det tv�rtom. Den valinriktade och parlamentariska reformismen � la Jaur�s v�ckte avsmak hos de medvetna arbetarna, och de tog itu med att bilda en syndikalistisk arbetarorganisation som var mycket stridbar, den minnesv�rda CGT. Dess pionj�rer Fernand Pelloutier, �mile Pouget och Pierre Monatte kom fr�n den anarkistiska r�relsen.
Ryska revolutionen och senare spanska revolutionen f�rdjupade klyftan mellan anarkism och marxism. Klyftan �r inte l�ngre ideologisk enbart, den �r fl�ckad av blod.
F�r att avsluta dessa betraktelser �ver relationerna mellan anarkism och marxism i det f�rflutna vill vi tillfoga f�ljande:
1. Vissa marxologer, som i Frankrike Maximilien Rubel, �r i viss m�n tendenti�sa n�r de framst�ller Marx som "frihetlig".
2. N�gra sekteristiska och tr�ngsynta anarkister, som i Frankrike Gaston Leval, �r i viss m�n f�rblindade av sina k�nslor n�r de hatar Marx som om han var dj�vulen.
Och hur �r det d� nu f�r tiden?
Utan tvivel upplever man i v�ra dagar en ren�ssans f�r den frihetliga socialismen. Jag beh�ver knappt p�minna om hur denna ren�ssans intr�ffade i Frankrike i maj 1968. Det var den spontanaste, den mest of�rutsedda, den minst f�rberedda av alla resningar. En stark frihetens vind bl�ste �ver v�rt land, s� f�r�dande och samtidigt s� uppfriskande att ingenting blev riktigt detsamma efter�t. Livet har f�r�ndrats, eller om man f�redrar det: vi har f�r�ndrat livet. Men samtidigt har denna ren�ssans �gt rum inom ramen f�r en allm�n ren�ssans f�r hela den revolution�ra r�relsen, framf�r allt bland den studerande ungdomen. D�rf�r finns det inte l�ngre vattent�ta skott mellan de frihetliga r�relserna och dem som hyllar den s� kallade "marxism-leninismen". Det f�rekommer till och med ett visst utbyte mellan de olika r�relserna. Unga kamrater i Frankrike g�r �ver fr�n "auktorit�ra" marxistiska grupper till frihetliga grupper och omv�nt. Hela maoistiska grupper spr�ngs genom det frihetliga inflytandet eller blir frihetligt "besmittade". Till och med trotskistiska sm�grupper utvecklar nya uppfattningar och �verger en del av sina f�rdomar under inflytande av frihetliga skrifter och teorier. Folk som Jean-Paul Sartre och hans v�nner g�r sig nu till tolkar f�r anarkistiska syns�tt i sin m�nadstidskrift, och en av deras senaste artiklar hade till rubrik: "Farv�l till Lenin". Men fortfarande finns det en del auktorit�ra marxistgrupper som �r specifikt anti-anarkistiska, liksom det fortfarande finns anarkistgrupper som �r starkt antimarxistiska.
I Frankrike befinner sig Organisation Communiste Libertaire (OCL, "Frihetligt kommunistiska organisationen") p� gr�nsen mellan anarkism och marxism. Den har det gemensamt med den klassiska anarkisterna att den ansluter sig till den antiauktorit�ra str�mning, som g�r tillbaka till F�rsta internationalen. Men med marxisterna har den det gemensamt att b�dadera avgjort st�r p� klasskampens grund och siktar p� att st�rta den borgerliga kapitalistiska makten. � ena sidan bem�dar sig de frihetliga kommunisterna att �teruppliva allt det som var konstruktivt i den gamla anarkistiska ideologin (i f�rbig�ende sagt hade jag samma syfte n�r jag publicerade den f�religgande boken[1] och antologin �ver anarkismen i fyra pocketvolymer med titeln Ni Dieu ni ma�tre, Varken Gud eller herre). � andra sidan tar de frihetliga kommunisterna g�rna upp det som alltj�mt tycks dem giltigt och fruktbart, och framf�r allt det som svarar mot v�r tids behov, i det marx-engelska id�arvet.
Exempelvis begreppet alienation som finns i De ekonomisk-filosofiska manuskripten fr�n 1844 och som st�mmer r�tt v�l �verens med anarkisternas omsorg om den individuella friheten. �venledes principen att proletariatets frig�relse skall vara proletariatets eget och inte n�gra st�llf�retr�dares verk, en tanke som man finner s�v�l i Kommunistiska manifestet som i senare kommentarer till det samt i resolutionerna till F�rsta internationalens kongresser. Vidare teorin om kapitalet, som har karakt�r av uppenbarelse och �nnu idag �r den fr�msta nyckeln till f�rst�else f�r hur den kapitalistiska mekanismen fungerar. Vidare slutligen sj�lva den materialistiska och historiska, dialektiska metoden, som f�rblir en av ledtr�darna f�r f�rst�elsen av det f�rflutnas och det n�rvarandes h�ndelser. H�r finns dock ett f�rbeh�ll: att inte till�mpa denna metod str�ngt, mekaniskt eller som en urs�kt f�r att inte k�mpa, under den falska f�rev�ndningen att de materiella f�ruts�ttningarna f�r en revolution inte skulle vara f�rhanden, som stalinisterna vid tre tillf�llen h�vdat i Frankrike, 1936, 1945 och 1968. Dessutom b�r den historiska materialismen inte inskr�nkas till ren determinism. D�rren m�ste st� en bra bit �ppen f�r den individuella viljan och massornas revolution�ra spontanitet.
Som den frihetlige historikern A. E. Kaminski skrev i sin utm�rkta bok om Bakunin, �r en syntes mellan anarkismen och marxismen inte bara n�dv�ndig utan oundviklig. "Historien", tillfogar han, "konstruerar sj�lv sina kompromisser."
Jag skulle vilja till�gga, och det blir min egen slutsats, att den frihetliga kommunism som skulle vara frukten av en s�dan syntes, s�kert skulle uttrycka de avancerade arbetarnas, vad man idag kallar arbetarv�nsterns, djupa �nskningar (�ven om dessa ibland inte �r helt medvetna �nnu) i mycket h�gre grad �n den urartade auktorit�ra marxismen eller den gamla urmodiga och f�rstenade anarkismen.
Vidare l�sning:
Sj�lvf�rvaltning och spontanitet (1970).
[1] Se "Anarkismen: fr�n l�ra till handling" (1978) - MIA.
[2] Endast det f�rsta kapitlet av detta manuskript finns �versatt till svenska - MIA.
[1*] J�mf�r min bok: Rosa Luxemburg et la spontan�it� r�volutionnaire (Rosa Luxemburg och den revolution�ra spontaniteten), 1971.
[2*] J�mf�r Rosa Luxemburg, Lettres � L�on Jogich�s, 2 vol., 1971.
[3*] J�mf�r ess�n "La r�volution d�jacobinis�e" (Den avjakobiniserade revolutionen) i min bok Pour un marxisme libertaire (F�r en frihetlig marxism), 1969.
[4*] Ibid., ess�n "L�nine ou le socialisme par en haut" (Lenin eller revolution uppifr�n).
[5*] J�mf�r ess�n "Gare aux nouveaux Versaillais!" (Se upp med de nya versaillarna!) i min bok La R�volution fran�aise et nous (Franska revolutionen och vi), 1976.
[6*] Skriften om Kommunen var visserligen egentligen en Adress fr�n F�rsta internationalen: Marx, som h�ll i pennan, m�ste ta h�nsyn till de olika str�mningarna i denna arbetarorganisation, d�r statssocialister tr�ngdes med frihetliga socialister och var tvungna att g�ra vissa eftergifter f�r dem, som sedan togs tillbaka.
[7*] J�mf�r min bok La Lutte de classes sous la Premi�re R�publique (Klasskampen under F�rsta republiken), omarbetad upplaga 1968, och sammanfattningen Bourgeois et bras nus (Borgare och "bararmade"), 1973; slutligen den tidigare citerade La r�volution fran�aise et nous (Franska revolutionen och vi).
[8*] Det viktigaste inslaget i f�religgande skrift, som publicerades redan 1965, �r sj�lvf�rvaltningen. Sedan kom majrevolutionen 1968 som blev ett genombrott f�r id�n.
[9*] I sj�lva verket stannade denna nedg�rande kritik p� manuskriptstadiet och publicerades inte f�rr�n 1932.[2]
Last updated on: 2.21.2010